Jun 122013
 

Ola Toivonen - som framröstades som årets spelare i ÖIS säsongen 2006 - gjorde mål mot IFK Göteborg efter en frisparksvariant av Anders Prytz på Nya Ullevi

De senaste dagarna har Ola Toivonen blivit massivt bespottad i alla olika typer av medier. Framför allt för hans insats mot Österrike i VM-kvalet i fredags, men även för hans oförmåga att göra mål på alla de lägen han fick serverade mot Färöarna på Friends Arena igår. Folk tycker helt enkelt inte att han är värd en plats i Erik Hamréns landslagstrupp med det spel och (o)engagemang han visar upp för tillfället.

Utöver detta sitter han i en tvist med sitt klubblag PSV Eindhoven i Holland. Trots att kontraktet ännu inte har löpt ut ser det ut som att han kommer att lämna och traska vidare i fotbollskarriären. Och enligt vad medierna skriver är en flytt till England inte helt otänkbar. Tidningen Voetbal International har till och med gått så långt att de påstår att Toivonen sånär är klar för Norwich. De menar på att klubbarna är överens om en övergångssumma på lite drygt 48 miljoner kronor.

En sådan övergång säger sig generera en hel del pengar till hans tidigare klubbar (Degerfors IF, Örgryte IS samt Malmö FF). Om summan stämmer skriver tidningen att moderklubben Degerfors kommer få 1,44 miljoner kronor och att Malmö FF har rätt till nästan 580 000 kronor. Det absolut finaste i kråksången är även att ÖIS inte kommer att gå lottlösa. Även om den ryktade summan inte uppnår varken Degerfors- Malmöpengar så verkar närmare 290 000 kronor hamna rakt ned i ÖIS kassaskåp.

Det säger sig självt att en sådan summa inte är kaffepengar i dagens tillstånd. När budgeten sattes beräknades ett överskott på ynka 66 000 kronor – en oerhört skör lina som skulle kunna landa på minus om allt inte sköts på rätt sätt. Visar det sig att detta går i lås kan ÖIS dra något av en lättnadens suck. Åtminstone har man då lite större marginaler att röra sig med. Hur ÖIS vid ett sådant scenario skulle tänka är svårt att få reda på – kanske vill de behålla varenda öre för att försöka stärka upp ekonomin lite – men visst känns det som att sportchef Kent Carlzon i alla fall kan komma att skanna av marknaden för eventuella inköpsalternativ säsongen ut.

Men än är det dumt att ropa hej och tro att allt är frid och fröjd. Rykten är som sagt enbart rykten och även om det ganska så länge annonserats att Toivonen kommer att byta klubb så är ännu ingenting påskrivet. Vid det här laget bör man ha lärt sig att hönor kan bildas av små, små fjädrar och att vad som helst kan blossas upp till någonting som det inte är. Således gör vi nog bäst i att fortsatt sitta stilla i båten och vänta ut ett officiellt besked. Först då kan vi jubla över eventuella ”gratispengar”.

 

Hipp hipp, hurra hurra hurra hurra!

Söndagen den fjärde december år 1887, för exakt 125 år sedan, bildades Sveriges äldsta fotbollsförening – Örgryte IS – något vi har att tacka en grupp ungdomar, med ordförande Wilhelm Friberg i spetsen, för. För det är på grund av det där entimmas långa mötet i december år 1887 där ett skridskosällskap bildades som vi har fått möjligheten att fylla våra hjärtan med rödblått blod. Det är på grund av den där söndagen där allt började som vi har fått chansen uppleva både magiska och mindre magiska stunder tillsammans med likasinnade. Allt på grund av den grund som då lades. En helt underbar grund som nu har bringat fram en 125 år lång historia. En 125 år lång historia att vara stolt över. Att vara stolt över att man är en av den.

Det har hänt en hel del under dessa 125 år. 1892, fem år efter att Örgryte Idrottssällskap först sett ljuset, spelades den första fotbollsmatchen med moderna regler i Sverige. På Heden segrade ÖIS mot Lyckans Soldater. Segersiffrorna skrevs till 1-0 – mycket tack vare de Skottar som ÖIS hade i sitt lag. Så här skrev Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning om matchen:

”I spelet deltogo 11 man från vardera av Idrottssällskapet LS (Lyckans Soldater) och Örgryte Idrottssällskap. Bland de senare befunno sig sex skottar, som visade en skicklighet i spelet vida överlägsen de svenska deltagarnas. Det var otvivelaktigt ganska lärorikt att se med vilken beräkning skottarna spelade och vilken uppmärksamhet de engagerade sin ledare. Under det att LS gossar måste nedlägga mycket mera ansträngnig och därmed följande kraftförbrukning i sin strid, så vann ÖIS en slutlig seger mera genom sin taktik. Det som spelades var det så kallade Associationsspelet och det skulle vara gjort inom 20 minuter. I den första dusten blev striden oavgjord, men i den andra segrade som ovan nämnt ÖIS (1-0) sedan LS under 17 minuter försvarat sin ställning.”

Mer än ett århundrade och många segrar senare – bland annat genom 12 SM-guld, det första 1896 och det senaste 1985, och ett Cup-guld – har berg-och-dalbanan gått åt båda håll. Både upp och ned. Och även om ingen av oss har varit med sedan begynnelsen så har många av oss trots allt tillräckligt med kött på benen och tillräckligt många Öisår på nacken att minnas tillbaka på brassar, topplaceringarna i början av 2000-talet och den cirkus som har varit sedan dess. Nervdaller i det allsvenska kvalet mot Assyriska 2004, degraderingen 2006, återtåget 2008 med allt vad det innebar samt det fria fall som mer eller mindre pågått konstant sedan dess.

Inte heller 40- och 50-talet var särskilt positiva från en rödblå synvinkel. Då huserade laget i dåvarande Division 2. Men när 50-talet gick mot sin ände återfick ÖIS greppet och mycket tack vare den spelande tränaren Gunnar Gren var Sällskapet åter i Allsvenskan år 1958 efter hela 19 års frånvaro. Säsongen därpå, 1959, fortsatte laget på den positiva vågen då man tack vare sin offensivinriktade fotboll slutade på en fjärde plats i sluttabellen. Men inte nog med det: hemmasnittet på Gamla Ullevi var 25 520 åskådare. Ett enastående facit som står sig än idag och som förmodligen också kommer att så göra väldigt lång tid framöver. Vid denna tidpunkt hade ÖIS den så omtyckte Agne Simonsson i anfallet, kamperad av Rune Börjesson. Något som benämns i en av verserna i Hobsons låt ”ÖIS är laget”:

När Simonsson och Börjesson, var med i rödblå laget
Och så kom Wing, och Örjan med, då var det stora slaget
Ett kämparlag med mästare, av unga tuffa grabbar
De gjorde mål som vi fick se, och aldrig några tabbar

Men trots ”det stora slaget” – där Agne Simonsson var med och tog VM-silver i världsmästerskapet 1958 och där han 1959 vann både Guldbollen och Bragdguldet efter sin match mot England på Wembley Stadium – blev det inget SM-guld. 1960 förbättrade man visserligen sitt resultat och kom trea efter IFK Norrköping och IFK Malmö, dessutom fick man epitetet Lirarnas lag för sin vilja att spela fotboll längs backen, men någon första plats bärgade man inte. Det närmsta ÖIS kom ett till guld under dessa år var fyra år senare då laget åter igen kom trea i tabellen – men med samma poäng som ettan Djurgården och tvåan Malmö. Marginaler, marginaler.

Nästa – och det senaste – guldet låg i ÖIS händer år 1985. Fem år senare hade man efter några up n’ down-perioder åter befäst sig i landets högsta serie. Visserligen hade man inte mycket att hämta i slutspelen – där åkte ÖIS ut relativt enkelt och snabbt – men år 1985 föll allt på rätt plats. Med Agne Simonsson från tränarposition och Sören Börjesson som vassaste spelare slog man rivalen IFK Göteborg i ett dubbelmöte. Hans Prytz, huvudtränare i dagens ÖIS, fanns även han med i laguppställningen.

Men något större lyft kommer aldrig därefter. ÖIS nådde inga högre höjder.  1986 åkte laget ur Europacupen med ett smack och även om Sällskapet 1988 fanns med i slutspelet efter att ha slutat fyra i tabellen så följdes det 1989 upp av en sämre säsong och 1990 var det bara att säga hejdå till högsta divisionen. Som näst sämsta lag åkte ÖIS ur och dessutom förlorade laget med 1-7 mot Djurgården. Örgrytes största förlust i Allsvenskan någonsin.

Det dröjde sedan till 90-talets avslutande år innan Örgryte IS var att räkna med igen. I laget fanns bland annat Marcus Allbäck som 1999 blev skyttekung efter att ha återvänt från danska och italienska utflykter. Vid rodret satt den nuvarande förbundskaptenen Erik Hamrén som på något vis lyckades vända 1998 års krislag till ett lag att räkna med redan -99. 2000 vann ÖIS sitt första och hittills enda Svenska Cupen-guld.

Därefter kan de flesta av er historien. Afonso och Paulinho Gúara gjorde lite vad de ville under några säsonger innan pulkabacken blev både brant och hal. Hal som tusan. Och snabbt utför gick det sannerligen. Afonso stack till Malmö FF och 2004 räddade Tryggvi Gudmunsson Örgrytes Allsvenska existens genom en snedspark på övertiden. Men tyvärr var det bara konstgjord andning. År 2006 var det för, jag vet inte hur många gånger i ordningen, avvinkning åt Allsvenskan efter ynka tre segrar på hela säsongen.

År 2007 blev ännu värre. ÖIS lyckades näppeligen med någonting i Superettan och det osade hett kring Janne Carlssons öron. I samma veva var FC Gothia på tapeten. Det var rörigt i alla led. Ingen hade koll på någonting och ÖIS var i fortsatt rullning. I anfallet befann sig ingen annan än Iheb Hamzeh och längre ned i banan sprang Jukka Sauso runt som ett irrvarv.

Till april 2008 var det 13 nya spelare i ÖIS. En total utrensning gjordes. Säsongen gick genom hela året galant och när Marcus Allbäck var tillbaka i Sällskapet till matchen mot Jönköping Södra stod det mer eller mindre klart att ingenting i Superettan skulle kunna stoppa ÖIS från Allsvenskt spel 2009. Och så blev det inte heller. I den näst sista omgången klev Öisrävarna Marcus Allbäck och Magnus Källander fram och pangade laget till en högre division.

Nu skriver vi snart 2013 och äntligen börjar pulkabacken plana ut en aning. Efter de tre efterföljande åren där allt gick så fel som det bara kunde gå (nästan i alla fall) så var det det här 125:e året som vände skutan. Åtminstone en bit. Nu är det positiva vindar igen. På Öisgården hörs skratt och framtidsvisioner. Men det skall skyndas långsamt. Ekonomin i förarsätet. Alltid. A. L. L. T. I. D. Men inte längre räds man utmaningar. Nu suktar man efter dem.

Och vem skall man tacka för detta om inte Wilhelm Friberg…

Dec 192011
 

Christian Hemberg och 1998

Jag skickade över ett par ledande frågor till Christian angående hans första år hos sällskapet. För att få reda på hur det var att komma till klubben som ung och enormt talangfull. Nedan kommer svaret, med Christians egna ord – helt utan redigering och konstrande. Njut!

”Jag kom till Öis inför säsongen 1998 efter att ha bestämt mig under 1997 att jag skulle gå till Öis. Hade även erbjudanden från Elfsborg, IFK Göteborg, Häcken och Helsingborg. Öis kändes helt rätt. Bra stämning i klubben och en chans att inom en snar framtid kunna få spela A-lagsfotboll.
Jag skrev på i November 1997 efter att som 15-åring varit med och tränat med Öis A-lag, gjorde ett mål i en internmatch för A-laget samma dag som jag skrev på.
Jag började säsongen 1998 med U-laget och blev kvar där fram tills Erik Hamrén kom till klubben. I september gjorde jag 3 mål och 2 assist i en B-lagsmatch hemma mot Falkenberg, det var precis när Hamrén anlänt till klubben efter att Bosse Backman fått sparken. Fyra dagar efter ville Erik att jag skulle träna med A-laget och sitta på bänken i Allsvenskan på måndagen mot Frölunda. Jag var 16 år och det sporrade mig oerhört mycket att få chansen.
Min fadder i truppen kan man väl säga att Marcus Allbäck var. Han hjälpte mig mycket när vi spelade ihop i B-laget 1998 och sedan framöver när vi kamperade ihop i A-laget. Han var oerhört viktig för mig på träningar och även utanför plan.
Viktigaste spelaren 1998 får jag säga var Henrik Bertilsson. Han gjorde de så kallade enkla målen och är en av de bästa avslutare jag sett och tränat ihop med. Han lärde mig mycket på den korta iden jag tränade ihop med honom.
Det jag förbättrade mest var väl att jag vågade spela mitt spel. Så fort jag blev uppflyttad till A-truppen och tränade med dem så växte mitt självförtroende oerhört, allting gick lättare och även skolan gick lekande lätt. Har alltid brunnit för fotboll, men när jag som 16-åring fick vara med i truppen till allsvenska matcher fick jag tillbaks suget och hungern efter fotboll och det kändes som inget kunde stoppa mig. Man kan säga att allting släppte den dagen när Hamrén ville ha med mig på bänken i Allsvenskan hösten 1998. Glömmer aldrig känslan när jag började värma upp i andra halvlek mot Frölunda och publiken på Gamla Ullevi skrek mitt namn. Jag rös och ryser än idag när jag tänker tillbaka på det.
Den tunga perioden efter våsäsongen upplevde jag inte så mycket eftersom jag var i U-truppen under våren. Spelade en del B-lagsmatcher ihop med A-spelarna och såg på en del av dem att dom inte alltid verkade tycka fotboll var roligt. Men i övrigt märktes inte så mycket av det hela eftersom det var en helt annan värld att vara i U-laget jämfört med A-laget.
Hamrén som tränare är den bästa tränaren jag haft. Jag har honom att tacka för min karriär. Han tog fram mig och gjorde mig till allsvensk spelare över en natt. Fick debutera i Allsvenskan som 17-åring och även göra mål samma år. Gjorde även mål i min A-lagsdebut mot Ljungskile hemma i en träningsmatch 1999 i januari eller februari.
Han har det speciella i sitt ledarskap som gör att han får sina lag att jobba för honom. Ger du honom ditt allt ger han oerhört mycket tillbaka. Han är väldigt ärlig och får ibland halvmediokra spelare att bli stjärnor tack vare att han får dem att spela med ett oerhört självförtroende och veta sina roller. Han var även bra med unga spelare såsom mig och Johan Elmander m.m. Han är en vinnartyp och det smittar av sig. Det är bara att titta på hans CV.

Ha det gott !!”
// Christian Hemberg – genom Jesper Aneröd

”Hemberg var en spelare med spetskvaliteter och en grym inställning! Var nästan säker på att han skulle bli nästa stjärna efter Elmander och Allbäck.(Freddie Roth)”

Dec 172011
 

Freddie Roths nycklar till 1998


Året inleds med ett kärt återseende för Freddie. Tidigare pojk- och ungdomsledaren Bosse Backmans återkom till klubben, nu som ansvarig för A-truppen. Bosse fanns i klubben 1982 då Freddie började spela för ÖIS, som 11-åring.

KGB, BB och en vårsäsong av guds nåde

Efter att ha haft Karl-Gunnar Björklund i klubben under 4 år behövdes en nytändning och det blev det verkligen. En strålande vårsäsong där laget var obesegrade fram till cupfinalerna mot Helsingborg. Kronan på verket var derbyt mot Ifk (se Mie 3:1). Sommaren kom, Jozo Matovac och Rambo försvann tillutlandet. Sedan gick det allt tyngre, uddamålsförluster och oavgjorda resultat radade upp sig.


Oturstalet, bojkott av fotbollsgalan och trygghet

Vi vann inte på 13 matcher! Det var en plågsam radda med uddamålsförluster och oavgjorda matcher. Bosse fick lämna in handduken och ersattes av en blivande ikon; Erik Hamrén. Med 6-7 omgångar kvar skulle han uträtta mirakel med en svårt sargad trupp utan självförtroende. Erik implementerade en spelidé som alla kunde relatera till och som hela laget köpte som sin egen. Små justeringar samt en förmåga att få spelarna att tro på sig själva. Hans engagemang och goda humör underlättade. Utan Erik hade det garanterat blivt degradering det året. Samtidigt är det alltid att betrakta som ett misslyckande när en tränare får gå. I Freddies ögon extra mycket, då det handlade om BB.
I första matchen blev det förlust mot Trelleborg, men Freddie poängterar att det kändes som att spelet hade blivit tryggare och det fanns en känsla av framgång i truppen. Ett av Trelleborgs mål rullades på intensivt på sändningen från ”fotbollsgalan” det året. Tilläggas skall att även en annan kandidat till årets mål hade kommit mot just ÖIS. Freddie har inte tittat på fotbollsgalan sedan dess.

Kostym, nycklar och en tragedi

Vändningen kom mot Frölunda, seger med 2-0 och en väldig lättnad i truppen. Sedan rullade det på, inte helt friktionsfritt, men det ramlade in segrar i nyckelmatcher. Öster borta 1-0, straffmål av Sjöstedt. Häcken hemma, dagen efter tragedin vid Backaplan då ett 100-tal ungdomar brann inne, vanns med 2-1. Resultatet innebar att kvalplatsen säkrades och Häcken åkte ur.

Hedersmedlemmar, Leif Sundell och vaktmästare

Avslutningsmatchen mot Aik var i sig själv meningslös. Kvalplatsen var säkrad och det fanns ingen möjlighet att klättra över det strecket. Väl uppe på Råsunda upptäckte spelarna att de ansvariga för planskötsel ”glömt” sätta på värmen, planen var genomfrusen och det var tjäle i marken. Mannen med hatten, den legendariske Stefan Söderbergh sprang runt som en galen tupp och skrek ”skandal”. Aik genomförde matchen med grusskor. Ingen av våra spelare hade annat än dobbar och det blev en parodi. I dubbel bemärkelse parodi. Aik hade två poäng upp till Helsingborg, som i sin tur skulle möta nedflyttningsklara Häcken. Mattias Larsson är hedersmedlem i Black Army efter att ha sänkt Helsingborg. Frågan är om inte matchens domare (Leif Sundell) också borde vara det. Sjöstedt hade en boll inne, men det dömdes bort. Ingen har fått reda på varför. Inte heller lär vi få reda på vad som hänt om målet godkänts.

Handboll, vit boll och utklassning

Kvalspel mot Umeå FC väntade. Bjässen Steve Galloways Umeå. Spelarna var nöjda med hur de lyckats reda ut säsongen, från att ha varit i princip uträknade fick man nu chansen att rädda sig kvar i allsvenskan. Som att planen på Råsunda inte vore nog så bjöd ett kylslaget Umeå upp till dans med ett rejält snöoväder, lagom till matchstart. Kung Bore på topphumör och med en rejäl illvilja mot fotboll. I snöflingor stora som handbollar spelades en match som delvis skulle avgöra vilken klubb vi skulle få se i allsvenskan 1999. Detta med en VIT boll! Det blev seger med 3-2 borta och en förlösande utklassning åpå hemmaplan, 3-0. Kontraktet säkrat och nu återstod bara att invänta en ny allsvensk säsong.


”Å min egen insats den säsongen är irrelevant med tanke på de skrala resultaten överlag det året… Jo, men visst. Vi spelade ju final i Svenska Cupen det året mot H-borg också. Förlorade på straffar. Eller rättare sagt… Mäster Sven räddade alla!;-) Å det gjorde han ju även mot Inter i slutminuterna i kvalet till CL… Ett händelserikt år minst sagt! (Freddie Roth)”

Ovanstående är nedskrivet med hjälp av benäget bistånd av Freddie Roth. Det är ÖIS år med hans ögon och hans ord som utgör bas för del två av ett otal rörande år 1998.

//Jeppe

 

Äntligen. Äntligen. Äntligen. Vi vet att ni har väntat och vi skäms lite som små knäjyckar som har gjort ”the dirty” inomhus i stället för i grannens blomrabatt eller i barnens lekhage i Hagaparken, men nu kommer äntligen den andra delen i serien som berättar historien om alla de minnesvärda spelare som har spelat i ÖIS genom åren (i alla fall under 2000-talet, men vi lovar att arbeta oss ännu längre tillbaka, ge oss lite tid bara). Alla spelarna kanske inte har varit några stora stjärnor, men de har på något sätt etsat sig fast i våra minnen och vi vill därför hylla dem med hjälp av denna tämligen enkla artikelserie. Det kan vara för en välförtjänt tryckare som de har delat ut eller kanske för att de inte var högre än tre päron och en finsk pinne.

I det första inlägget i serien ”Whatever happened to?” fick vi veta vad Samuel Barlay, Nadir Benchenaa och Carlos Espinosa håller på med nu för tiden. Och man kan väl säga att det var lite gott och blandat: en är stjärna i Chile, en kickar boll i Azerbadjan och en drog i väg till det så fridfulla mellanöstern. Men nu ältar vi inte mer om tidigare inlägg, utan nu snackar vi om det här inlägget i stället. I dag ska vi nämligen få veta vad som hände med den hårdaste av de hårda, den där killen som man inte kan göra annat än att älska samt en Rick James-kopia som aldrig fick chansen/aldrig visade upp något speciellt. De tre är…

Whatever happened to twin sets?
Whatever happened to Hi-fi?
Whatever happened to TV sex?
Whatever happened to Atli Thorarinsson?

Två av de hårdaste killarna som spelat i en ÖIS-tröja.

Atli Thorarinsson kom till ÖIS inför säsongen 2001 (ni vet, den där säsongen då vi spelade i de där förbannat fula Sapa-tröjorna med spelarnas nummer i navelhöjd på magen) och fick då mest agera tredje mittback. Trots det gjorde ändå Atli tio matcher under sin första säsong.

Vad kommer man ihåg mest av Atli då? Framförallt kommer man ihåg honom som en människa med ett ansikte som kändes som en blandning av en fransk adelsherre och Dumbo. Men spelmässigt kommer man ihåg honom för hans hårda spelstil. Som vi skrev när vi gjorde inlägget om ”Islänningar vi minns”:

Det sägs att ÖIS gamla hårding, Joachim Karlsson, sagt följande om Atli Thorarinsson: ”[fö]rr var jag inte rädd för någon på fotbollsplanen, men det var innan jag mötte Atli”.

Det där uttalandet från Joachim Karlsson – en spelare som är en av de hårdaste anfallare som någonsin stått på en fotbollsplan och som tog emot fula armbågar med ett leende – säger en hel del om Atli och hans spelstil. Det ska dock sägas att även om Atli kunde vara en lite elak och tuff djävel ute på planen så var han väldigt snäll när han inte stod på fotbollsplanen. Om ni tillåter skulle vi vilja berätta en lustig liten anekdot:

När Oskar (som skriver här på Sambadefensiv) var tretton bast fick han som skoluppgift att intervjua en fotbollsspelare. Under tiden som han skulle göra den här intervjun pryade han också som fotbollsspelare hos ÖIS (japp, that’s right, Oskar var världens tursammaste trettonåring). Oskar frågade då Sören Börjesson om det var OK att göra en intervju med någon av spelarna i laget och Sören sa att Atli nog var en bra kille att intervjua. Det hela slutade med att Oskar stod i en halvtimme och ställde frågor som ”Vilken är din favoritfrukt?”, ”Vad gillar du att se på TV?” och ”Varför är du så lång?” till Atli. Atli hade dock inga som helst problem med att stå där i en halvtimme och svara på alla dumma frågor som Oskar kunde komma på. Till råga på allt var Atli så snäll att han bjöd på en autograf innan intervjun var över. Tyvärr finns inte den där autografen kvar i dag. Den borde vara värd mycket. I alla fall i sentimentalt värde.

På planen var Atli ingen finlirare eller något passningsgeni, faktum är att han inte gjorde ett enda mål eller assist under sin tid i ÖIS, men vad gjorde det när ingen kunde ta sig förbi honom. Han nickade bort långbollar och tryckte ner de spelare som vågade försöka sig på att ta sig förbi honom. Har vi sagt att han var stenhård?

Precis innan säsongen 2004 startade lämnade Atli ÖIS och det var ungefär då det började gå rakt nedåt för klubben. Vissa vill kanske hävda att fallet berodde på att Erik Hamrén lämnade ÖIS efter säsongen 2003, men visst kan det också ha varit så att det berodde på att Atli ”Atlasbergen” Thorarinsson lämnade klubben. Det finns säkert någon som känner så i alla fall. Efter att Atli lämnade Sällskapet åkte han hem till Island igen. Där spelade han först för sin moderklubb KA Akureyri i en säsong innan han skrev på för topplaget Valur Reykjavík där han spelar än i dag. Atli var även landslagman för Island och spelade nio landskamper.

Whatever happened to pick-up trucks?
Whatever happened to yellow pages?
Whatever happened to burning books?
Whatever happened to Edwin Phiri?

Som vi är vana att se Edwin Phiri. Med ett stort leende på läpparna.

Vårt starkaste minne av Edwin Phiri är ett mål som han gjorde på gamla Gamla Ullevi. Året var 2003 och vi stod mitt i klacken när ÖIS mötte Enköpings SK. Precis som vanligt så fick Phiri spela högerback. Och efter lite strul i ”det där andra lagets” straffområde hamnade bollen hos Phiri som var placerad till höger, en bit utanför motståndarnas straffområde, från ÖIS håll sett. Phiri tog emot bollen och drog på ett skott som inte var särskilt hårt eller särskilt välriktat. Faktum är att skottet hade riktigt dålig fart och att det dessutom var skruvat åt ”fel håll”. Skottet skruvade sig alltså mot den vänstra hörnflaggan i stället för mot mål. Det här kunde bara sluta på ett sätt: inspark för ”det där andra laget”. Trodde vi ja. I stället för att gå ut över kortlinjen gick skottet rätt in i mål. Hur fan det gick till eller varför inte målvakten kunde rädda skottet har vi ingen aning om. Allt vi kommer ihåg är att det blev mål. Vi kommer också ihåg att hela ståplats exploderade och att klacken bröt ut i ett vilt jubel. Alla var glada. Men den som var gladast var ändå Edwin Phiri som sprack upp i ett gigantiskt (och lite förvånat) leende.

Målet var Edwins första och hittills enda allsvenska mål. Till saken hör också att det kom i hans första allsvenska match. Dessutom visade det ÖIS vägen i ett pressat läge. Säsongen 2003 inledde vi med två raka förluster (1-4 mot Helsingborgs IF och 1-3 mot IF Elfsborg). Tack vare Edwins rökare och två ytterligare mål av Paulinho Guara i årets andra hemmamatch kunde ÖIS börja klättringen i tabellen (som ni säket kommer ihåg så slutade det på en fjärdeplats efter Djurgårdens IF FF, Hammarby IF och Malmö FF).

Läs mer:

Första segern är i hamn

Tredje gången gillt

Nu är vi med!

Erik Hamrén: Edwin gör en fantastisk match

Ända sedan Phiri kom till Sverige för nio år sedan så har han faktiskt bara gjort två mål överhuvudtaget i a-lagssammanhang. Det nyss beskrivna målet och ett för Ljungskile under fjolåret. Vi är övertygad om att han visade sitt stora leende även den gången. Efter fyra säsonger och 41 Allsvenska matcher i ÖIS bestämde sig Phiri inför säsongen 2006 för att flytta till Ljungskile. Där har han varit bofast i försvaret ända till slutet av säsongen 2010 då han bytte klubb till FC Trollhättan. En (lycklig) återförening med Boyd Mwila. I Trollhättan kommer Phiri med all säkerhet att bli en viktig kugge i försvaret och det kommer bli trevligt att få fortsätta se honom lira boll.

Whatever happened to Chairman Mao?
Whatever happened to God above?
Whatever happened to the cow?
Whatever happened to Dominic Yobe?

Dominic Yobe försöker se lika cool ut som Rick James. Han har i alla fall fått till frillan.

Dominic Yobe kom till ÖIS från Chiparamba Youth Academy (Chiparamba Great Eagles) under slutet av 2003. Blott 17 år gammal. Redan året efter gjorde han debut i ÖIS a-lag och i Allsvenskan. Ett inhopp i den artonde omgången inför drygt 4 000 åskådare hemma på Gamla Ullevi. Det blev förlust med 0-2 mot Malmö FF. Om det berodde på prestationen i matchen mot Malmö eller inte vet vi inte, men efter det inhoppet blev det inte några fler matcher i a-laget för Yobe under säsongen 2004. Året efter – när Zoran Lukic tagit över galärslavspiskan från Jukka Ikäläinen – blev det dock betydlig mer spel för Yobe. Med Zoran (och Sören Börjesson) vid rodret under säsongerna 2005 och 2006 fick Yobe spela mer än hälften av matcherna i Allsvenskan, oftast som en av tre mittfältare. Sammanlagt blev det 34 allsvenska matcher och ett mål och tre assist för Yobe.

Under den fiaskobetonade säsongen 2007 när ÖIS verkligen mådde pyton – både på och utanför planen – hade Yobe stora problem med självförtroendet. Inte heller ville spelet på planen stämma. Sett i backspegeln verkar det inte heller som att Yobes spelstil och mentalitet föll Janne Carlsson i smaken. Därmed fick den unge mittfältaren också mycket svårt att ta plats i startelvan, något som Yobe annars vant sig vid under 2005 och 2006. Mitt i sommaren 2007 bestämde sig ÖIS därför för att låna ut Yobe ut till finska AC Oulu.

Väl på plats i Finland och på Oulus centrala mittfält gjorde Yobe alldeles utomordentligt bra i från sig. Man skulle kunna säga att han gick från klarhet till klarhet och att det lite lägre tempot i den finska ligan passade Yobe som hand i handske. Till råga på allt trivdes han som sjutton i Uleåborg. Kanske kan det ha något att göra med att hans äldre bror också spelade i den finska ligan.

När låneavtalet mellan AC Oulu och ÖIS gick ut efter säsongen 2007 var det snack om att Yobe skulle vända hem till ÖIS-gården. Så blev inte fallet, utan i stället valde Yobe att stanna kvar i Oulu och i den finska andraligan. Ett val som skulle visa sig mycket klokt. I Oulu blev Yobe en viktig kugge på det centrala mittfältet och säsongen 2009 var han starkt bidragande till att Oulu vann Ykkönen (den finska andradivisionen) och gick upp i Veikkausliiga (den finska förstadivisionen). Som belöning för sitt fina spel under 2008 och 2009 utsågs Yobe till lagkapten under det första året i Veikkausliiga. Under 2010 presterade Yobe till och med så bra att han efter säsongen erbjöds ett kontrakt med det finska mästarlaget HJK Helsingfors. I november 2010 skrev Yobe ett tvåårskontrakt med HJK.

Under åren i Finland har Yobe också blivit något av en b-listecelibritet hemma i Zambia, men eftersom vi mestadels är intresserade av det som pågår på planen väljer vi att inte grotta ner oss allt för mycket i allt skvaller och alla rykten. Om ni är lagda åt det hållet kan vi dock tipsa er om att skriva in +”Yobe” +”Mampi” +”TeeTeey” i sökfönstret hos Google. Go nuts!

YouTube Preview Image

***

I nästa omgång av ”What ever happened to?” kommer ni få reda på vad som hände med Fidan Syla, Mike Owusu och Henri Scheweleff

 

Några personliga tankar efter Bosse Backmans comeback som ÖIS-tränare.

Det hade viskats om Roberto Jakobsson, David Wilson, Hasse Gren, Niclas Sjöstedt och många andra. Men när ridån idag gick upp på ÖIS-gården, så avslöjades Bosse Backman som ÖIS nye tränare. En överraskning för alla ÖISare, en överraskning för de flesta andra och givetvis en stor överraskning för mig. Så nu är det back to basic, bygga från grunden, börja om från början.

Och jag börjar tänka tillbaka på  första gången jag träffade Bosse. Det var en samling för ungdomstränare i ÖIS på Valhalla. På den tiden fanns det inget plastgräs, utan det var naturgräs på arenan och ett hemskt plasttält bredvid. ÖIS b-lag spelade oftast sina hemmamatcher på VIP, så nu börjar ni förstå att det har gått några år sedan den dagen.

Det var kallt, ruggigt och mörkt ute, men Bosse pratade om hur man skulle organisera ungdomsverksamheten kommande säsong och framöver. Inga minusgrader kunde bita på den glöd, som brann i hans ögon. Engagerad, passionerad, fotbollsidiot, just en kompis att prata engelsk fotboll med eller alltihop i en salig, men ack så skön blandning?

Och så fortsatte resan, som tränare för Gunnilse var han oerhört nära att föra laget till Allsvenskan och hamnade förstås några gånger på läktaren efter att sinnet runnit över. Under sin förra sejour i ÖIS, 1998 såg Bosse till att man ledde Allsvenskan, vann en av våra mest mytomspunna segrar 5-2 mot IFK innan en rad dåliga resultat tvingade honom att lämna över till Erik Hamrén.

Det där engagemanget kommer i alla fall att behövas även 2011. BoB kommer att leda ett budgetlag med minimal satsning. En i nuläget halvt okänd spelartrupp, som antagligen innehåller många nya och unga spelare, ska försöka få ihop det. Experttipsen om att ÖIS ska ramla ur kommer knappast att saknas. Men att slåss mot oddsen är nåt som Bosse kommer att gilla, tänk att få visa alla att man är betydligt bättre än vad de tror.

Succé eller fiasko? Fågel eller fisk?
Ja, inte ens Saida skulle kunna svar på det, men vi får en tränare som säger vad han tycker, inte sätter någon spelare före laget och som kan fräsa ifrån när det behövs. En ledare som absolut vill spela fotboll om förutsättningarna finns. En kille med temperament och ÖIS-hjärta. Och glöden, ja den brinner fortfarande…

Välkommen tillbaka till ÖIS och lycka till Bosse!

 

Under 2000-talet har ÖIS haft sju olika huvudtränare. Alla med sina för- och nackdelar. En del bättre, en del sämre och några fullständigt katastrofala. Under min tid som Öisare har klubben hunnit med följande herrar: Erik Hamrén, Jukka Ikäläinen, Zoran Lukic, Sören Börjesson, Janne Carlsson, Åge Hareide och Janne Andersson. En gedigen samling, minst sagt. Och med tanke på att det är ett par dagar till nästa match – och att jag inte har något bättre för mig på dessa förbannade tågresor mellan X och Y – tänkte jag att det kunde vara kul med en liten tillbakablick på dessa sju herrar och deras gärningar och resultat som huvudtränare.

Inspirationen till den här artikeln fick jag när AIK knöt till sig Alex Miller för en dryg månad sedan och en AIK-bekant gjorde en sammanställning och betygsättning över samtliga huvudtränare som AIK haft under 2000-talet.

Självfallet behöver ÖIS och Sambadefensiv en likadan genomgång.

Inte sant?

Så klart!

Erik Hamrén (1998-2003) +++++

Be till gud så svarar Hamrén!

Erik Hamréns meriter som tränare för ÖIS talar för sig själv. Det finns liksom inget mer att säga. Under åren i ÖIS fylldes det hamrenska prisskåpet – för att inte tala om ÖIS-gårdens prisskåp – på med ett cupguld (2000), ett litet silver (2002) och ett allsvenskt brons (2003). Och ÖIS gick från jojo-gäng till topplag på bara ett par säsonger. För att inte tala om hur Lirarnas lag återupprättade sitt skamfilade rykte och återigen blev Lirarnas lag. I ÖIS-kretsar är Hamrén – av förståeliga skäl – untouchable. Med all rätt! När man ser till betyget på Hamréns tränargärning i ÖIS kan man inte göra så mycket annat än att sätta högsta betyg. Dessutom med en guldstjärna i kanten. Hur många av de som besöker Gamla Ullevi i dag blev inte Öisare under Hamréns glansdagar?

Samtidigt får man inte glömma bort att Hamrén förfogade över ett gäng gudabenådade fotbollsspelare under sin tid i ÖIS. Eller vad sägs om Marcus Allbäck, Johan Elmander, Niclas Sjöstedt, Johan Anegrund, Anders Prytz, Valter Tomaz Jr, Morgan Nilsson, Dick Last, Joakim Karlsson, Afonso Alves och Paulinho Guara. Och lägg då märke till att jag inte ens har nämnt mittfältarna Martin Ulander, Markus Johannesson, Magnus Källander och Jeffrey Aubynn. Satan i gatan vilket mittfält ÖIS hade på den här tiden. Helt klart en av de fem bästa mittfältsuppställningar som svenska fotboll har bevittnat under 2000-talet (i konkurrens med Djurgårdens under säsongerna 2002 och 2003, IF Elfsborgs under säsongerna 2008 och 2009 samt Kalmar FF:s under säsongen 2008).

För de här spelarna skapade Hamrén den optimala modellen och gav dem sedan frihet att vara precis hur kreativa, lekfulla och effektiva som de önskade. Därutöver gjorde han även följande saker: kokade gröt åt dem, pushade på dem, lärde dem att det är minst lika viktigt att underhålla som att vinna och att det viktigaste av allt ändå är att ha roligt när man lirar fotboll. Gör skitjobbet med ett leende så kommer finessen och liret av sig självt. Och med det kom också framgångarna. Frågan är om vi Öisare kommer att få uppleva en lika framgångsrik period inom en snar framtid eller om den tiden är förbi för gott.

Facit: 104 47 24 33 159-143 16 165 (1,59)

Be till gud så svarar Hamrén

Jukka Ikäläinen (2004) +

Jukka Ikäläinen introducerades som mannen som skulle ge sambafotbollen en sisuinjektion. I Ikäläinens uppdrag ingick dess värre också den något otacksamma uppgiften att ta över och förvalta det kungarike som Erik Hamrén hade byggt upp under sina sex år i ÖIS. Något diplomatiskt uttryckt kan man väl säga att det gick så där för Ikäläinen. Eller vad fan! Varför ska vi vara diplomatiska. Jag har fått nog av att smyga kring väggarna och viska saker som jag tycker och tänker. Nu får det vara slut på att svära under lugg och att knyta handen i fickan. Det är väl bättre att vi är raka, öppna och ärliga och tar bladet från munnen och säger som det är: det gick helt åt helvete; Jukka Ikäläinen var en fullständig katastrof.

Från toppen till botten på en säsong. Vad mer behöver du veta? Det enda som räddade oss från fullständig förnedring den säsongen var en lyckospark av Tryggvi Gudmundsson.

Så här i efterhand kan man ju undra vad det var som fick ÖIS att välja Ikäläinen som huvudtränare efter Erik Hamrén. Lockades man av hans vilda idéer om en synnerligen specialiserad och dynamisk fotboll där varje enskild spelare skulle vara väldigt nischad inom ett visst område eller trodde man bara att Ikäläinens snack om sisu och vinnarskallar skulle göra att ÖIS tog det där sista lilla steget till den absoluta toppen av tabellen? Så här i efterhand är valet av Ikäläinen som ny huvudtränare fullkomligt obegripligt. Mannen hade ingenting. Siltch. Nada. Nothing.

Med facit i hand kan man också konstatera att Ikäläinen var en felrekrytering. Jag vill till och med hävda att Ikäläinen var början på slutet, eller hur man nu ska säga. Efter att Ikäläinen fick sätta sitt märke på ÖIS har inget varit sig likt. Efter Ikäläinen har ÖIS varit svensk fotbolls jojo-lag numero uno. Ikäläinen fick till slut lämna klubben och kläckte i det sammanhanget ur sig det fantastiska citatet: ”Jag skulle bli väldigt överraskad om något hände nu eftersom jag de senaste dagarna planerat intensivt med klubbledningen inför kommande säsong.” Dagen efter fick Ikäläinen äntligen lämna klubben.

Och bara så att ni vet, det finns en logisk förklaring till varför så många Öisare gick från att dra blondinskämt till att dra skämt om Jukka Ikäläinen under säsongen 2004:

Valter Tomaz Jr står och städar sin bil uppe på ÖIS-gården när hans tränare, Jukka Ikäläinen, kommer ut och kollar ÖIS-gårdens brevlåda och går in igen.
Femton minuter passerar, och Valter står fortfarande kvar och städar sin bil, när Ikäläinen kommer ut igen. Och återigen kollar Ikäläinen  brevlådan. Och återigen går Ikäläinen in igen.
Valter går nu över till att vaxa huven på sin bil. Och efter ungefär 20 minuter eller kanske en halvtimme kommer Ikäläinen ut för att kolla brevlådan för tredje gången. Och för tredje gången går Ikäläinen in igen.
Samma visa upprepar sig en fjärde gång och nu har Valter fått nog och frågar Ikäläinen vad fan han håller på med.
- Jukka, varför springer du ut och in och kollar brevlådan hela tiden? Var inte brevbäraren här för över två timmar sedan. Vad håller du på med!?!
- Jo, men den där idiotiska datan säger hela tiden att jag har fått post!!!
End scene…

Facit: 26 6 9 11 24-35 (-11) 27 (1,04)

Zoran Lukic (2005 – maj 2006) ++

Norge har Skavlan. Sverige har Skrävlan. Zoran Lukic pratade vitt och brett om hur han skulle reformera ÖIS och göra laget till det nya Djurgårdens IF FF (ni som var med på den här tiden minns säkert att Djurgården, Zoran och ärke-bajaren Snuffe Åkeby var det nya svarta i Fotbolls-Sverige omkring 2004-2005). Under sina ett och ett halvt år som tränare för ÖIS skrapade Zoran Lukic ihop ett något bättre facit (1,09 poäng per match) än vad Jukka Ikäläinen (1,04 poäng per match) gjorde under föregående säsong. Inte illa! Mycket snack, men väldigt, väldigt lite verkstad. När det väl kom till praktik och att leverera resultat hade inte Skrävlan mycket att komma med.

Under våren 2006 lyckades Lukic dessutom med bedriften att coacha ett lag bestående av spelare som Ailton Almeida, Ola Toivonen, Boyd Mwila, Dick Last, Valter Tomaz Jr, Johan Anegrund och Anders Prytz till att ta fem poäng på nio omgångar. Hur i helvete gick det till? Jo, det ska jag tala om. Genom ett oerhört naivt försvarsspel, genom en taktik som inte passade spelarmaterialet och genom att hänga ut spelare i media. Lukic fick också lämna klubben med svansen mellan benen och har därefter levt en undanskymd tillvaro i kvartersklubben Qviding FIF (med undantag av en tolvmatcherssejour i Djurgården under 2009 – som givetvis slutade i totalt fiasko – vad annat!) och det trots att Lukic såg sig själv som guds gåva till svensk fotboll och snackade vitt och brett om anbud från Tyskland och Holland och ditten och datten. Nej, Zoran ”Skrävlan” Lukic var bara ytterligare en i raden av felrekryteringar efter Erik Hamrén.

Herr Lukic ska dock ha kredd för att han drog in en hel del stålar till Sällskapet. Utan Lukic som huvudtränare hade sannolikt aldrig Ola Toivonen skrivit på för klubben. Cha-cha-ching! Och om det kollektiva minnet inte sviker oss så var det tack vare Zorans gift of gab som ÖIS fick så bra betalt för Ailton Almeida. Vi säljer inte under 40 miljoner! Klirr i kassan som räddade klubben från konkurs. Så där har ni det, helt värdelös var han inte den gode Zoran, även om han sannolikt var en bättre talare och förhandlare än taktiker och matchcoach [Tack för påminnelsen, Tml].

Facit: 35 10 8 17 43-56 (-13) 38 (1,09)

Zoran Lukic kan allting: Hur man tar allsvenskt guld, hur man gör spelare som Ailton Almeida och Ola Toivonen till förlorare och hur man gör tillvaron i Qviding dräglig.

Sören Börjesson (maj 2006 – november 2006) +

Sören Börjesson är en legend. Så är det bara. Man kan inte skriva något ont om Sören Börjesson utan att straffas i efterlivet. Så är det bara. Men låt mig bara säga en sak, någon allsvensk tränare var Sören Börjesson inte. På tok för snäll och gosig för att göra ÖIS korgossar till en vinstmaskin. När Börjesson borde lärt spelare som Robin Ganemyr, Boyd Mwila och Henri Scheweleff att tugga taggtråd lät han dem istället försöka lira sig ur bottenträsket. Öisigt, men inte helt rätt taktik om man vill spela allsvenskt. Ska man vara helt ärlig fick Börjesson förvisso ta över ett sjunkande skepp från Zoran Lukic. Hur Börjesson än försökte kunde han aldrig få skutan på rätt köl. Inte konstigt med tanke på att råttorna redan höll på att lämna skeppet: Ailton Almeida blev klar för FC Köpenhamn, medan Johan Anegrund funderade på pension och Ola Toivonen, Valter Tomaz Jr och Anders Prytz längtade bort. Resultatet vet vi alla, en 14:e plats i Allsvenskan och degradering till Superettan. Därpå följde den hemska säsongen 2007, men med den har inte Sören Börjesson så mycket att göra.

Facit: 17 3 5 9 18-30 (-12) 14 (0,82)

Janne Carlsson (november 2006 – juni 2009) +

Av de sju tränare som ÖIS har haft under 2000-talet har nog Janne Carlsson haft den allra mest otacksamma uppgiften. För det första fick han ta över tränarsysslan i ungefär samma stund som klubben gick in i en djup kris. Några månader innan Carlsson tog över stafettpinnen från Sören Börjesson var ÖIS timmar från en konkurs. Något som skulle få konsekvenser ungefär ett år senare i den s.k. Gothiagate. Som om inte det var nog fick Carlsson dessutom ta över ett lag som precis degraderats från Allsvenskan och med allmän spelarflykt som följd. Ola Toivonen försvann till Malmö FF, Ailton Almedia såldes till FC Köpenhamn, Johan Anegrund la skorna på hyllan, Valter Tomaz Jr och Anders Prytz drog i väg till Norge, Tuomas Uusimäki flyttade hem till Finland och låneavtalet med Elias Storm gick ut. Mellan säsongerna 2006 och 2007 tappade ÖIS spelare motsvarande 123 matcher från start. Snacka om att inleda i motlut.

Carlsson kavlade dock upp ärmarna och gav sig den på att lyckas även om han var tvungen att förlita sig på ungtuppar som Ken Fagerberg och Robin Jonsson, inlånade spelare som Samuel Barley och Ze Rony och köttare som Ivica Skiljo och Iheb Hamzeh samt anfallsvapnet långa bollar i tomma intet och håll tummarna för att alla heter Ken i Göteborg. Säsongen 2007 blev också en fullständig katastrof med ett lag som inte trivdes med varandra och som inte hade en aning om vad som krävdes för att bli ett stabilt superettanlag. Och Janne Carlsson bidrog verkligen till detta genom att allt för ofta lyfta upp Iheb Hamzeh eller Jukka Sauso i anfallet och börja skicka långt. Om vi ska vara snälla kan vi väl säga att Carlssons ära och framtid som ÖIS-tränare räddades av Ken Fagerbergs och Andreas ”Kocken” Clarholms fina säsong. I övrigt gör vi nog bäst i att sopa in Carlssons första säsong som huvudtränare långt under mattan dit bara dammråttorna vågar bege sig.

Säsongen 2008 gick dock i dur. Till stor del tack vara värvningarna av Pavel Zavadil, Dennis Jonsson, Tommy von Brömsen, Christofer Bengtsson, Björn Anklev och Marcus Allbäck. Carlsson tog plats i baksätet och lät spelarna visa vägen. Fortfarande med hjälp av en hel del långa bollar, men också med lite lir genom 2008-års assistkung Zavadil och ett grymt köttigt och kompakt försvarsspel. Förstaplats i Superettan och uppflyttning.

Då började också det helvete som vi helst inte vill tala om. Än mindre dra oss till minnes.

Jag är ledsen, men jag måste ta upp de tolv första matcherna under säsongen 2009. Jag menar det går inte att blunda för två poäng på tolv omgångar. Det bara går inte! Visst, man kan snacka om skador och oflyt och om Dick Lasts tabbar, men man kan lika gärna snacka om felvärderingar av spelarmaterial, en svag och icke-fungerande taktik, bristande analys av motståndarnas styrkor och svagheter och ett oerhört naivt och extremt svagt försvarsspel. Samtliga dessa senare förklaringar ligger på Janne Carlssons bord. Skyldig till alla åtalspunkter! Det är bara att inse att Carlsson inte var mogen för att ta sig ann ett bottenlag i Allsvenskan. Och därmed blev han följaktligen också degraderad till assisterande tränare igen. Om man ska säga något om betyget så är det väl att en bra säsong och två riktiga katastrofsäsonger inte kan ge så mycket annat än en etta i betyg. Det är trist, men så är fallet. Livet är helt enkelt hårt mot de hårda.

Avslutningsvis måste jag bara tillägga att Janne Carlsson helt klart har ballar av stål och att det är något som han ska ha all respekt för. Alla som står ut med hot och hembesök och allt vad det innebär för familj och psykisk hälsa och som ändå klarar av att gå till jobbet och ta fighten dag efter dag är OK i min bok.

For those about to rock – We salute you!

Facit: 72 27 14 31 102-107 (-5) 95 (1,32)

Åge Hareide (juni 2009 – oktober 2009) ++

Vi var många som lät oss bli förförda av Åge Hareide. Inget lustigt med det. Efter en katastrofal vårsäsong där ÖIS under Janne Carlsson, Dick Lasts och Marcus Allbäcks ledning tagit två poäng på tolv matcher gjorde Hareide entré med buller och bång. Nu skulle det bli ordning och reda på torpet. Blåställ på! Och ingen mer skit i det blå skåpet. Nu skulle vinsterna börja trilla in. Och det första Hareide gjorde var att införa de gemensamma frukostarna som Erik Hamrén hade kört med under sin tid som tränare. Ändra rutiner, knyt ann till traditionen – helt rätt och riktigt!

Hareide lanserades med en gång som någon form av frälsare. Med all rätt? Undertecknad föll definitivt i fällan. Kanske för att Hareide röt till när spelarna inte skötte sig på träning. Nu skulle det bli slut på lallandet och snacket om goa gubbar och bra stämning. En kris ska behandlas som en kris och en tränare ska inte vara spelarnas polare. Kanske för att Hareide tycktes vara en tränare som var helt besatt av detaljer. Inget mer slarv i försvaret eller enkla bolltapp på mittfältet. Slarvar du, bänkas du! Svårare än så var det inte. Kanske för att Hareide var en tränare som tycktes ta allt på största allvar. Skit i hur tabelläget ser ut, skit i våren, vi har vår egen tabell: Hösttabellen. Kanske för att Hareide var en tränare som kunde låta spelarna  ägna timmar åt att nöta uppspel och löpvägar. Ingenting fick lämnas åt slumpen och varje lag hade styrkor och svagheter som kunde minimeras eller utnyttjas. Kanske för att Hareide inte var Janne Carlsson.

Om man ser till Åge Hareides resultat över 18 matcher kan man dock konstatera att han inte fick ut så väldigt mycket av sitt spelarmaterial. Under tiden med Hareide snittade ÖIS 1,28 poäng per match. Visst, det är bättre än vad man gjorde med Carlsson, Last och Allbäck vid rodret (0,17 poäng per match), men det är fortfarande pretty fucking far from OK som Marsellus Wallace hade sagt. Det sägs dessutom att han tråkade ut spelarna rejält genom att hela tiden köra samma övningar om och om och om igen. Ingen variation. Och inte fan lyckades han med sin uppgift. Det är bara att kolla i vilken serie ÖIS spelar i år. Och ska vi vara helt ärliga är det mångt och mycket Hareides förtjänst. Om han bara hade tagit bortamatchen mot Djurgårdens IF FF på allvar och inte ställt upp med trebackslinje eller låtit Alex Perreira gå ner som vänsterback i andra halvlek. Ja, då hade ÖIS kanske spelat kvar i Allsvenskan och inte blivit ett kryssgäng i Superettan. Avslutade dessutom synnerligen osnyggt när han använde klubben som en bricka i spelet om den fortsatta karriären. Höll ÖIS, Lars Ranäng och Dick Last på halster i en månad innan han lämnade besked om att han inte hade för avsikt att fortsätta i klubben. Inte särskilt vackert!

Facit: 18 6 5 7 22-26 (-4) 23 (1,28 poäng per match)

Åge Hareide lovade oss guld och gröna skogar, men gav oss skuld och röda knogar

Jan Andersson (2009-) ++ (under utredning)

Egentligen hade det varit roligare om den här artikeln hade publicerats när ÖIS stod på 4-4-2, men så blev det inte, utan nu publiceras den när ÖIS står på 6-12-2. Inte riktigt lika roligt, men what the hell. Inledningsvis vill jag säga att jag hoppas att det här är sista gången jag behöver skriva det här (för jag hoppas verkligen att VÄNDNINGEN kommer på måndag): Janne Andersson har verkligen inte haft någon lätt inledning på sin sejour som ÖIS-tränare. Skador, skador och åter skador. Under Anderssons första halvår i klubben har merparten av spelarna i startelvan och de som befinner sig precis utanför startelvan varit skadade en eller annan gång. Spelet har också blivit därefter. Det är nästan så att man skulle kunna tro att Anderssons ÖIS tillägnat årets säsongen till Stena Lines ägare och ärke-Öisarna Sten Allan och Dan Sten Olsson. I övrigt får man väl säga att Andersson fortfarande är under utredning. Juryn sitter fortfarande i överläggningar. Men man kan också konstatera att just nu ser det inte bra ut. Bevis om tröga och orörliga ÖIS som bara tjongar långt och som bara spelar oavgjort ligger i högar på åklagarens bord. På advokatens bort är det nästan tomt. Andersson förfogar i dagsläget över ett lag som inte kan vinna matcher. Dessutom ett lag som spelar ett synnerligen o-Öisigt spel, med extremt mycket långa bollar – uppemot 70-80 procent tjongisar – och som har förtvivlat svårt att stänga matcher. Det är bara att hålla tummarna för att advokaten pulls an OJ!

Facit: 20 6 12 2 32-24 (8) 30 (1,5 poäng per match)

Mannen som har lite för mycket gemensamt med Arne Hegerfors och Björn Skifs.

Den här texten hade givetvis kunnat avslutas med en omröstning, men jag har valt att inte göra det eftersom jag utgår från att Erik Hamrén skulle ta hem en sådan omröstning med 100 procent av rösterna. Det är liksom inte rättvist att jämföra Jukka Ikäläinen och Janne Carlsson med en tränare som till och med kan få Zlatan Ibrahimovic att leverera i landslaget.

Be till gud att Hamrén kommer tillbaka till ÖIS en dag!
 

Silly season. Spelare kommer. Och spelare går. Så är det bara. Rykten far runt i cyberrymden som osaliga andar på något gammalt spökslott. Otäckt! Minst sagt. Telebolagen tjänar storkovan på alla samtal fram och tillbaka mellan sportchefer, tränare, agenter, spelare och spelarfruar. Så är det bara. Vissa år kan ett lag omsätta en hel startelva. Andra år är det stiltje. Vissa år försvagas man. Andra år förstärks man. Vissa år gör man en rejäl slant. Andra år drabbas man av bosmansjukan. En sak står i alla fall klart och det är att silly season är en speciell tid på året då man som supporter får vara beredd på att precis vad som helst kan hända. Anything goes som det brukar heta. Något som årets silly season minst sagt bevisat. Den hemska starten på årets silly season har fått mig att fundera lite över fenomenet och då framförallt när det gäller frågan om vilket år som egentligen var värst. Det hela mynnade ut i en klassisk och fånig lista över 2000-talets ”värsta” sillysar. Har du inget bättre för dig kan du ju alltid läsa den. I vanlig ordning börjar vi bakifrån med plats nummer fem…

5. Silly season 2004/2005

Silly season 04/05 kvalificerar sig enbart för att vi under den här vintern tappade David Marek till Häcken. Marek har alltid varit en personlig favorit och det kändes i hjärtat när han drog vidare till ön i norr. Med tanke på att Marek i dag spelar i Allsvenskan och ÖIS i Superettan hade vi nog gjort rätt i att försöka behålla honom. Sån’t svider. Fortfarande. Övriga spelare som försvann under denna silly season var dock rena dussinlirare. Jag menar, vem tusan saknar Atli Thorarinsson och Tryggvi Gudmundsson? Trist att säga det men jag gör det i alla fall inte.

4. Silly season 2002/2003

Om jag ska vara ärlig så är Silly Season 2002/2003 inte i närheten av sillysarna 2009/2010, 2003/2004 och 2006/2007. Nu snackar vi en helt annan division. Lite som ett mittfält bestående av Sebastian Johansson, Pavel Zavadil, Markus Gustafsson och Martin Dohlsten. Tre kan trilla boll, en sticker ut som en svart svan på en institution i vetenskapsfilosofi. Gissa vem? Under Silly Season 02/03 tappade vi Patrik ”Jag är nog egentligen ingen fotbollsspelare” Fredholm, Thomas Persstedt, Morgan Nilsson och min personliga favorit Joachim Karlsson. Hyfsade förluster men ändå ingenting om man jämför med senare års förluster. En promenad i Slottskogen med din käresta. Typ.

3. Silly season 2006/2007

Hur många lag klarar av en Silly Season där två tredjedelar av startelvan försvinner från klubben? Inte många. Det är inte heller många lag som upplevt en lika djävlig silly season som den som ÖIS upplevde vintern 2006/2007. Hur tusan ersätter man spelare som Ailton Almeida och Ola Toivonen? Enkelt, det gör man inte. Säsongen 06/07 var verkligen något utöver det vanliga. Riktigt kännbar. Efter den förnedrande degraderingen från Allsvenskan försvann följande spelare från ÖIS: Anders Prytz, Ailton Almeida, Ola Toivonen, Valter Tomaz Jr, Clifford Mulenga, Robin Ganermyr, Elias Storm, Johan Anegrund, Tuomas Uusimäki och Axel Wibrån. Satan i gatan. Man tappar nästa andan när man ser hur klubben dränerades på kvalitet. För att inte tala om kvantitet. Mest smärtsamt, förutom förlusterna av Ailton och Grinola, var förlusterna av Prytzan, Anegrund och the man, the myth, the concept, the legend, the one and only Valter. Som grädde på moset var det här sillyn då vi värvade in spelare som Iheb Hamzeh och lånade in dekislirare som Ze Rony och Samuel Barley. Det enda goda som hände denna silly var väl att man bestämde sig för att flytta upp Ken Fagerberg och Peter Abrahamsson i a-truppen. I övrigt är den här vintern inget man vill minnas.

2. Silly season 2009/2010

Egentligen är det hugget som stucket mellan 2009/2010 och 2006/2007. I min bok fäller dock förlusten av Marcus Allbäck avgörandet. Degradering och Mackans beslut om att lägga skorna på hyllan är två rätt tunga smällar för en klubb att ta. Det är knappt att jag har återhämtat mig. Lägg där till Álvaro Santos beslut att försöka göra sig omöjlig i klubben samt förlusterna av Roy Miller och Åge Hareide (förlusterna av Martin Dohlsten och Christian Lindström är inte riktigt lika kännbara) och du har en av de värsta sillysar som jag har upplevt. Och det är bara januari. Undra vart det ska sluta? When will better come?

1. Silly season 2003/2004

Silly season 2003/2004 var en mardröm. Slutet på en dynasti. Typ. Hej då Afonso. Snyft! Hej då Hamrén. Buhu. Hej då Ulas. Suck! Hej då Jeff. *en tår trillar sakta ner för kinden* Hej då Bärkroth. Du kommer att saknas oss! Hej då allsvenskans vassaste passningsspel och frejdigaste offensiv. *hänger tungt med huvudet och fäster ett svart sorgeband runt armen* Sett till ren kvalitet har nog ÖIS aldrig tappat så mycket kvalitet och fotbollskunnande som man gjorde under silly season 03/04. Erik Hamréns spelfilosofi, gigantiska engagemang och stil, Afonso Alves fantastiska frisparkar och spektakulära halvplansraider, Jeffrey Aubynns flärdfulla dribblingar, precisa inlägg och sambadefensiv, Martin Ulanders vilja och löpkapacitet, och Robert Bengtsson-Bärkroths exakta försvarsspel. Jag skulle vilja hävda att i och med silly season 03/04 så tog vår senaste storhetstid slut. Efter det har det gått rejält utför. Därför placerar sig också silly season 03/04 i toppen av denna sammanställning av 2000-talets vidrigaste sillysar.

Och ja, rent tekniskt skedde ju inte alla dessa förluster under silly season men rent kontrakttekniskt gjorde de det kan man väl säga. Därför har jag valt att betrakta det som att affärer som gjordes upp och avslutades under pågående säsongen (t.ex. Afonso Alves till Malmö FF och Aílton Almeida till FC Köpenhamn) räknas in under efterföljande silly season. Det var så att säga då de lämnade klubben. Rätt eller fel? Vem orkar bry sig.

Avslutar hela den här posten med två högst subjektiva tio i topp-listor. En över de tyngsta förlusterna rent emotionellt och en över de tyngsta förluster rent sportsligt. Som vanligt har myntet många sidor och det finna alldeles säkert någon som har invändningar mot dessa tre listor. I sådana fall, låt kampen börja.

2000-talets tyngsta förluster (emotionellt)

1. Marcus Allbäck 2009/2010
2. Aílton Almeida 2006/2007
3. Valter Tomaz Jr 2006/2007
4. Markus Johannesson 2004
5. Magnus Källander 2009/2010
6. Anders Prytz 2008/2009
7. Paulinho Guará 2005
8. Johan Anegrund 2006/2007
9. Joachim Karlsson 2002/2003
10. Ken Fagerberg 2007/2008

Tre som inte ens var nära: Afonso Alves (2003/2004), Ola ”Grinola” Toivonen (2006/2007) och Álvaro Santos (2009/2010).

2000-talets tyngsta förluster (sportsligt)

1. Erik Hamrén 2003/2004
2. Afonso Alves 2003/2004
3. Aílton Almeida 2006/2007
4. Ola Toivonen 2006/2007
5. Marcus Allbäck 2009/2010
6. Markus Johannesson 2004
7. Álvaro Santos 2009/2010
8. Paulinho Guará 2005
9. Åge Hareide 2009/2010
10. Ken Fagerberg 2007/2008

Tre som inte ens var nära: Martin Dohlsten (2009/2010), Iheb Hamzeh (2007/2008) och Zoran Lukic (2006).

© 2012 Sambadefensiv Kontakt: kontakt@sambadefensiv.se Suffusion theme by Sayontan Sinha