Nov 122014
 
verksamhetsplan2015

För en dryg vecka sen publicerade vi en text skriven av Oskar Ängermark som behandlade hans idé om att ÖIS står inför ett vägval där man måste göra ett val inför framtiden för att inte riskera att falla i glömska. Det efterfrågades då mer specifika förslag på vad ÖIS kunde göra och detta har Oskar nu sammanfattat i ett 28 sidor långt dokument kallat ”Förslag till verksamhetsplan 2015: ÖIS fotbollssektion”. Länk till dokument och bilagor finns nedanför inledningen som vi publicerar här.


ÖIS går en spännande framtid till mötes. Den 13 november 2014 hålls ett extra årsmöte för att avgöra om föreningen kan gå vidare med genomförandet av att ombildas till en alliansförening. Något som troligtvis försenas med ett år på grund av bristande ekonomiska resurser hos fotbollssektionen.

I denna verksamhetsplan kommer ÖIS fotbollssektion föreslås anta en tydlig vision och målsättning som ska driva klubben framåt i utvecklingen istället för att fortsätta med den stagnation som skett de senaste åren. Den föreslagna visionen och målsättningen för ÖIS är att arbeta med elittalanger i äldre tonåren och förädla dem till spelare för större europeiska ligor.

Målsättningen med visionen är att ÖIS till år 2025 inte bara skall se sig som en elitskapande förening utan att de även skall äga den statusen inom såväl svensk som europeisk fotboll. Under de dryga tio åren tills dess ska ÖIS ha en både ekonomiskt och arbetsmässigt stabil och välfungerande verksamhet som ska se till att supportrar kan njuta av fotbollsmatcher samtidigt som föreningen bygger mot framtidens vision om år 2025 och gärna ännu längre framåt i tiden.

Länk till verksamhetsplan och bilagor

Feb 112012
 

It was the age of wisdom, it was the age of foolishness.

Hej.

Remember me? Sambadefensivs random rambler.

Jag har varit borta från det sambadefensivska rampljuset ett bra tag. Detta av lite olika orsaker av vilka den främsta är nåt så simpelt som tidsbrist.

Men en annan viktig orsak är att jag förra våren tröttnade lite på allt vad fotboll heter, något som uppstod efter orgien El Clasicos där Real Madrid och Barcelona tävlade i vem som kunde framstå som minst sympatisk. Båda vann. Eller förlorade om man så vill. Och snälla låt oss undvika eventuella diskussioner kring vem som är värst, vem som förstör för vem. I mina ögon var det två stora högar skit som gjorde allt i sin förmåga för att låta sin stank besudla fotbollen som fenomen så mycket som man bara kunde. Spelare som di Maria och Busquets som dyker oftare än Anna Lindberg för att sedan ligga och kvida som om de blivit skjutna i en kvart efteråt. Spelare som efter varje domslut bildar bisvärm runt domaren. Spelare och tränare som beter sig som treåringar med missbruksproblem i media samtidigt som de lyckas vara oerhört tråkiga som karaktärer betraktat vilket nästan är begåvat gjort. Som över hela linjen i det närmaste framstår som större skitstövlar än Dominique Strauss-Kahn.

En allmän avsaknad av respekt för varandra, för supportrarna, för sporten.

Jag vet att jag låter som en gammal trött gubbe och så kanske det är, 31 kanske är det nya 81. Men låt så vara och om ni har nåt problem med det får jag säga som Larry Merchant.

I vilket fall så blev min kärlek till sporten lite naggad i kanten. För många miljonärer som jagar boll på gräset. För många miljardärer som bossar runt i styrelserummen. För ointressant rent sportsligt på planen. Inte bara det att gapet mellan topplagen och botten blivit alltför stort, det är ju trots allt något som tack vare den ekonomiska krisen börjat luckras upp lite, åtminstone utanför La Liga. De alltför stora skillnaderna finns dock kvar överallt. De senaste årens bedömningsnivå har dessutom gjort det svårare för ett sämre lag att utmana ett bättre i enstaka matcher, det är åtminstone så det känns. När varje beröring leder till frispark, varje feltajmad glidtackling leder till ett gult kort, blir det svårt att spela tufft utan att åka på straffar och frisparkar och då är det svårt att försvara sig mot lag med överlägset spelarmaterial.

Tanken är ju fin, de skickliga spelarna ska få utrymme, det ska bli roligare fotboll och inom UEFA och FIFA jublar man åt de hårdare bedömningarna. Jag gillar själv teknisk, offensiv fotboll, jag gillar lag som försöker spela fotboll, spelare som utmanar och slår sin gubbe en mot en. Men jag vill inte se Harlem Globetrotters On Grass (vilket de förmodligen var en stor del av tiden btw…). Om bedömningsnivån är för anal såsom den varit i CL, VM och EM de senaste åren försvinner en hel del av dynamiken(i de enskilda ligorna skiljer det sig för mycket för att kunna generalisera). Jag vill att det ska vara det onda mot det goda på planen, det får inte bli så att de enda viktiga egenskaperna för en fotbollsspelare är teknik och passningsspel, det måste få vara mer mångfacetterat än så.

Ska det här handla någonting om ÖIS?

Kanske ni frågar er. Vi befinner ju oss inte riktigt på samma nivå som de stora elefanterna. Inte på samma nivå som de små elefanterna heller. De i Indien. Tveksamt om vi ens hör till flodhästarna längre. Bältdjur kanske. Jag hoppar vilt mellan kontinenterna här som ni märker.

Inledningen var bara en liten utläggning om varför min passion för fotbollen fick sig en törn förra året. Men om kärleken till fotbollen grånade lite så har kärleken till ÖIS aldrig varit försvagad. Den är intakt trots klubben inte alltid vårdar förhållandet speciellt väl. Däremot påverkade min besvikelse på fotbollen i stort lusten att skriva på Sambadefensiv negativt.

Men nu skriver jag igen. Fotbollen har lyckats locka tillbaka mig i sin varma famn fylld av perfekta glidtacklingar, eleganta framspelningar och magnifika mål. Det börjar med ett sms på fyllan och så ligger man där och myser tillsammans igen. Jag irriterar mig fortfarande på dess baksidor och tror att makten inom sporten behöver ändra inställning om man vill fortsätta hålla passionen hos supportrarna uppe, men jag har insett att jag själv aldrig kommer kunna hålla mig borta. Jag är för svag. Fotbollen för förförisk.

Så. ÖIS.

Det är ju därför vi är här.

Ny säsong. Ny säsong i division ett. Trots att vi under andra halvan av förra året var seriens bästa lag så år vi fortsätta slicka såren i svensk elitfotbolls ruffiga gränd. Eller ruffiga? Charmiga. Karaktärsdanande.

Fylld av möjligheter att bygga nåt från början. En ny kärna. Som kan ta klubben framåt, uppåt. Allsvenskan.

Dream bitches. Dream!

Det finns någonting vackert att ligga där vi ligger, där det enda man har är drömmar. Även om det är för jävla frustrerande också.

Tyvärr känns det som om det sedan förra året nya styret inte riktigt har samma vision framför ögonen. Fjolåret blev allt lite hoprafsat i all hast så det kan man inte säga så mycket om. På slutet fick man ju faktiskt ordning på grejerna rätt bra och med lite flyt hade vi kunnat lira i Superettan i år, men det kanske bara är nyttigt med ett år till, frågan är om vi varit redo ännu. Nu får vi en säsong till att odla en vinnarkultur, att låta spelare växa, att bygga grunden.

Det som känns lite synd är att man inte riktigt bygger vidare på förra årets avslutning. Att Jakobo skulle försvinna var väntat, att han gick till GAIS är trist, men jag tror ärligt talat inte att han hade så mycket alternativ på den nivån och då är det svårt karriärmässigt att tacka nej, det kan jag köpa även om det svider som fan och accentuerar mycket av det som är fult i fotbollen, men så länge vi ligger två serier under så kommer risken att tappa spelare till det grönsvarta hål av bedrövelse som är GAIS vara överhängande. Ser det dock inte som helt omöjligt att vi spelar i samma serie nästa år. Man kan ju alltid hoppas.

Förlusterna av Danny och Nico känns dock lite onödiga. Det borde inte varit omöjligt att presentera ett upplägg för Danny som är mer intressant än det Falkenberg har att erbjuda, vi bör ha bättre förutsättningar att nå allsvenskan på lite sikt, men visst, vi kanske spelar i en helt annan liga ekonomiskt och det är väl ok, vill absolut inte hamna i skuldträsket igen. Nico har sina brister, men är relativt ung och gjorde en hel del nytta förra året, läget är väl samma där som med Danny att om vi spelar i olika ekonomiska världar så är det inte mycket att göra åt. Men känslan var att man släppte iväg killarna lite lättvindigt, två spelare som hade kunnat vara del av den framtida kärnan, som kanske inte nödvändigtvis är startspelare i allsvenskan 2015 men som är en central del av truppen. Jag kan dock ha fel, det kanske inte ens fanns på kartan att hålla kvar dem.

Det är också lite synd att vi ännu än gång byter tränare, speciellt när Roberto fick så bra ordning på laget mot slutet. Men om det inte gick ihop med det civila så är det inte mycket att göra åt. Hans Prytz är ett lite oskrivet kort, det har väl sipprat fram ganska varierande recensioner men svårt att säga vem man ska lyssna på, förhoppningsvis kan han bli kvar ett tag så vi slipper dessa ständiga tränarbyten.

Min insyn i klubben är sämre än någonsin så jag vet inte om det finns en tydlig idé var klubben är på väg, hur man vill nå högsta serien och hur man vill göra för att bygga något som är så pass substantiellt att vi kan hålla oss kvar där. Om det finns någon sådan långsiktig tanke så har den kommunicerats dåligt och heller inte riktigt synts i hur man bygger truppen. Missförstå mig rätt nu, jag gillar nyförvärven. Hannes Sahlin är en stabil värvning som vi vet håller på den här nivån och nästa. Robin har jag alltid gillat och vi vet vad vi får. Emil ”Jocke the Sequel” Karlsson kan nog bli en publikfavorit, har visat att han kan göra mål i söderettan och kan troligen göra en del nytta om vi går upp också. Johan Hedman är en chansning som kan bli vad som helst, men jag tycker han är spännande och med tanke på hur bra han skriver så är han värd att satsa på bara för det. Tror för övrigt att jag kan ha mött honom på plan, vet att jag har spelat mot Rotebro vid ett par tillfällen och namnet är bekant, har dock inget minne av honom som fotbollsspelare och känner inte igen honom till utseendet. Men bara att jag minns namnet brukar betyda att han gjort någon slags avtryck. Det kan dock betyda allt från ett hattrick till att han har slagits eller varit ett arsle på planen så det är såklart svårt att dra några slutsatser om hur han kommer lyckas i sin nya rödblå mundering utifrån det.

Det jag saknar är känslan av att man bygger en trupp som på ett par säsonger kan utmana om topp tre i superettan. Fast jag kanske underskattar klassen hos ovanstående fyra. Jag har ju egentligen lite för dålig koll på Emil och Johan för att uttala mig om deras maximala potential. Men är det nåt jag saknar i truppen är det en riktig offensiv talang nu när Jakobo försvann. Nån som redan är bra i division ett men som har explosivitet, skicklighet och offensiv effektivitet för att ha potentialen att om några år vara en toppspelare i allsvenskan. Visst det är svårt för att inte säga hopplöst att hitta såna spelare när man spelar där vi gör och har den ekonomi vi har. Men fan vad jag saknar Joakim Olausson. Han hade fyllt den rollen perfekt i år.

Om man ska titta på truppen från ett strikt inför säsongen perspektiv så saknar jag, förutom en riktig offensiv talang som kan bryta mönster, bredd på centrala fältet och en pålitlig målskytt.

Bakom Seb och Lillström så känns det lite tunt med Jonte som har haft svårt att imponera och Holländer som är helt oerfaren. Och man tycker ju att vi borde lärt från förra året vikten av att ha lite rutin bland forwards, om inte annat för att avlasta ungtupparna. Emil är väl nästan mest meriterad med 9 mål i söderettan förra året och är väl den ende bland forwards som är ett någorlunda säkert kort, Hedman är som sagt en ren chansning, Oskar har visat att han funkar som tredje-fjärde forward i den här serien men har ännu inte visat tillräcklig jämnhet för att vara ett tryggt alternativ att luta sig mot när det blåser, Alexander får nog nöja sig med kvartsinhopp åtminstone under första halvan av serien, Anderberg om skadefri, vilket känns osannolikt, ser jag som ytter. Det kan mycket väl räcka med Emil, Johan och Oskar, samt Alexander som back up och Anderberg som nödlösning, men jag skulle känna mig mycket tryggare med en lite mer rutinerad pjäs för att avlasta. Vill inte hamna i samma läge som förra året där vi måste värva under sommaren för att få alla pusselbitar på plats.

Så finge jag drömma skulle en innermittfältare runt 21-22 med hyggligt med rutin från div 1-2 samt en lite äldre forward som är säker runt 10-15 mål sitta väldigt bra.

Och så Jocke Olausson på lån från Atalanta.

Jag sa ju drömma.

Mittförsvaret känns kanske också lite tunt, men Sahlin kan ju kliva in centralt och nån gång måste vi väl lita på Sehlström, om han nu kan hålla sig frisk.

Mest troligt är väl truppen satt, kanske kanske att det plockas in en mittfältare till. Känns lite märkligt att vi är så tunna där. Speciellt med tanke på frekvensen gula kort Seb brukar visa upp. Men risken är nog att man tänker att Robin eller Valter kan vikariera.

Dessutom är det väl så att man tjatar och tjatar om att ge de unga spelarna chansen, när man sen är i läget att de kommer få chansen blir man orolig för att det blir för tunt. Aldrig är man nöjd.

Ok. Det här får räcka. Hade egentligen tänkt skriva mer om ledningen men det stack iväg åt ett annat håll, får bli nästa text, förhoppningsvis dröjer det inte ett år den här gången. Några högfrekventa uppdateringar ska ni dock inte räkna med från min sida, försvinner till staterna om några veckor så jag kommer ha ännu svårare att följa laget, åtminstone de närmaste månaderna, men det kanske blir lite lösa funderingar från andra sidan pölen vad det lider. Insynen i klubben och matchreferaten får dock andra stå för. Så även vad avser dagens begivenheter i Falkenberg.

Två frostiga försäsongsmatcher avklarade. Bara resten kvar. Se upp Superettan. Se upp Allsvenskan. Nu jävlar kommer ÖIS!

Feb 252011
 

ÖIS går inte ihop med Qviding. ÖIS spelare i Division 1 Södra kommande säsong. Spelarna står utan kontrakt och förhandlingar pågår med de som nu är villiga att ge ÖIS ännu en chans (stor eloge till de spelare som har tålamod med vår förening). Till råga på allt har vi fått ÄNNU en tränare i raden som skall hjälpa ÖIS på fötter igen. För oss Öisare så har verkligheten verkligen ställts på ända den senaste tiden. Men nu har det hänt och lika bra var väl det om man ser tillbaka en snabbis. Det har ju trots allt inte varit speciellt roligt att vara Öisare de senaste åren.

Jag har inte varit som en ettrig spyfluga och spottat ur mig texter här på Sambadefensiv under den senaste tiden. Nej, jag är ärlig med att säga att jag har varit bra trött på hela skiten och allt som har kretsat kring ÖIS det senaste. Jag har följt det hela med intresse givetvis, men också med en viss matthet och en känsla av att nu har jag fått nog. Hur menar du nu frågar kanske ni? Ja, jag har inte tröttnat på ÖIS som förening. Jag har definitivt inte tröttnat på fotboll som sport. Nej, och jag ser de båda sakerna förenliga även i framtiden. Men den stora skillnaden nu mot då är att jag har tröttnat på hur ÖIS fotbollssektion har skötts och förvaltats under hela den här gångna tiden. Nu får det vara bra. Jag vill inte se att det händer igen.

”Denna kåk har varit våran uti många herrans år. Denna kåk har varit vår, och det har nog satt sina spår. Denna kåk den har hängt i, och den har stått i vått och torrt. Men nu är det slut på det, för nu ska trettifyran bort.”

Att lova guld och gröna skogar. Det är en sak. Sanningen visar sig ändå relativt snart, så även i ÖIS fall, och det är svårt att lura supportrarna då. Att lova att vi skall bli en fotbollsklubb att räkna med på högsta möjliga nivå i Sverige (och även i Europa långsiktigt). Det är en sak. Också där spelar det ingen roll vad man säger så länge prestationen uteblir. Det kan man ändå köpa på något sätt. Men att huvudlöst satsa mångmiljonbelopp och att slarva bort en jätteviktig tid i ÖIS och satsa mot mål som inte tycks kunna lösas med alla tänkbara kända medel utan att dra i handbromsen innan eller ha någon som helst självinsikt och blåsa av anfallet. Ja, det är otroligt dåligt och det som gör mig så trött på det hela.

Men men. Det är ingen idé att gräva ner sig i mer skit nu. Jag försöker hitta tillbaka till känslan och förr eller senare så är den där. Då fungerar det ju.

Det är dags att rycka upp sig och vore det inte för att man är just Öisare så hade väl det inte gått. Vi Öisare är vana vid motgångar och efter det här som har hänt nu så kan det inte gå mer åt helvete utan att det är hanterbart i alla fall (jo, givetvis finns det värre saker i ÖIS-livet). Det viktigaste är att vi har vår klubb kvar. Vi har vår tradition kvar. Det är väl också i stort sett det enda vi har kvar just nu, men det är i alla fall något att bygga vidare på. Nu gäller det att tvätta bort skamfläckarna, som den senaste tidens skriverier om ÖIS i media har gett oss, och dra på sig findressen och sträcka på sig.

”Denna kåk var ganska rar och släppte solsken till oss in. Den var också generös med fukt och kyla, regn och vind. Den var snäll och lite gnällig men den ville alla väl, och den var vår i alla väder fastän gisten ful och skev.”

Vad måste göras? Ja, framförallt så måste vi få se en styrelse som nyktert kan se vilka åtgärder som bör göras för att nå framgång igen. Den bör utöver det ha en insikt om när horisonten ser mörk ut och då ha modet att upplysa oss ALLA om vilka risker man står inför, eller helt enkelt bara bromsa och våga byta riktning mitt i brinnande strid. Det fungerar inte att vända sig till män i scarf och med stora plånböcker så fort det börjar blåsa snålt. Det gäller att skapa sig sina egna förutsättningar och en egen fast mark att stå på. Som supporter är jag beredd att hjälpa till med det jag kan. Det minsta jag kan göra är att betala medlemsavgiften och även köpa årskort. Personligen är jag givetvis beredd att hjälpa till mer än så. Men det viktigaste av allt är som sagt de som kommer att styra uppe på ÖIS-gården. Jag skulle uppskatta om man en gång för alla bytte ut de positioner där man vet att resultatet inte har räckt till. Precis på samma sätt som man gör på alla seriösa arbetsplatser om något går fel. Personer med ÖIS-hjärta bör inte per automatik bli inventarier i sammanhanget.

Att Lars Ranäng avgår känns i det här läget väldigt naturligt. Han har gång på gång bevisat att han har en vilja av järn men också en käke av samma material som tycks ärga eller rosta igen om den inte får glappa lite. Tyvärr är det inte alltid så lyckat och det har sannerligen inte hjälpt ÖIS den här gången. Nej, vi måste få slut på ryggkliarväldet på ÖIS-gården för det har inte hjälpt oss mycket om vi skall vara ärliga. Hjärta är viktigt och det tycker jag alla är välkomna att dela med sig av i klubben, men det är dags att glömma hur det har varit och istället blicka framåt. Det gäller att anpassa sig efter rådande förhållanden och de förutsättningar som man faktiskt har. Man kan inte leva på luft och bygga något med pengar man inte har.

Jag hoppas på stora förändringar och att vår klubb på något sätt äntligen kan skötas av folk som som faktiskt vet vad de håller på med och som inser att vår historia från 1887, det eviga hyllandet av gamla legendarer och SM-tecknet -85 inte är något vi enbart kan leva på idag. ÖIS måste helt enkelt lyfta sig rejält på alla plan och börja sondera terrängen framför sig. Men jag är positiv. Interimsstyret på ÖIS-gården är bara det ett steg i rätt riktning. Det gäller bara att inte locka till sig för många ”gamla goa Öisare” nu när vinden har bedarrat. Det gäller istället att locka till sig nytt blod. Folk med ÖIS-hjärta men som också förstår vad som krävs i framtiden och vågar planera långsiktigt utan att titta tillbaka på fornstora dagar. Vi behöver helt enkelt folk som vill ta skitgörat och vill kämpa. ÖIS skall återigen bli en förening att räkna med.

”Ja, nu är det slut på gamla tider, ja, nu är det färdigt inom kort. Nu ska hela rasket rivas, nu ska hela rasket bort. Så jag tar farväl och stora tårar rullar på min kind. Nu är det slut på gamla tider, nu går trettifyran i himlen in.”

PS: Den gamla ”dängan” Trettiofyran som jag citerar här i texten syftar inte på vare sig ÖISgården eller något annat fysiskt. Det handlar om känslan av att riva något gammalt och bygga något nytt. Jag hoppas att ÖIS gör detta och också lyckas med det, för det behövs.

Feb 182011
 

Idag var då dags för nästa jobbiga dag för oss Öisare. Att till morgonkaffet få läsa en annons om att vårat kära Öisgården är till salu är ju inte direkt en hit. Faktiskt riktigt jobbigt om vi ska vara ärliga, men det finns några ljusglimtar om man läser annonsen noga. Ett utdrag ur annonsen följer här:

ÖIS-gården består av fotbollsplaner med två byggnader med omklädningsrum, kontor, samlingslokaler och gym på fastigheten Lackarebäck 1:23. Bolaget har tomträttsavtal med Göteborgs kommun som gäller t o m 2054-02-01. Fastigheten är på 32 746 m2. Tomträttsavgälden är 79 000/år. Ändamålet med tomträtten är klubbhus och omklädningsbyggnad. ÖIS-gården belastas av nyttjanderättsavtal med Örgryte IS.

Skriftligt anbud skall vara konkursförvaltaren tillhanda senast den 1 mars 2011, kl 12.00. Fri prövningsrätt förbehålles liksom rätten att sälja tillgångarna under pågående anbudsförfarande.

När man läser igenom annonsen så fastnar man självklart på att Örgryte IS har ett nyttanderättsavtal på Öisgården. Exakt vad det avtalet säger eller dess innebörd vet vi inte, men klart är alltså att en potentiell hyresgäst inte kan sparka ut Örgryte IS från Öisgården. Läser man igenom tomträttsavtalet för Öisgården så får byggnaderna endast användas till klubbhus och omklädningsbyggnad. Det ger en samlad bild av att oavsett vem som köper gården så kan den endast användas till samma verksamhet som idag och att Örgryte IS alltså måste vara en av hyrestagarna. Det ger ju helt klart en väldigt optimistisk bild inför framtiden och ökar ju sannolikheten för att Örgryte IS även ska kunna köpa tillbaka gården. Vi har sökt konkursförvaltaren Christian Andersch för att få en mer detaljerad förklaring av vad nyttjanderättsavtalet innefattar men tyvärr ej fått tag på honom.

Vill ni fördjupa era kunskaper så hittar ni både prospekt och det värderingsunderlag som gjordes på Öisgården förra året hos Rosengrens advokatbyrås hemsida.

Nov 112010
 

Örgryte Fotboll AB har idag lämnat in en ansökan om företagsrekonstruktion till Göteborgs Tingsrätt. Man saknar för närvarande pengar att betala den skatteskuld på 3,5 MSEK som förfaller den 12:e november.

På Örgrytes officiella hemsida står det att man ämnar fortsätta elitfotbollsverksamheten och att man inte begär ackord. Man är i slutförhandlingar med en extern partner att driva sporthotell på Öisgården och kommer då att tillföras ett betydande belopp och då även klara att betala skulderna.

Läs mer på Örgrytes officiella hemsida: http://fotboll.ois.se/8400/Nyhet.aspx

Och även på GP: huvudartikel och analys av Kenny Genborg.

Nov 102010
 

SB skrev det bra i kommentatorsfältet till Vergilius senaste alster. Det är alldeles för lite aktivitet här inne just nu och det håller inte. Jag har inte levt upp till mina egna förväntningar gällande hur många artiklar jag skulle publicera under året, vilket jag tycker är tråkigt men tiden och lusten för att skriva har helt enkelt inte infunnit sig. Men nu är jag sugen så då blir det åka av.

Vi har inte sammanfattat säsongen än, och det borde ju egentligen varje blogg med självaktning göra men jag känner inte för att gräva ner mig i det just nu utan det får bli vid ett senare tillfälle. Jag kan dock konstatera att jag inte var någon vidare spågubbe. Jag orkar inte kontrollera alla nu men jag satte några enkla och missade väl samtliga när jag gav mig ut på lite djupare vatten. Missade också den givna att Alex skulle göra över 100 överstegsfinter men hade han fått ett par matcher till så hade han löst det. Skyller på Janne A helt enkelt.

Men nu ska det handla om något helt annat.

Valhalla kontra Gamla Ullevi.

Den diskussionen har florerat i supporterkretsar ett antal gånger under säsongen men alltid har man fått höra; ”vi kan sluta diskutera det för det är redan bestämt att vi ska vara kvar på Gamla ett par hundra år till för det är billigare och arenan är ny och fräsch”. Det har alltså känts rätt lönlöst att diskutera arenafrågan i någon större utsträckning då läget alltid verkat vara rätt hopplöst för oss som tycker att Gamla Ullevi är en askass arena och att den till slut kommer bli vår död.

Nu har ÖIS dock ändrat åsikt i frågan och har enligt Sportsday.se lämnat in en förfrågan att få flytta till Valhalla redan från början nästa säsong, (old news men vi ligger lite efter…) och inte bara när det var tänkt att Häcken skulle flytta in på Gamla Ullevi under nästa höst. Rent spontant så är det här hela årets bästa nyhet, dock inte utan vissa förbehåll.

Gamla Ullevi är en skitarena för vår del. Och även om vi hade varit 10 000 på matcherna hade jag tyckt illa om det då det är en fullständig idiot som har projekterat skiten. Regnar det och blåser från fel håll så blir man blöt om man sitter på stolsraderna högst upp. Det hade kunnat vara okej på gamla Gamla Ullevi, men på en ny arena för 350 miljoner? Nu är vi dock inte 10 000 och även om man inte kan bortse från att arenan är byggd på ett sånt värdelöst sätt som den är så är det inte den största problematiken.

  • Gemenskapen i klacken har dött nästintill helt och hållet.

Boskapsfållorna till kombiläktare gör att rörligheten har begränsats kraftigt och att man inte får den goa känslan av att man står på varandra. Även om man står tillsammans så har man en hel ocean av yta emellan vilket inte är bra överhuvudtaget. Klackläktaren på Gamla Ullevi är, som läktare sett, Sveriges klart sämsta. En vanlig ståplats utan räcken hade varit att föredra alla dagar i veckan framför det vi har nu. Att läktaren begränsar möjligheterna till att skapa en tight kärna har ju också fått till följd att klacken blivit sämre. Visst var det bra under förra säsongen men då fanns det lite vilja, nu när det, av okänd anledning, var dåligt från match ett så gick det inte att rädda situationen på något bättre sätt. Årets topp-5 läktarinsatser är alla från bortamatcher, då vi har fått möjligheten att stå på en vettig ståplatsläktare/sittplatsläktare. Bortsett från volymen i sången, ingen sketen IP kan mäta sig med Gamlas akustik.

  • Det ser tomt ut.

No shit, Sherlock. På gamla Gamla Ullevi kunde 3000 se helt okej ut, i alla fall om man själv stod på Östra Stå och det var hyfsat med folk på sittplats. Nu är det bara misär all the way through. Förslaget att koncentrera alla på sittplats till en sektion hade förvisso varit lite bättre än att sprida ut dem på två långsidor och både övre och nedre etage, men samtidigt hade det ju varit helt tomt på övriga arenan. Nej, det är bara mer publik som kan få Gamla Ullevi att på något sätt kännas trevlig och hyfsad välfylld ut.

  • Sveriges sämsta gräsmatta.

50-55 seniormatcher per säsong samt juniorturneringar fungerar inte. En skribent på Baraben var inne på det, att varför i helvete upplät Higab Gamla Ullevis redan påfrestade matta åt juniorturneringar och Gothia Cup-finaler. Är inte det att ställa sig och urinera på de fasta hyresgästerna? Vi fick ju spela ett par matcher i somras när planen var helt nylagd men mellan match två och tre (eller om det var ett och två) så hade det varit någon juniorturnering där och det syntes alltför väl att gräsmattan inte mått bra av det. Det här är paradoxalt nog ett bra argument för att vi ska få lämna Gamla Ullevi.

* * *

Arenan är anpassad för blåvitt, det har man inte behövt vara raketforskare för att förstå, och märkligt vore väl annat då blåvitt trots allt är den största klubben i stan och det är ännu mer idioti att bygga en alldeles för liten arena. Även om jag anser att arenan är kass även för dem, men det blir inte lika påtagligt.

Vad är egentligen bra med Gamla, vad finns det för argument för att vi inte ska dra därifrån snabbare än ögat?

  • Akustiken

Den är relativt obefintlig på Valhalla, även fast man ibland kan få en go studs mot berget. Samtidigt har det mest varit frustrerande att vara medveten om vilken bra ljudkuliss vi hade kunnat skapa om klacken inte varit högst medioker hela säsongen. Men akustiken är bra och utnyttjas det på rätt sätt så blir det grande som fan!

  • Loger och sånt.

Inget jag bryr mig om i någon större utsträckning men det är ju alltid bra om sponsorerna trivs, även fast det verkar som att det inte var så lönsamt jämfört med vad man har hört tidigare i år. Då har ett av huvudargumenten till att inte lämna Gamla varit att man inte har samma sponsorutrymmen på Valhalla, men tydligen finns det pengar att spara där ändå.

* * *

Sedan finns det ju bättre faciliteter under läktaren men jag vettefan hur viktigt det är egentligen. Vem går på fotboll för att kunna köpa samma dyra korv och folköl ur en fint integrerad kiosk med längre kö än korvståndet på Valhalla?

Gamla Ullevi funkar i brist på alternativ men, och som jag tidigare nämnt, så kommer det antagligen bli vår död. Vad finns det för framtid i att spela i Superettan inför 2000 personer på ett fullständigt ödsligt Gamla Ullevi? Oavsett om vi gör som Häcken och pumpar ut ett par tusen gratisbiljetter, vad gör upplevelsen där att man ska bli en trogen, betalande supporter? Det bjuds på högst medioker fotboll och stämningen kommer antagligen inte vara något att skriva hem om. Och ja, även fast stämningen på arenan är något som vi kan påverka på riktigt så känns det som att vi inte kommer komma upp i samma nivå igen. Antagligen inga sportsliga framgångar, massa tomma stolar, en stor grå betongkoloss och bostadsfållor. Nej fyfan.

Vi som vill flytta tillbaka till Valhalla IP (om än inte i befintligt skick) kan nu se över möjligheterna, och spånar man så kan det bli förbaskat bra. Det som vi målar upp framför oss är en ombyggd arena som är godkänd för spel i Allsvenskan och som ÖIS i så stor utsträckning som möjligt har bestämmanderätt över, men samtidigt får upplåta åt klubbar som Kopparberg och Qviding. Att flytta fram och tillbaka mellan olika arenor är ohållbart (även om det kanske är ekonomiskt försvarbart), och förhoppningsvis har Ranäng något större syfte med Valhalla än att bara spela där under tiden i Superettan. Tyvärr finns det dock vissa jobbiga komplikationer som gör att det kanske inte går att stadga sig på Valhalla.

  • Få ÖIS styrelse att förstå att det är något att jobba för.

Eftersom Ranäng är en svårläst herre så är det svårt att veta om han har någon djupare orsak att flytta till Valhalla mer än att det är ekonomiskt fördelaktigt. Kanske att styrelsen redan funderar på banor på att göra Valhalla till permanent spelplats, eller så är allt de ser bara ett lite mindre budgetunderskott 2011. Hursomhelst får man försöka få dem att förstå nyttan av att, först och främst, slippa Gamla Ullevi. Kanske inte blir det enklaste, och det kanske inte heller är en allmän uppfattning att Gamla är bajs och att vi måste därifrån.

  • Eventuellt nytt Scandinavium.

Man anser att Trum-Tommy är i behov av en större scen. Det är en stor skam att det bara ska vara 12 043 som ska få njuta av 60 minuters trumsolo 27 gånger om året så därför behöver han något nyare, fräschare och flådigare. Tänkbar plats har varit på Valhalla IP och det är också det som är det absolut största problemet. Får vi fem-tio år på Valhalla så känns det alldeles för kostsamt att göra några större ingrepp då allting ändå kommer försvinna. Frågan är ju om Göteborgs Stad tänkt hysa in Kopparberg och Qviding på Rambergsvallen, för någonstans måste ju de också kunna bedriva sin elitverksamhet/satsning mot eliten. Att Kopparberg och Qviding behöver någonstans att vara är klart, och det är förhoppningsvis något som gör att man inte kan göra sig av med Valhalla för då får man ett jobbigt problem.

  • Få tillstånd att arrendera marken.

Om det nu blir så att Göteborgs Stad förlägger Trum-Tommys scen på något annat ställe än Valhalla så måste man få tillstånd att arrendera marken. För att någon sponsor ska vilja putta in en krona i ett arenaprojekt så måste det vara ”säkert”. Med tanke på hur arena-situationen ser ut i Göteborg och snacket om belastningen på Gamlas gräsmatta (som absolut inte ska vara konstgräs) så känns det som att det borde ligga i kommunens intresse att vi håller oss därifrån. Vi kan nog inte förvänta oss ekonomiska bidrag i någon större utsträckning med tanke på att man bygg Gamla Ullevi och rustar upp Rambergsvallen, men att få arrendera marken borde ju gå. Tror jag i min enfald i alla fall. I gengäld så måste vi antagligen tillåta att den fotbollsverksamhet som bedrivs där kan fortsätta med det, så konstgräs kommer vara ett måste.

  • Sponsorer som pumpar in dolares.

Ja, det här är lika nödvändigt som de tre punkterna ovan. Då kommunen knappast kommer lägga en spänn på Valhalla så behöver det komma pengar någonstans ifrån, och som vi alla vet är pengar inget som ÖIS har i överflöd. Men det finns det ÖIS-are som har (kanske inte i överflöd, men de har peningar i alla fall) och det är väl dessa man får rikta sig till. När kommuner bygger idrottsarenor brukar priset ofta skena iväg utav bara fan så därför är siffror från kommunala byggen inget man ska stirra sig blind på då de egentligen inte säger ett skit. Borås Arena gick väl på 150-170 miljoner, förvisso med lägre materialpriser då men samtidigt vill jag minnas att Guldfågeln Arena (första bra företagsnamnet någonsin) var budgeterat på runt 130, så att bara slänga upp några enkla ska inte behöva bli så fasligt dyrt.

* * *

Det är som synes många faktorer som spelar in och som den lekman jag är så har jag säkert missat en massa väsentligheter som gör att punkterna ovan egentligen bara är att slänga i papperskorgen då de ändå inte betyder ett skit. Men jag intalar mig själv att det inte är så jäkla krångligt!

Nu blir det ju förhoppningsvis Valhalla till nästa säsong, oavsett om inställningen är att vi ska slå oss till ro där eller att vi ska leka zigenare och alternera mellan Valhalla och Gamla beroende på situationen. Dock är det framförallt en viktig sak som behövs för att jag verkligen ska vilja lämna Gamla Ullevi.

  • Ett tak över ståplatsläktaren.

Vi har stått på den läktaren i typ 35 matcher och aldrig blivit pisseblöta, vilket inte har varit något annan än ren flax. I och för sig är det mindre viktigt, det viktigaste är att vi får lite akustik. Det märktes mot Ängelholm i augusti, att det blir jobbigt att sjunga när man bara hör sig själv. För egen del funkar det bra med en resonanslås som inte är vattentät, men jag tror det är enklare att smälla upp ett tak.

Sedan finns det ju sånt med lägre prioritet som ändå hade varit trevligt.

  • Göra lite kirurgiska ingrepp på ståplatsläktaren.

Taket är ju det absolut viktigaste, men det hade inte varit fel om man hade kunnat sänka mittdelen (delen ovanför avbytarbåsen) så att man får en läktare som är lika låg överallt. Underlättar framförallt vid tifon men hade även ökat publikkapaciteten en aning (som om det skulle vara ett problem…).  Är man ändå igång hade man kunnat sätta upp ett capo-torn med. Och gör man inget ingrepp på läktaren får man se till att sätta upp ett capo-torn ändå.

* * *

Får vi ett tak på ståplatsläktaren så har vi en klacksektion som är milsvid bättre än den på Gamla Ullevi. Vi får riktig ståplats, långsida så vi slipper ha två klackar som hamnar i osynk med varandra (vilket aldrig har hänt men ändå) och en fantastisk känsla som man aldrig kommer få på Gamla Ullevi. Det hade varit underbart!

Ett Superetta-år till på Gamla Ullevi känns spontant som att det hade varit höjden av misär medan ett Superetta-år till på Valhalla nog fan hade kunnat bli rätt trevligt även om vi antagligen inte kommer gå upp. Det kommer kännas som att vi ändå har tagit ett steg i rätt riktning mot att på något sätt profilera oss, ett år till på Gamla hade känts som ett steg ner i avgrunden.

Sep 202010
 

I dessa tunga och svåra tider kommer gästinläggen in till Sambadefensiv som på löpande band. Hur osäkert det ekonomiska läget än är så finns det människor bryr sig och engagera sig i ÖIS och klubbens framtid. Det är en sak som är säker. Den här gången har turen kommit till ett nedslag i ÖIS ungdomssektion. Skribenten Voldemort har helt enkelt slängt ut näten i talangfabriken för att se vad för färska fiskar vi har att se fram emot. Dess värre tycks fångsten blivit något magrare än förväntat.

När man lyssnar på många av supportrarna så börjar fler och fler röster höjas för att vi skall rensa ut gammalt dödkött och släppa upp de unga och hungriga etc. Vi skall således, enligt vissa, ge avkall på resultat samt vilken serie vi vill tillhöra bara för att släppa fram det som är ungt, fräscht, lovande och som kan tänkas vara morgondagens talanger. Det kanske också är ett måste i dagens kärva ekonomiska verklighet som vi blivit chockerande medvetna om de senaste veckorna. Det är ju faktiskt så att vi som en förhållandevis liten klubb måste bli duktiga på att utveckla talanger som kan ge oss en hyfsad inkomst när vi sätter dessa på marknaden vid ett senare tillfälle.

Men har vi så mycket att tillgå i leden bakom vårt representationslag? Hur ser det ut på längre bak i leden än U21? Hur ser det ut på distriktslagsnivå och hur många Öisare är det som de facto visar framfötterna? Kan det helt enkelt vara så att vi halkar efter eller är vi faktiskt ledande i talangutvecklingen i Väst-Sverige?

Det är i dag självklart att man inte enbart kan leva på inhemska produkter som gått från ÖIS fotbollsskola till a-laget. De spelare som har gjort det är givetvis lätträknade. Men om vi tittar på distriktslag och pojklandslag så kan vi få en indikation på om ÖIS verkligen drar till sig de riktiga talangerna eller om vi får nöja oss med de som inte riktigt platsade i de andra Göteborgsklubbarna.

Häng med så tar vi en snabb och högst ovetenskaplig titt in i vad som händer för ÖIS del på distriktslagsnivå, den första indikationen på om vi har några egna produkter som kan vara med och konkurrera i framtiden och som ännu längre fram kan generera kosing till föreningens ansträngda ekonomi.

Pojkar 1991-93:

Här är ju redan gossarna uppe på nivå tipselit så där har ju talangerna börjat ta för sig ända upp på A-lagsnivå. Där har vi våra egna talanger som vi redan känner till. Det som däremot är intressant är att titta på landslagsnivå och där hittar vi i dag inga Öisare, varken på P18- eller P17-nivå. I P19 återfinner vi förvisso Niclas Sandberg som redan tagit steget upp i a-laget på klubblagsnivå. Tidigare hittade vi också Seif Kadhim i P18-landslaget, men den landslagsplatsen har Seif tappat i takt med att han blivit utan speltid i ÖIS och a-laget. I P17-landslaget finner vi som sagt inga Öisare alls. Detta till skillnad från våra lokalkonkurrenter BK Häcken, GAIS och IFK Göteborg som har varsin spelare med.

Pojkar 1994:

På P16 distriktlagsnivå hittar vi i dagsläget fyra Öisare, två Häckenspelare, tre spelare från Lärje/Angered och sex killar från Blåvitt. Här känns det i alla fall acceptabelt då ÖIS dessutom har tre reserver med i matchen. Den enda landslagsspelaren från Göteborg på den här nivån är från Sävedalens IF. Amin Affane som tidigare spelade för Lärje/Angered har redan tagit steget över till Chelsea FC varför vi inte riktigt räknar honom till de lokala Göteborgsklubbarna längre.

Pojkar 1995:

Här kommer plötsligt ett stort hopp. Och ett negativt trendbrott. ÖIS har givetvis den eminente Joakim Olausson på den här nivån som redan är uttagen till landslaget som ende göteborgare. Men that’s it, folks! På distriktslagsnivå finner vi dock tre spelare från Häcken, tre från Gais och sex från IFK Göteborg. Samt givetvis Joakim. Här har vi alltså spets men ingen bredd. Om vi istället tittar på spelare uttagna till elitpojkslägret i Halmstad som gick av stapeln i juli så har vi ungefär samma fördelning. I det sammanhanget kan det också var intressant att jämföra med Västergötlands fotbollsförbund bidrag till elitpojklägret. Där var 11 av 16 spelare från IF Elfsborg!!! Fyra av dessa gick också vidare till P15-landslaget! Vi kan ju lätt konstatera att Elfsborg har en väldigt bra ungdomssatsning och verkar uppenbarligen knyta till sig talanger på ett tidigare stadium än övriga västsvenska klubbar. På gott och ont givetvis. Men här verkar vi ha svårt att konkurrera. Jag har också hört dryftas att det är ont om duktiga P95 spelare i Göteborgstrakten. Det här är väl då ett fönster som står öppet och man kan tänkas att man måste börja konkurrera om de västsvenska talangerna mycket tidigare i framtiden. Elfsborg verkar ha lyckats i den satsningen. Det känns som om även Blåvitt har en kader med västsvenska spelare man har kontakt med genom sina öppna talangträningar.

Vad gör Öis i det fallet och har vi någon röd tråd i detta arbete? Jag vet att mäster Sören nu håller på med ÖIS röda tråd på ungdomssidan. Men är vi inte lite sent ute? Det verkar i alla fall som om vi i dagsläget är rejält frånsprungna på P15-nivån.

Pojkar 1996:

Här har vi den färskaste uttagningen till distriktslaget. Till det så kallade Danmarkslägret hade vi med oss sex spelare från ÖIS. Västra Frölunda och Hisingsback har också sex spelare med på lägret, medan Häcken har fem spelare, GAIS tre och Blåvitt nio spelare. I den första uttagningen till distriktslägret finner vi fyra spelare från Häcken och fyra från Hisings Backa, fyra från Västra Frölund, sju från Blåvitt och två från ÖIS.

Resultatet talar ett entydigt språk. Det känns på något sätt som om de andra lagen har haft en betydligt bättre ”hit-rate” än ÖIS på Danmarkslägret. Nu är ju det här fortfarande väldigt unga spelare men det bör ge oss en tankeställare. Varför är vi så mycket sämre än de andra elitlagen på P14-/P15-sidan i Göteborg? Vad är det som inte fungerar fullt ut i Örgrytes ungdomssatsning? Och vad skall ÖIS hitta på för att knyta till sig fler talanger? Jag tycker att Sörens arbete brådskar och det känns som om vi redan nu är sent ute med att hitta en röd tråd på ungdomssidan. Om vi skall ha något att sälja i framtiden så måste vi bli bättre på att hitta talanger mycket tidigare. Vissa andra klubbar verkar vara mycket bättre på det än vi i dagsläget. De enda som faktiskt verkar ha sämre beställt med representation på ungdomssidan bland elitlagen är GAIS. Men det är en klen tröst.

Det ska dessutom bli väldigt intressant att se om denna nedåtgående trend fortsätter med pojkar 1997 nästa år.

Fatta mig nu rätt; det här kan ju ändra sig över tiden och distriktslagsuttagningar är inte allt. Det vittnar både Marcus Allbäcks och Henrik Larssons karriärer om. Men dessa två herrar är snarare ett undantag än en regel vad det gäller talangutveckling i framtiden.

I egen låg person,

Voldemort

Sep 072010
 

Jaha, så var vi här igen. I en ny ekonomisk kris. Inte direkt oväntat. Vi har haft det på känn rätt länge och egentligen har vi bara räknat dagarna till det att trycket på avtryckarfingret skulle bli tillräckligt stort för (nack)skottet att brinna av. Och vi kan konstatera att det inte ens har gått fem år sedan vi (ÖIS) var veckor från en konkurs och tvingades stå med mössa i hand när våra tre stora mecenater – Stena Line, Dunross & Co och Byggnadsfirma Ernst Rosén – kom med en stor sedelbunt och räddade oss.

Frågan är vad vi lärde oss av den erfarenheten?

Av allt att döma, inte ett jävla dugg. För nu är vi här igen. Tillbaka på ruta ett igen.

Vi kan inledningsvis avslöja att vi suttit på innehållet i föreliggande text i ett par dagar. Dels av respekt för uppgiftslämnarna och dels för att vi känt en viss oro över om det verkligen är rätt läge att släppa den här informationen just den här veckan när så mycket står på spel. Men efter att ha fått information och uppgifter från en rad olika uppgiftslämnare, gjort en noggrann läsning och analys av ÖFAB:s årsredovisning och gjort bedömningen att läget är så pass allvarligt som vi tror att det är har vi – Martin Johansson och Hox – fattat ett beslut om att trots allt tycka på WordPress publiceringsknapp.

Publish and be damned – eller hur var det Lord Wellington sa?

Som framgått av textens inledning står ÖIS inför ett nytt ekonomisk elddop. Om våra uppgifter stämmer är det återigen nästintill tomt i kassakistan. Med anledning av detta kallades – förra torsdagen – samtliga anställda, ledare, tränare och spelare till ett möte på ÖIS-gården där ÖFAB:s vd, Kristian Sundborn, och hedersordförande, Benny Rosén, informerade om kommande varsel. Som vi har förstått det berörs inte spelartruppen utan varslen gäller enbart den övriga personalen på Gården. Pengarna är helt enkelt slut och klubben/ÖFAB har nu för avsikt att se över organisationen för att hitta möjligheter till ytterligare nedskärningar. Allt för att man ska få plats i den allt annat än skräddarsydda kostymen. Varslen ska därför sannolikt ses som ett led i klubbens förberedelse inför ytterligare år i Superettan. Kul? Inte det minsta, men det är bara att gilla läget och inse att det är dags för förändring och förnyelse. Det är det eller döden.

Men hur hamnade vi då här igen? Ja, det är egentligen tämligen enkelt, efter en översyn av ÖFAB:s ekonomi kan vi nämligen konstatera att det i dagsläget ter sig som en ekonomisk omöjlighet att spela fotboll i Superettan och samtidigt ha ambitionen att spela allsvenskt. Detta eftersom det framförallt är enorma skillnader på intäktssidan mellan att spela i Allsvenskan och att spela i Superettan. Inget nytt under solen där inte. Samtidigt kan vi konstatera att utgifterna inte fluktuerar i samma utsträckning. Mellan säsongerna 2008 och 2009 ökade ÖFAB sina intäkter med 15 miljoner kronor, vilket motsvarar en ökning med över 50 procent. En ökning som nästan helt förklaras av avancemanget till Allsvenskan.

På utgiftssidan är spelarlöner den enskilt största kostnaden och dessa står i dag för över 70 procent av de totala utgifterna. Det är också här det stora dilemmat finns: Spelarkontrakten löper över flera år och man kan därför inte på årsbasis anpassa spelarbudgeten till att matcha inkomsterna. Kommer man till Superettan från Allsvenskan med en spelartrupp i allsvensk prisklass kommer inte ekonomin att gå ihop förrän man rensat ut eller omförhandlat de dyra kontrakten. Så är det bara. Det är simpel fakta.

Till saken hör också att det ekonomiska bokslutet för 2009 visade en förlust på 2,5 miljoner kronor och kassaflödet var på -3,7 miljoner kronor. De 3 miljonerna täcktes upp med lån från ett kreditinstitut. I dessa siffror ingår det även inkomster för spelartransfers, och under 2009 hade vi också en extra inkomst eftersom Ola Toivonen såldes från Malmö till PSV. Vi hade även en utgift i form av en sign on-bonus till Álvaro Santos och en inkomst för Mikael Petersons bidrag i affären (vilket verkar vara omkring 6 miljoner kronor). Efter lite avrundningar och välinformerade gissningar gör vi bedömningen att ÖFAB gick back omkring 10 miljoner kronor på driften under säsongen 2009.

Och det är alltså här vi står i dag. När vi gick in i Superettan hade vi alltså ett driftsunderskott på någonstans i närheten av 10 miljoner kronor och av döma av historien kunde vi dessutom förvänta oss minskade intäkter med cirka 15 miljoner kronor. Sist vi slog in den uträkningen i vårt excelark var 10 plus 15 lika med 25. Miljoner kronor! För särskild skull tar vi det igen: 25 miljoner kronor – som vi måste minska våra utgifter med.

Är det ens möjligt?

Självklart inte!

Att vi är där vi är idag är med andra ord ingen stor överraskning. Inför årets sejour i Superettan satsades det ändå ganska ordentligt på spelartruppen. Man köpte in Sebastian Johansson, skrev kontrakt med Janne Andersson och Ken Fagerberg lånades in samtidigt som man konsekvent avvisade alla bud på Álvaro Santos. Med superettanmått mätt har vi en väldigt stor – och dessutom dyr – trupp. Det kan mycket väl vara så att vi i år har en högre utgift för spelarlöner än vad vi hade i fjol. Om vi dessutom lägger till att sponsormarknaden går trögt, publiken sviker – trots sänkta biljettpriser – och att den ekonomiska satsningen på campingen inte blev någon succé inser man snart att den här krisen grinat oss i ansiktet under hela säsongen. It was inevitable, mr. Andersson!

Istället för att dra hårt i handbromsen valde vi att ignorera det kraftiga underskott som väntade och behålla en fortsatt hög utgiftsnivå. Så det oväntade med den nu uppkomna ekonomiska krisen är väl snarare att man lyckats dölja den så länge som man ändå gjort.

Frågan är då vart är ÖIS på väg. Vart vill vi? Vad vill vi vara? I nuläget går inte teori och praktik ihop. Så är det bara. Och en sak är väldigt klar och det är att det inte går att fortsätta på den inslagna vägen med ständiga glädjekalkyler och ekonomiska chansningar. I år körde vi med en allsvensk budget i Superettan eftersom vi inte hade råd att spela i Superettan. Har ni hört den förut? Jepp, vi kunde just tänka oss det. Kanske är det dags att ÖIS erkänner att för att hänga med i elitsammanhang krävs det att verksamheten sköts mer som ett företag. Med långsiktighet, kontinuitet och stabilitet. Att år efter år ta på sig en för stor kostym håller inte. Att år efter år varsla administrativ personal är rent ut sagt för djävligt. Både ur ett humanistiskt och ett kompetensmässigt perspektiv. Att fortsätta på den inslagna vägen med stora årliga underskott och förhoppningar om nya räddningsmiljoner från våra mecenater håller inte. Detta sjuka beteende måste få ett slut! Ju förr desto bättre. I framtiden måste helt enkelt intäkter och utgifter gå ihop. Det är dags att sätta ner foten och fatta en beslut som bryter med traditionen. Ett steg i rätt riktning mot en sundare ekonomi, en ny organisation och en ljusare framtid. Dags att vakna upp, bita i det sura äpplet och anpassa verksamheten till den ekonomiska verklighet som vi faktiskt lever i.

Helt klart är att vi måste se över vår verksamhet och inse att fotbollen inte kommer att generera en jämn intäktskälla framöver. Vi behöver ytterligare verksamheter för att balansera inkomsterna över tid. Örgryte har som vi ser det två stora tillgångar: Dels har ÖIS ett stort och brett kontaktnät via sponsorer och dels har man stora outnyttjade markytor i anslutning till ÖIS-gården. Enligt uppgift väljer ÖIS i nuläget att försöka utnyttja markytorna och att återuppliva hotellplanerna, vilket låter riktigt lovande även om det är ett projekt med en lång tidshorisont. En av oss har suttit med i möten på Mölndals Turism och utifrån det kan vi konstatera att kommunen verkligen skriker efter hotell och campingplatser. Exakt hur en satsning på hotell och camping kommer att se ut återstår att se, men vi kan konstatera att detta projekts realiserande och genomförande är livsviktig för ÖIS. Utan det kommer ÖIS inte att vara ett elitlag i framtiden. Det är den bistra sanningen.

I slutändan så är vi tillbaka på ruta ett igen. Vi står här med ett stort underskott och kapitalbehov och en konkurs hängande över oss som en yxa i en bödels hand. Räddningen är precis som förra gången kapitalstarka sponsorer (eller ska vi kalla dem för fans, för det är väl kanske en bättre beskrivning).

Håll fram mössan, Kristian. Vi hoppas någon fyller den.

Sambadefensiv har tidigare sökt Kristian Sundborn via e-post för att få svar på ett antal frågor kring det ekonomiska resultatet, men inte fått några svar.

För innehållet i denna text ansvarar Martin Johansson och Hox (även om avsändaren är Sambadefensiv).