Då var det så äntligen dags att slänga sig tillbaka in i historien och gräva ned sig i kring vilka sidospår gamla Öisare har tagit i sina fotbollskarriärer. Har någon blivit landslagsman? Har någon lagt skorna på hyllan? Har det hänt si, eller har det hänt så. Vi försöker helt enkelt rota fram information kring spelare som kanske inte riktigt florerar i skallen hos gemene Öisare dagligen, men som ändå satte avtryck hos föreningen på ett eller annat sätt. Och det kan man väl säga att följande trio har gjort. Ja, de kriterierna stämmer nog in på samtliga tre. En kom under 2006 när mörkret var som djupast, en annan värvades in då yttermittfältskrisen var som störst under 2010 och den tredje spåddes en lysande framtid och var av intresse för både Newcastle United och Middlesbrough FC i England. Men istället blev det ÖIS. Tyvärr kan man väl sammanfatta den värvningen som misslyckad, men i dag lever denna spelaren förmodligen rätt bra på sin fotboll. Betydligt bättre än han gjorde under sin tid som fotbollsspelare i Sverige i alla fall. Well, här är…
Whatever happened to twin sets?
Whatever happened to Hi-fi?
Whatever happened to TV sex?
Whatever happened to Elias Storm?

Elias Storm i en av sina 12 matcher i ÖIS-tröjan. Här drar han friskt i Anders Svenssons tröja i en match på Borås Arena under säsongen 2006.

Säsongen då Elias Storm kom till ÖIS är väl inget man direkt vill gräva ned sig i ännu en gång. Been there, done that som man brukar säga. Det var ett riktigt skitår för att tala klarspråk och ÖIS åkte ur Allsvenskan med dunder och brak trots att man lyckades behålla Áilton Almeida säsongen ut. Men de övriga i laget var helt enkelt inte bra nog. Det finns inga andra slutsatser att dra utav det. Tre segrar på 26 försök säger egentligen allt. ÖIS var inte ett lag för Allsvenskan. Åtminstone inte kvalitetsmässigt.

Men det var knappast till ÖIS fördel att de drogs med stora skadeproblem i de bakre leden under 2006. Inte mindre än tre försvarsgeneraler var åsidosatta på grund av skadeproblem – vilket i augusti månad fick ÖIS att skeppa ned den reslige mittbacken Elias Storm från Djurgårdens IF där speltiden var knapp i ett desperat försök att få ordning på defensiven. Valter Tomaz Jr drogs med ett skadat knä, Jukka Sauso hade svårigheter med känningar i sin rygg och Johan Anegrund var borta för resterande delen av säsongen. Någonting var så illa tvunget att göras – och då Storm bara hade fått fyra framträdanden i Djurgårdströjan på hela säsongen var det en ömsesidig viljan att få till en förändring. Både från Elias själv, men även från ÖIS sportchef Stefan Herre Eriksson samt tränartrojkan Sören Börjesson och assisterande Janne Carlsson. I mitten av augusti 2006 blev det klart – Storm skulle ansluta till ÖIS från Djurgårdens IF över säsongens avslutande omgångar.

Men det blev inte mer än så. Vid tolv framträdanden i den rödblå tröjan tog det slut. Tyvärr med en degradering till Superettan som facit. Kanske inte riktigt vad han, eller föreningen, hade väntat sig trots den prekära tabellsituationen. Inför sin debut (som för övrigt skedde i höstderbyt mot GAIS) uttryckte Elias själv att ÖIS är ett bättre lag än vad tabellen visar, men att det gäller att skippa skönspelet och istället kriga till sig de poäng som krävs. Ack, så fel han hade. Och med det fick han vara med på samma resa som säsongen innan då han var utlånad till GIF Sundsvall som även de trillade ur landets högsta division. Så väl supportrar som klubbledning var dock tillfredsställda med vad Elias Storm hade åstadkommit i Göteborg – men hans löneanspråk låg inte i nivå med vad ÖIS kunde erbjuda och därför fanns det ingen annan utväg än att tacka för tiden och vinka adjö.

Det tog ett tag innan Elias fann sin nya klubbadress. Han reste tillbaka till Stockholm men någon förlängning med Djurgårdens IF, vilka han hade tillhört sedan han tog steget från Division 2 till Allsvenskan som 23-åring, blev det inte. Inte heller stannade han inom Sveriges gränser. Istället bar det av på ett riktigt äventyr. Messiniakos GS i Greklands näst högsta division blev nästa anhalt. Ja, så var det väl tänkt i alla fall. Informationen kring detta är något tapphändig, men under samma säsong spelade han även tio matcher för FK Haugesund i Adeccoligan (Norge). En klubb han stannade i över säsongen 2009 med ett facit på 48 framträdanden (39 från start) och tre mål. Men under den avslutande säsongen blev det bara fyra matcher från start, och i takt med att Elias blev äldre så valde han att vända skutan hem till trygga Sverige. Vid 31 års ålder var nedtrappningen något av ett faktum och namnunderskriften klargjorde att satsande IK Sirius i Norrettan blev nästa klubbadress. Där var han visserligen given i mittförsvaret – 24  matcher varav samtliga från start skvallrar om det – men något Superettaavancemang var det inte tal om.

I de krokarna lade Elias Storm ned fotbollskarriären helt. Visserligen höll han igång i Division 6 under både 2011 och 2012, men det är knappt så att det bör nämnas. En fotbollsspelare tappar nog aldrig sin sport till fullo. Och det vittnar väl detta om. Det skall inte ses som mer än en kul grej, och då till och med Stefan Holm kan hålla på Divison 6-nivå i sitt Östre Deje IK får vi svart på vitt att det inte är tal om något blodigt allvar.

Det blev dock en sista – och det vågar vi nog tro på denna gång – comeback för Storms del. Efter ideliga ”nej tack” till klubbar som gladeligen hade plockat in Elias Storm så tackade han ja till Enköpings SK i Division 1 Norra i slutet av förra säsongen. Då låg Enköpings SK sist i serien och förhoppningen var att Storm skulle stabilisera laget till den grad att de kunde klättra sig upp över degraderingsstrecket. Det misslyckades dock helt. Åtta poäng drog laget in på hela säsongen och med det hade man 22 poäng upp till Väsby på rätt sida strecket. Det var med andra ord inte ens nära att Storms intåg skulle göra någon skillnad rent tabellmässigt.

 

 

Whatever happened to twin sets?
Whatever happened to Hi-fi?
Whatever happened to TV sex?
Whatever happened to Steinþór Freyr Þorsteinsson?

 

Steinthor Freyr Thorsteinsson mitt upp i sin specialitet - sina inkast. Tyvärr bar det inte frukt i den mån som man hade önskat.

Steinthor Freyr Thorsteinsson, som han stavas för oss, kom även han till ÖIS när klubben var i ett ganska så prekärt läge. Inte riktigt som för Elias Storm – där var det tal om degradering till Superettan och laget låg sist i tabellen – men likväl hade klubbens och supportrarnas förhoppningar långt ifrån infriats fram till den där dagen i månadsskiftet juli och augusti då “Steine” blev officiellt klar för ÖIS. Klubben var i ett stort behov att förstärka på yttermittfältet då skadeproblemen var stora, och då fann man denna islänning som mest var känd för sina akrobatiska och alltid lika spektakulära inkast som nådde fram till motståndarnas straffområde från i stort sett varenda position längs med planen.

Men det blev ingen större succé i ÖIS. Och som grädde på moset försvann han från klubben redan efter en halv säsong trots att han vid ankomsten kritade på ett 2,5-årskontrakt. Facit blev totalt nio framträdanden (sju från start), två mål, ett gult kort och totalt fyra matcher där han inte ens blev inbytt. Men mest minns man den taffliga volleymissen mot Ängelholms FF på Valhalla IP som hade kunnat ge ÖIS segern. Ni kan historien, istället kvitterade gästerna till 3-3 och den riktigt djupa depressionen stod och väntade runt knuten på Valhalla IP. En riktig skitmatch och en riktig skitdomare som snuvade ÖIS på tre viktiga pinnar. Det är ingen idé att älta har min mor lärt mig, men det är svårt att inte göra det när man tänker tillbaka på den hårresande avblåsningen vid David Leinars regelrätta nickmål i duell med motståndarmålvakten.

Läs mer:

Lär er stänga matchen
Fem frågor för Steinthor Thorsteinsson
David Leinar: ”Vi är alldeles för snälla”
Spelarbetyg Örgryte IS – Ängelholms FF 3-3

I samband med konkursen i januari 2011 upphörde spelarnas kontrakt och det var aldrig tal om att Steinthor Thorsteinsson skulle följa med ÖIS ned i Söderettan. Särskilt inte med tanke på de rykten som gick angående den lönesumma som ÖIS valt att lägga på honom. Inte en chans att föreningen skulle få ihop de pengarna hemmahörande i landets tredje division. Men det var förmodligen inte det som fällde avgörandet. Nej, “Steine” ville väl hålla till högre upp i systemen. Och därför skrev han inför 2011 ett kontrakt med den norska klubben Sandnes Ulf (dit Jakob Olsson nu har blivit utlånad över säsongen 2013), vid tillfället hemmahörande i Adeccoligan (Norges näst högsta division). Och succén lät inte vänta på sig. Han hade åtminstone tränare Asle Andersens förtroende från start. Han spelade totalt 25 utav 30 matcher och han satt enbart på bänken i 90 minuter vid ett tillfälle. Målskörden var väl ingenting att hurra över i och för sig, det stannade på två mål precis som i ÖIS, men i övrigt var han en bidragande orsak till en klubbmässigt sätt väldigt framgångsrik säsong.

Ja, 2011 gick Sandnes Ulf åter upp i Tippeligaen efter en hel drös med år utanför densamma. Och om man skall sammanfatta deras säsong så kan man dra en parallell till hur IF Sylvia lade upp sitt resultat under samma säsong. Lagen inledde åtminstone lika knackigt för att sedan ge sig fan på’t och lägga in en växel till. Sandnes Ulf förlorade sex av säsongens åtta första matcher och just då var det nog varken glada miner hos Steinthor eller klubbledningen. Men så jobbade man sig tillbaka, vann 12 av de kommande 13 dusterna och avancemanget till Norges finrum säkrade man i säsongens näst sista match då man krossade Löv-Ham med hela 6-0 på hemmaplan.

Här är han - Steinthor Freyr Thorsteinsson - i sin klubblagsdress.

Sedan dess har det bara gått uppåt för Steinthor Thorsteinsson. Under Sandnes Ulfs comebacksäsong i Tippeligaen spelade han 29 matcher och stänkte därtill in sex bollar i nät. Ett bra facit för en yttermittfältare! Att han har utvecklats som spelare råder det inte heller något tvivel kring. Antal spelade matcher i Norges högsta liga skvallrar om att “Steine” kan behärska sig på den nivån vilket är kul att läsa. Han är dessutom fortsatt ett namn för det isländska landslaget där han så sent som i fredags var med i VM-kvalmatchen mot Slovenien. Något spel blev det tyvärr inte, men matchen vann de med slutsiffrorna 2-1.

Den 17 mars drog Tippeligaen i gång och för Sandnes Ulfs del blev det premiärförlust med 2-0 borta mot Strömsgodset. Steinthor Thorsteinsson fanns dock på planen och inledde det hela med att spela 90 minuter. Och det går väl inte att göra någon annan tolkning än att han fortsatt är på väg uppåt i sin karriär, åren till trots. Åtminstone har han nått en nivå som är god nog för att tampas med de allra bästa i Norge. Och det får man väl säga är mer än man trodde att han var kapabel till under tiden i ÖIS.

Whatever happened to twin sets?
Whatever happened to Hi-fi?
Whatever happened to TV sex?
Whatever happened to Seif Kadhim?

Seif Kadhim under sin debutsäsong i ÖIS - alltså år 2009 - och i denna sekvens ser han inte helt nöjd ut

Sist ut för denna gång är Seif Kadhim – talangen som aldrig blommade ut och blev vad han hade potential till att bli. Han ansågs vara en stortalang och redan vid tonåren var han på väg att skriva på för Newcastle United i England, men istället vann ÖIS dragkampen om den unga och oslipade diamanten lagom till återkomsten till Allsvenskan 2009.

Som bekant fick ÖIS dock aldrig se prov på hans färdigheter. Nej, det blev aldrig någonting av Seif Kadhim i ÖIS. Det fanns vissa intentioner bitvis – men han var aldrig bra nog för att ta en startplats i a-laget. Debutsäsongen 2009 mynnade ut i endast ett inhopp och det var inte mycket muntrare i Superettan 2010. Där gick det så knackigt att han blev utlånad till Norrby IF i Division 1 Södra. Vid det laget hade han dragit på sig många tvivlare i ÖIS-leden. I Norrby IF gick det emellertid lite bättre, kanske återfick han lite självförtroende av att få spela a-lagsfotboll, men när låneperioden löpte ut blev det ingen förlängning vare sig i ÖIS eller Norrby IF. Istället hamnade han i en annan Division 1-klubb – Syrianska IF Kerburan – efter en tids provspel. Tyvärr skar det sig på det personliga planet och i samförstånd med klubben flyttade han ganska så snabbt tillbaka till familjen hemma i Umeå. En klubb som han också skrev kontrakt med kort därpå.

Under 2011 gick Seif Kadhim tillsammans med sitt Umeå FC upp i Superettan. Den sejouren blev dock bara ettårig och för Seifs del blev det sparsamt med speltid. Det gjorde att han den 24 september 2012 ännu en gång bröt sitt kontrakt trots att han hade avtal för ytterligare en säsong för att istället packa väskorna och ansluta till Duhok SC i Irak. Och det skall väl sägas att det var ett rejält uppbyte. Han bytte tråkiga och kalla Umeå mot ett betydligt varmare och behagligare Duhok – och som en ren och skär bonus fick han en plånbok tjockare än de allra flesta “stjärnorna” i Sveriges allsvenska. Dessutom fick han chansen att delta i den asiatiska Champions League. Pretty far from vad han hade kunnat åstadkomma med Umeå FC.

Ni kan för övrigt följa Seif Kadhim och hans irakiska äventyr på hans Twitter.

 

Under 2000-talet har ÖIS haft sju olika huvudtränare. Alla med sina för- och nackdelar. En del bättre, en del sämre och några fullständigt katastrofala. Under min tid som Öisare har klubben hunnit med följande herrar: Erik Hamrén, Jukka Ikäläinen, Zoran Lukic, Sören Börjesson, Janne Carlsson, Åge Hareide och Janne Andersson. En gedigen samling, minst sagt. Och med tanke på att det är ett par dagar till nästa match – och att jag inte har något bättre för mig på dessa förbannade tågresor mellan X och Y – tänkte jag att det kunde vara kul med en liten tillbakablick på dessa sju herrar och deras gärningar och resultat som huvudtränare.

Inspirationen till den här artikeln fick jag när AIK knöt till sig Alex Miller för en dryg månad sedan och en AIK-bekant gjorde en sammanställning och betygsättning över samtliga huvudtränare som AIK haft under 2000-talet.

Självfallet behöver ÖIS och Sambadefensiv en likadan genomgång.

Inte sant?

Så klart!

Erik Hamrén (1998-2003) +++++

Be till gud så svarar Hamrén!

Erik Hamréns meriter som tränare för ÖIS talar för sig själv. Det finns liksom inget mer att säga. Under åren i ÖIS fylldes det hamrenska prisskåpet – för att inte tala om ÖIS-gårdens prisskåp – på med ett cupguld (2000), ett litet silver (2002) och ett allsvenskt brons (2003). Och ÖIS gick från jojo-gäng till topplag på bara ett par säsonger. För att inte tala om hur Lirarnas lag återupprättade sitt skamfilade rykte och återigen blev Lirarnas lag. I ÖIS-kretsar är Hamrén – av förståeliga skäl – untouchable. Med all rätt! När man ser till betyget på Hamréns tränargärning i ÖIS kan man inte göra så mycket annat än att sätta högsta betyg. Dessutom med en guldstjärna i kanten. Hur många av de som besöker Gamla Ullevi i dag blev inte Öisare under Hamréns glansdagar?

Samtidigt får man inte glömma bort att Hamrén förfogade över ett gäng gudabenådade fotbollsspelare under sin tid i ÖIS. Eller vad sägs om Marcus Allbäck, Johan Elmander, Niclas Sjöstedt, Johan Anegrund, Anders Prytz, Valter Tomaz Jr, Morgan Nilsson, Dick Last, Joakim Karlsson, Afonso Alves och Paulinho Guara. Och lägg då märke till att jag inte ens har nämnt mittfältarna Martin Ulander, Markus Johannesson, Magnus Källander och Jeffrey Aubynn. Satan i gatan vilket mittfält ÖIS hade på den här tiden. Helt klart en av de fem bästa mittfältsuppställningar som svenska fotboll har bevittnat under 2000-talet (i konkurrens med Djurgårdens under säsongerna 2002 och 2003, IF Elfsborgs under säsongerna 2008 och 2009 samt Kalmar FF:s under säsongen 2008).

För de här spelarna skapade Hamrén den optimala modellen och gav dem sedan frihet att vara precis hur kreativa, lekfulla och effektiva som de önskade. Därutöver gjorde han även följande saker: kokade gröt åt dem, pushade på dem, lärde dem att det är minst lika viktigt att underhålla som att vinna och att det viktigaste av allt ändå är att ha roligt när man lirar fotboll. Gör skitjobbet med ett leende så kommer finessen och liret av sig självt. Och med det kom också framgångarna. Frågan är om vi Öisare kommer att få uppleva en lika framgångsrik period inom en snar framtid eller om den tiden är förbi för gott.

Facit: 104 47 24 33 159-143 16 165 (1,59)

Be till gud så svarar Hamrén

Jukka Ikäläinen (2004) +

Jukka Ikäläinen introducerades som mannen som skulle ge sambafotbollen en sisuinjektion. I Ikäläinens uppdrag ingick dess värre också den något otacksamma uppgiften att ta över och förvalta det kungarike som Erik Hamrén hade byggt upp under sina sex år i ÖIS. Något diplomatiskt uttryckt kan man väl säga att det gick så där för Ikäläinen. Eller vad fan! Varför ska vi vara diplomatiska. Jag har fått nog av att smyga kring väggarna och viska saker som jag tycker och tänker. Nu får det vara slut på att svära under lugg och att knyta handen i fickan. Det är väl bättre att vi är raka, öppna och ärliga och tar bladet från munnen och säger som det är: det gick helt åt helvete; Jukka Ikäläinen var en fullständig katastrof.

Från toppen till botten på en säsong. Vad mer behöver du veta? Det enda som räddade oss från fullständig förnedring den säsongen var en lyckospark av Tryggvi Gudmundsson.

Så här i efterhand kan man ju undra vad det var som fick ÖIS att välja Ikäläinen som huvudtränare efter Erik Hamrén. Lockades man av hans vilda idéer om en synnerligen specialiserad och dynamisk fotboll där varje enskild spelare skulle vara väldigt nischad inom ett visst område eller trodde man bara att Ikäläinens snack om sisu och vinnarskallar skulle göra att ÖIS tog det där sista lilla steget till den absoluta toppen av tabellen? Så här i efterhand är valet av Ikäläinen som ny huvudtränare fullkomligt obegripligt. Mannen hade ingenting. Siltch. Nada. Nothing.

Med facit i hand kan man också konstatera att Ikäläinen var en felrekrytering. Jag vill till och med hävda att Ikäläinen var början på slutet, eller hur man nu ska säga. Efter att Ikäläinen fick sätta sitt märke på ÖIS har inget varit sig likt. Efter Ikäläinen har ÖIS varit svensk fotbolls jojo-lag numero uno. Ikäläinen fick till slut lämna klubben och kläckte i det sammanhanget ur sig det fantastiska citatet: ”Jag skulle bli väldigt överraskad om något hände nu eftersom jag de senaste dagarna planerat intensivt med klubbledningen inför kommande säsong.” Dagen efter fick Ikäläinen äntligen lämna klubben.

Och bara så att ni vet, det finns en logisk förklaring till varför så många Öisare gick från att dra blondinskämt till att dra skämt om Jukka Ikäläinen under säsongen 2004:

Valter Tomaz Jr står och städar sin bil uppe på ÖIS-gården när hans tränare, Jukka Ikäläinen, kommer ut och kollar ÖIS-gårdens brevlåda och går in igen.
Femton minuter passerar, och Valter står fortfarande kvar och städar sin bil, när Ikäläinen kommer ut igen. Och återigen kollar Ikäläinen  brevlådan. Och återigen går Ikäläinen in igen.
Valter går nu över till att vaxa huven på sin bil. Och efter ungefär 20 minuter eller kanske en halvtimme kommer Ikäläinen ut för att kolla brevlådan för tredje gången. Och för tredje gången går Ikäläinen in igen.
Samma visa upprepar sig en fjärde gång och nu har Valter fått nog och frågar Ikäläinen vad fan han håller på med.
- Jukka, varför springer du ut och in och kollar brevlådan hela tiden? Var inte brevbäraren här för över två timmar sedan. Vad håller du på med!?!
- Jo, men den där idiotiska datan säger hela tiden att jag har fått post!!!
End scene…

Facit: 26 6 9 11 24-35 (-11) 27 (1,04)

Zoran Lukic (2005 – maj 2006) ++

Norge har Skavlan. Sverige har Skrävlan. Zoran Lukic pratade vitt och brett om hur han skulle reformera ÖIS och göra laget till det nya Djurgårdens IF FF (ni som var med på den här tiden minns säkert att Djurgården, Zoran och ärke-bajaren Snuffe Åkeby var det nya svarta i Fotbolls-Sverige omkring 2004-2005). Under sina ett och ett halvt år som tränare för ÖIS skrapade Zoran Lukic ihop ett något bättre facit (1,09 poäng per match) än vad Jukka Ikäläinen (1,04 poäng per match) gjorde under föregående säsong. Inte illa! Mycket snack, men väldigt, väldigt lite verkstad. När det väl kom till praktik och att leverera resultat hade inte Skrävlan mycket att komma med.

Under våren 2006 lyckades Lukic dessutom med bedriften att coacha ett lag bestående av spelare som Ailton Almeida, Ola Toivonen, Boyd Mwila, Dick Last, Valter Tomaz Jr, Johan Anegrund och Anders Prytz till att ta fem poäng på nio omgångar. Hur i helvete gick det till? Jo, det ska jag tala om. Genom ett oerhört naivt försvarsspel, genom en taktik som inte passade spelarmaterialet och genom att hänga ut spelare i media. Lukic fick också lämna klubben med svansen mellan benen och har därefter levt en undanskymd tillvaro i kvartersklubben Qviding FIF (med undantag av en tolvmatcherssejour i Djurgården under 2009 – som givetvis slutade i totalt fiasko – vad annat!) och det trots att Lukic såg sig själv som guds gåva till svensk fotboll och snackade vitt och brett om anbud från Tyskland och Holland och ditten och datten. Nej, Zoran ”Skrävlan” Lukic var bara ytterligare en i raden av felrekryteringar efter Erik Hamrén.

Herr Lukic ska dock ha kredd för att han drog in en hel del stålar till Sällskapet. Utan Lukic som huvudtränare hade sannolikt aldrig Ola Toivonen skrivit på för klubben. Cha-cha-ching! Och om det kollektiva minnet inte sviker oss så var det tack vare Zorans gift of gab som ÖIS fick så bra betalt för Ailton Almeida. Vi säljer inte under 40 miljoner! Klirr i kassan som räddade klubben från konkurs. Så där har ni det, helt värdelös var han inte den gode Zoran, även om han sannolikt var en bättre talare och förhandlare än taktiker och matchcoach [Tack för påminnelsen, Tml].

Facit: 35 10 8 17 43-56 (-13) 38 (1,09)

Zoran Lukic kan allting: Hur man tar allsvenskt guld, hur man gör spelare som Ailton Almeida och Ola Toivonen till förlorare och hur man gör tillvaron i Qviding dräglig.

Sören Börjesson (maj 2006 – november 2006) +

Sören Börjesson är en legend. Så är det bara. Man kan inte skriva något ont om Sören Börjesson utan att straffas i efterlivet. Så är det bara. Men låt mig bara säga en sak, någon allsvensk tränare var Sören Börjesson inte. På tok för snäll och gosig för att göra ÖIS korgossar till en vinstmaskin. När Börjesson borde lärt spelare som Robin Ganemyr, Boyd Mwila och Henri Scheweleff att tugga taggtråd lät han dem istället försöka lira sig ur bottenträsket. Öisigt, men inte helt rätt taktik om man vill spela allsvenskt. Ska man vara helt ärlig fick Börjesson förvisso ta över ett sjunkande skepp från Zoran Lukic. Hur Börjesson än försökte kunde han aldrig få skutan på rätt köl. Inte konstigt med tanke på att råttorna redan höll på att lämna skeppet: Ailton Almeida blev klar för FC Köpenhamn, medan Johan Anegrund funderade på pension och Ola Toivonen, Valter Tomaz Jr och Anders Prytz längtade bort. Resultatet vet vi alla, en 14:e plats i Allsvenskan och degradering till Superettan. Därpå följde den hemska säsongen 2007, men med den har inte Sören Börjesson så mycket att göra.

Facit: 17 3 5 9 18-30 (-12) 14 (0,82)

Janne Carlsson (november 2006 – juni 2009) +

Av de sju tränare som ÖIS har haft under 2000-talet har nog Janne Carlsson haft den allra mest otacksamma uppgiften. För det första fick han ta över tränarsysslan i ungefär samma stund som klubben gick in i en djup kris. Några månader innan Carlsson tog över stafettpinnen från Sören Börjesson var ÖIS timmar från en konkurs. Något som skulle få konsekvenser ungefär ett år senare i den s.k. Gothiagate. Som om inte det var nog fick Carlsson dessutom ta över ett lag som precis degraderats från Allsvenskan och med allmän spelarflykt som följd. Ola Toivonen försvann till Malmö FF, Ailton Almedia såldes till FC Köpenhamn, Johan Anegrund la skorna på hyllan, Valter Tomaz Jr och Anders Prytz drog i väg till Norge, Tuomas Uusimäki flyttade hem till Finland och låneavtalet med Elias Storm gick ut. Mellan säsongerna 2006 och 2007 tappade ÖIS spelare motsvarande 123 matcher från start. Snacka om att inleda i motlut.

Carlsson kavlade dock upp ärmarna och gav sig den på att lyckas även om han var tvungen att förlita sig på ungtuppar som Ken Fagerberg och Robin Jonsson, inlånade spelare som Samuel Barley och Ze Rony och köttare som Ivica Skiljo och Iheb Hamzeh samt anfallsvapnet långa bollar i tomma intet och håll tummarna för att alla heter Ken i Göteborg. Säsongen 2007 blev också en fullständig katastrof med ett lag som inte trivdes med varandra och som inte hade en aning om vad som krävdes för att bli ett stabilt superettanlag. Och Janne Carlsson bidrog verkligen till detta genom att allt för ofta lyfta upp Iheb Hamzeh eller Jukka Sauso i anfallet och börja skicka långt. Om vi ska vara snälla kan vi väl säga att Carlssons ära och framtid som ÖIS-tränare räddades av Ken Fagerbergs och Andreas ”Kocken” Clarholms fina säsong. I övrigt gör vi nog bäst i att sopa in Carlssons första säsong som huvudtränare långt under mattan dit bara dammråttorna vågar bege sig.

Säsongen 2008 gick dock i dur. Till stor del tack vara värvningarna av Pavel Zavadil, Dennis Jonsson, Tommy von Brömsen, Christofer Bengtsson, Björn Anklev och Marcus Allbäck. Carlsson tog plats i baksätet och lät spelarna visa vägen. Fortfarande med hjälp av en hel del långa bollar, men också med lite lir genom 2008-års assistkung Zavadil och ett grymt köttigt och kompakt försvarsspel. Förstaplats i Superettan och uppflyttning.

Då började också det helvete som vi helst inte vill tala om. Än mindre dra oss till minnes.

Jag är ledsen, men jag måste ta upp de tolv första matcherna under säsongen 2009. Jag menar det går inte att blunda för två poäng på tolv omgångar. Det bara går inte! Visst, man kan snacka om skador och oflyt och om Dick Lasts tabbar, men man kan lika gärna snacka om felvärderingar av spelarmaterial, en svag och icke-fungerande taktik, bristande analys av motståndarnas styrkor och svagheter och ett oerhört naivt och extremt svagt försvarsspel. Samtliga dessa senare förklaringar ligger på Janne Carlssons bord. Skyldig till alla åtalspunkter! Det är bara att inse att Carlsson inte var mogen för att ta sig ann ett bottenlag i Allsvenskan. Och därmed blev han följaktligen också degraderad till assisterande tränare igen. Om man ska säga något om betyget så är det väl att en bra säsong och två riktiga katastrofsäsonger inte kan ge så mycket annat än en etta i betyg. Det är trist, men så är fallet. Livet är helt enkelt hårt mot de hårda.

Avslutningsvis måste jag bara tillägga att Janne Carlsson helt klart har ballar av stål och att det är något som han ska ha all respekt för. Alla som står ut med hot och hembesök och allt vad det innebär för familj och psykisk hälsa och som ändå klarar av att gå till jobbet och ta fighten dag efter dag är OK i min bok.

For those about to rock – We salute you!

Facit: 72 27 14 31 102-107 (-5) 95 (1,32)

Åge Hareide (juni 2009 – oktober 2009) ++

Vi var många som lät oss bli förförda av Åge Hareide. Inget lustigt med det. Efter en katastrofal vårsäsong där ÖIS under Janne Carlsson, Dick Lasts och Marcus Allbäcks ledning tagit två poäng på tolv matcher gjorde Hareide entré med buller och bång. Nu skulle det bli ordning och reda på torpet. Blåställ på! Och ingen mer skit i det blå skåpet. Nu skulle vinsterna börja trilla in. Och det första Hareide gjorde var att införa de gemensamma frukostarna som Erik Hamrén hade kört med under sin tid som tränare. Ändra rutiner, knyt ann till traditionen – helt rätt och riktigt!

Hareide lanserades med en gång som någon form av frälsare. Med all rätt? Undertecknad föll definitivt i fällan. Kanske för att Hareide röt till när spelarna inte skötte sig på träning. Nu skulle det bli slut på lallandet och snacket om goa gubbar och bra stämning. En kris ska behandlas som en kris och en tränare ska inte vara spelarnas polare. Kanske för att Hareide tycktes vara en tränare som var helt besatt av detaljer. Inget mer slarv i försvaret eller enkla bolltapp på mittfältet. Slarvar du, bänkas du! Svårare än så var det inte. Kanske för att Hareide var en tränare som tycktes ta allt på största allvar. Skit i hur tabelläget ser ut, skit i våren, vi har vår egen tabell: Hösttabellen. Kanske för att Hareide var en tränare som kunde låta spelarna  ägna timmar åt att nöta uppspel och löpvägar. Ingenting fick lämnas åt slumpen och varje lag hade styrkor och svagheter som kunde minimeras eller utnyttjas. Kanske för att Hareide inte var Janne Carlsson.

Om man ser till Åge Hareides resultat över 18 matcher kan man dock konstatera att han inte fick ut så väldigt mycket av sitt spelarmaterial. Under tiden med Hareide snittade ÖIS 1,28 poäng per match. Visst, det är bättre än vad man gjorde med Carlsson, Last och Allbäck vid rodret (0,17 poäng per match), men det är fortfarande pretty fucking far from OK som Marsellus Wallace hade sagt. Det sägs dessutom att han tråkade ut spelarna rejält genom att hela tiden köra samma övningar om och om och om igen. Ingen variation. Och inte fan lyckades han med sin uppgift. Det är bara att kolla i vilken serie ÖIS spelar i år. Och ska vi vara helt ärliga är det mångt och mycket Hareides förtjänst. Om han bara hade tagit bortamatchen mot Djurgårdens IF FF på allvar och inte ställt upp med trebackslinje eller låtit Alex Perreira gå ner som vänsterback i andra halvlek. Ja, då hade ÖIS kanske spelat kvar i Allsvenskan och inte blivit ett kryssgäng i Superettan. Avslutade dessutom synnerligen osnyggt när han använde klubben som en bricka i spelet om den fortsatta karriären. Höll ÖIS, Lars Ranäng och Dick Last på halster i en månad innan han lämnade besked om att han inte hade för avsikt att fortsätta i klubben. Inte särskilt vackert!

Facit: 18 6 5 7 22-26 (-4) 23 (1,28 poäng per match)

Åge Hareide lovade oss guld och gröna skogar, men gav oss skuld och röda knogar

Jan Andersson (2009-) ++ (under utredning)

Egentligen hade det varit roligare om den här artikeln hade publicerats när ÖIS stod på 4-4-2, men så blev det inte, utan nu publiceras den när ÖIS står på 6-12-2. Inte riktigt lika roligt, men what the hell. Inledningsvis vill jag säga att jag hoppas att det här är sista gången jag behöver skriva det här (för jag hoppas verkligen att VÄNDNINGEN kommer på måndag): Janne Andersson har verkligen inte haft någon lätt inledning på sin sejour som ÖIS-tränare. Skador, skador och åter skador. Under Anderssons första halvår i klubben har merparten av spelarna i startelvan och de som befinner sig precis utanför startelvan varit skadade en eller annan gång. Spelet har också blivit därefter. Det är nästan så att man skulle kunna tro att Anderssons ÖIS tillägnat årets säsongen till Stena Lines ägare och ärke-Öisarna Sten Allan och Dan Sten Olsson. I övrigt får man väl säga att Andersson fortfarande är under utredning. Juryn sitter fortfarande i överläggningar. Men man kan också konstatera att just nu ser det inte bra ut. Bevis om tröga och orörliga ÖIS som bara tjongar långt och som bara spelar oavgjort ligger i högar på åklagarens bord. På advokatens bort är det nästan tomt. Andersson förfogar i dagsläget över ett lag som inte kan vinna matcher. Dessutom ett lag som spelar ett synnerligen o-Öisigt spel, med extremt mycket långa bollar – uppemot 70-80 procent tjongisar – och som har förtvivlat svårt att stänga matcher. Det är bara att hålla tummarna för att advokaten pulls an OJ!

Facit: 20 6 12 2 32-24 (8) 30 (1,5 poäng per match)

Mannen som har lite för mycket gemensamt med Arne Hegerfors och Björn Skifs.

Den här texten hade givetvis kunnat avslutas med en omröstning, men jag har valt att inte göra det eftersom jag utgår från att Erik Hamrén skulle ta hem en sådan omröstning med 100 procent av rösterna. Det är liksom inte rättvist att jämföra Jukka Ikäläinen och Janne Carlsson med en tränare som till och med kan få Zlatan Ibrahimovic att leverera i landslaget.

Be till gud att Hamrén kommer tillbaka till ÖIS en dag!
 

21 mål vardera. Så många mål har Jönköpings Södra och ÖIS gjort. Det är alltså två målfarliga lag som möts på Stadsparksvallen i morgon. Jönköping leds av Pär Cederqvist som toppar J-Södras interna skytteliga med 10 mål och ligger tvåa i Superettans gemensamma skytteliga. Dessutom så leder han Jönköpings passningsliga, passar han till sig själv mån tro? Receptet för seger verkar alltså ligga i att få stopp på Pär Cederqvist om ÖIS ska kunna få tre MYCKET viktiga poäng.

Med 3-0 mot Hammarby i ryggen åker Janne Anderssons mannar till Jönköping med seger som mål. Ett bakslag är dock att Björn Anklev saknas, han är avstängd efter ett onödigt gult kort i senaste matchen. Men det är nu laget måste visa att ÖIS består av fler spelare än Björn. Spelarna måste visa att de vill och kan spela som ett topplag i Superettan. Björn ska helst bara vara pricken över i:et i ett lag som klarar av att ta en uppflyttningsplats helt på egen hand. För vad händer annars om Björn skulle gå sönder? Usch den tanken släpper jag gärna direkt!

Förhoppningsvis har en extra veckans vila gjort Álvaro Santos gott. Det var ju tänkt att han skulle hoppa in senast mot Hammarby om det blev nödvändigt, men med en stabil 3-0-ledning behövdes det inte. I morgon är det förhoppningsvis Santos dag. I morgon ska han släppas lös och vara som en tjur på grönbete. För när ÖIS bästa målskytt är borta så krävs det lite mer från en spelare som Santos.

Som så många andra lag som ÖIS möter så spelade Jönköping mot Landskrona BoIS i senaste matchen. 3-0 till Jönköping slutade matchen efter att Pär Cederqvist sänkt sitt gamla lag med ett hat-trick. Förutom Pär så måste ÖIS se upp med J-Södras näst bästa målskytt Kristoffer Fagercrantz som enligt statistiken gör mål i varannan match och han gick av planen mållös senast mot Landskrona. Tränaren Andreas Jankevics ställer oftast upp med en 4-3-3 uppställning med Pär Cederqvist som central anfallare. På de övriga posititionerna har Andreas en hel del alternativ. Andra spelare som är värda att notera är Johan Karlefjärd och Jukka Sauso som båda spelat i ÖIS. Sauso har varit bänkad/skadad de senaste matcherna medan Karlefjärd fått nöja sig med inhopp.

ÖIS förmodade startelva i matchen mot Jönköpings Södra

Dagens träning genomfördes på ÖIS-gårdens gräsplan. Den stora chocken var att Alex joggade runt planen med Valter Tomaz Jr. På torsdagens eftermiddagsträning vred Alex till sitt knä och missar alltså morgondagens match mot J-Södra. Istället går Markus Gustafsson in som vänstermittfältare, vilket öppnar upp för Sebastian Johansson som offensiv mittfältare. Danny och Adam får fortsatt förtroende som högerback respektive vänsterback. I anfallet tar sedan Álvaro Santos plats bredvid Nicolas Sandberg. Förhoppningsvis kompletterar de varandra och blir lika framgångsrika som Björn och Luka Mijaljevic har  varit under de senaste omgångarna. Det återstår att se.

 

Det ska erkännas, jag hade egentligen inte tänkt att åka till Jönköping den här helgen. Jag hade faktiskt tänkt ägna lördagen åt annat. Som vila och familj. Och jag måste också erkänna att jag såg fram mot en fotbolls- och jobbledig helg. Nu vet i fan hur det blir. Samvetskval. Har jag inte en skyldighet att åka till Jönköping? Måste jag inte vara där? På plats. Se den förlorade sonen återvända. Är jag inte skyldig mig själv det? Vill jag inte vara på plats? Är han inte värd det?

Jag menar, vill jag verkligen missa Ken Fagerbergs och Valter Tomaz Jr:s återkomst i ÖIS-tröjan?

Nej!Det vill jag givetvis inte. Jag kommer att förbanna mig själv för all framtid om jag missar det. Det får helt enkelt inte ske.

Och så ett sista erkännande. Jag tillhör nämligen den skara supportrar som inte är så mycket för att ”bära färg” eller att köpa souvenirer (till stor del för att utbudet av souvenirer sällan faller mig i smaken). Jag har dock en ”souvenir” och det är Ken Fagerbergs matchtröja från säsongen 2007. Den är dessutom autograferad. Mycket stilig om jag får säga så. Varför skriver jag då detta? Jo, jag vill att ni ska förstå hur mycket det betyder för mig att Ken Fagerberg är tillbaka i klubben. Det är nästan fånigt att säga men han har betytt otroligt mycket för mig. Under en period då allt såg mörk och djävligt ut var han ljuset. Han kom med hopp om en bättre framtid. Kens genombrott 2007 fick mig att tro på ÖIS igen. Allt var inte åt helvete. Om ÖIS kunde få fram en spelare av Kens kaliber så fanns det hopp om att man kunde få fram elva hyfsade allsvenska lirare. Vi hade en grund att stå på. Därför måste jag vara på plats i Jönköping i morgon. Det är helt enkelt en match som inte får missas.

Min oerhört vackra, autograferade Ken Fagerberg-matchtröja från säsongen 2007

Morgondagens trupp ser för övrigt mycket intressant ut. Björn Anklev är tillbaka på högerbacken. En ganska uppenbar förändring i och med ”värvningen” av Fagerberg. Varför slösa bort din bästa högerback i anfallet när du har två klassanfallare och tre up-n-coming-men att välja på? Ett sådant misstag gör inte Janne Andersson. Det är dessutom kul att Andersson redan nu går över till att pröva att spela supportrarnas drömmittbackspar, Robin Jonsson och Valter Tomaz Jr. Det kommer att bli guld. Det vågar jag nästa lova. Två riktigt bra mittbackar som erbjuder både stil, finess, snabbhet, bollkänsla, kraft och finlir! Fan, det här kan bli riktigt bra!

Att dra två gubbar som sista man, inte för att det är rätt, utan för att man kan!

I övrigt ska det bli kul att se hur Danny Ervik levererar nu när han får chansen från start. Kan han komma tillbaka till samma fina form som han visade i matcherna mot Malmö FF och Trelleborgs FF under våren 2009? Efter hjärtproblemen i samband med matchen mot Halmstad var han sig aldrig riktigt lik. Nu får han dessutom chansen att spela centralt på mittfältet samtidigt som Pavel Zavadil och Sebastian Johansson är på plan. Smakar mumma, minst sagt.

På mittfältet ska det dessutom bli riktigt intressant att se hur Zavadil behärskar en kantposition. Är han ett bättre alternativ än Markus Gustafsson som högerytter? Hur många ÖISare minns inte Zavadils geniala säsong i en fri roll på vänsterkanten 2007? Om Janne Andersson kan få Zavva att leverera på samma höga nivå fast på högerkanten så kommer ÖIS bli svåra att bemästra denna säsong. Det gäller helt klart att hitta den optimala formationen; hur formerar vi laget för att vi ska ha våra bästa spelare på plan samtidigt? Dessutom, om Zavva fungerar på kanten borde det öppna upp en central position för The Second Coming. Fan, det här kan blir bra. Riktigt djävla bra!

I anfallet ska det bli intressant att se hur Ken Fagerberg och Luka Mijaljevic fungerar ihop. Om allt vill sig väl är det här vårt anfallspar när vi återvänder till Allsvenskan 2009. Brr, jag får gåshudsknottror stora som medicinbollar. Jag tror verkligen att det här kan bli bra. Riktigt djävla bra. Vi snackar om två naturbegåvningar. Två urkrafter. Två talanger. Tänk på att Mijaljevic, till skillnad från t.ex. Nicolas Sandberg och Danny Ervik, kommer från en mindre klubb och att han därmed inte har fått samma grundträning och träningsmängd som de spelare som gått genom ÖIS ungdomslag. Och ändå tar han plats i ÖIS a-lag. Utan några som helst problem. Om de rapporter jag fått stämmer så har Mijaljevic fått oerhört mycket beröm från tränarteamet. Här har sannolikt ÖIS gjort ett riktigt fynd. Och i morgon paras han dessutom med Fagerberg. Är det grymt eller är det grymt? Helt otroligt!

ÖIS startelva till försäsongsmatchen mot Jönköpings Södra

I morgon ställs ÖIS dessutom mot ett riktigt intressant motstånd, Jönköpings Södra. En storsatsande klubb med en relativt bra grund att stå på. Om ÖIS vill sätta sig i respekt inför säsongen bör man vinna i morgon. Inget snack om den saken. Försäsongen spelar roll. Tro mig. Personligen är jag övertygad om att J-Södra har förmågan att utmana topplagen redan denna säsong. Klubben har värvat klokt. Jukka Sauso må ha varit ett fiasko i ÖIS under säsongerna 2006 och 2007 men det är ingen dålig spelare. Det vet ni hur mycket ni än försöker intala er något annat. Värvningarna av Pär Cederqvist, från Landskrona BoIS, och Kristoffer Fagercrantz, från Falkenbergs FF, skvallrar dessutom om att det här är en klubb som satsar mot Allsvenskan 2011. Lägg där till att J-Södra har utmärkta förutsättningar denna vinter i och med att klubben har tillgång till Elmiahallen. Min gissning är att man redan nu ligger åtminstone en månad före övriga lag. När vi andra harvar styrka och kondition och spelarna drömmer våta drömmar om bollkontakt spelar J-Södra helplan och nöter detaljer i spelet (samtidigt som man också kör styrka och kondition). Nej, i morgon får ÖIS det tufft, vilket givetvis gör det hela extra intressant. En bättre värdemätare på var vi står inför säsongen än J-Södra går knappast att få.

Avslutningsvis, det tycks vara lite knepigt att ta sig till Jönköping med tåg i morgon så om någon har en plats över i en bil får ni gärna höra av er till mig. Jag vill verkligen inte missa Ken Fagerbergs comeback. Killen är guld värd och han är verkligen värd att vi slutar upp bakom honom för att visa att vi i en tid där Bajenlegender skriver på för Gnaget uppskattar hans klubbkänsla och stora ÖIS-hjärta.

Alla heter Ken i Göteborg!

 

Det finns många myter här i världen.

Att vi människor har fem sinnen.

Att Sverige är ett land fullt av isbjörnar, släggkastare och möbelbyggare.

Att ironi inte fungerar i textform.

Att elitserien är världens näst bästa hockeyliga.

Att kinesiska muren är det största byggnadsverk som människan skapat.

Att det var bättre förr.

Även inom fotbollen finns myter, en är att karaktärsspelare=spelare som aldrig strular, alltid kämpar, har så kallad ”vinnarskalle” och är lätta att samarbeta med.

En annan av fotbollens myter är att en stor stark kille som är bra på huvudet och har hyfsade egenskaper som bollmottagare alltid måste ses som ett forwardsalternativ. Som en möjlig targetplayer. Vi har sett det alltför många gånger. Johan Anegrund, Jukka Sauso, Iheb Hamze, David Leinar och det mest aktuella exemplet. Alexander Mellqvist.

For fuck sake.

Mellqvist har ju provats i rollen förut, under Zoran, gick inge bra, under Janne C såväl förra som förrförra året, gick inge bra. Men nu ska han alltså återigen plågas i en roll som han saknar såväl explosivitet som naturligt rörelsemönster och avslutarkvaliteter för. Bara för att han har hyfsade targetegenskaper. Jag blir så trött.

Låt pojken spela mittfältare eller inte alls.

För fan.

Jag skulle möjligen kunna tänka mig att testa Alexander som spelande mittback bredvid en snabbare kollega. Möjligen. Fast med det überskott vi har av mittbackar är det knappast läge för ett sånt test i dagsläget.

Och nu ska dessutom Anklev upp på topp. Hej och hå. Visst, han gör säkert ett gott dagsverke, men ska vi bygga ett lag som siktar mot allsvenskan (and beyond…) är han ingenting mer än en nödlösning.  Mycket bättre att en spelare som Luka får speltid och möjlighet att växa in i kostymen.

Jaja, måste ge Janne A lite mer tid innan jag plockar fram storsågen, juryn har ju ärligt talt inte ens inlett överläggningarna om hans coachtalanger än, men de första vibbarna känns ärligt talat sådär.

Du får gärna motbevisa mig Janne!

Nu öl.

Jo. Förresten. Årets silly är definitivt den sjukaste på länge, Allbäck blir landslagsledare, Santos gråter, Valter gör rödblå comeback som truppens åttonde mittback, Jukka Sauso skriver på för J-Södra, Dick och Ken går på teater, Ijeh är aktuell för Syrianska, Santos facebookar. Snart twittrar väl Alex från operan att han snart skriver på för Nangiala IF samtidigt som Niclas Sjöstedt, Johan Anegrund och Johannes Dräparen återvänder för att stärka upp mittförsvaret, alla tre presenteras på en presskonferens som direktsänds på Iheb Hamzehs MySpace-sida.

Nu öl.

 

Stopp, stopp, stopp. Nu tyglar vi hästarna innan du tar bladet från munnen och skäller ut mig and all that jive. Innan du säger något låt mig bara säga att jag vet att det är tämligen meningslöst att tippa serieutgången så här tidigt på året. Omöjligt rent av. Det blir bara rena spekulationer och fantasier. Hur kul är det på en skala från 0 till 100? Det är bara den 15 januari for heaven’s sake! Ta det lite lugnt. Du har all tid i världen på dig att tippa årets upplaga av Superettan. Sitt still i båten!

För det första har lagen inte värvat klart än. Det står fortfarande Landskrona BoIS fritt att värva Daniel Nannskog, Jonas Olsson eller någon av Farnerud-bröderna. Det skulle väl ändå förändra lagets förutsättningar drastiskt, inte sant. Vem vet, kanske, kanske lyckas Bajen locka hem Kennedy Bakircioglü, Max von Schlebrügge och Sebastián Eguren innan Superettan drar i gång på allvar. Varför skulle det vara omöjligt? Vänta du bara. Du ska allt få se. Bita i det sura äpplet.

För det andra har det internationella transferfönstret öppet ett tag till. Kommer verkligen ÖIS att lyckas behålla Álvaro Santos och Pavel Zavadil. Kommer David Leinar att få det där åtråvärda kontraktet med någon engelsk klubb (haha, yeah right!)? Är det inte möjligt att  Tobias Grahn hamnar i världsmetropolen Torino istället för i hålan Ängelholm eller att Rami Shabaan försvinner till någon norsk storklubb?

Å andra sidan, inte kan man låta meningslöshet, omöjlighet och transferfönster sätta gränser för vad man tar sig för. Nej, det går inte. Så kan vi inte ha det.

Och som en rak följd av det kommer här årets första sluttabellstips.

Ni får ta det för vad det är.

Och please, gör ingen stor grej av det.

It’s only rock ‘n’ roll and I like it.

1. Assyriska FF (4:e plats 2008, 3:e plats 2009)

Jag får ont i magen bara av att tänka på Assyriskas värvningar under årets Silly season. Jag ligger fan-i-mig sömnlös om nätterna och funderar på hur ÖIS ska klara av att rå på Södertäljes stolthet. I nuläget är jag deprimerad eftersom jag inte ser någon möjlighet till det. Som jag ser det är 2010 Assyriskas år. Det känns som att man rustat sig för att göra en AIK 2006, eller en Peking 2007, eller varför inte en Mjällby 2009. Först gjorde man klart med Rikard Norling som tränare. Det är banne mig inte kattskit det. Det Norling uträttade i AIK under säsongerna 2006 och 2007 är det inte många som skulle lyckas med (Mikael Stahre är förstås undantagen). Därefter gjorde Assyriska, i rask takt, klart med följande gäng: Gustav Segerström (back från IK Sirius), Rikard Jansson (back från Ljungskile SK), David Björkeryd (vänsterback från Qviding FIF), Mikael Eklund (back från Kalmar FF), Mikael Thorstensson (anfallare från AIK) och Marco Kotilainen (mittfältare från Gunnilse). Dessutom har man lyckats övertyga Stefan Batan om att skriva på ett tvåårskontrakt och fått lagkaptenen, och mittfältsmotorn, Dennis Östlundh att stanna ytterligare en säsong (trots att IFK Norrköping varit och frestat med ett guldkantat kontrakt.

Summa summarum, jag tror att Assyriska kommer att dansa sig på rosor genom årets upplaga av Superettan. No doubt! Det enda som egentligen talar emot Assyriska är att det tar tid att få ihop ett helt nytt lag (eller gör det egentligen det, ÖIS bytte ut mer eller mindre halva startelvan mellan 2007 och 2008 och det slutade ju som vi alla vet väldigt bra). Som det ser ut har Assyriska faktiskt bytt ut mer än hälften av startelvan. Det om något är en utmaning för Rikard Norling. Trots detta så måste jag säga att Assyriska i nuläget får hållas som storfavorit till seriesegern.

2. GIF Sundsvall (Allsvenskan 2008, 5:e plats 2009)

Varför i helvete har jag placerat GIF Sundsvall på den andra direktplatsen till Allsvenskan? Om jag ska vara ärlig måste jag säga att jag inte har något riktigt bra svar på den frågan, i alla fall inte mer än att det känns som att det är Giffarnas tur att gå upp. De är ett lag som har potentialen att ta klivet upp i Allsvenskan igen. Och det känns som att man hade viss otur säsongen 2009. Klubben har trots allt en viss kontinuitet och när andra lag dras med riktigt kass ekonomi har skoterraggarna det rätt OK. Sundsvall tycks dessutom få behålla stommen i truppen vilket gör att man kan bygga vidare på förra säsongens stundtals fina spel. Ari Skulason, Jonas Wallerstedt, Hannes Sigurdsson, Aziz Corr-Nyang m.fl. ska inte underskattas. Nu gäller det bara för Sören Åkeby att slipa bort de där riktiga bottennappen. Det enda orosmomentet som jag kan se är att man valt att satsa på ex-ÖISaren Tommy Naurin (tidigare Qviding FIF) som förstemålvakt efter att Fredrik Sundfors bestämt sig för att lägga målvaktshandskarna på hyllan för gott. Trots detta känns det som att Sundsvall kan utmana denna säsong.

——————————————————————————-———————————-——-

3. Örgryte IS (1:a plats 2008, Allsvenskan 2009)

Egentligen har ÖIS en för bra trupp för att ”bara” hamna på kvalplats. Om det skedde skulle jag säga att laget underpresterade. Rejält. Med i stort sett hela fjolårstruppen intakt – förlusterna av Magnus Källander, Martin Dohlsten, Christian Lindström och känns nästan som en befrielse – måste ÖIS kunna utmana Assyriska, Sundsvall, Ängelholm, Jönköpings Södra och Hammarby om de två uppflyttningsplatserna. Det är klart att Marcus Allbäck och Roy Miller kommer att saknas. Men med en backlinje bestående av Björn Anklev, Robin Jonsson, David Leinar och Adam Eriksson samt ett mittfält med Sebastian Johansson, Markus Gustafsson, Alexander Mellqvist, Pavel Zavadil och Alex Perreira har man tillräckligt med kompetens för att köra över åtminstone hälften av motståndarlagen och spela jämt med resten. Huruvida man når toppen eller inte har förstås att göra med om Álvaro Santos stannar eller försvinner. Spelar Santos hela säsongen spelar ÖIS i Allsvenskan 2011. Spelar Santos bara fram till sommarfönstret kommer ÖIS på kvalplats. Det tredje alternativet – att Santos över huvudtaget inte spelar i ÖIS under 2010 – vill jag inte tänka på.

——————————————————————————-———————————-——–

4. Ängelholms FF (5:e plats 2008, 7:e plats 2009)

Ängelholm har förvisso tappat skyttekungen och lagkaptenen Mattias Adelstam. Där tappar man omkring 15 mål per säsong. Om alla rykten stämmer har dock ÄFF lyckats förstärka i tre av fyra lagdelar. På målvaktssidan ansluter Daniel Andersson från Helsingborgs IF. I backlinjen har man lyckats locka till sig GAIS Mikael Dahlgren. De av er som var med ner i Superettan 2007 och 2008 minns säkert att Dahlgren var en av seriens absolut vassaste ytterbackar. På mittfältet har Ängelholm förstärkt med unge Heidar Geir Juliusson och Tobias Johansson (Mjällby AIF). Dessutom sägs det att Tobias Grahn är på väg in. Om det är bra eller dåligt har jag ingen aning om: Grahn verkar vara en komplett galning, men å andra sidan verkar ju inte Diego Maradona eller Eric Cantona ha varit särskilt friska heller. Nej, jag tror faktiskt att 2010 är året då Ängelholms FF utmanar de övriga lagen om de allsvenska platserna på allvar.

5. Jönköpings Södra (14:e plats 2008, 10:e plats 2009)

Jag måste erkänna att jag är inte så lite imponerad av Jönköpings Södras värvningar under årets Silly season. Vilken satsning! Brr. Har det att göra med att klubben äntligen blivit av med Olle Nordins lönekostnad – nu har man helt enkelt råd att värva klasspelare från när och fjärran – eller är det så att spelarna kan tänka sig att komma till J Södra nu när Nordin är borta? Oavsett vilket så kommer Jönköpingslaget att bli att räkna med i år. Jag lovar dig, inget lag kommer att se fram mot matcherna på Stadsparksvallen. J-Södra kommer att bli otroligt starka denna säsong. Bara det att man har lyckats locka till sig både Kristoffer Fagercrantz, från Falkenbergs FF, och Pär Cederqvist, från Landskrona BoIS, får mig att känna viss oro. Det är fan-i-mig ingen skam. I de två spelarna har man uppemot 20 mål och 15 assist. Lägg där till att man får behålla Tommy Thelin (7 mål och 8 assist förra säsongen). Någon Södrait som saknar Kirsten Viikmäe? Knappast. Räkna med att J-Södra kommer att bli giftiga framåt! Och på försvarssidan ser man också ut att bli att räkna med. J-Södra har bl.a. plockat in IFK Norrköpings gamla stormålvakt Nuredin Bakiu, som under ett antal säsonger varit i toppen av målvaktsligan. Dessutom har man den gamle ÖISaren Jukka Sauso på provspel. Om det är positivt eller negativt för J-Södras chanser nästa säsong lämnar jag okommenterat men om vi har tur flyttar de kanske upp Sauso i anfallet.

6. Hammarby IF (Allsvenskan 2008, Allsvenskan 2009)

Vem ska göra Bajens mål under den kommande säsongen? Sebastian Castro-Tello? Nej. Linus Hallenius? Nej! Freddy Söderberg? Haha, tillåt mig småle. Med andra ord, vi upprepar frågan, vem fan ska göra målen för Bajen? Den som har ett bra svar på den frågan kan förmodligen tjäna sig en hacka. Hör av er så kan jag ge er Jeppe B:s telefonnummer. Sitter det någon agent ute i detta avlånga land och håller på en avslutare av klass så plocka upp telefonen och slå en signal till Jesper Blomqvist (Djurgårdens IF FF) eller Michael Borgqvist (AIK). Nu! Om jag vore Bajensupporter skulle jag känna en stor oro inför den kommande säsong. En känsla av deja vu. Scary! Är det rent av dags för Bajen att göra en GAIS, Öster eller Assyriska? Kanske det. Som jag ser det sitter Bajen på i stort sett samma problem som man hade inför och under säsongen 2009. Varför händer inget? Handlar det bara om ekonomi? Och om det gör det hur ska man då ha råd att behålla spelare som Rami Shabaan, Andreas Dahl och Patrik Gerrbrand? I nuläget har laget en relativt vass stomme – man kommer sannolikt inte att släppa in så många mål – men man saknar verkligen det där riktiga bettet i och omkring motståndarnas straffområde. Inte blev man bättre av att Emil Johansson försvann till Molde. Dessutom har man det oerhört tungt ekonomiskt och de enda förstärkningar man har mäktat med är att flytta upp ett gäng junisar (vi vet alla hur det gick för ÖIS det året man gjorde på det sättet i Superettan). Det där snacket om Kenka, Maxen och Kapten Kola (ni vet väl att alla som spelar i Bajen har söderkis- eller halvalkissmeknamn som Boffa, Pavan och Danken etc. det är en del av den s.k. Bajenmyten, tror mig!) var bara något jag skrev för att få till en snärtig inledning. Nej, Bajen ska vara nöjda om de slutar på den övre halvan av tabellen.

7. IFK Norrköping (Allsvenskan 2008, 11:e plats 2009)

Gåtan IFK Norrköping. Ett så pass klassiskt lag, och som dessutom har Sveriges tionde största stad i ryggen, borde kunna prestera bättre än Superettan. Men så är inte fallet. Och så kommer det vara under ett par år framöver. Det är i alla fall min bedömning. För allt i världen, glöm inte bort att Peking har tappat Stefan ”Jag är det största praktarsle som någonsin vandrat på denna jord men en riktigt bra fotbollsspelare det är därför som människor står ut med mig” Thordarsson, Nuredin Bakiu, Mikael Roth samt lagets båda testiklar (inklusive själ, hjärta, hjärna och lungor) Magnus Samuelsson och Mikael Blomberg. Hur tusan tar man sig ur ett sådant bryggläge? Det gör man inte. Särskilt inte när klubbens mest meriterade nyförvärv är Väsbys målvakt Niklas Westberg och Shpetim Hasani från IK Sirius. Men lycka till!

8. Östers IF (Division 1 Södra 2008, Division 1 Södra plats 2009)

Varje år är det en nykomling som går över förväntan. Och då menar jag riktigt över förväntan. Typ att man toppar serien eller ligger tvåa efter lite drygt tio omgångar. Man spelar som besatta, med glöd under dojorna och en tagg i hjärtat. Man har något att bevisa. Man slåss för sin stolthet och man tror på det man gör. En för alla, alla för en. Det vill säga raka motsatsen mot vad Landskrona BoIS har hållit på med under de senaste fem åren. Den här gången tror jag att det laget är Östers IF. Sedan skadar det inte att man har gjort en hel del smart förstärkningar som Charles Andersson, från Landskrona, och den isländske landslagsmittfältaren David Thor Vidarsson.

9. Landskrona Bois (11:e plats 2008, 8:e plats 2009)

Jag har sagt det förr och jag är övertygad om att jag kommer att få säga det igen: det blir ingen allsvensk comeback för Landskrona BoIS i år heller. Trots att klubben haft ett antal riktigt vassa spelare under de senaste åren har man inte fått det att stämma. Så tror jag att det kommer att fortsätta och det trots att man inför säsongen 2010 tappat en sjuhelvetes massa ”karaktärsspelare” eller vad sägs om Christoffer Carlsson (gick till Falkenberg), Jesper Westerberg (som var förra årets bästa BoISare gick till Mjällby och Allsvenskan), Pär Cederqvist (försvann till seriekonkurrenten Jönköpings Södra), Charles Anderson (till Östers IF)  och Babis Stefanidis (flyttar hem till Stockholm och Brommapojkarna). Till detta skall dock läggas att BoIS gjort klart med Henrik ”Näe” Larsson, som ny huvudtränare, och Hasse Eklund, som ny andretränare, samt värvat in Fredrik Svanbäck och Mathias Unkuri från Helsingborgs IF och Ängelholmsbänknötaren Patrik Åström. Jag är dock tveksam till om det räcker till och betraktar än så länge Landskrona BoIS som ett mittenlag.

10. Falkenbergs FF (7:e plats 2008, 6:e plats 2009)

Förra året tog Falkenbergs FF sin bästa placering i seriesystemet någonsin. Då slutade man på sjätte plats. I år tror jag dock att man kommer att dala i tabellen, likt en döende stjärna. Nej, jag tror inte att Christoffer Carlsson och Emil Jensen är tillräckligt för att Falkenberg ska behålla sin position, än mindre klättra. Nej, här tar resan slut. Jag är ledsen att säga att från och med nu bär det bara utför för Falkenberg. Förlusterna av Kristoffer Fagercrantz och backklippan Jens Gustafsson väger tungt. Och jag tror inte det spelar någon roll hur bra Thomas Askebrand är som tränare. I år är Superettan helt enkelt för bra för att Falkenberg ska placeras sig på den övre halvan.

11. Ljungskile SK (Allsvenskan 2008, 9:e plats 2009)

Ljungskile SK tappar spelare på spelare på grund av en allt sämre ekonomi. Eller? Min gissning är att man därmed kommer att få det ohyggligt svårt att klättra i tabellen i förhållande till fjolårets niondeplats. Så här långt har Ljungskile tappat Rickard Jansson, Robert Johansson, Daniel Åkerwall, Niklas Löfgren, Ryan Miller, Jörgen Wålemark, Colin Burns och Tobias Johansson från fjolårets trupp och dessa spelare har ersatts med ”fynd” från de lägre divisionerna och spelare från ”over there”. Är det inte väldigt tveksamt om det är tillräckligt. Frågan är om inte Ljungskile kommer att vara indraget i bottenstriden under hela säsongen.

12. Syrianska FC (Division 1 Norra 2008, 4:e plats 2009)

Varje år är det en av nykomlingarna i Superettan som överpresterar. Så in i helvete. Det är som att man spelar på ren pepp och entusiasm. Som om man hade Hin håle i hälarna. Förra året var det laget Syrianska FC. Något, för att inte säga mycket, överraskande var Syrianska med hela vägen in på upploppsrakan. Det var så när att man snodde kvalplatsen från ärkerivalen Assyriska. Det ska dock sägas att året efter går det alltid väldigt trögt för detta lag. Det hände t.ex. IK Sirius säsongen 2008. Och det skulle inte förvåna mig om det hände Syrianska säsongen 2010. De förstärkningar som laget har gjort hittills imponerar inte och jag förutspår därför att man får det tungt i år. Dessutom tror jag nog att man får räkna med att det är slut på underskattningen efter fjolårets fina insats. 2010 kommer alla lag att komma heltaggade till matcherna mot Syrianska. Därmed kommer också Syrianska att få det tuffare än 2009.

——————————————————————————-———————————-——–

13. Degerfors IF (16:e plats 2008, Division 1 Norra 2009)

Ett klassiskt lag som återigen är tillbaka i näst högsta serien. Jag har dock en känsla av att brukspojkarna kommer att få det jobbigt denna säsong. Jag vet inte om det har med klubbens ekonomi att göra men det ser ut som att man har valt att bygga vidare på det lag som vann Division 1 Norra 2009. Nyförvärven är så här långt få och man har tappat den talangfulla anfallaren Mario Simunovic till Doncaster i England (förvisso inget stort avbräck). Kvalplats är gott nog.

14. Väsby United (9:e plats 2008, 12:e plats 2009)

Nej, den här gången kommer inte Väsby United undan. Det blir minst kval men man kan mycket väl hamna på nedflyttningsplats. Laget med seriens absolut tristaste, mest ångestframkallande och sämsta arena har återigen åderlåtits av AIK. Den här gången försvann den oerhört talangfulle mittbacken Niklas Backman (nu tänkt att ersätta Jos Hooiveld som försvunnit i väg till Celtic för att ta sig in i Guiness rekordbok). Tyvärr – eller tyvärr och tyvärr om Väsby åker ur Superettan slipper man åka till Vilundavallen något mer vilket bara är bra – leder det till att Väsby blir ett av seriens strykgäng och att man som bäst hamnar på kvalplats. Det är oundvikligt.

——————————————————————————-———————————-——–

15. IK Brage (Division 1 Norra 2008, Division 1 Norra 2009)

Brage må va lage som aldrig tappar tage. Det spelar dock ingen roll denna säsong. Är det inte alltid så att en nykomling åker ur Superettan. Jag tror det. Och i sådana fall är det Brage som ryker. Den trupp som läxade upp Qviding FIF i kvalet 2009 har endast förstärkts marginellt (bl.a. Niklas Åkervall från Ljungskile och ett par dussinlirare från de lägre divisionerna) och det är tyvärr inte tillräckligt för att man ska klara sig kvar i fotbollens näst finaste rum.

16. FC Trollhättan (Division 1 Södra 2008, 13:e plats 2009)

Jag kan inte för mitt liv se hur FC Trollhättan ska klara sig kvar i Superettan den här säsongen. Ett redan svagt lag har bara blivit svagare. Man försökte värva Christian Lindström som ersättare till Andreas Falsetas men misslyckades när Lindström skrev på för Qviding FIF. Och när en lirare av Lindström kaliber väljer att skriva på för ett lag i division under vet man att man är i trubbel. Trust me. I övrigt har klubben enbart gjort klart med två nyförvärv: Robin Eriksson från Lindome och Robert Davidsson från Skoftebyns IF. Och då snackar vi om ett lag som fick kvala sig kvar i Superettan 2009. Tror ni att det är någon av konkurrenterna som darrar på manschetterna? Näppeligen. Nej, det här kommer att sluta illa för FCT.

© 2012 Sambadefensiv Kontakt: kontakt@sambadefensiv.se Suffusion theme by Sayontan Sinha