Gästkrönikör

FC Gothia – igen…

Inlägg av Gästkrönikör kl 15:45 Krönika

Maj 242013

I tisdags skrev GT-journalisten Henrik Leman ett blogginlägg med rubriken ”Vågar jag berätta att jag tänker på FC Gothia?” där Leman ställde sig frågandes till huruvida ÖIS och GAIS långsiktigt båda två skulle kunna vara framgångsrika (Superettan)klubbar. Det fick en läsaren Sven R att sätta sig vid tangentbordet och författa ett textsvar, vilket han sedan skickade vidare till Sambadefensiv.

Vill ni gå på Sven R:s linje skriva en gästkrönika hos Sambadefensiv så tar vi emot dem med öppna armar. E-posta den till vår kontaktmail så skall vi se till att publicera den.

Henrik Leman väcker idag i sin GT-blogg idén om FC Gothia till nytt liv. Den här gången i form av en sammanslagning mellan stadens två superettanklubbar, för att skapa ett tydligare och starkare andralag i Göteborg. Han uppmanar, som avslutning på sin artikel, näthatet från ÖIS:are och GAIS:are att strömma in och man kan kanske misstänka att han som journalist gärna ser att det stormar lite. Jag hoppas dock att denna artikel inte skall ses som del i ett näthat, utan som ett sansat debattinlägg.

Jag förstår att Lemans idé kan tilltala honom och andra allmänt fotbollsintresserade göteborgare. På motsvarande sätt är naturligtvis tanken fullständigt motbjudande för medlemmar i och supportrar till de båda föreningarna. Bägge föreningarna skulle i och för sig leva vidare utan fotbollsverksamheten, då de är flersektionsföreningar, även om man kan vara tveksam till om GAIS bandy överlever på egen hand.

GAIS och ÖIS tillhörde idrottens pionjärer i Sverige och var till exempel båda med när det första nationella idrottsförbundet bildades 1895. Båda föreningarna var redan etablerade, när stadens IFK-förening, på andra försöket, bildades 1904. Alla tre föreningarna har sedan dess, med några enstaka undantag för samtliga, tillhört de föreningar som både idrottsligt och organisatoriskt byggt svensk idrottsrörelse. Mycket av framgångsfaktorerna för göteborgsfotbollen har legat i den rivalitet som funnits och finns mellan föreningarna.

För att återgå till GAIS och ÖIS så tror jag inte alla supportrar, eller ens alla medlemmar, känner till hela historian. Men alla som ger sig in i debatten om en eventuell sammanslagning, måste ändå vara medveten om att denna historia ändå är starkt närvarande i de känslor som binder dessa individer samman i stödet för ett favoritlag. Bortser man från detta, sticker man verkligen huvudet i sanden. Detta för att dessa känslor antagligen är det som skulle vara störst risk för att en sammanslagning inte ger de önskade effekterna.

Det största argumentet för en sammanslagning är naturligtvis en stabilare ekonomi, men jag är inte säker på om detta nödvändigtvis följer vid en sammanslagning. I dagarna har rapporter om den ekonomiska ställningen för 2012 års lag i Allsvenskan och Superettan kommit från Svenska Fotbollförbundet. I dessa rapporter framgår inte läget för de föreningar som tagit sig upp till årets Superettan från division 1-serierna, men vi vet ju ändå att vår egen förenings ekonomi ännu kan beskrivas som skakig. Det är naturligtvis det akuta läget i GAIS som få Leman att väcka denna debatt just nu. Men även Varberg BoIS skall ha en handlingsplan klar senast 31 augusti för att få behålla sin elitlicens. Förutom GAIS och Varberg, vet vi att Ljungskile SK kämpar för att inte gå i konkurs. Dessutom har ytterligare två lag, GIF Sundsvall och IK Brage, problem med ett negativt eget kapital även om de redan fått handlingsplaner godkända av Svenska Fotbollförbundet.

Det är helt enkelt tufft att bedriva elitfotboll i Sverige och föreningarna har inte lärt sig läxan av varandra. Man måste helt enkelt rätta mun efter matsäcken. Själv tror jag att en sammanslagning mellan GAIS och ÖIS istället för detta, skulle skapa stora krav på offensiva satsningar. Risken för hybris och nya ekonomiska problem skulle därför vara överhängande. Sällan eller aldrig, har dessutom sammanslagning av två skakiga ekonomier gett en stabil sådan. Det är i multiplikation två negativa tal ger ett positivt. Ekonomi handlar dessvärre om addition och då ger två negativa tal ett ännu mer negativt.

Man måste också, när man ger sig in i en sådan här debatt, vara medveten om att GAIS och ÖIS sammanlagda intäkter i dagsläget ändå inte är mer än ungefär hälften av vad IFK och BK Häcken har var för sig. Nu kan man ju anta att en satsning på ett nytt lag, med potentiellt många supportrar och ambitioner, kan ge både ökat medieutrymme och fler sponsorer. Men det kan faktiskt bli precis tvärtom, eftersom det då finns en anledning att hoppa av sponsorskapet.

Min slutsats är att det inte är någon idé att diskutera en sammanslagning innan båda föreningarna har fått ordning på sin ekonomi. När så sker kommer de historiska anledningarna att sätta stopp för en sammanslagning och därför kan vi en gång för alla nu lägga ner denna diskussion. Tyvärr kan det vara så att antingen GAIS eller ÖIS fotbollsverksamhet måste dö, för att den andra på allvar skall kunna utmana IFK och Häcken om herraväldet i staden under överskådlig framtid. Men då får det nog bli så.

Sven R

Förlusten av Sebastian

Inlägg av Gästkrönikör kl 21:57 Krönika, Superettan

Feb 072013

Sambadefensiv har fått in ytterligare en gästkrönika och denna gång är det föga förvånande Sebastian Johansson och hans sorti som avhandlas. Och det går inte att säga annat än att gästskribent Johannes har samma känslor som majoriteten av oss andra. Det är piss att Sebban lämnat ÖIS, helt enkelt. Inte optimalt på något sätt. Tyvärr är det väl bara att gilla läget – och medan ni gör det kan ni läsa Johannes krönika nedan.

Att Sebastian Johansson har brutit sitt kontrakt med klubben vet ni redan. Men jag känner ändå att jag vill skriva några rader om saken. Vad kommer det egentligen att innebära för ÖIS 2013? Det kan vi naturligtvis inte vara säkra på, ingen utav oss, men vad passar då bättre än att spekulera?

Låt oss börja med att blicka tillbaka lite. Året är 2009 och ÖIS spelar i Allsvenskan. Det är dock inte så bra som det låter då Sällskapet endast lyckats skrapa ihop två poäng på den första halvan av serien (skall dock nämnas att ett utav dessa var när ÖIS kryssade emot 2009 års mästare AIK på Råsunda). Det gick minst sagt trögt för laget och efter en totalt misslyckad första halva av serien skedde det en hel del förändringar till den andra.

För det första plockades Åge Hareide in som ny huvudtränare och spelare som Roy Miller och Johan Sjöberg plockades in för att stärka upp det minst sagt darriga försvarsspelet.

Men så var de ju den där killen ifrån Halmstad också. Sebastian Johansson gjorde entré i klubben och jag minns hur jag frågade runt bland IFK-supportrar hur han var som spelare då jag visste att han tidigare i karriären även representerat just IFK.

Jag kommer ihåg bilden jag fick av Sebastian som fotbollsspelare utan att ens sett honom spela. Jag fick beskrivningen att han var en kämpe som inte höll igen i närkamperna och att han var en riktig ”köttare” men att han inte direkt hade några andra kvalitéer att skryta med.

När jag nu sitter och tänker tillbaka på den bild jag hade av Sebastian när han kom till ÖIS och jämför den med den bild jag har av Sebastian idag så kan man säga att den har förändrats en hel del. Att Sebastian Johansson är en spelare som kan smälla på i närkamperna och att han är en riktig kämpe med god inställning stämmer naturligtvis, men det finns så mycket mer med Sebastian som jag inte kan låta bli att älska. Han är inte bara duktig på att vinna boll med hjälp av sitt allt som oftast suveräna positionsspel, han är även väldigt duktig på att fördela boll och med det menar jag inte att han är en spelare som slår de där perfekta genomskärarna fram till forwards som leder till ett friläge. Nej, någon assistkung är han inte, men det är inte heller ofta han slår bort en passning.

Att Sebastian dessutom har ett lugn med bollen skall inte glömmas bort, så vad har vi?

Jo, en (defensiv) innermittfältare med följande kvalitéer: bollvinnare, positionssäker, bra närkampsspelare, bra passningsspelare och lugn med bollen. Lägg där till ledaregenskaperna han har visat upp inte minst i Söderettan de två senaste säsongerna.

Jag tror nämligen att Sebastian har haft en viss del i Jakob Lindstöms genombrott. Missförstå mig inte nu, Jakob är otroligt duktig fotbollsspelare som säkert hade kommit upp oavsett vem han haft bredvid sig på innermittfältet men att det varit en trygghet att ha Sebastian bredvid sig tror jag att vi alla kan hålla med om. Sebastian är en spelare du vill ha på din sida, så är det bara.

Enligt mig har vi nu tappat två tredjedelar av de tre viktigaste spelarna inför kommande säsong. Utöver Sebastian så räknar jag in Robin Jonsson och Peter Abrahamsson som de tre viktigaste spelarna inför Superettan. Sebastian kommer som det verkar inte bli ersatt innan säsongen drar igång och som ni vet är det ju inte helt omöjligt att vi får se Sebastian i den vackraste av tröjor redan till sommaren igen. Alltså är det så enkelt som att se inom laget – vilka alternativ finns och vad är det troliga.

Jag tycker precis som Kent att Häckenmatchen gav lite lugn. Johan Lundgren skötte sig exemplariskt. Han bevisade att även om Sebastian varit kvar i klubben skulle han och Jakob fått sig en rejäl fight om startplatsen till premiären.

Även om Johan Lundgren såg bra ut i lördags så måste man ju erkänna att det är ett oprövat kort i Superettan, något man knappast kan säga att Sebastian hade varit.

Utöver Jakob Lindström och Johan Lundgren så finns ju även Filip Holländer som nog inte kommer ge sig i kampen om en central plats på mittfältet i Superettan 2013 (även André Nilsson är ju innermitt men han är ju som bekant nyopererad för sin korsbandsskada).

Men det mest troliga är som sagt att det är just Jakob och Johan som tar hand om startplatserna tillsammans på innermittfältet i år. Spelar dessa två dessutom som de gjorde i lördags så tror jag faktiskt inte att vi behöver vara speciellt oroliga trots det tunga tappet. Om beskedet angående Sebastian istället hade kommit i fredags hade jag varit betydligt mer orolig än vad jag faktiskt är.

Sebastian Johansson är en utav de innermittfältare som har fäst sig hårdast i mitt hjärta under den tid jag aktivt följt klubben. Tillsammans med spelare som Pavel Zavadil och Magnus Källander känns detta tappet likvärdig i betydelse. Trots att han inte varit i klubben mer än fyra säsonger så känns det som att man tar farväl av en hjälte.

Johannes Jönsson

André Who?!

Inlägg av Gästkrönikör kl 14:29 Superettan

Jan 302013

Gästkrönikor är alltid trevligt. Särskilt när dom berättar något nytt om någon ny. Låt oss höra lite om den där nye killen från Holmalund…

Jag antar att rubriken till denna text stämmer ganska så bra in på de flestas reaktion när André Nilsson presenterades som ett utav flera nyförvärv den 21 november under fjolåret.

För de allra flesta så har ni förmodligen inte heller fått någon bild utav Andrés kvalitéer som fotbollsspelare heller då han olyckligt slet av främre korsbandet i knäet när han skulle göra sitt sista framträdande i sin moderklubbströja.

Ni har hört storyn så jag ska försöka hålla mig kort. Holmalund (Andrés tidigare klubb) ställde frågan till ÖIS om det var OK att han deltog i en inomhusturnering som spelades på konstgräs i Tångahallen.

ÖIS svarade att detta var OK om André inte skadade sig. Men hur det gick vet ni redan vid det här laget.

André själv beskrev de kort efteråt i Alingsås Tidning såhär:

”- Jag kände ganska direkt hur de högg till i knäet men jag tror inte att det ska vara någon fara då jag kan belasta knäet hyfsat utan några större smärtor, så jag skall nog kunna vara tillbaka snart igen.”

När provresultaten kom var det alltså en chock även för André själv.

Att en spelare i Andrés ålder (född 1995) drar på sig en skada av denna sort är naturligtvis alltid lika tråkigt men även oroväckande.

För en spelare som precis blivit klar för en klubb på elitnivå och som satsar på att göra allt han kan för att konkurrera om en plats på försäsongen, från inställningen att försöka bli årets Filip Holländer till att istället få träna rehabilitering i sex månader är ju minst sagt retligt, både för Nilsson och för ÖIS.

Så, vilken spelartyp är då egentligen André Nilsson?

Vad vet vi mer än att han gjorde 17 mål och 15 assist i Division 3 förra säsongen?

Jo, att det är en spelare med sina största kvalitéer i det offensiva spelet vi fått in är det ingen tvekan om. Men även hur imponerande hans statistik från fjolåret än må vara så var det trots allt i division tre. Steget från en lägre division är stort. Superettan kommer att bjuda på ett helt annat motstånd vad det gäller fart och fysik.

André Nilsson har alltid varit duktig, men aldrig hade jag kunnat tro att han skulle bli så bra som han faktiskt är. Han var alltid en utav de bättre i Holmalunds 95-lag, men han var inte lagets stjärna på något sätt. Nej, André Nilsson är en spelare som har tränat sig dit han är idag. Vilket är positivt, då de flesta talanger som är ”stjärnor” redan vid 10-11 års ålder ofta försvinner helt.

André fick sitt genombrott i division tre säsongen 2010/2011 då han fick chansen i Holmalunds A-lag.

Hans främsta styrka har sedan länge varit hans passningsspel kombinerat med att han är väldigt lugn och trygg med bollen. En framspelare är något han alltid har varit så förhoppningsvis får vi se mer av den varan i ÖIS-tröjan framöver.

Målskyttet däremot är något som tog fart ordentligt först under den gångna säsongen, helt klart ett rejält lyft i utvecklingskurvan och en otroligt nyttig egenskap att både kunna utmana själv eller hitta till en medspelare i bättre läge.

Han dominerade i Holmalund förra säsongen och ledde laget till kval, ett kval som man sedan tyvärr förlorade.

Men det var inte bara i Holmalund som André imponerade, han fick även som yngsta pristagaren någonsin titeln Alingsås bästa fotbollsspelare för säsongen.

Att försöka förutspå hur Nilsson kommer klara sig i Superettan i dagsläget är dock svårt.

Skillnaden mellan division tre och Superettan är som sagt stor och eftersom han inte kunnat delta i träningarna är det svårt att säga hur han står sig mot övriga lagkamrater, en sak är dock mer säker. Den kommande säsongen kommer det först och främst handla om att ta sig tillbaka från skadan, och därefter blir det nog mest se och lära för Nilsson.

Det ska sägas att André valde mellan klubbar som IFK Göteborg, IFK Norrköping, Norrby IF, Malmö FF och Helsingborgs IF men ändå valde ÖIS, detta med motiveringen:

”- Jag kommer till en klubb där jag kommer att få fortsätta på seniornivå vilket känns viktigt för mig, dessutom har jag fått ett väldigt seriöst och proffsigt intryck av ÖIS som förening. Jag har även haft en bra känsla när jag besökt klubben och haft en bra dialog.”

I Holmalund spelade André mestadels innermitt men även yttermittfältare, då oftast till vänster. Han är dock tänkt som en central spelare i ÖIS, i alla fall om man får tro Kent och vad han sade till André innan kontraktet var påskrivet och klart.

Det skall även nämnas att André idag (onsdag den 30/1) opereras för sin korsbandsskada, vi vill förstås önska honom lycka till och hoppas att så snart som möjligt få se honom på fotbollsplanen igen!

//Johannes Jönsson

Den enes död är den andres bröd

Inlägg av Gästkrönikör kl 16:57 Krönika

Okt 312012

Då och då ramlar det in en gästkrönika i vår inkorg. Här kommer ännu en, ur en lite ovanlig synvinkel. Men en intressant frågeställning:

Jag kommer ihåg hur jag reagerade när jag efter säsongen 2002 fick höra att folk uppe på ÖIS-gården suttit och hållit tummarna för att blåvitt skulle klara sig kvar i Allsvenskan under tiden som vi själva befann oss i en brinnande toppstrid. En degraderad lillebror hade inneburit många sköna miljoner i intäkter som gått upp i rök i och med uteblivna derbyn. Det var svårsmält för mig då och det är det än idag. Jag har ältat det många gånger, om och om igen. Tänk om blåvitt åkt ur, Gais låg I dåvarande div 2 och häcken brydde sig då som nu ingen om. Tänk vilken position det hade satt oss i, ensamma på tronen i Göteborg, sponsorer hade slagits om att få vara med på matchstället, nya supportrar hade strömmat in och försprånget hade ökat. Tänk om… tänk om…

Det pratas ofta om hur Göteborg inte har plats för fyra lag (och ja jag räknar med häcken) och det inser nog många att det inte gör. Efter säsongen 2010 så var det många som var eniga om att det var vi som var laget som skulle bort. Nu efter ett par säsonger så har vinden vänt och det är Gais som faller fritt. I skrivande stund har klubben inte betalat skatt för varken september eller oktober månad och har en skatteskuld på 1.674.246 svenska kronor, räntan ligger på 16%. Är skulden inte betald den 2 november går ärendet till kronofogden vilket skulle innebära en hel del krux då skulden inte är ensam i sin kategori utan det finns bland annat leverantörsskulder och en mångmiljonskuld till förra årets spelartrupp i form av deras uteblivna prestationsbonus. Frågar du gemene Gaisare hur dom ska klara det så kommer hen (avskyr det ordet men skriver det för att retas) att förklara att de har en massa possibla intäkter i form av Wanderson och pengarna för Mervan. En sådan förklaring kanske fungerar för att få skämtet till elitlicens men det är inget kronofogden kommer att nöja sig med, faktum är att det verkar som att de har säkrat elitlicensen för nästa säsong med en ny “handlingsplan”, men kronofogden kommer vilja ha snabba likvider annars tenderar skulden att skena iväg.

Dessutom cirkulerar det rykten om att spelarna börjar tröttna på att inte få sina pengar, det är också av problemet större att en enskild spelare kan gå till tingsrätten och begära klubben i konkurs ifall dem inte får sina pengar. Nog om det, Gais har gått i storebrors fotspår från 2009/2010 och har hela tiden haft facit på andra sidan motorvägen men trots det traskat på. Skillnaden här ligger i att när vårat aktiebolag gick omkull lades spelrätten över på moderföreningen, ÖIS. I Gais fall så är det själva moderförening som kommer att gå omkull vilket innebär en total likvidering med spel i div 7 som följd. När jag skriver “kommer att gå omkull” så är det faktiskt det jag tror, vintern (speluppehållet) tenderar sällan i några större intäkter men desto större utgifter och i Gais fall är man i akut likvidbehov utan några större tillgångar att avyttra (Gaisgården är redan såld). Enda lösningen hade varit om någon större sponsor hade gått in och gett ekonomisk konstgjord andning så att klubben klarar sig en säsong till (känner ni igen det?).

Hur ska man då ställa sig till det här som ÖIS:are? Jag och många med mig har sett fram emot två heta derbyn nästa säsong. Men hade en Gais konkurs inneburit någon extra miljon I sponsorintäkter och ett publiksnitt som ökat med låt säga 500 pers så tar jag nog hellre det. Nu har vi chansen igen, den vi inte tog/fick 2002. Den enes död är den andres bröd.

// Carl Möller

En statistiknörds betraktelser

Inlägg av Gästkrönikör kl 23:09 Division 1 Södra

Okt 292012

Efter att ha följt debatter, både i våra egna och andras föreningars fora (främst Oddevold och Lund), fick jag lite inspiration att titta på säsongen ur ett statistiskt perspektiv. Delvis, tror jag, på ett något oortodoxt sätt. Jag har också nöjt mig med att titta på tävlingsmatcherna i serien och därmed bortsett från resultaten i Svenska cupen. Som bakgrund kan berättas att jag sett samtliga hemmamatcher och merparten av bortamatcherna. Jag har dock inte följt några träningar, annat än via de rapporter som getts via Sambadefensiv och i några enstaka fall andra sajter. Mina analyser och slutsatser är högst amatörmässiga, jag är ju trots allt bara läktarcoach…!

För mig precis som för alla andra ÖIS:are jag pratat med under säsongen, så har det känts som mest nervöst när vi leder med 2-0. Vi har nog alla sagt det halvt på skämt, halvt på allvar, men ändå med hjärtat i halsgropen. Nåväl, fanns det då någon större anledning till denna nervositet?

ÖIS har under årets säsong lett med 2-0 i följande matcher:

Motståndare Slutresultat

Skövde (b) 2-2

Karlstad (b) 1-4

Norrby (h) 3-1

Utsikten (b) 0-2

Lund (b) 2-2

Sleipner (h) 6-0

Kristianstad (b) 0-3

Qviding (b) 1-4

Oddevold (b) 2-2

Sleipner (b) 0-4

Lund (h) 2-0

Gauthiod (h) 6-0

Utsikten (h) 5-1

Norrby (b) 3-0

Sylvia (h) 4-0

LB-07 (b) 1-3

Laget har alltså lett med 2-0 i 16 av säsongens 26 matcher. I tre av dessa har de tappat denna ledning till ett oavgjort resultat. I hela 13 har de gått vidare mot seger och vid elva tillfällen dessutom gjort ytterligare mål. Jag måste nog tillstå att, åtminstone min nervositet känts onödig!

Alla känner väl nu till hur Division 1 södra slutade för ÖIS del:

Totalt

SM, VM, OM, FM, GM, IM, MS, PO

26, 18, 7, 1, 65, 17, +48, 61

Hemma

13, 9, 3, 1, 32, 6, +26, 30

Borta

13, 9, 4, 0, 33, 11, +22, 31

Vissa ytterligare basfakta är väl också kända, t ex att laget bara legat under i en match (förlusten hemma mot Qviding), att man inte släppt in mer än två mål i någon match och att de fem man gjort det i slutat oavgjort (Skövde-h, Sylvia-b, Lund-b, Oddevold-b, Trollhättan-b), att man bara i två matcher (Qviding-h, Karlstad-h) gått hem mållösa samt att man inte förlorat totalt (hemma/borta) mot något lag och bara spelat oavgjort mot två (Trollhättan, Qviding). Man kan allt säga att laget varit lika bra på borta- som på hemmaplan.

Jag har i olika fora läst att supportrar både från Lund och från Oddevold, förväntat sig att ÖIS skulle komma in i en mindre formstark period under säsongen. Själv svarade jag lite kaxigt på ett sådant inlägg, att vi hade vår ”dip” mot Qviding hemma. Som tur(?) var visade sig detta påstående vara rätt! Men hur ser det egentligen ut om vi delar in säsongen i höst och vår, eller före respektive efter sommaruppehållet?

Vårsäsong, före uppehållet inom parentes

SM, VM, OM, FM, GM, IM, MS, PO

13, 9, 4, 0, 32, 10, +22, 31

(14, 9, 4, 1, 32, 11, +21, 31)

Höstsäsong, efter uppehållet inom parentes

(12, 9, 3, 0, 33, 6, +27, 29)

13, 9, 3, 1, 32, 7, +26, 29

Även här verkar det som laget har varit jämna över hela säsongen, kanske t o m med en liten övervikt på en bättre höst- än vårsäsong. Då tänker jag främst på att man släppt in något färre mål och kanske lite ”justering” för hemmamatchen mot Karlstad. Jag tror nämligen att den matchen hade slutat annorlunda om seriesegern inte blivit klar halvvägs in i matchen, utan istället varit klar innan eller efter. Man kan också se att det inte spelar någon större roll om vi ser på säsongen ur perspektivet före respektive efter sommaruppehållet.

Har laget kanske ändå någon annan svaghet? Hur ser det t ex ut om vi delar in säsongen i första respektive andra halvlek?:

Första halvlek

SH, VH, OH, FH, GM, IM, MS

26, 16, 11, 0, 32, 3, +29

Andra halvlek

26, 12, 10, 4, 33, 14, +19

Här verkar vi ha sprungit på något! Laget har bara förlorat fyra halvlekar på hela säsongen (Skövde-h, Sylvia-b, Lund-b, Qviding-h), men samtliga dessa är andrahalvlekar. Detta är också matcher som spelades före sommaruppehållet och tappats till oavgjort eller förlust. Man har också släppt in flertalet av målen i andra halvlek. Är det orken eller koncentrationen som tryter? Låt oss titta på vår- respektive höstsäsong:

Vårsäsong, före uppehållet inom parentes

Första halvlek

SH, VH, OH, FH, GM, IM, MS

13, 10, 3, 0, 20, 2, +18

(14, 10, 4, 0, 20, 2, +18)

Andra halvlek

13, 5, 5, 3, 12, 8, +4

(14, 5, 5, 4, 12, 9, +3)

Höstsäsong, efter uppehållet inom parentes

Första halvlek

(12, 6, 6, 0, 12, 1, +11)

13, 6, 7, 0, 12, 1, +11

Andra halvlek

(12, 7, 5, 0, 21, 5, +16)

13, 7, 5, 0, 21, 6, +15

Här kan man faktiskt se vissa skillnader! Samtliga förluster sker före sommaruppehållet och tendensen är att laget flyttar målgörandet till andra halvlek. Personligen tror jag att detta varit ännu tydligare om de två sista matcherna på hösten betytt något! Vad beror detta på, då? Min enda förklaring är att laget nog hade det lite svårt att upprätthålla koncentrationen före sommaruppehållet. Detta verkar ha rättats till under sommaruppehållet och dessutom verkar det som om man faktiskt varit fysiskt starkare än motståndarna och därför orkat ”hela vägen”. Att jobbet fortfarande inte är klart visar väl sig i att man fortfarande släpper in målen i andra halvlek.

På mig tycks det ändå som om tränarparet Prytz/Karlén gjort ett gott arbete under deras första år med laget. Det tog ett tag att få koncentrationen att gälla hela matcherna, men den tuffare träningen som vi hört rapporteras om här på Sambadefensiv tycks också ha gjort att laget orkat hela vägen. Kanske att det även finns förklaringar i laguttagningarna och bytena som gjorts, men så långt har jag inte orkat/hunnit fördjupa mig. Det skulle väl i så fall ge ytterligare ”cred” till tränarparet, för deras coachning?

Hur långt detta arbete också räcker i Superettan står skrivet i stjärnorna. Men nog borde ytterligare en vinters träning göra laget starkt nog att åtminstone ge de flesta motståndarna en match om poängen?

I all ödmjukhet lämnar jag nu dessa betraktelser vidare för andra att studera, fördjupa sig i och kritisera.

// Sven R

Inför Qviding FIF – Örgryte IS

Inlägg av Gästkrönikör kl 20:16 Division 1 Södra

Jul 072012

Tiden räcker inte alltid till och då blir vissa saker lidande. Som tur är finns det då gäster som kan kliva in och täcka upp. Mina damer och herrar: Hannes Holmsten!

Imorgon var det dags igen som Christian nämnde tidigare i sitt inlägg, denna gång på bortaplan mot Qviding som vi i försäsongen slog med hela 7-0, lite väl stora siffror kanske mot ett lag som precis åkt ur Superettan kan tyckas men man skall dock komma ihåg att försäsong är försäsong. I nuläget ligger de placerade på en plats över strecket och fem poäng framför IF Limhamn Bunkeflo som ligger dem i hälarna. Personligen så ogillar jag starkt matcher som dessa, dels för att vi möter ett Göteborgslag och jag tror att vi alla vet att det bara ger extra tändvätska, annars också för att nu efter när ÖIS har tagit över serieledningen så är jag 100 % inställd på att spelarna kommer att ställa ut skorna i matcher som dessa med start redan imorgon. Kanske är det realisten som talar från mitt ÖIS-hjärta, det skulle inte förvåna mig då jag alltför ofta har lärt mig att inte skapa några förväntningar överhuvudtaget, jag tror många känner igen sig i detta.

Spelartruppen då? Jo varken någon mer eller mindre är otillgänglig inför imorgon, alla är alltså friska och krya samt utan någon avstängning, ett scenario som vi inte har varit alltför bortskämda med hittills i säsongen. Värt att verkligen peka ut är att vår alldeles egna viking vid namn Emil Karlsson som bekant ligger tvåa nu i skytteligan kan få sällskap av vår glödhete Oskar Wallén om han fortsätter producera som han gjort de senaste matcherna, Emil ligger just nu på åtta mål totalt och Oskar på fem. Markus Anderberg har också visat godform det senaste och jag hoppas vi verkligen får se mer än 30 minuters speltid för honom imorgon. Något som glöms bort i dessa tider tycker jag är det utomordentliga försvarsspelet de tre senaste matcherna, Abramhamsson har tillsammans med sin backlinje verkligen visat stabilitet nu och som prov på det har de inte ens släppt in ett enda mål, något som är minst lika viktigt som ett fungerande anfallsspel för att då få rätt balans.

Qviding kommer från senaste matchen med en 2-0 förlust mot FC Trollhättan, på de tre senaste matcherna så har de endast plockat en och formkurvan dalar neråt. Om man ska peka ut lagets vassaste spelare skulle jag välja Moses Ssewankambo, anfallaren som leder lagets interna skytteliga med totalt fem baljor. Han är dock osäker på ifall han kommer kunna spela 90 minuter efter de skadeproblem han har haft det senaste. Det återstår alltså att se om skyttekungen för Qviding startar imorgon.

Förra matchen mötte vi som bekant Oddevold på Gamla Ullevi och jag tycker vi även där visade prov riktigt fint spel i mellan åt, chanserna fanns där och visst borde kanske 3-0 varit mer rättvisa siffror. Oddevold som så sent som idag vann (!) hemma mot Lund, vilket ger extra mycket tändvätska för att imorgon utöka serieledningen till fyra poäng istället för ynka en.

// Hannes Holmstén

Dan före dan

Inlägg av Gästkrönikör kl 07:00 Gästkrönika

Apr 152012

Som man har väntat på den 16:e april – och nu står den och väntar just bakom hörnet. Förhoppningarna som till en början fanns har under försäsongens gång, i takt med inhandlat årskort och fina resultat i matcherna, övergått till stundtals ren pina. Dagarna har räknats ned så länge jag kan minnas – och april månad har varit något av den längsta månaden jag har varit med om. Ja, åtminstone har det känts så i alla fall. Längtan att åter få se Rödblått trilla boll i seriesammanhang har varit enorm – och äntligen är det åter dags för mig att bekanta mig med betongen på Ullevi och för spelarna att känna på den, numer, oerhört välskötta gräsmatta som pryder Ullevis mitt.

Det märks att en stor del av Örgrytes supporterskara behövde fjolårssäsongen för att vila upp sig, samla kraft och åter känna sig motiverad att gå och se på Lirarnas lag. Visserligen drog seriepremiären mot Skövde (imorgon exakt ett år sedan!) snudd på 2000 åskådare – men därefter var det tunt på åskådarfronten. Under de senare veckorna har man märkt av ett helt annat engagemang från supporterhåll. Samtliga har gett sig f*n på att vi ska lämna den här skitserien för gott; och över 750 anmälningar på Facebookevenemanget tyder på att det blir en svårslagen publiksiffra imorgon! De som låg hemma och grät efter konkursen har nu återsamlat kraft och är redo att hoppa på tåget – tåget mot Superettan. Så har du inte köpt biljett än – gör det! Tåget är snart fullt, och inte vill du väl bli kvarlämnad på perrongen?

De senaste månaderna har varit fulla av tillfällen att drömma sig bort. Drömma sig bort mot den 16:e april. Drömma om storseger, hållen nolla, ett lir som bara Rödblått kan mäkta med, fullsatta läktare, fantastiskt drag på Östra Stå, Prytz i kavaj, samtliga i startelvan bär pannband, domare som kan regelboken fullt ut och tusen saker till… Att domaren skall kunna reglerna för när det räknas som hemåtpass eller inte kanske är för mycket begärt, jag vet, men att ÖIS ska lira boll som aldrig för och att supportrarna på Östra Stå skall röja i aldrig skådat slag känns som två fullt realistiska drömmar. Det enda som krävs är att både spelare och publik är igång (ni minns väl vad jag sade om havregrynsgröten i min förra krönika?) och är villiga att ge 100, och lite till, för att göra denna 16:e april till något att minnas och se tillbaka till när man åker bil, duschar, solar, gungar i gungstolen, berättar gamla minnen för barnbarnen eller vad man nu råkar göra…

Nu är det alltså dags att lägga drömmar och annat trams bakom sig. Drömmarna fungerar, åtminstone för mig, som något slags dämpningsmedel mot abstinens och längtan. I drömmen är man redan där och ”känner på det” – fastän det egentligen är en evighet kvar. Imorgon när man står där på riktigt så bör man göra allt vad man kan för att uppleva samma rus och samma eufori som man kan göra i de där drömmarna. Jag är inte dummare än att jag är medveten om att något som hajpats och setts fram emot länge oftast, eller i alla fall ibland, mynnar ut i något av ett antiklimax, men låt oss hoppas att spelarna är väl förberedda och redo att strida till sista signal. Numer har alla klart för sig att man inte kan jogga igenom en division enbart för att man spelar för en anrik förening; något som bör tala för en positiv utgång av premiäromgången. Å andra sidan, utan att låta alltför negativ, så skulle det vara så typiskt Örgryte att förstöra festen genom en usel insats och en förlust…

Jag är dock övertygad om att vi gör det här tillsammans. Vi uppfyller våra drömmar och lämnar division ett för gott. Spelare, ledare och supportrar – tillsammans. ”Vi reser oss igen – enade bakom samma sköld”, för att citera ett av de alla oerhört vackra tifon som framställts under Valhallatiden. På sikt har vi ett finrum att komma till; men vi börjar här – där vi är nu. Med vackert spel, många mål, tätt försvarsspel (ok, jag ger mig… Leinar bör nog spela), härligt engagemang från publik på plats, så väl på Ullevi som på åkern, så är vi på väg – vi har i alla fall gjort ett avstamp – från var vi är till var vi vill nå. Och jag hoppas, inifrån mitt hjärta, att samtliga av er är villiga att vara med på resan (har du köpt din biljett nu då? Annars!!!) under hela dess gång och inte dyka upp som gubben i lådan när vi väl är framme.

Men okej, låt mig drömma en sista gång…

”Skövdes målvakt sparkar ut bollen. I Örgrytes backlinje huserar tuffingen Leinar som utan pardon sätter huvudet till och nickar bollen i en perfekt båge fram till Jakob Lindström, ynglingen som är så framträdande på mittfältet. Lindström avancerar, letar efter passningen – och finner den! Ojvoj, vilken boll. Emil Karlsson, som tagit av sig vikingahjälmen dagen till ära, löper amok till höger i anfallet. Bollen, som Lindström har slagit, dimper ner rakt på foten. Vikingen avancerar mot straffområdet, dribblar av en, två och tre (!) Skövdespelare innan han lobbar bollen över målvakten som har tvingats gå ut mot skytten. Där, innan bollen har hunnit passera mållinjen, kommer Kodesonen Wallén stångandes med hornen vässade, varpå han lägger upp bollen på nacken och promenerar in i mål. De 4000 åskådarna på plats jublar som aldrig förr. Vilket anfall, vilket mål, vilken grej!”

Och där vaknade jag.

// Christian Börjesson

Efter regn kommer solsken…

Inlägg av Gästkrönikör kl 23:30 Division 1 Södra, Gästkrönika

Mar 292012

Vi har fått in en gästkrönika, vilket alltid är trevligt! Beskyll inte Christian för den pajiga rubriken. Det var jag // Felix

Jag minns det som om det var gårdagen. Det var upplagt för fest; eller åtminstone för vinst och att nå kvalplatsen mot Superettan. Superettanhoppet hade både hunnits stängas och tändas flera gånger om – och nu återstod bara en match. En stor skara bortasupportrar, däribland jag och min kompanjon, begav oss till Skövde i hopp om att alla små pusselbitar skulle falla på plats. Ett Sylvia, som hade darrat något otroligt på slutet, skulle tappa poäng nere i Lund samtidigt som vårat allas Örgryte skulle vinna på en friidrottsarena i Skövde.

Som det började. Matchen hann knappt sätta igång innan Björkeryd kunde tråckla in ledningsmålet för Sällskapet. Glädjen var enorm; men ännu större skulle den bli när den mycket gamla måltavlan på arenan visade att Lund hade tagit ledningen mot Sylvia. Och ytterligare en gång! 2-0 till Lund – och vi (ja, jag säger vi) låg på kvalplats.

Visserligen hade Sylvia satt riktigt nerv i det hela innan halvtidsvilan genom ett reduceringsmål, men det var fortsatt ÖIS som hade andraplatsen i tabellen. 45 minuters fotboll kvar… ”Det här kommer gå vägen”, både tänkte jag och sade till min vän.

Men här slutade ju som bekant det roliga. Lund, som var ett av de starkaste hemmalagen i serien, men visserligen ingenting att spela för, blev i andra halvlek kraftigt tillbakapressade av ett jagande Sylvia. Därför kom också ganska logiskt 2-2 på vad, om jag minns rätt, var en straffspark. Jag minns fortfarande den stora sucken som spred sig över den gamla träläktaren i Skövde… Vad som såg så bra ut höll nu på att glida oss ur händerna.

Än mer ur våra händer gled det när Leinar & Co misslyckades med sin offsidefälla. Istället för en avblåsning rusade, numer VÅR viking, Emil Karlsson mot Peter Abrahamsson i Öisburen. Med en tåspets tryckte han in kvitteringen bakom Peter. ”Inte den där jäveln med håret igen”… Hans insats på Ullevi i premiären hade etsat sig kvar på minnet. Skulle han sänka oss än en gång?

Den numer sönderhoppade träläktaren agerade nu grund åt en mycket uppgiven supporterskara. Perioderna mellan sångerna från Östra Stå blev allt längre – och kraften i sången allt tunnare. Trots Gellermans ivriga försök att få oss att stötta laget var det mer eller mindre stendött.

Matchklockan gick i ett ruskigt tempo. Den passerade 80 minuter – och Öis, som spelade i en kraftig motvind, klarade knappt att komma till en målchans. Jakobsson hade satt in Clarholm för att kunna slå långt; något som hackade betänkligt i vinden. Men så! Straff! Från ingenstans…

Leinar kliver fram. Ni minns det lika väl som jag. Pang. Stolpen. ”HELVETE!”. Slutresultatet skrevs till 1-1 och säsongen var över. Visserligen gjorde ju Sylvia ett 2-3-mål i Lund, vilket hade gjort ett straffmål av Leinar helt meningslöst. En liten tröst i all misär som just då huserade inombords.

Vi satt kvar länge, min polare och jag. Tomhet. Allt var tomt. Visserligen hade i alla fall jag redan innan säsongen sagt till mig själv att ”det är enbart en bonus om ÖIS lyckas ta sig upp”, men när det var så otroligt nära att få kvala om avancemanget var allt så tungt. ”Är det värt det?”, tänkte jag. Att lida så förbannat. Hela. Jävla. Tiden.

Svaret är egentligen hugget i sten. Självklart är det värt det. Nu har det gått några månader sedan det trista slutet i Skövde och på andra sidan dörren väntar en ny, härlig, ÖIS-säsong. Prytz har tillträtt på tränarposten och ett knippe nya spelare har tillkommit. Målskyttet, som till stora delar var vår (eller Nicos?) stora akilleshäl förra säsongen, ser numer ut som något som inte kommer att vara en bristvara under säsongen. Visserligen ryckte jag en aning på ögonbrynen efter de inledande matcherna där varken Vikingen Karlsson eller Johan Hedman hittade nätet – men vad träningsmatcherna har lidit så har den tvekan försvunnit. Hedman har visserligen betydligt mer att bevisa för att vara en startman i anfallet – men Emil Karlsson har bevisat att han under säsongen med all säkerhet kommer sänka lag på samma sätt som han sänkte ÖIS under förra säsongen. Det enda man kan sakna hos honom är ett litet större lugn vid avslutningslägena – det är inte nödvändigt att skjuta genom både målvakt och nät för att göra mål. Faktiskt.

Och så jokern. Ja, jag kallar honom det – Oskar Wallén. Här har vi ett sparkapital från förra säsongen. Vilken målspruta. Vilka fötter. Vilken styrka. Kodesonen har verkligen kommit rätt in i det från första början i år; och alla de mål han har gjort hittills på försäsongen vittnar stort om det.

Min kompanjon, och tillika skribenten här på Sambadefensiv, har under hela vintern, ja ända sedan debaclet i Skövde, hävdat att ÖIS ska vinna serien den här säsongen. Självklart inte mig emot om så skulle bli fallet. Däremot höll jag igen med att vara bensäker på en sådan sak innan spelartruppen blivit något sånär fulländad. Nu är jag beredd att instämma. Laget ser urstarkt ut – från målvakt till anfall. Igår fick seriekonkurrenten Qviding FIF smaka rejält. Sju förbannade noll. Det är ord och inga visor det.

Två träningsmatcher återstår. Sedan börjar det vi alla så ivrigt väntar på. Seriestarten. 18 dagar kvar. Ynka 18 dagar. Så det finns inget att vänta på. Pallra dig till närmaste ICA, inhandla ett paket havregryn och lär dig hur du kokar havregrynsgröt – för den 16:e april ska varenda en som äntrar Gamlas Ullevis läktare var fulladdad av energi. Från läktarplats ska vi sätta ton och bära fram vårt lag. Det här är säsongen då det händer. Både på läktaren och på plan!

Och för att avsluta med något positivt. Det ser bättre ut än på mycket, mycket länge.

// Christian Börjesson

Äldre inlägg