I den sista av de åtta återstående omgångarna möts ÖIS och IFK Värnamo. Bland övriga sju har lagen kvar att möta samma motstånd vid fem tillfällen.

Tabellen är fortsatt oförutsägbar så väl i toppen som i botten. Med 24 poäng kvar att spela om kan det fortfarande tippa över åt i stort sett vilket håll som helst. Det är fortfarande helöppet där det än så länge bara är IK Brage som kan titulera sig nedflyttningsklara.

För ÖIS del handlar det i första hand om att kravla sig över det nedersta strecket – och för att göra det måste man ta sig förbi IFK Värnamo. Ett Värnamo som under en kortare tid legat ovan ÖIS med en poängs marginal.

Det vi alla vet är att säsongen avslutas med ett potentiellt ångestmöte. IFK Värnamo tar nämligen emot just ÖIS i den absolut sista omgången. Rent teoretiskt – och det är ingen dum gissning – kan det alltså bli den matchen som till sist avgör vilket lag som får kvala sig kvar och vilket som får bilda IK Brage sällskap i division ett.

Men det handlar om mer än en match. Utöver ovan nämnda drabbning skall lagen spela sju ytterligare omgångar. Och det är här det intressanta faller in. ÖIS och IFK Värnamo har nämligen exakt samma motstånd i fem av dessa sju matcher. Det blir således en enda lång kamp ÖIS och Värnamo emellan där utgångsposition är i stort samma – men med ett litet, litet försprång för de blåvitklädda.

Gemensamma motståndare från omgång 22 fram till omgång 29 är Gif Sundsvall, Varbergs BoIS, Degerfors IF, Ängelholms FF samt Östersunds FK. Dessutom med samma hemma- och bortaplanslottning vilket om möjligt kryddar till det hela och gör det ännu mer relevant.

Omgång ÖIS Omgång IFK Värnamo
22 Gif Sundsvall (b) 24 Gif Sundsvall (b)
23 Varbergs BoIS (h) 25 Varbergs BoIS (h)
24 Degerfors IF (b) 26 Degerfors IF (b)
25 Ängelholms FF (h) 28 Ängelholms FF (h)
26 Östersunds FK (b) 29 Östersunds FK (b)

 

En liten fördel för IFK Värnamo

Tittar man istället på vilka lag som stundar i de två icke nämnda omgångarna har IFK Värnamo en rankingmässig fördel. De skall, om man går efter tabellens facit, ha ett något lättare motstånd över två matcher.

Framför allt möter de Jönköpings Södra hemma på Finnvedsvallen den 18 september (samma kväll som ÖIS tar emot Varbergs BoIS i BUS-matchen) i en match som på förhand känns helöppen. Vidare har de kvar att möta GAIS på Gamla Ullevi.

ÖIS å sin sida har ännu inte bockat av varken Örebro SK eller Ljungskile SK på hemmaplan. Tabelltvåan Örebro och mittenlaget Ljungskile har tillsammans skrapat samman 77 poäng. En summa att jämföra med J-Södra och GAIS som har spelat till sig, i sammanhanget, rätt blygsamma 59 poäng.

 

Emil Karlsson har varit ÖIS viktigaste utespelare säsongen 2013. Åtminstone om man skall gå efter vad statistiken visar. Med sina fem mål toppar han nämligen den interna poängligan.

Låt gå att vi inte riktigt har nått halvvägs ännu – det återstår trots allt en match tills dess – men då sommaruppehållet nu har anlänt passar det bra att säga att vi har klarat av hälften. En psykiskt väldigt knäckande första del där segrarna varit lätträknade men förlusterna desto fler. Facit säger 13 poäng fördelat på tre vinster (IK Brage, Landskrona BoIS och Östersunds FK) och fyra oavgjorda (Jönköpings Södra, Gif Sundsvall, Degerfors IF och IFK Värnamo). Resterande sex matcher har alltså resulterat i noll poäng.

Den spelare som varit nyttigast för ÖIS hittills är målvakt Peter Abrahamsson, men stryper man urvalet till utespelarna står Emil Karlsson högst på listan. Nu har ett antal matcher tickat på utan någon målutdelning (det senaste kom mot Degerfors IF) men likväl har han levererat i särklass flest mål i dagens ÖIS. Med sina fem strutar totalt toppar han målligan men även poängligan där både mål och målgivande passningar är medräknade.

Vad som både är oroväckande och anmärkningsvärt i sammanhanget är att Emil Karlsson är enda anfallare i truppen som gjort skäl för sitt namn. Utöver Karlsson själv är Oskar Wallén ensam bland forwardsuppsättningen om att ha gjort mål – och det gjorde han borta mot Landskrona BoIS. Våra anfallare har med andra ord producerat ynka sex mål på mer än det dubbla antalet (14) matcher.

Det här är den fullständiga poängligan för ÖIS 2013:

# Namn Mål Passningar Poängskörd
1 Emil Karlsson 5 0 5 poäng
2 Johan Lundgren 1 3 4 poäng
3 David Leinar 2 0 2 poäng
  Johan Hedman 1 1 2 poäng
  Richard Yarsuvat 0 2 2 poäng
6 Jacob Ericsson 1 0 1 poäng
  Jakob Lindström 1 0 1 poäng
  Oskar Wallén 1 0 1 poäng
  Sebastian Ohlsson 0 1 1 poäng
 

Målvakterna avverkades i en tidigare artikel och nu är det god tid att sammanställa och granska David Leinars, Christofer Bengtssons, Jonathan Azulays, Adam Roséns, Hannes Sahlins, Tobias Bratts och Joakim Halls insatser.Somliga har ett brett betygsunderlag samtidigt som några har varit mindre framträdande under året och därför inte heller deltagit i den grad att betygsättningen blir fullt rättvis. Det får ni ha med i åtanke när ni tittar på snittbetyget. Och för undvika eventuella missförstånd: snittbetyget kommer från våra satta spelarbetyg under säsongens gång och således är det ingenting som hör ihop med kommentaren.

Vi börjar av en slump med David Leinar, som har varierat sina insatser ganska så rejält, och som kanske spelar sin näst sista säsong i ÖIS någonsin just nu. Han blir nämligen 35 år under 2014 och i samma veva löper kontraktet ut.

David Leinar

Snittbetyg: 2,27

Matcher (13 stycken):
2013-06-20 ÖIS – Värnamo
2013-06-14 Örebro – ÖIS
2013-06-08 ÖIS – Östersund*
2013-06-01 Ängelholm – ÖIS*
2013-05-26 ÖIS – Degerfors
2013-05-23 Varberg – ÖIS
2013-05-18 ÖIS – Sundsvall
2013-05-13 Jönköping – ÖIS
2013-05-06 ÖIS – GAIS
2013-04-28 Landskrona – ÖIS
2013-04-22 ÖIS – Brage*
2013-04-14 Assyriska – ÖIS
2013-04-09 ÖIS – Falkenberg

Kommentar: Även om David Leinar inför säsongen tappade kaptensbindeln till den betydligt yngre och mer orutinerade Jakob Lindström råder det ingen tvekan om att Leinar är en av kaptenerna och ledarna i laget. Med sin erfarenhet, ålder och syn på saker och ting är han en vikig ingrediens i ett i övrigt synnerligen ungt lag där de flesta är oprövade på superettanivå.

Han manar på och pekar med hela handen samtidigt som han aldrig tvekar på att gå in helhjärtat i duellerna. Aldrig har man väl sett David Leinar stå för några krusiduller och halvmesyrer till undanrensningar. Det finns många saker att argumentera om – men är det någonting som alla vill se är det spelare som är i rejäla i sitt sätt att spela.

Men med sina 33 år (han fyller 34 i november) på nacken är han inte längre purung. Han är äldst i laget och särskilt många säsonger till att kräma ur finns nog inte. Denna plus kommande säsong ingår i hans nyskrivna kontrakt men därefter, då han är 35 år gammal är det dags för någon annan att ta över stafettpinnen.

Hans sämre insatser kom i början av säsongen. 1,5 i betyg både mot Falkenbergs FF och Assyriska FF skvallrar om det, men därefter har han steppat upp sig. I Jönköping var han en gigant och dessutom kanske ÖIS bäste. Trots en ganska så stor hemmapress i andra halvlek stod ÖIS pall till stor del tack vare Leinars huvudspel där han nickade undan i stort sett allt som slogs in mot straffpunkten. I ett övrigt väldigt fisblekt lag stod Leinar ut som en positiv injektion.

Över 14 omgångar har han gjort det godkänt. Det har varit en aning för mycket upp och ned för att man skall kunna känna sig helt till freds. Av en rutinerad herre skulle man kunna kräva en något jämnare nivå.

Christofer Bengtsson

Snittbetyg: 2,12

Matcher (14 stycken):
2013-06-23 Ljungskile – ÖIS
2013-06-20 ÖIS – Värnamo
2013-06-14 Örebro – ÖIS*
2013-06-08 ÖIS – Östersund
2013-06-01 Ängelholm – ÖIS*
2013-05-26 ÖIS – Degerfors
2013-05-23 Varberg – ÖIS
2013-05-18 ÖIS – Sundsvall
2013-05-13 Jönköping – ÖIS
2013-05-06 ÖIS – GAIS
2013-04-28 Landskrona – ÖIS
2013-04-22 ÖIS – Brage*
2013-04-14 Assyriska – ÖIS
2013-04-09 ÖIS – Falkenberg

Kommentar: Kanske är det Christofer Bengtssons vara eller icke vara som diskuterats klart flitigast det senaste året. Somliga, eller kanske majoriteten till och med, har uttryckt sin vilja av att se Bengtsson pensionerad.

Det hör man inte särskilt mycket av längre. Bildsköne Bengtsson har helt enkelt bevisat alla tvivlare att det fortfarande finns komponenter i den där kroppen som gör sig bra i en serie som Superettan och i ett lag som ÖIS. Han har aldrig stått ut genom att ha varit outstanding – men han har hållit sin relativt höga nivå säsongen igenom.

Tyvärr har han dippat de senaste två matcherna. I Örebro var han stabil, men mot IFK Värnamo samt Ljungskile SK har det sett en aning trögare ut. Dessutom har han gnällt istället för att peppa vilket är en kass förändring. Det är tydligt att han vill så djävulskt mycket i varje situation. Hela, hela tiden.

I dagsläget känns högerbacksplatsen inte som något större problem. Men skulle Bengtsson gå ned sig eller bli skadad kan sådana uppstå. Jonathan Azulay har spelat på den positionen någon gång tidigare (mot IFK Göteborg under försäsongen) och utöver honom är det en position som Tobias Bratt är hyfsat van vid – men ingen av dessa slår för tillfället Christofer Bengtsson ur en startelva.

Jonathan Azulay

Snittbetyg: 2,08

Matcher (13 stycken):
2013-06-23 Ljungskile – ÖIS
2013-06-20 ÖIS – Värnamo
2013-06-14 Örebro – ÖIS*
2013-06-01 Ängelholm – ÖIS*
2013-05-26 ÖIS – Degerfors
2013-05-23 Varberg – ÖIS
2013-05-18 ÖIS – Sundsvall
2013-05-13 Jönköping – ÖIS
2013-05-06 ÖIS – GAIS
2013-04-28 Landskrona – ÖIS
2013-04-22 ÖIS – Brage*
2013-04-14 Assyriska – ÖIS
2013-04-09 ÖIS – Falkenberg

Kommentar: Lånet från IFK Göteborg, Jonathan Azulay, är en annan som blandat och gett. Efter att ha petats centralt av både Leinar och Rosén försattes han att spela på den ena ytterbacksplatsen – men hastigt och lustigt var Adam Rosén indisponibel lagom till premiären och då fanns inget annat val än att sätta Azulay ihop med Leinar.

Det gick så där. Jonathan Azulay fick en etta i betyg och sett till matchen var det inte mer än rätt. Han kom fel in i dueller samtidigt som han satsade på tok för hårt och på en av de frisparkar han orsakade tätt utanför eget straffområde knorrade Johan Svahn in 0-1 just före halvtidsvilan.

Bästa insatsen för säsongen var den hemma mot Gif Sundsvall. Matchen slutade 0-0 efter att Sundsvall ägt sanslöst mycket boll från minut ett till 90. Men ÖIS stod pall. I mittförsvaret spelade Jonathan Azulay och han skötte sin uppgift med bravur. Därför erhöll han i spelarbetygen en stark fyra.

Den 15 juli öppnar det svenska transferfönstret och i samma veva är IFK Göteborg fria att kalla hem sin spelare. I dagsläget ser det dock ut som att han fortsatt kommer representera ÖIS lånetiden ut. I en intervju med Sambadefensiv berättade sportchef Kent Carlzon att IFK (Håkan Mild) lovat höra av sig i god tid före om det skulle vara aktuellt för dem att ta hem honom, någonting som inte har skett.

Adam Rosén

Snittbetyg: 2,21

Matcher (tio stycken):
2013-06-23 Ljungskile – ÖIS
2013-06-20 ÖIS – Värnamo
2013-06-14 Örebro – ÖIS*
2013-06-08 ÖIS – Östersund
2013-06-01 Ängelholm – ÖIS*
2013-05-26 ÖIS – Degerfors
2013-05-06 ÖIS – GAIS
2013-04-28 Landskrona – ÖIS
2013-04-22 ÖIS – Brage*
2013-04-14 Assyriska – ÖIS

Johan Elmander är inte den lättaste att ta bollen av

Kommentar: När Robin Jonsson försvann till Utsiktens BK gav sig ÖIS ut på mittbacksjakt. På jakten fann man Adam Rosén från Skövde AIK, ett namn som man säkerligen hade på ”vill ha”-listan redan under fjolårssäsongen. Nästan direkt tog han sin plats i startelvan. I början av försäsongen byttes det friskt för att ge samtliga (Leinar, Rosén och Azulay) en chans till att spela sig till en startplats – och snabbt var Rosén en av de två som lyckats med detta.

Men seriedebuten, den borta mot Assyriska FF, har han nog glömt sedan länge. Han kunde knappast ha fått en sämre start på sitt superettaspel. Likväl som för hela laget var nivån för låg. Ovårdat passningsspel och överlag bara väldigt ljummet även om det sett till Falkenbergs FF-matchen var ett uppköp.

Just passningsspelet är någonting som Adam Rosén har att öva på. Han ankom som en spelare med en bra uppspelsfot, men i mina ögon krävs det mer än det han hittills visat upp för att kunna titulera sig någonting liknande. Det känns helt enkelt väldigt yvigt och ovårdat när bollen är vid hans fötter. Senast i Ljungskile, då Azulay skötte uppspelen, märkte man den uppenbara skillnaden ännu mer. Och det är för ÖIS en stor nackdel.

Hannes Sahlin

Snittbetyg: 2,11

Matcher (nio stycken):
2013-06-23 Ljungskile – ÖIS
2013-06-20 ÖIS – Värnamo
2013-06-14 Örebro – ÖIS*
2013-06-08 ÖIS – Östersund
2013-05-23 Varberg – ÖIS
2013-05-18 ÖIS – Sundsvall
2013-05-13 Jönköping – ÖIS
2013-05-06 ÖIS – GAIS**
2013-04-09 ÖIS – Falkenberg

Kommentar: En av de största besvikelserna måste vara Hannes Sahlin. Försäsongen kantades visserligen av vissa skade- och sjukdomsbekymmer – men hans tvivelaktiga prestationer har förföljt honom genom i stort sett hela säsongen.

Det är på senare tid, sedan Azulay försvann på landslagsläger i början av juni, som Sahlin åter har hittat tillbaka till sina grunder. Det är svårt att dra några rättvisa paralleller med hans spel under 2012 då det näppeligen finns i färskt minne, men man kan åtminstone säga att hans nuvarande spel är någonstans åt fjolårshållet. Vissa inslag finns i alla fall där.

Frågan man nu kan ställa sig är vem Hans Prytz väljer att satsa på mot Hammarby den 20 juli. Är mittförsvaret intakt kommer kampen att gå mellan Hannes Sahlin och Jonathan Azulay. För mig går Hannes med sina senaste insatser i första led – men det går att argumentera för att Azulay har spelat mer under säsongen och därför är inkörd i både system och backlinje.

Tobias Bratt

Snittbetyg: 1,42

Matcher (sju matcher):
2013-06-23 Ljungskile – ÖIS**
2013-06-01 Ängelholm – ÖIS*
2013-05-26 ÖIS – Degerfors
2013-05-18 ÖIS – Sundsvall**
2013-04-28 Landskrona – ÖIS**
2013-04-14 Assyriska – ÖIS
2013-04-09 ÖIS – Falkenberg

Kommentar: Snittbetyget för Tobias Bratt skulle kunna vara en aning missvisande med tanke på att det endast grundläggs på tre av hans totalt sju insatser. Men siffran 1,42 stämmer in ganska så väl. Sett till prestation har speltiden varit för stor. Han krigar – det gör han – och han ger inte upp i första taget.

Men allt som oftast räcker inte det. Man måste ha lite mer än ett djävlar anamma även om man i vissa fall kommer långt enbart på det. Att han därför har fått starta matcher som mot Ängelholms FF, till exempel, och det dessutom på mittfältet, känns som en stor gåta. Kanske har Hans Prytz velat ha en mer defensivt tänkande yttermittfältare (lex Bratt och Hall på varsin kant) men då tappar man istället vad offensiven heter.

Jag kan bara referera till mig själv. I mina yngre dagar var jag aktiv inom ishockeyn. När jag då och då fick ta klivet upp i en forwardsroll var jag helt vilsen. Var låg min ursprungsposition? När skulle jag stöta och när skulle jag avvakta? Hur högt skulle jag forechecka för att inte hamna efter i backcheckingen? Alla dessa tvivelaktigheter gjorde att jag – oftast omedvetet – sjönk för djupt och tappade det mesta framåt. Hellre safe än att gå bort sig. Och det defensiva tänket har man automatiskt som försvarare.

Joakim Hall

Snittbetyg: 2

Matcher (tre stycken):
2013-06-08 ÖIS – Östersund
2013-05-23 Varberg – ÖIS
2013-04-09 ÖIS – Falkenberg**

Kommentar: Betygsunderlaget på Joakim Hall är en aning snålt i och med hans få minuter på plan. Totalt har det blivit tre framträdanden varav det senaste slutade i en sträckt baksida mot Östersunds FK den 8 juli. Sedan dess har han inte funnits tillgänglig för spel.

Det finns egentligen inte så mycket att tillägga kring ”Jockes” situation. Vad gäller vänsterbacksplatsen står både Sahlin och Azulay före och på mittfältet, där han ju har spelat i år, konkurrerar han främst med Ericsson, Hedman och Yarsuvat. Således har det mestadels blivit spel bland U21-grabbarna.

Just nu kan man bara hoppas på att rehabiliteringen går i önskad takt. Gör den det skulle han kunna spela mot Hammarby. Någon startelva är det väl inte tal om, men ett inhopp hade väl varit ett lysande comebacktillfälle. Åtminstone för Joakim själv.

* Vid dessa matcher har spelarbetyg av en eller annan orsak uteblivit
** Vid dessa matcher har spelaren spelat för kort tid för att betygsättas

 

När vi nu nått halvvägs in på säsongen är det dags för en sammanställning och utvärdering av varje spelares prestation. Vid några få tillfällen har spelarbetyg uteblivit – men i de allra flesta fall har dessa medföljt (vi avstod medvetet efter matchen mot Ängelholm för att undvika ren pajkastning och negativ spridning till ingen nytta). Sifferbetygen är nu sammanställda och snittuträknade för att få fram en siffra över hur bra spelarna hittills har presterat. Dessutom är en kommentar till varje enskild spelare adderad.

Först ut att granskas är målvakterna där Peter Abrahamsson har varit obotliga etta genom hela vårsäsongen.

Peter Abrahamsson

Snittbetyg: 2,93

Matcher (14 stycken):
2013-06-23 Ljungskile  – ÖIS
2013-06-20 ÖIS – Värnamo
2013-06-14 Örebro – ÖIS *
2013-06-08 ÖIS – Östersund
2013-06-01 Ängelholm – ÖIS *
2013-05-26 ÖIS – Degerfors
2013-05-23 Varberg – ÖIS
2013-05-18 ÖIS – Sundsvall
2013-05-13 Jönköping – ÖIS
2013-05-06 ÖIS – GAIS
2013-04-28 Landskrona – ÖIS
2013-04-22 ÖIS – Brage *
2013-04-14 Assyriska – ÖIS
2013-04-09 ÖIS – Falkenberg

Kommentar: Tillsammans med Emil Karlsson är det Peter Abrahamsson som genomgående har levererat den högsta nivån i ÖIS 2013. Det är det ingen som säger emot. Han har haft några mindre bra matcher – och spelet med fötterna hade definitivt kunnat vara bättre – men det går inte att komma ifrån att han i flera matcher har agerat poängräddare.

Vad som drar ned ett riktigt toppbetyg är den mindre bra insatsen mot Assyriska i omgång två. Där hamnade på han bakfoten vid ett antal gånger redan de första tio minuterna. Vid andra tillfället missade han en undanboxning varpå bollen istället gick via David Leinar och in i ÖIS mål. Bortsett tvåor i matcherna mot Landskrona- och Varbergs BoIS är det idel fina siffror som Peter kan stoltsera med. Bäst var han, enligt våra spelarbetyg, i den näst senaste matchen. Nämligen den mot IFK Värnamo på Valhalla IP (1-1). Vore det inte för Peter Abrahamsson hade ÖIS förmodligen varit i flermålsunderläge efter första halvlek och därmed förlorat matchen.

En sak är åtminstone säker: skall ÖIS kunna kravla sig upp på säker mark krävs det förlängd leverans från vår sista utpost. Dippar Peter – eller som de andra spelarna dalar markant i sina prestationer – är risken stor att laget efter 30 spelade omgångar endera åker ur eller får kvala för fortsatt överlevnad.

Fredrik Andersson

Har ännu inte inte spelat a-lagsfotboll denna säsong

Foto: Patrik Boyton/ois.se

Kommentar: Han tycker själv att han har kvaliteten och kapaciteten för att spela på den här nivån – och det är bara att instämma. Problemet för Fredriks del är att han har Peter Abrahamsson framför sig. Peter som har varit i ÖIS så länge man kan minnas och som utöver det troligen har varit ÖIS bäste spelare sett över de inledande 14 omgångarna. Då är det inte mycket man kan göra.

Skulle Peter Abrahamsson av en eller annan anledningen inte finnas startklar är jag inte det minsta orolig. Fredrik Andersson har inte förlorat en tävlingsmatch i ÖIS-tröjan sedan cupförlusten mot Falkenbergs FF i upptakten av säsongen 2011. Det är inte illa det, även om matcherna är aningen lätträknade. Förmodligen – och på denna är jag ganska säker – är det ÖIS starkaste lagdel. Det finns nog ingen i dagens ÖIS som skulle kunna ersätta en ordinarie spelare på ett lika bra sätt som ”Freddan” skulle kunna gå in i Peters ställe.

Frågan är hur länge Fredrik tänker sig ”kunna” stanna i ett lag där han får begränsat med a-lagsfotboll i kroppen. Han skrev ett treårsavtal när han kom inför 2011 vilket betyder att detta kommer att löpa ut efter säsongen. Han själv menar på att det inte går att säga hur länge han är villig att vara nummer två – men flikar gärna in att han trivs oerhört bra med allt i och omkring ÖIS och att han dessutom har bildat en speciell gemenskap med just Abrahamsson.

Men i och med att Peter Abrahamsson skrev ett nytt kontrakt inför säsongen – vilket sträcker sig över säsongen 2014 – är det kanske inget högoddsare att Fredrik ser till karriärens bästa och går vidare om något attraktivt erbjudande dyker upp under off-season. Man skall ju se om sitt eget hus först, sägs det.

* Vid dessa matcher har spelarbetyg av en eller annan orsak uteblivit

 

Mannen att döma kvällens match mot IFK Värnamo på Valhalla IP är Lars Olsson från Umeå. Lars Olsson är född 1964, jobbar till vardags som fritidspedagog och har totalt 107 matcher i Superettan på sitt CV.

De allra flesta lägger ingen större vikt vid vem mannen med pipan i munnen är – såvida han inte heter Antti Kanerva eller något liknande vill säga – men faktum är att det inte sällan har en stor påverkan på matchens resultat. Tämligen ofta är det ett kontroversiellt, och ibland också felaktigt, domslut som avgör åt vilket håll en match tippar.

Kvällens domare – som alltså heter Lars Olsson – är en man med rutin. Han gjorde sin förbundsdomardebut redan 2001. Sedan dess har han hunnit med att döma två internationella matcher, 107 stycken i Superettan samt två i den högsta serien. Idag vandrar han ut med linjemän vid sin sida för 112:e gången totalt.

Superettan 2013 har varit ganska så hektisk för Lars Olsson. Hittills har han dömt i tio av totalt elva omgångar – och bara Jim Petersson är mer frekvent återkommande. På sina tio matcher har han delat ut 34 varningar (att jämföra med 37, 27, 41, 39 samt 55 för de andra domarna med tio dömda matcher) men endast en utvisning.

En intressant fakta att ha i åtanke är att Lars Olssons matcher brukar innehålla ett stort antal mål. Det, i samband med ÖIS målfarlighet på Valhalla IP, kan möjligen mynna ut ett målkalas modell större. Men vad som talar emot detta är lagens utsatthet. Poängen måste in. Och då gäller devisen ”defensiven först”. Att alltid jobba klart försvarssituationerna först. Att hellre spela på säkerhet än på chans. Och i och med det försvinner också lite av målmöjligheterna.

Tidigare under säsongen har Lars Olsson dömt ÖIS två gånger (Assyriska samt Landskrona) och IFK Värnamo endast en gång (Landskrona). För att gräva ned oss ännu mer i statistik ger det oss att ÖIS i Lars Olssons matcher släppt in fem mål samt gjort fyra och att IFK Värnamo under dömning av Lars Olsson även de ligger på minus. De förlorade nämligen med 2-1 på Landskrona IP i en match där David Björkeryd nickade in reduceringen med mindre än tio minuter kvar att spela.

Förhoppningsvis sköter Lars Olsson i kväll sitt jobb i det tysta och låter spelarna på plan avgöra var poängen hamnar. Det känns som att vi har varit där förr, där domaren vill ta alldeles för stor plats och minsann bevisa vad han går för tills det går till överdrift. Kanske är Lars Olsson mannen som kan konsten att bara vara där, sköta sitt jobb och inte synas. Först då har han gjort ett gott dagsverke.

 

ÖIS (och en rad andra lag) har haft en historia med domaren Antti Kanerva, hemmahörande i Olofstorp. Uttrycker man sig i milda ordalag har han skapat missnöje hos både hos spelare, ledare och supportrar inte bara vid ett, utan flera tillfällen under årens gång. Han har en tendens att skapa irritation, helt enkelt. Marcus Allbäck var efter en match mot BK Häcken på Valhalla IP under säsongen 2008 så förbannad att han ansåg domarnivån ”för låg för att ens kommentera”. Totalt delades sju varningar ut, varav en utvisning, och det var ÖIS med Allbäck i spetsen som straffades klart hårdast i jakten på en allsvensk plats.

På måndag är det dags att åter stifta bekantskap med Antti Kanerva. Efter att ha dömts av Lars Olsson (gånger två), Magnus Ahlsén samt Nermin Cisic i säsongens inledande matcher blev man nu tilldelad Kanerva för första gången. Någonting som passar in perfekt även på GAIS som dömts av Magnus Ahlsén, Nermin Cisic, Jim Petersson samt Mohammed Al-Hakim under säsongens inkörningsperiod.

Men sett till säsongsinledningen går Antti Kanerva till synes inte att känna igen. Endera har han mognat som domare, eller så har han haft oturen att glömma korten i omklädningsrummet. Vad det än må bero på har kortviftarmannen med stort k långt ifrån levt upp till sitt rykte. Faktum är att statistiken påvisar att han kan stoltsera med titeln ”den domare i serien som tillåter mest känslor, gruff och bubbel”. Det är de slutsatser man kan dra efter fyra matchers fotbollsdömande. Sett till övriga kombatanter framstår han som rena rama Collina. Antti Kanerva framstår som en domare med känsla för spelet, en domare som tillåter lite tjafs för att nå den där tjurigheten och aggressiviteten som bara höjer matchkvaliteten. Tänk er Elitseriedomarna lagom till att det vankas slutspel. Det tillåts lite mer, och helt plötsligt är det OK att ta till några extra tjuvnyp, även om det hålls på en rimlig nivå.

Med sina tio utdelade varningar totalt ligger Antti Kanerva längst ned på listan. Magnus Ahlsén är redan uppe i det dubbla, och sex av totalt tio domare har hittills pillat fram det gula kortet 14 gånger eller mer. Visst, det kan bero på att han inte hänger med i spelet och därmed inte heller hinna uppfatta situationerna, men hellre fria än fälla är ett gångbart ordspråk i dessa sammanhang. We’ve had enough av domare som blåser för saker de inte har sett, men där visselpipan likväl ljuder så fort hemmapubliken protesterar.

Risken att han blir övertänd av en inlevelserik publik på Gamla Ullevi finns säkerligen – speciellt där han kommer fångas av det klassiska ”visa sig stark”-syndromet och motstå protester vilket i sin tur kan leda till omotiverade domslut – för självklart är det en behagligare resa att åka till Östersund, Landskrona eller Örebro (där Degerfors IF spelar pga. rådande förhållanden med ordinarie Stora Valla) där man slipper undan publikens bedrövelse när domsluten går emot.

Nej, det känns som att Antti Kanerva kan fungera rätt OK som derbydomare trots allt. Det är vida känt att det är ett helvete att lära en gammal hund sitta, men alla lär väl sig någon gång vid rätt uppfostran och näst på tur att göra detta verkar vara Kanerva själv. I ett derby är det en viktig ingrediens att domaren inte är för petig och avbryter varje småsituation – någonting som han alltså inte heller har gjort under upptakten av sin säsong. 2,5 varningar per match i snitt hittills skvallrar om det. Lägst i serien. Vi får försöka glömma den trubbiga historiken.

Det känns dumdristigt att romantisera honom till en alltför stor grad, han har som sagt ställt till med bravader förr och kommer sannolikt att så göra igen framöver, men frågan är om det hade slutat lyckligare med Magnus Ahlsén eller valfri annan som rättviseskipare. Låt oss tvivla.

 

Publiksnitt, antal gjorda mål och sådana statistikgrejer brukar oftast tolkas som ganska så intressant av de allra mest insatta. Och det är exakt vad kommande text skall handla om, vilket rubriken skvallrar ganska bra om. Glädjande nog har publiktillströmningen (sett till de två inledande omgångarna för varje säsong tio år bakåt) till Superettan ökat. Det är ingenting annat än positivt. Svensk fotboll har redan väldigt bra siffror vad gäller publik sett till det gensvar man får rent kvalitetsmässigt av de elva på planen – men å andra sidan är det inte i första hand det man är ute efter när man pratar svensk fotboll.

Men tyvärr, får man säga, har antal gjorda mål hittills varit ganska så få vilket i det långa loppet även kan spegla av sig på de som besöker arenorna. Ser man krasst på det så går inte ekvationen färre mål och mer publik ihop. De går inte hand i hand. Får man det ena så brukar man få det andra, och inte tvärtom. Självklart finns det fler aspekter att väga in så som service, arenakvalitet samt rent inramningsmässigt. De svenska klackarna genererar utan tvekan extra publik även om den skaran väljer sittplats. Det är någonting extra. En krydda till. Någonting som gör upplevelsen lite bättre och lite roligare. Men med ett målsnitt hittills som pekar ganska så grovt nedåt sett till många utav de tio senaste säsongerna kan i längden bara bära åt ett håll.

Ett ökat publiksnitt

Att publiksnittet i Superettan denna säsong har ökat jämfört med tidigare säsonger är självklart positivt. Konstigt vore kanske annat med ett nyväckt intresse från GAIS, GIF Sundsvall och Örebro SK, först och främst, men där även ÖIS säkerligen kan dra en del extra publik om man jämför med Halmstad BK och Brommapojkarna, för att ta några exempel. Denna upplaga av Superettan känns stark med flera klassiska lag, vilket är ett av kriterierna för att ett intresse skall väckas till liv. Och ändå hade det kunnat se betydligt bättre ut. GIF Sundsvall stod för en närmast pinsam siffra i sin hemmapremiär där knappt 1 500 kom till Norrporten Arena, och både GAIS, ÖIS och Örebro SK var nog halvnöjda med resultatet rent publikmässigt. Med lite framgång, värme och uppfriskande spel så finns det alltså goda intentioner på att snittet skall upprätthållas även när nyhetens behag har lagt sig och serien går in i lunkdelen.

Tar man sig en titt på de tio senaste åren av Superettan så är det bara en säsong, den 2005, som har haft ett högre publiksnitt utslaget över seriens två inledande omgångar. Det året kom det i snitt över 4 000 åskådare till säsongens första 16 matcher – en siffra som till stor del kan dedikeras AIK som lyckades locka över 15 000 till Råsunda. En siffra som vissa lag inte ens nådde upp till på en hel säsong. I övrigt har det noterats lägre siffror än årets 3 186 åskådare varje år mellan 2003 fram tills 2012. Sämst var det 2008 där inledningsomgångarna lockade oerhört lite publik. ÖIS fick visserligen ihop till ungefär samma siffra som i år mot Falkenbergs FF, men totalt sett stannade det på blygsamma 1 903 åskådare per match.

Publiksnitt efter två omgångar i Superettan:
2013: Totalt: 50 988 snitt: 3 186
2012: Totalt: 46 885 snitt: 2 930
2011: Totalt: 49 078 snitt: 3 067,
2010: Totalt: 49 674 snitt: 3104
2009: Totalt: 35 186 snitt: 2 199
2008: Totalt: 30 449 snitt: 1 903
2007: Totalt: 45 166 snitt: 2 822
2006: Totalt: 46 261 snitt: 2 891
2005: Totalt: 65 780 snitt: 4 111
2004: Totalt: 37 415 snitt: 2 338
2003: Totalt: 35 810 snitt: 2 238

…men målskyttet pekar nedåt

Inget gott som inte har något ont med sig, brukar man säga. Och det stämmer in bra här också. För under samma tioårsperiod som ovan har målskyttet i år gått nedåt. I dagsläget (borträknat de matcher som hunnit spelas i omgång tre) produceras 2,125 mål per match, vilket i sig är väldigt lågt. Inte någon gång under åren 2003-2012 har ett målsnitt hamnat under denna siffra när serien har sammanfattats. Istället brukar det ligga just runt tre mål/match. Det närmaste vi kommer det nuvarande resultatet är säsongen 2005 där snittet stannade på 2,66 efter 30 spelade omgångar.

Lite, lite muntrare blir det om vi istället lägger fokus kring de två inledande omgångarna även för tidigare år. Visserligen ser det fortfarande väldigt mörkt ut, lagen måste börja producera fler mål, men tre säsonger utav dessa tio hamnade under 2,125 efter 16 spelade matcher. Senast var 2010 (2 m/p), och innan dess 2007 (2,0625 m/p) samt 2005 (2,0625 m/p). År 2003 låg antal gjorda mål per match på 2,125 vilket tangerar det bud vi har denna säsong – något som visar att snittet ändå har varit högre vid sex av tio tillfällen. Det säger onekligen en hel del. Är fotbollen moderniserad? Är lagen helt enkelt bättre på att försvara sig, eller har Superettan på tok för dåliga anfallare?

Allt är dock inte piss och pannkaka. Chansen är stor att målskyttet börjar rassla igång och att kugghjulen börja sätta i varandra vad det lider. För så har det sett ut tidigare. Snitten har visserligen varit högre redan efter två omgångar, men om man jämför dessa med det snitt som kvarstod efter 30 omgångar så hade det ökat vid åtta tillfällen (och minskat två, år 2011 och 2008). Att ÖIS och de övriga börjar spruta in mål är väl att hoppas på för mycket, men att siffran kommer att stiga bör vi alltså se som något utav en mindre garanti.

Gjorda mål per match efter två omgångar:
2013: Totalt: 34 st snitt: 2,125
2012: Totalt: 39 st snitt: 2,4375 (slutsnitt: 3,0083)
2011: Totalt: 46 st snitt: 2,875 (slutsnitt: 2,85416)
2010: Totalt: 32 st snitt: 2 (slutsnitt: 2,80416)
2009: Totalt: 46 st snitt: 2,875 (slutsnitt: 2,92)
2008: Totalt: 52 st snitt: 3,25 (slutsnitt: 2,7375)
2007: Totalt: 33 st snitt: 2,0625 (slutsnitt: 2,75)
2006: Totalt: 41 st snitt: 2,5625 (slutsnitt: 2,8166)
2005: Totalt: 33 st snitt: 2,0625 (slutsnitt: 2,6625)
2004: Totalt: 39 st snitt: 2,4375 (slutsnitt: 2,941)
2003: Totalt: 34 st snitt: 2,125 (slutsnitt: 3,095)

 
Då var det så äntligen dags att slänga sig tillbaka in i historien och gräva ned sig i kring vilka sidospår gamla Öisare har tagit i sina fotbollskarriärer. Har någon blivit landslagsman? Har någon lagt skorna på hyllan? Har det hänt si, eller har det hänt så. Vi försöker helt enkelt rota fram information kring spelare som kanske inte riktigt florerar i skallen hos gemene Öisare dagligen, men som ändå satte avtryck hos föreningen på ett eller annat sätt. Och det kan man väl säga att följande trio har gjort. Ja, de kriterierna stämmer nog in på samtliga tre. En kom under 2006 när mörkret var som djupast, en annan värvades in då yttermittfältskrisen var som störst under 2010 och den tredje spåddes en lysande framtid och var av intresse för både Newcastle United och Middlesbrough FC i England. Men istället blev det ÖIS. Tyvärr kan man väl sammanfatta den värvningen som misslyckad, men i dag lever denna spelaren förmodligen rätt bra på sin fotboll. Betydligt bättre än han gjorde under sin tid som fotbollsspelare i Sverige i alla fall. Well, här är…
Whatever happened to twin sets?
Whatever happened to Hi-fi?
Whatever happened to TV sex?
Whatever happened to Elias Storm?

Elias Storm i en av sina 12 matcher i ÖIS-tröjan. Här drar han friskt i Anders Svenssons tröja i en match på Borås Arena under säsongen 2006.

Säsongen då Elias Storm kom till ÖIS är väl inget man direkt vill gräva ned sig i ännu en gång. Been there, done that som man brukar säga. Det var ett riktigt skitår för att tala klarspråk och ÖIS åkte ur Allsvenskan med dunder och brak trots att man lyckades behålla Áilton Almeida säsongen ut. Men de övriga i laget var helt enkelt inte bra nog. Det finns inga andra slutsatser att dra utav det. Tre segrar på 26 försök säger egentligen allt. ÖIS var inte ett lag för Allsvenskan. Åtminstone inte kvalitetsmässigt.

Men det var knappast till ÖIS fördel att de drogs med stora skadeproblem i de bakre leden under 2006. Inte mindre än tre försvarsgeneraler var åsidosatta på grund av skadeproblem – vilket i augusti månad fick ÖIS att skeppa ned den reslige mittbacken Elias Storm från Djurgårdens IF där speltiden var knapp i ett desperat försök att få ordning på defensiven. Valter Tomaz Jr drogs med ett skadat knä, Jukka Sauso hade svårigheter med känningar i sin rygg och Johan Anegrund var borta för resterande delen av säsongen. Någonting var så illa tvunget att göras – och då Storm bara hade fått fyra framträdanden i Djurgårdströjan på hela säsongen var det en ömsesidig viljan att få till en förändring. Både från Elias själv, men även från ÖIS sportchef Stefan Herre Eriksson samt tränartrojkan Sören Börjesson och assisterande Janne Carlsson. I mitten av augusti 2006 blev det klart – Storm skulle ansluta till ÖIS från Djurgårdens IF över säsongens avslutande omgångar.

Men det blev inte mer än så. Vid tolv framträdanden i den rödblå tröjan tog det slut. Tyvärr med en degradering till Superettan som facit. Kanske inte riktigt vad han, eller föreningen, hade väntat sig trots den prekära tabellsituationen. Inför sin debut (som för övrigt skedde i höstderbyt mot GAIS) uttryckte Elias själv att ÖIS är ett bättre lag än vad tabellen visar, men att det gäller att skippa skönspelet och istället kriga till sig de poäng som krävs. Ack, så fel han hade. Och med det fick han vara med på samma resa som säsongen innan då han var utlånad till GIF Sundsvall som även de trillade ur landets högsta division. Så väl supportrar som klubbledning var dock tillfredsställda med vad Elias Storm hade åstadkommit i Göteborg – men hans löneanspråk låg inte i nivå med vad ÖIS kunde erbjuda och därför fanns det ingen annan utväg än att tacka för tiden och vinka adjö.

Det tog ett tag innan Elias fann sin nya klubbadress. Han reste tillbaka till Stockholm men någon förlängning med Djurgårdens IF, vilka han hade tillhört sedan han tog steget från Division 2 till Allsvenskan som 23-åring, blev det inte. Inte heller stannade han inom Sveriges gränser. Istället bar det av på ett riktigt äventyr. Messiniakos GS i Greklands näst högsta division blev nästa anhalt. Ja, så var det väl tänkt i alla fall. Informationen kring detta är något tapphändig, men under samma säsong spelade han även tio matcher för FK Haugesund i Adeccoligan (Norge). En klubb han stannade i över säsongen 2009 med ett facit på 48 framträdanden (39 från start) och tre mål. Men under den avslutande säsongen blev det bara fyra matcher från start, och i takt med att Elias blev äldre så valde han att vända skutan hem till trygga Sverige. Vid 31 års ålder var nedtrappningen något av ett faktum och namnunderskriften klargjorde att satsande IK Sirius i Norrettan blev nästa klubbadress. Där var han visserligen given i mittförsvaret – 24  matcher varav samtliga från start skvallrar om det – men något Superettaavancemang var det inte tal om.

I de krokarna lade Elias Storm ned fotbollskarriären helt. Visserligen höll han igång i Division 6 under både 2011 och 2012, men det är knappt så att det bör nämnas. En fotbollsspelare tappar nog aldrig sin sport till fullo. Och det vittnar väl detta om. Det skall inte ses som mer än en kul grej, och då till och med Stefan Holm kan hålla på Divison 6-nivå i sitt Östre Deje IK får vi svart på vitt att det inte är tal om något blodigt allvar.

Det blev dock en sista – och det vågar vi nog tro på denna gång – comeback för Storms del. Efter ideliga ”nej tack” till klubbar som gladeligen hade plockat in Elias Storm så tackade han ja till Enköpings SK i Division 1 Norra i slutet av förra säsongen. Då låg Enköpings SK sist i serien och förhoppningen var att Storm skulle stabilisera laget till den grad att de kunde klättra sig upp över degraderingsstrecket. Det misslyckades dock helt. Åtta poäng drog laget in på hela säsongen och med det hade man 22 poäng upp till Väsby på rätt sida strecket. Det var med andra ord inte ens nära att Storms intåg skulle göra någon skillnad rent tabellmässigt.

 

 

Whatever happened to twin sets?
Whatever happened to Hi-fi?
Whatever happened to TV sex?
Whatever happened to Steinþór Freyr Þorsteinsson?

 

Steinthor Freyr Thorsteinsson mitt upp i sin specialitet - sina inkast. Tyvärr bar det inte frukt i den mån som man hade önskat.

Steinthor Freyr Thorsteinsson, som han stavas för oss, kom även han till ÖIS när klubben var i ett ganska så prekärt läge. Inte riktigt som för Elias Storm – där var det tal om degradering till Superettan och laget låg sist i tabellen – men likväl hade klubbens och supportrarnas förhoppningar långt ifrån infriats fram till den där dagen i månadsskiftet juli och augusti då “Steine” blev officiellt klar för ÖIS. Klubben var i ett stort behov att förstärka på yttermittfältet då skadeproblemen var stora, och då fann man denna islänning som mest var känd för sina akrobatiska och alltid lika spektakulära inkast som nådde fram till motståndarnas straffområde från i stort sett varenda position längs med planen.

Men det blev ingen större succé i ÖIS. Och som grädde på moset försvann han från klubben redan efter en halv säsong trots att han vid ankomsten kritade på ett 2,5-årskontrakt. Facit blev totalt nio framträdanden (sju från start), två mål, ett gult kort och totalt fyra matcher där han inte ens blev inbytt. Men mest minns man den taffliga volleymissen mot Ängelholms FF på Valhalla IP som hade kunnat ge ÖIS segern. Ni kan historien, istället kvitterade gästerna till 3-3 och den riktigt djupa depressionen stod och väntade runt knuten på Valhalla IP. En riktig skitmatch och en riktig skitdomare som snuvade ÖIS på tre viktiga pinnar. Det är ingen idé att älta har min mor lärt mig, men det är svårt att inte göra det när man tänker tillbaka på den hårresande avblåsningen vid David Leinars regelrätta nickmål i duell med motståndarmålvakten.

Läs mer:

Lär er stänga matchen
Fem frågor för Steinthor Thorsteinsson
David Leinar: ”Vi är alldeles för snälla”
Spelarbetyg Örgryte IS – Ängelholms FF 3-3

I samband med konkursen i januari 2011 upphörde spelarnas kontrakt och det var aldrig tal om att Steinthor Thorsteinsson skulle följa med ÖIS ned i Söderettan. Särskilt inte med tanke på de rykten som gick angående den lönesumma som ÖIS valt att lägga på honom. Inte en chans att föreningen skulle få ihop de pengarna hemmahörande i landets tredje division. Men det var förmodligen inte det som fällde avgörandet. Nej, “Steine” ville väl hålla till högre upp i systemen. Och därför skrev han inför 2011 ett kontrakt med den norska klubben Sandnes Ulf (dit Jakob Olsson nu har blivit utlånad över säsongen 2013), vid tillfället hemmahörande i Adeccoligan (Norges näst högsta division). Och succén lät inte vänta på sig. Han hade åtminstone tränare Asle Andersens förtroende från start. Han spelade totalt 25 utav 30 matcher och han satt enbart på bänken i 90 minuter vid ett tillfälle. Målskörden var väl ingenting att hurra över i och för sig, det stannade på två mål precis som i ÖIS, men i övrigt var han en bidragande orsak till en klubbmässigt sätt väldigt framgångsrik säsong.

Ja, 2011 gick Sandnes Ulf åter upp i Tippeligaen efter en hel drös med år utanför densamma. Och om man skall sammanfatta deras säsong så kan man dra en parallell till hur IF Sylvia lade upp sitt resultat under samma säsong. Lagen inledde åtminstone lika knackigt för att sedan ge sig fan på’t och lägga in en växel till. Sandnes Ulf förlorade sex av säsongens åtta första matcher och just då var det nog varken glada miner hos Steinthor eller klubbledningen. Men så jobbade man sig tillbaka, vann 12 av de kommande 13 dusterna och avancemanget till Norges finrum säkrade man i säsongens näst sista match då man krossade Löv-Ham med hela 6-0 på hemmaplan.

Här är han - Steinthor Freyr Thorsteinsson - i sin klubblagsdress.

Sedan dess har det bara gått uppåt för Steinthor Thorsteinsson. Under Sandnes Ulfs comebacksäsong i Tippeligaen spelade han 29 matcher och stänkte därtill in sex bollar i nät. Ett bra facit för en yttermittfältare! Att han har utvecklats som spelare råder det inte heller något tvivel kring. Antal spelade matcher i Norges högsta liga skvallrar om att “Steine” kan behärska sig på den nivån vilket är kul att läsa. Han är dessutom fortsatt ett namn för det isländska landslaget där han så sent som i fredags var med i VM-kvalmatchen mot Slovenien. Något spel blev det tyvärr inte, men matchen vann de med slutsiffrorna 2-1.

Den 17 mars drog Tippeligaen i gång och för Sandnes Ulfs del blev det premiärförlust med 2-0 borta mot Strömsgodset. Steinthor Thorsteinsson fanns dock på planen och inledde det hela med att spela 90 minuter. Och det går väl inte att göra någon annan tolkning än att han fortsatt är på väg uppåt i sin karriär, åren till trots. Åtminstone har han nått en nivå som är god nog för att tampas med de allra bästa i Norge. Och det får man väl säga är mer än man trodde att han var kapabel till under tiden i ÖIS.

Whatever happened to twin sets?
Whatever happened to Hi-fi?
Whatever happened to TV sex?
Whatever happened to Seif Kadhim?

Seif Kadhim under sin debutsäsong i ÖIS - alltså år 2009 - och i denna sekvens ser han inte helt nöjd ut

Sist ut för denna gång är Seif Kadhim – talangen som aldrig blommade ut och blev vad han hade potential till att bli. Han ansågs vara en stortalang och redan vid tonåren var han på väg att skriva på för Newcastle United i England, men istället vann ÖIS dragkampen om den unga och oslipade diamanten lagom till återkomsten till Allsvenskan 2009.

Som bekant fick ÖIS dock aldrig se prov på hans färdigheter. Nej, det blev aldrig någonting av Seif Kadhim i ÖIS. Det fanns vissa intentioner bitvis – men han var aldrig bra nog för att ta en startplats i a-laget. Debutsäsongen 2009 mynnade ut i endast ett inhopp och det var inte mycket muntrare i Superettan 2010. Där gick det så knackigt att han blev utlånad till Norrby IF i Division 1 Södra. Vid det laget hade han dragit på sig många tvivlare i ÖIS-leden. I Norrby IF gick det emellertid lite bättre, kanske återfick han lite självförtroende av att få spela a-lagsfotboll, men när låneperioden löpte ut blev det ingen förlängning vare sig i ÖIS eller Norrby IF. Istället hamnade han i en annan Division 1-klubb – Syrianska IF Kerburan – efter en tids provspel. Tyvärr skar det sig på det personliga planet och i samförstånd med klubben flyttade han ganska så snabbt tillbaka till familjen hemma i Umeå. En klubb som han också skrev kontrakt med kort därpå.

Under 2011 gick Seif Kadhim tillsammans med sitt Umeå FC upp i Superettan. Den sejouren blev dock bara ettårig och för Seifs del blev det sparsamt med speltid. Det gjorde att han den 24 september 2012 ännu en gång bröt sitt kontrakt trots att han hade avtal för ytterligare en säsong för att istället packa väskorna och ansluta till Duhok SC i Irak. Och det skall väl sägas att det var ett rejält uppbyte. Han bytte tråkiga och kalla Umeå mot ett betydligt varmare och behagligare Duhok – och som en ren och skär bonus fick han en plånbok tjockare än de allra flesta “stjärnorna” i Sveriges allsvenska. Dessutom fick han chansen att delta i den asiatiska Champions League. Pretty far from vad han hade kunnat åstadkomma med Umeå FC.

Ni kan för övrigt följa Seif Kadhim och hans irakiska äventyr på hans Twitter.

© 2012 Sambadefensiv Kontakt: kontakt@sambadefensiv.se Suffusion theme by Sayontan Sinha