Maj 122014
 

Sebastian Johansson vandrar vidare. Foto: Mattias Sandgren

Att Ale är ett ÖIS-fäste av stora mått är redan vida känt. Ahlafors IF har fostrat både bröderna Lindström och Niklas Elving samt försett våra läktare med supportrar i stora nummer. Nu ansluter ännu en rödblå hjälte till det gulsvarta laget. Sebastian Johansson tillhörde under förra säsongen visserligen Utsiktens BK men speltiden blev knapp och tiden ägnades istället åt arbete på bank.

Pappaledighet gör dock att han nu har tid över för fotbollen och det är Jonathan Lindström som agerat sportchef:

– Jag har frågat ”Seb” tidigare, men han har haft svårt att få tiden att räcka till. När Johan Elvings (Niklas bror) skada bekräftades chansade jag igen och denna gång blev det bingo, berättar Jonathan Lindström för Alekuriren.

Sebastian Johansson må vara klar med toppfotbollen men det finns fortfarande saker som drar honom tillbaka mot den gröna mattan, eller kanske framförallt det som finns bredvid den:

– Nu är jag pappaledig och då ser situationen lite annorlunda ut. Vi har till en början gjort klart att jag ska vara med fram till sommaruppehållet, sen får vi ta en ny diskussion. ”Jonte” säger att det är ett gott gäng och det är verkligen snacket med ”gubbarna” i omklädningsrummet som jag har saknat, säger Sebastian till lokaltidningen.

Vi önskar självklart Sebastian all lycka i Ahlafors IF. Tiden då Division 3 Nordvästra Götaland var en säker plats är ett minne blott.

Maj 222013
 

På torsdag är det dags igen. Matcherna duggar tätt numera och den här gången bär det av till Varberg. En av årets kortaste bortaresor och är det någon gång man ska åka på en bortamatch så är det nu på torsdag.

Vanligtvis sitter jag och Christian på pressläktaren. Så blir det dock inte för min del i Varberg. Det känns som att det är dags att dra sitt strå till stacken. I alldeles för många bortamatcher har det varit på tok för lite folk i bortaklacken.

Min ambition är att ägna veckan åt att övertala så många av mina aktiva ÖIS-sympatiserande vänner som möjligt att följa med mig ner för att ställa sig bredvid mig.

I min intervju med Johan Gellerman för några veckor sedan pratade vi om det relativt svala intresse som funnits kring sällskapets bortamatcher på senare tid. Mången gånger har historien upprepat sig. Vid bortamatcher har folk en tendens att sprida ut sig. I intervjun pratade Johan om att han och hans kollegor ofta står i en ensam grupp där ytterst få ansluter sig. Om ens någon.

Givetvis är detta ett problem. Bortamatcherna får inte bli något som är förunnat en liten grupp supportrar. I det vackra som är att följa ett lag går man miste om helt fantastiskt mycket om man låter bli bortamatcherna och enbart ser matcherna på hemmaplan. Just tanken på att i grupp inta en ny stad och gå på gatorna sjungandes må för vissa framstå som aningen ofint, eller ska jag säga rent av barbariskt. Men så farligt är det inte. Låt oss istället se bortaresan som ett nytt sätt att umgås med vänner kring den nobla sporten fotboll.

Gammal som ung kan du uppskatta bortaresan. För oavsett vem du är kan bortaresan vara ett skönt sätt att  komma ifrån hemmets vedermödor och bestyr för att som jag för några rader sedan nämnde, sjunga och leva rövare i önskad mängd.

Det som däremot är det viktigaste av allt när vi belyser bortaresan är att den är det som stärker banden mellan supportar och spelare samt ledare. Den här veckan finns det inget ställe där Christofer Bengtsson hellre springer än på Påskbergsvallens, förhoppningsvis soldränkta högerflank. Det finns ingen stans i världen där Emil Karlsson heller hoppar över reklamskyltarna för att fira med de euforiska medresenärerna på andra sidan räcket än i Varberg den här veckan.

Ett tydligt exempel på detta var förra året då Emil Karlsson efter en av sina sämre matcher i ÖIS-tröjan tillslut klarade av sätta pannan till ett inlägg av den så energiske Jonathan Lindström och avgöra matchen i Grästorp och firade med att hoppa rakt upp i ståplatsläktarens gemensamma famn. Allt i en tacksam gest till oss som hade tagit oss hela vägen dit.

Att jag skriver en text om det faktum att jag återigen står på ståplats på torsdag kan låta oerhört narcissistiskt och självbelåten. ”Här kommer jag och räddar klacken”. Så är det absolut inte. Det jag menar är att jag vill att så många som möjligt gör som jag och sluter upp till nästa bortamatch. Förmodligen tar jag även bussen ner och det uppmanar jag även er att göra. Oavsett om det är inferno eller Balders Hage ni åker med så är det värt mödan.

Jag vänder mig nu till er som vanligtvis inte åker på bortaresor: Är det någon gång ni ska åka så är det på torsdag! Resan är kort och därmed ganska billig, resan är kort och därmed ganska bekväm, resan är kort och därmed kommer fler åka ner, mer folk mer kul. Se nu till att detta blir en bortamatch att minnas, det var ett tag sedan.

Balders Hages buss:

Matchstart: 19:00
Avresa: Från Shell, Nils Ericssonsterminalen
Samling:17:15
Avresa:
17:30

Priser:

Medlem Junior
150 kr

Medlem Senior 200 kr
Icke Medlem Junior 200 kr
Icke Medlem senior 250 kr

Bokning görs via email: resegruppen@oissupporter.se
Telefon/SMS: 0761-359209

Junior är man t o m det år man fyller 18 år.
Vänligen meddela namn, senior/junior, telefonnr samt eventuellt medlemsnr i din bokning, tack!

Feb 192013
 

Falkenbergs FF. Där har vi namnet på kvällens motståndare. Men det är också namnet på en förening som ÖIS har haft det förbaskat svårt för ”det senaste”. Tittar man tillbaka på lagens fem senaste möten så har ÖIS endast vunnit ett av dem. Två av dem har slutat med ett oavgjort resultat och samma antal har hamnat rakt ned i Falkenberg FF:s vinstbössa. Man får faktiskt gå så långt tillbaka i tiden som den 2 september 2008 för att hitta ÖIS senaste viktoria (2-1 på Falkenbergs IP efter mål signerat den så ifrågasatte Anton Holmberg samt Björn Anklev).

Om si så där ett halvår har det passerat fem år sedan dess. Fem år! Det är något visst med det där Falkenbergsspöket. Åtminstone är det för ÖIS del väldigt svåröverlistat. Låt oss bara hoppas att ÖIS lyckas bryta det mönstret i kväll och ta sig tillbaka in på ett vinnarspår mot Falkenberg. Det vore något, det! Inte heller har ÖIS lyckats göra särskilt många mål mot dem. Målkolumnen stannar på fem mål totalt, alltså ett mål per match i snitt. Där måste de höja sig. Ett mål per match håller inte. Men skall man finna något positivt i det är det att ett mål per match inte klingar med ÖIS anno 2012. Det är alldeles för lite. Visserligen ligger ÖIS snitt hittills under försäsongen på 1,66 mål per match vilket inte må vara överimponerande. Men då skall man ha med motståndet i beräkningarna. Ett mål mot BK Häcken är onekligen ett fint besked och ett mot GAIS får väl också anses som bra. De tre målen mot Utsiktens BK visar å sin sida bara på klasskillnaderna mellan lagen och Falkenberg ligger väl någonstans där emellan rent kvalitetsmässigt. Hur som helst: nu är det på tiden att ÖIS tar tag i Falkenbergs FF, visar upp lite tiki taka, och ställer det berömda skåpet där det skall stå.

2011-04-20, Svenska Cupen: ÖIS – Falkenbergs FF 0-3
Publik: 592
Fredrik Andersson – Christofer Bengtsson, Dennis Jonsson, David Leinar, Valter Tomaz Jr – Jakob Lindström, Sebastian Johansson, Danny Ervik, Jakob Olsson – Markus Anderberg, Oskar Wallén
(Joakim Hall, Jonathan Lindström, Ludvig Evenson, Luka Mijaljevic, Nicolas Sandberg, Peter Abrahamsson, Pontus Otterstedt)

Den senaste gången ÖIS tog sig an Falkenbergs FF var i Svenska Cupen. Ni minns det säkert, ÖIS spelade relativt bra men blev straffade å det grövsta av ett effektivt Falkenberg i den andra halvleken. Efter 55 minuter stänkte Stefan Rodevåg dit 0-1, en kvart senare ökade Tobias Nilsson på och i slutskedet av matchen fastställde Rodevåg slutresultatet till 0-3. Framför allt har Stefan Rodevågs öppningsmål etsat sig fast på näthinnan. Efter en snabb kontring av Falkenbergs FF efter det att Markus Anderberg avslutat mot bortamålet kunde Rodevåg lobba in bollen från 40 meters håll. Det på grund av att Fredrik Andersson placerat sig helfel och lämnat målet vidöppet vid en onårbar höjdboll. Och Rodevåg var snabb i tanken och gjorde precis vad han behövde. Riktigt, riktigt surt! Ännu surare var att ÖIS bara dagar tidigare hade förlorat mot Skövde AIK i Söderettanpremiären på Gamla Ullevi med 1-3. En riktig skitstart på säsongen! Men trots allt gav denna match en liten strimma hopp. ÖIS var inte alls ofarliga under långa stunder. Hade bara David Leinar, Valter Tomaz Jr och Jakob Olsson varit lite mer distinkta i sina avslut så hade resultatet kanske sett annorlunda ut när Bojan Pandzic blåste av matchen. Men så blev det tyvärr inte. Och i och med det gick ÖIS poänglösa av planen mot Falkenbergs FF för fjärde gången i rad.

2010-08-24, Superettan: ÖIS – Falkenbergs FF 1-2
Publik: 1981
Peter Abrahamsson – Danny Ervik, David Leinar, Robin Jonsson, Valter Tomaz Jr – Steinthor Thorsteinsson, Pavel Zavadil, Markus Gustafsson, Björn Anklev – Álvaro Santos, Markus Anderberg
(Alex Perreira, Alexander Mellqvist, Christofer Bengtsson, Dennis Jonsson, Jakob Olsson, Nicolas Sandberg, Victor Skoglund)

Vi får ta oss enda bak till Superettasäsongen 2010 för att finna nästa möte med Falkenbergs FF. Och det är ingen vidare munter syn (och icke heller läsning). Facit under denna säsong blev en pinne. Förlust med 1-2 på hemmaplan men trots allt en 1-1:a på Falkenbergs IP. Men det är på intet sätt godkänt för ett lag som av många var tippade att hamna topp tre inför säsongen. Och kanske beskriver Martin Johanssons rubrik från matchreferatet den kvällen det allra bäst: ”Magplask på Gamla Ullevi”. För att inte tala om Janne Anderssons totalsågning av laget: ”Vi brinner inte för det och det stör mig något fruktansvärt”. Nej, det var inte mycket som var med ÖIS. Allra minst resultatet. Visserligen kom man igen efter ett ettmålsunderläge men när Christoffer Karlsson på pass från Mikael Boman satte 1-2 i den 87:e matchminuten var det becksvart på Gamla Ullevi. Som så många gånger under det hemska 2010. Och detta som man nästan hade glömt bort…

2010-05-17, Superettan: Falkenbergs FF – ÖIS 1-1

Publik: 1371
Peter Abrahamsson – Björn Anklev, Dennis Jonsson, Robin Jonsson, Tommy von Brömsen – Markus Gustafsson, Sebastian Johansson, Pavel Zavadil, Alex Perreira – Ken Fagerberg, Álvaro Santos
(Christofer Bengtsson, Danny Ervik, David Leinar, Luka Mijaljevic, Nicolas Sandberg, Seif Kadhim, Victor Skoglund)

Visserligen var ÖIS fortsatt obesegrade under 2010 i och med att man lyckades med att knipa en poäng nere på Falkenbergs IP, men i övrigt var det inte mycket som fanns att glädjas åt. Som så många gånger förr under den olycksdrabbade säsongen 2010 levde inte ÖIS upp till sina förväntningar. Istället stod man för halvdassiga och bajsnödiga insatser. Det var så det såg ut under i stort sett hela året, med vissa undantag. Denna match var inte ett av de undantagen. Och då hade man ändå ledningen med sig in i halvtidsvilan tack vare Álvaro Santos. Ett mål som inte kan beskrivas som annat än ett riktigt turmål. Det var en strumprullare som snuddade vid en försvarare och ställde Stojan Lukic totalt. Men under andra halvleken tappade ÖIS allt, allt och precis allt. Någonting som gjorde båda Jannarna förbannade och besvikna. Janne Andersson menade på att ÖIS hade gjort säsongens sämsta prestation och till Tomas Levin berättade Janne Carlsson att ÖIS ”inte gör någonting och inte agerar”. Inte direkt vad man vill läsa, kanske. Men just därför tappade ÖIS sin ledning i slutet av matchen då David Svensson kvitterade.

2009-03-03, träningsmatch: ÖIS – Falkenbergs FF 2-2
David Stenman – Christofer Bengtsson, Dennis Jonsson, David Leinar, Adam Eriksson – Markus Gustafsson, Martin Dohlsten, Danny Ervik, Pavel Zavadil – Björn Anklev, Boyd Mwila
(Jonathan Lindström, Markus Anderberg, Patrik Elmander, Seif Kadhim, Victor Skoglund)

En av ÖIS bättre matcher mot Falkenbergs FF spelades nog 2009 ändå. Det var i och för sig bara tal om en träningsmatch på Öisgården och inte heller kunde ÖIS hålla tätt och försvara en tvåmålsledning, men rent spelmässigt var det rätt OK från hemmalagets sida. Man gjorde 1-0 genom Boyd Mwila redan efter sju minuter och sedan fortsatte ÖIS-pressen mot Stojan Lukic. Utökade ledningen gjorde Danny Ervik – han som just nu håller till i just Falkenbergs FF – med en riktig drömträff från 25 meters håll. Helt otagbart för Stojan Lukic. Men så hände någonting i uppstarten av den andra halvleken. Enklast att förklara det med är nog att säga att ÖIS satt kvar i omklädningsrummet. I den 50:e matchminuten kunde Erik Johansson reducera efter tafatt försvarsspel och bara två-tre minuter därpå krutade han in ett skott som går en jämn kamp till mötes om matchens snyggaste tillsammans med Danny Erviks smällkaramell i mitten av första halvlek. Så typiskt ÖIS, på något sätt. Att tappa ledningar. Så känns det ibland, i alla fall. Matchen slutade alltså 2-2 trots att Boyd Mwila med kvarten kvar var nära att sätta sitt andra och ÖIS tredje för kvällen, men då fanns det en räddande försvarsängel på mållinjen för Falkenbergs del.

2008-09-02, Superettan: Falkenbergs FF – ÖIS 1-2
Publik:
3613
Peter Abrahamsson – Christofer Bengtsson, Dennis Jonsson, Robin Jonsson, Anders Prytz – Christian Lindström, Magnus Källander, Pavel Zavadil, Alexander Mellqvist – Björn Anklev, Anton Holmberg
(Marcus Dahlin, Markus Gustafsson, Mentor Zhubi, Patrik Elmander, Victor Skoglund)

Anton Holmberg av alla tänkbara alternativ. Där har vi killen som senast har skjutit hem en seger för ÖIS mot Falkenbergs FF. Snudd på otroligt! Och det skedde på Falkenbergs IP inför cirka 900 ditresta Öisare. Snacka om perfekt tillfälle att visa vad man går för. Dessutom var det han som krutade in det avgörande målet till 2-0. Vad var oddsen på det inför matchen? Falkenbergs FF lyckades givetvis spräcka ÖIS nolla – vad annars liksom – men inte tusan räckte det för någon poäng ändå. I och med det kunde ÖIS räkna in ännu en seger i det så framgångsrika året 2008. Men vad man då inte visste var att ÖIS på de fyra och ett halv kommande åren skulle möta samma lag utan att vinna en enda gång. Men i kväll! Då djävlar. Då är det dags att råda bot på det! Time to get a new winning streak going! Kunde vi vinna tre raka under 2007 och 2008 kan vi det nu också. Det slår vi fast! Danny med flera: se upp! Vi är redo! Är ni?

Jan 292013
 

Jonathan Lindström, Tommy Lycén, Markus Anderberg, Robin Jonsson, Alexander Jeremejeff, David Björkeryd och Johan Pettersson. Där har ni samtliga spelare som har (och kommer att) lämnat ÖIS under denna vinters Silly season. Jonathan Lindström vänder hem till moderklubben Ahlafors IF där han kommer bli en grundpelare, men för majoriteten av dem är framtiden osäker. Bland annat är David Björkeryd i Bromma för provspel med rödsvartrandiga IF Brommapojkarna där han slåss för att ersätta Augistinsson som lämnat för grannlaget i stan’.

Alexander Jeremejeff, här i ÖIS träningsdress, spelar 2013 med Qviding FIF i Söderettan

Igår fann även Alexander Jeremejeff en ny klubbadress. Nämligen den förre seriekonkurrenten Qviding FIF. I och med det är sju års rödblå tillhörighet slut. Lite tråkigt. Lite synd. Men ändå förståeligt. Hur illa det än må kännas att skeppa iväg en egen talang – en spelare från de egna leden – var det en logisk utgång. Som vi alla vet var speltiden i a-laget redan förra säsongen väldigt knapp och det fanns inte heller någonting som antydde att det skulle förändras till det bättre. Visserligen har anfallsbesättningen inte utökats alls, men i näringskedjan stod flera – kanske alla – anfallare före. Därför skulle det på sin höjd bli en del framträdanden i den omgjorda U21-serien. Utan att veta så känns det väl spontant som att det var ett ömsesidigt avskedsbeslut då Alexander själv är i den kritiska åldern där många spelare slussas bort på grund av för lite speltid och förtroende. Onekligen krävs det att man sätts på prov och utvecklas när man är i 20-årsåldern. Förhoppningsvis har Jeremejeff en större chans att få detta i Qviding FIF.

Sambadefensiv önskar självklart Alexander lycka till i sin nya klubb.

Jan 062013
 

Ja, nu när januari har tickat på i sex dagar har jag äntligen fått tid över att – något sent – dela med mig av mina nyårskarameller. Och det innefattar simpelt nog mina bästa Öisminnen från året 2012. En rolig, och förhoppningsvis intressant, sak att göra när det för en gångs skull har varit ett fotbollsår innehållande saker att blicka tillbaka på med ett leende. Det gör det hela bra mycket roligare. Konstigt vore annars. Och skall man vara lite tuff och hårdra det så har det inte heller funnits särskilt mycket positivt mellan åren 2009 och 2011. Men det är av mindre intresse för tillfället.

Jag har försökt att plocka höjdpunkter från hela året – och dessutom har jag skalat av det en smula. Har jag därför missat några toppar som ni anser givna på listan är ni fria att delge dessa i kommentarsfältet. De har varit så många så det blir svårt att rangordna dem och framförallt minnas dem alla. Men äh, sluttjôtat. Här kommer mina nyårskarameller 2012.

28 mars: Örgryte IS – Qviding FIF 7-0

Träningsmatch. På ÖIS-gården. Sedan tidigare hade ÖIS förlorat mot GAIS, Falkenbergs FF, IK Oddevold och Jönköpings Södra. Men man hade också segrat mot Husqvarna IF, Varbergs BoIS, FC Trollhättan och Norrby IF. Fyra förluster, fyra vinster. Men i den nionde matchen var det inget snack. ÖIS mötte Qviding FIF och förnedringen var total. Vi mötte en kommande seriekonkurrent och manglade dem. Totalt. Sambadefensivs Jonathan Larsson beskrev vinsten så här:

”Nu kanske ni som inte var på matchen sitter och tänker; ’hur fasen kunde ÖIS slå Qviding med 7-0?’ Ja, det är idag ett ganska simpelt svar faktiskt: Ren och skär utklassning, på varje position, i varje situation. Och så plussar man på en riktigt fin effektivitet på det. Ja, då kan det rinna iväg, så långt som till 7-0.”

Det där säger egentligen allt och den där marskvällen 2012. ÖIS var flera nummer för stort och gjorde processen kort med sin motståndare. Redan efter fem minuters spel satte utropstecknet Filip Holländer 1-0 från sin centrala mittfältsposition där han flera gånger under försäsongen huserade tillsammans med Jakob Lindström. Innan halvtidsvilan var slut hade både Oskar Wallén och Johan Pettersson (just inkommen från GAIS vid denna tidpunkt) ökat på ÖIS målskörd. Men det vackraste målet – ett mål som står sig som säsongens snyggaste i konkurrens med David Björkeryd och Sebastian Johansson – gjorde Christofer Bengtsson. Jonathan Larsson igen:

”4-0 kom i den 57:e minuten. Av Christofer Bengtsson. Och det var ett magiskt mål. Johan Pettersson lägger in en hög boll i straffområdet mot en framåtstormande Bengtsson. Bengtsson och bollen är nu ett par meter in i straffområdets högerkant (sett med ÖIS-ögon). Bengan tvekar inte en sekund utan drämmer till med vristen, och bollen får en perfekt båge över Qviding-målvakten och träffar högt upp på stolpen och dimper ner bakom mållinjen. Sanslöst avslut av Bengan, otroligt vackert. Blir tufft för övriga spelare att slå under säsongen, men jag ser med glädje fram emot den tävlingen.”

Målskyttet avslutades av Johan Petterssons andra strut, Jeremejeffs snubbelmål efter en minut på planen och Emil Karlssons viljemål efter att han löpt förbi sin försvarare i den 87:e matchminuten. En fulländad kväll på ÖIS-gården, helt enkelt. Fler sådana!

16 april: Örgryte IS – Skövde AIK 2-2

”Vad fan, är han helt från vettet?!” tänker nog många nu. ”Hur kan han ha med den 2-2-besvikelsen på denna lista?”.

Ja, det kan man kanske fråga sig. Jag minns själv att besvikelsen var stor efteråt. Drog förmodligen av en svordom eller två både under och efter matchen. Men det handlade i mångt och mycket om den totala uppladdning som fanns före. Det var positiva tongångar och man hade gått och väntat på denna måndagskväll ett bra tag. ”Nu djävlar, detta är året!”.

Och så kom starten. Matchen hann knappt börja innan ÖIS gjorde 1-0 genom Emil Karlsson. Pang igen! Innan fem minuter tickat förbi stod det 2-0 till ÖIS. Och ÖIS nye anfallare Emil Karlsson hade nätat två gånger. Där och då svävade man mer eller mindre på moln.

Vi alla minns ju att Skövde AIK både reducerade och kvitterade på kort tid i andra halvlek. Och att ÖIS inte lyckades återta ledningen trots ett stolpskott från Emil Karlsson. Men innan matchen – och i upptakten av densamma – var det total glädje. Och det kvalificerar onekligen in på denna lista.

20 maj: Utsiktens BK – Örgryte IS 0-2

Omgång sex är en annan höjdpunkt från året 2012. Utan tvekan! Ni som var där håller förmodligen med till 100 %.

1)       Solen visade upp sig från sin bästa sida trots att det bara var mitten av maj.

2)       Öisarna på plats visade onekligen sitt stöd för laget. Nytt publikrekord på Ruddalens IP – och utan att överdriva kan man säga att 95 % av de 2151 personerna på plats var av rödblå hjärtan. Växelsång mellan olika läktarsektioner på en bortamatch är inte någonting som händer varje dag. Bara på Ruddalen när ÖIS är på besök.

3)       Ytterligare en match med tidiga mål. Innan elva minuter ledde ÖIS med 2-0. Johan Hedman satte bollen i nät efter två minuter och Robin Jonsson knoppade in en frispark mot bortre stolpen i den tionde matchminuten. Och det var sannerligen en trend 2012. Att göra tidiga mål. Det hände mer eller mindre i varenda match. En av ingredienserna till en så välkokt soppa som 2012 var.

4)       Glöden i ögonen på spelarna efter att både Tommy Lycén och Hannes Sahlin fått lämna planen efter utvisningar var fantastiskt att skåda. Christofer Bengtsson var en klippa på sin högerbacksplats och David Leinar skallade undan långboll efter långboll. Men framförallt bör man lyfta fram Johan Pettersson. Så han slet. Det gjorde nästan ont i ens egen kropp att se hur ”JP” sprang. Upp och ned. Nord och syd. Spyan stod i halsen men vad gjorde det? Ingenting.

Det där var bara några punkter som ploppade upp från den där lördagen i maj. Men några av de allra mest minnesvärda. Tack för den kvällen, ÖIS.

Det var sannerligen glatt efter vinsten på Ruddalens IP. Både bland spelare och supportrar.

2 juni: IK Gauthiod – Örgryte IS 0-1

Matchen fylld av ångest. Det var en pina att ta sig igenom denna batalj på Lunnevi IP. I alla fall i stora perioder av matchen. Trots att ÖIS höll i taktpinnen. Trots att ÖIS anföll och IK Gauthiod fick försvara sig. Men ÖIS kom aldrig riktigt till fullt ut. Man försökte, försökte och försökte. Matchklockan tickade på. IK Gauthiod rensade och ÖIS erövrade bollen igen. Nya lägen dök upp men slarvades bort med usla avslut. De träffade inte ens mål. Matchklockan tickade på ytterligare. Det spreds lite av panik i Öislägret. Rädsla att inte vinna. Att inte ta tre poäng. Att inte få utdelning på sina chanser.

Och det hela höll på att sluta katastrofartat. För när ÖIS flyttade fram manskapet mer och mer och satsade allt på ett kort öppnades nya vägar för IK Gauthiod. Inför fulla läktare – ännu ett publikrekord i modern tid – höll man på att överrumpa Peter Abrahamsson i Öismålet. Och oj, vad nära det var att ÖIS fick lämna Grästorp tomhänta. Det handlade om maximal flax. Det handlade om ribbträffar och räddningar på mållinjen av Robin Jonsson. Och så handlade det om Emil Karlsson.

Matchklockan står på 90+3 och två minuter återstår innan domaren förkunnar matchens slut. Då slår ÖIS till. Jonathan Lindström, som kommit in en stund tidigare, är regissör till det fina målet. På högerkanten dribblar han vackert av sin försvarare, tar sig ned mot kortlinjen och slår bollen mot bortre delen av straffområdet. Och vem dyker där upp? Jo, Emil Karlsson, så klart. Vem annars? Trots en rätt medioker insats i övrigt från Emils sida är det han som avgör med en nick från nära håll. 1-0 till ÖIS. Tre poäng till den dåvarande serietvåan. Och det går väl inte att göra annat än att citera Sambadefensivs Felix Jonsson och hans glädjebeskrivning från matchrapporten efteråt:

”Eufori!

Över någons huvud sträcker jag mig och i samma sekund ser jag Jonathan Lindströms inlägg leta sig fram och träffa pannan på, den tidigare i matchen så utskällde, Emil Karlsson. Till skillnad från de tidigare försöken i matchen så går bollen spikrakt in i nätmaskorna denna gången och då släpper allt. Det är minut 93 i matchen och jag står för en sekund eller två och bara tittar rakt upp i himlen och skriker.

När jag sedan släpper blicken på det där lite gråa molnet ovanför mig så ser jag hur Emil Karlsson springer mot det staket som är framför läktaren. Ska han göra det nu? Ska han hoppa över till oss? Hur gör man nu? Jag har aldrig varit med om något som detta? Många frågor och inga direkta svar men jag bestämmer mig för att ta en löpning. Jag hoppar ned för dom stegen av läktaren som är kvar och springer fram mot Emil, Oskar och de andra som nu står och kramas med en mängd vuxna män och pojkar framme vid staketet. När jag kommer fram sträcker jag bara in händerna i gröten och famlar. Jag måste få tag i en spelare! Jag upplever i denna stund något som kan liknas vid en Beatleshysteri.”

24 juni: Kristianstads FF – Örgryte IS 0-3

Anledningen till att denna match finns med är det som skedde dagarna innan. Visserligen hade ÖIS segrat mot IK Sleipner med tennissiffror veckan före – men det är inte den matchen som åsyftas. Nej, istället tänker jag på träningsmatchen mot IFK Göteborg som var inknuffad att spelas mellan två seriematcher. Inte så genomtänkt tyckte jag, och många med mig. Snarare snudd på idiotiskt. Och när ÖIS dessutom åkte på storstryk med 5-0 var det få som kunde glädjas över denna idé.

Jag själv var rädd att detta skall rubba det som ÖIS hade byggt upp i Söderettan. Att denna storförlust skulle ge spelarna hängiga huvuden och ett visst brustet självförtroende. Träningsmatch hävdar många, det spelar inte in. Men jag tror inte att det är så enkelt. Förlust som förlust. Speciellt då man förlorar med stora siffror och det mot en stadskonkurrent. Jag tyckte att det var allt annat än en bra uppladdning inför resan ned till Kristianstad.

Men där motbevisade ÖIS mig grovt. På en helt otroligt vattensjuk plan lirade ÖIS hem matchen utan problem – och det trots att Hannes Sahlin utgick med skada redan i halvtid. Men då var det redan klart. Måltavlan visade 0-3 och en säker tremålsledning. Målen hade Oskar Wallén (2) och Emil Karlsson stått för.

För mig var detta ett oerhört styrkebesked. ÖIS lät ingenting tynga ned dem. Ingenting. Det var Superettan som gällde. Superettan eller inget. Och vi alla vet ju var det slutade…

3 september: Örgryte IS – Lunds BK 2-0

Från omgång två till omgång elva hade Lunds BK haft hand om den översta platsen i Söderettatabellen – med bland andra ÖIS tätt i bakhasorna. När omgång tolv var spelad var det ombytta roller. ÖIS överst i serien och Lunds BK på den jagande positionen. ÖIS på 28 poäng. Lunds BK på 27. Ett poängavstånd som hade ökat till fyra poäng lagom till omgång 18 när dessa två lag skulle drabbas samman på Gamla Ullevi för en andra gång. Vid Öisseger skulle avståndet stiga till sju poäng. Vid Lundseger skulle avståndet minska och endast ligga på en pinne. Det låg, med andra ord, en enorm prestige i luften inför denna match.

Men ännu en gång visade sig ÖIS från sin starka sida. Det var emellertid inget skönspel på något av laget. Det var snarare en riktig ”Championshipmatch”. Det smällde överallt. Till höger och vänster. Skadorna hängde i luften. Och då fanns inte ÖIS kanske tuffaste spelare på planen. Nej, Sebastian Johansson var inte helt kvitt sin skada i låret och satt därför på bänken varpå han hoppade in i slutskedet och spelade fram till det avgörande 2-0-målet signerat den då 17-årige Henrik Carlsson. Ett lysande mål! Efter att Sebban blivit fälld och lekt döda svanen reste han sig snabbt upp och satte igång spelet innan försvararna hunnit mobilisera sig. I luckan sprang Emil Karlsson som spelade bollen diagonalt till en fristående Henrik Carlsson. Öppet mål. 2-0. Vild glädje och en Henrik Carlsson glidandes på knä framför hemmasupportrarna. Det var ett minne att ta med sig, det.

Sju pinnars ledning i toppen. Sju återstående omgångar. Där och då luktade det Superettan lång, lång väg.

25 september: Örgryte IS – Utsiktens BK 5-1

Gratismatch för alla Öisare. Sponsorer stod för inträdet. Storpublik – hela 5442 åskådare hade tagit sig till Gamla Ullevi. Succé redan där. Över en miljon rakt in på ÖIS konto. Fantastiskt!

Men även matchen var fantastisk. 5-1-vinst. Inramningen likaså. Det fanns inget mer att begära, helt enkelt. Allt gick som det skulle och Utsiktens BK fick sig ännu en lektion i hur fotboll skall spelas. Och i hur man gör mål på sina chanser. Ändå var inte ÖIS i toppnivå. Åtminstone inte om man får tro en ur tränartrojkan. Men: det räckte. Det räckte utan bekymmer. Sambadefensivs Tomas Levin ställde följande påstående och fick följande svar av assisterande tränare Jonas Karlén efter matchen:

Det blev en ny storseger för ÖIS.

- Framför allt är det en bra inramning. Mycket folk som är här trots vädret och det blir en härlig stämning. Inledningen var jämn, Utsikten visade bra attityd och  kom upp i en del farliga lägen, när vi inte var riktigt skärpta. När vi får våra mål (och det är bra mål), så kan vi ta över matchen och vinna ganska enkelt. Vi hade lite problem att behålla bollen, vi slog bort den onödigt en del gånger och spelet blev lite böljande under första. Efter paus slarvade vi lite, vi höll inte disciplinen på det sättet som vi vill, men sett till hela matchen är det bra att vinna med 5-1.”

1 oktober: Norrby IF – Örgryte IS 0-3

I omgången efter 5-1-viktorian över Utsikens BK var det dags att ta sig ann Norrby IF från Borås med bland andra Pontus Otterstedt i laguppställningen. Ett Norrby IF att se upp för sin tabellplacering till trots. För underlaget på Borås Arena var onekligen någonting som ÖIS inte var vana vid. Det blottades rejält i den första halvleken. Bollen flöt som på vatten och ÖIS fick inte tag i bollen ordentligt – trots att man hade en del målchanser ändå. Bland annat var Emil Karlsson framme och skapade oreda utan att få bollen i mål.

Till den andra halvleken förbättrades allt. Spelet, och supportrarna därtill. För att vara Division Ett skapades en mäktig ljudkuliss bland läktarsektionerna. Och en starkt bidragande orsak till det var målen. De tre mål som ÖIS lyckades smälla dit sista 45. Det handlade om någon sorts islossning efter det att Emil Karlsson tajmat ett inlägg perfekt och tryckt dit bollen bredvid målvakten. För efter det ramlade alltså ytterligare två bollar in. I ett av fallen är det bara att tacka burväktaren i Norrby. Det måste slagit slint totalt. För han gav bokstavligen bort bollen vilket bäddade för Öismål. Men vad gör vi? Vi tackar och tar emot. Ödmjuka som vi är.

Efteråt sjöng supportrarna fem mycket sanna ord: Så skönt å’ va’ Öisare!

20 oktober: Örgryte IS – Karlstad BK

Med facit i hand blev detta ÖIS näst sista match i Söderettan. Förhoppningsvis någonsin. Men det blev också en av de mest underbara Öismatcherna i Söderettan. Förmodligen den mest underbara och det självklart på grund av det säkrade Superettankontraktet. Det går inte att undgå. Det skall inte undgås. Och det är bara att gratulera alla de 3000 som befann sig på Gamla Ullevi och som fick vara med om den gåshud som spred sig från topp till tå när speakern förkunnade att Oddevold inte gjort vad som krävdes för att hålla liv i jakten. Allt detta i den 43:e matchminuten, dessutom. Det var snudd på surrealistiskt. Att inte spela hem det själva.

Just från själva matchen finns det inte särskilt många minnen kvar. Långt ned bland arkiven i datorn finns mina anteckningar från matchen – men det känns totalt ointressant. Och därför var väl andra halvlek något av transportsträcka också. Inget av lagen brydde sig nämnvärt. ÖIS var klara för avancemang och Karlstad BK hade å sin sida faktiskt säkrat sitt kontrakt i Söderettan. Win-win. Alla glada, alla nöjda.

Det firande som sedermera fick avsluta kvällen var ett stort prick över i och en starkt bidragande orsak till att den 20 oktober alltid kommer vara ett datum att minnas.

Nov 232012
 

Då var det klart med spelare nummer två att lämna. Ganska så väntat förlängs inte det kontrakt som Jonathan Lindström suttit på. Därmed är hans tid i ÖIS över. Blott 23 år gammal har han ändå hunnit med sex säsonger i föreningen. Men där tar det alltså stopp. Istället vänder han hem till Ahlafors IF där allt en gång tog sin start.

Nej, någon skräll är det väl kanske inte trots allt. Att Jonathan Lindström tar sitt pick och pack, tackar för sig, och söker en ny utmaning. Han har mestadels suttit på avbytarbänken under sin Öissejour och med den ökade konkurrensen i och med nyförvärven hade chansen för spelstid knappast ökat när det numer är Superettan på agendan.

Det kände även Jonathan. Och med ett utgående kontrakt var det kanske bäst att gå skilda vägar. Något som nu sker. Nästa anhalt för Jonathan blir klubben där han har fostrats som spelare – där allt en gång började. Nämligen i Ahlafors IF som huserar i Division 3. Där kommer han, till skillnad från i ÖIS, vara den stora stjärnan och en av de ledande spelarna i laget. En helt skild roll mot vad han är van vid.

Såväl som Örgryte IS så har Ahlafors IF några år på nacken. Faktum är att idrottsföreningen bildades 1913, alltså för snart 100 år sedan. Något som Jonathan i en kommentar till Alekuriren menar har en liten inverkan på hans val av lag.

”– Det känns väldigt kul att komma hem när klubben jubilerar och intresset är maximerat. Jag har haft otur med skador ett antal säsonger, men är äntligen hel. Nu behöver jag en lång försäsong med mycket speltid. Att sitta på bänken i ÖIS har inte varit så kul och gynnar inte min personliga utveckling. Jag har lyssnat [på andra klubbars intresse], men Ahlafors upplägg där jag får ingå i tränarorganisationen och dela med mig av mina erfarenheter kändes klart bäst.”

Michael Lundgren från fotbollsutskottet i Ahlafors ger i samma artikel sin syn på Jonathan Lindström, som redan efter några få träningspass visat upp sin klass.

”– Det är inte bara en skicklig fotbollsspelare, utan ”Jonte” är framför allt en kille med rätt attityd och inställning. Hans hjärta för Ahlafors som klubb är stort, han har varit engagerad i fotbollsutskottet de två senaste åren och känner till verksamheten. Det här var en viktig pusselbit i vårt lagbygge inför 2013.”

Vi tackar Jonathan Lindström för den lojalitet han har visat upp, för hans insatser på fotbollsplanen och för de sex åren i Örgryte IS och passar samtidigt på att slänga med en önskning om en nytändning i Ahlafors IF.

Nov 082012
 

Som ett brev på posten dimper här artikel nummer tre ned och i denna del tar jag ut de som tyvärr inte bör stanna i ÖIS (och ni matematiker, statistiker och allmänvetare har väl redan listan framför er – uteslutningsmetoden fungerar utmärkt). Listan innehåller de spelare som jag anser av olika anledningar inte kommer vara aktuella för något spel i Superettan. Därför är det bäst för båda parter om man går skilda vägar.

Har jag missat någon? Är det någon på listan som absolut bör stanna? Hojta till. Skriv en kommentar och argumentera för din sak. Som jag tidigare nämnt: det är fan det bästa som finns. När man är oense och stärker sin tes genom välgrundade och sansade argument. Men har jag så generalfel att du känner för att skriva en längre, mer genomförlig, lista så får du gärna göra det. Mejla den till christian.borjesson@sambadefensiv.se så kommer den förmodligen att dyka upp på SD inom en snar framtid. The more the merrier! Annars går kommentarsfältet alltså alldeles utmärkt.

Tidigare artiklar i ämnet finner ni på följande länkar:

Del I: Superettan 2013: ’Stommen’
Del II: Superettan 2013: ’de utvecklingsbara’

8. Jonathan Lindström

Position: Mittfältare
Ålder:
23
Kontraktslängd:
2012
Antal matcher 2012:
7

Jonathan Lindström är en av de som har gjort sitt i ÖIS. Blott 23 år gammal men ändå avslutade han nyss sin sjätte säsong i Sällskapet. Och under dessa sex åren har det mestadels varit bänken som varit Jonathans plats. Att han har stått ut skall han ha en stor eloge för. Inget gnäll utåt. Istället har han fortsatt göra allt för att ta en ordinarie plats. Men den har inte fått särskilt många gånger. Nivån och helhetskvaliteten är inte tillräcklig. Minimalt med speltid redan den här säsongen (två matcher från start, fem inhopp) och värre lär det sannerligen bli i Superettan. Kontraktet löper ut. Ett avsked känns, tyvärr, rätt i detta läge. Är däremot glad att Jonathans, vad jag förmodar, sista insats i ÖIS blev en lyckad sådan. För i Skövde var han bra. Initiativrik och med spritt i benen. Den första halvleken bådade faktiskt rätt gott. Efter sex års tjänstgöring är det inte mer än rätt att alltihop avslutas på ett bra sätt. Men här tar det stopp.

Antal mål 2012: 0
Antal målgivande passningar 2012:
1

13. Johan Hedman

Position: Anfallare/Yttermittfältare
Ålder:
25
Kontraktslängd:
2013
Antal matcher 2012:
17

Jag erkänner direkt: fallet Johan Hedman har fått mig liggandes sömnlös genom nätterna. Jag har tvekat. Jag har känt mig stensäker på min sak. Och efter att jag ändrat åsikt några gånger så blev det ändå ganska klart för mig att det inte kommer att hålla i Superettan. Johan Hedman får tyvärr inte plats i ÖIS 2013. Det är den bittra sanningen. Anfallet är redan fullpoppat och yttermittfältsplatserna har i dagsläget Filip Holländer och David Björkeryd. På vill-ha-listan – den där som man skickar till tomten innan jul – finns det dessutom en önskan om att förstärka på kantplatserna. Tommy Lycén må få förlängt och då blir det ännu trängre.

Vidare ställer jag mig frågan till om Hedman har tempot som krävs. Jag är tveksam. Det har visserligen stegvis förbättrats under 2012 – men han har inte stuckit ut under säsongens gång och inte heller har han någon erfarenhet från Superettan. Jag är rädd att spelet är snäppet över Hedmans. Kontraktet is under way, men finns det en möjlighet att bryta det och finna en ny klubbaddress i närområdet så är det ett drag att föredra.

Antal mål 2012: 6
Antal målgivande passningar 2012:
3
Genomsnittsbetyg: 2,35

19. Markus Anderberg

Position: Anfallare/Yttermittfältare
Ålder:
24
Kontraktslängd:
2013
Antal matcher 2012:
9

Det här gör nästan ont att skriva. Markus Anderberg har verkligen kapaciteten att vara en av ÖIS ledande spelare i Superettan. Det är jag villig att sticka ut hakan och säga. Så är det. Han har bollkontrollen, sprittet och benen och den där viljan att utmana som så många andra saknar. Han är irrationell. Nämn några fler i ÖIS som har de kvaliteterna. Nämn någon som är lika villig att gå mot sin försvarare och utmana en mot en. Jag kommer inte på någon som gör det på samma sätt som Markus.

Vad värre är att vi får se det alldeles för sällan. Det är hälsenor, det är smalben, det är baksidor och det är gud vet vad. Jag kan nästan räkna Markus insatser i ÖIS på fingrarna. Så sällan är han frisk och kry. Vilket är fördjävligt. Och sorgligt. Att en karriär kan gå så abrupt i stöpet. Plötsligt finns han åter i laget och han står för en bra insats. Man känner att ”nu fan skall han väl kunna spela flera matcher i rad”. Veckan efter står han med Erik Nexborn och rehabbar igen. Det har gått totalt troll i det där. Och tyvärr håller inte det i Superettan. Det håller inte att en av platserna i truppen abonneras av någon som aldrig är disponibel. I längden kommer det att straffa oss. Inte heller finns det något som tyder på att skadeproblemen skall försvinna. Nästa år blir spelet hårdare och tuffare. Superettan är känd för sitt tuffa mantra. Jag är ledsen att säga det: men varför skulle det helt plötsligt dyka upp en medicin som gör Markus Anderberg fri från all problematik? I can’t see that coming.

Antal mål 2012: 4
Antal målgivande passningar 2012:
3
Genomsnittsbetyg: 2,31

27. Alexander Jeremejeff

Position: Anfallare
Ålder:
19
Kontraktslängd:
2012
Antal matcher 2012:
1

Efter fem mål mot Malmö FF i Tipselittröjan blev det stor uppståndelse kring Alexander Jeremejeff. Folk drömde om Allsvenskan och det med Jeremejeff i framkant. Så har det inte riktigt blivit. Skövde AIK i en betydelselös match blev det ända som Alexander Jeremejeff fick spela i Söderettan den här säsongen. För allas bästa bör nog ÖIS och Jeremejeff nu skaka hand, tacka varandra och sedan ta farväl. För någon speltid 2013 känns så väldigt långt borta. Till och med Henrik Carlsson är till synes före i näringskedjan. Det är smockat. Fullt. Överfullt. Det känns på något sätt som bortslösad talang att ha Alexander medsittandes på en avbytarbänk genom 30 Superettamatcher. Är han inte värd mer? Att få spela matcher och att få känna att han är med och bidrar? Det kan han inte göra i ÖIS.

Antal mål 2012: 0
Antal målgivande passningar 2012:
0
Genomsnittsbetyg: saknas

Nov 012012
 

Då och då under denna säsong (närmare bestämt elva gånger) har vi publicerat spelarbetyg efter matcherna. Det har risats och det har rosats. Det har varit delade meningar och det har varit gnäbb och tjafs kring varför han inte fick det och varför han bara fick så. Som vi så många gånger också försökte medla fram är inte sifferbetyget vid varje betygssättning det viktiga utan snarare – eller framförallt – den efterföljande texten där bedömningen kommer till sin rätt. Men nu, efter säsongen, kan man faktiskt använda siffran i fråga till att kora en spelarbetygsvinnare.

Vi kan väl redan nu göra det klart för samtliga. Dessa betyg och dess totala vinnare behöver nödvändigtvis inte ha någonting att göra med vem eller vilka som vi generellt sett över hela säsongen tycker har skött sig bäst. Det därför att betygen endast har satts vid elva av 26 tillfällen. Det kan därför bli en aning missvisande även om det i vissa fall faktiskt ger en relativt bra bild över hur spelaren eller spelarna i fråga faktiskt har presterat. Vi väljer därför att kalla det spelarbetygsvinnaren och ingenting annat. Så har vi gjort det klart redan från scratch. Vidare kan vi också för sakens skull (vi tror faktiskt att ni hade fattat ändå – Öisare är ju generellt sett klipska som få!), men självklart är det snittbetyget som räknas för att göra det hela så rättvist som möjligt. Men nog om det, för här kommer resultatet.

Dessa elva matcher har det satts spelarbetyg på den här Söderettansäsongen:

21/4: Omgång 2: Karlstad BK – Örgryte IS
29/4: Omgång 3: Örgryte IS – Limhamn Bunkeflo
30/6: Omgång 12: Örgryte IS – IK Oddevold
8/7: Omgång 13: Qviding FIF – Örgryte IS
15/7: Omgång 14: Örgryte IS – Qviding FIF
13/8: Omgång 15: IK Oddevold – Örgryte IS
22/8: Omgång 16: Örgryte IS – Kristianstads FF
26/8: Omgång 17: IK Sleipner – Örgryte IS
3/9: Omgång 18: Örgryte IS – Lunds BK
8/9: Omgång 19: Örgryte IS – IK Gauthiod
17/9: Omgång 20: FC Trollhättan – Örgryte IS

Och dessa tre herrar har över dessa elva matcher fått bäst snittbetyg:

  1. Filip Holländer med 3,16 i snittbetyg (totalt 11 matcher)
  2. Sebastian Johansson med 3,14 i snittbetyg (totalt 7 matcher)
  3. Joakim Hall med 3,12 i snittbetyg (totalt 5 matcher)

Redan här kan man ju faktiskt ställa sig frågandes till hur sjutton vi har satt våra betyg. Inget illa ment men Joakim Hall hade nog inte fått en bronspeng om Sambadefensiv hade fått sätta helsäsongsbetyg på samtliga spelare även om han helt klart har skött sig OK och kanske mer därtill. Men nej, så långt hade vi nog inte gått. Men nu är det som det är och det är ingenting att göra åt. Och som tidigare nämnt. Det här handlar faktiskt inte om hela säsongen. Det här handlar om spelarbetygen. Och bevisligen har Joakim Hall stått ut under sina fem framträdanden! Det får man ändå ge honom. Gött jobbat! Well done!

Tätt bakom topptrion skuggar bland andra Peter Abrahamsson, Robin Jonsson och Hannes Sahlin. Faktum är att endast Peter Abrahamsson och Robin Jonsson var de två som utöver de tre första nådde över en slutsiffra över tre. Men även David Leinar och Jakob Lindström var nära. Men det räckte inte hela vägen fram.

Lägg gärna märke till antalet matcher de har spelat (av de spelarbetygsatta matcherna, förstås) för det kan ha ett finger med i spelet. Det bör ju trots allt ha en viss aspekt med i det hela. Åtminstone visar det på bredd och kontinuitet. Att spelaren i fråga kan hålla en jämn och bra nivå över flera matcher. Något som till exempel Peter Abrahamsson bevisligen kan. När ni har gjort det så kan ni få beskåda den så väl kämpande men ack så förlorande delen av laget och vad de fick för snittpoäng.

  1. Peter Abrahamsson med 3,09 i snittbetyg (totalt 9 matcher)
  2. Robin Jonsson med 3,07 i snittbetyg (totalt 10 matcher spelade)
  3. Hannes Sahlin med 2,95 i snittbetyg (totalt 10 matcher spelade)
  4. David Leinar med 2,9 i snitbetyg (totalt 10 matcher spelade)
  5. Jakob Lindström med 2,85 i snittbetyg (totalt 9 matcher spelade)
  6. Richard Yarsuvat med 2,8 i snittbetyg (totalt 5 matcher spelade)
  7. Tommy Lycén med 2,68 i snittbetyg (totalt 9 matcher spelade)
  8. Oskar Wallén med 2,5 i snittbetyg (totalt 11 matcher spelade)*
  9. Fredrik Andersson med 2,5 i snittbetyg (totalt 2 matcher spelade)
  10. Johan Hedman med 2,35 i snittbetyg (totalt 8 matcher spelade)
  11. Johan Pettersson med 2,33 i snittbetyg (totalt 2 matcher spelade)**
  12. Henrik Carlsson med 2,33 i snittbetyg (totalt 1 match spelad)
  13. Emil Karlsson med 2,32 i snittbetyg (totalt 10 matcher spelade)
  14. Markus Anderberg med 2,31 i snittbetyg (totalt 7 matcher spelade)
  15. Pontus Otterstedt med 2,25 i snittbetyg (totalt 1 match spelad)
  16. David Björkeryd med 2,21 i snittbetyg (totalt 9 matcher spelade)
  17. Christofer Bengtsson med 2,16 i snittbetyg (totalt 4 matcher spelade)
  18. Jonathan Lindström med 1 i snittbetyg (totalt 1 match spelad)

Där har vi dem. Allihop. Uppspaltade och bedömda. Och det var sannerligen några skrällar. Dumstrut på på Sambadefensiv? Kanske. Vi vet inte. Men det är i alla fall så här det ser ut. Men glöm inte: hade vi gjort en helsäsongsbedömning hade det förmodligen sett helt annorlunda ut.

* Oskar Wallén hamnar före Fredrik Andersson på grund av fler spelade matcher
** Johan Pettersson hamnar före Henrik Carlsson på grund av fler spelade matcher

***

Nu är det dags för er att tycka till och agera! Ge oss gärna er lista över vilka spelare ni tycker har varit bäst under säsongen. Låt debatten och åsikterna flöda!