Då var det så äntligen dags att slänga sig tillbaka in i historien och gräva ned sig i kring vilka sidospår gamla Öisare har tagit i sina fotbollskarriärer. Har någon blivit landslagsman? Har någon lagt skorna på hyllan? Har det hänt si, eller har det hänt så. Vi försöker helt enkelt rota fram information kring spelare som kanske inte riktigt florerar i skallen hos gemene Öisare dagligen, men som ändå satte avtryck hos föreningen på ett eller annat sätt. Och det kan man väl säga att följande trio har gjort. Ja, de kriterierna stämmer nog in på samtliga tre. En kom under 2006 när mörkret var som djupast, en annan värvades in då yttermittfältskrisen var som störst under 2010 och den tredje spåddes en lysande framtid och var av intresse för både Newcastle United och Middlesbrough FC i England. Men istället blev det ÖIS. Tyvärr kan man väl sammanfatta den värvningen som misslyckad, men i dag lever denna spelaren förmodligen rätt bra på sin fotboll. Betydligt bättre än han gjorde under sin tid som fotbollsspelare i Sverige i alla fall. Well, här är…
Whatever happened to twin sets?
Whatever happened to Hi-fi?
Whatever happened to TV sex?
Whatever happened to Elias Storm?

Elias Storm i en av sina 12 matcher i ÖIS-tröjan. Här drar han friskt i Anders Svenssons tröja i en match på Borås Arena under säsongen 2006.

Säsongen då Elias Storm kom till ÖIS är väl inget man direkt vill gräva ned sig i ännu en gång. Been there, done that som man brukar säga. Det var ett riktigt skitår för att tala klarspråk och ÖIS åkte ur Allsvenskan med dunder och brak trots att man lyckades behålla Áilton Almeida säsongen ut. Men de övriga i laget var helt enkelt inte bra nog. Det finns inga andra slutsatser att dra utav det. Tre segrar på 26 försök säger egentligen allt. ÖIS var inte ett lag för Allsvenskan. Åtminstone inte kvalitetsmässigt.

Men det var knappast till ÖIS fördel att de drogs med stora skadeproblem i de bakre leden under 2006. Inte mindre än tre försvarsgeneraler var åsidosatta på grund av skadeproblem – vilket i augusti månad fick ÖIS att skeppa ned den reslige mittbacken Elias Storm från Djurgårdens IF där speltiden var knapp i ett desperat försök att få ordning på defensiven. Valter Tomaz Jr drogs med ett skadat knä, Jukka Sauso hade svårigheter med känningar i sin rygg och Johan Anegrund var borta för resterande delen av säsongen. Någonting var så illa tvunget att göras – och då Storm bara hade fått fyra framträdanden i Djurgårdströjan på hela säsongen var det en ömsesidig viljan att få till en förändring. Både från Elias själv, men även från ÖIS sportchef Stefan Herre Eriksson samt tränartrojkan Sören Börjesson och assisterande Janne Carlsson. I mitten av augusti 2006 blev det klart – Storm skulle ansluta till ÖIS från Djurgårdens IF över säsongens avslutande omgångar.

Men det blev inte mer än så. Vid tolv framträdanden i den rödblå tröjan tog det slut. Tyvärr med en degradering till Superettan som facit. Kanske inte riktigt vad han, eller föreningen, hade väntat sig trots den prekära tabellsituationen. Inför sin debut (som för övrigt skedde i höstderbyt mot GAIS) uttryckte Elias själv att ÖIS är ett bättre lag än vad tabellen visar, men att det gäller att skippa skönspelet och istället kriga till sig de poäng som krävs. Ack, så fel han hade. Och med det fick han vara med på samma resa som säsongen innan då han var utlånad till GIF Sundsvall som även de trillade ur landets högsta division. Så väl supportrar som klubbledning var dock tillfredsställda med vad Elias Storm hade åstadkommit i Göteborg – men hans löneanspråk låg inte i nivå med vad ÖIS kunde erbjuda och därför fanns det ingen annan utväg än att tacka för tiden och vinka adjö.

Det tog ett tag innan Elias fann sin nya klubbadress. Han reste tillbaka till Stockholm men någon förlängning med Djurgårdens IF, vilka han hade tillhört sedan han tog steget från Division 2 till Allsvenskan som 23-åring, blev det inte. Inte heller stannade han inom Sveriges gränser. Istället bar det av på ett riktigt äventyr. Messiniakos GS i Greklands näst högsta division blev nästa anhalt. Ja, så var det väl tänkt i alla fall. Informationen kring detta är något tapphändig, men under samma säsong spelade han även tio matcher för FK Haugesund i Adeccoligan (Norge). En klubb han stannade i över säsongen 2009 med ett facit på 48 framträdanden (39 från start) och tre mål. Men under den avslutande säsongen blev det bara fyra matcher från start, och i takt med att Elias blev äldre så valde han att vända skutan hem till trygga Sverige. Vid 31 års ålder var nedtrappningen något av ett faktum och namnunderskriften klargjorde att satsande IK Sirius i Norrettan blev nästa klubbadress. Där var han visserligen given i mittförsvaret – 24  matcher varav samtliga från start skvallrar om det – men något Superettaavancemang var det inte tal om.

I de krokarna lade Elias Storm ned fotbollskarriären helt. Visserligen höll han igång i Division 6 under både 2011 och 2012, men det är knappt så att det bör nämnas. En fotbollsspelare tappar nog aldrig sin sport till fullo. Och det vittnar väl detta om. Det skall inte ses som mer än en kul grej, och då till och med Stefan Holm kan hålla på Divison 6-nivå i sitt Östre Deje IK får vi svart på vitt att det inte är tal om något blodigt allvar.

Det blev dock en sista – och det vågar vi nog tro på denna gång – comeback för Storms del. Efter ideliga ”nej tack” till klubbar som gladeligen hade plockat in Elias Storm så tackade han ja till Enköpings SK i Division 1 Norra i slutet av förra säsongen. Då låg Enköpings SK sist i serien och förhoppningen var att Storm skulle stabilisera laget till den grad att de kunde klättra sig upp över degraderingsstrecket. Det misslyckades dock helt. Åtta poäng drog laget in på hela säsongen och med det hade man 22 poäng upp till Väsby på rätt sida strecket. Det var med andra ord inte ens nära att Storms intåg skulle göra någon skillnad rent tabellmässigt.

 

 

Whatever happened to twin sets?
Whatever happened to Hi-fi?
Whatever happened to TV sex?
Whatever happened to Steinþór Freyr Þorsteinsson?

 

Steinthor Freyr Thorsteinsson mitt upp i sin specialitet - sina inkast. Tyvärr bar det inte frukt i den mån som man hade önskat.

Steinthor Freyr Thorsteinsson, som han stavas för oss, kom även han till ÖIS när klubben var i ett ganska så prekärt läge. Inte riktigt som för Elias Storm – där var det tal om degradering till Superettan och laget låg sist i tabellen – men likväl hade klubbens och supportrarnas förhoppningar långt ifrån infriats fram till den där dagen i månadsskiftet juli och augusti då “Steine” blev officiellt klar för ÖIS. Klubben var i ett stort behov att förstärka på yttermittfältet då skadeproblemen var stora, och då fann man denna islänning som mest var känd för sina akrobatiska och alltid lika spektakulära inkast som nådde fram till motståndarnas straffområde från i stort sett varenda position längs med planen.

Men det blev ingen större succé i ÖIS. Och som grädde på moset försvann han från klubben redan efter en halv säsong trots att han vid ankomsten kritade på ett 2,5-årskontrakt. Facit blev totalt nio framträdanden (sju från start), två mål, ett gult kort och totalt fyra matcher där han inte ens blev inbytt. Men mest minns man den taffliga volleymissen mot Ängelholms FF på Valhalla IP som hade kunnat ge ÖIS segern. Ni kan historien, istället kvitterade gästerna till 3-3 och den riktigt djupa depressionen stod och väntade runt knuten på Valhalla IP. En riktig skitmatch och en riktig skitdomare som snuvade ÖIS på tre viktiga pinnar. Det är ingen idé att älta har min mor lärt mig, men det är svårt att inte göra det när man tänker tillbaka på den hårresande avblåsningen vid David Leinars regelrätta nickmål i duell med motståndarmålvakten.

Läs mer:

Lär er stänga matchen
Fem frågor för Steinthor Thorsteinsson
David Leinar: ”Vi är alldeles för snälla”
Spelarbetyg Örgryte IS – Ängelholms FF 3-3

I samband med konkursen i januari 2011 upphörde spelarnas kontrakt och det var aldrig tal om att Steinthor Thorsteinsson skulle följa med ÖIS ned i Söderettan. Särskilt inte med tanke på de rykten som gick angående den lönesumma som ÖIS valt att lägga på honom. Inte en chans att föreningen skulle få ihop de pengarna hemmahörande i landets tredje division. Men det var förmodligen inte det som fällde avgörandet. Nej, “Steine” ville väl hålla till högre upp i systemen. Och därför skrev han inför 2011 ett kontrakt med den norska klubben Sandnes Ulf (dit Jakob Olsson nu har blivit utlånad över säsongen 2013), vid tillfället hemmahörande i Adeccoligan (Norges näst högsta division). Och succén lät inte vänta på sig. Han hade åtminstone tränare Asle Andersens förtroende från start. Han spelade totalt 25 utav 30 matcher och han satt enbart på bänken i 90 minuter vid ett tillfälle. Målskörden var väl ingenting att hurra över i och för sig, det stannade på två mål precis som i ÖIS, men i övrigt var han en bidragande orsak till en klubbmässigt sätt väldigt framgångsrik säsong.

Ja, 2011 gick Sandnes Ulf åter upp i Tippeligaen efter en hel drös med år utanför densamma. Och om man skall sammanfatta deras säsong så kan man dra en parallell till hur IF Sylvia lade upp sitt resultat under samma säsong. Lagen inledde åtminstone lika knackigt för att sedan ge sig fan på’t och lägga in en växel till. Sandnes Ulf förlorade sex av säsongens åtta första matcher och just då var det nog varken glada miner hos Steinthor eller klubbledningen. Men så jobbade man sig tillbaka, vann 12 av de kommande 13 dusterna och avancemanget till Norges finrum säkrade man i säsongens näst sista match då man krossade Löv-Ham med hela 6-0 på hemmaplan.

Här är han - Steinthor Freyr Thorsteinsson - i sin klubblagsdress.

Sedan dess har det bara gått uppåt för Steinthor Thorsteinsson. Under Sandnes Ulfs comebacksäsong i Tippeligaen spelade han 29 matcher och stänkte därtill in sex bollar i nät. Ett bra facit för en yttermittfältare! Att han har utvecklats som spelare råder det inte heller något tvivel kring. Antal spelade matcher i Norges högsta liga skvallrar om att “Steine” kan behärska sig på den nivån vilket är kul att läsa. Han är dessutom fortsatt ett namn för det isländska landslaget där han så sent som i fredags var med i VM-kvalmatchen mot Slovenien. Något spel blev det tyvärr inte, men matchen vann de med slutsiffrorna 2-1.

Den 17 mars drog Tippeligaen i gång och för Sandnes Ulfs del blev det premiärförlust med 2-0 borta mot Strömsgodset. Steinthor Thorsteinsson fanns dock på planen och inledde det hela med att spela 90 minuter. Och det går väl inte att göra någon annan tolkning än att han fortsatt är på väg uppåt i sin karriär, åren till trots. Åtminstone har han nått en nivå som är god nog för att tampas med de allra bästa i Norge. Och det får man väl säga är mer än man trodde att han var kapabel till under tiden i ÖIS.

Whatever happened to twin sets?
Whatever happened to Hi-fi?
Whatever happened to TV sex?
Whatever happened to Seif Kadhim?

Seif Kadhim under sin debutsäsong i ÖIS - alltså år 2009 - och i denna sekvens ser han inte helt nöjd ut

Sist ut för denna gång är Seif Kadhim – talangen som aldrig blommade ut och blev vad han hade potential till att bli. Han ansågs vara en stortalang och redan vid tonåren var han på väg att skriva på för Newcastle United i England, men istället vann ÖIS dragkampen om den unga och oslipade diamanten lagom till återkomsten till Allsvenskan 2009.

Som bekant fick ÖIS dock aldrig se prov på hans färdigheter. Nej, det blev aldrig någonting av Seif Kadhim i ÖIS. Det fanns vissa intentioner bitvis – men han var aldrig bra nog för att ta en startplats i a-laget. Debutsäsongen 2009 mynnade ut i endast ett inhopp och det var inte mycket muntrare i Superettan 2010. Där gick det så knackigt att han blev utlånad till Norrby IF i Division 1 Södra. Vid det laget hade han dragit på sig många tvivlare i ÖIS-leden. I Norrby IF gick det emellertid lite bättre, kanske återfick han lite självförtroende av att få spela a-lagsfotboll, men när låneperioden löpte ut blev det ingen förlängning vare sig i ÖIS eller Norrby IF. Istället hamnade han i en annan Division 1-klubb – Syrianska IF Kerburan – efter en tids provspel. Tyvärr skar det sig på det personliga planet och i samförstånd med klubben flyttade han ganska så snabbt tillbaka till familjen hemma i Umeå. En klubb som han också skrev kontrakt med kort därpå.

Under 2011 gick Seif Kadhim tillsammans med sitt Umeå FC upp i Superettan. Den sejouren blev dock bara ettårig och för Seifs del blev det sparsamt med speltid. Det gjorde att han den 24 september 2012 ännu en gång bröt sitt kontrakt trots att han hade avtal för ytterligare en säsong för att istället packa väskorna och ansluta till Duhok SC i Irak. Och det skall väl sägas att det var ett rejält uppbyte. Han bytte tråkiga och kalla Umeå mot ett betydligt varmare och behagligare Duhok – och som en ren och skär bonus fick han en plånbok tjockare än de allra flesta “stjärnorna” i Sveriges allsvenska. Dessutom fick han chansen att delta i den asiatiska Champions League. Pretty far from vad han hade kunnat åstadkomma med Umeå FC.

Ni kan för övrigt följa Seif Kadhim och hans irakiska äventyr på hans Twitter.

 

Så var det då klart att ännu en spelare lämnar Örgryte. En efter en försvinner de och även om man hör positiva signaler från både spelare och personer inom ÖIS om att kontraktsunderskrifter är ”på gång”, så är det fortfarande fler folk som försvinner än skriver på. Denna gång är det Robin Jonsson som alltså skrivit på för Ljungskile. Efter åtta år i Sällskapet, varav fyra i a-truppen, lämnar Robin nu oss för spel i Superettan. Knappast oväntat, Robin har öppet sagt att han vill spela högre än i division ett och vi visste ju om att han provspelat i Ljungskile.

Robin Jonsson, numera i Ljungskile

Robin Jonsson bjuder Felix Sehlström på en åktur under ett träningspass.

Robin kom till Örgryte redan 2003 från Trollhättan och blev uppflyttad till a-truppen inför säsongen 2007. Tillsammans med Christian Lindström presenterades han av klubbchefen Stefan Herre Eriksson som en av de egna spelarna som det nya ÖIS skulle satsa på när man flyttats ned till Superettan och ekonomin behövde saneras. Sannolikt var det första året mer tänkt att vara ett se och lära-år men skador och problem i försvarsspelet gjorde att Robin snabbt fick en plats i laget. Efter att ha varit skadad de första matcherna så gjorde Robin debut i a-laget i cupmatchen mot Timrå och veckan efter blev det seriepremiär i bortamatchen mot Mjällby.

Året efter, det numera smått klassiska succéåret 2008, blev emellertid inte ett personligt succéår för Robin. Efter att ha fått mycket speltid under 2007 så hoppades han att bli bofast i laget som mittback men istället så blev han tränarnas fjärdeval på mittbacksplatsen. Trots detta fick Robin ganska mycket speltid då i princip samtliga mittbackar hade skadebekymmer och totalt spelade Robin 10 matcher det året. Han fick också göra sitt första mål för ÖIS i den betydelselösa sista bortamatchen mot Sirius. Boyd Mwila blev fälld och Robin som i princip var den enda som inte gjort mål i laget det året fick chansen att sätta bollen i nät. Bollen till vänster, målvakten till höger och premiärmålet var avklarat.

Inför säsongen 2009 var mittbacksordningen oförändrad. Robin var fast förankrad som fjärdealternativet och i hopp om att få mer speltid så fick Robin prova lite nya positioner under försäsongen. Efter två matcher som central defensiv mittfältare så hamnade Robin på högerbacksplatsen, en position som han spelat på under ungdomsåren och någon enstaka match under säsongen 2007. När säsongen väl drog igång hade Robin lyckats konkurrera ut Christofer Bengtsson om högerbacksplatsen. Tyvärr så visade det sig att ytterbacksplatserna skulle bli en av ÖIS akilleshälar under den allsvenska sejouren 2009. Hela försvarsspelet var i gungning och Robin hade stora problem på sin kant. Det var inte förrän Åge Hareide kom in efter halva säsongen som försvarsspelet sattes ordentligt på plats. I och med tränarbytet så flyttades även Robin tillbaka till mittbackplatsen och från och med andra halvan av säsongen 2009 så var Robin den givna ettan i mittförsvaret.

Förra säsongen så var det en mittback som hela tiden åtnjöt Janne Anderssons förtroende och det var just Robin Jonsson. Under den första halvan av säsongen så var också Robin en av ÖIS klart bästa spelare, oavsett om han fick spela med Valter Tomaz Jr, Dennis Jonsson eller David Leinar. Insatsen i hemmamatchen mot Hammarby var antagligen hans bästa någonsin i ÖIS-tröjan. Sambadefensiv gav Robin följande omdöme efter den matchen: ”Robin Jonsson var helt enkelt alldeles strålande. Fantastisk. Vi vill nog hävda att det här var den bästa match som vi har sett av en ÖIS-mittback sedan Johan Anegrunds glansdagar i början av 2000-talet.” I sin sista säsong med ÖIS spelade Robin 27 matcher och gjorde två mål.

Nu är då Robin Jonssons tid som Öisare över, åtminstone för den här gången. Vi kommer att sakna hans placeringsförmåga, hans spelförståelse och hans nästan lite blyga men aggressiva sätt att spela mittback. Givetvis önskar vi Robin lycka till i Ljungskile och tackar honom för sin insats i Öiströjan.

 

För det första vill vi be om ursäkt för den just nu låga uppdateringstakten. Vi skäms som små barn som blivit påkomna med kaksmulor i mungipan och vi lovar att det aldrig ska hända igen. Men det finns en förklaring – nyhetstorka. Även om allmän slapphet, åtaganden inom familjelivet och arbete också kan ha något med det hela att göra. Och sedan finns det ju alla de där sakerna som vi inte kan skriva om. Än. Men lugn, bara lugn, det kommer inom sinom tid.

Anyhoo… nu är vi i alla fall tillbaka och vi tänkte börja den här underbara veckan då männen äntligen skiljs från mössen och hela säsongen avgörs med en enda match – GIF Sundsvall på torsdag – med en skön tillbakablick på de spelare som banat vägen för Dick Last och ÖFAB:s senaste guldfyndighet, Steinthor Thorsteinsson.

Det finns de som hävdar att det finns många bra saker med Island. Bara för att ta ett par exempel: pressfriheten*, Sigur Rós, varma källor, Arnaldur Indriðason, kæstur hákar, Njals saga, Sugarcubes** och Eiður Smári Guðjohnsen. Sedan finns det förstås många dåliga saker också, som Stefan Thordarsson, det risiga banksystemet, regeringskriserna, att man gav dåren Bobby Fischer medborgarskap när han egentligen borde deporterats till USA för att ställas till svar för ett och annat lustigt uttalande (hell of chess player, lousy philosopher) och den där förbannade vulkanen som spydde ut aska så att det inte gick att ta sig någonstans under våren 2010.

För oss Öisare är dock Island i första hand förknippat med åtta saker: Örn, Sigurdur, Rúnar, Brynjar, Atli, Jói, Tryggvi och Steinthor. Och som en följd av detta ger vi er ”Islänningar vi minns”. Andra delen i vår så kallade minnesrevy. För er som missade den första bloggposten i serien – ”Tränare vi minns” – kan vi bara säga synd för er, men vi hoppas att ni nu tar chansen att läsa den.

Örn Oscarsson (1980-81) ++++

Örn Oscarsson gjorde 39 seriematcher för ÖIS  under åren 1980 och 1981. Av döma av de utsagor som finns bevarade från den här tiden var Örn otroligt nyttig på plan och under säsongen 1980 var han en starkt bidragande orsak till att ÖIS vann serien och tog sig tillbaka till Allsvenskan. Örn var också ett riktigt praktexemplar när det gäller stereotypen av en isländsk fotbollsspelare. Vi snackar om en spelare med en oerhörd fysik, stor, stark, och riktigt lojal mot sina lagkamrater. Till på köpet var han en riktigt bra fotbollsspelare. Det sägs att Örn en gång blev riktigt hårt ansatt av en motståndare under en match, men att han knappast kunde bry sig mindre om en sådan skitsak: han var helt enkelt built for speed, not comfort! Trots att motståndaren satte in sin tackling med full satsning mitt i Örns dribbling var det motståndaren som formligen studsade bort från Örns kroppshydda, medan Örn obekymrat tuffade vidare framåt mot offensivt straffområde. Och för att riktigt bre på rejält med smör på den här historien måste vi också ta med berättelsen från årets första träningsmatch på Valhalla Idrottsplats säsongen 1980. Det sägs att när de båda islänningarna (Örn och Sigurdur) skulle debutera för ÖIS så var det minusgrader och ruggigt i största allmänhet och då kommer de båda herrarna ut i kortbyxor! Skrönan gör sedan gällande att när någon på läktarplats frågade: ”Fryser ni inte?” Svarade Örn: ”Nej, vi har handskur”.

Facit: 39 matcher

Research och betygsättning: Tomas Levin

Sigurdur Björgvinsson (1980) ++

Enligt folk som vet och har sin skit samlad var Sigurdur Björgvinsson inget fysiskt praktexemplar. Ingen isländsk hårding a la Tungur Knivur. I kroppsbyggnad, storlek och spelstil påminde i sådana fall Björgvinsson mer om vår nuvarande isländske kämpe Steinthor Thorsteinsson. Större avtryck än så har inte den gode Björgvinsson gjort i det kollektiva medvetandet. Om vi hittar något mer kring denne mystiske herre lovar vi att uppdatera er om saken.

Facit: 9 matcher

Research och betygsättning: Tomas Levin

Rúnar Kristinsson (1995-1997-) ++++

Hör och häpna, om man ska tro de gamla isländska sagorna – och då snackar vi gamla som från mitten av 1990-talet – var Rúnar Kristinsson – eller den blonde eleganten som han kallades – dåtidens Pavel Zavadil. En snubbe som helt enkelt tog både det grova jobbet och det fina liret. Dessutom sägs han ha varit en rackare på frisparkar och hörnor. Om man ska tro sägnen skruvades frisparkar upp i kryss i parti och minut. Något mer nyanserat kan man väl konstatera att så knappast var fallet då Kristinsson enbart hann med att göra 13 mål under sina säsonger i Rödblått. En bra fotbollsspelare var det dock. Om det råder det inga som helst tvivel. Den landslagsmeriterade Kristinsson kom till Kalle Björklunds ÖIS från KR Reykjavík – där han hade spelat de första tio åren av sin karriär – och stannade två och en halv säsong innan han försvann vidare till norska Lilleström och belgiska Lokeren där han gjorde stor succé innan han flyttade tillbaka till Island för att avsluta karriären 2007 (att Kristinsson gjorde hela 23 år som spelare på elitnivå skvallrar om hans kvaliteter som spelare). Precis som Örn Oscarsson spelade Kristinsson för Rödblått under en allsvensk comeback och om vi har fått våra fakta rätt avgjorde han till med öppningsmatchen mot IFK Norrköping säsongen 1995 (en match som också var Kristinssons första tävlingsmatch för ÖIS). Enligt de som var med på den tiden kan Kristinsson har varit den bästa islänning som någon gång spelat i ÖIS. Här råder det dock viss träta då även Brynjar Björn Gunnarsson har sina tillskyndare när det gäller titeln ÖIS bästa islänning genom tiderna.

Facit: 59 matcher, 13 mål

Research och betygsättning: Tomas Levin

Brynjar Björn Gunnarsson (1999) ++++

Brynjar Björn Gunnarsson kom till ÖIS från norska Vålerega IF – där han placerat så långt in i frysboxen att han till slut gick under namnet Isbjörn -  i mitten av februari 1999 och gjorde debut i en träningsmatch mot Ljungskile SK samma kväll som treårskontraktet skrevs under. Snacka om att leva upp till den nationella stereotypen. Kuriosa: i samma match gjorde även Johan Elmander och kultspelaren Mike Owusu debut för Rödblått. Trots sin relativt unga ålder – Brynjar var 24 år när han kom till ÖIS – hade den gode Gunnarsson redan 15 landskamper på meritlistan och det dröjde inte lång tid innan han hade skaffat sig en bergfast plats i alla Öisares hjärtan. Och konstigt vore väl annat efter hans stabila och sköna lir. Ni vet det här snacket om sambadefensiv – att göra en dragning runt stödbenet som sista man eller en klackrensning på mållinjen, inte för att det är det rätta att göra, utan för att man kan – det kommer lika mycket från Brynjar Gunnarsson som från Valter Tomaz Jr. Tillsammans med Niclas Sjöstedt dominerade Brynjar Gunnarsson ÖIS försvarsspel under säsongen 1999 och var därmed en starkt bidragande del i att ÖIS kom på fjärdeplats i Allsvenskan och bara släppte in 23 mål under hela säsongen (tredje plats efter AIK (14(!) insläppta mål) och Halmstads BK (22 insläppta mål). Tyvärr blev bekantskapen mellan Brynjar och ÖIS intensiv och kort. Redan efter säsongen 1999 såldes Gunnarsson till engelska Stoke för ungefär 7 miljoner. Det är dock få Öisare som var med på den tiden som har glömt den flärdfulle och spelskicklige mittbacken/mittfältaren och på Gamla Ullevis läktare kan man än i dag höra äldre Öisare sucka och säga: ”[v]i har aldrig haft en bättre spelare än Brynjar, vi borde aldrig ha sålt honom, damn you, Stefan Allbäck, damn you!”. Och det var inte bara vi Öisare som uppskattade Brynjars kvaliteter, efter säsongen 1999 utsågs han till årets västsvenska försvarare av (IFK) Göteborgs-Posten.

Facit: 24 matcher, 1 mål

ÖIS samtliga nyförvärv inför säsongen 1999 samlade på en och samma bild (Brynjar Gunnarsson sitter bredvid Johan Elmander på främre raden)

Atli Thorarinsson (2000-2004) +++

Det sägs att ÖIS gamla hårding, Joachim Karlsson, sagt följande om Atli Thorarinsson: ”[fö]rr var jag inte rädd för någon på fotbollsplanen, men det var innan jag mötte Atli”. Och kom då ihåg att Jocke Karlsson var en riktig tuffing, ni vet en sådan där spelare som inte ens grät när han fick en avsiktlig armbåge rakt över näsan av den gamla Bajen-profilen Johan ”Danken” Andersson. När man sätter sig i respekt hos en spelare som Joachim Karlsson så har man något visst. Och det får man ändå säga att Atli Thorarinsson hade. Med sin tuffa och uppoffrande spelstil var han en fröjd att se på Gamla Ullevis gräs. Visst, han var en hård vattenbärare i mångas ögon, men han var också en bjässe i försvaret. En spelare som aldrig vek ner sig. I dag är det kanske inte så många som minns Atli. Inget lustigt med det då han inte gjorde så stort väsen av sig (minns hur han höll till uppe på Göteborgs universitetsbibliotek när han inte var uppe på ÖIS-gården eller på Gamla Ullevi). Därför är det värt att påminna om att den då 24-årige islänningen var en oerhört central del i det lag som utmanade Djurgårdens IF FF om den allsvenska segern 2002. Under den säsongen gjorde Thorarinsson 16 matcher från start (19 totalt) och bildade allt som oftast mittbackspar med Johan Anegrund (15 matcher) eller Valter Tomaz Jr (15 matcher). Gjorde även 9 landskamper för Island och spelar i dag för Valur i den isländska högstaserien.

Facit: 44 matcher, 0 mål

Atli Thorarinsson var en riktig hårding. Här i duell med en av Djurgårdens finare killar.

Jóhann Gudmundsson (2004-2005) ++

Inför säsongen 2004 var det ett djävla snack om att Jóhann ”Jói” Gudmunsson. Killen hade ju trots allt ett förflutet i Watford FC, Cambridge United och Lyn. Dessutom sades det att det rörde sig om en kvick, teknisk och spelskicklig dribbler med fin precision och löd i dojan. En isländsk Jeffrey Aubynn! En kantråtta utan dess like! En lirarnas lirare! Och givetvis köpte vi Öisare allt snack. Med hull och hår. Så här i backspegeln måste det dock sägas att dikten överträffade verkligheten. Rejält. Jóhann Gudmundsson visade sig vara en högst medioker spelare som inte gjorde någon mer än motståndarlagen glad under sina två säsonger i ÖIS. Visst, han försökte och han jobbade och han slet och vi minns alla den där nicken i ribban i bortamatchen mot Helsingborgs IF, men tyvärr fick Jói aldrig spelet att stämma. Till stor del kan det beror på att ÖIS gick in i en riktigt tunga period – The post-Hamrén Era som vi kallar den här på Sambadefensiv – i samband med att Gudmundsson kom till klubben. Hamnade också i bottenträsket när Expressen rankade allsvenskans internationella värvningar för något år sedan. Efter den relativt misslyckade sejouren i klubben gick Jói vidare till lokalkonkurrenten GAIS där han gjorde tre tämligen hyfsade säsonger. I dag är Jói dock tillbaka hemma på Island där han spelar för sin modersklubb Keflavik.

Facit: 37 matcher, 1 mål

Tryggvi Gudmundsson (2004) ++

Tryggvi Gudmundsson kom till ÖIS som en frälsare. Här var mannen som skulle ersätta Afonso Alves. Vår nye skyttkung. Stor, stark och med en riktigt fin näsa för mål. Allt är sant när skräp ska säljas! Innan sejouren i ÖIS hade Tryggvi spelat sex år i norska Tippeligan. För Stabaeck och Tromsö. Och där hade han öst in mål. Säsongen efter säsong. Om jag inte minns helt fel var det något i stil med 60 mål på 120 seriematcher. Vilket ändå måste betraktas som relativt hyfsat. Tyvärr gick det inte lika bra i ÖIS. Under sin enda säsongen i klubben var Tryggvi Gudmundsson konstant ifrågasatt och kritiserad. Till stor del på grund av att varken Tryggvi eller Jukka Ikälainens ÖIS fick spelet att stämma. Räddade dock sin heder genom att göra det avgörande toffelsparkmedtouchpåmotståndareflytmål på övertid i kvalmatchen mot Assyriska FF. Och för det är vi för alltid skyldig den vildsinte islänningen ett stort tack. Förutom sitt avgörande kvalmatchmål är nog Tryggvi mest känd för sitt något ansträngda förhållande till supportrarna. Vem minns inte matchen på Gamla Ullevi när Tryggvi helt plötsligt fick nog av allt gnäll från läktarplats, lackade ur rejält och gick fram till räcket och vrålade: ”[k]om ner själv och spela, om du nu tror att det är så djävla lätt!”. Snacka om att det blev knäpptyst på läktaren. Och det måste man väl ändå ge den gode Tryggvi, han hade humör, krävde respekt och han gjorde alltid sitt yttersta. Dess värre var det inte tillräckligt. Lämnade klubben med svansen mellan benen efter säsongen 2004 och har därefter spelat för Stoke i England och IBV på Island. Och får av någon konstig anledning fortfarande göra en och annan landskamp för Island. Kanske var det bara så att Tryggvi aldrig trivdes i ÖIS och Göteborg.

Facit: 22 matcher, 3 mål, 1 assist

Akrobatiska inkast är bra på sitt sätt, men kanske måste man ha lite mer att erbjuda än så för att gå direkt in i startelvan. Foto: Gudmund Svansson, Pixbild.se.

Steinthor Thorsteinsson (2010-) ++

Steine, Island, Ribbur, Tre äpplen hög, Fixur Straffur och Ljungbergur. Kärt barn har många namn, och av någon lustig anledning har Steinthor Thorsteinsson – utan att egentligen ha bevisat någonting annat än att han är uppvuxen på en akrobatskola – gjort viss succé bland Öisarna. Och det efter att bara fem matcher (tre från start och två som inhoppare). Kommer dock för alltid att få leva med oket att Dick Last och ÖFAB valde att satsa på Steine istället för Martin Smedberg-Dalence. I övrigt kan man väl konstatera att Steinthor – precis som Jói Gudmundsson och Tryggvi Gudmundsson – haft svårt att leva upp till sitt rykte. Han beskrev som snabb, teknisk och stark en-mot-en. Av vad vi har sett hittills tycks inget av detta stämma. Det ska dock sägas att juryn fortfarande sitter i överläggningar angående Steine. Vi är väl helt enkelt skyldiga att ge honom ytterligare lite tid, en rejäl försäsong och ett tiotal matcher under 2011 innan vi kommer med det slutgiltiga utlåtandet. Låter det OK? Vad bra.

Facit: 5 matcher, 0 mål

* För er som inte visste det kan vi meddela att Island nästan alltid hamnar högst upp i olika mätningar av pressfrihet, t.ex. Reportrar utan gränsers mätningar. Se där, nu lärde ni er något vettigt av att läsa Sambadefensiv, inte illa.
** Jo, man hade kunnat skriva Björk istället för Sugarcubes, men hur kul hade det varit nu när alla i hela djävla världen har koll på det lilla charmiga trollet med den stora rösten?

 

Det finns många myter här i världen.

Att vi människor har fem sinnen.

Att Sverige är ett land fullt av isbjörnar, släggkastare och möbelbyggare.

Att ironi inte fungerar i textform.

Att elitserien är världens näst bästa hockeyliga.

Att kinesiska muren är det största byggnadsverk som människan skapat.

Att det var bättre förr.

Även inom fotbollen finns myter, en är att karaktärsspelare=spelare som aldrig strular, alltid kämpar, har så kallad ”vinnarskalle” och är lätta att samarbeta med.

En annan av fotbollens myter är att en stor stark kille som är bra på huvudet och har hyfsade egenskaper som bollmottagare alltid måste ses som ett forwardsalternativ. Som en möjlig targetplayer. Vi har sett det alltför många gånger. Johan Anegrund, Jukka Sauso, Iheb Hamze, David Leinar och det mest aktuella exemplet. Alexander Mellqvist.

For fuck sake.

Mellqvist har ju provats i rollen förut, under Zoran, gick inge bra, under Janne C såväl förra som förrförra året, gick inge bra. Men nu ska han alltså återigen plågas i en roll som han saknar såväl explosivitet som naturligt rörelsemönster och avslutarkvaliteter för. Bara för att han har hyfsade targetegenskaper. Jag blir så trött.

Låt pojken spela mittfältare eller inte alls.

För fan.

Jag skulle möjligen kunna tänka mig att testa Alexander som spelande mittback bredvid en snabbare kollega. Möjligen. Fast med det überskott vi har av mittbackar är det knappast läge för ett sånt test i dagsläget.

Och nu ska dessutom Anklev upp på topp. Hej och hå. Visst, han gör säkert ett gott dagsverke, men ska vi bygga ett lag som siktar mot allsvenskan (and beyond…) är han ingenting mer än en nödlösning.  Mycket bättre att en spelare som Luka får speltid och möjlighet att växa in i kostymen.

Jaja, måste ge Janne A lite mer tid innan jag plockar fram storsågen, juryn har ju ärligt talt inte ens inlett överläggningarna om hans coachtalanger än, men de första vibbarna känns ärligt talat sådär.

Du får gärna motbevisa mig Janne!

Nu öl.

Jo. Förresten. Årets silly är definitivt den sjukaste på länge, Allbäck blir landslagsledare, Santos gråter, Valter gör rödblå comeback som truppens åttonde mittback, Jukka Sauso skriver på för J-Södra, Dick och Ken går på teater, Ijeh är aktuell för Syrianska, Santos facebookar. Snart twittrar väl Alex från operan att han snart skriver på för Nangiala IF samtidigt som Niclas Sjöstedt, Johan Anegrund och Johannes Dräparen återvänder för att stärka upp mittförsvaret, alla tre presenteras på en presskonferens som direktsänds på Iheb Hamzehs MySpace-sida.

Nu öl.

 

Silly season. Spelare kommer. Och spelare går. Så är det bara. Rykten far runt i cyberrymden som osaliga andar på något gammalt spökslott. Otäckt! Minst sagt. Telebolagen tjänar storkovan på alla samtal fram och tillbaka mellan sportchefer, tränare, agenter, spelare och spelarfruar. Så är det bara. Vissa år kan ett lag omsätta en hel startelva. Andra år är det stiltje. Vissa år försvagas man. Andra år förstärks man. Vissa år gör man en rejäl slant. Andra år drabbas man av bosmansjukan. En sak står i alla fall klart och det är att silly season är en speciell tid på året då man som supporter får vara beredd på att precis vad som helst kan hända. Anything goes som det brukar heta. Något som årets silly season minst sagt bevisat. Den hemska starten på årets silly season har fått mig att fundera lite över fenomenet och då framförallt när det gäller frågan om vilket år som egentligen var värst. Det hela mynnade ut i en klassisk och fånig lista över 2000-talets ”värsta” sillysar. Har du inget bättre för dig kan du ju alltid läsa den. I vanlig ordning börjar vi bakifrån med plats nummer fem…

5. Silly season 2004/2005

Silly season 04/05 kvalificerar sig enbart för att vi under den här vintern tappade David Marek till Häcken. Marek har alltid varit en personlig favorit och det kändes i hjärtat när han drog vidare till ön i norr. Med tanke på att Marek i dag spelar i Allsvenskan och ÖIS i Superettan hade vi nog gjort rätt i att försöka behålla honom. Sån’t svider. Fortfarande. Övriga spelare som försvann under denna silly season var dock rena dussinlirare. Jag menar, vem tusan saknar Atli Thorarinsson och Tryggvi Gudmundsson? Trist att säga det men jag gör det i alla fall inte.

4. Silly season 2002/2003

Om jag ska vara ärlig så är Silly Season 2002/2003 inte i närheten av sillysarna 2009/2010, 2003/2004 och 2006/2007. Nu snackar vi en helt annan division. Lite som ett mittfält bestående av Sebastian Johansson, Pavel Zavadil, Markus Gustafsson och Martin Dohlsten. Tre kan trilla boll, en sticker ut som en svart svan på en institution i vetenskapsfilosofi. Gissa vem? Under Silly Season 02/03 tappade vi Patrik ”Jag är nog egentligen ingen fotbollsspelare” Fredholm, Thomas Persstedt, Morgan Nilsson och min personliga favorit Joachim Karlsson. Hyfsade förluster men ändå ingenting om man jämför med senare års förluster. En promenad i Slottskogen med din käresta. Typ.

3. Silly season 2006/2007

Hur många lag klarar av en Silly Season där två tredjedelar av startelvan försvinner från klubben? Inte många. Det är inte heller många lag som upplevt en lika djävlig silly season som den som ÖIS upplevde vintern 2006/2007. Hur tusan ersätter man spelare som Ailton Almeida och Ola Toivonen? Enkelt, det gör man inte. Säsongen 06/07 var verkligen något utöver det vanliga. Riktigt kännbar. Efter den förnedrande degraderingen från Allsvenskan försvann följande spelare från ÖIS: Anders Prytz, Ailton Almeida, Ola Toivonen, Valter Tomaz Jr, Clifford Mulenga, Robin Ganermyr, Elias Storm, Johan Anegrund, Tuomas Uusimäki och Axel Wibrån. Satan i gatan. Man tappar nästa andan när man ser hur klubben dränerades på kvalitet. För att inte tala om kvantitet. Mest smärtsamt, förutom förlusterna av Ailton och Grinola, var förlusterna av Prytzan, Anegrund och the man, the myth, the concept, the legend, the one and only Valter. Som grädde på moset var det här sillyn då vi värvade in spelare som Iheb Hamzeh och lånade in dekislirare som Ze Rony och Samuel Barley. Det enda goda som hände denna silly var väl att man bestämde sig för att flytta upp Ken Fagerberg och Peter Abrahamsson i a-truppen. I övrigt är den här vintern inget man vill minnas.

2. Silly season 2009/2010

Egentligen är det hugget som stucket mellan 2009/2010 och 2006/2007. I min bok fäller dock förlusten av Marcus Allbäck avgörandet. Degradering och Mackans beslut om att lägga skorna på hyllan är två rätt tunga smällar för en klubb att ta. Det är knappt att jag har återhämtat mig. Lägg där till Álvaro Santos beslut att försöka göra sig omöjlig i klubben samt förlusterna av Roy Miller och Åge Hareide (förlusterna av Martin Dohlsten och Christian Lindström är inte riktigt lika kännbara) och du har en av de värsta sillysar som jag har upplevt. Och det är bara januari. Undra vart det ska sluta? When will better come?

1. Silly season 2003/2004

Silly season 2003/2004 var en mardröm. Slutet på en dynasti. Typ. Hej då Afonso. Snyft! Hej då Hamrén. Buhu. Hej då Ulas. Suck! Hej då Jeff. *en tår trillar sakta ner för kinden* Hej då Bärkroth. Du kommer att saknas oss! Hej då allsvenskans vassaste passningsspel och frejdigaste offensiv. *hänger tungt med huvudet och fäster ett svart sorgeband runt armen* Sett till ren kvalitet har nog ÖIS aldrig tappat så mycket kvalitet och fotbollskunnande som man gjorde under silly season 03/04. Erik Hamréns spelfilosofi, gigantiska engagemang och stil, Afonso Alves fantastiska frisparkar och spektakulära halvplansraider, Jeffrey Aubynns flärdfulla dribblingar, precisa inlägg och sambadefensiv, Martin Ulanders vilja och löpkapacitet, och Robert Bengtsson-Bärkroths exakta försvarsspel. Jag skulle vilja hävda att i och med silly season 03/04 så tog vår senaste storhetstid slut. Efter det har det gått rejält utför. Därför placerar sig också silly season 03/04 i toppen av denna sammanställning av 2000-talets vidrigaste sillysar.

Och ja, rent tekniskt skedde ju inte alla dessa förluster under silly season men rent kontrakttekniskt gjorde de det kan man väl säga. Därför har jag valt att betrakta det som att affärer som gjordes upp och avslutades under pågående säsongen (t.ex. Afonso Alves till Malmö FF och Aílton Almeida till FC Köpenhamn) räknas in under efterföljande silly season. Det var så att säga då de lämnade klubben. Rätt eller fel? Vem orkar bry sig.

Avslutar hela den här posten med två högst subjektiva tio i topp-listor. En över de tyngsta förlusterna rent emotionellt och en över de tyngsta förluster rent sportsligt. Som vanligt har myntet många sidor och det finna alldeles säkert någon som har invändningar mot dessa tre listor. I sådana fall, låt kampen börja.

2000-talets tyngsta förluster (emotionellt)

1. Marcus Allbäck 2009/2010
2. Aílton Almeida 2006/2007
3. Valter Tomaz Jr 2006/2007
4. Markus Johannesson 2004
5. Magnus Källander 2009/2010
6. Anders Prytz 2008/2009
7. Paulinho Guará 2005
8. Johan Anegrund 2006/2007
9. Joachim Karlsson 2002/2003
10. Ken Fagerberg 2007/2008

Tre som inte ens var nära: Afonso Alves (2003/2004), Ola ”Grinola” Toivonen (2006/2007) och Álvaro Santos (2009/2010).

2000-talets tyngsta förluster (sportsligt)

1. Erik Hamrén 2003/2004
2. Afonso Alves 2003/2004
3. Aílton Almeida 2006/2007
4. Ola Toivonen 2006/2007
5. Marcus Allbäck 2009/2010
6. Markus Johannesson 2004
7. Álvaro Santos 2009/2010
8. Paulinho Guará 2005
9. Åge Hareide 2009/2010
10. Ken Fagerberg 2007/2008

Tre som inte ens var nära: Martin Dohlsten (2009/2010), Iheb Hamzeh (2007/2008) och Zoran Lukic (2006).

© 2012 Sambadefensiv Kontakt: kontakt@sambadefensiv.se Suffusion theme by Sayontan Sinha