Då var det så äntligen dags att slänga sig tillbaka in i historien och gräva ned sig i kring vilka sidospår gamla Öisare har tagit i sina fotbollskarriärer. Har någon blivit landslagsman? Har någon lagt skorna på hyllan? Har det hänt si, eller har det hänt så. Vi försöker helt enkelt rota fram information kring spelare som kanske inte riktigt florerar i skallen hos gemene Öisare dagligen, men som ändå satte avtryck hos föreningen på ett eller annat sätt. Och det kan man väl säga att följande trio har gjort. Ja, de kriterierna stämmer nog in på samtliga tre. En kom under 2006 när mörkret var som djupast, en annan värvades in då yttermittfältskrisen var som störst under 2010 och den tredje spåddes en lysande framtid och var av intresse för både Newcastle United och Middlesbrough FC i England. Men istället blev det ÖIS. Tyvärr kan man väl sammanfatta den värvningen som misslyckad, men i dag lever denna spelaren förmodligen rätt bra på sin fotboll. Betydligt bättre än han gjorde under sin tid som fotbollsspelare i Sverige i alla fall. Well, här är…
Whatever happened to twin sets?
Whatever happened to Hi-fi?
Whatever happened to TV sex?
Whatever happened to Elias Storm?

Elias Storm i en av sina 12 matcher i ÖIS-tröjan. Här drar han friskt i Anders Svenssons tröja i en match på Borås Arena under säsongen 2006.

Säsongen då Elias Storm kom till ÖIS är väl inget man direkt vill gräva ned sig i ännu en gång. Been there, done that som man brukar säga. Det var ett riktigt skitår för att tala klarspråk och ÖIS åkte ur Allsvenskan med dunder och brak trots att man lyckades behålla Áilton Almeida säsongen ut. Men de övriga i laget var helt enkelt inte bra nog. Det finns inga andra slutsatser att dra utav det. Tre segrar på 26 försök säger egentligen allt. ÖIS var inte ett lag för Allsvenskan. Åtminstone inte kvalitetsmässigt.

Men det var knappast till ÖIS fördel att de drogs med stora skadeproblem i de bakre leden under 2006. Inte mindre än tre försvarsgeneraler var åsidosatta på grund av skadeproblem – vilket i augusti månad fick ÖIS att skeppa ned den reslige mittbacken Elias Storm från Djurgårdens IF där speltiden var knapp i ett desperat försök att få ordning på defensiven. Valter Tomaz Jr drogs med ett skadat knä, Jukka Sauso hade svårigheter med känningar i sin rygg och Johan Anegrund var borta för resterande delen av säsongen. Någonting var så illa tvunget att göras – och då Storm bara hade fått fyra framträdanden i Djurgårdströjan på hela säsongen var det en ömsesidig viljan att få till en förändring. Både från Elias själv, men även från ÖIS sportchef Stefan Herre Eriksson samt tränartrojkan Sören Börjesson och assisterande Janne Carlsson. I mitten av augusti 2006 blev det klart – Storm skulle ansluta till ÖIS från Djurgårdens IF över säsongens avslutande omgångar.

Men det blev inte mer än så. Vid tolv framträdanden i den rödblå tröjan tog det slut. Tyvärr med en degradering till Superettan som facit. Kanske inte riktigt vad han, eller föreningen, hade väntat sig trots den prekära tabellsituationen. Inför sin debut (som för övrigt skedde i höstderbyt mot GAIS) uttryckte Elias själv att ÖIS är ett bättre lag än vad tabellen visar, men att det gäller att skippa skönspelet och istället kriga till sig de poäng som krävs. Ack, så fel han hade. Och med det fick han vara med på samma resa som säsongen innan då han var utlånad till GIF Sundsvall som även de trillade ur landets högsta division. Så väl supportrar som klubbledning var dock tillfredsställda med vad Elias Storm hade åstadkommit i Göteborg – men hans löneanspråk låg inte i nivå med vad ÖIS kunde erbjuda och därför fanns det ingen annan utväg än att tacka för tiden och vinka adjö.

Det tog ett tag innan Elias fann sin nya klubbadress. Han reste tillbaka till Stockholm men någon förlängning med Djurgårdens IF, vilka han hade tillhört sedan han tog steget från Division 2 till Allsvenskan som 23-åring, blev det inte. Inte heller stannade han inom Sveriges gränser. Istället bar det av på ett riktigt äventyr. Messiniakos GS i Greklands näst högsta division blev nästa anhalt. Ja, så var det väl tänkt i alla fall. Informationen kring detta är något tapphändig, men under samma säsong spelade han även tio matcher för FK Haugesund i Adeccoligan (Norge). En klubb han stannade i över säsongen 2009 med ett facit på 48 framträdanden (39 från start) och tre mål. Men under den avslutande säsongen blev det bara fyra matcher från start, och i takt med att Elias blev äldre så valde han att vända skutan hem till trygga Sverige. Vid 31 års ålder var nedtrappningen något av ett faktum och namnunderskriften klargjorde att satsande IK Sirius i Norrettan blev nästa klubbadress. Där var han visserligen given i mittförsvaret – 24  matcher varav samtliga från start skvallrar om det – men något Superettaavancemang var det inte tal om.

I de krokarna lade Elias Storm ned fotbollskarriären helt. Visserligen höll han igång i Division 6 under både 2011 och 2012, men det är knappt så att det bör nämnas. En fotbollsspelare tappar nog aldrig sin sport till fullo. Och det vittnar väl detta om. Det skall inte ses som mer än en kul grej, och då till och med Stefan Holm kan hålla på Divison 6-nivå i sitt Östre Deje IK får vi svart på vitt att det inte är tal om något blodigt allvar.

Det blev dock en sista – och det vågar vi nog tro på denna gång – comeback för Storms del. Efter ideliga ”nej tack” till klubbar som gladeligen hade plockat in Elias Storm så tackade han ja till Enköpings SK i Division 1 Norra i slutet av förra säsongen. Då låg Enköpings SK sist i serien och förhoppningen var att Storm skulle stabilisera laget till den grad att de kunde klättra sig upp över degraderingsstrecket. Det misslyckades dock helt. Åtta poäng drog laget in på hela säsongen och med det hade man 22 poäng upp till Väsby på rätt sida strecket. Det var med andra ord inte ens nära att Storms intåg skulle göra någon skillnad rent tabellmässigt.

 

 

Whatever happened to twin sets?
Whatever happened to Hi-fi?
Whatever happened to TV sex?
Whatever happened to Steinþór Freyr Þorsteinsson?

 

Steinthor Freyr Thorsteinsson mitt upp i sin specialitet - sina inkast. Tyvärr bar det inte frukt i den mån som man hade önskat.

Steinthor Freyr Thorsteinsson, som han stavas för oss, kom även han till ÖIS när klubben var i ett ganska så prekärt läge. Inte riktigt som för Elias Storm – där var det tal om degradering till Superettan och laget låg sist i tabellen – men likväl hade klubbens och supportrarnas förhoppningar långt ifrån infriats fram till den där dagen i månadsskiftet juli och augusti då “Steine” blev officiellt klar för ÖIS. Klubben var i ett stort behov att förstärka på yttermittfältet då skadeproblemen var stora, och då fann man denna islänning som mest var känd för sina akrobatiska och alltid lika spektakulära inkast som nådde fram till motståndarnas straffområde från i stort sett varenda position längs med planen.

Men det blev ingen större succé i ÖIS. Och som grädde på moset försvann han från klubben redan efter en halv säsong trots att han vid ankomsten kritade på ett 2,5-årskontrakt. Facit blev totalt nio framträdanden (sju från start), två mål, ett gult kort och totalt fyra matcher där han inte ens blev inbytt. Men mest minns man den taffliga volleymissen mot Ängelholms FF på Valhalla IP som hade kunnat ge ÖIS segern. Ni kan historien, istället kvitterade gästerna till 3-3 och den riktigt djupa depressionen stod och väntade runt knuten på Valhalla IP. En riktig skitmatch och en riktig skitdomare som snuvade ÖIS på tre viktiga pinnar. Det är ingen idé att älta har min mor lärt mig, men det är svårt att inte göra det när man tänker tillbaka på den hårresande avblåsningen vid David Leinars regelrätta nickmål i duell med motståndarmålvakten.

Läs mer:

Lär er stänga matchen
Fem frågor för Steinthor Thorsteinsson
David Leinar: ”Vi är alldeles för snälla”
Spelarbetyg Örgryte IS – Ängelholms FF 3-3

I samband med konkursen i januari 2011 upphörde spelarnas kontrakt och det var aldrig tal om att Steinthor Thorsteinsson skulle följa med ÖIS ned i Söderettan. Särskilt inte med tanke på de rykten som gick angående den lönesumma som ÖIS valt att lägga på honom. Inte en chans att föreningen skulle få ihop de pengarna hemmahörande i landets tredje division. Men det var förmodligen inte det som fällde avgörandet. Nej, “Steine” ville väl hålla till högre upp i systemen. Och därför skrev han inför 2011 ett kontrakt med den norska klubben Sandnes Ulf (dit Jakob Olsson nu har blivit utlånad över säsongen 2013), vid tillfället hemmahörande i Adeccoligan (Norges näst högsta division). Och succén lät inte vänta på sig. Han hade åtminstone tränare Asle Andersens förtroende från start. Han spelade totalt 25 utav 30 matcher och han satt enbart på bänken i 90 minuter vid ett tillfälle. Målskörden var väl ingenting att hurra över i och för sig, det stannade på två mål precis som i ÖIS, men i övrigt var han en bidragande orsak till en klubbmässigt sätt väldigt framgångsrik säsong.

Ja, 2011 gick Sandnes Ulf åter upp i Tippeligaen efter en hel drös med år utanför densamma. Och om man skall sammanfatta deras säsong så kan man dra en parallell till hur IF Sylvia lade upp sitt resultat under samma säsong. Lagen inledde åtminstone lika knackigt för att sedan ge sig fan på’t och lägga in en växel till. Sandnes Ulf förlorade sex av säsongens åtta första matcher och just då var det nog varken glada miner hos Steinthor eller klubbledningen. Men så jobbade man sig tillbaka, vann 12 av de kommande 13 dusterna och avancemanget till Norges finrum säkrade man i säsongens näst sista match då man krossade Löv-Ham med hela 6-0 på hemmaplan.

Här är han - Steinthor Freyr Thorsteinsson - i sin klubblagsdress.

Sedan dess har det bara gått uppåt för Steinthor Thorsteinsson. Under Sandnes Ulfs comebacksäsong i Tippeligaen spelade han 29 matcher och stänkte därtill in sex bollar i nät. Ett bra facit för en yttermittfältare! Att han har utvecklats som spelare råder det inte heller något tvivel kring. Antal spelade matcher i Norges högsta liga skvallrar om att “Steine” kan behärska sig på den nivån vilket är kul att läsa. Han är dessutom fortsatt ett namn för det isländska landslaget där han så sent som i fredags var med i VM-kvalmatchen mot Slovenien. Något spel blev det tyvärr inte, men matchen vann de med slutsiffrorna 2-1.

Den 17 mars drog Tippeligaen i gång och för Sandnes Ulfs del blev det premiärförlust med 2-0 borta mot Strömsgodset. Steinthor Thorsteinsson fanns dock på planen och inledde det hela med att spela 90 minuter. Och det går väl inte att göra någon annan tolkning än att han fortsatt är på väg uppåt i sin karriär, åren till trots. Åtminstone har han nått en nivå som är god nog för att tampas med de allra bästa i Norge. Och det får man väl säga är mer än man trodde att han var kapabel till under tiden i ÖIS.

Whatever happened to twin sets?
Whatever happened to Hi-fi?
Whatever happened to TV sex?
Whatever happened to Seif Kadhim?

Seif Kadhim under sin debutsäsong i ÖIS - alltså år 2009 - och i denna sekvens ser han inte helt nöjd ut

Sist ut för denna gång är Seif Kadhim – talangen som aldrig blommade ut och blev vad han hade potential till att bli. Han ansågs vara en stortalang och redan vid tonåren var han på väg att skriva på för Newcastle United i England, men istället vann ÖIS dragkampen om den unga och oslipade diamanten lagom till återkomsten till Allsvenskan 2009.

Som bekant fick ÖIS dock aldrig se prov på hans färdigheter. Nej, det blev aldrig någonting av Seif Kadhim i ÖIS. Det fanns vissa intentioner bitvis – men han var aldrig bra nog för att ta en startplats i a-laget. Debutsäsongen 2009 mynnade ut i endast ett inhopp och det var inte mycket muntrare i Superettan 2010. Där gick det så knackigt att han blev utlånad till Norrby IF i Division 1 Södra. Vid det laget hade han dragit på sig många tvivlare i ÖIS-leden. I Norrby IF gick det emellertid lite bättre, kanske återfick han lite självförtroende av att få spela a-lagsfotboll, men när låneperioden löpte ut blev det ingen förlängning vare sig i ÖIS eller Norrby IF. Istället hamnade han i en annan Division 1-klubb – Syrianska IF Kerburan – efter en tids provspel. Tyvärr skar det sig på det personliga planet och i samförstånd med klubben flyttade han ganska så snabbt tillbaka till familjen hemma i Umeå. En klubb som han också skrev kontrakt med kort därpå.

Under 2011 gick Seif Kadhim tillsammans med sitt Umeå FC upp i Superettan. Den sejouren blev dock bara ettårig och för Seifs del blev det sparsamt med speltid. Det gjorde att han den 24 september 2012 ännu en gång bröt sitt kontrakt trots att han hade avtal för ytterligare en säsong för att istället packa väskorna och ansluta till Duhok SC i Irak. Och det skall väl sägas att det var ett rejält uppbyte. Han bytte tråkiga och kalla Umeå mot ett betydligt varmare och behagligare Duhok – och som en ren och skär bonus fick han en plånbok tjockare än de allra flesta “stjärnorna” i Sveriges allsvenska. Dessutom fick han chansen att delta i den asiatiska Champions League. Pretty far from vad han hade kunnat åstadkomma med Umeå FC.

Ni kan för övrigt följa Seif Kadhim och hans irakiska äventyr på hans Twitter.

 

Under 2000-talet har ÖIS haft sju olika huvudtränare. Alla med sina för- och nackdelar. En del bättre, en del sämre och några fullständigt katastrofala. Under min tid som Öisare har klubben hunnit med följande herrar: Erik Hamrén, Jukka Ikäläinen, Zoran Lukic, Sören Börjesson, Janne Carlsson, Åge Hareide och Janne Andersson. En gedigen samling, minst sagt. Och med tanke på att det är ett par dagar till nästa match – och att jag inte har något bättre för mig på dessa förbannade tågresor mellan X och Y – tänkte jag att det kunde vara kul med en liten tillbakablick på dessa sju herrar och deras gärningar och resultat som huvudtränare.

Inspirationen till den här artikeln fick jag när AIK knöt till sig Alex Miller för en dryg månad sedan och en AIK-bekant gjorde en sammanställning och betygsättning över samtliga huvudtränare som AIK haft under 2000-talet.

Självfallet behöver ÖIS och Sambadefensiv en likadan genomgång.

Inte sant?

Så klart!

Erik Hamrén (1998-2003) +++++

Be till gud så svarar Hamrén!

Erik Hamréns meriter som tränare för ÖIS talar för sig själv. Det finns liksom inget mer att säga. Under åren i ÖIS fylldes det hamrenska prisskåpet – för att inte tala om ÖIS-gårdens prisskåp – på med ett cupguld (2000), ett litet silver (2002) och ett allsvenskt brons (2003). Och ÖIS gick från jojo-gäng till topplag på bara ett par säsonger. För att inte tala om hur Lirarnas lag återupprättade sitt skamfilade rykte och återigen blev Lirarnas lag. I ÖIS-kretsar är Hamrén – av förståeliga skäl – untouchable. Med all rätt! När man ser till betyget på Hamréns tränargärning i ÖIS kan man inte göra så mycket annat än att sätta högsta betyg. Dessutom med en guldstjärna i kanten. Hur många av de som besöker Gamla Ullevi i dag blev inte Öisare under Hamréns glansdagar?

Samtidigt får man inte glömma bort att Hamrén förfogade över ett gäng gudabenådade fotbollsspelare under sin tid i ÖIS. Eller vad sägs om Marcus Allbäck, Johan Elmander, Niclas Sjöstedt, Johan Anegrund, Anders Prytz, Valter Tomaz Jr, Morgan Nilsson, Dick Last, Joakim Karlsson, Afonso Alves och Paulinho Guara. Och lägg då märke till att jag inte ens har nämnt mittfältarna Martin Ulander, Markus Johannesson, Magnus Källander och Jeffrey Aubynn. Satan i gatan vilket mittfält ÖIS hade på den här tiden. Helt klart en av de fem bästa mittfältsuppställningar som svenska fotboll har bevittnat under 2000-talet (i konkurrens med Djurgårdens under säsongerna 2002 och 2003, IF Elfsborgs under säsongerna 2008 och 2009 samt Kalmar FF:s under säsongen 2008).

För de här spelarna skapade Hamrén den optimala modellen och gav dem sedan frihet att vara precis hur kreativa, lekfulla och effektiva som de önskade. Därutöver gjorde han även följande saker: kokade gröt åt dem, pushade på dem, lärde dem att det är minst lika viktigt att underhålla som att vinna och att det viktigaste av allt ändå är att ha roligt när man lirar fotboll. Gör skitjobbet med ett leende så kommer finessen och liret av sig självt. Och med det kom också framgångarna. Frågan är om vi Öisare kommer att få uppleva en lika framgångsrik period inom en snar framtid eller om den tiden är förbi för gott.

Facit: 104 47 24 33 159-143 16 165 (1,59)

Be till gud så svarar Hamrén

Jukka Ikäläinen (2004) +

Jukka Ikäläinen introducerades som mannen som skulle ge sambafotbollen en sisuinjektion. I Ikäläinens uppdrag ingick dess värre också den något otacksamma uppgiften att ta över och förvalta det kungarike som Erik Hamrén hade byggt upp under sina sex år i ÖIS. Något diplomatiskt uttryckt kan man väl säga att det gick så där för Ikäläinen. Eller vad fan! Varför ska vi vara diplomatiska. Jag har fått nog av att smyga kring väggarna och viska saker som jag tycker och tänker. Nu får det vara slut på att svära under lugg och att knyta handen i fickan. Det är väl bättre att vi är raka, öppna och ärliga och tar bladet från munnen och säger som det är: det gick helt åt helvete; Jukka Ikäläinen var en fullständig katastrof.

Från toppen till botten på en säsong. Vad mer behöver du veta? Det enda som räddade oss från fullständig förnedring den säsongen var en lyckospark av Tryggvi Gudmundsson.

Så här i efterhand kan man ju undra vad det var som fick ÖIS att välja Ikäläinen som huvudtränare efter Erik Hamrén. Lockades man av hans vilda idéer om en synnerligen specialiserad och dynamisk fotboll där varje enskild spelare skulle vara väldigt nischad inom ett visst område eller trodde man bara att Ikäläinens snack om sisu och vinnarskallar skulle göra att ÖIS tog det där sista lilla steget till den absoluta toppen av tabellen? Så här i efterhand är valet av Ikäläinen som ny huvudtränare fullkomligt obegripligt. Mannen hade ingenting. Siltch. Nada. Nothing.

Med facit i hand kan man också konstatera att Ikäläinen var en felrekrytering. Jag vill till och med hävda att Ikäläinen var början på slutet, eller hur man nu ska säga. Efter att Ikäläinen fick sätta sitt märke på ÖIS har inget varit sig likt. Efter Ikäläinen har ÖIS varit svensk fotbolls jojo-lag numero uno. Ikäläinen fick till slut lämna klubben och kläckte i det sammanhanget ur sig det fantastiska citatet: ”Jag skulle bli väldigt överraskad om något hände nu eftersom jag de senaste dagarna planerat intensivt med klubbledningen inför kommande säsong.” Dagen efter fick Ikäläinen äntligen lämna klubben.

Och bara så att ni vet, det finns en logisk förklaring till varför så många Öisare gick från att dra blondinskämt till att dra skämt om Jukka Ikäläinen under säsongen 2004:

Valter Tomaz Jr står och städar sin bil uppe på ÖIS-gården när hans tränare, Jukka Ikäläinen, kommer ut och kollar ÖIS-gårdens brevlåda och går in igen.
Femton minuter passerar, och Valter står fortfarande kvar och städar sin bil, när Ikäläinen kommer ut igen. Och återigen kollar Ikäläinen  brevlådan. Och återigen går Ikäläinen in igen.
Valter går nu över till att vaxa huven på sin bil. Och efter ungefär 20 minuter eller kanske en halvtimme kommer Ikäläinen ut för att kolla brevlådan för tredje gången. Och för tredje gången går Ikäläinen in igen.
Samma visa upprepar sig en fjärde gång och nu har Valter fått nog och frågar Ikäläinen vad fan han håller på med.
- Jukka, varför springer du ut och in och kollar brevlådan hela tiden? Var inte brevbäraren här för över två timmar sedan. Vad håller du på med!?!
- Jo, men den där idiotiska datan säger hela tiden att jag har fått post!!!
End scene…

Facit: 26 6 9 11 24-35 (-11) 27 (1,04)

Zoran Lukic (2005 – maj 2006) ++

Norge har Skavlan. Sverige har Skrävlan. Zoran Lukic pratade vitt och brett om hur han skulle reformera ÖIS och göra laget till det nya Djurgårdens IF FF (ni som var med på den här tiden minns säkert att Djurgården, Zoran och ärke-bajaren Snuffe Åkeby var det nya svarta i Fotbolls-Sverige omkring 2004-2005). Under sina ett och ett halvt år som tränare för ÖIS skrapade Zoran Lukic ihop ett något bättre facit (1,09 poäng per match) än vad Jukka Ikäläinen (1,04 poäng per match) gjorde under föregående säsong. Inte illa! Mycket snack, men väldigt, väldigt lite verkstad. När det väl kom till praktik och att leverera resultat hade inte Skrävlan mycket att komma med.

Under våren 2006 lyckades Lukic dessutom med bedriften att coacha ett lag bestående av spelare som Ailton Almeida, Ola Toivonen, Boyd Mwila, Dick Last, Valter Tomaz Jr, Johan Anegrund och Anders Prytz till att ta fem poäng på nio omgångar. Hur i helvete gick det till? Jo, det ska jag tala om. Genom ett oerhört naivt försvarsspel, genom en taktik som inte passade spelarmaterialet och genom att hänga ut spelare i media. Lukic fick också lämna klubben med svansen mellan benen och har därefter levt en undanskymd tillvaro i kvartersklubben Qviding FIF (med undantag av en tolvmatcherssejour i Djurgården under 2009 – som givetvis slutade i totalt fiasko – vad annat!) och det trots att Lukic såg sig själv som guds gåva till svensk fotboll och snackade vitt och brett om anbud från Tyskland och Holland och ditten och datten. Nej, Zoran ”Skrävlan” Lukic var bara ytterligare en i raden av felrekryteringar efter Erik Hamrén.

Herr Lukic ska dock ha kredd för att han drog in en hel del stålar till Sällskapet. Utan Lukic som huvudtränare hade sannolikt aldrig Ola Toivonen skrivit på för klubben. Cha-cha-ching! Och om det kollektiva minnet inte sviker oss så var det tack vare Zorans gift of gab som ÖIS fick så bra betalt för Ailton Almeida. Vi säljer inte under 40 miljoner! Klirr i kassan som räddade klubben från konkurs. Så där har ni det, helt värdelös var han inte den gode Zoran, även om han sannolikt var en bättre talare och förhandlare än taktiker och matchcoach [Tack för påminnelsen, Tml].

Facit: 35 10 8 17 43-56 (-13) 38 (1,09)

Zoran Lukic kan allting: Hur man tar allsvenskt guld, hur man gör spelare som Ailton Almeida och Ola Toivonen till förlorare och hur man gör tillvaron i Qviding dräglig.

Sören Börjesson (maj 2006 – november 2006) +

Sören Börjesson är en legend. Så är det bara. Man kan inte skriva något ont om Sören Börjesson utan att straffas i efterlivet. Så är det bara. Men låt mig bara säga en sak, någon allsvensk tränare var Sören Börjesson inte. På tok för snäll och gosig för att göra ÖIS korgossar till en vinstmaskin. När Börjesson borde lärt spelare som Robin Ganemyr, Boyd Mwila och Henri Scheweleff att tugga taggtråd lät han dem istället försöka lira sig ur bottenträsket. Öisigt, men inte helt rätt taktik om man vill spela allsvenskt. Ska man vara helt ärlig fick Börjesson förvisso ta över ett sjunkande skepp från Zoran Lukic. Hur Börjesson än försökte kunde han aldrig få skutan på rätt köl. Inte konstigt med tanke på att råttorna redan höll på att lämna skeppet: Ailton Almeida blev klar för FC Köpenhamn, medan Johan Anegrund funderade på pension och Ola Toivonen, Valter Tomaz Jr och Anders Prytz längtade bort. Resultatet vet vi alla, en 14:e plats i Allsvenskan och degradering till Superettan. Därpå följde den hemska säsongen 2007, men med den har inte Sören Börjesson så mycket att göra.

Facit: 17 3 5 9 18-30 (-12) 14 (0,82)

Janne Carlsson (november 2006 – juni 2009) +

Av de sju tränare som ÖIS har haft under 2000-talet har nog Janne Carlsson haft den allra mest otacksamma uppgiften. För det första fick han ta över tränarsysslan i ungefär samma stund som klubben gick in i en djup kris. Några månader innan Carlsson tog över stafettpinnen från Sören Börjesson var ÖIS timmar från en konkurs. Något som skulle få konsekvenser ungefär ett år senare i den s.k. Gothiagate. Som om inte det var nog fick Carlsson dessutom ta över ett lag som precis degraderats från Allsvenskan och med allmän spelarflykt som följd. Ola Toivonen försvann till Malmö FF, Ailton Almedia såldes till FC Köpenhamn, Johan Anegrund la skorna på hyllan, Valter Tomaz Jr och Anders Prytz drog i väg till Norge, Tuomas Uusimäki flyttade hem till Finland och låneavtalet med Elias Storm gick ut. Mellan säsongerna 2006 och 2007 tappade ÖIS spelare motsvarande 123 matcher från start. Snacka om att inleda i motlut.

Carlsson kavlade dock upp ärmarna och gav sig den på att lyckas även om han var tvungen att förlita sig på ungtuppar som Ken Fagerberg och Robin Jonsson, inlånade spelare som Samuel Barley och Ze Rony och köttare som Ivica Skiljo och Iheb Hamzeh samt anfallsvapnet långa bollar i tomma intet och håll tummarna för att alla heter Ken i Göteborg. Säsongen 2007 blev också en fullständig katastrof med ett lag som inte trivdes med varandra och som inte hade en aning om vad som krävdes för att bli ett stabilt superettanlag. Och Janne Carlsson bidrog verkligen till detta genom att allt för ofta lyfta upp Iheb Hamzeh eller Jukka Sauso i anfallet och börja skicka långt. Om vi ska vara snälla kan vi väl säga att Carlssons ära och framtid som ÖIS-tränare räddades av Ken Fagerbergs och Andreas ”Kocken” Clarholms fina säsong. I övrigt gör vi nog bäst i att sopa in Carlssons första säsong som huvudtränare långt under mattan dit bara dammråttorna vågar bege sig.

Säsongen 2008 gick dock i dur. Till stor del tack vara värvningarna av Pavel Zavadil, Dennis Jonsson, Tommy von Brömsen, Christofer Bengtsson, Björn Anklev och Marcus Allbäck. Carlsson tog plats i baksätet och lät spelarna visa vägen. Fortfarande med hjälp av en hel del långa bollar, men också med lite lir genom 2008-års assistkung Zavadil och ett grymt köttigt och kompakt försvarsspel. Förstaplats i Superettan och uppflyttning.

Då började också det helvete som vi helst inte vill tala om. Än mindre dra oss till minnes.

Jag är ledsen, men jag måste ta upp de tolv första matcherna under säsongen 2009. Jag menar det går inte att blunda för två poäng på tolv omgångar. Det bara går inte! Visst, man kan snacka om skador och oflyt och om Dick Lasts tabbar, men man kan lika gärna snacka om felvärderingar av spelarmaterial, en svag och icke-fungerande taktik, bristande analys av motståndarnas styrkor och svagheter och ett oerhört naivt och extremt svagt försvarsspel. Samtliga dessa senare förklaringar ligger på Janne Carlssons bord. Skyldig till alla åtalspunkter! Det är bara att inse att Carlsson inte var mogen för att ta sig ann ett bottenlag i Allsvenskan. Och därmed blev han följaktligen också degraderad till assisterande tränare igen. Om man ska säga något om betyget så är det väl att en bra säsong och två riktiga katastrofsäsonger inte kan ge så mycket annat än en etta i betyg. Det är trist, men så är fallet. Livet är helt enkelt hårt mot de hårda.

Avslutningsvis måste jag bara tillägga att Janne Carlsson helt klart har ballar av stål och att det är något som han ska ha all respekt för. Alla som står ut med hot och hembesök och allt vad det innebär för familj och psykisk hälsa och som ändå klarar av att gå till jobbet och ta fighten dag efter dag är OK i min bok.

For those about to rock – We salute you!

Facit: 72 27 14 31 102-107 (-5) 95 (1,32)

Åge Hareide (juni 2009 – oktober 2009) ++

Vi var många som lät oss bli förförda av Åge Hareide. Inget lustigt med det. Efter en katastrofal vårsäsong där ÖIS under Janne Carlsson, Dick Lasts och Marcus Allbäcks ledning tagit två poäng på tolv matcher gjorde Hareide entré med buller och bång. Nu skulle det bli ordning och reda på torpet. Blåställ på! Och ingen mer skit i det blå skåpet. Nu skulle vinsterna börja trilla in. Och det första Hareide gjorde var att införa de gemensamma frukostarna som Erik Hamrén hade kört med under sin tid som tränare. Ändra rutiner, knyt ann till traditionen – helt rätt och riktigt!

Hareide lanserades med en gång som någon form av frälsare. Med all rätt? Undertecknad föll definitivt i fällan. Kanske för att Hareide röt till när spelarna inte skötte sig på träning. Nu skulle det bli slut på lallandet och snacket om goa gubbar och bra stämning. En kris ska behandlas som en kris och en tränare ska inte vara spelarnas polare. Kanske för att Hareide tycktes vara en tränare som var helt besatt av detaljer. Inget mer slarv i försvaret eller enkla bolltapp på mittfältet. Slarvar du, bänkas du! Svårare än så var det inte. Kanske för att Hareide var en tränare som tycktes ta allt på största allvar. Skit i hur tabelläget ser ut, skit i våren, vi har vår egen tabell: Hösttabellen. Kanske för att Hareide var en tränare som kunde låta spelarna  ägna timmar åt att nöta uppspel och löpvägar. Ingenting fick lämnas åt slumpen och varje lag hade styrkor och svagheter som kunde minimeras eller utnyttjas. Kanske för att Hareide inte var Janne Carlsson.

Om man ser till Åge Hareides resultat över 18 matcher kan man dock konstatera att han inte fick ut så väldigt mycket av sitt spelarmaterial. Under tiden med Hareide snittade ÖIS 1,28 poäng per match. Visst, det är bättre än vad man gjorde med Carlsson, Last och Allbäck vid rodret (0,17 poäng per match), men det är fortfarande pretty fucking far from OK som Marsellus Wallace hade sagt. Det sägs dessutom att han tråkade ut spelarna rejält genom att hela tiden köra samma övningar om och om och om igen. Ingen variation. Och inte fan lyckades han med sin uppgift. Det är bara att kolla i vilken serie ÖIS spelar i år. Och ska vi vara helt ärliga är det mångt och mycket Hareides förtjänst. Om han bara hade tagit bortamatchen mot Djurgårdens IF FF på allvar och inte ställt upp med trebackslinje eller låtit Alex Perreira gå ner som vänsterback i andra halvlek. Ja, då hade ÖIS kanske spelat kvar i Allsvenskan och inte blivit ett kryssgäng i Superettan. Avslutade dessutom synnerligen osnyggt när han använde klubben som en bricka i spelet om den fortsatta karriären. Höll ÖIS, Lars Ranäng och Dick Last på halster i en månad innan han lämnade besked om att han inte hade för avsikt att fortsätta i klubben. Inte särskilt vackert!

Facit: 18 6 5 7 22-26 (-4) 23 (1,28 poäng per match)

Åge Hareide lovade oss guld och gröna skogar, men gav oss skuld och röda knogar

Jan Andersson (2009-) ++ (under utredning)

Egentligen hade det varit roligare om den här artikeln hade publicerats när ÖIS stod på 4-4-2, men så blev det inte, utan nu publiceras den när ÖIS står på 6-12-2. Inte riktigt lika roligt, men what the hell. Inledningsvis vill jag säga att jag hoppas att det här är sista gången jag behöver skriva det här (för jag hoppas verkligen att VÄNDNINGEN kommer på måndag): Janne Andersson har verkligen inte haft någon lätt inledning på sin sejour som ÖIS-tränare. Skador, skador och åter skador. Under Anderssons första halvår i klubben har merparten av spelarna i startelvan och de som befinner sig precis utanför startelvan varit skadade en eller annan gång. Spelet har också blivit därefter. Det är nästan så att man skulle kunna tro att Anderssons ÖIS tillägnat årets säsongen till Stena Lines ägare och ärke-Öisarna Sten Allan och Dan Sten Olsson. I övrigt får man väl säga att Andersson fortfarande är under utredning. Juryn sitter fortfarande i överläggningar. Men man kan också konstatera att just nu ser det inte bra ut. Bevis om tröga och orörliga ÖIS som bara tjongar långt och som bara spelar oavgjort ligger i högar på åklagarens bord. På advokatens bort är det nästan tomt. Andersson förfogar i dagsläget över ett lag som inte kan vinna matcher. Dessutom ett lag som spelar ett synnerligen o-Öisigt spel, med extremt mycket långa bollar – uppemot 70-80 procent tjongisar – och som har förtvivlat svårt att stänga matcher. Det är bara att hålla tummarna för att advokaten pulls an OJ!

Facit: 20 6 12 2 32-24 (8) 30 (1,5 poäng per match)

Mannen som har lite för mycket gemensamt med Arne Hegerfors och Björn Skifs.

Den här texten hade givetvis kunnat avslutas med en omröstning, men jag har valt att inte göra det eftersom jag utgår från att Erik Hamrén skulle ta hem en sådan omröstning med 100 procent av rösterna. Det är liksom inte rättvist att jämföra Jukka Ikäläinen och Janne Carlsson med en tränare som till och med kan få Zlatan Ibrahimovic att leverera i landslaget.

Be till gud att Hamrén kommer tillbaka till ÖIS en dag!
 

Silly season. Spelare kommer. Och spelare går. Så är det bara. Rykten far runt i cyberrymden som osaliga andar på något gammalt spökslott. Otäckt! Minst sagt. Telebolagen tjänar storkovan på alla samtal fram och tillbaka mellan sportchefer, tränare, agenter, spelare och spelarfruar. Så är det bara. Vissa år kan ett lag omsätta en hel startelva. Andra år är det stiltje. Vissa år försvagas man. Andra år förstärks man. Vissa år gör man en rejäl slant. Andra år drabbas man av bosmansjukan. En sak står i alla fall klart och det är att silly season är en speciell tid på året då man som supporter får vara beredd på att precis vad som helst kan hända. Anything goes som det brukar heta. Något som årets silly season minst sagt bevisat. Den hemska starten på årets silly season har fått mig att fundera lite över fenomenet och då framförallt när det gäller frågan om vilket år som egentligen var värst. Det hela mynnade ut i en klassisk och fånig lista över 2000-talets ”värsta” sillysar. Har du inget bättre för dig kan du ju alltid läsa den. I vanlig ordning börjar vi bakifrån med plats nummer fem…

5. Silly season 2004/2005

Silly season 04/05 kvalificerar sig enbart för att vi under den här vintern tappade David Marek till Häcken. Marek har alltid varit en personlig favorit och det kändes i hjärtat när han drog vidare till ön i norr. Med tanke på att Marek i dag spelar i Allsvenskan och ÖIS i Superettan hade vi nog gjort rätt i att försöka behålla honom. Sån’t svider. Fortfarande. Övriga spelare som försvann under denna silly season var dock rena dussinlirare. Jag menar, vem tusan saknar Atli Thorarinsson och Tryggvi Gudmundsson? Trist att säga det men jag gör det i alla fall inte.

4. Silly season 2002/2003

Om jag ska vara ärlig så är Silly Season 2002/2003 inte i närheten av sillysarna 2009/2010, 2003/2004 och 2006/2007. Nu snackar vi en helt annan division. Lite som ett mittfält bestående av Sebastian Johansson, Pavel Zavadil, Markus Gustafsson och Martin Dohlsten. Tre kan trilla boll, en sticker ut som en svart svan på en institution i vetenskapsfilosofi. Gissa vem? Under Silly Season 02/03 tappade vi Patrik ”Jag är nog egentligen ingen fotbollsspelare” Fredholm, Thomas Persstedt, Morgan Nilsson och min personliga favorit Joachim Karlsson. Hyfsade förluster men ändå ingenting om man jämför med senare års förluster. En promenad i Slottskogen med din käresta. Typ.

3. Silly season 2006/2007

Hur många lag klarar av en Silly Season där två tredjedelar av startelvan försvinner från klubben? Inte många. Det är inte heller många lag som upplevt en lika djävlig silly season som den som ÖIS upplevde vintern 2006/2007. Hur tusan ersätter man spelare som Ailton Almeida och Ola Toivonen? Enkelt, det gör man inte. Säsongen 06/07 var verkligen något utöver det vanliga. Riktigt kännbar. Efter den förnedrande degraderingen från Allsvenskan försvann följande spelare från ÖIS: Anders Prytz, Ailton Almeida, Ola Toivonen, Valter Tomaz Jr, Clifford Mulenga, Robin Ganermyr, Elias Storm, Johan Anegrund, Tuomas Uusimäki och Axel Wibrån. Satan i gatan. Man tappar nästa andan när man ser hur klubben dränerades på kvalitet. För att inte tala om kvantitet. Mest smärtsamt, förutom förlusterna av Ailton och Grinola, var förlusterna av Prytzan, Anegrund och the man, the myth, the concept, the legend, the one and only Valter. Som grädde på moset var det här sillyn då vi värvade in spelare som Iheb Hamzeh och lånade in dekislirare som Ze Rony och Samuel Barley. Det enda goda som hände denna silly var väl att man bestämde sig för att flytta upp Ken Fagerberg och Peter Abrahamsson i a-truppen. I övrigt är den här vintern inget man vill minnas.

2. Silly season 2009/2010

Egentligen är det hugget som stucket mellan 2009/2010 och 2006/2007. I min bok fäller dock förlusten av Marcus Allbäck avgörandet. Degradering och Mackans beslut om att lägga skorna på hyllan är två rätt tunga smällar för en klubb att ta. Det är knappt att jag har återhämtat mig. Lägg där till Álvaro Santos beslut att försöka göra sig omöjlig i klubben samt förlusterna av Roy Miller och Åge Hareide (förlusterna av Martin Dohlsten och Christian Lindström är inte riktigt lika kännbara) och du har en av de värsta sillysar som jag har upplevt. Och det är bara januari. Undra vart det ska sluta? When will better come?

1. Silly season 2003/2004

Silly season 2003/2004 var en mardröm. Slutet på en dynasti. Typ. Hej då Afonso. Snyft! Hej då Hamrén. Buhu. Hej då Ulas. Suck! Hej då Jeff. *en tår trillar sakta ner för kinden* Hej då Bärkroth. Du kommer att saknas oss! Hej då allsvenskans vassaste passningsspel och frejdigaste offensiv. *hänger tungt med huvudet och fäster ett svart sorgeband runt armen* Sett till ren kvalitet har nog ÖIS aldrig tappat så mycket kvalitet och fotbollskunnande som man gjorde under silly season 03/04. Erik Hamréns spelfilosofi, gigantiska engagemang och stil, Afonso Alves fantastiska frisparkar och spektakulära halvplansraider, Jeffrey Aubynns flärdfulla dribblingar, precisa inlägg och sambadefensiv, Martin Ulanders vilja och löpkapacitet, och Robert Bengtsson-Bärkroths exakta försvarsspel. Jag skulle vilja hävda att i och med silly season 03/04 så tog vår senaste storhetstid slut. Efter det har det gått rejält utför. Därför placerar sig också silly season 03/04 i toppen av denna sammanställning av 2000-talets vidrigaste sillysar.

Och ja, rent tekniskt skedde ju inte alla dessa förluster under silly season men rent kontrakttekniskt gjorde de det kan man väl säga. Därför har jag valt att betrakta det som att affärer som gjordes upp och avslutades under pågående säsongen (t.ex. Afonso Alves till Malmö FF och Aílton Almeida till FC Köpenhamn) räknas in under efterföljande silly season. Det var så att säga då de lämnade klubben. Rätt eller fel? Vem orkar bry sig.

Avslutar hela den här posten med två högst subjektiva tio i topp-listor. En över de tyngsta förlusterna rent emotionellt och en över de tyngsta förluster rent sportsligt. Som vanligt har myntet många sidor och det finna alldeles säkert någon som har invändningar mot dessa tre listor. I sådana fall, låt kampen börja.

2000-talets tyngsta förluster (emotionellt)

1. Marcus Allbäck 2009/2010
2. Aílton Almeida 2006/2007
3. Valter Tomaz Jr 2006/2007
4. Markus Johannesson 2004
5. Magnus Källander 2009/2010
6. Anders Prytz 2008/2009
7. Paulinho Guará 2005
8. Johan Anegrund 2006/2007
9. Joachim Karlsson 2002/2003
10. Ken Fagerberg 2007/2008

Tre som inte ens var nära: Afonso Alves (2003/2004), Ola ”Grinola” Toivonen (2006/2007) och Álvaro Santos (2009/2010).

2000-talets tyngsta förluster (sportsligt)

1. Erik Hamrén 2003/2004
2. Afonso Alves 2003/2004
3. Aílton Almeida 2006/2007
4. Ola Toivonen 2006/2007
5. Marcus Allbäck 2009/2010
6. Markus Johannesson 2004
7. Álvaro Santos 2009/2010
8. Paulinho Guará 2005
9. Åge Hareide 2009/2010
10. Ken Fagerberg 2007/2008

Tre som inte ens var nära: Martin Dohlsten (2009/2010), Iheb Hamzeh (2007/2008) och Zoran Lukic (2006).

© 2012 Sambadefensiv Kontakt: kontakt@sambadefensiv.se Suffusion theme by Sayontan Sinha