Jag ska vara ärlig med er direkt: Tankar på att sluta skriva för gott har passerat genom mitt huvud. Det känns helt enkelt inte som att det är värt det ibland. Jag blir bara så förbannat trött på allt.

Jag älskar er läsare oerhört mycket och det är för er jag håller på med detta. Det finns inte en chans att jag hade fortsatt såhär länge om det inte vore för er. När jag ser eran tacksamhet så blir jag nästan rörd och det betyder så otroligt mycket för mig. Det är ni som har gjort så att jag vill bli journalist och det är ni som har gett mig självförtroende nog att skriva. Problemet är när det blir som efter årets samtliga matcher för Tipselit Äldre. När kommentarsfältet blir en arena för smutskastning föräldrar emellan.

Bland våra läsare har vi folk från alla kategorier av folk som bryr sig om ÖIS men aldrig blir jag bemött med en sådan ton som jag blir efter matcher som rör Tipselit Äldre. Jag är då en pinsam nolla som enbart berömmer mina kompisar och klankar ner på andra spelare trots att jag inte känner någon av spelarna i laget personligen.

Dessutom används kommentarsfältet som ett interaktivt föräldramöte där diverse föräldrar till olika spelare i laget fritt kan, under olika finurligt utklurade pseudonymer lyfta sina egna barn till skyarna samtidigt som man trycker ned andras. Det finns få saker som jag avskyr så som föräldrar som lägger sig i sina egna barns idrottskarriärer för mycket och jag vill inte bidra till detta.

Jag orkar helt enkelt inte sitta i timmar för att skriva ihop ett matchreferat som jag antingen blir hånad för eller som används som underlag för föräldrabråk. Därför lägger jag härmed ner rapporteringen av Tipselits matcher. Det är inte kul längre helt enkelt.

Detta kommer säkert att drabba ”vanliga” supportrar som bara vill se utvecklingen hos klubbens ungdomar men jag hoppas att ni har förståelse för mitt beslut. Jag orkar helt enkelt inte med detta längre. Det ger mig ingen glädje alls utan förstör bara min lust att skriva på den här sidan som jag värderar så högt.

Kalla mig en crybaby men så är det.

B18 spelade under torsdagen två matcher. Den första vanns komfortabelt mot IFK Arvidsjaur med 3-0.Vinsten för B18 gjorde att de i åttondelsfinalen ställdes mot IF Elfsborg. I boråsarnas trupp återfanns en diger samling spelare med rutin från diverse landslagsläger och med Claes Ingessons son Anton som lagkapten och svårpasserad mittback. Men fotboll spelas som bekant på gräs. Naturgräs.

Matchen spelades på Inlag som är ett fält liknande Kviberg i Göteborg med fast med mindre antal planer. Naturgräs som inte för något av lagen är speciellt naturligt. IF Elfsborg är sedan länge ett lag som är och andas konstgräs. Kärlek är av plast är ett gammalt nött uttryck i Borås. ÖIS ungdomssektion har det dock inte speciellt mycket bättre då även de under större delen av året spelar på konstgräs då gräsplanen på ÖIS-gården nästan enbart är vigd för A-laget.

Med andra ord var detta inte något speciellt bekant underlag för något av lagen. Förvirrande nog så var det dock IF Elfsborg som tog tag i taktpinnen i matchens inledning och med deras lite mer storväxta spelare kunde man vinna de fler kamper och ta ett tag om spelet. Dock inte helt utan påhälsning på den egna planhalvan då ÖIS då och då stack upp i kontringar.

Men trots det var det ändå de gultröjade som kunde ta ledningen. Efter att ÖIS tappat bollen nere vid den högra hörnflaggan kan Elfsborg snabbt driva upp bollen och när man vinner ett motlägg på mittplan mot Daniel Carlsson hamnar man i ett numerärt överläge mot ÖIS backlinje. Snabbt, bestämt och organiserat ställer boråsarna om och en boll skickas in från mittplan till en anfallare som löpt in i straffområdet och med en rörelse som ser ut att vara hands tar anfallaren ned bollen och slår in bollen med en resolut vristträff, otagbart för Sebastian Laneby i ÖIS-målet.

Efter målet tar ÖIS kommandot i matchen och i stort sätt samtliga spelare tar sig i kragen och ganska omgående efter baklängesmålet är Douglas Montonen ytterst nära att från långt håll skjuta in ÖIS i matchen igen. Efter ett inkast på vänstersidan tar han några steg inåt i banan och låter högerfoten tala. Skottet är hårt och går mot det bortre krysset men precis när bollen ska borra sig in i det bortre krysset så nåt Elfsborgsmålcakten upp med sin högerhand. Ytterst nära.

Strax efteråt kommer dock det så efterlängtade 1-1 målet och det är Daniel Paulson som gör det. Felix Jigliden-Larsson kommer runt på vänsterkanten och lyckas sula in en boll runt sin back snett inåt bakåt till Daniel Paulsson som kommer löpandes in i straffområdet och skickar iväg bollen distinkt efter marken och kanske studsar den upp en aning och ställer målvakten men vad gör det. ÖIS är med i matchen igen, fadrar och mödrar applåderar och Paulson är överlycklig. Vackra idrott!

Efter målet blir spelet ganska böljande men ändå kan Daniel Paulson göra sitt andra mål och vilket mål han gör. Om jag minns helt rätt, och det är möjligt att jag inte gör, så är det Daniel Carlsson som lyfter in en boll i straffområdet mot Daniel Paulsson. Ursinnigt kämpande får Paulson tag i bollen, men tacklas undan av mittbacken. Precis innan han tappar balansen lyckas han dock trycka tillbaka och får en fot på bollen som rullar in bakom Elfsborgs målvakt. En styrke- och vilje-demonstration av den unge Paulson. Grande!

I slutet av den första halvleken kommer dock ett bakslag. Efter att ÖIS skruvat upp tempot rejält och skapat ett rejält tryck mot Elfsborgsmålet kommer helt plötsligt kallduschen. Elfsborg, som under hela matchen varit farliga på fasta situationer får en frispark i ett bra läge till höger om straffområdet. Frisparken slås hårt och dyker lurigt in vid den första stolpen. Surt sa räven.

Den andra halvleken blir inte alls lika händelserik som den första utan är mer av ett ställningskrig där båda lagen vill väldigt mycket och de båda vill det NU! och inte sen. Det blir en härlig kamp och många heta dueller men inget skönspel då inget av lagen då ingen har tid att etablera ett spel utan hellre slår en boll på chans i djupet än att vända tillbaka och starta upp något. Elfsborg är dock farliga på sina fasta situationer och kommer ofta högst och kan inte sällan hota i luftrummet.

Samtidigt får ÖIS-arna inte riktigt spelet att stämma inledningsvis men efter ett tag tar man tag i spelet och mot slutet av matchen är man återigen det klart aggressivaste laget. I matchens absoluta slutskede är Daniel Carlsson ytterst nära att få sätta spiken i kistan med ett skott från straffområdeskanten när hans, för dagen mållösa, men kreativa bror Henrik skär in från kanten och spelar bollen snett inåt bakåt till Daniel som klappar till den på uppstuds precis över ribban.

Men matchen slutar 2-2 och straffar skulle avgöra det hela. Straffar som är något många av spelarna har en bra vana av. Henrik Carlsson och Daniel Paulson vann förra året finalen i Sanktan på straffar och flera av 94-orna var med och vann finalen i just Gothia Cup på straffar för några år sedan.

Det ska dock visa sig att även Elfsborg har bra rutin på straffar och båda lagen är kyliga och bombsäkra från elva meter. Kyligast av alla är Carl Hawinger som på sant Alan Shearermanér trycker upp bollen i nättaket i den näst sista straffomgången. Straffläggningen går så långt att det tillslut är så kallade Sudden death-straffar. Efter en stunds tvekan vid första av dessa är det målvakten Sebastian Laneby som får stega fram och ta en straff. Han tar ansatsen och försöker få ner målvakten i det vänstra hörnet för att lägga den i det andra. Tyvärr får han inte någon bra träff på den gropiga gräsplanen och straffen går istället i mitten av målet och målvakten chansar rätt. ÖIS är ute ur turneringen och Sebastian Laneby ser helt förstörd ut. Något han verkligen inte borde vara. Killen stegade fram mot straffpunkten när ingen annan ville, utan att vara förberedd. Han ska ha all heder.

Livet går dock vidare och spelet som visats upp i den här turneringen lovar absolut gott inför fortsättningen av Juniorallsvenskan. Framåt!

Om knappt två veckor invaderas Göteborg av fotbollsspelande ungdomar med ursprung från all around the world. Cupen, som för första gången anordnades 1975, går alltså av stapeln för 27:e gången. Under denna upplaga kommer inte mindre än fem olika ÖIS-lag att delta och för första gången någonsin så är ÖIS-Gården en av platserna där matcher kommer att äga rum. Självklart kommer således också de flesta av våra representanters matcher att spelas på hemmaplan! Kan det bli bättre? Knappast, va.

Utöver att flertalet matcher kommer att spelas uppe i Delsjön så kommer det även att hållas igång andra aktiviter runt om. Att en hoppborg kommer att blåsa upp kan inte få högt i odds. Eller varför inte en variant på Angry Birds-maskoten som skrämde livet ur varenda en under det senaste hockeymästerskapet i Globen? En Byggare Bob i maskotform kanske? Eller kanske Prytzan i Robin Hood-förklädnad?

Hur oklart det än må vara med just den saken så är det desto klarare vilka lag som ställer upp i ÖIS färger. Om vi börjar nedåt och stegvis går uppåt så är det pojkar 12, pojkar 14, pojkar 15, pojkar 16 samt pojkar 18 som gäller. Av dessa fem olika uppställningar så kommer tre av dem att spela, åtminstone två av tre gruppspelsmatcher, hemmavid. Oklart varför, men tyvärr så kommer varken 12- eller 15-åringarna att spela på ÖIS-Gården. Istället förpassas 15-åringarna till Kviberg samtidigt som de allra yngsta kommer att behöva lalla runt till flertalet olika planer. Man kommer faktiskt att spela samtliga gruppspelsmatcher på olika ställen (Välen, Ruddalen och avslutningsvis Åkeredsvallen.)

Den så ständigt omryktade och upphaussade Gothiainvigningen äger rum söndagen den 15:e.  Ja, precis. Det är då serien just har vänt och vi snattat ytterligare tre poäng från Bosko Orovics gäng. Men det är också då som en alldeles fantastisk rödblå vecka tar sin start (med vinst mot Qviding då.) Vi börjar med en utökning av serieledningen för A-laget, genomlider en usel invigning på ett fullproppat Ullevi, och väntar förväntansfullt in måndagen. Dagen då gruppspelet börjar – och logiskt nog dagen då samtliga rödblå gäng ger sig in i leken.  Det blandas friskt mellan framförallt svenska, men även någon brasiliansk, motståndare. Otroligt nog kommer även 12-åringarna att möta ett lag från Syrien av alla länder. Coolt, oväntat – och roligt. Men inte ska väl detta Al Farasa kunna ro på ett sambalirande ÖIS-lag?

Den otroligt roliga, och händelserika, ÖIS-veckan fortsätter sedan på både tisdagen och onsdagen med fullspäckat schema. Då lagen spelar match tre dagar i rad är utbudet stort – och väljer du att styra kosan till den vackra stugan med tillhörande planer i Delsjön så är garantin att få se kommande A-lagsspelare (och kanske världsspelare?) stor. Då kan du sitta där i din gungstol, med ditt barnbarn i knäet, och berätta att du ”minsann kunde se att han skulle bli en världsstjärna” om si sådär 20-25 år på samma sätt som man själv fick höra när man var barn.

Så ta nu chansen att kolla in framtidens stjärnor, Örgrytes kommande seniorlagsrepresentanter – men framförallt den genuina glädje som dessa ungdomar visar till sporten. Och får man dessutom se Hasse i förklädnad (dock ytterst oklart hur det blir med den saken) så borde ju måndagen vara stenbokad redan nu. Visst?

Vill ni ta en närmare titt på var, hur och när lagen spelar så skall jag göra det enkelt för er.

Pojkar 18 HÄR
Pojkar 16 HÄR
Pojkar 15 HÄR
Pojkar 14 HÄR
Pojkar 12 HÄR

Go ahead n’ make sure you’ll have fun!