ÖIS förre klubbchef, Mats Janson, har återhämtat sig från sin två års intensiva arbetsperiod där han dag och natt slet för att få ett sargat ÖIS på fötter. Den förste september tar han sig an sin nästa uppgift – ett klubbchefsjobb på Team Göteborgs Squashklubb.

Vi alla minns med fasa hur illa skadat skeppet var i början av 2011. ÖIS hade gått i konkurs och bara ett par månader bort stod en ny säsong och väntade. Då lämnade Mats Janson jobbet som klubbchef i Lindome GIF för att istället styra över samma arbetsuppgifter i ÖIS fotbollssektion.

De två efterföljande åren var sedan några av de mest intensiva i Mats jobbkarriär. Han arbetade kopiöst hårt och målinriktat för att vända det dåliga till något positivt – allt som oftast utan att få särskilt mycket tillbaka. Speciellt under 2011 där det sportsliga onekligen gick upp och ned. Förluster mot både Skövde AIK och Motala IF i inledningen satte någonstans en prägel för hela säsongen. Och bevisligen var ÖIS inte redo för Söderettan. De som var med då har själva berättat att de underskattade tempot och den arbetsinsats man var tvungen att lägga ned för att skörda framgång.

Det blev bättre. ÖIS landade så när på kvalplatsen när säsongen var över, men fick istället nöja sig med att plöja igenom serien året därpå. Efter att avancemanget var klart kände sig klubbchef Mats Janson så utpumpad att han inte ens orkade delta på den efterföljande lagmiddagen. Ett par dagar senare stod det även klart att Mats Janson hade beslutat lämna sitt uppdrag. Någon eller några veckor till av lika intensivt arbetande skulle få ödesdigra konsekvenser.

Nu, åtta månader senare, är Mats Janson redo att anta nya utmaningar. Och fortsatt handlar det om ett klubbchefsjobb. Fortsatt handlar det även om en boll. Däremot är läderkulan utbytt mot en bra mycket mindre variant – squashbollen.

Om två månader är slut på ledigheten. Den förste september tillträder han nämligen sin nya post på TGSK. Kvar återstår att se om han blir lika omtyckt där som fallet var i Öiskretsar.

 

En annan som tidigare spelat i ÖIS är mittfältaren Jeffrey Aubynn. Efter att ha lämnat Halmstads Bollklubb där han vann SM-guld spenderade han från och med säsongen 2001 tre säsonger i ÖIS ledda av Erik Hamrén. Nu, tio säsonger senare, ser Jeff slutet på sin karriär.

Jeffrey Aubynn grundlurar Daniel Tjernström i AIK i en match som slutade 2-2 säsongen 2001

Det är Göteborgs-Posten som publicerat en intervju med ”Jeff” där han berättar att det här blir det sista året på elitnivå. Mycket, eller kanske enbart, på grund av skador. Han är idag 36 år gammal (fyllde 12 maj). Då tar det hårt på kroppen att gå runt med skavanker.

Så sent som under tisdagens träning på Gaisgården skadade han ett ledband i knäet. Prognos: fyra veckors frånvaro. Addera då ett minidiskbråck och du förstår att beslutet om att lägga skorna på hyllan ter sig mer och mer logiskt. Men det är inte det enklaste beslutet ”Jeff” har fattat under sin livstid.

– Det här är något jag har bearbetat ett tag, smärtsamt den dag det blir definitivt. Viktigast för mig nu är att vara en bra lagkamrat och stötta killarna, säger Jeffrey Aubynn.

Totalt blev det 54 allsvenska matcher i Örgryte innan han mitt under 2003 lämnade för Århus i Danmark. På 54 matcher satte han tio bollar i nät och dessutom assisterade han till 16 mål. Vad vi nu vet säkert är att den eviga Aubynnföljetången under silly season-halvåret kommer försvinna. Vem blir näste att ingå i den årliga standardryktet?

 
Då var det så äntligen dags att slänga sig tillbaka in i historien och gräva ned sig i kring vilka sidospår gamla Öisare har tagit i sina fotbollskarriärer. Har någon blivit landslagsman? Har någon lagt skorna på hyllan? Har det hänt si, eller har det hänt så. Vi försöker helt enkelt rota fram information kring spelare som kanske inte riktigt florerar i skallen hos gemene Öisare dagligen, men som ändå satte avtryck hos föreningen på ett eller annat sätt. Och det kan man väl säga att följande trio har gjort. Ja, de kriterierna stämmer nog in på samtliga tre. En kom under 2006 när mörkret var som djupast, en annan värvades in då yttermittfältskrisen var som störst under 2010 och den tredje spåddes en lysande framtid och var av intresse för både Newcastle United och Middlesbrough FC i England. Men istället blev det ÖIS. Tyvärr kan man väl sammanfatta den värvningen som misslyckad, men i dag lever denna spelaren förmodligen rätt bra på sin fotboll. Betydligt bättre än han gjorde under sin tid som fotbollsspelare i Sverige i alla fall. Well, här är…
Whatever happened to twin sets?
Whatever happened to Hi-fi?
Whatever happened to TV sex?
Whatever happened to Elias Storm?

Elias Storm i en av sina 12 matcher i ÖIS-tröjan. Här drar han friskt i Anders Svenssons tröja i en match på Borås Arena under säsongen 2006.

Säsongen då Elias Storm kom till ÖIS är väl inget man direkt vill gräva ned sig i ännu en gång. Been there, done that som man brukar säga. Det var ett riktigt skitår för att tala klarspråk och ÖIS åkte ur Allsvenskan med dunder och brak trots att man lyckades behålla Áilton Almeida säsongen ut. Men de övriga i laget var helt enkelt inte bra nog. Det finns inga andra slutsatser att dra utav det. Tre segrar på 26 försök säger egentligen allt. ÖIS var inte ett lag för Allsvenskan. Åtminstone inte kvalitetsmässigt.

Men det var knappast till ÖIS fördel att de drogs med stora skadeproblem i de bakre leden under 2006. Inte mindre än tre försvarsgeneraler var åsidosatta på grund av skadeproblem – vilket i augusti månad fick ÖIS att skeppa ned den reslige mittbacken Elias Storm från Djurgårdens IF där speltiden var knapp i ett desperat försök att få ordning på defensiven. Valter Tomaz Jr drogs med ett skadat knä, Jukka Sauso hade svårigheter med känningar i sin rygg och Johan Anegrund var borta för resterande delen av säsongen. Någonting var så illa tvunget att göras – och då Storm bara hade fått fyra framträdanden i Djurgårdströjan på hela säsongen var det en ömsesidig viljan att få till en förändring. Både från Elias själv, men även från ÖIS sportchef Stefan Herre Eriksson samt tränartrojkan Sören Börjesson och assisterande Janne Carlsson. I mitten av augusti 2006 blev det klart – Storm skulle ansluta till ÖIS från Djurgårdens IF över säsongens avslutande omgångar.

Men det blev inte mer än så. Vid tolv framträdanden i den rödblå tröjan tog det slut. Tyvärr med en degradering till Superettan som facit. Kanske inte riktigt vad han, eller föreningen, hade väntat sig trots den prekära tabellsituationen. Inför sin debut (som för övrigt skedde i höstderbyt mot GAIS) uttryckte Elias själv att ÖIS är ett bättre lag än vad tabellen visar, men att det gäller att skippa skönspelet och istället kriga till sig de poäng som krävs. Ack, så fel han hade. Och med det fick han vara med på samma resa som säsongen innan då han var utlånad till GIF Sundsvall som även de trillade ur landets högsta division. Så väl supportrar som klubbledning var dock tillfredsställda med vad Elias Storm hade åstadkommit i Göteborg – men hans löneanspråk låg inte i nivå med vad ÖIS kunde erbjuda och därför fanns det ingen annan utväg än att tacka för tiden och vinka adjö.

Det tog ett tag innan Elias fann sin nya klubbadress. Han reste tillbaka till Stockholm men någon förlängning med Djurgårdens IF, vilka han hade tillhört sedan han tog steget från Division 2 till Allsvenskan som 23-åring, blev det inte. Inte heller stannade han inom Sveriges gränser. Istället bar det av på ett riktigt äventyr. Messiniakos GS i Greklands näst högsta division blev nästa anhalt. Ja, så var det väl tänkt i alla fall. Informationen kring detta är något tapphändig, men under samma säsong spelade han även tio matcher för FK Haugesund i Adeccoligan (Norge). En klubb han stannade i över säsongen 2009 med ett facit på 48 framträdanden (39 från start) och tre mål. Men under den avslutande säsongen blev det bara fyra matcher från start, och i takt med att Elias blev äldre så valde han att vända skutan hem till trygga Sverige. Vid 31 års ålder var nedtrappningen något av ett faktum och namnunderskriften klargjorde att satsande IK Sirius i Norrettan blev nästa klubbadress. Där var han visserligen given i mittförsvaret – 24  matcher varav samtliga från start skvallrar om det – men något Superettaavancemang var det inte tal om.

I de krokarna lade Elias Storm ned fotbollskarriären helt. Visserligen höll han igång i Division 6 under både 2011 och 2012, men det är knappt så att det bör nämnas. En fotbollsspelare tappar nog aldrig sin sport till fullo. Och det vittnar väl detta om. Det skall inte ses som mer än en kul grej, och då till och med Stefan Holm kan hålla på Divison 6-nivå i sitt Östre Deje IK får vi svart på vitt att det inte är tal om något blodigt allvar.

Det blev dock en sista – och det vågar vi nog tro på denna gång – comeback för Storms del. Efter ideliga ”nej tack” till klubbar som gladeligen hade plockat in Elias Storm så tackade han ja till Enköpings SK i Division 1 Norra i slutet av förra säsongen. Då låg Enköpings SK sist i serien och förhoppningen var att Storm skulle stabilisera laget till den grad att de kunde klättra sig upp över degraderingsstrecket. Det misslyckades dock helt. Åtta poäng drog laget in på hela säsongen och med det hade man 22 poäng upp till Väsby på rätt sida strecket. Det var med andra ord inte ens nära att Storms intåg skulle göra någon skillnad rent tabellmässigt.

 

 

Whatever happened to twin sets?
Whatever happened to Hi-fi?
Whatever happened to TV sex?
Whatever happened to Steinþór Freyr Þorsteinsson?

 

Steinthor Freyr Thorsteinsson mitt upp i sin specialitet - sina inkast. Tyvärr bar det inte frukt i den mån som man hade önskat.

Steinthor Freyr Thorsteinsson, som han stavas för oss, kom även han till ÖIS när klubben var i ett ganska så prekärt läge. Inte riktigt som för Elias Storm – där var det tal om degradering till Superettan och laget låg sist i tabellen – men likväl hade klubbens och supportrarnas förhoppningar långt ifrån infriats fram till den där dagen i månadsskiftet juli och augusti då “Steine” blev officiellt klar för ÖIS. Klubben var i ett stort behov att förstärka på yttermittfältet då skadeproblemen var stora, och då fann man denna islänning som mest var känd för sina akrobatiska och alltid lika spektakulära inkast som nådde fram till motståndarnas straffområde från i stort sett varenda position längs med planen.

Men det blev ingen större succé i ÖIS. Och som grädde på moset försvann han från klubben redan efter en halv säsong trots att han vid ankomsten kritade på ett 2,5-årskontrakt. Facit blev totalt nio framträdanden (sju från start), två mål, ett gult kort och totalt fyra matcher där han inte ens blev inbytt. Men mest minns man den taffliga volleymissen mot Ängelholms FF på Valhalla IP som hade kunnat ge ÖIS segern. Ni kan historien, istället kvitterade gästerna till 3-3 och den riktigt djupa depressionen stod och väntade runt knuten på Valhalla IP. En riktig skitmatch och en riktig skitdomare som snuvade ÖIS på tre viktiga pinnar. Det är ingen idé att älta har min mor lärt mig, men det är svårt att inte göra det när man tänker tillbaka på den hårresande avblåsningen vid David Leinars regelrätta nickmål i duell med motståndarmålvakten.

Läs mer:

Lär er stänga matchen
Fem frågor för Steinthor Thorsteinsson
David Leinar: ”Vi är alldeles för snälla”
Spelarbetyg Örgryte IS – Ängelholms FF 3-3

I samband med konkursen i januari 2011 upphörde spelarnas kontrakt och det var aldrig tal om att Steinthor Thorsteinsson skulle följa med ÖIS ned i Söderettan. Särskilt inte med tanke på de rykten som gick angående den lönesumma som ÖIS valt att lägga på honom. Inte en chans att föreningen skulle få ihop de pengarna hemmahörande i landets tredje division. Men det var förmodligen inte det som fällde avgörandet. Nej, “Steine” ville väl hålla till högre upp i systemen. Och därför skrev han inför 2011 ett kontrakt med den norska klubben Sandnes Ulf (dit Jakob Olsson nu har blivit utlånad över säsongen 2013), vid tillfället hemmahörande i Adeccoligan (Norges näst högsta division). Och succén lät inte vänta på sig. Han hade åtminstone tränare Asle Andersens förtroende från start. Han spelade totalt 25 utav 30 matcher och han satt enbart på bänken i 90 minuter vid ett tillfälle. Målskörden var väl ingenting att hurra över i och för sig, det stannade på två mål precis som i ÖIS, men i övrigt var han en bidragande orsak till en klubbmässigt sätt väldigt framgångsrik säsong.

Ja, 2011 gick Sandnes Ulf åter upp i Tippeligaen efter en hel drös med år utanför densamma. Och om man skall sammanfatta deras säsong så kan man dra en parallell till hur IF Sylvia lade upp sitt resultat under samma säsong. Lagen inledde åtminstone lika knackigt för att sedan ge sig fan på’t och lägga in en växel till. Sandnes Ulf förlorade sex av säsongens åtta första matcher och just då var det nog varken glada miner hos Steinthor eller klubbledningen. Men så jobbade man sig tillbaka, vann 12 av de kommande 13 dusterna och avancemanget till Norges finrum säkrade man i säsongens näst sista match då man krossade Löv-Ham med hela 6-0 på hemmaplan.

Här är han - Steinthor Freyr Thorsteinsson - i sin klubblagsdress.

Sedan dess har det bara gått uppåt för Steinthor Thorsteinsson. Under Sandnes Ulfs comebacksäsong i Tippeligaen spelade han 29 matcher och stänkte därtill in sex bollar i nät. Ett bra facit för en yttermittfältare! Att han har utvecklats som spelare råder det inte heller något tvivel kring. Antal spelade matcher i Norges högsta liga skvallrar om att “Steine” kan behärska sig på den nivån vilket är kul att läsa. Han är dessutom fortsatt ett namn för det isländska landslaget där han så sent som i fredags var med i VM-kvalmatchen mot Slovenien. Något spel blev det tyvärr inte, men matchen vann de med slutsiffrorna 2-1.

Den 17 mars drog Tippeligaen i gång och för Sandnes Ulfs del blev det premiärförlust med 2-0 borta mot Strömsgodset. Steinthor Thorsteinsson fanns dock på planen och inledde det hela med att spela 90 minuter. Och det går väl inte att göra någon annan tolkning än att han fortsatt är på väg uppåt i sin karriär, åren till trots. Åtminstone har han nått en nivå som är god nog för att tampas med de allra bästa i Norge. Och det får man väl säga är mer än man trodde att han var kapabel till under tiden i ÖIS.

Whatever happened to twin sets?
Whatever happened to Hi-fi?
Whatever happened to TV sex?
Whatever happened to Seif Kadhim?

Seif Kadhim under sin debutsäsong i ÖIS - alltså år 2009 - och i denna sekvens ser han inte helt nöjd ut

Sist ut för denna gång är Seif Kadhim – talangen som aldrig blommade ut och blev vad han hade potential till att bli. Han ansågs vara en stortalang och redan vid tonåren var han på väg att skriva på för Newcastle United i England, men istället vann ÖIS dragkampen om den unga och oslipade diamanten lagom till återkomsten till Allsvenskan 2009.

Som bekant fick ÖIS dock aldrig se prov på hans färdigheter. Nej, det blev aldrig någonting av Seif Kadhim i ÖIS. Det fanns vissa intentioner bitvis – men han var aldrig bra nog för att ta en startplats i a-laget. Debutsäsongen 2009 mynnade ut i endast ett inhopp och det var inte mycket muntrare i Superettan 2010. Där gick det så knackigt att han blev utlånad till Norrby IF i Division 1 Södra. Vid det laget hade han dragit på sig många tvivlare i ÖIS-leden. I Norrby IF gick det emellertid lite bättre, kanske återfick han lite självförtroende av att få spela a-lagsfotboll, men när låneperioden löpte ut blev det ingen förlängning vare sig i ÖIS eller Norrby IF. Istället hamnade han i en annan Division 1-klubb – Syrianska IF Kerburan – efter en tids provspel. Tyvärr skar det sig på det personliga planet och i samförstånd med klubben flyttade han ganska så snabbt tillbaka till familjen hemma i Umeå. En klubb som han också skrev kontrakt med kort därpå.

Under 2011 gick Seif Kadhim tillsammans med sitt Umeå FC upp i Superettan. Den sejouren blev dock bara ettårig och för Seifs del blev det sparsamt med speltid. Det gjorde att han den 24 september 2012 ännu en gång bröt sitt kontrakt trots att han hade avtal för ytterligare en säsong för att istället packa väskorna och ansluta till Duhok SC i Irak. Och det skall väl sägas att det var ett rejält uppbyte. Han bytte tråkiga och kalla Umeå mot ett betydligt varmare och behagligare Duhok – och som en ren och skär bonus fick han en plånbok tjockare än de allra flesta “stjärnorna” i Sveriges allsvenska. Dessutom fick han chansen att delta i den asiatiska Champions League. Pretty far from vad han hade kunnat åstadkomma med Umeå FC.

Ni kan för övrigt följa Seif Kadhim och hans irakiska äventyr på hans Twitter.

 

Hipp hipp, hurra hurra hurra hurra!

Söndagen den fjärde december år 1887, för exakt 125 år sedan, bildades Sveriges äldsta fotbollsförening – Örgryte IS – något vi har att tacka en grupp ungdomar, med ordförande Wilhelm Friberg i spetsen, för. För det är på grund av det där entimmas långa mötet i december år 1887 där ett skridskosällskap bildades som vi har fått möjligheten att fylla våra hjärtan med rödblått blod. Det är på grund av den där söndagen där allt började som vi har fått chansen uppleva både magiska och mindre magiska stunder tillsammans med likasinnade. Allt på grund av den grund som då lades. En helt underbar grund som nu har bringat fram en 125 år lång historia. En 125 år lång historia att vara stolt över. Att vara stolt över att man är en av den.

Det har hänt en hel del under dessa 125 år. 1892, fem år efter att Örgryte Idrottssällskap först sett ljuset, spelades den första fotbollsmatchen med moderna regler i Sverige. På Heden segrade ÖIS mot Lyckans Soldater. Segersiffrorna skrevs till 1-0 – mycket tack vare de Skottar som ÖIS hade i sitt lag. Så här skrev Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning om matchen:

”I spelet deltogo 11 man från vardera av Idrottssällskapet LS (Lyckans Soldater) och Örgryte Idrottssällskap. Bland de senare befunno sig sex skottar, som visade en skicklighet i spelet vida överlägsen de svenska deltagarnas. Det var otvivelaktigt ganska lärorikt att se med vilken beräkning skottarna spelade och vilken uppmärksamhet de engagerade sin ledare. Under det att LS gossar måste nedlägga mycket mera ansträngnig och därmed följande kraftförbrukning i sin strid, så vann ÖIS en slutlig seger mera genom sin taktik. Det som spelades var det så kallade Associationsspelet och det skulle vara gjort inom 20 minuter. I den första dusten blev striden oavgjord, men i den andra segrade som ovan nämnt ÖIS (1-0) sedan LS under 17 minuter försvarat sin ställning.”

Mer än ett århundrade och många segrar senare – bland annat genom 12 SM-guld, det första 1896 och det senaste 1985, och ett Cup-guld – har berg-och-dalbanan gått åt båda håll. Både upp och ned. Och även om ingen av oss har varit med sedan begynnelsen så har många av oss trots allt tillräckligt med kött på benen och tillräckligt många Öisår på nacken att minnas tillbaka på brassar, topplaceringarna i början av 2000-talet och den cirkus som har varit sedan dess. Nervdaller i det allsvenska kvalet mot Assyriska 2004, degraderingen 2006, återtåget 2008 med allt vad det innebar samt det fria fall som mer eller mindre pågått konstant sedan dess.

Inte heller 40- och 50-talet var särskilt positiva från en rödblå synvinkel. Då huserade laget i dåvarande Division 2. Men när 50-talet gick mot sin ände återfick ÖIS greppet och mycket tack vare den spelande tränaren Gunnar Gren var Sällskapet åter i Allsvenskan år 1958 efter hela 19 års frånvaro. Säsongen därpå, 1959, fortsatte laget på den positiva vågen då man tack vare sin offensivinriktade fotboll slutade på en fjärde plats i sluttabellen. Men inte nog med det: hemmasnittet på Gamla Ullevi var 25 520 åskådare. Ett enastående facit som står sig än idag och som förmodligen också kommer att så göra väldigt lång tid framöver. Vid denna tidpunkt hade ÖIS den så omtyckte Agne Simonsson i anfallet, kamperad av Rune Börjesson. Något som benämns i en av verserna i Hobsons låt ”ÖIS är laget”:

När Simonsson och Börjesson, var med i rödblå laget
Och så kom Wing, och Örjan med, då var det stora slaget
Ett kämparlag med mästare, av unga tuffa grabbar
De gjorde mål som vi fick se, och aldrig några tabbar

Men trots ”det stora slaget” – där Agne Simonsson var med och tog VM-silver i världsmästerskapet 1958 och där han 1959 vann både Guldbollen och Bragdguldet efter sin match mot England på Wembley Stadium – blev det inget SM-guld. 1960 förbättrade man visserligen sitt resultat och kom trea efter IFK Norrköping och IFK Malmö, dessutom fick man epitetet Lirarnas lag för sin vilja att spela fotboll längs backen, men någon första plats bärgade man inte. Det närmsta ÖIS kom ett till guld under dessa år var fyra år senare då laget åter igen kom trea i tabellen – men med samma poäng som ettan Djurgården och tvåan Malmö. Marginaler, marginaler.

Nästa – och det senaste – guldet låg i ÖIS händer år 1985. Fem år senare hade man efter några up n’ down-perioder åter befäst sig i landets högsta serie. Visserligen hade man inte mycket att hämta i slutspelen – där åkte ÖIS ut relativt enkelt och snabbt – men år 1985 föll allt på rätt plats. Med Agne Simonsson från tränarposition och Sören Börjesson som vassaste spelare slog man rivalen IFK Göteborg i ett dubbelmöte. Hans Prytz, huvudtränare i dagens ÖIS, fanns även han med i laguppställningen.

Men något större lyft kommer aldrig därefter. ÖIS nådde inga högre höjder.  1986 åkte laget ur Europacupen med ett smack och även om Sällskapet 1988 fanns med i slutspelet efter att ha slutat fyra i tabellen så följdes det 1989 upp av en sämre säsong och 1990 var det bara att säga hejdå till högsta divisionen. Som näst sämsta lag åkte ÖIS ur och dessutom förlorade laget med 1-7 mot Djurgården. Örgrytes största förlust i Allsvenskan någonsin.

Det dröjde sedan till 90-talets avslutande år innan Örgryte IS var att räkna med igen. I laget fanns bland annat Marcus Allbäck som 1999 blev skyttekung efter att ha återvänt från danska och italienska utflykter. Vid rodret satt den nuvarande förbundskaptenen Erik Hamrén som på något vis lyckades vända 1998 års krislag till ett lag att räkna med redan -99. 2000 vann ÖIS sitt första och hittills enda Svenska Cupen-guld.

Därefter kan de flesta av er historien. Afonso och Paulinho Gúara gjorde lite vad de ville under några säsonger innan pulkabacken blev både brant och hal. Hal som tusan. Och snabbt utför gick det sannerligen. Afonso stack till Malmö FF och 2004 räddade Tryggvi Gudmunsson Örgrytes Allsvenska existens genom en snedspark på övertiden. Men tyvärr var det bara konstgjord andning. År 2006 var det för, jag vet inte hur många gånger i ordningen, avvinkning åt Allsvenskan efter ynka tre segrar på hela säsongen.

År 2007 blev ännu värre. ÖIS lyckades näppeligen med någonting i Superettan och det osade hett kring Janne Carlssons öron. I samma veva var FC Gothia på tapeten. Det var rörigt i alla led. Ingen hade koll på någonting och ÖIS var i fortsatt rullning. I anfallet befann sig ingen annan än Iheb Hamzeh och längre ned i banan sprang Jukka Sauso runt som ett irrvarv.

Till april 2008 var det 13 nya spelare i ÖIS. En total utrensning gjordes. Säsongen gick genom hela året galant och när Marcus Allbäck var tillbaka i Sällskapet till matchen mot Jönköping Södra stod det mer eller mindre klart att ingenting i Superettan skulle kunna stoppa ÖIS från Allsvenskt spel 2009. Och så blev det inte heller. I den näst sista omgången klev Öisrävarna Marcus Allbäck och Magnus Källander fram och pangade laget till en högre division.

Nu skriver vi snart 2013 och äntligen börjar pulkabacken plana ut en aning. Efter de tre efterföljande åren där allt gick så fel som det bara kunde gå (nästan i alla fall) så var det det här 125:e året som vände skutan. Åtminstone en bit. Nu är det positiva vindar igen. På Öisgården hörs skratt och framtidsvisioner. Men det skall skyndas långsamt. Ekonomin i förarsätet. Alltid. A. L. L. T. I. D. Men inte längre räds man utmaningar. Nu suktar man efter dem.

Och vem skall man tacka för detta om inte Wilhelm Friberg…

Mar 182012
 

#1 Daniel Lohm; Kompromisslös.
#2 Robert Bärkroth-Bengtsson Grymt bra spänst och en riktigt go kille.
#3 En makalöst snäll person.
#4 En ikons heliga nummer. Hans tronarvinge heter Valter.
#5 Per Johansson: Glömmer aldrig hans comeback på Gamla Ullevi. Går in och sätter ribban direkt med sin inställning och utstrålning. Kände bara glädje och stolthet i det ögonblicket.
#6 Superskottet mot Frölunda på Gamla Ullevi. En projektil som gått igenom läktaren om inte nätet stoppat bollen.
#7 Maken till tacklingsvillig spelare får man leta efter!
#8 Ärligheten personifierad.
#9 Mikael Söderbergh: absolut första gången jag var på Gamla Ullevi och på en ÖIS match hade jag precis klivit upp på läktaren när Valter dundrade in 1-0 mot Västra Frölunda, farsan behövde inte övertyga mig för att jag skulle bli öisare efter den där starten
#10 Högerback, mittback, defensiv innermitt….
#11 Fredrik Prytz: Helt klart en levande legend.
#12 Antal säsonger i ÖIS.
#13 Bo Arnesson: Premiärbrassen!
#14 Faktiskt inhopp som målvakt också. Borta mot Landskrona.
#15 Felix Emil Jonsson: Jag har sett Valter göra mål en gång, på träning. Ett nickmål på gräset uppe på öisgården. Jag har inte sett han göra mål innan eller efter det. Jag har inte heller sett någon bli så glad, innan eller efter. Värre rop än när den gode Pelma gjorde mål följt av ett hopp upp på Dennis Jonssons rygg. Vackert!
#16 Aldrig för stressad för att växla några ord med oss supportrar.
#17 Felix Emil jonsson: Ett annat starkt minne är när han gjorde sin hemmacomeback mot syrianska. Det tog ungefär fem minuter innan han hade skickat ut en spelare på bår. Respekt!
#18 En hjältes, legends och kultpersons nummer! Heligt i mitt minne.
#19 Ryktet säger att när truppen var på träningsläger på cypern så tvingades spelarna att ta kort för Panos som ett aprilskämt. En spelare badade i den svinkalla vattnet. Do I have to say his name?
#20 Steve Wennergren; En krigare, hjälte med ett hjärta över alla andra.
#21 Troligen ligger Joakim Geigert bakom luringen på stranden.
#22 Fantastiskt startsnabb i löpningarna!
#23 Trodde länge att hans längduppgifter var felaktiga, tills jag stod bredvid första gången.
#24 Mäktig karisma.
#25 Spänst som får en känguru att framstå som en elefant på hal is.
#26 Anser att alla avblåsningar mot Valter är felaktiga.
#27 En av, genom åren många, de tifoansvariga hade en ful vit bil. Som snyggades till med nummer och namn. En hyllning som heter duga!
#28 En av de absolut största i jkubbens historia. Ett hjärta som verkligen lever och andas ÖIS.
#29 Vinnarskalle av sällsynt slag i klubben, under modern tid.
#30 När Valter ler skiner solen. Djungelordspråk a la Fantomen.
#31 Kändes, faktiskt, aldrig malplacerad på någon posititon.
#32 Karisma som utsöndrar positiv energi.
#33 Den vita bilen var väldigt ful. Hyllningen gjorde dock att jag började tro på att insidan kan försköna.
#34 Valters glada leende när Pedro tilltalade honom på portugisiska i samband med en b-lagsmatch 1998. Efter att den inledande överraskningschocken lagt sig.
#35 Klev alltid fram, aldrig undan.
#36 Föredömlig i sin inställning, att aldrig gnälla över något ger mer än det tar.
#37 Man fick ont av att se vilka tacklingar han kunde dela ut ibland. Tur att jag aldrig spelat mot denne kung!

Dec 112011
 

19980511

”Med ryggen fri”
Strålande sol och härligt vårskönt i luften. Bra uppladdning på the Dancin’ Dingo.
Som vanligt dyker vi upp lagom till avspark utan att ens ha funderat kring eventuella köer. Under tiden vi står utanför leveransporten in till Östra stå, vid norra läktaren, så bryter det ut ett sjuhelvetes jubel och vi är övertygade om att det är inmarschen samt att matchen blir försenad pga de långa köerna som ringlar utanför arenan.
Väl inne på Gamla slussas vi förbi den del av läktaren som huserar fienden, de ofrälse, randiga – även hatat barn har många namn. Jag och min vapendragare Douglas får utstå en hagelstorm av snus, mynt, saliv och annat som intelligentian anser sig kunna avvara för stunden. Väl framme vid klacken inser vi att matchen faktiskt är igång, det noterade vi nämligen inte under vår 70 meters promenad till rätt sida läktaren… Vi klättrar upp på räcket och blir kvar där. Gemensamt gör vi vårt bästa för att elda på våra bröder och systrar och få spelarna att känna av Götets bästa stöd.
Helt plötsligt är det vilt jubel igen, speakerrösten förkunnar att det står 2-0 till fienden. Seriöst? 2-0?! När gjorde de första målet? Jag tappade luften en stund och fick anstränga mig för att fortsätta på räcket. Antar att det var samma känsla för Douglas. Stakar haglade och ekade mellan läktarna. Det blev en härlig matchduell med deras ledande figur – Andreas Toll (med perspektiv på det hela, en väldigt värdig motståndare under åren jag stod på räcket).
Vi skulle få utdelning till slut och det var vår hjälte Rambo-Svante som hängde in reduceringen. Snyggt dessutom, det har jag sett på tv-repriserna efteråt. Under matchen var det inte många stunder som upplevdes på fast mark. Toalettbesök och enstaka rusningar till ölkiosken var det enda vi unnade oss i semesterväg från våra positioner på räcket. Och, vilket gensvar vi hade från den rödblå delen av östra stå. Ju längre matchen led och våra mål trillade in så ökade andelen gåshud på kroppen, det byggdes lager på lager!
Jag hade gärna gett en mer korrekt bild av själva matchen, men den såg jag inget av – live. Storbildskärm fanns över norra betong men den brydde man sig knappt om. Att det blev ytterligare två av Rambo är en hjältesaga utan dess like. Att jag sett videoupptagning i efterhand och återupplevt nervdallret och frustrationen på samma sätt som när jag hade ryggen mot plan är en parentes. Jag kan enkelt sammanfatta det på följande sätt; denna matchen vill jag inte uppleva på annat sätt än det jag i själva verket gjorde!
Till er som var där vill jag låta hälsa; det är en av de starkaste läktarupplevelser jag upplevt, trycket och intimiteten vi hade den matchen är av episka mått!
Sköna hälsningar// Jeppe

 

Under 2000-talet har ÖIS haft sju olika huvudtränare. Alla med sina för- och nackdelar. En del bättre, en del sämre och några fullständigt katastrofala. Under min tid som Öisare har klubben hunnit med följande herrar: Erik Hamrén, Jukka Ikäläinen, Zoran Lukic, Sören Börjesson, Janne Carlsson, Åge Hareide och Janne Andersson. En gedigen samling, minst sagt. Och med tanke på att det är ett par dagar till nästa match – och att jag inte har något bättre för mig på dessa förbannade tågresor mellan X och Y – tänkte jag att det kunde vara kul med en liten tillbakablick på dessa sju herrar och deras gärningar och resultat som huvudtränare.

Inspirationen till den här artikeln fick jag när AIK knöt till sig Alex Miller för en dryg månad sedan och en AIK-bekant gjorde en sammanställning och betygsättning över samtliga huvudtränare som AIK haft under 2000-talet.

Självfallet behöver ÖIS och Sambadefensiv en likadan genomgång.

Inte sant?

Så klart!

Erik Hamrén (1998-2003) +++++

Be till gud så svarar Hamrén!

Erik Hamréns meriter som tränare för ÖIS talar för sig själv. Det finns liksom inget mer att säga. Under åren i ÖIS fylldes det hamrenska prisskåpet – för att inte tala om ÖIS-gårdens prisskåp – på med ett cupguld (2000), ett litet silver (2002) och ett allsvenskt brons (2003). Och ÖIS gick från jojo-gäng till topplag på bara ett par säsonger. För att inte tala om hur Lirarnas lag återupprättade sitt skamfilade rykte och återigen blev Lirarnas lag. I ÖIS-kretsar är Hamrén – av förståeliga skäl – untouchable. Med all rätt! När man ser till betyget på Hamréns tränargärning i ÖIS kan man inte göra så mycket annat än att sätta högsta betyg. Dessutom med en guldstjärna i kanten. Hur många av de som besöker Gamla Ullevi i dag blev inte Öisare under Hamréns glansdagar?

Samtidigt får man inte glömma bort att Hamrén förfogade över ett gäng gudabenådade fotbollsspelare under sin tid i ÖIS. Eller vad sägs om Marcus Allbäck, Johan Elmander, Niclas Sjöstedt, Johan Anegrund, Anders Prytz, Valter Tomaz Jr, Morgan Nilsson, Dick Last, Joakim Karlsson, Afonso Alves och Paulinho Guara. Och lägg då märke till att jag inte ens har nämnt mittfältarna Martin Ulander, Markus Johannesson, Magnus Källander och Jeffrey Aubynn. Satan i gatan vilket mittfält ÖIS hade på den här tiden. Helt klart en av de fem bästa mittfältsuppställningar som svenska fotboll har bevittnat under 2000-talet (i konkurrens med Djurgårdens under säsongerna 2002 och 2003, IF Elfsborgs under säsongerna 2008 och 2009 samt Kalmar FF:s under säsongen 2008).

För de här spelarna skapade Hamrén den optimala modellen och gav dem sedan frihet att vara precis hur kreativa, lekfulla och effektiva som de önskade. Därutöver gjorde han även följande saker: kokade gröt åt dem, pushade på dem, lärde dem att det är minst lika viktigt att underhålla som att vinna och att det viktigaste av allt ändå är att ha roligt när man lirar fotboll. Gör skitjobbet med ett leende så kommer finessen och liret av sig självt. Och med det kom också framgångarna. Frågan är om vi Öisare kommer att få uppleva en lika framgångsrik period inom en snar framtid eller om den tiden är förbi för gott.

Facit: 104 47 24 33 159-143 16 165 (1,59)

Be till gud så svarar Hamrén

Jukka Ikäläinen (2004) +

Jukka Ikäläinen introducerades som mannen som skulle ge sambafotbollen en sisuinjektion. I Ikäläinens uppdrag ingick dess värre också den något otacksamma uppgiften att ta över och förvalta det kungarike som Erik Hamrén hade byggt upp under sina sex år i ÖIS. Något diplomatiskt uttryckt kan man väl säga att det gick så där för Ikäläinen. Eller vad fan! Varför ska vi vara diplomatiska. Jag har fått nog av att smyga kring väggarna och viska saker som jag tycker och tänker. Nu får det vara slut på att svära under lugg och att knyta handen i fickan. Det är väl bättre att vi är raka, öppna och ärliga och tar bladet från munnen och säger som det är: det gick helt åt helvete; Jukka Ikäläinen var en fullständig katastrof.

Från toppen till botten på en säsong. Vad mer behöver du veta? Det enda som räddade oss från fullständig förnedring den säsongen var en lyckospark av Tryggvi Gudmundsson.

Så här i efterhand kan man ju undra vad det var som fick ÖIS att välja Ikäläinen som huvudtränare efter Erik Hamrén. Lockades man av hans vilda idéer om en synnerligen specialiserad och dynamisk fotboll där varje enskild spelare skulle vara väldigt nischad inom ett visst område eller trodde man bara att Ikäläinens snack om sisu och vinnarskallar skulle göra att ÖIS tog det där sista lilla steget till den absoluta toppen av tabellen? Så här i efterhand är valet av Ikäläinen som ny huvudtränare fullkomligt obegripligt. Mannen hade ingenting. Siltch. Nada. Nothing.

Med facit i hand kan man också konstatera att Ikäläinen var en felrekrytering. Jag vill till och med hävda att Ikäläinen var början på slutet, eller hur man nu ska säga. Efter att Ikäläinen fick sätta sitt märke på ÖIS har inget varit sig likt. Efter Ikäläinen har ÖIS varit svensk fotbolls jojo-lag numero uno. Ikäläinen fick till slut lämna klubben och kläckte i det sammanhanget ur sig det fantastiska citatet: ”Jag skulle bli väldigt överraskad om något hände nu eftersom jag de senaste dagarna planerat intensivt med klubbledningen inför kommande säsong.” Dagen efter fick Ikäläinen äntligen lämna klubben.

Och bara så att ni vet, det finns en logisk förklaring till varför så många Öisare gick från att dra blondinskämt till att dra skämt om Jukka Ikäläinen under säsongen 2004:

Valter Tomaz Jr står och städar sin bil uppe på ÖIS-gården när hans tränare, Jukka Ikäläinen, kommer ut och kollar ÖIS-gårdens brevlåda och går in igen.
Femton minuter passerar, och Valter står fortfarande kvar och städar sin bil, när Ikäläinen kommer ut igen. Och återigen kollar Ikäläinen  brevlådan. Och återigen går Ikäläinen in igen.
Valter går nu över till att vaxa huven på sin bil. Och efter ungefär 20 minuter eller kanske en halvtimme kommer Ikäläinen ut för att kolla brevlådan för tredje gången. Och för tredje gången går Ikäläinen in igen.
Samma visa upprepar sig en fjärde gång och nu har Valter fått nog och frågar Ikäläinen vad fan han håller på med.
- Jukka, varför springer du ut och in och kollar brevlådan hela tiden? Var inte brevbäraren här för över två timmar sedan. Vad håller du på med!?!
- Jo, men den där idiotiska datan säger hela tiden att jag har fått post!!!
End scene…

Facit: 26 6 9 11 24-35 (-11) 27 (1,04)

Zoran Lukic (2005 – maj 2006) ++

Norge har Skavlan. Sverige har Skrävlan. Zoran Lukic pratade vitt och brett om hur han skulle reformera ÖIS och göra laget till det nya Djurgårdens IF FF (ni som var med på den här tiden minns säkert att Djurgården, Zoran och ärke-bajaren Snuffe Åkeby var det nya svarta i Fotbolls-Sverige omkring 2004-2005). Under sina ett och ett halvt år som tränare för ÖIS skrapade Zoran Lukic ihop ett något bättre facit (1,09 poäng per match) än vad Jukka Ikäläinen (1,04 poäng per match) gjorde under föregående säsong. Inte illa! Mycket snack, men väldigt, väldigt lite verkstad. När det väl kom till praktik och att leverera resultat hade inte Skrävlan mycket att komma med.

Under våren 2006 lyckades Lukic dessutom med bedriften att coacha ett lag bestående av spelare som Ailton Almeida, Ola Toivonen, Boyd Mwila, Dick Last, Valter Tomaz Jr, Johan Anegrund och Anders Prytz till att ta fem poäng på nio omgångar. Hur i helvete gick det till? Jo, det ska jag tala om. Genom ett oerhört naivt försvarsspel, genom en taktik som inte passade spelarmaterialet och genom att hänga ut spelare i media. Lukic fick också lämna klubben med svansen mellan benen och har därefter levt en undanskymd tillvaro i kvartersklubben Qviding FIF (med undantag av en tolvmatcherssejour i Djurgården under 2009 – som givetvis slutade i totalt fiasko – vad annat!) och det trots att Lukic såg sig själv som guds gåva till svensk fotboll och snackade vitt och brett om anbud från Tyskland och Holland och ditten och datten. Nej, Zoran ”Skrävlan” Lukic var bara ytterligare en i raden av felrekryteringar efter Erik Hamrén.

Herr Lukic ska dock ha kredd för att han drog in en hel del stålar till Sällskapet. Utan Lukic som huvudtränare hade sannolikt aldrig Ola Toivonen skrivit på för klubben. Cha-cha-ching! Och om det kollektiva minnet inte sviker oss så var det tack vare Zorans gift of gab som ÖIS fick så bra betalt för Ailton Almeida. Vi säljer inte under 40 miljoner! Klirr i kassan som räddade klubben från konkurs. Så där har ni det, helt värdelös var han inte den gode Zoran, även om han sannolikt var en bättre talare och förhandlare än taktiker och matchcoach [Tack för påminnelsen, Tml].

Facit: 35 10 8 17 43-56 (-13) 38 (1,09)

Zoran Lukic kan allting: Hur man tar allsvenskt guld, hur man gör spelare som Ailton Almeida och Ola Toivonen till förlorare och hur man gör tillvaron i Qviding dräglig.

Sören Börjesson (maj 2006 – november 2006) +

Sören Börjesson är en legend. Så är det bara. Man kan inte skriva något ont om Sören Börjesson utan att straffas i efterlivet. Så är det bara. Men låt mig bara säga en sak, någon allsvensk tränare var Sören Börjesson inte. På tok för snäll och gosig för att göra ÖIS korgossar till en vinstmaskin. När Börjesson borde lärt spelare som Robin Ganemyr, Boyd Mwila och Henri Scheweleff att tugga taggtråd lät han dem istället försöka lira sig ur bottenträsket. Öisigt, men inte helt rätt taktik om man vill spela allsvenskt. Ska man vara helt ärlig fick Börjesson förvisso ta över ett sjunkande skepp från Zoran Lukic. Hur Börjesson än försökte kunde han aldrig få skutan på rätt köl. Inte konstigt med tanke på att råttorna redan höll på att lämna skeppet: Ailton Almeida blev klar för FC Köpenhamn, medan Johan Anegrund funderade på pension och Ola Toivonen, Valter Tomaz Jr och Anders Prytz längtade bort. Resultatet vet vi alla, en 14:e plats i Allsvenskan och degradering till Superettan. Därpå följde den hemska säsongen 2007, men med den har inte Sören Börjesson så mycket att göra.

Facit: 17 3 5 9 18-30 (-12) 14 (0,82)

Janne Carlsson (november 2006 – juni 2009) +

Av de sju tränare som ÖIS har haft under 2000-talet har nog Janne Carlsson haft den allra mest otacksamma uppgiften. För det första fick han ta över tränarsysslan i ungefär samma stund som klubben gick in i en djup kris. Några månader innan Carlsson tog över stafettpinnen från Sören Börjesson var ÖIS timmar från en konkurs. Något som skulle få konsekvenser ungefär ett år senare i den s.k. Gothiagate. Som om inte det var nog fick Carlsson dessutom ta över ett lag som precis degraderats från Allsvenskan och med allmän spelarflykt som följd. Ola Toivonen försvann till Malmö FF, Ailton Almedia såldes till FC Köpenhamn, Johan Anegrund la skorna på hyllan, Valter Tomaz Jr och Anders Prytz drog i väg till Norge, Tuomas Uusimäki flyttade hem till Finland och låneavtalet med Elias Storm gick ut. Mellan säsongerna 2006 och 2007 tappade ÖIS spelare motsvarande 123 matcher från start. Snacka om att inleda i motlut.

Carlsson kavlade dock upp ärmarna och gav sig den på att lyckas även om han var tvungen att förlita sig på ungtuppar som Ken Fagerberg och Robin Jonsson, inlånade spelare som Samuel Barley och Ze Rony och köttare som Ivica Skiljo och Iheb Hamzeh samt anfallsvapnet långa bollar i tomma intet och håll tummarna för att alla heter Ken i Göteborg. Säsongen 2007 blev också en fullständig katastrof med ett lag som inte trivdes med varandra och som inte hade en aning om vad som krävdes för att bli ett stabilt superettanlag. Och Janne Carlsson bidrog verkligen till detta genom att allt för ofta lyfta upp Iheb Hamzeh eller Jukka Sauso i anfallet och börja skicka långt. Om vi ska vara snälla kan vi väl säga att Carlssons ära och framtid som ÖIS-tränare räddades av Ken Fagerbergs och Andreas ”Kocken” Clarholms fina säsong. I övrigt gör vi nog bäst i att sopa in Carlssons första säsong som huvudtränare långt under mattan dit bara dammråttorna vågar bege sig.

Säsongen 2008 gick dock i dur. Till stor del tack vara värvningarna av Pavel Zavadil, Dennis Jonsson, Tommy von Brömsen, Christofer Bengtsson, Björn Anklev och Marcus Allbäck. Carlsson tog plats i baksätet och lät spelarna visa vägen. Fortfarande med hjälp av en hel del långa bollar, men också med lite lir genom 2008-års assistkung Zavadil och ett grymt köttigt och kompakt försvarsspel. Förstaplats i Superettan och uppflyttning.

Då började också det helvete som vi helst inte vill tala om. Än mindre dra oss till minnes.

Jag är ledsen, men jag måste ta upp de tolv första matcherna under säsongen 2009. Jag menar det går inte att blunda för två poäng på tolv omgångar. Det bara går inte! Visst, man kan snacka om skador och oflyt och om Dick Lasts tabbar, men man kan lika gärna snacka om felvärderingar av spelarmaterial, en svag och icke-fungerande taktik, bristande analys av motståndarnas styrkor och svagheter och ett oerhört naivt och extremt svagt försvarsspel. Samtliga dessa senare förklaringar ligger på Janne Carlssons bord. Skyldig till alla åtalspunkter! Det är bara att inse att Carlsson inte var mogen för att ta sig ann ett bottenlag i Allsvenskan. Och därmed blev han följaktligen också degraderad till assisterande tränare igen. Om man ska säga något om betyget så är det väl att en bra säsong och två riktiga katastrofsäsonger inte kan ge så mycket annat än en etta i betyg. Det är trist, men så är fallet. Livet är helt enkelt hårt mot de hårda.

Avslutningsvis måste jag bara tillägga att Janne Carlsson helt klart har ballar av stål och att det är något som han ska ha all respekt för. Alla som står ut med hot och hembesök och allt vad det innebär för familj och psykisk hälsa och som ändå klarar av att gå till jobbet och ta fighten dag efter dag är OK i min bok.

For those about to rock – We salute you!

Facit: 72 27 14 31 102-107 (-5) 95 (1,32)

Åge Hareide (juni 2009 – oktober 2009) ++

Vi var många som lät oss bli förförda av Åge Hareide. Inget lustigt med det. Efter en katastrofal vårsäsong där ÖIS under Janne Carlsson, Dick Lasts och Marcus Allbäcks ledning tagit två poäng på tolv matcher gjorde Hareide entré med buller och bång. Nu skulle det bli ordning och reda på torpet. Blåställ på! Och ingen mer skit i det blå skåpet. Nu skulle vinsterna börja trilla in. Och det första Hareide gjorde var att införa de gemensamma frukostarna som Erik Hamrén hade kört med under sin tid som tränare. Ändra rutiner, knyt ann till traditionen – helt rätt och riktigt!

Hareide lanserades med en gång som någon form av frälsare. Med all rätt? Undertecknad föll definitivt i fällan. Kanske för att Hareide röt till när spelarna inte skötte sig på träning. Nu skulle det bli slut på lallandet och snacket om goa gubbar och bra stämning. En kris ska behandlas som en kris och en tränare ska inte vara spelarnas polare. Kanske för att Hareide tycktes vara en tränare som var helt besatt av detaljer. Inget mer slarv i försvaret eller enkla bolltapp på mittfältet. Slarvar du, bänkas du! Svårare än så var det inte. Kanske för att Hareide var en tränare som tycktes ta allt på största allvar. Skit i hur tabelläget ser ut, skit i våren, vi har vår egen tabell: Hösttabellen. Kanske för att Hareide var en tränare som kunde låta spelarna  ägna timmar åt att nöta uppspel och löpvägar. Ingenting fick lämnas åt slumpen och varje lag hade styrkor och svagheter som kunde minimeras eller utnyttjas. Kanske för att Hareide inte var Janne Carlsson.

Om man ser till Åge Hareides resultat över 18 matcher kan man dock konstatera att han inte fick ut så väldigt mycket av sitt spelarmaterial. Under tiden med Hareide snittade ÖIS 1,28 poäng per match. Visst, det är bättre än vad man gjorde med Carlsson, Last och Allbäck vid rodret (0,17 poäng per match), men det är fortfarande pretty fucking far from OK som Marsellus Wallace hade sagt. Det sägs dessutom att han tråkade ut spelarna rejält genom att hela tiden köra samma övningar om och om och om igen. Ingen variation. Och inte fan lyckades han med sin uppgift. Det är bara att kolla i vilken serie ÖIS spelar i år. Och ska vi vara helt ärliga är det mångt och mycket Hareides förtjänst. Om han bara hade tagit bortamatchen mot Djurgårdens IF FF på allvar och inte ställt upp med trebackslinje eller låtit Alex Perreira gå ner som vänsterback i andra halvlek. Ja, då hade ÖIS kanske spelat kvar i Allsvenskan och inte blivit ett kryssgäng i Superettan. Avslutade dessutom synnerligen osnyggt när han använde klubben som en bricka i spelet om den fortsatta karriären. Höll ÖIS, Lars Ranäng och Dick Last på halster i en månad innan han lämnade besked om att han inte hade för avsikt att fortsätta i klubben. Inte särskilt vackert!

Facit: 18 6 5 7 22-26 (-4) 23 (1,28 poäng per match)

Åge Hareide lovade oss guld och gröna skogar, men gav oss skuld och röda knogar

Jan Andersson (2009-) ++ (under utredning)

Egentligen hade det varit roligare om den här artikeln hade publicerats när ÖIS stod på 4-4-2, men så blev det inte, utan nu publiceras den när ÖIS står på 6-12-2. Inte riktigt lika roligt, men what the hell. Inledningsvis vill jag säga att jag hoppas att det här är sista gången jag behöver skriva det här (för jag hoppas verkligen att VÄNDNINGEN kommer på måndag): Janne Andersson har verkligen inte haft någon lätt inledning på sin sejour som ÖIS-tränare. Skador, skador och åter skador. Under Anderssons första halvår i klubben har merparten av spelarna i startelvan och de som befinner sig precis utanför startelvan varit skadade en eller annan gång. Spelet har också blivit därefter. Det är nästan så att man skulle kunna tro att Anderssons ÖIS tillägnat årets säsongen till Stena Lines ägare och ärke-Öisarna Sten Allan och Dan Sten Olsson. I övrigt får man väl säga att Andersson fortfarande är under utredning. Juryn sitter fortfarande i överläggningar. Men man kan också konstatera att just nu ser det inte bra ut. Bevis om tröga och orörliga ÖIS som bara tjongar långt och som bara spelar oavgjort ligger i högar på åklagarens bord. På advokatens bort är det nästan tomt. Andersson förfogar i dagsläget över ett lag som inte kan vinna matcher. Dessutom ett lag som spelar ett synnerligen o-Öisigt spel, med extremt mycket långa bollar – uppemot 70-80 procent tjongisar – och som har förtvivlat svårt att stänga matcher. Det är bara att hålla tummarna för att advokaten pulls an OJ!

Facit: 20 6 12 2 32-24 (8) 30 (1,5 poäng per match)

Mannen som har lite för mycket gemensamt med Arne Hegerfors och Björn Skifs.

Den här texten hade givetvis kunnat avslutas med en omröstning, men jag har valt att inte göra det eftersom jag utgår från att Erik Hamrén skulle ta hem en sådan omröstning med 100 procent av rösterna. Det är liksom inte rättvist att jämföra Jukka Ikäläinen och Janne Carlsson med en tränare som till och med kan få Zlatan Ibrahimovic att leverera i landslaget.

Be till gud att Hamrén kommer tillbaka till ÖIS en dag!
 

Ingen Álvaro Santos med mot Sundsvall i morgon. Ingen Luka heller.

Time to shine, Ken. Du har lovat att göra ditt första mål i morgon, och du kommer nog behöva infria det löftet om vi ska åka ifrån Sundsvall med tre poäng.

Men det mest intressanta, hur väljer Janne A att formera laget? 4-4-2 i all ära, men är verkligen Nico en sån duglig startspelare att man inte ska kasta om lite för att nyttomaximera laget? Jag hade gjort det alla dagar i veckan och jag tror nog Janne också väljer att göra det. Om inte annat för att man vid behov ska kunna kasta in någon anfallare och slippa skicka in vår överblivna mittbacksbesättning. Nu är i och för sig inte Nico spelaren som man kastar in vid ett sånt behov, så kanske får han starta ändå?

Personligen ser jag möjligheten för Markus att äntligen få spela centralt i planen, som släpande forward bakom Ken. Han skötte den rollen strålande när han hade den i höstas och vi får hoppas att Janne har lagt märke till det. Dessutom kan alla ni som vill ha Björn Anklev ett steg längre upp i banan få er vilja igenom. Skulle Markus få spela framför Pavel och Seb så tvivlar jag på att någon annan än Björn får högerkanten och att Bengtsson får göra seriecomeback som högerback. Alex lär dessutom få ta vänsterflanken, och för första gången i år kan vi kanske få till ett riktigt naturligt kantspel. Den här uppställningen är spännande på många sätt om ni frågar mig och det är det bästa vi kan få fram av det material vi har tillgängligt (förutsätter att Mellqvist inte är redo för att starta annars kanske det hade kunnat diskuteras lite).

Jag känner mig precis lika optimistisk som innan jag läste om återbuden, även om Santos är ett tungt avbräck så öppnar det andra dörrar och förhoppningsvis kan det bli bra ändå. Det som är sämst är att vi tappar vår enda spelare som är i målform men som sagt, time to shine Ken. Det är dags att ta ansvar nu och få in bolldjäveln i målet!

Annars då?

Ja Sundsvall är ju obesegrade hemma, men detsamma gäller ju oss hemma som borta så det är ingenting att bry sig om. Konstgräset där uppe talar inte till vår nackdel, vi behärskar det underlaget och stundtals spelade vi riktigt bra mot Gefle. Det finns således goda förutsättningar för att vi ska kunna plocka med oss alla tre poängen hem. Vi skapar ju målchanserna så det är bara att hoppas att man har tränat avslut den senaste veckan. Sören Åkeby verkar dessutom få se den här matchen från läktaren, tvivlar på att det gör verkligen till eller från men man kan ju hoppas.

Tidigare möten

Vi mötte ju dem 2007 och förlorade med 2-0. Trots att jag såg andra halvlek så kommer jag faktiskt inte ihåg någonting av vad som hände på planen. Men roligt hade jag i vart fall. Senaste mötet innan det var 2005 men den matchen såg jag inte så jag ska inte uttala mig. Annars var jag där 2003 när Paulinho gjorde mål efter en minut och det resultatet stod sig matchen ut. En ganska medioker match vill jag minnas.

Idrottsparken i Sundsvall

I mitt tycke en av Sveriges fräschaste fotbollsarenor. I storlek är den bra anpassad efter Sundsvalls förutsättningar och den är modern och riktigt trevlig. Lite småkorrigeringar och jag hade inte haft något emot att ÖIS spelat sina matcher där (fast i Göteborg då). Har nog aldrig besökt bortasektionen då den platsen vi fick 2007 kändes lite provisorisk men jag kan tänka mig att man ser helt okej från kortsidan där bortasektionen är belägen. 100 kronor för inträdet är också överkomligt.

Och för er som ännu inte har kopplat, vi glömmer inte bort vilket datum det är i morgon!

© 2012 Sambadefensiv Kontakt: kontakt@sambadefensiv.se Suffusion theme by Sayontan Sinha