Jan 062013
 

Ja, nu när januari har tickat på i sex dagar har jag äntligen fått tid över att – något sent – dela med mig av mina nyårskarameller. Och det innefattar simpelt nog mina bästa Öisminnen från året 2012. En rolig, och förhoppningsvis intressant, sak att göra när det för en gångs skull har varit ett fotbollsår innehållande saker att blicka tillbaka på med ett leende. Det gör det hela bra mycket roligare. Konstigt vore annars. Och skall man vara lite tuff och hårdra det så har det inte heller funnits särskilt mycket positivt mellan åren 2009 och 2011. Men det är av mindre intresse för tillfället.

Jag har försökt att plocka höjdpunkter från hela året – och dessutom har jag skalat av det en smula. Har jag därför missat några toppar som ni anser givna på listan är ni fria att delge dessa i kommentarsfältet. De har varit så många så det blir svårt att rangordna dem och framförallt minnas dem alla. Men äh, sluttjôtat. Här kommer mina nyårskarameller 2012.

28 mars: Örgryte IS – Qviding FIF 7-0

Träningsmatch. På ÖIS-gården. Sedan tidigare hade ÖIS förlorat mot GAIS, Falkenbergs FF, IK Oddevold och Jönköpings Södra. Men man hade också segrat mot Husqvarna IF, Varbergs BoIS, FC Trollhättan och Norrby IF. Fyra förluster, fyra vinster. Men i den nionde matchen var det inget snack. ÖIS mötte Qviding FIF och förnedringen var total. Vi mötte en kommande seriekonkurrent och manglade dem. Totalt. Sambadefensivs Jonathan Larsson beskrev vinsten så här:

”Nu kanske ni som inte var på matchen sitter och tänker; ’hur fasen kunde ÖIS slå Qviding med 7-0?’ Ja, det är idag ett ganska simpelt svar faktiskt: Ren och skär utklassning, på varje position, i varje situation. Och så plussar man på en riktigt fin effektivitet på det. Ja, då kan det rinna iväg, så långt som till 7-0.”

Det där säger egentligen allt och den där marskvällen 2012. ÖIS var flera nummer för stort och gjorde processen kort med sin motståndare. Redan efter fem minuters spel satte utropstecknet Filip Holländer 1-0 från sin centrala mittfältsposition där han flera gånger under försäsongen huserade tillsammans med Jakob Lindström. Innan halvtidsvilan var slut hade både Oskar Wallén och Johan Pettersson (just inkommen från GAIS vid denna tidpunkt) ökat på ÖIS målskörd. Men det vackraste målet – ett mål som står sig som säsongens snyggaste i konkurrens med David Björkeryd och Sebastian Johansson – gjorde Christofer Bengtsson. Jonathan Larsson igen:

”4-0 kom i den 57:e minuten. Av Christofer Bengtsson. Och det var ett magiskt mål. Johan Pettersson lägger in en hög boll i straffområdet mot en framåtstormande Bengtsson. Bengtsson och bollen är nu ett par meter in i straffområdets högerkant (sett med ÖIS-ögon). Bengan tvekar inte en sekund utan drämmer till med vristen, och bollen får en perfekt båge över Qviding-målvakten och träffar högt upp på stolpen och dimper ner bakom mållinjen. Sanslöst avslut av Bengan, otroligt vackert. Blir tufft för övriga spelare att slå under säsongen, men jag ser med glädje fram emot den tävlingen.”

Målskyttet avslutades av Johan Petterssons andra strut, Jeremejeffs snubbelmål efter en minut på planen och Emil Karlssons viljemål efter att han löpt förbi sin försvarare i den 87:e matchminuten. En fulländad kväll på ÖIS-gården, helt enkelt. Fler sådana!

16 april: Örgryte IS – Skövde AIK 2-2

”Vad fan, är han helt från vettet?!” tänker nog många nu. ”Hur kan han ha med den 2-2-besvikelsen på denna lista?”.

Ja, det kan man kanske fråga sig. Jag minns själv att besvikelsen var stor efteråt. Drog förmodligen av en svordom eller två både under och efter matchen. Men det handlade i mångt och mycket om den totala uppladdning som fanns före. Det var positiva tongångar och man hade gått och väntat på denna måndagskväll ett bra tag. ”Nu djävlar, detta är året!”.

Och så kom starten. Matchen hann knappt börja innan ÖIS gjorde 1-0 genom Emil Karlsson. Pang igen! Innan fem minuter tickat förbi stod det 2-0 till ÖIS. Och ÖIS nye anfallare Emil Karlsson hade nätat två gånger. Där och då svävade man mer eller mindre på moln.

Vi alla minns ju att Skövde AIK både reducerade och kvitterade på kort tid i andra halvlek. Och att ÖIS inte lyckades återta ledningen trots ett stolpskott från Emil Karlsson. Men innan matchen – och i upptakten av densamma – var det total glädje. Och det kvalificerar onekligen in på denna lista.

20 maj: Utsiktens BK – Örgryte IS 0-2

Omgång sex är en annan höjdpunkt från året 2012. Utan tvekan! Ni som var där håller förmodligen med till 100 %.

1)       Solen visade upp sig från sin bästa sida trots att det bara var mitten av maj.

2)       Öisarna på plats visade onekligen sitt stöd för laget. Nytt publikrekord på Ruddalens IP – och utan att överdriva kan man säga att 95 % av de 2151 personerna på plats var av rödblå hjärtan. Växelsång mellan olika läktarsektioner på en bortamatch är inte någonting som händer varje dag. Bara på Ruddalen när ÖIS är på besök.

3)       Ytterligare en match med tidiga mål. Innan elva minuter ledde ÖIS med 2-0. Johan Hedman satte bollen i nät efter två minuter och Robin Jonsson knoppade in en frispark mot bortre stolpen i den tionde matchminuten. Och det var sannerligen en trend 2012. Att göra tidiga mål. Det hände mer eller mindre i varenda match. En av ingredienserna till en så välkokt soppa som 2012 var.

4)       Glöden i ögonen på spelarna efter att både Tommy Lycén och Hannes Sahlin fått lämna planen efter utvisningar var fantastiskt att skåda. Christofer Bengtsson var en klippa på sin högerbacksplats och David Leinar skallade undan långboll efter långboll. Men framförallt bör man lyfta fram Johan Pettersson. Så han slet. Det gjorde nästan ont i ens egen kropp att se hur ”JP” sprang. Upp och ned. Nord och syd. Spyan stod i halsen men vad gjorde det? Ingenting.

Det där var bara några punkter som ploppade upp från den där lördagen i maj. Men några av de allra mest minnesvärda. Tack för den kvällen, ÖIS.

Det var sannerligen glatt efter vinsten på Ruddalens IP. Både bland spelare och supportrar.

2 juni: IK Gauthiod – Örgryte IS 0-1

Matchen fylld av ångest. Det var en pina att ta sig igenom denna batalj på Lunnevi IP. I alla fall i stora perioder av matchen. Trots att ÖIS höll i taktpinnen. Trots att ÖIS anföll och IK Gauthiod fick försvara sig. Men ÖIS kom aldrig riktigt till fullt ut. Man försökte, försökte och försökte. Matchklockan tickade på. IK Gauthiod rensade och ÖIS erövrade bollen igen. Nya lägen dök upp men slarvades bort med usla avslut. De träffade inte ens mål. Matchklockan tickade på ytterligare. Det spreds lite av panik i Öislägret. Rädsla att inte vinna. Att inte ta tre poäng. Att inte få utdelning på sina chanser.

Och det hela höll på att sluta katastrofartat. För när ÖIS flyttade fram manskapet mer och mer och satsade allt på ett kort öppnades nya vägar för IK Gauthiod. Inför fulla läktare – ännu ett publikrekord i modern tid – höll man på att överrumpa Peter Abrahamsson i Öismålet. Och oj, vad nära det var att ÖIS fick lämna Grästorp tomhänta. Det handlade om maximal flax. Det handlade om ribbträffar och räddningar på mållinjen av Robin Jonsson. Och så handlade det om Emil Karlsson.

Matchklockan står på 90+3 och två minuter återstår innan domaren förkunnar matchens slut. Då slår ÖIS till. Jonathan Lindström, som kommit in en stund tidigare, är regissör till det fina målet. På högerkanten dribblar han vackert av sin försvarare, tar sig ned mot kortlinjen och slår bollen mot bortre delen av straffområdet. Och vem dyker där upp? Jo, Emil Karlsson, så klart. Vem annars? Trots en rätt medioker insats i övrigt från Emils sida är det han som avgör med en nick från nära håll. 1-0 till ÖIS. Tre poäng till den dåvarande serietvåan. Och det går väl inte att göra annat än att citera Sambadefensivs Felix Jonsson och hans glädjebeskrivning från matchrapporten efteråt:

”Eufori!

Över någons huvud sträcker jag mig och i samma sekund ser jag Jonathan Lindströms inlägg leta sig fram och träffa pannan på, den tidigare i matchen så utskällde, Emil Karlsson. Till skillnad från de tidigare försöken i matchen så går bollen spikrakt in i nätmaskorna denna gången och då släpper allt. Det är minut 93 i matchen och jag står för en sekund eller två och bara tittar rakt upp i himlen och skriker.

När jag sedan släpper blicken på det där lite gråa molnet ovanför mig så ser jag hur Emil Karlsson springer mot det staket som är framför läktaren. Ska han göra det nu? Ska han hoppa över till oss? Hur gör man nu? Jag har aldrig varit med om något som detta? Många frågor och inga direkta svar men jag bestämmer mig för att ta en löpning. Jag hoppar ned för dom stegen av läktaren som är kvar och springer fram mot Emil, Oskar och de andra som nu står och kramas med en mängd vuxna män och pojkar framme vid staketet. När jag kommer fram sträcker jag bara in händerna i gröten och famlar. Jag måste få tag i en spelare! Jag upplever i denna stund något som kan liknas vid en Beatleshysteri.”

24 juni: Kristianstads FF – Örgryte IS 0-3

Anledningen till att denna match finns med är det som skedde dagarna innan. Visserligen hade ÖIS segrat mot IK Sleipner med tennissiffror veckan före – men det är inte den matchen som åsyftas. Nej, istället tänker jag på träningsmatchen mot IFK Göteborg som var inknuffad att spelas mellan två seriematcher. Inte så genomtänkt tyckte jag, och många med mig. Snarare snudd på idiotiskt. Och när ÖIS dessutom åkte på storstryk med 5-0 var det få som kunde glädjas över denna idé.

Jag själv var rädd att detta skall rubba det som ÖIS hade byggt upp i Söderettan. Att denna storförlust skulle ge spelarna hängiga huvuden och ett visst brustet självförtroende. Träningsmatch hävdar många, det spelar inte in. Men jag tror inte att det är så enkelt. Förlust som förlust. Speciellt då man förlorar med stora siffror och det mot en stadskonkurrent. Jag tyckte att det var allt annat än en bra uppladdning inför resan ned till Kristianstad.

Men där motbevisade ÖIS mig grovt. På en helt otroligt vattensjuk plan lirade ÖIS hem matchen utan problem – och det trots att Hannes Sahlin utgick med skada redan i halvtid. Men då var det redan klart. Måltavlan visade 0-3 och en säker tremålsledning. Målen hade Oskar Wallén (2) och Emil Karlsson stått för.

För mig var detta ett oerhört styrkebesked. ÖIS lät ingenting tynga ned dem. Ingenting. Det var Superettan som gällde. Superettan eller inget. Och vi alla vet ju var det slutade…

3 september: Örgryte IS – Lunds BK 2-0

Från omgång två till omgång elva hade Lunds BK haft hand om den översta platsen i Söderettatabellen – med bland andra ÖIS tätt i bakhasorna. När omgång tolv var spelad var det ombytta roller. ÖIS överst i serien och Lunds BK på den jagande positionen. ÖIS på 28 poäng. Lunds BK på 27. Ett poängavstånd som hade ökat till fyra poäng lagom till omgång 18 när dessa två lag skulle drabbas samman på Gamla Ullevi för en andra gång. Vid Öisseger skulle avståndet stiga till sju poäng. Vid Lundseger skulle avståndet minska och endast ligga på en pinne. Det låg, med andra ord, en enorm prestige i luften inför denna match.

Men ännu en gång visade sig ÖIS från sin starka sida. Det var emellertid inget skönspel på något av laget. Det var snarare en riktig ”Championshipmatch”. Det smällde överallt. Till höger och vänster. Skadorna hängde i luften. Och då fanns inte ÖIS kanske tuffaste spelare på planen. Nej, Sebastian Johansson var inte helt kvitt sin skada i låret och satt därför på bänken varpå han hoppade in i slutskedet och spelade fram till det avgörande 2-0-målet signerat den då 17-årige Henrik Carlsson. Ett lysande mål! Efter att Sebban blivit fälld och lekt döda svanen reste han sig snabbt upp och satte igång spelet innan försvararna hunnit mobilisera sig. I luckan sprang Emil Karlsson som spelade bollen diagonalt till en fristående Henrik Carlsson. Öppet mål. 2-0. Vild glädje och en Henrik Carlsson glidandes på knä framför hemmasupportrarna. Det var ett minne att ta med sig, det.

Sju pinnars ledning i toppen. Sju återstående omgångar. Där och då luktade det Superettan lång, lång väg.

25 september: Örgryte IS – Utsiktens BK 5-1

Gratismatch för alla Öisare. Sponsorer stod för inträdet. Storpublik – hela 5442 åskådare hade tagit sig till Gamla Ullevi. Succé redan där. Över en miljon rakt in på ÖIS konto. Fantastiskt!

Men även matchen var fantastisk. 5-1-vinst. Inramningen likaså. Det fanns inget mer att begära, helt enkelt. Allt gick som det skulle och Utsiktens BK fick sig ännu en lektion i hur fotboll skall spelas. Och i hur man gör mål på sina chanser. Ändå var inte ÖIS i toppnivå. Åtminstone inte om man får tro en ur tränartrojkan. Men: det räckte. Det räckte utan bekymmer. Sambadefensivs Tomas Levin ställde följande påstående och fick följande svar av assisterande tränare Jonas Karlén efter matchen:

Det blev en ny storseger för ÖIS.

- Framför allt är det en bra inramning. Mycket folk som är här trots vädret och det blir en härlig stämning. Inledningen var jämn, Utsikten visade bra attityd och  kom upp i en del farliga lägen, när vi inte var riktigt skärpta. När vi får våra mål (och det är bra mål), så kan vi ta över matchen och vinna ganska enkelt. Vi hade lite problem att behålla bollen, vi slog bort den onödigt en del gånger och spelet blev lite böljande under första. Efter paus slarvade vi lite, vi höll inte disciplinen på det sättet som vi vill, men sett till hela matchen är det bra att vinna med 5-1.”

1 oktober: Norrby IF – Örgryte IS 0-3

I omgången efter 5-1-viktorian över Utsikens BK var det dags att ta sig ann Norrby IF från Borås med bland andra Pontus Otterstedt i laguppställningen. Ett Norrby IF att se upp för sin tabellplacering till trots. För underlaget på Borås Arena var onekligen någonting som ÖIS inte var vana vid. Det blottades rejält i den första halvleken. Bollen flöt som på vatten och ÖIS fick inte tag i bollen ordentligt – trots att man hade en del målchanser ändå. Bland annat var Emil Karlsson framme och skapade oreda utan att få bollen i mål.

Till den andra halvleken förbättrades allt. Spelet, och supportrarna därtill. För att vara Division Ett skapades en mäktig ljudkuliss bland läktarsektionerna. Och en starkt bidragande orsak till det var målen. De tre mål som ÖIS lyckades smälla dit sista 45. Det handlade om någon sorts islossning efter det att Emil Karlsson tajmat ett inlägg perfekt och tryckt dit bollen bredvid målvakten. För efter det ramlade alltså ytterligare två bollar in. I ett av fallen är det bara att tacka burväktaren i Norrby. Det måste slagit slint totalt. För han gav bokstavligen bort bollen vilket bäddade för Öismål. Men vad gör vi? Vi tackar och tar emot. Ödmjuka som vi är.

Efteråt sjöng supportrarna fem mycket sanna ord: Så skönt å’ va’ Öisare!

20 oktober: Örgryte IS – Karlstad BK

Med facit i hand blev detta ÖIS näst sista match i Söderettan. Förhoppningsvis någonsin. Men det blev också en av de mest underbara Öismatcherna i Söderettan. Förmodligen den mest underbara och det självklart på grund av det säkrade Superettankontraktet. Det går inte att undgå. Det skall inte undgås. Och det är bara att gratulera alla de 3000 som befann sig på Gamla Ullevi och som fick vara med om den gåshud som spred sig från topp till tå när speakern förkunnade att Oddevold inte gjort vad som krävdes för att hålla liv i jakten. Allt detta i den 43:e matchminuten, dessutom. Det var snudd på surrealistiskt. Att inte spela hem det själva.

Just från själva matchen finns det inte särskilt många minnen kvar. Långt ned bland arkiven i datorn finns mina anteckningar från matchen – men det känns totalt ointressant. Och därför var väl andra halvlek något av transportsträcka också. Inget av lagen brydde sig nämnvärt. ÖIS var klara för avancemang och Karlstad BK hade å sin sida faktiskt säkrat sitt kontrakt i Söderettan. Win-win. Alla glada, alla nöjda.

Det firande som sedermera fick avsluta kvällen var ett stort prick över i och en starkt bidragande orsak till att den 20 oktober alltid kommer vara ett datum att minnas.

Aug 292012
 

I början av säsongen rycker man mest på axlarna när domaren delar ut gula kort. Men nu, när säsongen satt sig och det har gått si så där hälften av serien, så blir man mer och mer rädd och konfunderad när domaren väljer att varna spelare. Man är helt enkelt inte säker på huruvida spelaren nu fick sitt tredje gula kort och därmed är avstängd i nästkommande match – eller om spelaren i fråga har några ostskivor till godo innan det är läktaren över en match som väntar. Man sätter med andra ord hjärtat i halsgropen minst någon gång per match när en viktig spelare satsar för hårt i en duell och därmed får domaren över sig. Med kommande sammanfattning så hoppas vi att du skall få en lite bättre koll på vilka som riskerar avstängning och vilka som inte gör det. Du skall helt enkelt få lite mer kött på benen och slippa dina nervösa sammanbrott på läktaren. Det låter väl bra?

Örgryte IS har sammanlagt som lag dragit på sig 39 varningar under säsongen (medräknat gula kort som resulterat i en utvisning, exkluderar du dem så blir det totalt 35 gula kort.) 39 stycken! That’s a whole lot! Av de 39 så har alltså fyra av dem varit det andra i samma match vilket har lett till utvisning och avstängning i den kommande matchen – och Tommy Lycén är ensam i laget om att ha dragit på sig en grov utvisning – alltså att dra på sig ett rött kort utan tidigare varning. Något som ju skedde på Ruddalen i mötet med Utsiktens BK.

I dessa tider är det de starka lagen med breda trupper som går bäst. De klarar helt enkelt av att fortsätta spela bra och fylla ut tomrummen när viktiga och framträdande spelare sitter på hedersläktaren och våndas över att de inte kan medverka och påverka vad som sker nere på mattan. Och det är något som ÖIS fått erfara en hel del den senaste tiden (där även skador ställt till det en aning.) När serien återstartade på Rimnersvallen i Uddevalla för lite mer än två veckor sedan så blev både Jonathan- och Jakob Lindström uppskrivna och domarens block. Ingen av dem var alltså tillgängliga i det kommande mötet mot Kristianstad. Skit och pannkaka! Nu vann ÖIS den matchen likväl – men där kom nästa smäll då Hannes Sahlin satte fällben för en av motståndarlagets anfallare. Hej då! Upp på Nya Parkens läktare!

Nu ser det bättre ut. Hannes, Jonathan och Jakob har alla avtjänat sina mindre straff vilket Lindströmarna ju hade gjort redan mot Sleipner. I dag finns det bara två spelare i dagens trupp som ligger på kanten av vågskålen och riskerar att falla över. Och det är Filip Holländer och Emil Karlsson. Två evighetsmaskiner!

Men det är ingen idé att oroa sig; för ingen av de två är några dra-på-sig-kort-maskiner. Nej, Holländer har inte spelat fult nog sedan 2-2-mötet nere i Lund (omgång nio) och för att hitta Emil Karlssons senaste förteelse så får man gå tillbaka till matchen mot Gauthiod där han sent i matchen avgjorde med ett nickmål och därefter hamnade i en ordväxling med hemmalagets målvakt (omgång åtta.) Det känns alltså relativt tryggt att just dessa två herrar är de som ligger närmast att få vila. Vill de så kan de nog hålla sig undan sitt tredje en bra bit till. Det är dessutom två positioner där det oftast finns spelare som kan gå in och täcka upp med bravur om en avstängning skulle inträffa. Det gör det visserligen på i stort sett samtliga positioner även om mittlåset och ytterbacksplatserna är de som förmodligen såras mest vid utvisningar och senare påföljder.

Om några dagar vankas det seriefinal på Gamla Ullevi och passande nog så är det enbart en spelare som är indisponibel på grund av för många gula kort. Nämligen Joakim Hall. Resten kan och får spela! Det är bara skador som kan sätta stopp för att ÖIS för första gången på bra länge har möjligheten att mönstra sin bästa uppställning.

Det var det. Lite blandat om varningssituationen. Hux flux. Men det ser lovande ut framöver. Håller vi oss kalla så kan vi slippa alltför många onödiga avbräck. Och det vill vi ha så få som möjligt. Det är en av grundpelarna i en lyckad slutspurt. Am I right? Och i just den aspekten har vårt ordinarie mittbackspar varit ett stort föredöme. Eller vad sägs om att David Leinar och Robin Jonsson tillsammans hittills har varit helt fria från varningar? Är de för bra för Division Ett så att de aldrig sätts i situationer där de behöver spela ojuste? Eller är de helt enkelt för ”snälla” i sitt spel? Hur det än ligger till i den frågan så bör Leinar/Jonsson vara det mittbackspar som toppar seriens fair play-liga. Must be!

Spelare som återvänder från avstängning till nästa match (Lunds BK): Hannes Sahlin (sedan tidigare varnad mot Skövde, Karlstad, Utsikten x2 samt Kristianstads FF)

Avstängda nästa match (Lunds BK): Joakim Hall (drog på sig sin tredje varning i mötet med IK Sleipner)

Spelare som riskerar avstängning: Emil Karlsson (sedan tidigare varnad i bortmötena mot Utsiktens BK samt IK Gauthiod) och Filip Holländer (sedan tidigare varnad i bortamötena mot IF Sylvia samt Lunds BK)

Spelare med två varningar till godo: Johan Pettersson (Skövde, Trollhättan, Qviding, Kristianstad), Oskar Wallén (Karlstad, Trollhättan, Gauthiod, Oddevold), David Björkeryd (Limhamn Bunkeflo 07’), Peter Abrahamsson (Sylvia, Lund x2), Christofer Bengtsson (Utsikten)¸Tommy Lycén (Utsikten grov utvisning, Lund), Markus Anderberg (Oddevold)

Spelare med tre varningar till godo: Hannes Sahlin (se tidigare varningar ovan), Sebastian Johansson (Skövde, Limhamn Bunkeflo 07’, Norrby), Joakim Hall (Karlstad, Qviding, Sleipner – avstängd kommande match),  Jakob Lindström (Limhamn Bunkeflo 07’, Sylvia, Utsikten, Lund x2, Oddevold, Qviding, Oddevold), Jonathan Lindström (Oddevold x2)

Spelare helt utan varning: Alexander Jeremejeff, David Leinar, Fredrik Andersson, Henrik Carlsson, Johan Hedman, Richard Yarsuvat, Robin Jonsson

Aug 172012
 

På söndag väntar Degerfors IF i Svenska Cupen. Superettanlag med andra ord. Ett ganska så dåligt sådant sett till säsongens facit. Faktum är att laget ligger fjärde sist. Mindre smickrande!

Men har ÖIS då någon chans mot detta Värmlandsgäng?

Ja, visst har de det. Åtminstone om man ser till historien. Med den i bagaget skall det inte vara något problem. Inget snack om saken alls faktiskt.Biffen skall vara klar. För Degerfors är förmodligen det lag som ÖIS har bäst statistik mot under 2000-talet. I alla fall när man sammanslår en bunt av matcher. Tänk er Barcelona mot Gais, Dream Team mot Uganda, Usain Bolt mot Johan Wissman, Marcus Allbäck mot Tobias Hysén – you get it. Över sex matcher hade det/den förstnämnda vunnit samtliga. Så även sett till ÖIS och Degerfors sex senaste möten. Och det i ÖIS favör! Det låter nästan osannolikt, visst gör det. Men det stämmer. Otroligt nog.

Örgryte och Degerfors har alltså mötts sex gånger i seriesammanhang (-07, -08, -10) sedan 2007 då ÖIS åter hamnade i Superettan. Som ni förmodligen redan har listat ut så är det ÖIS som har vunnit rubbet. Allt!

Full poäng till ÖIS.

Noll poäng till Degerfors.

Sex. Raka. Segrar.

18 poäng mot noll.

Det är verkligen inte ankskit det. Snarare är det otroligt bra. Och det är förmodligen någonting som ÖIS inte har mot något annat lag. Degerfors verkar vara ett lag som passar ÖIS och ÖIS ett lag som passar Degerfors allt utom just bra.

But that’s history. Och inte heller har det någonting att göra med matchen till helgen. Numer tillhör lagen olika divisioner och spelarmaterialet är till stor del ett helt annat. Men det bör sitta i. På något sätt. Historia gör ofta det. Oavsett om man väljer att bortse från det eller inte. Vissa lag passar andra bättre eller sämre. ÖIS har haft det förhållandevis enkelt på Stora Valla (2010 Behrn Arena) och Degerfors har haft det tungt i Göteborg. Kanske greppar jag efter halmstrån; men någon inverkan tror jag ändå att det har. Frågan är bara vilken sorts inverkan.

Och räknar man dessutom samman totalsumman av de mål som lagen gjort mot varandra över dessa matcher blir förmodligen Örgrytes supportrar än muntrare. 13-5. Lukta på den! Känn på den! Utklassning!

Så långt är allt gröna skogar. Sex vinster. Åtta plusmål. Det här tar vi lätt, eller?

Man kan tro det. Hoppas också för den delen. Men det finns något som kallas nutid också. Och i vad som kallas nutid går det alltså otroligt knackigt för bruket från Värmland. Denna säsong 2012 har varit en total mardröm för dem. Kvalplats nedåt. Mot Division Ett. 20 poäng av 57 möjliga fördelat på fem segrar och fem oavgjorda. Krydda det med 35 insläppta mål så märker du att krisen är nära. Det är bara Umeå som har släppt in fler.

Försvaret hos Degerfors är alltså en oerhört svag punkt. Och hade det inte varit för de 29 mål som man har producerat framåt så hade man legat tvärsist. För 29 mål är faktiskt mer än bra.

Exkludera Superettans topp-tre-trios målfabrikation så har du DIF i topp. Ett uselt försvar med en godkänd offensiv. Det låter som en kort men ändå överensstämmande sammanfattning. Och det är också där vår stora nyckel ligger. Straffa deras defensiv och det skoningslöst. För där i ligger det bevisligen svagheter. Sätt press konstant och gör det till en oerhört jobbig kväll samtliga av dem. Lämna dem inte en sekunds vila. Gör fasiken inte det! Men bygg framförallt gärna på den oerhört starka och långa vinstsvit som har skapats mot detta lag. Mer än gärna! Ös på bara! På dem!

Det här tar vi lätt, eller?