Thomas Askebrand – tack för allt.

Dagen är kommen och det är nu officiellt att Örgryte IS huvudtränare, Thomas Askebrand, väljer att lämna efter säsongen. För många är detta ett glädjande besked, för andra något trist och vissa är fortfarande tveksamma i vad de tycker om beslutet. Jag personligen känner att ÖIS som förening kommer tappa en mycket duktig tränare men framförallt en högklassig person. Med sitt fokus på laget som en enhet och förtroende för sina spelare som fanns tillgodo så har vi fått se ett ÖIS skina på ett sätt som saknats under många år. Även om det ultimata målet om att steget till Allsvenskan uteblev så vill jag fortfarande rikta ett tack till Thomas och förhoppningsvis ge dig läsare en förståelse till varför vi bör vara tacksamma för allt som hänt under dessa två år. Även om Askebrand inte gjort allting perfekt, där mycket går att kritisera, så bör vi se tillbaka på denna period som något positivt. Först om ett eller två år, med en ny tränare i spetsen, så kommer vi att kunna veta ifall hans avgång var något positivt.

Innan Askebrand tog över Örgryte, år 2018, så hade laget lyckats klara sig kvar från spel i Division 1 Södra och kaoset kring tidigare tränaren Marcus Lantz påverkade fortfarande klubben. Att kunna hantera dessa förutsättningar under sin första säsong i klubben, så lyckades Askebrand ta denna klubb till sin bästa placering på 10(!) år i Sveriges fotbollsstege var något som fick oss öisare att känna en hunger som ville ha mer. Med segrar mot flera av 2018 års toppkandidater och endast två poäng från en Allsvensk kvalplats så verkade det som klubben hittat rätt man att föra ÖIS tillbaka till toppen.

Denna säsong däremot har varit något av en besvikelse för alla med ett rödblått hjärta. Med Ailtons återkomst, nyckelspelaren Victor Sköld och Fredrik Andersson mellan stolparna så var förväntningarna höga på laget. På pappret menade många på att denna trupp, som består av oerhört duktiga fotbollsspelare, så bör Örgryte vara ett självklart lag i toppen av tabellen. Om det senare blev verklighet? Nja, detta har inte riktigt varit ett år som man är helt tillfredsställd med. Tunga förluster mot nykomlingar, missräkningar på bortaplan och diskutabla laguttagningar känns som mer passande sätt att sammanfatta den rödblåa säsongen där drömmen om Allsvenskan får fortsätta ännu ett år…

Thomas Askebrand kanske inte riktigt var rätt man för jobbet och de förväntningarna som ställdes. Detta tränarbyte kan även ses som nödvändigt för att klubben skall kunna utvecklas och inte hamna efter våra seriekonkurrenter. Under denna säsong har vi konkret fått se att laget har underpresterat i jämförelse med de egenskaper som truppen innehåller och på denna nivån är det resultat som räknas. Har Askebrands tid i klubben varit en flopp? Det skulle jag inte vilja säga och för att övergå till något mer positivt så skulle jag vilja lyfta fram vad Askebrand har gjort bra under sin tid i vår förening samt varför han förtjänar sin del av tacksamhet från ÖIS.

1. Utveckling av spelare:
Ja, jag vet vad många av er kommer att tycka nu. ”Hur skall han kunna ses vara en utvecklare av spelare när han inte ens har använt någon av alla våra talanger?” Detta är något som jag absolut kan hålla med många om och varför det är viktigt med en tränare som ger möjlighet till unga och oprövade spelare. Jag tror att genom låta talanger få chansen under matcher så kan deras hunger sprida sig vidare till mer erfarna spelare. Mohamed Said, Oskar Blank och Wilmer Simonsson är exempel på spelare som definitivt förtjänat att få göra spontana inhopp.

Med detta menar jag främst att fokusera på spelare som tidigare haft karriärer i lägre divisioner och/eller varit utanför startelvan i sina tidigare lag. Istället så har spelare som Diego Montiel(tidigare Dalkurd), David Engström(BK Häcken), Gustaw Ludwigson(Sävedalens IF) och Alexander Bernhardsson(Sävedalens IF) har haft möjligheten under Askebrands styre att kunna utvecklas för att visa vilka kvalitespelare de verkligen är. Jag tror även att Victor Sköld kommit att ta plats inom denna kategori efter sina fina start i den rödblåa tröjan men utesluts på grund av skada/för få matcher.

2. Resultat
Även om de senaste matcher inte riktigt har varit optimala(för att inte tala om majoriteten av säsongen) så är detta helt poängmässigt det bästa ÖIS vi sett på länge. Askebrand har lyckats ta ett bottentippat lag till toppen av tabellen och har i flera matcher visat på att det kan utmana de ”stora” lagen. Framförallt tror jag att många öisare kommer att minnas den 17/6, den fantastiska kvällen då Ludwigson lyckades få hål på GAIS försvar och avslutade en 13 år lång vinstlös svit. Att ingen annan tränare lyckats med detta på de senaste åren är något som vi bör vara tacksamma för och hålla minnet kärt.

Resultaten har såklart inte varit de vi önskat denna säsong men glöm inte av vem som lade grunden för detta lag och tack vare Askebrand har vi nu möjligheten att skapa något större, i form av bättre förutsättningar än för två år sedan, för den nya tränare som skall ta över Sällskapet.

3. Harmoni
Som tidigare nämnt så var inte ÖIS i optimalt tillstånd efter säsongen år 2017 och många vara oroliga över vilken riktning klubben skulle ta. Interna problem fanns i spelartruppen och tränarsidan men det fanns en man som vågade ta på sig uppdraget hos ÖIS. Askebrand har under sin tid lyckats ena föreningen och tagit på sig ansvar när spelet sviktat. Hans försök att få laget till en samlad kraft är något som jag beundrar och jag skulle tro att mycket fokus har lagt på att visa sina spelare att han har förtroende för dem på plan. Denna harmonin smittade även av sig till läktaren under förra årets säsong där många av oss supportrar kunde vandra runt i staden, på kontoret eller i skolan med ett leende på läpparna. Att vi fick se ett livfullt ÖIS och höra ”Livet efter Lantz” på läktaren är något som jag nästan skulle vilja beskriva som euforiskt.

 

Tack för allt ditt arbete och denna gång Thomas!