Där kom den. Årets tyngsta förlust. I Varberg för två veckor sedan fanns det fortfarande bortförklaringar, en skadad Jakob Lindström, en tveksam domarinsats, solen i ögonen, bakhalt, strävt gräs and all that jives. I Ängelholm tog bortförklaringarna slut.
Den krassa sanningen är att det var ett totalt haveri defensivt. 4-1 var i underkant och en lite finurlig offensiv är en klen tröst. Det belyser återigen frågan om ÖIS är kapabla att spela ett varierat anfallsspel byggt på bollinnehav och samtidigt hålla ihop en ramstark defensiv. Än har man inte lyckats kombinera de två på ett tillfredsställande sätt.
Mot Landskrona lyckades man visserligen göra fyra mål men då mot ett grovt underpresterande hemmaförsvar och med ett spel baserat på omställningar. Samma visa mot Brage då man med ett hyperaggressivt presspel i andra halvlek krigade in en boll och kunde inkassera tre poäng.
När man i matcher som den mot Varberg och till viss del även i matchen mot Ängelholm blir laget anfaller med stort manskap och utsätts för omställningar får man problem.. Bara stormakter klarar av att föra krig på flera fronter sägs det. Kanske är det lite tråkigare raka och omställningsinriktade ÖIS mer lönsamt när det ska samlas poäng?
Oh captain?
Trots två säsonger i A-truppen var det under försäsongen iår som Jakob Lindström på allvar slog sig in i mitt hjärta som en spelare att räkna med. Under försäsongen visade han att han kan ta det defensiva ansvaret, att han kan agera bollvinnare och fördela boll. I matcher som derbyt mot Gais och vinsten mot Syrianska spelade han som i trans.
Leendet vi saknar
Men Jakobs betydelse för laget blir inte tydligare än när han faller ur ramen och spelar dåligt. Mot Ängelholm och i flera andra matcher under våren har hans närkampsspel inte varit i närheten av försäsongens, hans passningsspel har varit mer bakåt och i sidled än någonsin och han har sett allt annat än självsäker ut.
Kan det vara så enkelt att vi hittar orsaken till Jakobs formsvacka runt hans högerarm?
När man analyserar Jakobs insatser måste man sätta dem i perspektiv. Som den förste att ta en ordinarie plats i A-truppen i det ”Nya-ÖIS” fick han genast bli mannen alla litade på innan han ens hunnit bli en man. Upplärd i Sören Börjessons skola, med en farbror i sportrådet, och med ett ansikte som är som skulpterat för en matchannons blev han den självklare symbolen redan som 18-åring.
Ett naturligt steg i Jakobs marsch mot ikonstatus var att redan som 20-åring var att utse honom till lagkapten. Beslutet mycket riktigt också kring årsskiftet. Inledningsvis såg det ut att vara ett genidrag. Leinars plats i startelvan var inte gjuten och Jakob Lindström gick fram som ett godståg på mittfältet och onekligen i sitt livs form.
Jag och mina vänner på ståplats stod med varsitt fånigt leende på läpparna och bara njöt av Jakobs magnifika insats på mittfältet mot Gais. Leendet är nu utbytt. När Jakob Lindström i den andra halvlekens mitt mot Ängelholm blir utbytt mot Johan Hedman är det något som inte står helt rätt till.
När Jakob Lindström spelar 2013 så gör han det inte bara för att Hans Prytz skrivit ned hans namn på en tavla. Han gör det för att motbevisa de som tycker att han spelar på gamla meriter, han gör det för att motbevisa de personer som tycker att han spelar för att hans farbror sitter i sportrådet, han gör det för att bevisa för sina lagkamrater att han är en lagkapten att lita på och han gör det för att de allra flesta som håller på Sveriges äldsta klubb litar på att han är framtiden.
När Jakob då hamnar i en formsvacka som han onekligen har gjort så blir trycket på hans axlar större än de flesta spelarna i laget. Samtidigt som bindeln och allt som byggts runt Jakob också gör att man har ett visst tålamod så blir det tveklöst också en börda.
Ljuspunkten Henrik Carlsson
Markus Gustafsson, Jakob Olsson, Jakob Lindström, Filip Holländer, Henrik Carlsson?
Varje år har sitt rödblåa stjärnskott och frågan är om inte Henrik Carlsson kan bli årets. I matchen mot Degerfors var han oerhört trevlig att titta på som innermittfältare och mot Ängelholm var han bäst på plan som anfallare.
Namnet Henrik Carlsson är något det pratats om sedan han kom från Gais till Tipselit 2011. Redan förra sommaren flyttades han upp permanent till A-truppen och optimistiska röster ville redan då ha in honom i startelvan. Även om han förra säsongen visserligen bidrog med ett av säsongens vackraste ögonblick när han gjorde 2-0 målet mot Lunds BK och gled på knä framför hemmaklacken med ett leende som sträckte sig från öra till öra, så lämnade ynglingen inga djupare avtryck spelmässigt under säsongen 2012.
Mot Ängelholm kom nog något av ett genombrott för anfallaren. I en övrigt miserabel match var han kanske bästa ÖIS:are på planen. Var han placeras nästa vecka är dock oklart. Trots att han mest av allt vill spela anfallare så saknas Johan Lundgren nästa vecka och då kan det mycket väl bli innermittfältet för Henrik Carlssons del.
Det var allt för den här gången. Det är idag mindre än en vecka till matchen mot Östersund som är en poäng ovanför sällskapet. En vinst där och vi är så där naivt tokglada igen. Är det inte härligt ändå?
De tio senaste kommentarerna på Sambadefensiv