Okt 292013
 

Kvällens match blir helt avgörande. Tappad poäng och degraderingen till division ett är för andra gången på tre år ett faktum. Det här är sista chansen. I kväll kan hjältar födas.

I det samtal som jag under gårdagen förde med Marcus Lantz talade han om vikten av att hålla sig kall, att inte tokköra från start då ”ett mål i baken efter bara några minuter ändrar förutsättningarna totalt”. Analysen är korrekt, ett insläppt mål skulle mer eller mindre ta kål på den lilla strimma hopp som trots allt finns kvar i ett sargat Öishjärta, där balansen mellan offensiven och defensiven denna gång extra tydligt får ses som en vinnande nyckel.

Samtidigt hintar Lantz om ett offensivt strukturerat lag, ett lag med potential att ställa till med oreda i bortaförsvaret. Han talar om ett anfallsinriktat 4-4-2 fyllt av offensivt lagda spelare. För minst ett mål måste göras. Matchen måste vinnas. Det finns inte längre några räddningsplankor. Det finns ingen andra chans. Att kryssa sig fram och hoppas att övriga bottenlag gör det samma är inte längre möjligt. Den utvägen är numer igenbommad. ÖIS måste vinna, både ikväll och mot IFK Värnamo. Sådana är förutsättningarna.

Att ÖIS, som bara vunnit fyra av 28 matcher, i elfte timmen skall plocka fram oanade kunskaper och vinna de två kommande matcherna får initialt ses som rent önsketänkande. Det finns inte mycket som tyder på att det kommer hända. Kravet är stort, både från oss på läktaren men säkerligen även från dem själva. Ett krav som visat sig stå över förmågan.

Men på andra sidan mittlinjen står ett redan säkert Ljungskile SK. De har inte mer än hedern att spela för. Och så sent som i helgen såg vi prov på lag som visade upp rent arroganta sidor av sig själva. Så väl Östersunds FK som Assyriska FF gick på pumpen mot lag med intresse av poängen. Kanske kommer Ljungskile SK till Gamla Ullevi med samma halvdana inställning i kväll.

Blir någon av dessa hjältar i kväll?

Blir någon av dessa hjältar i kväll? Bild: Martin Brittberg

Måhända är det inte så konstigt egentligen. Spelarna har en framtid att tänka på. Om bara några veckor står flera utav dem utan kontrakt. Anbud skall ses över och nya kontrakt skall skrivas. En del spelare kanske till och med redan har deklarerat sitt avsked. Inte konstigt att gnistan avtar en regnig och kylslagen höstkväll i sena oktober.

Mitt emot detta något oinspirerade lag står ÖIS. Ett lag med kniven mot strupen. Kanske kryper de ihop och blir rädda för uppgiften, eller så växer de, bröstar upp sig och knyter näven. Vilket lag som har störst chans att vinna en sådan match behöver näppeligen diskuteras. Segerchansen ligger i att glömma det som varit – alla månader av skoskav, sömnlösa nätter och brist på trepoängare – och starta om från noll. Att fylla skallen med en enda tanke. Jag skall bli hjälte.

På läktaren kommer mellan 1-2000 åskådare befinna sig. Varenda en av dessa skulle göra allt och lite till för att få vara den som hänger dit det mål som håller serien levande inför den sista omgången. Samma känsla måste nå de spelare som om några timmar samlas i Gamla Ullevis katakomber. Glöden måste bli till eld. Ängsligheten måste bli till inspiration. Viljelösheten måste bli till djävlar anamma.

Det här är sista chansen.

I kväll kan hjältar födas.

Okt 142013
 

Statistiken för oktober månad talar sitt tydliga språk. Uppvisningsmatchen mot Gais och artiklar rörande den haltande ekonomin är vad som säljer bäst.

Oktober har hittills präglats av ekonomi- och pengafrågor. I början av månaden gick styrelsen ut med en kommuniké, en kommuniké som sedermera diskuterades vidare på det extrainsatta medlemsmötet i mitten av förra veckan. Och det är vid ekonomin som Sambadefensiv under månadens två första veckor ägnat mest energi. Bland annat vid rapportering från torsdagens möte.

Ett val som till synes är helt rätt. För statistiskt sett är det artiklar gällande klubbens ekonomi som säljer bäst bland er läsare. På tio i topp-listan rörande månadens mest klickade texter är hälften av dem med ekonomin som centralt innehåll. I topp finner vi Johan Gellermans ”I Superettan har ÖIS haft den lägsta budgeten. Verkligen?” med nästan exakt 1300 sidvisningar.

Därefter följer artiklar innehållande rön om ekonomi på plats fem, sex, sju och även plats nummer tio. Den näst mest klickade, ”ÖIS möter Gais i jippomatch”, går även den att till viss mån kopplas till ekonomin även om den i första hand vidrörde de sportsliga bitarna.

På tredje plats letar sig referatet från Östersund in, mycket tack vare att ÖFK länkade artikeln på sin officiella Facebooksida där 355 Östersundsbor fyllda av segerglädje klickade, och i övrigt är det Jakob Lindströms landslagsäventyr blandat med Fredrik Anderssons osäkra framtid som lockat mest intresse.

Snudd på nio av tio som i oktober har surfat in på sambadefensiv.se har gjort det från en IP-adress registrerad inom Sveriges gränser. Majoriteten av den resterande tiondelen befinner sig i England, men det finns även en liten klick läsare hemmastadda i Spanien, Norge och Tyskland. Utan konkurrens bor den trognaste läsarkretsen i Göteborg följt av Stockholm, Huddinge, Kungsbacka och Mölndal. Även Kungälv, Stenungsund och Malmö har sin beskärda del.

De flesta av läsarna sitter framför sin PC, men det är även populärt att läsa Sambadefensiv via Apples datorer. På mobilfronten har iOS ett stort försprång gentemot tvåan Android där hela 75 % av alla mobilregistreringar har gjorts från en iPhone. De två Nokiabesökarna kan även ses som ett bevis på att företaget fortfarande lever, men kanske mest på att företaget vilar vid ruinens kant smartphonemässigt.

Månaden har hittills bjudit på 18 350 sidvisningar varav 4 133 unika besökare. Dessa stannar genomsnittligen på sidan i tre och en halv minut och de allra flesta är återkommande läsare. Bara 13 % har hittat hit för första gången.

Sep 192013
 

Det är knappt så att man faktiskt kommer ihåg det. ÖIS fick med sig poäng för andra matchen i rad sedan man kryssat mot Varbergs BoIS. Man gjorde inget mål, men man höll också tätt. Det i sig är godkänt, men att livnära sig på enpoängare är ingen hållbar strategi. Belöningen är på tok för liten.

Inte minst visar det sig smärtsamt tydligt när bottenkonkurrenterna vinner. För samtidigt som ÖIS kryssade gick IFK Värnamo och besegrade ett annat bottenlag – Jönköpings Södra – på Finnvedsvallen. Vips, så var ÖIS på nedflyttningsplats igen. Snabbt och lätt gick krysset från godkänt till menlöst. När Pär Cederquist rullade in 2-1 för Värnamo försvann all betydelse av att ha tagit en poäng. Åtminstone känslomässigt.

Men så är det givetvis inte.

Vem vet vad gårdagens 0-0-resultat har för betydelse framöver.

I slutändan kan poängen visa sig avgörande. Den kan vara tungan på vågen. Kampen går i första hand mot IFK Värnamo. Fortfarande. Även Varbergs BoIS och Jönköpings Södra är i allra högsta grad indragna i bottenstriden – men sedan länge har vi vetat att fokus primärt bör vara att bräcka IFK Värnamo.

De sex återstående omgångarna kommer vara en enda lång slagväxling. En högerkrok där, en vänsterkrok här. En strid om att ta fler poäng än de blåvitrandiga. En strid om att undvika direktnedflyttning. En strid om att få kvala sig kvar. När vi summerar säsongen kan kvällens poäng vara den som skiljer lagen åt. Men just nu står det skrivet i stjärnorna. Ingen har facit. Varken du, jag eller någon annan.

Just där ligger också problematiken. Eller tjusningen, beroende hur man väljer att se på det. Genomgående har säsongen 2013 gett en bitter eftersmak. Besvikelsen över tappade poäng har varit återkommande. IFK Värnamo, Landskrona BoIS och Jönköpings Södra på hemmaplan. IK Brage och Varbergs BoIS på bortaplan. Fyra av 14 möjliga poäng. I möten med lag vilka omger oss i tabellen.

Likväl är en liten strimma hopp åter då nästa match är i antågande. Tanken och känslan av att det den här gången blir tre poäng och ett litet, litet lyft i tabellen. Det är näppeligen ett krav – sådana blir svåra att ställa på ett lag som slåss för sin överlevnad – men förhoppningen är svår att vifta bort. Den finns där. Onekligen mot lag likt Varbergs BoIS. Lag som ÖIS bör slå om inte division ett skall bli realitet inom kort.

Det man önskar är bilden av ett lag som sätter tonen från start, som tar tag i spelet och som utnyttjar sina kunskaper. Ett lag som spelar utefter sin förmåga, som förvaltar sina chanser och som inte stressar upp sig så fort de får en knuff i sidan.

En syn vi sett alltför sällan.

Knappt någon gång.

Kvar återstår sex finaler. Den första mot Degerfors IF nu på måndag. Därefter väntar Ängelholms FF på hemmaplan. Men den stora – potentiellt helt avgörande – finalen lär vänta på sig fram tills den andra november.

Då vill det till att ÖIS får in den allra hårdaste högerkroken.

Sep 142013
 

En poäng i Sundsvall samtidigt som IFK Värnamo kammade noll mot GAIS på Gamla Ullevi. Mer behövdes inte för att ÖIS skulle överta kvalplatsen.

På senare tid har ÖIS gått en hård kamp mot framför allt IFK Värnamo. Man har legat någon, eller några, poäng bakom och förgäves försökt komma ikapp för att putta ned dem under strecket och själv kliva över det samma.

I och med torsdagens överraskande poäng på Norrporten Arena kom så slutligen steget. Steget vilket förde ÖIS upp jämsides med Sören Åkebys just nu något skärrade gäng. Visst, man hade en match mer spelad vid tillfället – men man hade åtminstone lyckats kravla sig över strecket med målskillnaden på sin plussida.

Igår fredag, när IFK Värnamo skulle försöka återta den negativa kvalplatsen, uppviglades en potentiell spelskandal. Under förmiddagen sipprade uppgifter ut om att Svenska Spel stoppat spelmöjligheten på matchen då de sett ”ett mönster” i hur folk hade valt att placera sina pengar. Mer än så framkom inte.

Men ju längre dagen led och ju närmre avspark vi kom klarnade det allt mer. En eller ett par spelare inom IFK Värnamo hade erbjudits motta mutor. Oklart exakt i vilken form och vem eller vilka spelarna i fråga var – men logiskt nog fanns det en vilja i att göra snabba pengar. Något som, för att göra det klart, klubben själv sedermera polisanmälde när snacket började rulla.

Om man jobbar med kvällsmedia är möjligheterna till skandalrubriker oändliga. Inte minst då det finns vissa klara matchsekvenser att hänga upp sig på. Gästerna mer eller mindre bjöd GAIS på de två målen – men då skall man också veta att IFK Värnamo säkerligen hade gjort ett, eller ett par, mål om det inte vore för att födelsedagsfirande Tommi Vaiho som stod för 90 vassa minuter.

Således känns det lönlöst att prata om en läggmatch – trots att klubben allt utom körde med öppna kort efteråt. Förhandssnacket hade bevisligen påverkat dem i allra högsta grad, och efter matchen var det locket på. Huvudtränare Sören Åkeby väste på vinklade frågeställningar och övriga spelare låstes in i omklädningsrummet trots att journalisterna väntade i den mixade zonen.

I mina ögon är det att skjuta sig själv i foten. Klubben är livrädda för att citat skall ryckas ur luften och att rubrikerna skall täcka helsidesuppslag – det förstår även jag – men finns ingenting att dölja finns heller ingen anledning till munkavle. Snarare är risken överhängande att en sådan strategi bara ökar gemene mans misstanke. Och när David Björkeryd (eller valfri medspelare) inte ens tillåts ge sin bild av matchen, då har beskyddandet tagits till nya nivåer.

Till sist handlar det bara om noll, en eller tre poäng. Så banal är fotbollen. Antal poäng är allt som räknas. Det är allt som betyder någonting när vi i månadsskiftet oktober/november summerar säsongen.

Och för tillfället är det ÖIS som innehar kommandot i kampen om kvalöverlevnad. Försprånget må vara knapphänt – just nu är det fyra plusmål som skiljer lagen åt – men den blotta synen och vetskapen av att inte tillhöra ett av de två bottenlagen kan helt ensam inge framtidstro. Speciellt med poängen mot Gif Sundsvall på bortaplan i purfärskt minne.

Sep 022013
 

I lördags gjorde Marcus Allbäck en minicomeback med division fem-klubben Saltsjöbadens IF. Den Stockholmsboende Öisaren Markus Nielsen bevittnade matchen på plats och så här låter hans uttalande efteråt.

Klockan är 16.00 lördagen den 31 augusti när domaren blåser igång matchen på ett soldränkt Saltsjöbadens IP mellan Saltsjöbadens IF och Ingarö IF i Division 5 Mellersta Stockholm. En match jag inte ens hade vetat existerade om det inte vore för en viktig detalj; på planen står en man som för oss Öisare har ikonstatus, mannen som till exempel gjorde två av målen när ÖIS säkrade avancemanget till vår senaste allsvenska sejour. Där ute på konstgräset har vi Marcus Allbäck!

Med tanke på att hans senaste match var ett 20 minuters inhopp i Division 1 2011 så hade man kanske inte några större förväntningar på sambalir eller särskilt mycket speltid, det viktigaste var för min egen del bara att få se Mackan lira lite fotboll igen.

Matchen i sig blev väl inte direkt spännande. Ingarö IF, 2:a i tabellen, kunde till slut ganska enkelt avfärda SIF, som inför matchen låg på åttonde plats, och vinna med hela 6-1. SIF visade stundtals upp fint spel och god teknik, men försvarsspelet var det som stjälpte dem.

Hur var Allbäck då?

Jovars, han fick kanske inte så värst mycket boll att jobba med men när han väl fick det så gjorde han det bra. Nickskarvar, fina passningar och åtminstone tre rätt schyssta avslut på mål blev Mackans facit och han spelade faktiskt hela matchen. Man kunde se att han fortfarande hade känslan kvar, förmågan att suga in bollen och hålla undan sin försvarare som en riktigt rutinerad herre. Jag hade inte blivit helt förvånad om han hade kommit med i målprotokollet, bland annat fanns en sekvens där han i straffområdet plockar ner bollen på bröstet, lätt fasthållen, och lyckas vrida sig och halvt liggandes får iväg ett avslut på volley som målvakten precis petar ut till hörna.

Trots storförlust så verkade inte Marcus vara allt för bedrövad, utan jag uppfattade det mest som att han tyckte det var jäkligt kul att ha fått vara ute på planen igen. Nu närmast så är det full fokus på landslaget där VM-kvalmatch borta mot Irland väntar. Vi önskar Marcus all lycka till med det, och själv hoppas jag få se honom lira åtminstone någon match till för SIF, trots att det då är i en blåvit dress.

Markus Nielsen

Jun 242013
 

När ÖIS bortaslog Landskrona BoIS med 4-2 den 28 april innebar det lagets andra seger i följd. Men sedan dess har det gått kraftigt utför. Två månader och elva matcher senare har ÖIS enbart bärgat en enda trepoängare.

En av få gånger som ÖIS fått fira tre poäng denna säsong Foto: Bildbyrån

Trenden är kraftigt nedåtgående. Och dessutom snudd på usel. Superettan 2013 inleddes med två förluster varpå två segrar sedan efterlöpte (IK Brage och Landskrona BoIS) vilket ingav ett visst hopp. Därefter förlorade ÖIS på Stockholm Stadion i Svenska Cupens ena semifinal. Vad som sedan har hänt är möjligtvis inte svårförklarat – men ändå slående.

ÖIS har sedan vinsten i Landskrona spelat elva matcher.

En av dessa har slutat med segerjubel.
Fyra av dessa har slutat i delad pott.
Sex av dessa har slutat med förlust.

På tio seriematcher har ÖIS spelat in sju poäng. Sju poäng av totalt 30 möjliga. Ett facit som inte på något sätt kan tas som godkänt. Inte i mina ögon. Spelartruppen är ung, orutinerad och billig i drift – det vet vi och det skall vi alltid ha i åtanke när vi analyserar och kritiserar – men det skall finnas mer att kräma ur även en 125 år gammal kropp.

Det skall finnas mer glöd, passion och kvalitet än att förlora med 5-1 i Varberg, att kryssa hemma mot Degerfors och som grädde på moset vara utspelade större delen av matchen – och framför allt skall det finnas mer framåtanda än att bli utrullade under en hel halvlek på hemmaplan mot IFK Värnamo. Låt vara att andra halvlek helt bytte skepnad, men så där skall det inte behöva se ut.

Passiviteten var stor. Alldeles för stor. Och det defensiva tänket likaså. Vi mötte en bottenkonkurrent som visserligen kan konsten att rulla boll ganska så hyggligt, men det är bara att kasta ett öga på deras tabellposition för att förstå att det inte var Barcelona vi mötte. De låg – och ligger fortfarande för den delen – på nedflyttningsplats. Inte skall ursprungspositionerna behöva ligga så lågt i en sådan match.

Bevisligen behövdes det ”bara” en utskällning, ett par byten och en justering vad gäller positioneringen på plan. Mer krävdes inte för att ÖIS skulle räta upp ryggen och gasa på. Kvittering kom och kanske hade ett ledningsmål även det varit rättvist sett till chanskavalkaden efter paus.

Att slå bottenkollegorna är ingen övermänsklig uppgift. Snarare är det ett krav för att överleva fortsatt existens i divisionen. Men ÖIS har haft betungande svårt att göra just detta. Det blev visserligen tre poäng mot IK Brage och Östersunds FK, men det har inte räckt ända fram i möten mot IFK Värnamo, Varbergs BoIS, Jönköpings Södra samt Ängelholms FF. Fyra livsviktiga matcher som enbart mynnat ut i två ynka poäng.

Man kan bryta ned varje enskild match till små sekvenser för att plocka fram var det har brustit. Men inte sällan är det på ett flertal fronter. Men man kan också kolla på helheten och göra bedömningen utefter det. En sådan överblick ger oss sju poäng på tio matcher. En enda seger sedan omgång fyra vilket om ett par dagar är två månader bakåt i tiden.

Hur länge får vi vänta tills nästa gång?

Maj 242013
 

I tisdags skrev GT-journalisten Henrik Leman ett blogginlägg med rubriken ”Vågar jag berätta att jag tänker på FC Gothia?” där Leman ställde sig frågandes till huruvida ÖIS och GAIS långsiktigt båda två skulle kunna vara framgångsrika (Superettan)klubbar. Det fick en läsaren Sven R att sätta sig vid tangentbordet och författa ett textsvar, vilket han sedan skickade vidare till Sambadefensiv.

Vill ni gå på Sven R:s linje skriva en gästkrönika hos Sambadefensiv så tar vi emot dem med öppna armar. E-posta den till vår kontaktmail så skall vi se till att publicera den.

Henrik Leman väcker idag i sin GT-blogg idén om FC Gothia till nytt liv. Den här gången i form av en sammanslagning mellan stadens två superettanklubbar, för att skapa ett tydligare och starkare andralag i Göteborg. Han uppmanar, som avslutning på sin artikel, näthatet från ÖIS:are och GAIS:are att strömma in och man kan kanske misstänka att han som journalist gärna ser att det stormar lite. Jag hoppas dock att denna artikel inte skall ses som del i ett näthat, utan som ett sansat debattinlägg.

Jag förstår att Lemans idé kan tilltala honom och andra allmänt fotbollsintresserade göteborgare. På motsvarande sätt är naturligtvis tanken fullständigt motbjudande för medlemmar i och supportrar till de båda föreningarna. Bägge föreningarna skulle i och för sig leva vidare utan fotbollsverksamheten, då de är flersektionsföreningar, även om man kan vara tveksam till om GAIS bandy överlever på egen hand.

GAIS och ÖIS tillhörde idrottens pionjärer i Sverige och var till exempel båda med när det första nationella idrottsförbundet bildades 1895. Båda föreningarna var redan etablerade, när stadens IFK-förening, på andra försöket, bildades 1904. Alla tre föreningarna har sedan dess, med några enstaka undantag för samtliga, tillhört de föreningar som både idrottsligt och organisatoriskt byggt svensk idrottsrörelse. Mycket av framgångsfaktorerna för göteborgsfotbollen har legat i den rivalitet som funnits och finns mellan föreningarna.

För att återgå till GAIS och ÖIS så tror jag inte alla supportrar, eller ens alla medlemmar, känner till hela historian. Men alla som ger sig in i debatten om en eventuell sammanslagning, måste ändå vara medveten om att denna historia ändå är starkt närvarande i de känslor som binder dessa individer samman i stödet för ett favoritlag. Bortser man från detta, sticker man verkligen huvudet i sanden. Detta för att dessa känslor antagligen är det som skulle vara störst risk för att en sammanslagning inte ger de önskade effekterna.

Det största argumentet för en sammanslagning är naturligtvis en stabilare ekonomi, men jag är inte säker på om detta nödvändigtvis följer vid en sammanslagning. I dagarna har rapporter om den ekonomiska ställningen för 2012 års lag i Allsvenskan och Superettan kommit från Svenska Fotbollförbundet. I dessa rapporter framgår inte läget för de föreningar som tagit sig upp till årets Superettan från division 1-serierna, men vi vet ju ändå att vår egen förenings ekonomi ännu kan beskrivas som skakig. Det är naturligtvis det akuta läget i GAIS som få Leman att väcka denna debatt just nu. Men även Varberg BoIS skall ha en handlingsplan klar senast 31 augusti för att få behålla sin elitlicens. Förutom GAIS och Varberg, vet vi att Ljungskile SK kämpar för att inte gå i konkurs. Dessutom har ytterligare två lag, GIF Sundsvall och IK Brage, problem med ett negativt eget kapital även om de redan fått handlingsplaner godkända av Svenska Fotbollförbundet.

Det är helt enkelt tufft att bedriva elitfotboll i Sverige och föreningarna har inte lärt sig läxan av varandra. Man måste helt enkelt rätta mun efter matsäcken. Själv tror jag att en sammanslagning mellan GAIS och ÖIS istället för detta, skulle skapa stora krav på offensiva satsningar. Risken för hybris och nya ekonomiska problem skulle därför vara överhängande. Sällan eller aldrig, har dessutom sammanslagning av två skakiga ekonomier gett en stabil sådan. Det är i multiplikation två negativa tal ger ett positivt. Ekonomi handlar dessvärre om addition och då ger två negativa tal ett ännu mer negativt.

Man måste också, när man ger sig in i en sådan här debatt, vara medveten om att GAIS och ÖIS sammanlagda intäkter i dagsläget ändå inte är mer än ungefär hälften av vad IFK och BK Häcken har var för sig. Nu kan man ju anta att en satsning på ett nytt lag, med potentiellt många supportrar och ambitioner, kan ge både ökat medieutrymme och fler sponsorer. Men det kan faktiskt bli precis tvärtom, eftersom det då finns en anledning att hoppa av sponsorskapet.

Min slutsats är att det inte är någon idé att diskutera en sammanslagning innan båda föreningarna har fått ordning på sin ekonomi. När så sker kommer de historiska anledningarna att sätta stopp för en sammanslagning och därför kan vi en gång för alla nu lägga ner denna diskussion. Tyvärr kan det vara så att antingen GAIS eller ÖIS fotbollsverksamhet måste dö, för att den andra på allvar skall kunna utmana IFK och Häcken om herraväldet i staden under överskådlig framtid. Men då får det nog bli så.

Sven R

Apr 192013
 

Publiksnitt, antal gjorda mål och sådana statistikgrejer brukar oftast tolkas som ganska så intressant av de allra mest insatta. Och det är exakt vad kommande text skall handla om, vilket rubriken skvallrar ganska bra om. Glädjande nog har publiktillströmningen (sett till de två inledande omgångarna för varje säsong tio år bakåt) till Superettan ökat. Det är ingenting annat än positivt. Svensk fotboll har redan väldigt bra siffror vad gäller publik sett till det gensvar man får rent kvalitetsmässigt av de elva på planen – men å andra sidan är det inte i första hand det man är ute efter när man pratar svensk fotboll.

Men tyvärr, får man säga, har antal gjorda mål hittills varit ganska så få vilket i det långa loppet även kan spegla av sig på de som besöker arenorna. Ser man krasst på det så går inte ekvationen färre mål och mer publik ihop. De går inte hand i hand. Får man det ena så brukar man få det andra, och inte tvärtom. Självklart finns det fler aspekter att väga in så som service, arenakvalitet samt rent inramningsmässigt. De svenska klackarna genererar utan tvekan extra publik även om den skaran väljer sittplats. Det är någonting extra. En krydda till. Någonting som gör upplevelsen lite bättre och lite roligare. Men med ett målsnitt hittills som pekar ganska så grovt nedåt sett till många utav de tio senaste säsongerna kan i längden bara bära åt ett håll.

Ett ökat publiksnitt

Att publiksnittet i Superettan denna säsong har ökat jämfört med tidigare säsonger är självklart positivt. Konstigt vore kanske annat med ett nyväckt intresse från GAIS, GIF Sundsvall och Örebro SK, först och främst, men där även ÖIS säkerligen kan dra en del extra publik om man jämför med Halmstad BK och Brommapojkarna, för att ta några exempel. Denna upplaga av Superettan känns stark med flera klassiska lag, vilket är ett av kriterierna för att ett intresse skall väckas till liv. Och ändå hade det kunnat se betydligt bättre ut. GIF Sundsvall stod för en närmast pinsam siffra i sin hemmapremiär där knappt 1 500 kom till Norrporten Arena, och både GAIS, ÖIS och Örebro SK var nog halvnöjda med resultatet rent publikmässigt. Med lite framgång, värme och uppfriskande spel så finns det alltså goda intentioner på att snittet skall upprätthållas även när nyhetens behag har lagt sig och serien går in i lunkdelen.

Tar man sig en titt på de tio senaste åren av Superettan så är det bara en säsong, den 2005, som har haft ett högre publiksnitt utslaget över seriens två inledande omgångar. Det året kom det i snitt över 4 000 åskådare till säsongens första 16 matcher – en siffra som till stor del kan dedikeras AIK som lyckades locka över 15 000 till Råsunda. En siffra som vissa lag inte ens nådde upp till på en hel säsong. I övrigt har det noterats lägre siffror än årets 3 186 åskådare varje år mellan 2003 fram tills 2012. Sämst var det 2008 där inledningsomgångarna lockade oerhört lite publik. ÖIS fick visserligen ihop till ungefär samma siffra som i år mot Falkenbergs FF, men totalt sett stannade det på blygsamma 1 903 åskådare per match.

Publiksnitt efter två omgångar i Superettan:
2013: Totalt: 50 988 snitt: 3 186
2012: Totalt: 46 885 snitt: 2 930
2011: Totalt: 49 078 snitt: 3 067,
2010: Totalt: 49 674 snitt: 3104
2009: Totalt: 35 186 snitt: 2 199
2008: Totalt: 30 449 snitt: 1 903
2007: Totalt: 45 166 snitt: 2 822
2006: Totalt: 46 261 snitt: 2 891
2005: Totalt: 65 780 snitt: 4 111
2004: Totalt: 37 415 snitt: 2 338
2003: Totalt: 35 810 snitt: 2 238

…men målskyttet pekar nedåt

Inget gott som inte har något ont med sig, brukar man säga. Och det stämmer in bra här också. För under samma tioårsperiod som ovan har målskyttet i år gått nedåt. I dagsläget (borträknat de matcher som hunnit spelas i omgång tre) produceras 2,125 mål per match, vilket i sig är väldigt lågt. Inte någon gång under åren 2003-2012 har ett målsnitt hamnat under denna siffra när serien har sammanfattats. Istället brukar det ligga just runt tre mål/match. Det närmaste vi kommer det nuvarande resultatet är säsongen 2005 där snittet stannade på 2,66 efter 30 spelade omgångar.

Lite, lite muntrare blir det om vi istället lägger fokus kring de två inledande omgångarna även för tidigare år. Visserligen ser det fortfarande väldigt mörkt ut, lagen måste börja producera fler mål, men tre säsonger utav dessa tio hamnade under 2,125 efter 16 spelade matcher. Senast var 2010 (2 m/p), och innan dess 2007 (2,0625 m/p) samt 2005 (2,0625 m/p). År 2003 låg antal gjorda mål per match på 2,125 vilket tangerar det bud vi har denna säsong – något som visar att snittet ändå har varit högre vid sex av tio tillfällen. Det säger onekligen en hel del. Är fotbollen moderniserad? Är lagen helt enkelt bättre på att försvara sig, eller har Superettan på tok för dåliga anfallare?

Allt är dock inte piss och pannkaka. Chansen är stor att målskyttet börjar rassla igång och att kugghjulen börja sätta i varandra vad det lider. För så har det sett ut tidigare. Snitten har visserligen varit högre redan efter två omgångar, men om man jämför dessa med det snitt som kvarstod efter 30 omgångar så hade det ökat vid åtta tillfällen (och minskat två, år 2011 och 2008). Att ÖIS och de övriga börjar spruta in mål är väl att hoppas på för mycket, men att siffran kommer att stiga bör vi alltså se som något utav en mindre garanti.

Gjorda mål per match efter två omgångar:
2013: Totalt: 34 st snitt: 2,125
2012: Totalt: 39 st snitt: 2,4375 (slutsnitt: 3,0083)
2011: Totalt: 46 st snitt: 2,875 (slutsnitt: 2,85416)
2010: Totalt: 32 st snitt: 2 (slutsnitt: 2,80416)
2009: Totalt: 46 st snitt: 2,875 (slutsnitt: 2,92)
2008: Totalt: 52 st snitt: 3,25 (slutsnitt: 2,7375)
2007: Totalt: 33 st snitt: 2,0625 (slutsnitt: 2,75)
2006: Totalt: 41 st snitt: 2,5625 (slutsnitt: 2,8166)
2005: Totalt: 33 st snitt: 2,0625 (slutsnitt: 2,6625)
2004: Totalt: 39 st snitt: 2,4375 (slutsnitt: 2,941)
2003: Totalt: 34 st snitt: 2,125 (slutsnitt: 3,095)