Gästkrönikör

Dan före dan

Inlägg av Gästkrönikör kl 07:00 Gästkrönika

Apr 152012

Som man har väntat på den 16:e april – och nu står den och väntar just bakom hörnet. Förhoppningarna som till en början fanns har under försäsongens gång, i takt med inhandlat årskort och fina resultat i matcherna, övergått till stundtals ren pina. Dagarna har räknats ned så länge jag kan minnas – och april månad har varit något av den längsta månaden jag har varit med om. Ja, åtminstone har det känts så i alla fall. Längtan att åter få se Rödblått trilla boll i seriesammanhang har varit enorm – och äntligen är det åter dags för mig att bekanta mig med betongen på Ullevi och för spelarna att känna på den, numer, oerhört välskötta gräsmatta som pryder Ullevis mitt.

Det märks att en stor del av Örgrytes supporterskara behövde fjolårssäsongen för att vila upp sig, samla kraft och åter känna sig motiverad att gå och se på Lirarnas lag. Visserligen drog seriepremiären mot Skövde (imorgon exakt ett år sedan!) snudd på 2000 åskådare – men därefter var det tunt på åskådarfronten. Under de senare veckorna har man märkt av ett helt annat engagemang från supporterhåll. Samtliga har gett sig f*n på att vi ska lämna den här skitserien för gott; och över 750 anmälningar på Facebookevenemanget tyder på att det blir en svårslagen publiksiffra imorgon! De som låg hemma och grät efter konkursen har nu återsamlat kraft och är redo att hoppa på tåget – tåget mot Superettan. Så har du inte köpt biljett än – gör det! Tåget är snart fullt, och inte vill du väl bli kvarlämnad på perrongen?

De senaste månaderna har varit fulla av tillfällen att drömma sig bort. Drömma sig bort mot den 16:e april. Drömma om storseger, hållen nolla, ett lir som bara Rödblått kan mäkta med, fullsatta läktare, fantastiskt drag på Östra Stå, Prytz i kavaj, samtliga i startelvan bär pannband, domare som kan regelboken fullt ut och tusen saker till… Att domaren skall kunna reglerna för när det räknas som hemåtpass eller inte kanske är för mycket begärt, jag vet, men att ÖIS ska lira boll som aldrig för och att supportrarna på Östra Stå skall röja i aldrig skådat slag känns som två fullt realistiska drömmar. Det enda som krävs är att både spelare och publik är igång (ni minns väl vad jag sade om havregrynsgröten i min förra krönika?) och är villiga att ge 100, och lite till, för att göra denna 16:e april till något att minnas och se tillbaka till när man åker bil, duschar, solar, gungar i gungstolen, berättar gamla minnen för barnbarnen eller vad man nu råkar göra…

Nu är det alltså dags att lägga drömmar och annat trams bakom sig. Drömmarna fungerar, åtminstone för mig, som något slags dämpningsmedel mot abstinens och längtan. I drömmen är man redan där och ”känner på det” – fastän det egentligen är en evighet kvar. Imorgon när man står där på riktigt så bör man göra allt vad man kan för att uppleva samma rus och samma eufori som man kan göra i de där drömmarna. Jag är inte dummare än att jag är medveten om att något som hajpats och setts fram emot länge oftast, eller i alla fall ibland, mynnar ut i något av ett antiklimax, men låt oss hoppas att spelarna är väl förberedda och redo att strida till sista signal. Numer har alla klart för sig att man inte kan jogga igenom en division enbart för att man spelar för en anrik förening; något som bör tala för en positiv utgång av premiäromgången. Å andra sidan, utan att låta alltför negativ, så skulle det vara så typiskt Örgryte att förstöra festen genom en usel insats och en förlust…

Jag är dock övertygad om att vi gör det här tillsammans. Vi uppfyller våra drömmar och lämnar division ett för gott. Spelare, ledare och supportrar – tillsammans. ”Vi reser oss igen – enade bakom samma sköld”, för att citera ett av de alla oerhört vackra tifon som framställts under Valhallatiden. På sikt har vi ett finrum att komma till; men vi börjar här – där vi är nu. Med vackert spel, många mål, tätt försvarsspel (ok, jag ger mig… Leinar bör nog spela), härligt engagemang från publik på plats, så väl på Ullevi som på åkern, så är vi på väg – vi har i alla fall gjort ett avstamp – från var vi är till var vi vill nå. Och jag hoppas, inifrån mitt hjärta, att samtliga av er är villiga att vara med på resan (har du köpt din biljett nu då? Annars!!!) under hela dess gång och inte dyka upp som gubben i lådan när vi väl är framme.

Men okej, låt mig drömma en sista gång…

”Skövdes målvakt sparkar ut bollen. I Örgrytes backlinje huserar tuffingen Leinar som utan pardon sätter huvudet till och nickar bollen i en perfekt båge fram till Jakob Lindström, ynglingen som är så framträdande på mittfältet. Lindström avancerar, letar efter passningen – och finner den! Ojvoj, vilken boll. Emil Karlsson, som tagit av sig vikingahjälmen dagen till ära, löper amok till höger i anfallet. Bollen, som Lindström har slagit, dimper ner rakt på foten. Vikingen avancerar mot straffområdet, dribblar av en, två och tre (!) Skövdespelare innan han lobbar bollen över målvakten som har tvingats gå ut mot skytten. Där, innan bollen har hunnit passera mållinjen, kommer Kodesonen Wallén stångandes med hornen vässade, varpå han lägger upp bollen på nacken och promenerar in i mål. De 4000 åskådarna på plats jublar som aldrig förr. Vilket anfall, vilket mål, vilken grej!”

Och där vaknade jag.

// Christian Börjesson

Efter regn kommer solsken…

Inlägg av Gästkrönikör kl 23:30 Division 1 Södra, Gästkrönika

Mar 292012

Vi har fått in en gästkrönika, vilket alltid är trevligt! Beskyll inte Christian för den pajiga rubriken. Det var jag // Felix

Jag minns det som om det var gårdagen. Det var upplagt för fest; eller åtminstone för vinst och att nå kvalplatsen mot Superettan. Superettanhoppet hade både hunnits stängas och tändas flera gånger om – och nu återstod bara en match. En stor skara bortasupportrar, däribland jag och min kompanjon, begav oss till Skövde i hopp om att alla små pusselbitar skulle falla på plats. Ett Sylvia, som hade darrat något otroligt på slutet, skulle tappa poäng nere i Lund samtidigt som vårat allas Örgryte skulle vinna på en friidrottsarena i Skövde.

Som det började. Matchen hann knappt sätta igång innan Björkeryd kunde tråckla in ledningsmålet för Sällskapet. Glädjen var enorm; men ännu större skulle den bli när den mycket gamla måltavlan på arenan visade att Lund hade tagit ledningen mot Sylvia. Och ytterligare en gång! 2-0 till Lund – och vi (ja, jag säger vi) låg på kvalplats.

Visserligen hade Sylvia satt riktigt nerv i det hela innan halvtidsvilan genom ett reduceringsmål, men det var fortsatt ÖIS som hade andraplatsen i tabellen. 45 minuters fotboll kvar… ”Det här kommer gå vägen”, både tänkte jag och sade till min vän.

Men här slutade ju som bekant det roliga. Lund, som var ett av de starkaste hemmalagen i serien, men visserligen ingenting att spela för, blev i andra halvlek kraftigt tillbakapressade av ett jagande Sylvia. Därför kom också ganska logiskt 2-2 på vad, om jag minns rätt, var en straffspark. Jag minns fortfarande den stora sucken som spred sig över den gamla träläktaren i Skövde… Vad som såg så bra ut höll nu på att glida oss ur händerna.

Än mer ur våra händer gled det när Leinar & Co misslyckades med sin offsidefälla. Istället för en avblåsning rusade, numer VÅR viking, Emil Karlsson mot Peter Abrahamsson i Öisburen. Med en tåspets tryckte han in kvitteringen bakom Peter. ”Inte den där jäveln med håret igen”… Hans insats på Ullevi i premiären hade etsat sig kvar på minnet. Skulle han sänka oss än en gång?

Den numer sönderhoppade träläktaren agerade nu grund åt en mycket uppgiven supporterskara. Perioderna mellan sångerna från Östra Stå blev allt längre – och kraften i sången allt tunnare. Trots Gellermans ivriga försök att få oss att stötta laget var det mer eller mindre stendött.

Matchklockan gick i ett ruskigt tempo. Den passerade 80 minuter – och Öis, som spelade i en kraftig motvind, klarade knappt att komma till en målchans. Jakobsson hade satt in Clarholm för att kunna slå långt; något som hackade betänkligt i vinden. Men så! Straff! Från ingenstans…

Leinar kliver fram. Ni minns det lika väl som jag. Pang. Stolpen. ”HELVETE!”. Slutresultatet skrevs till 1-1 och säsongen var över. Visserligen gjorde ju Sylvia ett 2-3-mål i Lund, vilket hade gjort ett straffmål av Leinar helt meningslöst. En liten tröst i all misär som just då huserade inombords.

Vi satt kvar länge, min polare och jag. Tomhet. Allt var tomt. Visserligen hade i alla fall jag redan innan säsongen sagt till mig själv att ”det är enbart en bonus om ÖIS lyckas ta sig upp”, men när det var så otroligt nära att få kvala om avancemanget var allt så tungt. ”Är det värt det?”, tänkte jag. Att lida så förbannat. Hela. Jävla. Tiden.

Svaret är egentligen hugget i sten. Självklart är det värt det. Nu har det gått några månader sedan det trista slutet i Skövde och på andra sidan dörren väntar en ny, härlig, ÖIS-säsong. Prytz har tillträtt på tränarposten och ett knippe nya spelare har tillkommit. Målskyttet, som till stora delar var vår (eller Nicos?) stora akilleshäl förra säsongen, ser numer ut som något som inte kommer att vara en bristvara under säsongen. Visserligen ryckte jag en aning på ögonbrynen efter de inledande matcherna där varken Vikingen Karlsson eller Johan Hedman hittade nätet – men vad träningsmatcherna har lidit så har den tvekan försvunnit. Hedman har visserligen betydligt mer att bevisa för att vara en startman i anfallet – men Emil Karlsson har bevisat att han under säsongen med all säkerhet kommer sänka lag på samma sätt som han sänkte ÖIS under förra säsongen. Det enda man kan sakna hos honom är ett litet större lugn vid avslutningslägena – det är inte nödvändigt att skjuta genom både målvakt och nät för att göra mål. Faktiskt.

Och så jokern. Ja, jag kallar honom det – Oskar Wallén. Här har vi ett sparkapital från förra säsongen. Vilken målspruta. Vilka fötter. Vilken styrka. Kodesonen har verkligen kommit rätt in i det från första början i år; och alla de mål han har gjort hittills på försäsongen vittnar stort om det.

Min kompanjon, och tillika skribenten här på Sambadefensiv, har under hela vintern, ja ända sedan debaclet i Skövde, hävdat att ÖIS ska vinna serien den här säsongen. Självklart inte mig emot om så skulle bli fallet. Däremot höll jag igen med att vara bensäker på en sådan sak innan spelartruppen blivit något sånär fulländad. Nu är jag beredd att instämma. Laget ser urstarkt ut – från målvakt till anfall. Igår fick seriekonkurrenten Qviding FIF smaka rejält. Sju förbannade noll. Det är ord och inga visor det.

Två träningsmatcher återstår. Sedan börjar det vi alla så ivrigt väntar på. Seriestarten. 18 dagar kvar. Ynka 18 dagar. Så det finns inget att vänta på. Pallra dig till närmaste ICA, inhandla ett paket havregryn och lär dig hur du kokar havregrynsgröt – för den 16:e april ska varenda en som äntrar Gamlas Ullevis läktare var fulladdad av energi. Från läktarplats ska vi sätta ton och bära fram vårt lag. Det här är säsongen då det händer. Både på läktaren och på plan!

Och för att avsluta med något positivt. Det ser bättre ut än på mycket, mycket länge.

// Christian Börjesson

5 frågeställningar inför säsongen 2012

Inlägg av Gästkrönikör kl 17:00 Division 1 Södra

Mar 072012

Det har nu gått 5 matcher av försäsongen för ÖIS A-lag. 3 stycken återstår (närmast nu FC Trollhättan på ÖIS-gården på lördag. Be there!) Förväntningarna och förhoppningarna börjar så sakteliga stiga, som sig bör inför en säsongsstart. I skrivande stund är det 41 dagar kvar till den stundande säsongen börjar med en hemmamatch mot Skövde.

2012 års säsong blir såklart en väldigt spännande säsong, och jag har till min ständiga ÖIS-följeslagare redan utropat ÖIS som seriesegrare i år. Detta gjorde jag så tidigt som direkt efter fjolårets bittra avslut. Och det står jag fast vid, med en dåres envishet. MEN, för att detta skall kunna slå in, och min självutnämnda status som tippningsguru inte skall få sig en törn, måste några frågetecken rätas ut. Jag kommer här att lista fem frågeställningar som jag ställer mig såhär ca en och en halv månad före seriestart.

1. Vem gör målen?

Denna frågan är kanske den absolut mest ställda inom ÖIS-kretsar de/det senaste åren/året. Men det är befogat. Förra året såg det länge ut som att ingen kunde göra mål, men till slut skärpte sig Nico och Jakob och landade på två respektabla målsummor. Men nu är båda borta. Problemen är därmed större. Eller? Ja, det är väl det som själva frågan är. Om den nuvarande anfallsbesättningen kan göra målen som självklart kommer att krävas för att ÖIS skall kunna knipa en topplacering.

I Emil Karlsson har vi en anfallare som jag och bevisligen många andra supportrar tagit till sitt hjärta på försäsongen. Med sin oerhörda löpstyrka och hunger kommer han att skapa problem för många motståndarförsvar. I Johan Hedman har vi en väldigt svårbedömd spelare. Stor omställning för honom att för första gången i sitt liv byta klubb, och då göra det till en klubb som spelar på en nivå han aldrig spelat på förut. I Oskar Wallén har vi, som ni förstod i min matchrapport från Varberg-matchen, en personlig favorit. Det är inte på något sätt givet att han kommer att spruta in mål. Men potentialen finns. Garanterat. Till sist har vi Alexander Jeremejeff, som jag tror inte kommer att få så jättemycket speltid i anfallet denna säsongen. Även han en svårbedömd spelare då han inte spelat på denna nivån tidigare. (Jag räknar Markus Anderberg som yttermittfältare)

Det kommer bli väldigt intressant att se vem som kommer göra målen. Mitt eget stalltips är att Emil Karlsson och Oskar Wallén kommer bli våra bärande anfallare 2012, och att Oskar Wallén blir den bästa målskytten.

2. Håller yttermittfältet?
ÖIS yttermittfält består enligt mig av tre stycken som jag absolut tycker skall konkurrera om endast yttermittfältsplatser under säsongen, och det är David Björkeryd, Tommy Lycén och Markus Anderberg. Och så är det två stycken som förmodligen kommer få speltid där också men som jag helst ser på andra platser, och det är Pontus Otterstedt och Jonathan Lindström. Otterstedt ser jag helst som högerback, och min namne ser jag helst på bänken/läktaren/hemma i soffan/på Antarktis, ja ni förstår. Inte på yttermittfältet.

Men de tre uppräknade som jag ser som våra bästa yttermittfältsalternativ är bra enligt min mening. Men, det stora frågetecknet är ju, kan NÅGON av de här tre hålla sig skadefri en hel säsong. Tillåt mig tveka.

Min egen åsikt är att Björkeryd är självskriven som vänsterspringare, och Lycén skall ha platsen till höger. Om han fortsätter att visa den hunger han hittills visat det lilla jag sett honom på försäsongen. Markus Anderberg får uteslutande av skadeanledningar stå åt sidan i min startelva. Men. Anderbergs högstanivå och ”potential” är faktiskt, trots allt, ruskigt hög. Så låt oss hålla tummarna stenhårt för att Kode-grabben en gång för alla håller sig skadefri. Jag skulle inte tacka nej till en förstärkning här, men skulle heller inte gråta om det inte blev någon.

3. Kommer Jakob Lindström ta ännu ett steg i utvecklingen?
Fjolårets överlägset största utropstecken. Helt otroligt när man tänker efter och kommer på att man knappt visste vem killen var, och än mindre hade koll på vilken fantastisk innermittfältare detta var. Men Roberto Jacobsson och Tomas Östlund hade bevisligen det, och en jäkla tur är väl det. För tänk om han inte hade fått chansen, vilken spelare man kunde gått miste om.

Jaja, nog om förra säsongen, jag antar att de flesta som läser detta redan har koll på hans enorma utvecklingskurva förra året. Men frågan är då, fortsätter den? Kommer han på allvar slå igenom inte bara i ÖIS och Division 1, utan få ögon på sig även från klubbar högre upp i seriesystemet? Det är min fullständiga övertygelse att det bara är en tidsfråga innan det händer, och det skulle inte förvåna mig för fem öre om blickarna blir intensivare redan i år. För vem vill missa att norpa åt sig denna diamant?

Men nu skall ju detta handla om ÖIS säsong 2012 och inte andra klubbars transferfunderingar. Men dessa två saker hänger delvis ihop. Gör Jakob Lindström ett ännu bättre 2012 än han gjorde 2011 har vi en av Divison 1 Södras absolut bästa spelare, och sådant kan räcka långt. Och i och med det kommer andra klubbar bli intresserade, det kan man inte förneka. Jag vet i alla fall att jag kommer ta vara på, och njuta av, varje minut man får se denna jättetalang i den vackraste av tröjor.

4. Fixar tränarparet att leda ÖIS till framgång?
Denna frågan är väl egentligen inte en fråga om Hans Prytz och Jonas Karlén är tillräckligt bra, eller rätt män för jobbet. För det tror jag att de är. Utan detta är mer en punkt där jag undrar om det verkligen funkar att byta tränare stup i kvarten. ÖIS är ju nästan Sveriges svar på Chelsea när det gäller tränare de senaste åren. Eller vad sägs om sex (!) stycken olika huvudtränare sedan 2009? Funkar verkligen detta? Ja, det är ju inte bra. Långt ifrån. Men nu hoppas och tror jag att ÖIS har hittat rätt. Det känns som att Hans Prytz har den rätta attityden och kunnandet för att lyckas med det här laget. Allt handlar om resultat, och det är jag övertygad om att Prytz (åh vad underbart att ha en Prytz i ÖIS igen!) vet, och även jobbar efter.

Jag menar vad kan egentligen gå fel med en guldhjälte från det magiska året 1985 som tränare?

5. Kommer vi på läktaren att stödja laget lika bra som tidigare år?
Ja, kommer vi det? Klart som fasen vi kommer göra det. Det är en självklarhet. Det är som ni vet i de svåra tiderna de riktiga supportrarna skiljer sig mot ”medgångssupportrarna”. Det SKA inte spela någon roll att ÖIS ligger i den så oerhört osexiga Division 1 södra. Vi ska vara där och stötta laget, klubben, spelarna och skölden vi älskar.

Och om någon nu får för sig att tänka att detta inte spelar någon roll för hur laget spelar, så kan den personen lägga ner den tanken direkt. Vårat stöd hjälper spelarna. Så är det.

Det finns inga ursäkter för att inte vara på plats i år, när ÖIS skall tillbaka till Superettan!

Så, vi kan väl avge ett löfte? Vi ska gå på fler matcher i år (om man nu inte gick på 26 matcher förra året..), vi ska sjunga högre och vi ska i alla lägen stötta spelarna som bär ÖIS-märket på sina tröjor. För det gör skillnad.

Det var allt från mig!

//Jonathan Larsson

Varberg – Vår drömmotståndare?

Inlägg av Gästkrönikör kl 18:51 Division 1 Södra

Mar 032012

I torsdags var det ingen mindre än Martin Johansson som ryckte in när sambadefensiv kallade. Idag är det en inte lika erfaren herre, men vad gör det?

Då var det dags igen. Den femte träningsmatchen för året. Efter tre inledande förluster mot GAIS, Falkenberg och Oddevold, kom förra matchen den efterlängtade första segern. Dessutom spräckte vi hål på målnollan som så retligt satt och stirrade oss supportrar och säkerligen spelarna rakt i ögonen och undrade när vi hade tänkt sätta det där målet. Mot Husqvarna kom så det där målet, och på det ett till. Förhoppningen var då såklart att vi bara skulle fortsätta att ösa på framåt i dagens match mot Varberg.
Så blev inte riktigt fallet. I alla fall inte i den första halvleken. Båda lagen såg mycket taggade ut från första början. Men spelet var av typisk ”träningsmatch-karaktär”, det vill säga inte så mycket ordnat spel, utan mest närkamper, nickdueller och långbollar.

ÖIS hade ett farligt läge i den första halvleken. I den sjätte minuten rycktes den för dagen eminenta Emil Karlsson ner precis utanför den högra kanten av straffområdet, och två ÖIS-spelare i form av Pontus Otterstedt och David Björkeryd ställde upp sig för frispark. Otterstedt petade bollen i sidled till Björkeryd som dunkade till bollen tätt över ribban.

Varberg var dock det bästa laget i den första halvleken, och hotade genom sina två ettriga anfallare Gabriel Altemark-Vanneryr (känd från det gröna laget från de bohuslänska skogarna) och Patrik Larsson. De, tillsammans med Alexander Mellqvist erbjöd ett väldigt bra djupledsspel som oroade vår backlinje ett par gånger i den första halvleken.

Varberg hade två farliga målchanser i den just nämnda halvleken. Den allra farligaste skapades i den 21:a minuten genom ett fint anfall på ÖIS högerkant. Till slut kom bollen in till en inrusande, fri Alexander Mellqvist mitt i straffområdet. Jag säger som fotbollskommentatorerna brukar säga: där hade jag redan antecknat 0-1 till Varberg. Men Mellqvist rullade på något sätt bollen just utanför Peters vänstra stolpe.

Precis innan halvlek så hade Varberg sin andra chans, på en hörna kom VARBERG SPELAREN högst och fick på en bra nick, men Peter var snabbt med nere vid hans vänstra stolprot.

Men ställningen förblev 0-0 in i pausvilan.

Efter en väldigt kort halvlekspaus så var spelarna inne på plan igen, redo att kicka igång andra halvlek. Och det märktes direkt att det var ombytta roller, nu var det ÖIS som var redo att ta hand om den så berömda taktpinnen. Holländer skjuter, Björkeryd klackförsöker, Karlsson springer sig ren gång på gång.

I den 64:e minuten kommer utdelningen. Den nyss inbytte Oskar Wallén gjorde efter två ynka minuter på planen 1-0 för ÖIS. Björkeryd snubblade med sig bollen på kanten och spelar den snett inåt bakåt till nyss nämnde Wallén. Wallén tar emot bollen med högerfoten och på det andra tillslaget klipper han till bollen med vänsterfoten. Smackibonk som en viss Wikegård skulle sagt. Rätt upp i klykan. Vilken återkomst av Oskar, som missade en stor del av fjolårssäsongen på grund av en ryggskada.

Efter målet trodde man att Varberg skulle ånga på för ett kvitteringsmål men så blev inte fallet. Den enda som såg ut att vilja något var Alexander Mellqvist som enligt min mening var en av planens giganter.

Istället fortsatte ÖIS att rulla ut de grönsvarta från den halländska kusten och en kvart efter ledningsmålet kom också 2-0. Efter en väldigt trasslig situation bufflar sig Emil Karlsson ut mot straffområdeskanten med bollen och lägger bak den till Filip Holländer som utan någon som helst pardon bonkar in bollen i målvaktens högra hörn. Så vackert.

ÖIS fortsätter att föra spelet resten av matchen. Slutresultatet blev således 2-0 efter en oerhört bra andra halvlek.

De 433 (inklusive allas våran Marcus Allbäck) personerna på ÖIS-gården såg belåtna ut, inte bara med vädret, utan även med matchen och resultatet.

Varberg fortsätter alltså vara en rolig motståndare för oss ÖIS-supportrar. 4-2, 0-0, 4-1, 2-0 ser resultaten ut i ÖIS favör de två senaste åren.

Dagens PLUS:
ÖIS andra halvlek. Såklart. Efter denna börjar man få upp hoppet på allvar.

Dagens MINUS:
Emilio Rossis inlägg på uppvärmningen. Peter såg inte allt för nöjd ut när Rossi slog bort boll efter boll på Peters inläggsuppvärmning.

Mina egna synpunkter på spelarnas insatser:

Peter Abrahamsson
Inte ett enda misstag. Dirigerar sin backlinje högljutt och bestämt. Totalt dominant i luftrummet.

Christofer Bengtsson
En stabil första halvlek med lite för många bortslagna bollar. Syntes inte till ett dyft i den andra halvleken, men det var näst intill enbart på grund av Varbergs obefintliga anfallsspel.

Robin Jonsson
Fick stångas med tuffa anfallare, hade lite problem emellanåt men löste de flesta situationerna på ett bra sätt. Mycket följsam som vanligt.

Hannes Sahlin
Stabilt spel matchen igenom men kunde vårdat bollen bättre, lite för mycket tjongande. Men defensivt bra.

Joakim Hall
Denna kille kan få sitt absoluta genombrott i år. Oerhört följsam, räddade flera situationer för sina lagkamrater. Kunde fyllt på ännu lite mer framåt.

Pontus Otterstedt
Måste våga mer! Lite för duttig med bollen. Väljer lite för ofta det enkla alternativet.

Jakob Lindström
Stenhård i närkamperna. Vågar i den första halvleken idag slå de lite mer avgörande passningarna, dock med blandat resultat. I andra halvleken lite mer osynlig, men kom runt bra på överlapp på kanten ett par gånger.

Filip Holländer
Ganska så osynlig i första halvlek, men kämpade och slet. Men vilken andra halvlek! Nu börjar man se hans talang. Sprang mycket, slog bra passningar, dribblade av en och annan gubbe, kom till bra skottlägen, och gjorde ett mål på toppen av det.

David Björkeryd
Spelar som han brukar göra. När han får bollen gör han ALLTID något bra av den. Börjar nästan bli tjatigt, men det är klass rakt igenom på vår långhåriga vänsterspringare.

Emil Karlsson
Ojvoj som Per Bjurman säger. Om Emil slipar på sina avslut har han tamejfan allt. Sliter som ett djur, har teknik som är förvånansvärt bra, oerhört stark och snabb som få i detta lag. Väldigt imponerande.

Johan Hedman
Har mycket i sig, och börjar så sakteliga få ut det. Samspelet mellan Emil och Johan tycker jag börjar se bättre och bättre ut. Var inblandad i mycket nickdueller, men hade tuffa försvarare emot sig. Hade även några fina skarvningar.

Avbytare

Oskar Wallén
Åh, vad jag gläds med Oskar. Åh, vad han kan bli bra. Gör mål efter två minuter på plan. Stark som en oxe. Detta blir vår skyttekung i år. Det är min övertygelse.

Alexander Jeremejeff
Kom in på yttermittfältet och gjorde det okej. Viljan var det inget fel på, Betydligt bättre inhopp än det slöa framträdandet mot GAIS.

Emilio Rossi
Hade en fin solorush. Annars osynlig. Skulle förvåna mig om han får ett kontrakt.

// Jonathan Larsson

Alingsås IF – ÖIS U21

Inlägg av Gästkrönikör kl 22:17 Division 1 Södra

Mar 012012

Martin Johansson gör en Paul Scholes, Patrik Elmander, Refused eller vad ni nu vill kalla det. Men bara tillfälligt. Sambadefensiv tackar Martin för hjälpen, det är alltid roligt när vi kan hjälpas åt för att kunna skriva så mycket som möjligt om ÖIS. Enjoy!

Vad?
Träningsmatch mellan Alingsås IF och ÖIS U21.

Var?
På Alströmergymnasiets plastpotatisåker

Hur gick det?
1-1 (0-1)
0-1 Oskar Wallén
1-1 Jonas Alströmers sonsonsons sonsonson

Publiken?
Det var på gränsen till sjövild stämning när de två klackarna hetsade mot varandra. Vajande fanor, upproriska rop, mäktiga tifon och smockor som hängde i…

Eh… Det är visst någon som blandar ihop sina fotbollsupplevelser här. Sorry! Tillbaka till mötet mellan ÖIS och FC Alströmer…

Cirka hundra personer som knappt mäktade med att bandyapplådera vid något av de två målen. Sångerna och tillropen var så få och så tysta att man kunde höra publikens diskussioner om ditten och datten och allsköns djävligheter. Alingsåspubliken verkade annars mest brydd över att varken Patrik Elmander eller Valter Tomaz Jr fanns med på planen. Och diskuterade de inte det så diskuterade de hur viktigt det var att man hade ordentliga långkalsonger på sig under helgens joggingturer.

Väder?
Iskallt, men stjärnklart. Hade bara ”arenan” erbjudit kaffe, te eller varm choklad hade det varit helt OK. Som det var nu var det knappt att man tog sig levande därifrån.

Hur gjordes ÖIS mål?
Genom en reptilsnabb spelvändning (jo, det är en skaplig överdrift att kalla den vändningen för reptilsnabb, men lite skit får ni fan-i-mig tåla med tanke på skribentens ringrostighet) där Alexander Jeremejeff tog en löpning in bakom Potatiskungarnas vänsterback (vi kan kalla honom Kung Edward), tog emot en plockpotatis med snö på från mittlinjen, lyfte blicken mot den bortre delen av straffområdet, noterade att Oskar Wallen varvade upp motorerna på potatisplockarmaskinen, satte grepen i jorden och lade iväg mot ytan mellan den fallande backlinjen och potatisplockaren i mål. Jeremejeffs passning satt perfekt på Walléns utsträckta fot. Som en klick bea på ett gäng välgjorda klyftpotatisar. 0-1 var ett faktum! Ett mål lika läckert som pommes duchesse eller hasselbackspotatis!

Hur var matchen?
Rätt jämn. Jonas Alströmers favoritlag hade mest boll, men ÖIS stod för de riktigt vassa chanserna. Med lite bättre skärpa i frilägena hade ÖIS vunnit matchen med åtminstone tre eller fyra bollar. Alingsås inledde annars matchen rappt, piggt och påpassligt med en hög och aggressiv press som tog öisarna på sängen. Efter tjugo minuter tog sig ÖIS in i matchen och under resterande del av halvleken så förde man spelet. Hade bara Oskar Wallen, Emilio Rossi och Alexander Jeremejeff satt något av sina frilägen hade man inte behövt vänta till halvlekens nästsista minut innan man tog ledningen.

Den andra halvleken inleddes med att Jeremejeff brände ett friläge. Och i anfallet efter kvitterade Alingsås genom Alströmers sonsonsons sonsonson. Även detta mål kom efter en snabb omställning där ÖIS inte hängde med när alingsåsarna växlade tempo. Pang! Boom! Frites med extra ost! Efter hemmalagets kvittering brände Oskar Wallén ytterligare två riktigt bra lägen innan matchen stendog. Den avslutande halvtimmen var ungefär lika upphetsande som en lördagskväll framför tv:n.

Hur gick det för Fredrik Andersson?
Inget vidare. Skadad och utbytt redan i den första halvleken efter en rejäl kollision med en klumpeduns som käkat på tok för mycket friterad potatis. Synd. Andersson inledde annars matchen fint och stod för en riktigt fin benparad i den tionde matchminuten när potatisnäsorna hade läge att ta ledningen i matchen.

Hur gick det för Oskar Wallén?
Upp och ner. Så där. Inget vidare. Stundtals rätt bra. Det råder inget tvivel om att det finns något speciellt där. När han väl drog upp tempot, tände till och tog i så gjorde han lite som han ville med motståndarnas försvar. Man skulle kunna säga att han var som en färskpotatis i ett hav av bakpotatisar. Men samtidigt brände Wallén lägen som ingen annan denna kväll. Sammanlagt blev det väl fem brända frilägen, ett par onödiga offsidelöpningar, en smekning i stolpens utsida och ett mål. Ett rätt OK facit för att vara första matchen på mycket, mycket länge.

Hur gick det för Alexander Jeremejeff?
Halvdant. Smarta löpningar, fin blick för spelet och en vacker assist blandades med en hel del slarv i avslutssituationerna. Har något djävligt intressant och kan sannolikt mer än vad han visade i kväll.

Hur gick det för Filip Holländer?
Hyfsat. Rivig. Slitstark. Smart. Vinner riktigt mycket boll. Dessutom på precis rätt ställen i planen. Visade också upp ett fint spelsinne och en vacker offensivlusta. Hade ett oerhört påpassligt väggspel med Jeremejeff som var värd ett bättre öde. Holländer stod också för matchens lågvattenmärken när han efter en mycket flärdfull raid träffade Preemmackens neoskylt – 300 meter bakom Alingsåsmålet. Starkt gjort! Grabben har onekligen bra löd i dojjan!

Hur gick det för Emilio Rossi?
Vem sa du att det gick för? Emilio! Ingrosso? Näe, Rossi! Vem, Paolo? Näe, Emilio Rossi som är på provspel! Är du säker på att han var med på planen? Jaaaaa. Ah, du menar 3:an! Killen från Hisingen! Han på vänsterkanten! Jo, det gick inte så bra. Han brände ett friläge, drällde med bollen, slog passningar som till och med Christofer Bengtsson hade skämts för och såg allmänt förvirrad ut. Å andra sidan, rykten gör gällande att Rossi trivs bäst centralt, där han kan lukta på blommorna, gå på genombrott och utmana i djupled. I går fick (stackars) Rossi agera vänsterbreddare. Och kanske var det just det som gjorde honom så begränsad. Det ska dessutom sägas att FC Alströmers högerback var allt annat än en soffpotatis. Kvick som satan och riktigt vass i en mot en-situationerna.

Vem var matchens utropstecken?
ÖIS centrala fältare Daniel Carlsson. Liten, men tuff och naggande god. Sicket härligt spelsinne. Helt klart en man för framtiden. Tillsammans med Filip Holländer (i den första halvleken) och Henos Musie (i den andra halvleken) dominerade Carlsson det centrala mittfältet. Särskilt kul att se var när Carlsson drog upp tempot och förvandlade sig själv till Anja Pärson och soffpotatisarna till störtloppsportarna i Hahnenkammrennen.

Hur såg laget ut?
Första halvlek: Fredrik Andersson (ut efter cirka tjugo till tjugofem minuter), Carl Hawunger, Leo Wiena, Naod Kibrom, Faramarz Gosheh, Henos Musie, Filip Holländer, David Carlsson, Emilio Rossi, Alexander Jeremejeff och Oskar Wallén.
Andra halvlek: Sebastian Laneby, Carl Hawunger, Leo Wiena, Naod Kibrom, Daniel Persson, Daniel Corneliusson, Henos Musie, Daniel Carlsson, Emilio Rossi, Oskar Wallén och Alexander Jeremejeff

// Martin Johansson

Ett nytt lag, av öisare, för öisare!

Inlägg av Gästkrönikör kl 16:33 Division 1 Södra

Feb 202012

Jag kom på idén under helgen under veckan som har varit kring att skapa ett lag för öisare i seriesystemet i Göteborg. Bakom tanken ligger att vi skapare ett lag för öisare, något som inte tycks finnas idag i seriesystemet.

Jag var tränare i ÖIS för ett pojklag födda 1997 under 2004-2006 och har en viss erfarenhet av att leda lag. Runt åren 2003-2004 gjorde jag ett försök till att skapa ett lag, men saknade då kunskapen kring hur man bildade en förening, vilket krävs för att få olika bidrag för klubben. Intresset var stort redan då och vi tränade vid ett par tillfällen under sommaren.

Redan nu är det ca tio personer som har hört av sig, i skrivande stund som jag skriver så är det idag söndag, dagen efter att idén skapades. Det är en bra start.

Vi behöver ca 20 spelare för att kunna gå runt under en säsong, detta för att kunna ställa upp med fullt lag vid matcher. Själv tänkte jag ta på mig en tränarroll, kanske även vara en spelande tränare.
Jag har även kontaktat Radio ÖIS och hoppas på ett positivt svar från deras sida. Det vore bra om de kunde ta upp det under sändningstid så att vi kan nå ut till fler.
I första hand är laget tänkt som en klubb för alla som håller på Örgryte IS, men andra är också välkomna. Men som sagt, i första hand är klubben tänkt för öisare.
Det som krävs vid sidan av att vi ska vara minst 20 spelare är personer som har ett stort intresse av att vara en del av skapandet av en förening/klubb. Vi behöver alltså personer som vill vara med och spela i seriesystemet och som tar det någorlunda seriöst.

Vad gäller åldern så bör man vara minst 15 år efter vad jag sett att andra är i serien. Det finns ingen maxålder och alla är välkomna. Vi behöver minst en spelare på varje position och ni som är intresserade får gärna skriva vilka positioner ni spelar på. Ni får gärna skriva med er ålder också så kan man föra lite statistik.

Framöver tänkte jag att vi kunde hålla ett informationsmöte där vi tillsammans klubbar igenom olika förslag runt vilket namn vår klubb/förening bör ha och vilka färger vi bör bära.
Jag bor själv i Trollhättan där jag även studerar, men har både familjen och mina vänner i Göteborg vilket innebär att jag är mer i Göteborg än Trollhättan.

Jag tänkte att jag även skulle skapa en grupp på Facebook för att underlätta i kommunikationen mellan medlemmarna. För er som inte har Facebook går det bra att kontakta mig via mail eller mobilen så håller jag er uppdaterade med allt som sker.
Ni som är intresserade får gärna kolla med era vänner så når vi ut till fler.

Trots att jag själv aldrig lyckades ta en plats i startelvan i ÖIS vill jag nu ge det ett seriöst försök till att spela fotboll igen:)

Med vänliga hälsningar
Afshin Karimian
E-post: afshinkarimian@hotmail.com
Mobilnr: 0735-518690

”Ska det va ska det va rödblått”

Inlägg av Gästkrönikör kl 00:42 Gästkrönika

Jan 102012

När Johan Hedman värvades för ungefär en och en halv månad så skrev jag (Felix) en text där jag gissade lite kring vilken typ av spelare Johan Hedman var och jag såg framför mig en stor och stark targetplayer som skulle flytta på både den ena och den andra försvararen. Detta skrattades det gott åt uppe i Rotebro. En person gjorde det ända rätta då man läser något som är felaktigt, dvs han tog saken i egna händer och skrev som det skulle vara. Så varsågoda, detta är historian om Johan Hedman. Njut!

Nyheten om värvningen slog ner som, om inte bomb, så i alla fall ett knallskott. Få öisare hade hört talas om denne Stockholmare som tydligen var en av de bättre division 2-spelarna och som tackat nej till klubbar som Brommapojkarna och Djurgården. Hans längd och vikt vittnade om en stor och stark boxspelare som i första träningsmatchen mot GAIS förhoppningsvis kunde flytta på Ekunde och dunka upp den i nättaket.

Vi läste det på forum och bloggar samma dag som det blev klart och vi skrattade gott. Jag befann mig då i Göteborg tillsammans med Johan för att skriva på kontraktet med ÖIS och hälsa på vännen Daniel Svanström. Kontakten med familjen Svanström var den som så småningom tog Johan till Örgryte efter ett första möte under beachfotbollsturnering i Thailand där Hedman smällt in två ”Van Basten-mål”, som Svanström uttryckte det när han kom hem till vännerna i Götet.

Uppgifterna om Hedman var till viss del sanna, till viss del helt tagna ur luften. Att han tackat nej till BP och Djurgården stämde inte riktigt. BP var intresserade av Johan efter säsongen 2007, när han som tjugoåring vunnit skytteligan i division 4, men efter en träningsmatch och några träningar kände Johan att det lutade åt träningar med A-truppen och en utlåning till någon samarbetsklubb i division 1 och valde därför att spela division 3 med Rotebro. Dealen med Djurgården hann inte ens så långt då ett erbjudande om några veckors provspel skulle krockat med den tre månader långa utlandsresan som i slutändan ledde till ÖIS. Till viss del sanning alltså.

Men spelstilen? Vi skrattade som sagt gott. Vi såg framför oss vilket antiklimax det skulle kunna bli om fansen tror att man värvat en stor och tung striker som spottar in mål. Jag har spelat med Johan sedan barnsben och visst har han alltid öst in mål, men han är inte killen som flyttar på Ekunde. För att förstå vilken spelare ni fått i Hedman tog jag därför kontakt med sambadefensiv och bad att få skriva en gästartikel. Min avsikt är inte att hylla min vän, inte heller hänga ut hans svagheter då jag givetvis önskar honom all lycka och vet att han är spänd över flytten. Jag kände dock att det vore på sin plats med en liten historia som förhoppningsvis säger någonting om fotbollsspelaren Johan Hedman. Håll till godo.

Lördag 8 oktober 2011, strax norr om Stockholm

- Hur är det med foten Johan, vi funderar på om du kanske ska börja på sidan om du inte är 100?

- Jag spelar. Jag tänker spela. Det är inte ofta jag kräver eller ber om någonting men idag tänker jag fan spela.

Det var en obetydlig sista omgång i division 2 norra Svealand. Rotebro hade säkrat kontraktet två omgångar tidigare och kom från en svidande prestigeförlust mot ärkerivalen Sollentuna United. Matchen hade kommit av sig då Rotebros lagkapten och stjärna Johan Hedman hade utgått skadad. Även motståndarnas kapten Jens Åberg erkände efteråt att vinsten kändes lite snöplig, utan Hedman försvann prestigen. En vecka senare var Hedman långtifrån återställd. Hårt tejpad, kraftigt haltande, utebliven från veckans träningar, men fast besluten att spela. Sista omgången, hemma mot jumbon Kvarnsveden, i sin egen avskedsföreställning.

Säsongen 2011 skulle bli ett nostalgiskt år. Redan inför säsongen hade han deklarerat att det var hans sista säsong som fotbollsspelare. Träningarna kändes inte längre inspirerande, klättringen uppåt i seriesystemet med Rotebro började nå sin topp och det fanns mer i livet än fotboll. Det skulle bli ett sista år med Rotebro för att få tid att ta adjö till klubben som fostrat honom sedan barnsben. Förvisso skulle han komma att tänka om angående den fortsatta karriären efter att anrika Örgryte tog kontakt. Han bestämde sig slutligen, efter år av påtryckningar från omgivningen, för att se hur långt han kan nå med fotbollen. Kanske behövde alternativen skalas ner till de ultimata lägga av eller gå vidare för att trygghetsmänniskan Johan Hedman skulle utmana sig själv att ta klivet uppåt. Oavsett vilket skulle eran Rotebro nå sitt slut.

Varje hemmamatch på Skinnaråsens gräs var en match närmare avskedet. För utomstående kan det ses som löjligt att man behöver en hel säsong på sig för att ta avsked men inte för Hedman. För honom var Rotebro lika betydelsefulla som United är för Ryan Giggs. På sin blogg, djupt uppskattat av närmast sörjande, hade han under hösten blivit alltmer känslomässig. Under sista veckan inför avskedsmatchen skrev han en artikelserie under rubriken Farväl Rotebro. Sättet på vilket han beskrev allt han skulle sakna med Rotebro är tankarna hos en ung spelare med ett gammalt sinne. Ord om vad fotboll kan betyda när det är som vackrast för tankarna till ideal som blir allt mer sällsynta inom dagens fotboll.

Av allt som hade hållit honom kvar i klubben fanns det några som kanske betytt mer än andra. Tjejerna. Under åtta års tid hade han tränat klubbens F93-lag och tidpunkten för flytten tajmade väl med tjejernas avslut som juniorer. Givetvis ville de behålla honom när klubben nu ska starta damlag, men samtidigt är de väl medvetna om de uppoffringar han gjort för dem genom åren. ”Det är bra att han flyttar, det är dags att han gör någonting för sig själv nu”, som en av tjejerna uttryckte det i lokaltidningen.

Fotbollsmässigt hade han, nästan på egen hand enligt vissa, varit med och fört upp blåbärslaget Rotebro från division 5 till division 2 på fem år. Han hade spelat många viktiga matcher under åren, han hade gjort många viktiga mål (totalt 112 stycken i tävlingssammanhang), men få matcher var lika viktiga som denna. Få mål skulle ha känts skönare att göra än ett allra sista. Tränarna böjde sig för Hedmans vädjan om spel, han fick starta.

Jag kom sent till matchen och var framme först i slutet på första halvlek. Jag ställde mig bredvid en av lagets skadade spelare för en summering.

- Vad står det?

- 0-0. Dom blir nästan utspelade.

- Hur går det för Johan?

- Det ser inte alls bra ut. Han kan ju knappt springa, kolla på honom, han haltar ju som om foten vore av. Dom måste ta ut honom i halvtid.

- Det kommer han aldrig gå med på. Inte i sin sista match. Och ärligt talat, även om han inte kan springa så gör han mer nytta stillastående än någon annan. Han måste göra mål för att gå om Rajalakso i skytteligan också. Det förvånar mig inte om han hänger dit nån i andra.

Inför sista omgången låg Hedman ett mål bakom Enköpings Joel Rajalakso i skytteligan. Han var tvungen att göra minst ett för att hamna jämsides. Att vinna skytteligan hade aldrig varit särskilt viktigt för Hedman, åtminstone inte som senior, men nu när han ändå låg där i toppen kände han att han lika gärna kunde ”vinna skiten”, som han själv uttryckte det.. När vi spelade tillsammans i pojklagen var det dock annorlunda. Om laget förlorade med 4-3, men Johan gjorde 3 mål, då var han glad. Om vi vann med 1-0, men jag gjorde målet, då var det skit. Just denna dag kan man därför säga att en liten del av barnet Johan spelade. Om laget skulle vinna skulle det givetvis vara skönt, men ett eget mål att kröna segern med var egentligen det enda som gällde.

Andra halvlek var inte gammal när en Kvarnsvedenförsvarare slår en indianare rakt på Hedmans anfallskollega. Hedman uppfattar snabbt läget och löper sig fri i djupet, får en passning på foten, hamnar ensam med målvakten och gör det som han gjort så många gånger förut på Skinnaråsens matta. En enkel skottfint får målvakten att lägga sig ner, Johan går runt och har bara att lägga in den i öppet mål. Sekundrarna innan bollen går i mål jublar varenda en av de ca 300 åskådare på plats som nästan uteslutande är där för att se Johan få avsluta på topp. Småkillarna i 10-årsåldern som har honom som idol hoppar runt som tokiga och hela scenen når sitt klimax när speakern Markus Mårtensson, en av Johans närmaste vänner, utropar ”I sin sista match för klubben, med nummer 13 på tröjan, med sitt trettonde mål för säsongen gör han sitt e-t-t-h-u-n-d-r-a-t-r-e-t-t-o-n-d-e mål för klubben, legenden Joooooooohan Hedman”.

När jublet lagt sig och spelet kommit igång fick vi rapporter om att Rajalakso gjort mål för Enköping. Vi ropade ut det till Johan på planen som signalerade att han uppfattat det. Men han hade också en annan tanke i huvudet. Anfallskamraten Johan Larsson som haft en tung och mållös säsong ville också göra mål. Hedman stod inför dilemmat att göra ytterligare ett för att gå om Rajalakso eller hjälpa Larsson att få spräcka sin nolla. Han valde det senare. Under en tjugominutersperiod släppte Hedman bollen till Larsson gång på gång istället för att avsluta själv, men Larssons säsong förblev mållös.

Situationen säger dock en del om fotbollsspelaren Hedman, på gott och ont. Som lagkamrat har man svårt att tänka sig en mer lojal spelare, som tränare kan man slita sitt hår i förtvivlan. Rotebros 42-årige tränare Johan Blomberg (med ett förflutet som spelare i ÖIS) gjorde själv fler mål än Hedman på träning och var ofta vansinnig när han inte tog skott. Hade Hedman haft samma målhunger som en Pippo Inzaghi eller Ruud Van Nistelrooy hade han kunnat göra dubbelt så många strutar, om det är alla överens, men den intressanta frågan är huruvida han hade varit en bättre spelare. Klyschan ”det är alltid rätt att gå på avslut” är bland det värsta Hedman vet. Han vill alltid göra det bästa av bollen i varje läge, att gå på avslut om någon har ett bättre läge är inte alltid det bästa. Trots att han sällan fått något stöd från vare sig tränare eller kamrater i den frågan har han alltid stått på sig. Om han inte är beslutsam framför mål så är han i alla fall beslutsam i den frågan.

Hur det gick i skytteligakampen? Med fem minuter kvar fick Rotebro en straff. Johan stegade fram och fick iväg ett av de sämre elvametersskotten i sin karriär, men det räckte, bollen gick in. Han gick ikapp Rajalakso och fick dela förstaplatsen i skytteligan. Efteråt samlades en liten men trogen skara supportrar och avtackade honom med blommor och några gåvor. Tröja nummer 13 fick han tvättad och sedan behålla, ingen i Rotebro får bära den på minst fem år.

Avtalet med ÖIS var han muntligen överens om sedan en tid och veckorna senare åkte vi ner till Göteborg och skrev på. Strax därefter skrev han på sin twitter: ”ska det va’ ska det va’ rödblått”. Hans enda önskemål var att få tröja nummer 13. Den får han.

En ny historia kan ta vid där en annan just slutat.

// Mattias Åsén

Stort nöje…

Inlägg av Gästkrönikör kl 01:42 Krönika

Apr 162011

…eller varför hemmamatch känns som en bortaresa.

Det är inte enbart matchen i sig själv som är av största betydelse när man bor utanför Göteborg. Resan dit med alla nerver, förhoppningar, förväntningar och inre syner bidrar enormt mycket – såväl känslomässigt som rent mentalt. Att under första året som utflyttad Göteborgare åka ner till matcherna var ett nervdaller som hette duga. Dessutom var det soloåkningar utan resesällskap… fraktionen på orten där jag bor har utökats till två, det visade sig efter premiärmatchen ifjol, till min stora glädje. Allt som har med ÖIS att göra känns så mycket lättare att bära när man kan kanalisera och analysera tillsammans med en blodsbroder.

Vi sätter oss på bussen ner till härliga Gôtet imorgon för att bevittna premiären, men lika viktigt som att vara på plats under matchen är verkligen att uppleva allt som sker inför match. Tjôtet på puben, stimmet som gör att nerverna blir än mer okontrollerade och de obligatoriska dryckeseskapaderna som inte alls lugnar kroppen, utan bygger upp känslan än mer, lustarna som väcks när man är på väg till arenan och, givetvis, alla kära återseenden. På plats finns ju alla de vänner man fått under årens lopp och det är totalt underbart, smått euforiskt, att få delta i detta spektakel – som inte hade varit speciellt roande eller givande om det inte varit för det gemensamma målet; Örgryte Idrotts Sällskap, anno 1887.

Sambadefensiv spelar också en stor roll i detta. Ofta är jag inne vid flertalet tillfällen per timme… trots att jag vet att det inte hunnit läggas upp något alls i nyhetsväg. Sambadefensiv har blivit som den osynlige, hemlige kompisen man behöver i ett liv av nöd och abstinens… det liv som levs på annan ort, där varje tripp till hemmamatch känns som en bortaresa. Tills man är på plats i stan, vill säga!

//x-et på räcket