Mar 082011
 

Äntligen. Äntligen. Äntligen. Vi vet att ni har väntat och vi skäms lite som små knäjyckar som har gjort ”the dirty” inomhus i stället för i grannens blomrabatt eller i barnens lekhage i Hagaparken, men nu kommer äntligen den andra delen i serien som berättar historien om alla de minnesvärda spelare som har spelat i ÖIS genom åren (i alla fall under 2000-talet, men vi lovar att arbeta oss ännu längre tillbaka, ge oss lite tid bara). Alla spelarna kanske inte har varit några stora stjärnor, men de har på något sätt etsat sig fast i våra minnen och vi vill därför hylla dem med hjälp av denna tämligen enkla artikelserie. Det kan vara för en välförtjänt tryckare som de har delat ut eller kanske för att de inte var högre än tre päron och en finsk pinne.

I det första inlägget i serien ”Whatever happened to?” fick vi veta vad Samuel Barlay, Nadir Benchenaa och Carlos Espinosa håller på med nu för tiden. Och man kan väl säga att det var lite gott och blandat: en är stjärna i Chile, en kickar boll i Azerbadjan och en drog i väg till det så fridfulla mellanöstern. Men nu ältar vi inte mer om tidigare inlägg, utan nu snackar vi om det här inlägget i stället. I dag ska vi nämligen få veta vad som hände med den hårdaste av de hårda, den där killen som man inte kan göra annat än att älska samt en Rick James-kopia som aldrig fick chansen/aldrig visade upp något speciellt. De tre är…

Whatever happened to twin sets?
Whatever happened to Hi-fi?
Whatever happened to TV sex?
Whatever happened to Atli Thorarinsson?

Två av de hårdaste killarna som spelat i en ÖIS-tröja.

Atli Thorarinsson kom till ÖIS inför säsongen 2001 (ni vet, den där säsongen då vi spelade i de där förbannat fula Sapa-tröjorna med spelarnas nummer i navelhöjd på magen) och fick då mest agera tredje mittback. Trots det gjorde ändå Atli tio matcher under sin första säsong.

Vad kommer man ihåg mest av Atli då? Framförallt kommer man ihåg honom som en människa med ett ansikte som kändes som en blandning av en fransk adelsherre och Dumbo. Men spelmässigt kommer man ihåg honom för hans hårda spelstil. Som vi skrev när vi gjorde inlägget om ”Islänningar vi minns”:

Det sägs att ÖIS gamla hårding, Joachim Karlsson, sagt följande om Atli Thorarinsson: ”[fö]rr var jag inte rädd för någon på fotbollsplanen, men det var innan jag mötte Atli”.

Det där uttalandet från Joachim Karlsson – en spelare som är en av de hårdaste anfallare som någonsin stått på en fotbollsplan och som tog emot fula armbågar med ett leende – säger en hel del om Atli och hans spelstil. Det ska dock sägas att även om Atli kunde vara en lite elak och tuff djävel ute på planen så var han väldigt snäll när han inte stod på fotbollsplanen. Om ni tillåter skulle vi vilja berätta en lustig liten anekdot:

När Oskar (som skriver här på Sambadefensiv) var tretton bast fick han som skoluppgift att intervjua en fotbollsspelare. Under tiden som han skulle göra den här intervjun pryade han också som fotbollsspelare hos ÖIS (japp, that’s right, Oskar var världens tursammaste trettonåring). Oskar frågade då Sören Börjesson om det var OK att göra en intervju med någon av spelarna i laget och Sören sa att Atli nog var en bra kille att intervjua. Det hela slutade med att Oskar stod i en halvtimme och ställde frågor som ”Vilken är din favoritfrukt?”, ”Vad gillar du att se på TV?” och ”Varför är du så lång?” till Atli. Atli hade dock inga som helst problem med att stå där i en halvtimme och svara på alla dumma frågor som Oskar kunde komma på. Till råga på allt var Atli så snäll att han bjöd på en autograf innan intervjun var över. Tyvärr finns inte den där autografen kvar i dag. Den borde vara värd mycket. I alla fall i sentimentalt värde.

På planen var Atli ingen finlirare eller något passningsgeni, faktum är att han inte gjorde ett enda mål eller assist under sin tid i ÖIS, men vad gjorde det när ingen kunde ta sig förbi honom. Han nickade bort långbollar och tryckte ner de spelare som vågade försöka sig på att ta sig förbi honom. Har vi sagt att han var stenhård?

Precis innan säsongen 2004 startade lämnade Atli ÖIS och det var ungefär då det började gå rakt nedåt för klubben. Vissa vill kanske hävda att fallet berodde på att Erik Hamrén lämnade ÖIS efter säsongen 2003, men visst kan det också ha varit så att det berodde på att Atli ”Atlasbergen” Thorarinsson lämnade klubben. Det finns säkert någon som känner så i alla fall. Efter att Atli lämnade Sällskapet åkte han hem till Island igen. Där spelade han först för sin moderklubb KA Akureyri i en säsong innan han skrev på för topplaget Valur Reykjavík där han spelar än i dag. Atli var även landslagman för Island och spelade nio landskamper.

Whatever happened to pick-up trucks?
Whatever happened to yellow pages?
Whatever happened to burning books?
Whatever happened to Edwin Phiri?

Som vi är vana att se Edwin Phiri. Med ett stort leende på läpparna.

Vårt starkaste minne av Edwin Phiri är ett mål som han gjorde på gamla Gamla Ullevi. Året var 2003 och vi stod mitt i klacken när ÖIS mötte Enköpings SK. Precis som vanligt så fick Phiri spela högerback. Och efter lite strul i ”det där andra lagets” straffområde hamnade bollen hos Phiri som var placerad till höger, en bit utanför motståndarnas straffområde, från ÖIS håll sett. Phiri tog emot bollen och drog på ett skott som inte var särskilt hårt eller särskilt välriktat. Faktum är att skottet hade riktigt dålig fart och att det dessutom var skruvat åt ”fel håll”. Skottet skruvade sig alltså mot den vänstra hörnflaggan i stället för mot mål. Det här kunde bara sluta på ett sätt: inspark för ”det där andra laget”. Trodde vi ja. I stället för att gå ut över kortlinjen gick skottet rätt in i mål. Hur fan det gick till eller varför inte målvakten kunde rädda skottet har vi ingen aning om. Allt vi kommer ihåg är att det blev mål. Vi kommer också ihåg att hela ståplats exploderade och att klacken bröt ut i ett vilt jubel. Alla var glada. Men den som var gladast var ändå Edwin Phiri som sprack upp i ett gigantiskt (och lite förvånat) leende.

Målet var Edwins första och hittills enda allsvenska mål. Till saken hör också att det kom i hans första allsvenska match. Dessutom visade det ÖIS vägen i ett pressat läge. Säsongen 2003 inledde vi med två raka förluster (1-4 mot Helsingborgs IF och 1-3 mot IF Elfsborg). Tack vare Edwins rökare och två ytterligare mål av Paulinho Guara i årets andra hemmamatch kunde ÖIS börja klättringen i tabellen (som ni säket kommer ihåg så slutade det på en fjärdeplats efter Djurgårdens IF FF, Hammarby IF och Malmö FF).

Läs mer:

Första segern är i hamn

Tredje gången gillt

Nu är vi med!

Erik Hamrén: Edwin gör en fantastisk match

Ända sedan Phiri kom till Sverige för nio år sedan så har han faktiskt bara gjort två mål överhuvudtaget i a-lagssammanhang. Det nyss beskrivna målet och ett för Ljungskile under fjolåret. Vi är övertygad om att han visade sitt stora leende även den gången. Efter fyra säsonger och 41 Allsvenska matcher i ÖIS bestämde sig Phiri inför säsongen 2006 för att flytta till Ljungskile. Där har han varit bofast i försvaret ända till slutet av säsongen 2010 då han bytte klubb till FC Trollhättan. En (lycklig) återförening med Boyd Mwila. I Trollhättan kommer Phiri med all säkerhet att bli en viktig kugge i försvaret och det kommer bli trevligt att få fortsätta se honom lira boll.

Whatever happened to Chairman Mao?
Whatever happened to God above?
Whatever happened to the cow?
Whatever happened to Dominic Yobe?

Dominic Yobe försöker se lika cool ut som Rick James. Han har i alla fall fått till frillan.

Dominic Yobe kom till ÖIS från Chiparamba Youth Academy (Chiparamba Great Eagles) under slutet av 2003. Blott 17 år gammal. Redan året efter gjorde han debut i ÖIS a-lag och i Allsvenskan. Ett inhopp i den artonde omgången inför drygt 4 000 åskådare hemma på Gamla Ullevi. Det blev förlust med 0-2 mot Malmö FF. Om det berodde på prestationen i matchen mot Malmö eller inte vet vi inte, men efter det inhoppet blev det inte några fler matcher i a-laget för Yobe under säsongen 2004. Året efter – när Zoran Lukic tagit över galärslavspiskan från Jukka Ikäläinen – blev det dock betydlig mer spel för Yobe. Med Zoran (och Sören Börjesson) vid rodret under säsongerna 2005 och 2006 fick Yobe spela mer än hälften av matcherna i Allsvenskan, oftast som en av tre mittfältare. Sammanlagt blev det 34 allsvenska matcher och ett mål och tre assist för Yobe.

Under den fiaskobetonade säsongen 2007 när ÖIS verkligen mådde pyton – både på och utanför planen – hade Yobe stora problem med självförtroendet. Inte heller ville spelet på planen stämma. Sett i backspegeln verkar det inte heller som att Yobes spelstil och mentalitet föll Janne Carlsson i smaken. Därmed fick den unge mittfältaren också mycket svårt att ta plats i startelvan, något som Yobe annars vant sig vid under 2005 och 2006. Mitt i sommaren 2007 bestämde sig ÖIS därför för att låna ut Yobe ut till finska AC Oulu.

Väl på plats i Finland och på Oulus centrala mittfält gjorde Yobe alldeles utomordentligt bra i från sig. Man skulle kunna säga att han gick från klarhet till klarhet och att det lite lägre tempot i den finska ligan passade Yobe som hand i handske. Till råga på allt trivdes han som sjutton i Uleåborg. Kanske kan det ha något att göra med att hans äldre bror också spelade i den finska ligan.

När låneavtalet mellan AC Oulu och ÖIS gick ut efter säsongen 2007 var det snack om att Yobe skulle vända hem till ÖIS-gården. Så blev inte fallet, utan i stället valde Yobe att stanna kvar i Oulu och i den finska andraligan. Ett val som skulle visa sig mycket klokt. I Oulu blev Yobe en viktig kugge på det centrala mittfältet och säsongen 2009 var han starkt bidragande till att Oulu vann Ykkönen (den finska andradivisionen) och gick upp i Veikkausliiga (den finska förstadivisionen). Som belöning för sitt fina spel under 2008 och 2009 utsågs Yobe till lagkapten under det första året i Veikkausliiga. Under 2010 presterade Yobe till och med så bra att han efter säsongen erbjöds ett kontrakt med det finska mästarlaget HJK Helsingfors. I november 2010 skrev Yobe ett tvåårskontrakt med HJK.

Under åren i Finland har Yobe också blivit något av en b-listecelibritet hemma i Zambia, men eftersom vi mestadels är intresserade av det som pågår på planen väljer vi att inte grotta ner oss allt för mycket i allt skvaller och alla rykten. Om ni är lagda åt det hållet kan vi dock tipsa er om att skriva in +”Yobe” +”Mampi” +”TeeTeey” i sökfönstret hos Google. Go nuts!

YouTube Preview Image

***

I nästa omgång av ”What ever happened to?” kommer ni få reda på vad som hände med Fidan Syla, Mike Owusu och Henri Scheweleff

Sep 062010
 

För det första vill vi be om ursäkt för den just nu låga uppdateringstakten. Vi skäms som små barn som blivit påkomna med kaksmulor i mungipan och vi lovar att det aldrig ska hända igen. Men det finns en förklaring – nyhetstorka. Även om allmän slapphet, åtaganden inom familjelivet och arbete också kan ha något med det hela att göra. Och sedan finns det ju alla de där sakerna som vi inte kan skriva om. Än. Men lugn, bara lugn, det kommer inom sinom tid.

Anyhoo… nu är vi i alla fall tillbaka och vi tänkte börja den här underbara veckan då männen äntligen skiljs från mössen och hela säsongen avgörs med en enda match – GIF Sundsvall på torsdag – med en skön tillbakablick på de spelare som banat vägen för Dick Last och ÖFAB:s senaste guldfyndighet, Steinthor Thorsteinsson.

Det finns de som hävdar att det finns många bra saker med Island. Bara för att ta ett par exempel: pressfriheten*, Sigur Rós, varma källor, Arnaldur Indriðason, kæstur hákar, Njals saga, Sugarcubes** och Eiður Smári Guðjohnsen. Sedan finns det förstås många dåliga saker också, som Stefan Thordarsson, det risiga banksystemet, regeringskriserna, att man gav dåren Bobby Fischer medborgarskap när han egentligen borde deporterats till USA för att ställas till svar för ett och annat lustigt uttalande (hell of chess player, lousy philosopher) och den där förbannade vulkanen som spydde ut aska så att det inte gick att ta sig någonstans under våren 2010.

För oss Öisare är dock Island i första hand förknippat med åtta saker: Örn, Sigurdur, Rúnar, Brynjar, Atli, Jói, Tryggvi och Steinthor. Och som en följd av detta ger vi er ”Islänningar vi minns”. Andra delen i vår så kallade minnesrevy. För er som missade den första bloggposten i serien – ”Tränare vi minns” – kan vi bara säga synd för er, men vi hoppas att ni nu tar chansen att läsa den.

Örn Oscarsson (1980-81) ++++

Örn Oscarsson gjorde 39 seriematcher för ÖIS  under åren 1980 och 1981. Av döma av de utsagor som finns bevarade från den här tiden var Örn otroligt nyttig på plan och under säsongen 1980 var han en starkt bidragande orsak till att ÖIS vann serien och tog sig tillbaka till Allsvenskan. Örn var också ett riktigt praktexemplar när det gäller stereotypen av en isländsk fotbollsspelare. Vi snackar om en spelare med en oerhörd fysik, stor, stark, och riktigt lojal mot sina lagkamrater. Till på köpet var han en riktigt bra fotbollsspelare. Det sägs att Örn en gång blev riktigt hårt ansatt av en motståndare under en match, men att han knappast kunde bry sig mindre om en sådan skitsak: han var helt enkelt built for speed, not comfort! Trots att motståndaren satte in sin tackling med full satsning mitt i Örns dribbling var det motståndaren som formligen studsade bort från Örns kroppshydda, medan Örn obekymrat tuffade vidare framåt mot offensivt straffområde. Och för att riktigt bre på rejält med smör på den här historien måste vi också ta med berättelsen från årets första träningsmatch på Valhalla Idrottsplats säsongen 1980. Det sägs att när de båda islänningarna (Örn och Sigurdur) skulle debutera för ÖIS så var det minusgrader och ruggigt i största allmänhet och då kommer de båda herrarna ut i kortbyxor! Skrönan gör sedan gällande att när någon på läktarplats frågade: ”Fryser ni inte?” Svarade Örn: ”Nej, vi har handskur”.

Facit: 39 matcher

Research och betygsättning: Tomas Levin

Sigurdur Björgvinsson (1980) ++

Enligt folk som vet och har sin skit samlad var Sigurdur Björgvinsson inget fysiskt praktexemplar. Ingen isländsk hårding a la Tungur Knivur. I kroppsbyggnad, storlek och spelstil påminde i sådana fall Björgvinsson mer om vår nuvarande isländske kämpe Steinthor Thorsteinsson. Större avtryck än så har inte den gode Björgvinsson gjort i det kollektiva medvetandet. Om vi hittar något mer kring denne mystiske herre lovar vi att uppdatera er om saken.

Facit: 9 matcher

Research och betygsättning: Tomas Levin

Rúnar Kristinsson (1995-1997-) ++++

Hör och häpna, om man ska tro de gamla isländska sagorna – och då snackar vi gamla som från mitten av 1990-talet – var Rúnar Kristinsson – eller den blonde eleganten som han kallades – dåtidens Pavel Zavadil. En snubbe som helt enkelt tog både det grova jobbet och det fina liret. Dessutom sägs han ha varit en rackare på frisparkar och hörnor. Om man ska tro sägnen skruvades frisparkar upp i kryss i parti och minut. Något mer nyanserat kan man väl konstatera att så knappast var fallet då Kristinsson enbart hann med att göra 13 mål under sina säsonger i Rödblått. En bra fotbollsspelare var det dock. Om det råder det inga som helst tvivel. Den landslagsmeriterade Kristinsson kom till Kalle Björklunds ÖIS från KR Reykjavík – där han hade spelat de första tio åren av sin karriär – och stannade två och en halv säsong innan han försvann vidare till norska Lilleström och belgiska Lokeren där han gjorde stor succé innan han flyttade tillbaka till Island för att avsluta karriären 2007 (att Kristinsson gjorde hela 23 år som spelare på elitnivå skvallrar om hans kvaliteter som spelare). Precis som Örn Oscarsson spelade Kristinsson för Rödblått under en allsvensk comeback och om vi har fått våra fakta rätt avgjorde han till med öppningsmatchen mot IFK Norrköping säsongen 1995 (en match som också var Kristinssons första tävlingsmatch för ÖIS). Enligt de som var med på den tiden kan Kristinsson har varit den bästa islänning som någon gång spelat i ÖIS. Här råder det dock viss träta då även Brynjar Björn Gunnarsson har sina tillskyndare när det gäller titeln ÖIS bästa islänning genom tiderna.

Facit: 59 matcher, 13 mål

Research och betygsättning: Tomas Levin

Brynjar Björn Gunnarsson (1999) ++++

Brynjar Björn Gunnarsson kom till ÖIS från norska Vålerega IF – där han placerat så långt in i frysboxen att han till slut gick under namnet Isbjörn -  i mitten av februari 1999 och gjorde debut i en träningsmatch mot Ljungskile SK samma kväll som treårskontraktet skrevs under. Snacka om att leva upp till den nationella stereotypen. Kuriosa: i samma match gjorde även Johan Elmander och kultspelaren Mike Owusu debut för Rödblått. Trots sin relativt unga ålder – Brynjar var 24 år när han kom till ÖIS – hade den gode Gunnarsson redan 15 landskamper på meritlistan och det dröjde inte lång tid innan han hade skaffat sig en bergfast plats i alla Öisares hjärtan. Och konstigt vore väl annat efter hans stabila och sköna lir. Ni vet det här snacket om sambadefensiv – att göra en dragning runt stödbenet som sista man eller en klackrensning på mållinjen, inte för att det är det rätta att göra, utan för att man kan – det kommer lika mycket från Brynjar Gunnarsson som från Valter Tomaz Jr. Tillsammans med Niclas Sjöstedt dominerade Brynjar Gunnarsson ÖIS försvarsspel under säsongen 1999 och var därmed en starkt bidragande del i att ÖIS kom på fjärdeplats i Allsvenskan och bara släppte in 23 mål under hela säsongen (tredje plats efter AIK (14(!) insläppta mål) och Halmstads BK (22 insläppta mål). Tyvärr blev bekantskapen mellan Brynjar och ÖIS intensiv och kort. Redan efter säsongen 1999 såldes Gunnarsson till engelska Stoke för ungefär 7 miljoner. Det är dock få Öisare som var med på den tiden som har glömt den flärdfulle och spelskicklige mittbacken/mittfältaren och på Gamla Ullevis läktare kan man än i dag höra äldre Öisare sucka och säga: ”[v]i har aldrig haft en bättre spelare än Brynjar, vi borde aldrig ha sålt honom, damn you, Stefan Allbäck, damn you!”. Och det var inte bara vi Öisare som uppskattade Brynjars kvaliteter, efter säsongen 1999 utsågs han till årets västsvenska försvarare av (IFK) Göteborgs-Posten.

Facit: 24 matcher, 1 mål

ÖIS samtliga nyförvärv inför säsongen 1999 samlade på en och samma bild (Brynjar Gunnarsson sitter bredvid Johan Elmander på främre raden)

Atli Thorarinsson (2000-2004) +++

Det sägs att ÖIS gamla hårding, Joachim Karlsson, sagt följande om Atli Thorarinsson: ”[fö]rr var jag inte rädd för någon på fotbollsplanen, men det var innan jag mötte Atli”. Och kom då ihåg att Jocke Karlsson var en riktig tuffing, ni vet en sådan där spelare som inte ens grät när han fick en avsiktlig armbåge rakt över näsan av den gamla Bajen-profilen Johan ”Danken” Andersson. När man sätter sig i respekt hos en spelare som Joachim Karlsson så har man något visst. Och det får man ändå säga att Atli Thorarinsson hade. Med sin tuffa och uppoffrande spelstil var han en fröjd att se på Gamla Ullevis gräs. Visst, han var en hård vattenbärare i mångas ögon, men han var också en bjässe i försvaret. En spelare som aldrig vek ner sig. I dag är det kanske inte så många som minns Atli. Inget lustigt med det då han inte gjorde så stort väsen av sig (minns hur han höll till uppe på Göteborgs universitetsbibliotek när han inte var uppe på ÖIS-gården eller på Gamla Ullevi). Därför är det värt att påminna om att den då 24-årige islänningen var en oerhört central del i det lag som utmanade Djurgårdens IF FF om den allsvenska segern 2002. Under den säsongen gjorde Thorarinsson 16 matcher från start (19 totalt) och bildade allt som oftast mittbackspar med Johan Anegrund (15 matcher) eller Valter Tomaz Jr (15 matcher). Gjorde även 9 landskamper för Island och spelar i dag för Valur i den isländska högstaserien.

Facit: 44 matcher, 0 mål

Atli Thorarinsson var en riktig hårding. Här i duell med en av Djurgårdens finare killar.

Jóhann Gudmundsson (2004-2005) ++

Inför säsongen 2004 var det ett djävla snack om att Jóhann ”Jói” Gudmunsson. Killen hade ju trots allt ett förflutet i Watford FC, Cambridge United och Lyn. Dessutom sades det att det rörde sig om en kvick, teknisk och spelskicklig dribbler med fin precision och löd i dojan. En isländsk Jeffrey Aubynn! En kantråtta utan dess like! En lirarnas lirare! Och givetvis köpte vi Öisare allt snack. Med hull och hår. Så här i backspegeln måste det dock sägas att dikten överträffade verkligheten. Rejält. Jóhann Gudmundsson visade sig vara en högst medioker spelare som inte gjorde någon mer än motståndarlagen glad under sina två säsonger i ÖIS. Visst, han försökte och han jobbade och han slet och vi minns alla den där nicken i ribban i bortamatchen mot Helsingborgs IF, men tyvärr fick Jói aldrig spelet att stämma. Till stor del kan det beror på att ÖIS gick in i en riktigt tunga period – The post-Hamrén Era som vi kallar den här på Sambadefensiv – i samband med att Gudmundsson kom till klubben. Hamnade också i bottenträsket när Expressen rankade allsvenskans internationella värvningar för något år sedan. Efter den relativt misslyckade sejouren i klubben gick Jói vidare till lokalkonkurrenten GAIS där han gjorde tre tämligen hyfsade säsonger. I dag är Jói dock tillbaka hemma på Island där han spelar för sin modersklubb Keflavik.

Facit: 37 matcher, 1 mål

Tryggvi Gudmundsson (2004) ++

Tryggvi Gudmundsson kom till ÖIS som en frälsare. Här var mannen som skulle ersätta Afonso Alves. Vår nye skyttkung. Stor, stark och med en riktigt fin näsa för mål. Allt är sant när skräp ska säljas! Innan sejouren i ÖIS hade Tryggvi spelat sex år i norska Tippeligan. För Stabaeck och Tromsö. Och där hade han öst in mål. Säsongen efter säsong. Om jag inte minns helt fel var det något i stil med 60 mål på 120 seriematcher. Vilket ändå måste betraktas som relativt hyfsat. Tyvärr gick det inte lika bra i ÖIS. Under sin enda säsongen i klubben var Tryggvi Gudmundsson konstant ifrågasatt och kritiserad. Till stor del på grund av att varken Tryggvi eller Jukka Ikälainens ÖIS fick spelet att stämma. Räddade dock sin heder genom att göra det avgörande toffelsparkmedtouchpåmotståndareflytmål på övertid i kvalmatchen mot Assyriska FF. Och för det är vi för alltid skyldig den vildsinte islänningen ett stort tack. Förutom sitt avgörande kvalmatchmål är nog Tryggvi mest känd för sitt något ansträngda förhållande till supportrarna. Vem minns inte matchen på Gamla Ullevi när Tryggvi helt plötsligt fick nog av allt gnäll från läktarplats, lackade ur rejält och gick fram till räcket och vrålade: ”[k]om ner själv och spela, om du nu tror att det är så djävla lätt!”. Snacka om att det blev knäpptyst på läktaren. Och det måste man väl ändå ge den gode Tryggvi, han hade humör, krävde respekt och han gjorde alltid sitt yttersta. Dess värre var det inte tillräckligt. Lämnade klubben med svansen mellan benen efter säsongen 2004 och har därefter spelat för Stoke i England och IBV på Island. Och får av någon konstig anledning fortfarande göra en och annan landskamp för Island. Kanske var det bara så att Tryggvi aldrig trivdes i ÖIS och Göteborg.

Facit: 22 matcher, 3 mål, 1 assist

Akrobatiska inkast är bra på sitt sätt, men kanske måste man ha lite mer att erbjuda än så för att gå direkt in i startelvan. Foto: Gudmund Svansson, Pixbild.se.

Steinthor Thorsteinsson (2010-) ++

Steine, Island, Ribbur, Tre äpplen hög, Fixur Straffur och Ljungbergur. Kärt barn har många namn, och av någon lustig anledning har Steinthor Thorsteinsson – utan att egentligen ha bevisat någonting annat än att han är uppvuxen på en akrobatskola – gjort viss succé bland Öisarna. Och det efter att bara fem matcher (tre från start och två som inhoppare). Kommer dock för alltid att få leva med oket att Dick Last och ÖFAB valde att satsa på Steine istället för Martin Smedberg-Dalence. I övrigt kan man väl konstatera att Steinthor – precis som Jói Gudmundsson och Tryggvi Gudmundsson – haft svårt att leva upp till sitt rykte. Han beskrev som snabb, teknisk och stark en-mot-en. Av vad vi har sett hittills tycks inget av detta stämma. Det ska dock sägas att juryn fortfarande sitter i överläggningar angående Steine. Vi är väl helt enkelt skyldiga att ge honom ytterligare lite tid, en rejäl försäsong och ett tiotal matcher under 2011 innan vi kommer med det slutgiltiga utlåtandet. Låter det OK? Vad bra.

Facit: 5 matcher, 0 mål

* För er som inte visste det kan vi meddela att Island nästan alltid hamnar högst upp i olika mätningar av pressfrihet, t.ex. Reportrar utan gränsers mätningar. Se där, nu lärde ni er något vettigt av att läsa Sambadefensiv, inte illa.
** Jo, man hade kunnat skriva Björk istället för Sugarcubes, men hur kul hade det varit nu när alla i hela djävla världen har koll på det lilla charmiga trollet med den stora rösten?

Apr 132010
 

Allsvenskan får ursäkta men i år heter Sveriges hetaste serie Superettan. Nu när spelare som Ken Fagerberg, Peter Abrahamsson, Álvaro Santos, Pavel Zavadil, Sebastian Johansson, Alex Perriera, Robin Jonsson, Dennis Jonsson, Björn Anklev, Tommy von Brömsen och Markus Gustafsson spelar i Superettan finns det inte längre någon som bryr sig om Allsvenskan. I år är Superettan lika het som Zooey Deschanel. Som lava. Som en sådan där varmvattenkälla som Atli Thorarinsson så gärna spenderar all sin tid i nu när han inte är Öisare. Om jag ska vara helt ärlig så känner jag knappt någon som bryr sig om Allsvenskan längre. Titta bara på vad som har hänt med publiksiffrorna sedan ÖIS lämnade Allsvenskan. Nej, i år ligger allt fokus på Superettan. Och på allmän begäran – eller allmän och allmän, vi har fått ett mail med en förfrågan om vi inte kan skriva sammanfattningar av Superettan efter varje omgång – kommer vi denna säsong att redogöra för vad våra konkurrenter och motståndare haft för sig under veckan som gått. Allt som en del i vår plan för att stärka Öisarnas position som världens bäst pålästa och kunniga fotbollspublik.

Landskrona BoIS – Degerfors IF 1-0 (1-0)

1-0 (3) Niklas Nielsen (assist av Tomas Raun)

Inte helt oväntat blev det succé för Henrik Larsson i premiären av Superettan. Succé och succé förresten. Nja, det kan man väl knappast påstå. Vinst med 1-0 mot ett modigt, bolltrillande och ineffektivt Degerfors IF. Men så mycket mer än så blev det inte, och under långa stunder av lördagens tv-sända match såg Landskrona BoIS riktigt bleka ut. Bra val av match, TV4. Bra reklam för årets hetaste serie! You sure know how to pick ‘em!

BoIS inledde dock matchen starkt och redan efter tre minuter tog man ledningen, när Tomas Raun visade prov på sin kapacitet som hörnläggare. Framför mål gick Degerfors målvakt, Sebastian Karlsson, bort sig fullständigt och BoIS unge talang Niklas Nielsen kunde helt sopren nicka in bollen i öppet mål. Efter matchen gnällde Karlsson på att han blivit trängd, något som faktiskt är ren och skär bullshit, åtminstone om man ser till reprisbilderna där det syns klart och tydligt att Karlsson missbedömer bollbanan och går bort sig helt på egen hand.

Just då såg det rätt bra ut för Landskrona. Något som dock skulle visa sig vara en synvilla eftersom Degerfors mer eller mindre dominerade resterande del av första halvlek. De unga nykomlingarna visade ingen som helst respekt för Landskrona. Stundtals rullade man ut de stackars skånepågarna. Värst var den lille bolltrollaren Johan Bertilsson. Först terroriserades Max Mölder och Linus Malmqvist i bästa Kurre Hamrin-stil och därefter drog Bertilsson ett stenhårt distansskott via en täckande hemmaförsvarare i ribban.

Närmare än så kom dock aldrig gästerna utan Landskrona kunde hålla undan. Allt detta skedde under den första halvleken. Andra halvlek blev dock så händelsefattig att det ryktas om att Landskronapubliken kontaktade matchfunktionärerna för att försäkra sig om att inte matchuret hade stannat. Det finns med andra ord ingen anledning att slösa vare sig text eller tid på den skiten. Tre poäng till BoIS och Henke Larsson. Svårare än så var det inte.

Falkenbergs FF – Jönköpings Södra 1-1 (0-0)

1-0 (53) Mikael Boman (assist av Peter Nilsson), 1-1 (66) Kristoffer Fagercrantz (fast situation)

I lördagens andra match spelade Falkenbergs FF och Jönköpings Södra oavgjort. Ett resultat som det sägs att J-Södra ska vara mycket nöjda med. Enligt rapporter från spridda håll fick J-Södra inte alls spelet att stämma utan Falkenberg kontrollerade under långa stunder matchen. Under den första halvleken hade Falkenbergs Mikael Boman ett antal fina lägen att ge hemmalaget ledningen, men av någon lustig anledning lyckades Boman aldrig få till avsluten. Det vill säga fram till den åttonde minuten av andra halvlek då Boman tog emot en passning i djupled från Peter Nilsson och rullade in 1-0 bakom en felplacerad Nuredin Bakiu. Enkelt, så enkelt.

Efter Falkenbergs ledningsmål sägs det att J-Södra spelade upp sig något. Och drygt tio minuter efter 1-0-målet gjorde Falkenbergs högerback, Tibor Joza, ner Pär Cederqvist strax utanför straffområdet. Onödigt. Släkten är givetvis värst. Ex-falkenbergaren, Kristoffer Fagercrantz, förvaltade frisparksläget på bästa möjliga vis genom att skruva bollen över muren, förbi Stojan Lukic, och in i krysset. Stilfullt!

Mot slutet av matchen hade sedan Falkenberg två fina lägen att avgöra matchen, Tibor Jozas distansmörsare motades undan av Bakiu och Stefan Rodevågs lobbförsök i matchens slutskede gick någon meter över ribban istället för under. Och för er som undrar hur Daniel Alexandersson såg ut i sin comeback i den gula Falkenbergströjan kan det rapporteras att han var energilös och fullständigt osynlig hela matchen igenom. Låter inte det precis som ett helt lag som vi känner till ganska så väl?

FC Trollhättan – Assyriska FF 0-0 (0-0)

I vad som i efterhand har beskrivits som en synnerligen tråkig match fick storfavoriten Assyriska FF ”bara” oavgjort mot förväntade bottenlaget FC Trollhättan. Enligt rappoter från Edsborgs Idrottsplats var två gamla Öisare, Eric Gustavsson och Boyd Mwila, bäst på plan i en match där Trollhättan visade upp ett imponerande kompakt försvarsspel och ett vindsnabbt omställningsspel. Särskilt Boyd Mwila ska ha varit mycket pigg under matchen. Ttela skriver bl.a. att ”Boyd Mwila var ett ständigt orosmoment för Assyriska” och att ”när det väl lirades var det Trollhättan som stod för sambatakterna”.

Assyriska hade det tyngre. Rikard Norlings tekniska och spelskickliga mannar fick inte spelet att stämma på Edsborgs ”minfält”. Efter matchen var Rikard Norling mäkta upprörd över den ovårdade planen och alltings djävlighet. Minfält! Bandvagnsstig. Alpslutning. Kärt barn har många namn. Precis allting, från det risiga spelet till resultatet, skylldes på det dåliga underlaget. I samband med presskonferensen efter matchen lär Norling bl.a. ha sagt ”att det var omöjligt att spela fotboll där ute”. Är det en visa som vi har hört förut? Dags för förbund och kommuner att vakna upp ur sin dvala?

Trots att Assyriska har plöjt ner resurser i sitt lag och värvat in nästan en hel ny startelva mäktade man alltså bara med ett skott på mål under hela matchen. I den 41:a matchminuten kom Xhevdet Llumnica helt fri mot Tobias Wennergren, men Wennergren kom ut, blåste upp sig som kulfisk och skar av Llumnicas skottvinkel och kunde därmed rädda avslutet ungefär lika enkelt som någon av Paradise Hotel-tjejerna får ragg en sen lördagsnatt på Dancing Dingo.

Under den andra halvleken tappade Assyriska allt spel. Och det trots att stjärnförvärvet Ceyhun Eris kom in istället för Stefan Batan. Värt att notera är att Assyriska under den andra halvleken enbart mäktade med tre avslut. Inget gick dock på mål. Istället var det hemmalaget som hade de bästa chanserna genom Boyd Mwila, bl.a. ett friläge i slutminuterna som Magnus Bahne kunde avvärja med nöd och näppe.

Syrianska FC – Ljungskile SK 2-0 (0-0)

1-0 (53) Peter Ijeh (assist av Denis Velic), 2-0 (61) Besim Kunic (assist av Denis Velic)

Det finns spelare som levererar det som de är betalda för att leverera. Peter Ijeh tycks vara en sådan spelare. Om jag inte har förstått saker och ting fel har Ijeh värvats för att göra mål. Och det gjorde han också i sin första match för Syrianska FC. I den 53:e minuten av matchen mellan Syrianska och Ljungskile SK visade Ijeh att de gamla måltakterna från säsongen 2002 fortfarande sitter i. Med en back i ryggen tog Ijeh emot ett inlägg från Denis Velic, bjöd på en liten nätt fint, vände om och krutade in 1-0 bakom en chanslös Nick Noble i Ljungskilemålet.

Förutom målet ryktas det dock om att Ijeh såg riktigt blek ut och att Syrianska såg riktigt ringrostiga ut under den första halvleken. Efter paus kom dock hemmaspelarna ut som ett helt nytt lag och under långa stunder pressade man ner Ljungskile i eget straffområde. Klassisk Syrianskafotboll har någon beskrivit det som. Lir. Press. Mål. Först gjorde som sagt Ijeh 1-0. Därefter kom 2-0 genom av Besim Kunic. Efter nonchalant försvarsspel från Johan Friberg da Cruz nådde bollen fram till Denis Velic som spelade fram Kunic, som enkelt kunde placera in bollen bakom den noble herr’n i Ljungskiles mål. Efter de två målen kunde sedan Syrianska vinna matchen tämligen komfortabelt. Något som hemmatränaren, Özkan Melkemichel, var mycket nöjd med: ”[j]ag tycker vi styr och ställer i matchen då. Vi är bättre på alla positioner helt enkelt”. Det är ju tur att något av de upphaussade lagen lever upp till förväntningarna. Här nere i Göteborg är vi verkligen jätteglad över det. Såååå glada.

IFK Norrköping – Östers IF 3-0 (1-0)

1-0 (45+1) Russel Mwafulirwa (assist av Tobias Rickhammar), 2-0 (76) Shpetim Hasani (assist av Daniel Bamberg), 3-0 (78) Christopher Telo (assist av Shpetim Hasani)

Tre mål på dryga halvtimmen. Mer än så krävdes inte för att IFK Norrköping skulle få en drömstart på årets säsong. Först gjorde Russel Mwafulirwa 1-0 på tilläggstid av första halvlek. Innan Mwafulirwas mål hade dock gästerna hunnit med att bränna en straff i den 35:e matchminuten. Östers nyförvärv Olivier Karekezi sköt straffen skyhögt över Niklas Westbergs mål. Det ryktas om att straffen gick så högt över mål att Norrköpings speaker funderade på att spela The Byrds ”Mr Spacemen” men att han i sista sekunden bestämde sig för att ge nykomlingen lite andrum. Don’t rub it in. Med lite drygt 75 minuter spelade av matchen gjorde Norrköping processen kort med Öster. Lite som en far som inte fattat det här med att vi har ett förbud mot barnaga i Sverige delade Snoka ut två snabba lavetter för att täppa till truten på den mopsande snorungen (Öster). Inom loppet av två minuter small det två gånger bakom Björn Åkesson. Bam! 2-0! Bam! 3-0! Först snurrade Daniel Bamberg och Shpetim Hasani upp hela bortaförsvaret i samband med en frispark strax utanför Östers straffområde. Ett mål som beskrivits som fotbollsgodis av Norrköpingsfansen. Därefter körde Hasani solo hela vägen från egen planhalva till offensivt straffområde där han serverade Christopher Telo som bara hade att stänka in trean bakom en chanslös Åkesson i Östermålet. 3-0 mot ett förväntat bottenlag, något för ÖIS att dra  lärdom av kanske?

GIF Sundsvall – IK Brage 2-1 (0-0)

1-0 (61) Ari Skulassson (assist av Aziz Corr-Nyang), 1-1 (77) Johan Eklund (assist av Vyacheslav Jevtushenko) och 2-1 (86) Nuri Mustafi

I Sundsvall bärgade GIF Sundsvall årets första trepoängare efter ett sent vinstmål mot nykomlingen IK Brage. Enligt rapporter från Norrporten Arena var det dessutom en riktig lyckospark som Nuri Mustafi avgjorde matchen med i den 86:e minuten. Innan dess hade Sundsvall hunnit med att ta ledningen genom Ari Skulasson och missa en straff genom samme Skulason. Skulasons 1-0-mål kom efter ett fint förarbete av Aziz Corr-Nyang, som på egen hand bröt igenom och gick på avslut. Brages målvakt, Gerhard Andersson, räddade dock skottet, men Skulasson höll sig framme och kunde sätta returen i mål. Efter det kvitterade Brage genom en nick av Johan Eklund, innan det var dags för Mustafi att på egen hand fixa biffen för hemmalaget.

Ängelholms FF – Hammarby IF 3-2 (1-1)

0-1 (16) Linus Hallenius (assist av Sebastian Bojassén), 1-1 (27) David Johansson (självmål), 1-2 (52) Linus Hallenius, 2-2 (77) Patrik Larsson (assist av Antonio Rojas) och 3-2 (82) David Bennhage

I omgångens sista match mellan Ängelholms FF och Hammarby IF åkte storfavoriten och försäsongssuveränen Hammarby på årets första förlust. Och det trots att man tog ledningen i matchen med både 0-1 och 1-2. Vid 0-1 utnyttjade en för dagen formtoppad Linus Hallenius att Ängelholms mittback Jacob Augustsson varit tvungen att kliva av planen efter att ha skallat ihop med en medspelare. Efter en rensning från egen backlinje (egentligen från Sebastian Bojassén men det är inte så djävla noga då bollen skickades i väg från eget straffområde) trängde sig Hallenius förbi mittbacksvikarien Robin Nilsson och tofflade in ettan bakom en synnerligen passiv Daniel Andersson i Ängelholmsmålet. En bjudning från hemmalaget på alla sätt och vis. Å andra sidan urstarkt gjort av Hallenius. Kanske, kanske kommer vi få ångra att han valde Bajen istället för ÖIS.

Även om Bajens 0-1-mål var frukten av ett oerhört passivt försvarsspel var det inget emot vad Ängelholms kvitteringsmål var. Genom att utnyttja svagheterna på Hammarbys högerkant tog sig hemmalaget till inläggsläge nere vid hörnflaggan. Ett inlägg som nådde fram till David Bennhage djupt inne i Bajens straffområde. Med ett gäng passiva bajare runt omkring sig tilläts sedan Bennhage skicka in bollen framför mål där Bajens David Johansson stod för en riktig dundertabbe då han satte en klockren nick i eget mål. Ett snyggare mål har inte Ängelholmspubliken sett sedan ÖIS var på Idrottsplatsen 2008 och Patrik Elmander rakade in en boll i öppet mål.

Vid 1-2 visade Hallenius att försäsongens målform inte var någon tillfällighet. Trots att han hade fyra hemmaspelare mot sig lyckades han bryta in i offensivt straffområde och placera in bollen. Maken till passivt och lojt försvarsspel har inte skådats sedan 5:e april år 2009. Men återigen en stark prestation av Linus Hallenius. Å andra sidan kan man tycka att någon försvarare borde inse att det bara är att gå in och dela ut en rejäl tryckare så får man stopp på Hallenius. Klart som fan han vräker in mål om han får löpa helt fritt utan någon som helst kroppskontakt. Killen är snabb som vinden. Har flyt i målandet. Klart han gör mål om han bjuds på en sådan öppning.

Efter Hammarbys 1-2-mål tog hemmalaget över allt spel. Och man skapade omgående ett antal riktigt vassa chanser, bl.a. hade Björn Westerblad ett friläge, men på något vänster lyckades Westerblad bomma hela målet. Strax därefter hade ÄFF:s Tobias Johansson två lägen att kvittera men även han misslyckades. Istället kom kvitteringen i den 77:e minuten när Antonio Rojas och Jonas Lindh spelade fram inhopparen Patrik Larsson. Helt fri med Rami Shabaan valde Larsson att ”tunnla” Shabaan. Iskallt! Elakt! Och kvitterat!

Även matchens sista och avgörande mål var frukten av ett uruselt och lojt försvarsspel. Hemmalagets David Bennhage tilläts helt enkelt promenera igenom Bajen försvaret utan att någon ens försökte trycka till honom. David Johansson och Filip Bergman, har ni hört talas om tacklingar? Om att använda kropp i närkampsspelet? Nej, jag kunde just tänka mig att ni inte hade gjort det. Bennhage jagade ifatt en misslyckad rensning från David Johansson, retfullt nickade Bennhage sedan bollen över Johansson, använde Johansson som en kona och fintade bort Filip Bergman innan han tryckte upp bollen i Rami Shabaans vänstra kryss.

Mot slutet av matchen pressade sedan Hammarby på för ett kvitteringsmål, men man kom inte så mycket längre än ett skott i burgaveln från Andreas Dahl.

Jan 272010
 

Silly season. Spelare kommer. Och spelare går. Så är det bara. Rykten far runt i cyberrymden som osaliga andar på något gammalt spökslott. Otäckt! Minst sagt. Telebolagen tjänar storkovan på alla samtal fram och tillbaka mellan sportchefer, tränare, agenter, spelare och spelarfruar. Så är det bara. Vissa år kan ett lag omsätta en hel startelva. Andra år är det stiltje. Vissa år försvagas man. Andra år förstärks man. Vissa år gör man en rejäl slant. Andra år drabbas man av bosmansjukan. En sak står i alla fall klart och det är att silly season är en speciell tid på året då man som supporter får vara beredd på att precis vad som helst kan hända. Anything goes som det brukar heta. Något som årets silly season minst sagt bevisat. Den hemska starten på årets silly season har fått mig att fundera lite över fenomenet och då framförallt när det gäller frågan om vilket år som egentligen var värst. Det hela mynnade ut i en klassisk och fånig lista över 2000-talets ”värsta” sillysar. Har du inget bättre för dig kan du ju alltid läsa den. I vanlig ordning börjar vi bakifrån med plats nummer fem…

5. Silly season 2004/2005

Silly season 04/05 kvalificerar sig enbart för att vi under den här vintern tappade David Marek till Häcken. Marek har alltid varit en personlig favorit och det kändes i hjärtat när han drog vidare till ön i norr. Med tanke på att Marek i dag spelar i Allsvenskan och ÖIS i Superettan hade vi nog gjort rätt i att försöka behålla honom. Sån’t svider. Fortfarande. Övriga spelare som försvann under denna silly season var dock rena dussinlirare. Jag menar, vem tusan saknar Atli Thorarinsson och Tryggvi Gudmundsson? Trist att säga det men jag gör det i alla fall inte.

4. Silly season 2002/2003

Om jag ska vara ärlig så är Silly Season 2002/2003 inte i närheten av sillysarna 2009/2010, 2003/2004 och 2006/2007. Nu snackar vi en helt annan division. Lite som ett mittfält bestående av Sebastian Johansson, Pavel Zavadil, Markus Gustafsson och Martin Dohlsten. Tre kan trilla boll, en sticker ut som en svart svan på en institution i vetenskapsfilosofi. Gissa vem? Under Silly Season 02/03 tappade vi Patrik ”Jag är nog egentligen ingen fotbollsspelare” Fredholm, Thomas Persstedt, Morgan Nilsson och min personliga favorit Joachim Karlsson. Hyfsade förluster men ändå ingenting om man jämför med senare års förluster. En promenad i Slottskogen med din käresta. Typ.

3. Silly season 2006/2007

Hur många lag klarar av en Silly Season där två tredjedelar av startelvan försvinner från klubben? Inte många. Det är inte heller många lag som upplevt en lika djävlig silly season som den som ÖIS upplevde vintern 2006/2007. Hur tusan ersätter man spelare som Ailton Almeida och Ola Toivonen? Enkelt, det gör man inte. Säsongen 06/07 var verkligen något utöver det vanliga. Riktigt kännbar. Efter den förnedrande degraderingen från Allsvenskan försvann följande spelare från ÖIS: Anders Prytz, Ailton Almeida, Ola Toivonen, Valter Tomaz Jr, Clifford Mulenga, Robin Ganermyr, Elias Storm, Johan Anegrund, Tuomas Uusimäki och Axel Wibrån. Satan i gatan. Man tappar nästa andan när man ser hur klubben dränerades på kvalitet. För att inte tala om kvantitet. Mest smärtsamt, förutom förlusterna av Ailton och Grinola, var förlusterna av Prytzan, Anegrund och the man, the myth, the concept, the legend, the one and only Valter. Som grädde på moset var det här sillyn då vi värvade in spelare som Iheb Hamzeh och lånade in dekislirare som Ze Rony och Samuel Barley. Det enda goda som hände denna silly var väl att man bestämde sig för att flytta upp Ken Fagerberg och Peter Abrahamsson i a-truppen. I övrigt är den här vintern inget man vill minnas.

2. Silly season 2009/2010

Egentligen är det hugget som stucket mellan 2009/2010 och 2006/2007. I min bok fäller dock förlusten av Marcus Allbäck avgörandet. Degradering och Mackans beslut om att lägga skorna på hyllan är två rätt tunga smällar för en klubb att ta. Det är knappt att jag har återhämtat mig. Lägg där till Álvaro Santos beslut att försöka göra sig omöjlig i klubben samt förlusterna av Roy Miller och Åge Hareide (förlusterna av Martin Dohlsten och Christian Lindström är inte riktigt lika kännbara) och du har en av de värsta sillysar som jag har upplevt. Och det är bara januari. Undra vart det ska sluta? When will better come?

1. Silly season 2003/2004

Silly season 2003/2004 var en mardröm. Slutet på en dynasti. Typ. Hej då Afonso. Snyft! Hej då Hamrén. Buhu. Hej då Ulas. Suck! Hej då Jeff. *en tår trillar sakta ner för kinden* Hej då Bärkroth. Du kommer att saknas oss! Hej då allsvenskans vassaste passningsspel och frejdigaste offensiv. *hänger tungt med huvudet och fäster ett svart sorgeband runt armen* Sett till ren kvalitet har nog ÖIS aldrig tappat så mycket kvalitet och fotbollskunnande som man gjorde under silly season 03/04. Erik Hamréns spelfilosofi, gigantiska engagemang och stil, Afonso Alves fantastiska frisparkar och spektakulära halvplansraider, Jeffrey Aubynns flärdfulla dribblingar, precisa inlägg och sambadefensiv, Martin Ulanders vilja och löpkapacitet, och Robert Bengtsson-Bärkroths exakta försvarsspel. Jag skulle vilja hävda att i och med silly season 03/04 så tog vår senaste storhetstid slut. Efter det har det gått rejält utför. Därför placerar sig också silly season 03/04 i toppen av denna sammanställning av 2000-talets vidrigaste sillysar.

Och ja, rent tekniskt skedde ju inte alla dessa förluster under silly season men rent kontrakttekniskt gjorde de det kan man väl säga. Därför har jag valt att betrakta det som att affärer som gjordes upp och avslutades under pågående säsongen (t.ex. Afonso Alves till Malmö FF och Aílton Almeida till FC Köpenhamn) räknas in under efterföljande silly season. Det var så att säga då de lämnade klubben. Rätt eller fel? Vem orkar bry sig.

Avslutar hela den här posten med två högst subjektiva tio i topp-listor. En över de tyngsta förlusterna rent emotionellt och en över de tyngsta förluster rent sportsligt. Som vanligt har myntet många sidor och det finna alldeles säkert någon som har invändningar mot dessa tre listor. I sådana fall, låt kampen börja.

2000-talets tyngsta förluster (emotionellt)

1. Marcus Allbäck 2009/2010
2. Aílton Almeida 2006/2007
3. Valter Tomaz Jr 2006/2007
4. Markus Johannesson 2004
5. Magnus Källander 2009/2010
6. Anders Prytz 2008/2009
7. Paulinho Guará 2005
8. Johan Anegrund 2006/2007
9. Joachim Karlsson 2002/2003
10. Ken Fagerberg 2007/2008

Tre som inte ens var nära: Afonso Alves (2003/2004), Ola ”Grinola” Toivonen (2006/2007) och Álvaro Santos (2009/2010).

2000-talets tyngsta förluster (sportsligt)

1. Erik Hamrén 2003/2004
2. Afonso Alves 2003/2004
3. Aílton Almeida 2006/2007
4. Ola Toivonen 2006/2007
5. Marcus Allbäck 2009/2010
6. Markus Johannesson 2004
7. Álvaro Santos 2009/2010
8. Paulinho Guará 2005
9. Åge Hareide 2009/2010
10. Ken Fagerberg 2007/2008

Tre som inte ens var nära: Martin Dohlsten (2009/2010), Iheb Hamzeh (2007/2008) och Zoran Lukic (2006).