Gästkrönikör

Nov 302013
 

Då det råder en viss nyhetstorka just nu publicerar vi en gästkrönika. Skribenten Johannes Björklund bor i England och känner att svenskan fått stryka på foten under några år utomlands och har därför valt att skriva på engelska. Men vi ser detta som att vi bidrar till lite folkbildning. Fram med ordboken och håll till godo!

This is the Time to Believe
“Even in our sleep, pain which cannot forget
Falls drop by drop upon the heart
Until, in our own despair, against our will,
Comes wisdom through the awful grace of God.”
(Aeschylus)

When we celebrated promotion last year the atmosphere and belief around the club was that the future was bright. We had come through the worst of times and we were on our way back to where we belong. We knew it wasn’t going to be easy nor did we expect our progress to be quick. But slowly and steadily we would develop and return to Allsvenskan stronger and better than we had been for a long time. That’s the feeling I had one year ago and it is a feeling that is ever stronger today, despite this latest setback.

You may think I am crazy but for the first time in a long while I see in OIS an ideology, a road-map to success and that gives me hope for the future. The focus on developing young talents with a philosophy of attacking football, befitting “Lirarnas Lag”, is an ideology I firmly believe in and something I think OIS is trying to implement. If you don’t know the recent history of Southampton F.C. then I suggest you do some reading because their story has certain similarities with ours. In 2009 they went into administration and were relegated to the third tier of English football for the first time in 50 years. The club was sold and the new owners implemented a distinct new philosophy. Their success was to be built on home-grown talents and a philosophy of attacking football. It took the club 3 years to go from League One to the Premiership and while I don’t suggest OIS will be able to match this instant success, I do believe their example provides us with a guide to how we can once again be successful. (I recommend this article by Erik Niva for further reading about Southampton:http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/erikniva/dokument/article17686562.ab?teaser=true).

The response of the club to this latest setback will be crucial to determine any future success. If we get scared and diverge from the new path we have started on, if we focus on cutting costs rather than increasing revenue then the club will once again endure tough times in the near future. This is not the time to be cautious because we ran into a wall. This is not the time to be scared because our failure hurt us.

This is the time to run faster and be braver than ever before.
This is the time to construct a plan around our ideology and then convince old and new sponsors to invest more than ever before.
This is a time to see every day as a new opportunity to raise money and revenue for the club.
This is a time to re-launch Örgryte IS as a club who believes in their young players and who, no matter what the opposition or conditions, play attacking, attractive football.
This is a time to tell the world that IFK, GAIS and Hacken may play in higher divisions but OIS will play the best football and will do so with young, local talents.
This is the time to convince players like Jonas Bjurstrom and Hannes Stiller to join us and be part of something great.
This is the time to encourage all our key players that this latest setback is only a minor blip on our journey back to the top.
And, this is the time for every board member, coach, player and supporter to be brave, proactive and believe in our club.

There is a way to be ambitious and smart at the same time. We do not have to risk our economy by investing in players nor do we have to spend big to facilitate our success. What we need to do is ensure that everyone associated with the club works harder and with more purpose than ever before. The club should encourage every supporter to buy next years kit by designing it to resemble the traditional OIS kit (The correct red colour would be a good start). Every season-ticket holder should be allowed to bring a friend for 40kr. These ideas might be terrible but the point is that every supporter needs to dig in and contribute as much as possible. Let the ideas flow! Friends, comrades, fellow idiots who fell in love with this team, this is not the time to be negative; THIS IS THE TIME TO BELIEVE.

//Johannes

 

I tisdags spelade U21 mot Djurgårdens IF. På plats fanns Markus Nielsen. Här är hans gästsummering av matchen. Sambadefensiv tackar givetvis för referatet.

Nu när höstmörkret och kylan lägger sig över landet, då vet man att det vankas slutspurt i fotbollens serier och så är även fallet för ÖIS U21. Man är med i Folksam U21 A-slutspel grupp 2 tillsammans med IF Brommapojkarna, BK Häcken samt Djurgårdens IF, och vinnaren i gruppen får spela final mot vinnaren i grupp 1.

I tisdags var det dags för bortamatch mot DIF, det lag som vi får se som största konkurrenten i gruppen och första mötet slutade 2-2 på ÖIS-gården. Nu var det varken Stadion eller Tele2 Arena som fick vara skådeplats för den här bataljen, utan Hjorthagens IP i Ropsten (som för övrigt är en av slutstationerna på tunnelbanans röda linje).

Trots kylan och den lite tokiga avsparkstiden, 17.00, så var vi en hyfsat stor publik som hade bestämt oss för att se lite fotboll, och vi fick se en match som bjöd på en hel del fina anfall, närkamper, och det viktigaste av allt; rödblått mål!

Första 15 minuterna tycker jag att ÖIS, för dagen med Sören Börjesson som ledare, är det hetare laget. Två personer som utmärker sig är Oskar Wallén och Abdel  Bouraima, Oskar med sin fysik och Abdel med sin goda teknik. Det är även Abdel som får matchens första fina målchans när han pressar sig runt sin försvarare och kommer helt fri, men tycks inte få nån riktigt ren träff och avslutet går rakt på målvakten.

I 27:e minuten är det dags för DIF att få ett jätteläge att sätta matchens första mål när en djurgårdare kommer fri mot vår keeper Fredrik Andersson, men Fredrik har en riktigt bra dag och lyckas göra en svettig räddning. Det är även herr Andersson som strax efteråt drar iväg en boll som skarvas på Oskars huvud vidare till anfallskollegan Henrik Carlsson som i sin tur nicktouchar bollen till Abdel som visar kyla när han bara lättar bollen över Djurgårdens målvakt och vi supportrar får vråla ut vår glädje, 1-0 till Sällskapet!

Första halvlek består av mycket kamp, men även rätt fina anfall från båda lagen. Bara fem minuter efter ÖIS ledningsmål så är DIF nära att kvittera, men avslutet från det fina läget i vänsterposition sitter i burgaveln till lättnad för oss rödblåa på läktaren. Strax efter det så får Wallén chansen att utöka ledningen, men tyvärr så uteblev nätrasslet. När domaren blåser av första halvlek så kan grabbarna gå in i omklädningsrummet och värma sig med en 1-0-ledning i ryggen, och känslan av att man bjudit på bra fotboll.

Andra halvlek inleder DIF starkt, och man skapar flera hörnor som är nära att resultera i mål men ÖIS lyckas reda ut situationerna med bl.a. hjälp av Adam Rosén som matchen igenom nickar och rensar bort det mesta som närmar sig straffområdet. Vid ett tillfälle är vi många åskådare som är övertygade om att DIF kommer få in kvitteringen när det uppstår en minst sagt rörig situation i ÖIS straffområde, men efter ett par snedsparkar och en rensning på mållinjen så kan man dra en lättnadens suck sett ur ÖIS-ögon.

Allt eftersom klockan tickar på så blir DIF mer desperata att få till ett mål, och detta öppnar i sin tur upp för flera kontringar för våra grabbar. Oskar, Henrik och Abdel skapar flera chanser, Henrik får läge att avgöra matchen efter en riktigt fin aktion där han dribblar sig förbi två djurgårdare men när skottet ska komma så väljer han att chippa bollen som dock går lite för högt och landar ovanpå målet istället för i det. Till slut får vi äntligen anledning att jubla, ty domaren sätter pipan i munnen och blåser av en mycket underhållande match som alltså slutar med seger för Lirarnas Lag.

Alla i laget stod för en imponerande insats; Fredrik var som en mänsklig mur och släppte inte förbi något, backlinjen stod upp bra mot Djurgårdens anfallsförsök, mittfältarna hade en bra balans mellan defensivt slit och offensiv finess, och där uppe i anfallet så var Oskar kung i luftrummet och Henrik visade att han är en fighter och finlirare i samma person.

Vad den här segern innebär för tabellen har säkert de flesta av er kunnat läsa tidigare i andras texter, så det skippar jag att redogöra utan nöjer mig med att konstatera att det här var tre poäng som värmde rejält i kylan och det var riktigt kul att se framförallt de killar som inte tillhör A-truppen och som jag faktiskt aldrig sett spela utan bara tidigare hört talas om. Känns skönt att veta att grabbarna kunde sätta sig på bussen och åka hem till Göteborg med en go känsla och en välförtjänt vinst, och själv vinkade jag av dem för att sedan bege mig mot tunnelbanan med min rödblåa halsduk väl synligt knuten kring halsen och en stolthet som tinade upp min frusna kropp. Tack för en go match gubbar, det gjorde ni förbannat bra!

Markus Nielsen

Sep 022013
 

I lördags gjorde Marcus Allbäck en minicomeback med division fem-klubben Saltsjöbadens IF. Den Stockholmsboende Öisaren Markus Nielsen bevittnade matchen på plats och så här låter hans uttalande efteråt.

Klockan är 16.00 lördagen den 31 augusti när domaren blåser igång matchen på ett soldränkt Saltsjöbadens IP mellan Saltsjöbadens IF och Ingarö IF i Division 5 Mellersta Stockholm. En match jag inte ens hade vetat existerade om det inte vore för en viktig detalj; på planen står en man som för oss Öisare har ikonstatus, mannen som till exempel gjorde två av målen när ÖIS säkrade avancemanget till vår senaste allsvenska sejour. Där ute på konstgräset har vi Marcus Allbäck!

Med tanke på att hans senaste match var ett 20 minuters inhopp i Division 1 2011 så hade man kanske inte några större förväntningar på sambalir eller särskilt mycket speltid, det viktigaste var för min egen del bara att få se Mackan lira lite fotboll igen.

Matchen i sig blev väl inte direkt spännande. Ingarö IF, 2:a i tabellen, kunde till slut ganska enkelt avfärda SIF, som inför matchen låg på åttonde plats, och vinna med hela 6-1. SIF visade stundtals upp fint spel och god teknik, men försvarsspelet var det som stjälpte dem.

Hur var Allbäck då?

Jovars, han fick kanske inte så värst mycket boll att jobba med men när han väl fick det så gjorde han det bra. Nickskarvar, fina passningar och åtminstone tre rätt schyssta avslut på mål blev Mackans facit och han spelade faktiskt hela matchen. Man kunde se att han fortfarande hade känslan kvar, förmågan att suga in bollen och hålla undan sin försvarare som en riktigt rutinerad herre. Jag hade inte blivit helt förvånad om han hade kommit med i målprotokollet, bland annat fanns en sekvens där han i straffområdet plockar ner bollen på bröstet, lätt fasthållen, och lyckas vrida sig och halvt liggandes får iväg ett avslut på volley som målvakten precis petar ut till hörna.

Trots storförlust så verkade inte Marcus vara allt för bedrövad, utan jag uppfattade det mest som att han tyckte det var jäkligt kul att ha fått vara ute på planen igen. Nu närmast så är det full fokus på landslaget där VM-kvalmatch borta mot Irland väntar. Vi önskar Marcus all lycka till med det, och själv hoppas jag få se honom lira åtminstone någon match till för SIF, trots att det då är i en blåvit dress.

Markus Nielsen

Maj 242013
 

I tisdags skrev GT-journalisten Henrik Leman ett blogginlägg med rubriken ”Vågar jag berätta att jag tänker på FC Gothia?” där Leman ställde sig frågandes till huruvida ÖIS och GAIS långsiktigt båda två skulle kunna vara framgångsrika (Superettan)klubbar. Det fick en läsaren Sven R att sätta sig vid tangentbordet och författa ett textsvar, vilket han sedan skickade vidare till Sambadefensiv.

Vill ni gå på Sven R:s linje skriva en gästkrönika hos Sambadefensiv så tar vi emot dem med öppna armar. E-posta den till vår kontaktmail så skall vi se till att publicera den.

Henrik Leman väcker idag i sin GT-blogg idén om FC Gothia till nytt liv. Den här gången i form av en sammanslagning mellan stadens två superettanklubbar, för att skapa ett tydligare och starkare andralag i Göteborg. Han uppmanar, som avslutning på sin artikel, näthatet från ÖIS:are och GAIS:are att strömma in och man kan kanske misstänka att han som journalist gärna ser att det stormar lite. Jag hoppas dock att denna artikel inte skall ses som del i ett näthat, utan som ett sansat debattinlägg.

Jag förstår att Lemans idé kan tilltala honom och andra allmänt fotbollsintresserade göteborgare. På motsvarande sätt är naturligtvis tanken fullständigt motbjudande för medlemmar i och supportrar till de båda föreningarna. Bägge föreningarna skulle i och för sig leva vidare utan fotbollsverksamheten, då de är flersektionsföreningar, även om man kan vara tveksam till om GAIS bandy överlever på egen hand.

GAIS och ÖIS tillhörde idrottens pionjärer i Sverige och var till exempel båda med när det första nationella idrottsförbundet bildades 1895. Båda föreningarna var redan etablerade, när stadens IFK-förening, på andra försöket, bildades 1904. Alla tre föreningarna har sedan dess, med några enstaka undantag för samtliga, tillhört de föreningar som både idrottsligt och organisatoriskt byggt svensk idrottsrörelse. Mycket av framgångsfaktorerna för göteborgsfotbollen har legat i den rivalitet som funnits och finns mellan föreningarna.

För att återgå till GAIS och ÖIS så tror jag inte alla supportrar, eller ens alla medlemmar, känner till hela historian. Men alla som ger sig in i debatten om en eventuell sammanslagning, måste ändå vara medveten om att denna historia ändå är starkt närvarande i de känslor som binder dessa individer samman i stödet för ett favoritlag. Bortser man från detta, sticker man verkligen huvudet i sanden. Detta för att dessa känslor antagligen är det som skulle vara störst risk för att en sammanslagning inte ger de önskade effekterna.

Det största argumentet för en sammanslagning är naturligtvis en stabilare ekonomi, men jag är inte säker på om detta nödvändigtvis följer vid en sammanslagning. I dagarna har rapporter om den ekonomiska ställningen för 2012 års lag i Allsvenskan och Superettan kommit från Svenska Fotbollförbundet. I dessa rapporter framgår inte läget för de föreningar som tagit sig upp till årets Superettan från division 1-serierna, men vi vet ju ändå att vår egen förenings ekonomi ännu kan beskrivas som skakig. Det är naturligtvis det akuta läget i GAIS som få Leman att väcka denna debatt just nu. Men även Varberg BoIS skall ha en handlingsplan klar senast 31 augusti för att få behålla sin elitlicens. Förutom GAIS och Varberg, vet vi att Ljungskile SK kämpar för att inte gå i konkurs. Dessutom har ytterligare två lag, GIF Sundsvall och IK Brage, problem med ett negativt eget kapital även om de redan fått handlingsplaner godkända av Svenska Fotbollförbundet.

Det är helt enkelt tufft att bedriva elitfotboll i Sverige och föreningarna har inte lärt sig läxan av varandra. Man måste helt enkelt rätta mun efter matsäcken. Själv tror jag att en sammanslagning mellan GAIS och ÖIS istället för detta, skulle skapa stora krav på offensiva satsningar. Risken för hybris och nya ekonomiska problem skulle därför vara överhängande. Sällan eller aldrig, har dessutom sammanslagning av två skakiga ekonomier gett en stabil sådan. Det är i multiplikation två negativa tal ger ett positivt. Ekonomi handlar dessvärre om addition och då ger två negativa tal ett ännu mer negativt.

Man måste också, när man ger sig in i en sådan här debatt, vara medveten om att GAIS och ÖIS sammanlagda intäkter i dagsläget ändå inte är mer än ungefär hälften av vad IFK och BK Häcken har var för sig. Nu kan man ju anta att en satsning på ett nytt lag, med potentiellt många supportrar och ambitioner, kan ge både ökat medieutrymme och fler sponsorer. Men det kan faktiskt bli precis tvärtom, eftersom det då finns en anledning att hoppa av sponsorskapet.

Min slutsats är att det inte är någon idé att diskutera en sammanslagning innan båda föreningarna har fått ordning på sin ekonomi. När så sker kommer de historiska anledningarna att sätta stopp för en sammanslagning och därför kan vi en gång för alla nu lägga ner denna diskussion. Tyvärr kan det vara så att antingen GAIS eller ÖIS fotbollsverksamhet måste dö, för att den andra på allvar skall kunna utmana IFK och Häcken om herraväldet i staden under överskådlig framtid. Men då får det nog bli så.

Sven R

Feb 072013
 

Sambadefensiv har fått in ytterligare en gästkrönika och denna gång är det föga förvånande Sebastian Johansson och hans sorti som avhandlas. Och det går inte att säga annat än att gästskribent Johannes har samma känslor som majoriteten av oss andra. Det är piss att Sebban lämnat ÖIS, helt enkelt. Inte optimalt på något sätt. Tyvärr är det väl bara att gilla läget – och medan ni gör det kan ni läsa Johannes krönika nedan.

Att Sebastian Johansson har brutit sitt kontrakt med klubben vet ni redan. Men jag känner ändå att jag vill skriva några rader om saken. Vad kommer det egentligen att innebära för ÖIS 2013? Det kan vi naturligtvis inte vara säkra på, ingen utav oss, men vad passar då bättre än att spekulera?

Låt oss börja med att blicka tillbaka lite. Året är 2009 och ÖIS spelar i Allsvenskan. Det är dock inte så bra som det låter då Sällskapet endast lyckats skrapa ihop två poäng på den första halvan av serien (skall dock nämnas att ett utav dessa var när ÖIS kryssade emot 2009 års mästare AIK på Råsunda). Det gick minst sagt trögt för laget och efter en totalt misslyckad första halva av serien skedde det en hel del förändringar till den andra.

För det första plockades Åge Hareide in som ny huvudtränare och spelare som Roy Miller och Johan Sjöberg plockades in för att stärka upp det minst sagt darriga försvarsspelet.

Men så var de ju den där killen ifrån Halmstad också. Sebastian Johansson gjorde entré i klubben och jag minns hur jag frågade runt bland IFK-supportrar hur han var som spelare då jag visste att han tidigare i karriären även representerat just IFK.

Jag kommer ihåg bilden jag fick av Sebastian som fotbollsspelare utan att ens sett honom spela. Jag fick beskrivningen att han var en kämpe som inte höll igen i närkamperna och att han var en riktig ”köttare” men att han inte direkt hade några andra kvalitéer att skryta med.

När jag nu sitter och tänker tillbaka på den bild jag hade av Sebastian när han kom till ÖIS och jämför den med den bild jag har av Sebastian idag så kan man säga att den har förändrats en hel del. Att Sebastian Johansson är en spelare som kan smälla på i närkamperna och att han är en riktig kämpe med god inställning stämmer naturligtvis, men det finns så mycket mer med Sebastian som jag inte kan låta bli att älska. Han är inte bara duktig på att vinna boll med hjälp av sitt allt som oftast suveräna positionsspel, han är även väldigt duktig på att fördela boll och med det menar jag inte att han är en spelare som slår de där perfekta genomskärarna fram till forwards som leder till ett friläge. Nej, någon assistkung är han inte, men det är inte heller ofta han slår bort en passning.

Att Sebastian dessutom har ett lugn med bollen skall inte glömmas bort, så vad har vi?

Jo, en (defensiv) innermittfältare med följande kvalitéer: bollvinnare, positionssäker, bra närkampsspelare, bra passningsspelare och lugn med bollen. Lägg där till ledaregenskaperna han har visat upp inte minst i Söderettan de två senaste säsongerna.

Jag tror nämligen att Sebastian har haft en viss del i Jakob Lindstöms genombrott. Missförstå mig inte nu, Jakob är otroligt duktig fotbollsspelare som säkert hade kommit upp oavsett vem han haft bredvid sig på innermittfältet men att det varit en trygghet att ha Sebastian bredvid sig tror jag att vi alla kan hålla med om. Sebastian är en spelare du vill ha på din sida, så är det bara.

Enligt mig har vi nu tappat två tredjedelar av de tre viktigaste spelarna inför kommande säsong. Utöver Sebastian så räknar jag in Robin Jonsson och Peter Abrahamsson som de tre viktigaste spelarna inför Superettan. Sebastian kommer som det verkar inte bli ersatt innan säsongen drar igång och som ni vet är det ju inte helt omöjligt att vi får se Sebastian i den vackraste av tröjor redan till sommaren igen. Alltså är det så enkelt som att se inom laget – vilka alternativ finns och vad är det troliga.

Jag tycker precis som Kent att Häckenmatchen gav lite lugn. Johan Lundgren skötte sig exemplariskt. Han bevisade att även om Sebastian varit kvar i klubben skulle han och Jakob fått sig en rejäl fight om startplatsen till premiären.

Även om Johan Lundgren såg bra ut i lördags så måste man ju erkänna att det är ett oprövat kort i Superettan, något man knappast kan säga att Sebastian hade varit.

Utöver Jakob Lindström och Johan Lundgren så finns ju även Filip Holländer som nog inte kommer ge sig i kampen om en central plats på mittfältet i Superettan 2013 (även André Nilsson är ju innermitt men han är ju som bekant nyopererad för sin korsbandsskada).

Men det mest troliga är som sagt att det är just Jakob och Johan som tar hand om startplatserna tillsammans på innermittfältet i år. Spelar dessa två dessutom som de gjorde i lördags så tror jag faktiskt inte att vi behöver vara speciellt oroliga trots det tunga tappet. Om beskedet angående Sebastian istället hade kommit i fredags hade jag varit betydligt mer orolig än vad jag faktiskt är.

Sebastian Johansson är en utav de innermittfältare som har fäst sig hårdast i mitt hjärta under den tid jag aktivt följt klubben. Tillsammans med spelare som Pavel Zavadil och Magnus Källander känns detta tappet likvärdig i betydelse. Trots att han inte varit i klubben mer än fyra säsonger så känns det som att man tar farväl av en hjälte.

Johannes Jönsson

André Who?!

 Inlägg av kl 14:29  Superettan
Jan 302013
 

Gästkrönikor är alltid trevligt. Särskilt när dom berättar något nytt om någon ny. Låt oss höra lite om den där nye killen från Holmalund…

Jag antar att rubriken till denna text stämmer ganska så bra in på de flestas reaktion när André Nilsson presenterades som ett utav flera nyförvärv den 21 november under fjolåret.

För de allra flesta så har ni förmodligen inte heller fått någon bild utav Andrés kvalitéer som fotbollsspelare heller då han olyckligt slet av främre korsbandet i knäet när han skulle göra sitt sista framträdande i sin moderklubbströja.

Ni har hört storyn så jag ska försöka hålla mig kort. Holmalund (Andrés tidigare klubb) ställde frågan till ÖIS om det var OK att han deltog i en inomhusturnering som spelades på konstgräs i Tångahallen.

ÖIS svarade att detta var OK om André inte skadade sig. Men hur det gick vet ni redan vid det här laget.

André själv beskrev de kort efteråt i Alingsås Tidning såhär:

”- Jag kände ganska direkt hur de högg till i knäet men jag tror inte att det ska vara någon fara då jag kan belasta knäet hyfsat utan några större smärtor, så jag skall nog kunna vara tillbaka snart igen.”

När provresultaten kom var det alltså en chock även för André själv.

Att en spelare i Andrés ålder (född 1995) drar på sig en skada av denna sort är naturligtvis alltid lika tråkigt men även oroväckande.

För en spelare som precis blivit klar för en klubb på elitnivå och som satsar på att göra allt han kan för att konkurrera om en plats på försäsongen, från inställningen att försöka bli årets Filip Holländer till att istället få träna rehabilitering i sex månader är ju minst sagt retligt, både för Nilsson och för ÖIS.

Så, vilken spelartyp är då egentligen André Nilsson?

Vad vet vi mer än att han gjorde 17 mål och 15 assist i Division 3 förra säsongen?

Jo, att det är en spelare med sina största kvalitéer i det offensiva spelet vi fått in är det ingen tvekan om. Men även hur imponerande hans statistik från fjolåret än må vara så var det trots allt i division tre. Steget från en lägre division är stort. Superettan kommer att bjuda på ett helt annat motstånd vad det gäller fart och fysik.

André Nilsson har alltid varit duktig, men aldrig hade jag kunnat tro att han skulle bli så bra som han faktiskt är. Han var alltid en utav de bättre i Holmalunds 95-lag, men han var inte lagets stjärna på något sätt. Nej, André Nilsson är en spelare som har tränat sig dit han är idag. Vilket är positivt, då de flesta talanger som är ”stjärnor” redan vid 10-11 års ålder ofta försvinner helt.

André fick sitt genombrott i division tre säsongen 2010/2011 då han fick chansen i Holmalunds A-lag.

Hans främsta styrka har sedan länge varit hans passningsspel kombinerat med att han är väldigt lugn och trygg med bollen. En framspelare är något han alltid har varit så förhoppningsvis får vi se mer av den varan i ÖIS-tröjan framöver.

Målskyttet däremot är något som tog fart ordentligt först under den gångna säsongen, helt klart ett rejält lyft i utvecklingskurvan och en otroligt nyttig egenskap att både kunna utmana själv eller hitta till en medspelare i bättre läge.

Han dominerade i Holmalund förra säsongen och ledde laget till kval, ett kval som man sedan tyvärr förlorade.

Men det var inte bara i Holmalund som André imponerade, han fick även som yngsta pristagaren någonsin titeln Alingsås bästa fotbollsspelare för säsongen.

Att försöka förutspå hur Nilsson kommer klara sig i Superettan i dagsläget är dock svårt.

Skillnaden mellan division tre och Superettan är som sagt stor och eftersom han inte kunnat delta i träningarna är det svårt att säga hur han står sig mot övriga lagkamrater, en sak är dock mer säker. Den kommande säsongen kommer det först och främst handla om att ta sig tillbaka från skadan, och därefter blir det nog mest se och lära för Nilsson.

Det ska sägas att André valde mellan klubbar som IFK Göteborg, IFK Norrköping, Norrby IF, Malmö FF och Helsingborgs IF men ändå valde ÖIS, detta med motiveringen:

”- Jag kommer till en klubb där jag kommer att få fortsätta på seniornivå vilket känns viktigt för mig, dessutom har jag fått ett väldigt seriöst och proffsigt intryck av ÖIS som förening. Jag har även haft en bra känsla när jag besökt klubben och haft en bra dialog.”

I Holmalund spelade André mestadels innermitt men även yttermittfältare, då oftast till vänster. Han är dock tänkt som en central spelare i ÖIS, i alla fall om man får tro Kent och vad han sade till André innan kontraktet var påskrivet och klart.

Det skall även nämnas att André idag (onsdag den 30/1) opereras för sin korsbandsskada, vi vill förstås önska honom lycka till och hoppas att så snart som möjligt få se honom på fotbollsplanen igen!

//Johannes Jönsson

Okt 312012
 

Då och då ramlar det in en gästkrönika i vår inkorg. Här kommer ännu en, ur en lite ovanlig synvinkel. Men en intressant frågeställning:

Jag kommer ihåg hur jag reagerade när jag efter säsongen 2002 fick höra att folk uppe på ÖIS-gården suttit och hållit tummarna för att blåvitt skulle klara sig kvar i Allsvenskan under tiden som vi själva befann oss i en brinnande toppstrid. En degraderad lillebror hade inneburit många sköna miljoner i intäkter som gått upp i rök i och med uteblivna derbyn. Det var svårsmält för mig då och det är det än idag. Jag har ältat det många gånger, om och om igen. Tänk om blåvitt åkt ur, Gais låg I dåvarande div 2 och häcken brydde sig då som nu ingen om. Tänk vilken position det hade satt oss i, ensamma på tronen i Göteborg, sponsorer hade slagits om att få vara med på matchstället, nya supportrar hade strömmat in och försprånget hade ökat. Tänk om… tänk om…

Det pratas ofta om hur Göteborg inte har plats för fyra lag (och ja jag räknar med häcken) och det inser nog många att det inte gör. Efter säsongen 2010 så var det många som var eniga om att det var vi som var laget som skulle bort. Nu efter ett par säsonger så har vinden vänt och det är Gais som faller fritt. I skrivande stund har klubben inte betalat skatt för varken september eller oktober månad och har en skatteskuld på 1.674.246 svenska kronor, räntan ligger på 16%. Är skulden inte betald den 2 november går ärendet till kronofogden vilket skulle innebära en hel del krux då skulden inte är ensam i sin kategori utan det finns bland annat leverantörsskulder och en mångmiljonskuld till förra årets spelartrupp i form av deras uteblivna prestationsbonus. Frågar du gemene Gaisare hur dom ska klara det så kommer hen (avskyr det ordet men skriver det för att retas) att förklara att de har en massa possibla intäkter i form av Wanderson och pengarna för Mervan. En sådan förklaring kanske fungerar för att få skämtet till elitlicens men det är inget kronofogden kommer att nöja sig med, faktum är att det verkar som att de har säkrat elitlicensen för nästa säsong med en ny “handlingsplan”, men kronofogden kommer vilja ha snabba likvider annars tenderar skulden att skena iväg.

Dessutom cirkulerar det rykten om att spelarna börjar tröttna på att inte få sina pengar, det är också av problemet större att en enskild spelare kan gå till tingsrätten och begära klubben i konkurs ifall dem inte får sina pengar. Nog om det, Gais har gått i storebrors fotspår från 2009/2010 och har hela tiden haft facit på andra sidan motorvägen men trots det traskat på. Skillnaden här ligger i att när vårat aktiebolag gick omkull lades spelrätten över på moderföreningen, ÖIS. I Gais fall så är det själva moderförening som kommer att gå omkull vilket innebär en total likvidering med spel i div 7 som följd. När jag skriver “kommer att gå omkull” så är det faktiskt det jag tror, vintern (speluppehållet) tenderar sällan i några större intäkter men desto större utgifter och i Gais fall är man i akut likvidbehov utan några större tillgångar att avyttra (Gaisgården är redan såld). Enda lösningen hade varit om någon större sponsor hade gått in och gett ekonomisk konstgjord andning så att klubben klarar sig en säsong till (känner ni igen det?).

Hur ska man då ställa sig till det här som ÖIS:are? Jag och många med mig har sett fram emot två heta derbyn nästa säsong. Men hade en Gais konkurs inneburit någon extra miljon I sponsorintäkter och ett publiksnitt som ökat med låt säga 500 pers så tar jag nog hellre det. Nu har vi chansen igen, den vi inte tog/fick 2002. Den enes död är den andres bröd.

// Carl Möller

 

Efter att ha följt debatter, både i våra egna och andras föreningars fora (främst Oddevold och Lund), fick jag lite inspiration att titta på säsongen ur ett statistiskt perspektiv. Delvis, tror jag, på ett något oortodoxt sätt. Jag har också nöjt mig med att titta på tävlingsmatcherna i serien och därmed bortsett från resultaten i Svenska cupen. Som bakgrund kan berättas att jag sett samtliga hemmamatcher och merparten av bortamatcherna. Jag har dock inte följt några träningar, annat än via de rapporter som getts via Sambadefensiv och i några enstaka fall andra sajter. Mina analyser och slutsatser är högst amatörmässiga, jag är ju trots allt bara läktarcoach…!

För mig precis som för alla andra ÖIS:are jag pratat med under säsongen, så har det känts som mest nervöst när vi leder med 2-0. Vi har nog alla sagt det halvt på skämt, halvt på allvar, men ändå med hjärtat i halsgropen. Nåväl, fanns det då någon större anledning till denna nervositet?

ÖIS har under årets säsong lett med 2-0 i följande matcher:

Motståndare Slutresultat

Skövde (b) 2-2

Karlstad (b) 1-4

Norrby (h) 3-1

Utsikten (b) 0-2

Lund (b) 2-2

Sleipner (h) 6-0

Kristianstad (b) 0-3

Qviding (b) 1-4

Oddevold (b) 2-2

Sleipner (b) 0-4

Lund (h) 2-0

Gauthiod (h) 6-0

Utsikten (h) 5-1

Norrby (b) 3-0

Sylvia (h) 4-0

LB-07 (b) 1-3

Laget har alltså lett med 2-0 i 16 av säsongens 26 matcher. I tre av dessa har de tappat denna ledning till ett oavgjort resultat. I hela 13 har de gått vidare mot seger och vid elva tillfällen dessutom gjort ytterligare mål. Jag måste nog tillstå att, åtminstone min nervositet känts onödig!

Alla känner väl nu till hur Division 1 södra slutade för ÖIS del:

Totalt

SM, VM, OM, FM, GM, IM, MS, PO

26, 18, 7, 1, 65, 17, +48, 61

Hemma

13, 9, 3, 1, 32, 6, +26, 30

Borta

13, 9, 4, 0, 33, 11, +22, 31

Vissa ytterligare basfakta är väl också kända, t ex att laget bara legat under i en match (förlusten hemma mot Qviding), att man inte släppt in mer än två mål i någon match och att de fem man gjort det i slutat oavgjort (Skövde-h, Sylvia-b, Lund-b, Oddevold-b, Trollhättan-b), att man bara i två matcher (Qviding-h, Karlstad-h) gått hem mållösa samt att man inte förlorat totalt (hemma/borta) mot något lag och bara spelat oavgjort mot två (Trollhättan, Qviding). Man kan allt säga att laget varit lika bra på borta- som på hemmaplan.

Jag har i olika fora läst att supportrar både från Lund och från Oddevold, förväntat sig att ÖIS skulle komma in i en mindre formstark period under säsongen. Själv svarade jag lite kaxigt på ett sådant inlägg, att vi hade vår ”dip” mot Qviding hemma. Som tur(?) var visade sig detta påstående vara rätt! Men hur ser det egentligen ut om vi delar in säsongen i höst och vår, eller före respektive efter sommaruppehållet?

Vårsäsong, före uppehållet inom parentes

SM, VM, OM, FM, GM, IM, MS, PO

13, 9, 4, 0, 32, 10, +22, 31

(14, 9, 4, 1, 32, 11, +21, 31)

Höstsäsong, efter uppehållet inom parentes

(12, 9, 3, 0, 33, 6, +27, 29)

13, 9, 3, 1, 32, 7, +26, 29

Även här verkar det som laget har varit jämna över hela säsongen, kanske t o m med en liten övervikt på en bättre höst- än vårsäsong. Då tänker jag främst på att man släppt in något färre mål och kanske lite ”justering” för hemmamatchen mot Karlstad. Jag tror nämligen att den matchen hade slutat annorlunda om seriesegern inte blivit klar halvvägs in i matchen, utan istället varit klar innan eller efter. Man kan också se att det inte spelar någon större roll om vi ser på säsongen ur perspektivet före respektive efter sommaruppehållet.

Har laget kanske ändå någon annan svaghet? Hur ser det t ex ut om vi delar in säsongen i första respektive andra halvlek?:

Första halvlek

SH, VH, OH, FH, GM, IM, MS

26, 16, 11, 0, 32, 3, +29

Andra halvlek

26, 12, 10, 4, 33, 14, +19

Här verkar vi ha sprungit på något! Laget har bara förlorat fyra halvlekar på hela säsongen (Skövde-h, Sylvia-b, Lund-b, Qviding-h), men samtliga dessa är andrahalvlekar. Detta är också matcher som spelades före sommaruppehållet och tappats till oavgjort eller förlust. Man har också släppt in flertalet av målen i andra halvlek. Är det orken eller koncentrationen som tryter? Låt oss titta på vår- respektive höstsäsong:

Vårsäsong, före uppehållet inom parentes

Första halvlek

SH, VH, OH, FH, GM, IM, MS

13, 10, 3, 0, 20, 2, +18

(14, 10, 4, 0, 20, 2, +18)

Andra halvlek

13, 5, 5, 3, 12, 8, +4

(14, 5, 5, 4, 12, 9, +3)

Höstsäsong, efter uppehållet inom parentes

Första halvlek

(12, 6, 6, 0, 12, 1, +11)

13, 6, 7, 0, 12, 1, +11

Andra halvlek

(12, 7, 5, 0, 21, 5, +16)

13, 7, 5, 0, 21, 6, +15

Här kan man faktiskt se vissa skillnader! Samtliga förluster sker före sommaruppehållet och tendensen är att laget flyttar målgörandet till andra halvlek. Personligen tror jag att detta varit ännu tydligare om de två sista matcherna på hösten betytt något! Vad beror detta på, då? Min enda förklaring är att laget nog hade det lite svårt att upprätthålla koncentrationen före sommaruppehållet. Detta verkar ha rättats till under sommaruppehållet och dessutom verkar det som om man faktiskt varit fysiskt starkare än motståndarna och därför orkat ”hela vägen”. Att jobbet fortfarande inte är klart visar väl sig i att man fortfarande släpper in målen i andra halvlek.

På mig tycks det ändå som om tränarparet Prytz/Karlén gjort ett gott arbete under deras första år med laget. Det tog ett tag att få koncentrationen att gälla hela matcherna, men den tuffare träningen som vi hört rapporteras om här på Sambadefensiv tycks också ha gjort att laget orkat hela vägen. Kanske att det även finns förklaringar i laguttagningarna och bytena som gjorts, men så långt har jag inte orkat/hunnit fördjupa mig. Det skulle väl i så fall ge ytterligare ”cred” till tränarparet, för deras coachning?

Hur långt detta arbete också räcker i Superettan står skrivet i stjärnorna. Men nog borde ytterligare en vinters träning göra laget starkt nog att åtminstone ge de flesta motståndarna en match om poängen?

I all ödmjukhet lämnar jag nu dessa betraktelser vidare för andra att studera, fördjupa sig i och kritisera.

// Sven R

© 2012 Sambadefensiv Kontakt: kontakt@sambadefensiv.se Suffusion theme by Sayontan Sinha