Feb 192013
 

Falkenbergs FF. Där har vi namnet på kvällens motståndare. Men det är också namnet på en förening som ÖIS har haft det förbaskat svårt för ”det senaste”. Tittar man tillbaka på lagens fem senaste möten så har ÖIS endast vunnit ett av dem. Två av dem har slutat med ett oavgjort resultat och samma antal har hamnat rakt ned i Falkenberg FF:s vinstbössa. Man får faktiskt gå så långt tillbaka i tiden som den 2 september 2008 för att hitta ÖIS senaste viktoria (2-1 på Falkenbergs IP efter mål signerat den så ifrågasatte Anton Holmberg samt Björn Anklev).

Om si så där ett halvår har det passerat fem år sedan dess. Fem år! Det är något visst med det där Falkenbergsspöket. Åtminstone är det för ÖIS del väldigt svåröverlistat. Låt oss bara hoppas att ÖIS lyckas bryta det mönstret i kväll och ta sig tillbaka in på ett vinnarspår mot Falkenberg. Det vore något, det! Inte heller har ÖIS lyckats göra särskilt många mål mot dem. Målkolumnen stannar på fem mål totalt, alltså ett mål per match i snitt. Där måste de höja sig. Ett mål per match håller inte. Men skall man finna något positivt i det är det att ett mål per match inte klingar med ÖIS anno 2012. Det är alldeles för lite. Visserligen ligger ÖIS snitt hittills under försäsongen på 1,66 mål per match vilket inte må vara överimponerande. Men då skall man ha med motståndet i beräkningarna. Ett mål mot BK Häcken är onekligen ett fint besked och ett mot GAIS får väl också anses som bra. De tre målen mot Utsiktens BK visar å sin sida bara på klasskillnaderna mellan lagen och Falkenberg ligger väl någonstans där emellan rent kvalitetsmässigt. Hur som helst: nu är det på tiden att ÖIS tar tag i Falkenbergs FF, visar upp lite tiki taka, och ställer det berömda skåpet där det skall stå.

2011-04-20, Svenska Cupen: ÖIS – Falkenbergs FF 0-3
Publik: 592
Fredrik Andersson – Christofer Bengtsson, Dennis Jonsson, David Leinar, Valter Tomaz Jr – Jakob Lindström, Sebastian Johansson, Danny Ervik, Jakob Olsson – Markus Anderberg, Oskar Wallén
(Joakim Hall, Jonathan Lindström, Ludvig Evenson, Luka Mijaljevic, Nicolas Sandberg, Peter Abrahamsson, Pontus Otterstedt)

Den senaste gången ÖIS tog sig an Falkenbergs FF var i Svenska Cupen. Ni minns det säkert, ÖIS spelade relativt bra men blev straffade å det grövsta av ett effektivt Falkenberg i den andra halvleken. Efter 55 minuter stänkte Stefan Rodevåg dit 0-1, en kvart senare ökade Tobias Nilsson på och i slutskedet av matchen fastställde Rodevåg slutresultatet till 0-3. Framför allt har Stefan Rodevågs öppningsmål etsat sig fast på näthinnan. Efter en snabb kontring av Falkenbergs FF efter det att Markus Anderberg avslutat mot bortamålet kunde Rodevåg lobba in bollen från 40 meters håll. Det på grund av att Fredrik Andersson placerat sig helfel och lämnat målet vidöppet vid en onårbar höjdboll. Och Rodevåg var snabb i tanken och gjorde precis vad han behövde. Riktigt, riktigt surt! Ännu surare var att ÖIS bara dagar tidigare hade förlorat mot Skövde AIK i Söderettanpremiären på Gamla Ullevi med 1-3. En riktig skitstart på säsongen! Men trots allt gav denna match en liten strimma hopp. ÖIS var inte alls ofarliga under långa stunder. Hade bara David Leinar, Valter Tomaz Jr och Jakob Olsson varit lite mer distinkta i sina avslut så hade resultatet kanske sett annorlunda ut när Bojan Pandzic blåste av matchen. Men så blev det tyvärr inte. Och i och med det gick ÖIS poänglösa av planen mot Falkenbergs FF för fjärde gången i rad.

2010-08-24, Superettan: ÖIS – Falkenbergs FF 1-2
Publik: 1981
Peter Abrahamsson – Danny Ervik, David Leinar, Robin Jonsson, Valter Tomaz Jr – Steinthor Thorsteinsson, Pavel Zavadil, Markus Gustafsson, Björn Anklev – Álvaro Santos, Markus Anderberg
(Alex Perreira, Alexander Mellqvist, Christofer Bengtsson, Dennis Jonsson, Jakob Olsson, Nicolas Sandberg, Victor Skoglund)

Vi får ta oss enda bak till Superettasäsongen 2010 för att finna nästa möte med Falkenbergs FF. Och det är ingen vidare munter syn (och icke heller läsning). Facit under denna säsong blev en pinne. Förlust med 1-2 på hemmaplan men trots allt en 1-1:a på Falkenbergs IP. Men det är på intet sätt godkänt för ett lag som av många var tippade att hamna topp tre inför säsongen. Och kanske beskriver Martin Johanssons rubrik från matchreferatet den kvällen det allra bäst: ”Magplask på Gamla Ullevi”. För att inte tala om Janne Anderssons totalsågning av laget: ”Vi brinner inte för det och det stör mig något fruktansvärt”. Nej, det var inte mycket som var med ÖIS. Allra minst resultatet. Visserligen kom man igen efter ett ettmålsunderläge men när Christoffer Karlsson på pass från Mikael Boman satte 1-2 i den 87:e matchminuten var det becksvart på Gamla Ullevi. Som så många gånger under det hemska 2010. Och detta som man nästan hade glömt bort…

2010-05-17, Superettan: Falkenbergs FF – ÖIS 1-1

Publik: 1371
Peter Abrahamsson – Björn Anklev, Dennis Jonsson, Robin Jonsson, Tommy von Brömsen – Markus Gustafsson, Sebastian Johansson, Pavel Zavadil, Alex Perreira – Ken Fagerberg, Álvaro Santos
(Christofer Bengtsson, Danny Ervik, David Leinar, Luka Mijaljevic, Nicolas Sandberg, Seif Kadhim, Victor Skoglund)

Visserligen var ÖIS fortsatt obesegrade under 2010 i och med att man lyckades med att knipa en poäng nere på Falkenbergs IP, men i övrigt var det inte mycket som fanns att glädjas åt. Som så många gånger förr under den olycksdrabbade säsongen 2010 levde inte ÖIS upp till sina förväntningar. Istället stod man för halvdassiga och bajsnödiga insatser. Det var så det såg ut under i stort sett hela året, med vissa undantag. Denna match var inte ett av de undantagen. Och då hade man ändå ledningen med sig in i halvtidsvilan tack vare Álvaro Santos. Ett mål som inte kan beskrivas som annat än ett riktigt turmål. Det var en strumprullare som snuddade vid en försvarare och ställde Stojan Lukic totalt. Men under andra halvleken tappade ÖIS allt, allt och precis allt. Någonting som gjorde båda Jannarna förbannade och besvikna. Janne Andersson menade på att ÖIS hade gjort säsongens sämsta prestation och till Tomas Levin berättade Janne Carlsson att ÖIS ”inte gör någonting och inte agerar”. Inte direkt vad man vill läsa, kanske. Men just därför tappade ÖIS sin ledning i slutet av matchen då David Svensson kvitterade.

2009-03-03, träningsmatch: ÖIS – Falkenbergs FF 2-2
David Stenman – Christofer Bengtsson, Dennis Jonsson, David Leinar, Adam Eriksson – Markus Gustafsson, Martin Dohlsten, Danny Ervik, Pavel Zavadil – Björn Anklev, Boyd Mwila
(Jonathan Lindström, Markus Anderberg, Patrik Elmander, Seif Kadhim, Victor Skoglund)

En av ÖIS bättre matcher mot Falkenbergs FF spelades nog 2009 ändå. Det var i och för sig bara tal om en träningsmatch på Öisgården och inte heller kunde ÖIS hålla tätt och försvara en tvåmålsledning, men rent spelmässigt var det rätt OK från hemmalagets sida. Man gjorde 1-0 genom Boyd Mwila redan efter sju minuter och sedan fortsatte ÖIS-pressen mot Stojan Lukic. Utökade ledningen gjorde Danny Ervik – han som just nu håller till i just Falkenbergs FF – med en riktig drömträff från 25 meters håll. Helt otagbart för Stojan Lukic. Men så hände någonting i uppstarten av den andra halvleken. Enklast att förklara det med är nog att säga att ÖIS satt kvar i omklädningsrummet. I den 50:e matchminuten kunde Erik Johansson reducera efter tafatt försvarsspel och bara två-tre minuter därpå krutade han in ett skott som går en jämn kamp till mötes om matchens snyggaste tillsammans med Danny Erviks smällkaramell i mitten av första halvlek. Så typiskt ÖIS, på något sätt. Att tappa ledningar. Så känns det ibland, i alla fall. Matchen slutade alltså 2-2 trots att Boyd Mwila med kvarten kvar var nära att sätta sitt andra och ÖIS tredje för kvällen, men då fanns det en räddande försvarsängel på mållinjen för Falkenbergs del.

2008-09-02, Superettan: Falkenbergs FF – ÖIS 1-2
Publik:
3613
Peter Abrahamsson – Christofer Bengtsson, Dennis Jonsson, Robin Jonsson, Anders Prytz – Christian Lindström, Magnus Källander, Pavel Zavadil, Alexander Mellqvist – Björn Anklev, Anton Holmberg
(Marcus Dahlin, Markus Gustafsson, Mentor Zhubi, Patrik Elmander, Victor Skoglund)

Anton Holmberg av alla tänkbara alternativ. Där har vi killen som senast har skjutit hem en seger för ÖIS mot Falkenbergs FF. Snudd på otroligt! Och det skedde på Falkenbergs IP inför cirka 900 ditresta Öisare. Snacka om perfekt tillfälle att visa vad man går för. Dessutom var det han som krutade in det avgörande målet till 2-0. Vad var oddsen på det inför matchen? Falkenbergs FF lyckades givetvis spräcka ÖIS nolla – vad annars liksom – men inte tusan räckte det för någon poäng ändå. I och med det kunde ÖIS räkna in ännu en seger i det så framgångsrika året 2008. Men vad man då inte visste var att ÖIS på de fyra och ett halv kommande åren skulle möta samma lag utan att vinna en enda gång. Men i kväll! Då djävlar. Då är det dags att råda bot på det! Time to get a new winning streak going! Kunde vi vinna tre raka under 2007 och 2008 kan vi det nu också. Det slår vi fast! Danny med flera: se upp! Vi är redo! Är ni?

Apr 072012
 

Jaha.

Precis så var känslan efter dagens drabbning mot Assyriska. En vinst är alltid en vinst men i övrigt var det väl i ärlighetens namn inte så mycket att hurra för. Stundtals såg det ut som ett gäng glada pojkar som kickade boll på en gräsplätt första dagen på sommarlovet, men tyvärr var det långa stunder i matchen som inte såg lika bra ut.

Om vi börjar med det trista så var försvarsspelet stundtals ganska trist att se. David Leinar och Robin Jonsson var en duo mer dynamisk än Dupontarna senast det begav sig. Tyvärr har David Leinars långa skadefrånvaro gjort att de två inte har fått möjlighet att återigen svetsa sig samman utan denna försäsongs ”dynamic duo” har istället blivit Hannes Sahlin och Robin Jonsson som fungerat över förväntan. De två har verkligen överraskat och varit riktigt bra men David Leinar och Robin Jonsson måste ändå ses som det mittlås som är det optimala. David Leinars exceptionella huvudspel och fysiska fördelar gentemot övriga spelare i serien hade varit slöseri att inte använda. Men då gäller det också att de två forna kumpanerna får spela ihop sig och framförallt att David Leinar får varva upp motorerna och komma igång på riktigt.

Nu låter det som att försvarsspelet var dåligt men så var inte fallet. Målet fredades och bakåt var det tätare än i Långedrag, (jag skäms, men jag var tvungen) inga mål insläppta. Men det såg stundtals lite taffligt ut och en och annan kommunikationsmiss uppstod, framförallt i första halvlek och det blev stundtals lite för spännande. En ganska förvånande detalj som oroar en aning var att Assyriskas allra farligaste chanser kom på hörnor. Att ett lag som Assyriska som inte är alltför välväxta hotar som mest på hörnor när David Leinar är tillbaka i startelvan oroar en aning. Så borde det inte se ut.

Något annat som även det var aningen trist var den oskärpa som präglade hela den första halvleken. Passningarna såg stundtals inte alls bra ut och detta förstörde en hel del omställningar bland annat som hade kunnat bli riktigt roliga. Det gjorde även att man i första halvlek fick problem att etablera ett tryck mot det Assyriska målet och på så sätt ta tag i matchen. Passningsspelet tog sig dock i andra halvlek och blev bättre.

Den tredje trista detaljen är den höga pressen som inte riktigt fungerade denna matchen heller och som mycket annat var det även här den första halvleken som var den sämsta. Alltför många gånger fick motståndarna i godan ro springa igenom mittfältet och alldeles för lätt etablera ett spel runt det rödblå straffområdet. Mot lag som Assyriska är detta inte något jätteproblem då ÖIS ganska fort avväpnade dem innan de kom till farligheter men mot bättre motstånd kan detta bli ett problem. Men som sagt blev även detta bättre i andra halvlek då ÖIS på ett helt annat sätt lyckades ta tag i mittfältet och vann tillbaka bollen tidigare.

Känslan är dock att detta blir mycket bättre när Sebastian Johansson är tillbaka i spel. Frågan är bara vem han ska peta?

Hade valet vart tvunget att göras idag skulle nog Jakob Lindström varit den som fått stiga åt sidan. Även om Filip Holländer spelade på kanten idag så är han en central spelare och bör hålla till i mitten, spelar han dessutom som idag så finns det inte en enda innermittfältare i hela serien som petar honom. Sättet Filip Holländer spelat på denna försäsongen är helt enastående och hans förmåga att driva upp bollen i anfall från eget straffområde helt på egen hand för att sedan fördela den vidare till spelare i bra lägen är helt j**la enastående. En spelare som Filip Holländer saknades lite förra året då Sebastian Johansson och Jakob Lindström ibland blev lite för lika varandra och föll lite för långt ner i banan för att kunna hota framåt.

Filip Holländer har visat sig ha precis de egenskaperna som laget saknat sedan Markus Gustavsson valde att gå över till den onda sidan. Även om han inte riktigt ännu har samma förmåga att slå avgörande passningar än som Markus Gustavsson tillslut fick så har han en hårdhet och en aggressivitet som Markus Gustavsson aldrig visade upp i den rödblå tröjan. Men som han däremot tydligen visat prov på i Gais. Detta syntes tydligt i första halvlek då han både en och två gånger landade i slänten mellan vägen och konstgräset efter att ursinnit ha satsat in i en nickduell och fått med sig både det ena och andra ut från planen. För mig var Filip Holländer planens bästa spelare idag. Det var nog inte heller sista gången han var det.

En annan spelare som skötte sig bättre än förväntat var Pontus Otterstedt. I matchen mot Huskvarna då han senast fick chansen som högerback klarade han inte riktigt av det. Denna gången såg det däremot mycket bättre ut och det faktum att  både Pontus Otterstedt och Johan Pettersson som alternativ på högerbacksplatsen bakom Christofer Bengtsson glädjer.

Även Johan Hedman visade under den andra halvleken då ÖIS började se ”öisiga” ut att han faktiskt passar förbaskat bra in i det spelet. Just hans förmåga att hitta kreativa lösningar då laget rullar boll runt motståndarnas straffområde kan förhoppningsvis röra om en hel del i grytan i framtiden. Just i slutet av andra halvlek såg det ut precis som att han, David Björkeryd och några till var dom där glada pojkarna som kickade boll på någons bakgård. Andra halvan av andra halvlek såg det ruggigt bra ut. Trixande, joxande och klackande i en fin blandning, lägg därtill ett bra passningsspel och en lyckad hög press.

Sedan bör väl också Johan Hedmans mål kommenteras. Ni kanske undrar varför Bobbie Fribergs yngre bror Johan försökte sig på en dribblingsräd i slutet av matchen?

Sambadefensiv har svaret! För att hitta anledningen till Johan Fribergs till synes helt omotiverade hybris så måste vi förflytta oss tillbaka till förra hösten och Wallenstamhallen i Mölnlycke. I hallen anordnas en av de största och mest prestigefyllda futsalturneringarna i Sverige. Spelare som Ken Fagerberg, Valon Gashi, Kamal Mustafa, Ivica Skiljo, Patrik Ekwall, Geert den Ouden och Johan Friberg Da Cruz deltar. Efter två kvällars intensivt matchande är ett lag bestående av spelare från Assyriska BK i final och väl där ställs man mot ett lag från Skövde som imponerat stort tidigare i turneringen.

Matchen som inte är den mest underhållande och slutar 0-0 och går till förlängning. En stund in i förlängningen får Johan Friberg Da Cruz bollen och kliver några steg upp i banan, snart kommer en spelare mot honom och försöker ta bollen av honom. Denna spelare fintar sig Friberg förbi och fortsätter med en ursinnig hastighet mot mål och efter att ha mer elelr mindre snubblat sig förbi två till spelare så väljer han att skjuta, han snubblar till en aning men skottet går stenhårt upp i nättaket på på handbollsmålet och Fribergs lag tar hem vinsten på 8000 kronor och en biljett till en match på San Siro med AC Milan.

Med detta färskt i minnet valde Johan Friberg Da Cruz att försöka sig på att dribbla Johan Hedman och resultatet blev inte riktigt som förra gången. Dock måste det nämnas att Johan Hedmans kroppsfint fullständiga förnedrande av målvakten var oerhört underhållande att se. Så bra, så snyggt, så öisigt.

Men för att sammanfatta matchen så var det en vinst och lite ”skönt lir” på slutet. Inte så mycket mer.

Men det tråkigaste av allt var så klart att han uteblev. Ikonen, hjälten och den förste brassen i Sverige Valter Tomaz Junior skadade sig på träningen kvällen innan matchen och tyvärr fick vi alla på plats inte chansen att tacka honom. Jag räknar därför kallt med att han tackas av på Gamla Ullevi under någon av matcherna i år. Egentligen hade väl en hel match i hans ära varit på sin plats men det kanske inte blir så.

Svagt.

Jul 282011
 

Ni kunde läsa det på sr.se i veckan, innan det var klart av någon anledning, men nu är det äntligen officiellt, Andreas ”Kocken” Clarholm förstärker sällskapet säsongen ut. Ni alla vet förmodligen allt om Kockens förflutna i ÖIS och den senaste tiden har han alltså spelat i division 5 laget Grundsunds IF, men vad har då Kocken att tillföra i dagens ÖIS?

Målsinne

Snacket har gått länge om att det behövs lite rutin i de främre lagdelarna, förhoppningsvis besitter Kocken den rutinen. Han är en van målskytt som förhoppningsvis har vad som krävs för att producera även i en serie som Söderettan. Problemet i de flesta matcher iår har varit att man inte lyckats sätta sina lägen, Kocken är en utpräglad målskytt och förhoppningsvis kan han sätta dit bollen i de avgörande lägena. I matchen mot Gunnilse såg vi att han oftast befann sig på rätt ställe i boxen och han var kanske den i matchen som fick flest chanser, även om det inte var de klaraste chanserna. Kocken tillför ett huvudspel som vi inte tidigare haft riktigt, med sina 192 centimeter i strumplästen så är han ett större hot i luften än de flesta i laget just nu. Detta gör att vi kan hota på fasta situationer i större utsträckning än tidigare då Leinar och Oskar Wallén har känts som de två farligaste hoten i luftrummet. Även huvudspelet såg vi i Gunnilsematchen då de flesta av våra inlägg träffade den långe bohuslänningen.

Karaktär

Ursäkta Niclas Wikegård men jag lånar ditt ord några sekunder. Vi måste också klargöra en sak först, Kocken har inga sambafötter, så är det bara. Kocken är inte spelaren som kommer på den nya finten som gör att varenda unge i hela Göteborg missar Disneydags för att stå ute på gården och lära sig den, nej inget sånt. Kocken är en kämpe, en Johan Elmander, tre lungor, blod svett och tårar, bäst i slingan, spring in bollen i mål, kötta!!, you know the type. Enligt vad jag har hört så har Kocken varit i topp på samtliga tester man gjort och han har varit oerhört mån om sin fysik, han har hela tiden under sin tid i Grundsund hållit sig i den form han hade när han var i ÖIS senast. En sådan inställning som Kocken besitter kan också höja kvalitén på träningar. På samma sätt som Valters högljudda pådrivande kan göra det så kan också en spelare som Clarholm bara genom sin inställning visa vägen.

Hjärta

Jag hade kunnat skriva detta under ”karaktär” men jag väljer att skriva det som en egen kategori. Enligt hemsidan så har Kocken ett ”stort, stort öishjärta”. Kocken ser förmodligen detta som sin sista chans på denna nivån och han kommer att ge precis allt han har. Det hade för mig varit helt obegripligt om han hade ställt upp på detta om det inte var för att han är uröisare och verkligen vill hjälpa sin klubb på det bästa sätt som möjligt är, det finns absolut ingen anledning för honom att komma hit och inte ge precis allt han har, Kocken kommer att visa hjärta, det är jag helt övertygad om.

Bara han undviker Ken-syndromet. För er som inte vet vad Ken-syndromet är så är det ett ord som jag hittade på nu och det är något som drabbar spelare som har ett så stort hjärta för klubben att man inte tänker på planen utan stångar sig blodig utan att lyckas och att det bara låser sig ännu mer. Jag tror dock inte Kocken kommer att drabbas av detta då det i Kens fall sattes en mycket större press på honom, dessutom så är Kocken äldre och kommer ifrån en lägre division, Ken var ung och tog ett steg nedåt för att visa att han dög för en högre nivå, och då låste det sig. Misstolka inte detta och tro att jag inte vill ha tillbaka Ken, en Ken i form hade jag aldrig någonsin tackat nej till.

Det känns riktigt skönt att det äntligen är något positivt att rapportera om igen efter allt som hänt, och på söndag är det match igen och det innebär en träningsrapport på lördag, på återseende då och lycka till Kocken!

Feb 012011
 

I dag inleder vi en ny artikelserie som vi har valt att döpa efter Buzzcocks gamla slagdänga ”Whatever happened to?”. Vad vi gör i denna serie är att vi tar en resa längs med minnenas aveny och ”återbesöker” gamla ”legender” och ”kultlirare”. Det må så vara att det inte alltid rör sig om de allra mest skönspelande och namnkunniga lirarna, men det är också lite av charmen. De misslyckade värvningarna, halvmesyrerna och träbenen är en lika stor del av en klubbs historia som lirarna, legenderna och vinnarna.

Först ut är tre lirare som alla gjorde var sin (tämligen misslyckad) säsong i den allra finaste av tröjor. I ett fall varade sejouren inte mer än ett halvår. Samtliga spelade i ÖIS under mitten av 2000-talet. Och nej, ingen av dem rosade marknaden, men de är trots det förtjänta av vår uppmärksamhet. De tre spelarna är…

Whatever happened to twin sets?
Whatever happened to Hi-fi?
Whatever happened to TV sex?
Whatever happened to Samuel Barlay?

Samuel Barlay kom från Malmö FF och spelade 18 matcher för ÖIS säsongen 2007

Samuel Barlay, eller Big Sammy som han kallas hemma i Sierra Leone, kom till ÖIS från Malmö FF som en delbetalning i Ola Toivonen-affären. På lån för en säsong. Barlay kom emellertid inte direkt från Malmö utan från IFK Mariehamn dit han blivit utlånad efter att han hade haft svårt att ta plats i Iff-Iff under guldsäsongen 2004 och den högst mediokra säsongen 2005.

I ÖIS var det tänkt att Barlay skulle ösa in mål och lära den unge anfallstalangen, Ken Fagerberg, alla tricks i boken. Efter bara några matcher stod det dock klart att förhållandet snarast skulle bli det omvända. Under sitt år i ÖIS floppade Big Sammy rejält. Sammanlagt blev det 18 matcher och fem mål. De allra flesta minns nog Barlay som tung, trög, orörlig och kantig. Vissa skulle säga att han var uddlös. Det spelade ingen roll var Janne Carlsson och Tomas Östlund försökte placera Barlay; anfallare eller offensiv mittfältare. Det vill sig inte riktigt. Det gick till och med så långt att Barlay petades av division 5-spelaren Andreas ”Kocken” Clarholm under den andra halvan av säsongen. Något som jag gissar att Big Sammy försökt förtränga under de senaste åren på fotbollens bakgård.

Efter året i ÖIS återvände Barlay till Åland och IFK Mariehamn där han spelade under 2008 och 2009. Inför säsongen 2010 värvades Barlay till Syrianska IF Kerburan i Division 1 där han gjorde fyra mål på tio matcher. Det blev dock bara ett år i Syrianska för Barlay, strax innan det internationella transferfönstret stängde skrev han på för FC Mughan i Azerbajdzjan. Innan han skrev på för Mughan var Barley på provspel hos vår seriekonkurrent Västerås SK.

Whatever happened to pick-up trucks?
Whatever happened to yellow pages?
Whatever happened to burning books?
Whatever happened to Nadir Benchenaa?

En gång i tiden var Nadir Benchenaa lika glödhet som britpopbandet Cast

Jag vet inte om det är någon som minns det, men en gång i tiden var Nadir Benchenaa svensk fotbolls motsvarighet till britpopbandet Cast. Han skulle vara Zlatan återuppstånden, men karriären har mer liknat Tony Flygares. När Nadir Benchenaa var 16 år såldes han från Hammarby IF till Stade Rennes. En framgångsrik karriär skulle ta sin början. Fem år – och en kortvarig Bajen-sejour – senare hamnade Benchenaa i ÖIS. Mitt i krisen. Året var 2005 och nyrekryterade tränaren Zoran Lukic tyckte att ÖIS hade lite väl tunn trupp för Allsvenskan. Goda råd var dyra. Enligt Lukic stavades lösningen på ÖIS problem N-A-D-I-R B-E-N-C-H-E-N-A-A och klubbledningen bestämde sig för att låna in den talangfulle vänsteryttern från Bajen.

För att vara diplomatisk kan man väl säga att Benchenaa lyckades så där i ÖIS. Trots ett idogt slit och en fin blick för spelet lyckades Benchenaa aldrig skaffa sig Zoran Lukics förtroende. Totalt blev det tio matcher (fem matcher från start och fem inhopp) och fyra assist. När jag nu sitter och försöker dra mig till minnes Benchenaas insatser i den rödblå tröjan kan jag bara minnas ett enda av dessa assist, framspelningen till Paulinho Guara i vårmötet med Djurgårdens IF FF. Christian Hemberg och Edwin Phiri finlirade sig fram på kanten. Väl i läge skickade Phiri in ett inlägg som Benchenaa stilfullt bröstade fram till Paulinho som givetvis gjorde processen kort. På volley! Ribba in! 2-2!

Även om just matchen mot Djurgården slutade i dur (eller nåja, en poäng är i alla fall bättre än ingen poäng) slutade Benchenaas år i ÖIS i moll. Och efter det har karriären bara gått neråt. Stuprätt. Efter den misslyckade sejouren i ÖIS gjorde Benchenaa en säsong i Assyriska i Superettan, en säsong i Gröndal i division 1 samt ett par gästspel i riktiga b-lag i Tyskland, Belgien och Azerbajdzjan? Under 2009 försökte Benchenaa sig på en comeback i storsatsande Dalkurd FF i division 1. Även det gick så där och i dag spelar Benchanaa i WA Tiemcen i den algeriska ligan.

Whatever happened to Chairman Mao?
Whatever happened to God above?
Whatever happened to the cow?
Whatever happened to Carlos Espinosa?

Carlos Espinosa gör just nu succé i den chilenska klubben Cobresal

Carlos Espinosa gjorde (provspels)debut i ÖIS träningsmatch mot Manchester City i juli 2007. Och det tog inte lång tid innan den nätta mittfältaren med den brislätta bolltouchen blev en publikfavorit på Valhalla Idrottsplats. Helt plötsligt var det många supportrar som kände igen Lirarnas lag. Äntligen hade laget fått tag i en spelare som kunde förse Ken Fagerberg och Boyd Mwila med de rätta bollarna.

Tyvärr blir inte livet alltid som man tänkt sig och Espinosa kom aldrig till sitt rätt i fysiskt tuffa Superettan. Det spelade ingen roll att Janne Carlsson valde att formera laget med tre defensiva mittfältare (Ivica Skiljo, Magnus Källander och Alexander Mellqvist) för att låta Espinosa få fritt spelrum i offensiven. Säsongen 2007 är en säsong som de flesta av oss vill glömma. Säsongen från helvetet. Under sina 13 matcher (tio från start och tre som inhoppare) i ÖIS lyckades Espinosa skrapa ihop tre poäng (ett mål och två assist).

Kontraktet mellan ÖIS och Espinosa skrevs på ett och ett halvt år, men redan efter ett halvår rämnade äktenskapet och Espinosa flyttade hem till Chile. Väl hemma i Chile har Espinosa gjort succé som regissör på mittfältet i klubbar som Deportes Melipilla (2008), Rangers (2009-2010) och Cobresal (2010-). Och för er som saknar den lille kvicke teknikern kan vi bjuda på följande klipp (många härliga strutar och assister utlovas, men man kan lugnt konstatera att det är en viss skillnad på den chilenska ligan och Superettan: var i helvete är närkamperna och försvarsspelet?):

Har du förslag på en spelare som du vill läsa om i ”Whatever happened to?” eller vill du själv lämna in ett bidrag kan du maila till oss på Sambadefensiv. Alla bidrag tas emot med öppen famn och ett brett bilhandlarleende.

Jan 202011
 

Så var det då klart. ÄNTLIGEN. Den sure och motvillige ”Öisaren”, Álvaro Santos, lämnar ÖIS för GAIS. Enligt ÖIS.se går Santos till GAIS på lån under säsongen 2011.

Ni kan den långdragna historien vid det här laget. Santos kom till ÖIS under senvintern 2009. I rollen som ÖIS prestigevärvning och anfallsstjärna inför återkomsten till Gamla Ullevi och Allsvenskan. I samband med övergången fick Santos en bonus i form av en rejäl sign-on. Frågan var bara om han kunde backa upp sin ersättning ute på planen.

Det ska också sägas att det inte var nog med löftena där, Santos blev nämligen också lovade att han skulle få spela tillsammans med Marcus Allbäck på ett ständigt fullsatt Gamla Ullevi. Man kan nästan se hur Santos blev blöt i ögonen och drömde sig tillbaka till fornstora dagar när han gjorde succé i Helsingborgs IF och FC Köpenhamn. När han var lätt på foten. Precis i siktet. Och snittade 0,46 mål per match.

Tänk om det kunde bli så igen!

Men så blev det inte. Förstås. Santos gjorde förvisso mål i premiären. Tillsammans med Marcus Allbäck. Inför ett (nästan) fullsatt Gamla Ullevi. Efter det gick mer eller mindre allt åt helvete. Både för ÖIS och för Santos. Förlust följde på förlust för ÖIS. Och skada följde på skada för Santos. Lägg där till enorma motivationsproblem. Gnäll. Gny. Misskött träning. För högt kaloriintag. Ännu mer skador. Ännu mer negativitet. Skuldbeläggande av medspelare: de var för dåliga. Santos skador hade dock inte bara att göra med otur (vi låter det stanna där för att inte kasta skit på folk som inte är här och kan försvara sig). För det första var han skadad när han kom till ÖIS och det är tveksamt om han fick rätt rehabiliteringsträning för att spela så tidigt som den 5:e april 2009. Visst Santos repade mod under hösten 2009 när han på egen hand höll på att skjuta ÖIS kvar i Allsvenskan. Tyvärr stannade det vid nästan.

Och som ni vet åkte ÖIS ur Allsvenskan. Som ett brev på posten höjdes tonläget i Santos gnäll gentemot ÖIS. ”Jag vill inte vara kvar i klubben”. ”Jag vill säljas”. ”Det är inget roligt när inte Mackan är kvar”. ”De andra spelarna är för dåliga”. ”Jag är för bra för att spela i Superettan”. ”Det spelar ingen roll om jag gör hundra mål i Superettan, det är ändå ingen som bryr sig”. ”Sälj mig!”. ”Låna ut mig!”.

Ni har hört hans uttalande tusen gånger om. Det var gnäll, gnäll, gnäll, gnäll, gnäll och gnäll. Shut up you fucking baby and do your job som den amerikanska komikern David Cross skulle ha sagt. Något som Lars Ranäng också sa nyligen:

- Det är klart att det inte känns bra att det har blivit som det blivit. Men det är alla lagidrotters helvete, att man värvar en spelare som plockar ut en förskottslön och sen inte är beredd att arbeta för den.

Men inte blev Santos såld. Nej, aldrig i helvete, Lars Ranäng och ÖIS satte hårt mot hårt. Santos skulle göra rätt för sin lön. Han skulle spela kvar i ÖIS och han skulle ta laget tillbaka till Allsvenskan. Tillsammans med nya tränaren Janne Andersson och Pojkbesten, Ken Fagerberg. Det gick ju som vi alla vet så där. Santos fortsatte att vara skadad. Och ineffektiv. För att inte tala om överviktig och otränad. Långsam. Ointresserad. Trög. Oslipad. Tjurig. Barnslig. Hopplös. Uddlös. Värdelös? Och så gick det som det alltid går i alla tragedier. Huvudfiguren drog med sig alla andra ner i skiten. Underskatta aldrig den negativa energins kraft. Och mycket riktigt gick allt åt helvete. ÖIS kraschade rejält. Både sportsligt och ekonomiskt.

Och där står vi i dag. Men nu ser det alltså äntligen lite ljusare ut. Nu kan vi äntligen börja om från början. Ny kula. Allt är möjligt. Borta är all negativism och allt gammalt mög. Surkartet har packat ihop sitt pick och pack och flyttat till andra sidan vägen. Skönt. Nu kan vi äntligen satsa ungt, piggt och fräscht.

Allsvenskan, se upp, här kommer Rödblått!

 

Under 2000-talet har ÖIS haft sju olika huvudtränare. Alla med sina för- och nackdelar. En del bättre, en del sämre och några fullständigt katastrofala. Under min tid som Öisare har klubben hunnit med följande herrar: Erik Hamrén, Jukka Ikäläinen, Zoran Lukic, Sören Börjesson, Janne Carlsson, Åge Hareide och Janne Andersson. En gedigen samling, minst sagt. Och med tanke på att det är ett par dagar till nästa match – och att jag inte har något bättre för mig på dessa förbannade tågresor mellan X och Y – tänkte jag att det kunde vara kul med en liten tillbakablick på dessa sju herrar och deras gärningar och resultat som huvudtränare.

Inspirationen till den här artikeln fick jag när AIK knöt till sig Alex Miller för en dryg månad sedan och en AIK-bekant gjorde en sammanställning och betygsättning över samtliga huvudtränare som AIK haft under 2000-talet.

Självfallet behöver ÖIS och Sambadefensiv en likadan genomgång.

Inte sant?

Så klart!

Erik Hamrén (1998-2003) +++++

Be till gud så svarar Hamrén!

Erik Hamréns meriter som tränare för ÖIS talar för sig själv. Det finns liksom inget mer att säga. Under åren i ÖIS fylldes det hamrenska prisskåpet – för att inte tala om ÖIS-gårdens prisskåp – på med ett cupguld (2000), ett litet silver (2002) och ett allsvenskt brons (2003). Och ÖIS gick från jojo-gäng till topplag på bara ett par säsonger. För att inte tala om hur Lirarnas lag återupprättade sitt skamfilade rykte och återigen blev Lirarnas lag. I ÖIS-kretsar är Hamrén – av förståeliga skäl – untouchable. Med all rätt! När man ser till betyget på Hamréns tränargärning i ÖIS kan man inte göra så mycket annat än att sätta högsta betyg. Dessutom med en guldstjärna i kanten. Hur många av de som besöker Gamla Ullevi i dag blev inte Öisare under Hamréns glansdagar?

Samtidigt får man inte glömma bort att Hamrén förfogade över ett gäng gudabenådade fotbollsspelare under sin tid i ÖIS. Eller vad sägs om Marcus Allbäck, Johan Elmander, Niclas Sjöstedt, Johan Anegrund, Anders Prytz, Valter Tomaz Jr, Morgan Nilsson, Dick Last, Joakim Karlsson, Afonso Alves och Paulinho Guara. Och lägg då märke till att jag inte ens har nämnt mittfältarna Martin Ulander, Markus Johannesson, Magnus Källander och Jeffrey Aubynn. Satan i gatan vilket mittfält ÖIS hade på den här tiden. Helt klart en av de fem bästa mittfältsuppställningar som svenska fotboll har bevittnat under 2000-talet (i konkurrens med Djurgårdens under säsongerna 2002 och 2003, IF Elfsborgs under säsongerna 2008 och 2009 samt Kalmar FF:s under säsongen 2008).

För de här spelarna skapade Hamrén den optimala modellen och gav dem sedan frihet att vara precis hur kreativa, lekfulla och effektiva som de önskade. Därutöver gjorde han även följande saker: kokade gröt åt dem, pushade på dem, lärde dem att det är minst lika viktigt att underhålla som att vinna och att det viktigaste av allt ändå är att ha roligt när man lirar fotboll. Gör skitjobbet med ett leende så kommer finessen och liret av sig självt. Och med det kom också framgångarna. Frågan är om vi Öisare kommer att få uppleva en lika framgångsrik period inom en snar framtid eller om den tiden är förbi för gott.

Facit: 104 47 24 33 159-143 16 165 (1,59)

Be till gud så svarar Hamrén

Jukka Ikäläinen (2004) +

Jukka Ikäläinen introducerades som mannen som skulle ge sambafotbollen en sisuinjektion. I Ikäläinens uppdrag ingick dess värre också den något otacksamma uppgiften att ta över och förvalta det kungarike som Erik Hamrén hade byggt upp under sina sex år i ÖIS. Något diplomatiskt uttryckt kan man väl säga att det gick så där för Ikäläinen. Eller vad fan! Varför ska vi vara diplomatiska. Jag har fått nog av att smyga kring väggarna och viska saker som jag tycker och tänker. Nu får det vara slut på att svära under lugg och att knyta handen i fickan. Det är väl bättre att vi är raka, öppna och ärliga och tar bladet från munnen och säger som det är: det gick helt åt helvete; Jukka Ikäläinen var en fullständig katastrof.

Från toppen till botten på en säsong. Vad mer behöver du veta? Det enda som räddade oss från fullständig förnedring den säsongen var en lyckospark av Tryggvi Gudmundsson.

Så här i efterhand kan man ju undra vad det var som fick ÖIS att välja Ikäläinen som huvudtränare efter Erik Hamrén. Lockades man av hans vilda idéer om en synnerligen specialiserad och dynamisk fotboll där varje enskild spelare skulle vara väldigt nischad inom ett visst område eller trodde man bara att Ikäläinens snack om sisu och vinnarskallar skulle göra att ÖIS tog det där sista lilla steget till den absoluta toppen av tabellen? Så här i efterhand är valet av Ikäläinen som ny huvudtränare fullkomligt obegripligt. Mannen hade ingenting. Siltch. Nada. Nothing.

Med facit i hand kan man också konstatera att Ikäläinen var en felrekrytering. Jag vill till och med hävda att Ikäläinen var början på slutet, eller hur man nu ska säga. Efter att Ikäläinen fick sätta sitt märke på ÖIS har inget varit sig likt. Efter Ikäläinen har ÖIS varit svensk fotbolls jojo-lag numero uno. Ikäläinen fick till slut lämna klubben och kläckte i det sammanhanget ur sig det fantastiska citatet: ”Jag skulle bli väldigt överraskad om något hände nu eftersom jag de senaste dagarna planerat intensivt med klubbledningen inför kommande säsong.” Dagen efter fick Ikäläinen äntligen lämna klubben.

Och bara så att ni vet, det finns en logisk förklaring till varför så många Öisare gick från att dra blondinskämt till att dra skämt om Jukka Ikäläinen under säsongen 2004:

Valter Tomaz Jr står och städar sin bil uppe på ÖIS-gården när hans tränare, Jukka Ikäläinen, kommer ut och kollar ÖIS-gårdens brevlåda och går in igen.
Femton minuter passerar, och Valter står fortfarande kvar och städar sin bil, när Ikäläinen kommer ut igen. Och återigen kollar Ikäläinen  brevlådan. Och återigen går Ikäläinen in igen.
Valter går nu över till att vaxa huven på sin bil. Och efter ungefär 20 minuter eller kanske en halvtimme kommer Ikäläinen ut för att kolla brevlådan för tredje gången. Och för tredje gången går Ikäläinen in igen.
Samma visa upprepar sig en fjärde gång och nu har Valter fått nog och frågar Ikäläinen vad fan han håller på med.
- Jukka, varför springer du ut och in och kollar brevlådan hela tiden? Var inte brevbäraren här för över två timmar sedan. Vad håller du på med!?!
- Jo, men den där idiotiska datan säger hela tiden att jag har fått post!!!
End scene…

Facit: 26 6 9 11 24-35 (-11) 27 (1,04)

Zoran Lukic (2005 – maj 2006) ++

Norge har Skavlan. Sverige har Skrävlan. Zoran Lukic pratade vitt och brett om hur han skulle reformera ÖIS och göra laget till det nya Djurgårdens IF FF (ni som var med på den här tiden minns säkert att Djurgården, Zoran och ärke-bajaren Snuffe Åkeby var det nya svarta i Fotbolls-Sverige omkring 2004-2005). Under sina ett och ett halvt år som tränare för ÖIS skrapade Zoran Lukic ihop ett något bättre facit (1,09 poäng per match) än vad Jukka Ikäläinen (1,04 poäng per match) gjorde under föregående säsong. Inte illa! Mycket snack, men väldigt, väldigt lite verkstad. När det väl kom till praktik och att leverera resultat hade inte Skrävlan mycket att komma med.

Under våren 2006 lyckades Lukic dessutom med bedriften att coacha ett lag bestående av spelare som Ailton Almeida, Ola Toivonen, Boyd Mwila, Dick Last, Valter Tomaz Jr, Johan Anegrund och Anders Prytz till att ta fem poäng på nio omgångar. Hur i helvete gick det till? Jo, det ska jag tala om. Genom ett oerhört naivt försvarsspel, genom en taktik som inte passade spelarmaterialet och genom att hänga ut spelare i media. Lukic fick också lämna klubben med svansen mellan benen och har därefter levt en undanskymd tillvaro i kvartersklubben Qviding FIF (med undantag av en tolvmatcherssejour i Djurgården under 2009 – som givetvis slutade i totalt fiasko – vad annat!) och det trots att Lukic såg sig själv som guds gåva till svensk fotboll och snackade vitt och brett om anbud från Tyskland och Holland och ditten och datten. Nej, Zoran ”Skrävlan” Lukic var bara ytterligare en i raden av felrekryteringar efter Erik Hamrén.

Herr Lukic ska dock ha kredd för att han drog in en hel del stålar till Sällskapet. Utan Lukic som huvudtränare hade sannolikt aldrig Ola Toivonen skrivit på för klubben. Cha-cha-ching! Och om det kollektiva minnet inte sviker oss så var det tack vare Zorans gift of gab som ÖIS fick så bra betalt för Ailton Almeida. Vi säljer inte under 40 miljoner! Klirr i kassan som räddade klubben från konkurs. Så där har ni det, helt värdelös var han inte den gode Zoran, även om han sannolikt var en bättre talare och förhandlare än taktiker och matchcoach [Tack för påminnelsen, Tml].

Facit: 35 10 8 17 43-56 (-13) 38 (1,09)

Zoran Lukic kan allting: Hur man tar allsvenskt guld, hur man gör spelare som Ailton Almeida och Ola Toivonen till förlorare och hur man gör tillvaron i Qviding dräglig.

Sören Börjesson (maj 2006 – november 2006) +

Sören Börjesson är en legend. Så är det bara. Man kan inte skriva något ont om Sören Börjesson utan att straffas i efterlivet. Så är det bara. Men låt mig bara säga en sak, någon allsvensk tränare var Sören Börjesson inte. På tok för snäll och gosig för att göra ÖIS korgossar till en vinstmaskin. När Börjesson borde lärt spelare som Robin Ganemyr, Boyd Mwila och Henri Scheweleff att tugga taggtråd lät han dem istället försöka lira sig ur bottenträsket. Öisigt, men inte helt rätt taktik om man vill spela allsvenskt. Ska man vara helt ärlig fick Börjesson förvisso ta över ett sjunkande skepp från Zoran Lukic. Hur Börjesson än försökte kunde han aldrig få skutan på rätt köl. Inte konstigt med tanke på att råttorna redan höll på att lämna skeppet: Ailton Almeida blev klar för FC Köpenhamn, medan Johan Anegrund funderade på pension och Ola Toivonen, Valter Tomaz Jr och Anders Prytz längtade bort. Resultatet vet vi alla, en 14:e plats i Allsvenskan och degradering till Superettan. Därpå följde den hemska säsongen 2007, men med den har inte Sören Börjesson så mycket att göra.

Facit: 17 3 5 9 18-30 (-12) 14 (0,82)

Janne Carlsson (november 2006 – juni 2009) +

Av de sju tränare som ÖIS har haft under 2000-talet har nog Janne Carlsson haft den allra mest otacksamma uppgiften. För det första fick han ta över tränarsysslan i ungefär samma stund som klubben gick in i en djup kris. Några månader innan Carlsson tog över stafettpinnen från Sören Börjesson var ÖIS timmar från en konkurs. Något som skulle få konsekvenser ungefär ett år senare i den s.k. Gothiagate. Som om inte det var nog fick Carlsson dessutom ta över ett lag som precis degraderats från Allsvenskan och med allmän spelarflykt som följd. Ola Toivonen försvann till Malmö FF, Ailton Almedia såldes till FC Köpenhamn, Johan Anegrund la skorna på hyllan, Valter Tomaz Jr och Anders Prytz drog i väg till Norge, Tuomas Uusimäki flyttade hem till Finland och låneavtalet med Elias Storm gick ut. Mellan säsongerna 2006 och 2007 tappade ÖIS spelare motsvarande 123 matcher från start. Snacka om att inleda i motlut.

Carlsson kavlade dock upp ärmarna och gav sig den på att lyckas även om han var tvungen att förlita sig på ungtuppar som Ken Fagerberg och Robin Jonsson, inlånade spelare som Samuel Barley och Ze Rony och köttare som Ivica Skiljo och Iheb Hamzeh samt anfallsvapnet långa bollar i tomma intet och håll tummarna för att alla heter Ken i Göteborg. Säsongen 2007 blev också en fullständig katastrof med ett lag som inte trivdes med varandra och som inte hade en aning om vad som krävdes för att bli ett stabilt superettanlag. Och Janne Carlsson bidrog verkligen till detta genom att allt för ofta lyfta upp Iheb Hamzeh eller Jukka Sauso i anfallet och börja skicka långt. Om vi ska vara snälla kan vi väl säga att Carlssons ära och framtid som ÖIS-tränare räddades av Ken Fagerbergs och Andreas ”Kocken” Clarholms fina säsong. I övrigt gör vi nog bäst i att sopa in Carlssons första säsong som huvudtränare långt under mattan dit bara dammråttorna vågar bege sig.

Säsongen 2008 gick dock i dur. Till stor del tack vara värvningarna av Pavel Zavadil, Dennis Jonsson, Tommy von Brömsen, Christofer Bengtsson, Björn Anklev och Marcus Allbäck. Carlsson tog plats i baksätet och lät spelarna visa vägen. Fortfarande med hjälp av en hel del långa bollar, men också med lite lir genom 2008-års assistkung Zavadil och ett grymt köttigt och kompakt försvarsspel. Förstaplats i Superettan och uppflyttning.

Då började också det helvete som vi helst inte vill tala om. Än mindre dra oss till minnes.

Jag är ledsen, men jag måste ta upp de tolv första matcherna under säsongen 2009. Jag menar det går inte att blunda för två poäng på tolv omgångar. Det bara går inte! Visst, man kan snacka om skador och oflyt och om Dick Lasts tabbar, men man kan lika gärna snacka om felvärderingar av spelarmaterial, en svag och icke-fungerande taktik, bristande analys av motståndarnas styrkor och svagheter och ett oerhört naivt och extremt svagt försvarsspel. Samtliga dessa senare förklaringar ligger på Janne Carlssons bord. Skyldig till alla åtalspunkter! Det är bara att inse att Carlsson inte var mogen för att ta sig ann ett bottenlag i Allsvenskan. Och därmed blev han följaktligen också degraderad till assisterande tränare igen. Om man ska säga något om betyget så är det väl att en bra säsong och två riktiga katastrofsäsonger inte kan ge så mycket annat än en etta i betyg. Det är trist, men så är fallet. Livet är helt enkelt hårt mot de hårda.

Avslutningsvis måste jag bara tillägga att Janne Carlsson helt klart har ballar av stål och att det är något som han ska ha all respekt för. Alla som står ut med hot och hembesök och allt vad det innebär för familj och psykisk hälsa och som ändå klarar av att gå till jobbet och ta fighten dag efter dag är OK i min bok.

For those about to rock – We salute you!

Facit: 72 27 14 31 102-107 (-5) 95 (1,32)

Åge Hareide (juni 2009 – oktober 2009) ++

Vi var många som lät oss bli förförda av Åge Hareide. Inget lustigt med det. Efter en katastrofal vårsäsong där ÖIS under Janne Carlsson, Dick Lasts och Marcus Allbäcks ledning tagit två poäng på tolv matcher gjorde Hareide entré med buller och bång. Nu skulle det bli ordning och reda på torpet. Blåställ på! Och ingen mer skit i det blå skåpet. Nu skulle vinsterna börja trilla in. Och det första Hareide gjorde var att införa de gemensamma frukostarna som Erik Hamrén hade kört med under sin tid som tränare. Ändra rutiner, knyt ann till traditionen – helt rätt och riktigt!

Hareide lanserades med en gång som någon form av frälsare. Med all rätt? Undertecknad föll definitivt i fällan. Kanske för att Hareide röt till när spelarna inte skötte sig på träning. Nu skulle det bli slut på lallandet och snacket om goa gubbar och bra stämning. En kris ska behandlas som en kris och en tränare ska inte vara spelarnas polare. Kanske för att Hareide tycktes vara en tränare som var helt besatt av detaljer. Inget mer slarv i försvaret eller enkla bolltapp på mittfältet. Slarvar du, bänkas du! Svårare än så var det inte. Kanske för att Hareide var en tränare som tycktes ta allt på största allvar. Skit i hur tabelläget ser ut, skit i våren, vi har vår egen tabell: Hösttabellen. Kanske för att Hareide var en tränare som kunde låta spelarna  ägna timmar åt att nöta uppspel och löpvägar. Ingenting fick lämnas åt slumpen och varje lag hade styrkor och svagheter som kunde minimeras eller utnyttjas. Kanske för att Hareide inte var Janne Carlsson.

Om man ser till Åge Hareides resultat över 18 matcher kan man dock konstatera att han inte fick ut så väldigt mycket av sitt spelarmaterial. Under tiden med Hareide snittade ÖIS 1,28 poäng per match. Visst, det är bättre än vad man gjorde med Carlsson, Last och Allbäck vid rodret (0,17 poäng per match), men det är fortfarande pretty fucking far from OK som Marsellus Wallace hade sagt. Det sägs dessutom att han tråkade ut spelarna rejält genom att hela tiden köra samma övningar om och om och om igen. Ingen variation. Och inte fan lyckades han med sin uppgift. Det är bara att kolla i vilken serie ÖIS spelar i år. Och ska vi vara helt ärliga är det mångt och mycket Hareides förtjänst. Om han bara hade tagit bortamatchen mot Djurgårdens IF FF på allvar och inte ställt upp med trebackslinje eller låtit Alex Perreira gå ner som vänsterback i andra halvlek. Ja, då hade ÖIS kanske spelat kvar i Allsvenskan och inte blivit ett kryssgäng i Superettan. Avslutade dessutom synnerligen osnyggt när han använde klubben som en bricka i spelet om den fortsatta karriären. Höll ÖIS, Lars Ranäng och Dick Last på halster i en månad innan han lämnade besked om att han inte hade för avsikt att fortsätta i klubben. Inte särskilt vackert!

Facit: 18 6 5 7 22-26 (-4) 23 (1,28 poäng per match)

Åge Hareide lovade oss guld och gröna skogar, men gav oss skuld och röda knogar

Jan Andersson (2009-) ++ (under utredning)

Egentligen hade det varit roligare om den här artikeln hade publicerats när ÖIS stod på 4-4-2, men så blev det inte, utan nu publiceras den när ÖIS står på 6-12-2. Inte riktigt lika roligt, men what the hell. Inledningsvis vill jag säga att jag hoppas att det här är sista gången jag behöver skriva det här (för jag hoppas verkligen att VÄNDNINGEN kommer på måndag): Janne Andersson har verkligen inte haft någon lätt inledning på sin sejour som ÖIS-tränare. Skador, skador och åter skador. Under Anderssons första halvår i klubben har merparten av spelarna i startelvan och de som befinner sig precis utanför startelvan varit skadade en eller annan gång. Spelet har också blivit därefter. Det är nästan så att man skulle kunna tro att Anderssons ÖIS tillägnat årets säsongen till Stena Lines ägare och ärke-Öisarna Sten Allan och Dan Sten Olsson. I övrigt får man väl säga att Andersson fortfarande är under utredning. Juryn sitter fortfarande i överläggningar. Men man kan också konstatera att just nu ser det inte bra ut. Bevis om tröga och orörliga ÖIS som bara tjongar långt och som bara spelar oavgjort ligger i högar på åklagarens bord. På advokatens bort är det nästan tomt. Andersson förfogar i dagsläget över ett lag som inte kan vinna matcher. Dessutom ett lag som spelar ett synnerligen o-Öisigt spel, med extremt mycket långa bollar – uppemot 70-80 procent tjongisar – och som har förtvivlat svårt att stänga matcher. Det är bara att hålla tummarna för att advokaten pulls an OJ!

Facit: 20 6 12 2 32-24 (8) 30 (1,5 poäng per match)

Mannen som har lite för mycket gemensamt med Arne Hegerfors och Björn Skifs.

Den här texten hade givetvis kunnat avslutas med en omröstning, men jag har valt att inte göra det eftersom jag utgår från att Erik Hamrén skulle ta hem en sådan omröstning med 100 procent av rösterna. Det är liksom inte rättvist att jämföra Jukka Ikäläinen och Janne Carlsson med en tränare som till och med kan få Zlatan Ibrahimovic att leverera i landslaget.

Be till gud att Hamrén kommer tillbaka till ÖIS en dag!
 

”Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka.” – Albert Einstein

”Truppen ser väldigt fin ut och påminner mycket om den som vi spelade med i höstas. Då höll vi allsvensk klass och med tanke på det har vi stora chanser att gå upp direkt.” – Dick Last

Nu är det dags att ta fram det nyktra sättet att tänka. Ge upp det gamla, in med det nya friska och förhoppningsvis också det vinstbringande. Sedan länge är optimismen och hoppfullheten att rödblått skall resa sig ur askan med lätthet borta. Vad är planerna för att få bort den negativa slöja som tycks omge laget för närvarande?

I vad ligger felet att man inte lyckas döda matchen och stabilt hålla undan från ett lag som Brage vid 0-2 ledning? Jag tror inte det finns någon rödblå supporter som INTE ställer sig den frågan idag. Det borde inte, om man som Dick Last säger är ett lag med ”allsvensk klass”, vara några större problem. Eller?

Nej, det blir allt klarare för varje omgång som går. ÖIS är i nuläget, i den form laget är uppbyggt, inte alls ett lag för avancemang så småningom. Jag skall också vara ärlig att säga att jag heller inte VILL att laget skall gå upp om det i slutänden innebär att vi bygger laget på exakt samma sätt och med samma grundtankar som inför den här säsongen.

Visst, ÖIS förlorar inte matcherna hittills. Det är bra. Men man vinner inte heller och med det moderna poängsystemet där vinster ger rikligt med poäng så ger verkligen inte oavgjort speciellt mycket. Poängmässigt när det nästan jämförbart med förlust i långa loppet. Det är bara att kolla på ÖIS tabellplacering nu med sina 3 vinster, sin enda förlust och de ärofyllda 8 oavgjorda matcherna. Snart är man med och slåss med bottenlagen om man inte passar sig. Ser man på topplagen så är det uppenbart att man hellre hade sett ÖIS förlora fler matcher i år, bara de hade fått med sig fler 3-poängare än vad de har lyckats med hittills. Ja, det handlar om att krampa sig igenom det här nu och lyckas komma över tröskeln innan det är för sent. Jag vet däremot inte om vi har kraften eller framförallt kompetensen i laget för att lyckas som det ser ut nu.

ÖIS trupp är för mig typiskt för ett Superettan-lag. Inte ett Allsvensk lag som Dick Last ville få oss att tro innan säsongen började. Vi fyller upp alla luckor med relativt billiga lösningar och tar upp lovande spelare från de egna leden men som på tok för tidigt måste axla ett ganska så tungt ansvar. Statusen på de unga är från början rätt är osäker och inget säger att de kommer att blomma ut till de spelarna man en gång hoppades på att de skulle bli. De rutinerade krafter vi har är antingen halvskadade, äldre hemvändare eller spelare som inte passar i sina ursprungliga miljöer, eller spelare som vi hittat i lag som kanske redan är påväg ner i en förlorarspiral och där spelaren hoppas på ”något nytt” och en väg tillbaka till toppformen i o m en flytt till ÖIS. Vi kanske t o m förlitar oss på gamla tankar och framgångar hos spelare som sedan länge har påbörjat en dalande utvecklingskurva. Det behöver inte alltid vara dåligt för ett lag som har blygsamma krav på framgång men för ett lag som ÖIS så är det förödande att inte kunna hitta en stabilare kompetens med spets. Att vi supportrar ens börjar överväga tanken om att ta in gamle Bengt Andersson istället för påläggskalven Peter Abrahamsson säger ju allt. Tanken är i o f s inte helt fel. All ära till Bengt som faktiskt håller på den här nivån men vad säger det om ÖIS långsiktiga satsning och det jobbet folk gör på ÖIS-gården när man ser över truppen inför säsongen?

ÖIS hyser just nu spelare som på sin höjd är etablerade spelare för just Superettan och då räknar jag faktiskt in Alvaro Santos där. Visst, han är en spelare som med rätt omgivning säkert skulle spruta in mål om han så stod still, stramt lindad med gasbindor från topp till tå p g a alla sina skador, strax utanför straffområdet. Men tyvärr. Han är ingen spelare vi kan lita på i år. Han är inte den där äldre spelaren som automatiskt tar ledarrollen och visar vägen. En spelare som bara spelare var 4:e match, och som dessutom mest av allt hade varit någon annanstans än i ÖIS oavsett, är inget vi kan leva på om vi vill bestämma över vårt eget öde. Klubbens övertro på Santos förmåga kan bli vårt hårdaste fall den här säsongen om det vill sig riktigt illa.

Sen så kan man gå in på individnivå och pin-pointa egenskaper hos varje spelare som inte är bra i nuläget. Det i sig är lönlöst just nu när man tycker att hela laget suger, men jag tycker mig ändå se en fara i den långsiktiga satsningen från ÖIS sida. Ser man på defensiven så kan man inte sticka under stolen med att vi just nu på sin höjd har 2 st Superettan-ytterbackar till förfogande och det vi också i nuläget blint förlitar oss på. Christofer Bengtsson och Tommy von Brömsen. Går någon av dessa sönder så är det ajöss. Visst, vi kan dra hem Anklev på högerbacken igen och så kan vi ju låta någon högerfot spela vänsterback. Det finns givetvis ännu fler mediokra lösningar på problemet än av vi har idag. Det skall ju mycket till innan en hel trupp har spelat på en position så att säga.

Christofer i all ära, men att han var en bättre fotbollsspelare 2008 tror jag de flesta ÖIS kan skriva under på. Om inte annat så var motståndet bra mycket sämre i Superettan 2008, för som Christofer ägde sin kant då har han inte gjort en enda match hittills. Christofer är inte känd för sin snabbhet och jag tycker inte heller att hans extra kilo muskler som han verkar ha lagt på sig under sin tid utanför truppen förra året bidrar till att förbättra den. Man ser att han har liret i sig men han har som sagt inte fått spela ut hela registret än. Vad det beror på kan man givetvis diskutera länge, men jag tror inte att Christofer Bengtsson är en man för framtiden om ÖIS skall satsa på Allsvenskan. Visst han duger hjälpligt nu, men i Allsvenskan håller han defenitivt inte måttet och det stod klart redan förra säsongen.

Tommy von Brömsen. Ja, det känns inte rätt att hela tiden klanka ned på en och samma spelare. Tommy får ta min kritik som yrkesman eller skita i den totalt. Jag tycker inte Tommy är en vänsterback och därmed inte heller värd att satsa mer tid och kraft på, på just den positionen. Han är inte en utpräglad kantspelare men spelar givetvis där p g a sin vänsterfot och för att vi inte har något bättre alternativ. Jag kan inte se det på något annat sätt och den insikten i sig är ju rätt så deprimerande. Att han har sina ljuspunkter är väl inte så konstigt i sig, för en spelares form går ju som alla vet upp och ned, men jag är inte den som vill höja Tommys bra insatser till skyarna då han för det mesta inte spelar fullt tillräckligt bra på den nivån han nu har förtroende att spela. Jag tycker det istället nästan är pinsamt när man blir glad över att Tommy lyckas med fler aktioner på plan än vad han misslyckas med under 90 min de få gånger det är verklighet. Jag vet faktiskt inte om Tommy kan bättre än vad han nu har visat upp i snart 2 säsonger och om han nu har utvecklats trots allt så är det iallafall inte som ytterback. Jag saknar Roy Miller mer än någonsin eller åtminstone den spelartypen Roy var. Visst, han var långt ifrån felfri men han var trots allt en räddande ängel efter den katastrof fyllda vår vi hade förra året och där merparten av motståndarnas anfall gick via vår ständigt läckande vänsterkant. Nej, ÖIS måste hitta ett bättre alternativ till Tommy von Brömsen på vänsterbacksplatsen för annars kommer vi fortsätta bli överspelade den vägen hela vägen in i höstmörkret.

Sen vet jag inte om det är lönt att prata negativt om fler spelare utan det säger sig självt hur det står till och hur utvecklingskurvan går om man dessutom inte får förtroendet att spela matcher. Adam Eriksson, Danny Ervik? Vad skall hända med de här båda herrarna i framtiden? Just nu så känns det som om de bara är utfyllnadsspelare för att ha något på bänken att byta in då skador (gud förbjude!) börjar komma. Hur f-n kan man tro att spelare som Adam och Danny skall kunna axla ansvar om de på sin höjd får springa loss ett par halvlekar under en säsong? Jag hade inte sagt något om de var gamla uvar som hade sin karriär mer bakom sig än framför men nu är det just det – De är unga, lovande än sålänge, men snart är också den tiden förbi och frågan är hur länge de har tålamod att vänta på sin chans. Kanske är det också så att de faktiskt inte räcker till och att det är av den enkla anledningen som de inte får spela. Ja, men varför ser man då inte till att låna ut dem eller göra sig av med den till förmån för nya krafter? Ok, det är inte så enkelt, men jag tror ni förstår tanken? Vi behöver utvecklingsbara spelare. Vi behöver spelare som har vinnarskallar. Vi behöver dessutom rätt mycket av det båda.

Innan säsongen började så kändes ÖIS trupp spännande, ung, frisk och fräsch. Nåja, kanske lite överdrivet uttryckt där men det kändes ändå som om att vi hade ett bättre lag än många andra lag i Superettan med en viss reservation för de övriga tippade topplagen. Det fanns en skön naiv vilja om att nå stordåd med tanke på den relativt unga medelåldern som blev resultatet av att gamlingarna Allbäck och Källander lämnade truppen. En ny etablerad tränare som Janne Andersson är ju heller inte fy skam. Jag trodde personligen att vi skulle få se mer av den där riviga fotbollen där man likt testosteronstinna kamphundar krigade till sig varenda boll och kämpade in bollar mer på kraft än på skönspel. Vi har inte fått se mycket bollar i mål alls tyvärr men visst har vi fått se laget kämpa, dock utan den där glöden och glädjen. Det ser krampaktigt ut där man istället förlitar sig på Alvaro Santos friska vader och Pavel Zavadils frisparkar var 20:e frisparksläge. När sedan ungdomen Ken Fagerberg tycks ha lärt sig älska den röda färgen i Danmarks flagga så infernaliskt att han t o m drar sig ut mot hörnflaggans samma färg så börjar man undra. Ken som med tiden blev symbolen för ÖIS som lag där frustrationen, ilskan och färgen i ansiktet tog samma röda färg som matchtröjan. Var har vi spetsen? Var har vi killerinstinkten? Vem fan vill vinna och göra målen i laget?

Det jag hoppas på nu till sommaren är att vår käre Dick Last ser över sitt hus och diskuterar grundligt med Janne Andersson om vad som behövs för att hämta upp det här som vi håller på att förlora. Vem får komma och vem får gå? Chansen att ta en kvalplats och vara med där upp i toppen och slåss är inte över men det måste hända något nu, och det får gärna hända fort. Jag vägrar att tro att Janne Andersson är den dåliga länken i det här arbetet som ÖIS har påbörjat. Nej, jag tror helt enkelt att det vi ser nu är resultatet av ett felbalanserat lag där man istället för kvalitet har kollat på kvantitet och skjutit från höften när man har kollat på vad laget behöver för egenskaper. För mig är det uppenbart att spelare som sedan länge har fått förtroendet men ännu inte visar någon märkbar förbättring sedan de kom till A-laget bör få se en alternativ väg i sin karriär. ÖIS behöver stabilitet, rutin och spets. Det är inte gratis men absolut något som behövs om det här skall gå vägen. I nuläget har vi ungdomlig färgring i laget med allt vad det innebär och med en formkurva lika nyckfullt som ett EKG i puberteten. Har man tur och medgång så kan man vinna allt med det, men i nuläget när det går laget emot så har vi allt att förlora.

Samtidigt. Jag skulle gärna vilja se en handlingsplan från ÖIS-gården där spelare kommer till ÖIS med ett uttalat syfte och där viljan att samarbeta är ömsesidig och faktiskt leder någonstans. Innan den handlingsplanen finns eller på något sett visar sig på gräsmattan så känns det inte aktuellt att lida sig igenom kvalfylld höst och knipa halmstrået till Allsvenskan för att sedan uppleva år 2009 i repris p g a ett lagbygge som inte var anpassat för det. Nej, måste vi bygga om så ser jag hellre att vi gör det långsiktigt, i den lugna takt som behövs och samtidigt släpper visionen om derbyn mot IFK Göteborg i Allsvenskan redan nästa år. Visst kommer det bli tufft ekonomiskt men om vi kan bevisa att vi faktiskt hanterar våra sponsorers pengar på ett vist sätt så kanske det i långa loppen inte spelar så stor roll. Den dagen då laget är moget att ta det stora steget så är jag ganska säker på att sponsorerna också är med på tåget, även då.

Nu låter det här kanske som att jag har gett upp säsongen redan. Ja, hjärnan säger kanske så, men hjärtat säger givetvis något annat. Jag kommer ju fortfarande stå där och lida och kasta ur mig okvädesord till domaren när det går emot de rödblå i matcherna som kommer. Jag kommer givetvis skrika ut min glädje då laget gör mål. Man lever i nuet och i det som sker runt omkring en. I hjärtat är allt som vanligt och någonstans där inne så finns kanske hoppet ändå.

 

Sambadefensiv har tagit ett snack med Janne Andersson inför den oerhört viktiga bortamatchen mot IK Brage. Efter tre oavgjorda matcher i rad, fortsatta skador och avstängningar och sex raka matcher utan vinst ville vi höra vad Janne har att säga om hur laget ska vända den negativa trend som man är inne i just nu. Vi passade även på att höra oss för om hur ÖIS spel förändras när Álvaro Santos och Ken Fagerberg saknas i startelvan och hur Janne har upplevt Markus Gustafssons två matcher som offensiv mittfältare.

Ni har nu tre oavgjorda matcher i rad, hur ska ni vända den här trenden och börja göra enpoängare till trepoängare?

Fotboll är ingen fast vetenskap så det finns ingen exakt lösning på hur man vinner fotbollsmatcher. Rent generellt kan man väl säga att man ska tro på det man håller på med och fortsätta att jobba hårt, och det tycker jag att killarna har gjort de här sista matcherna. Vi jobbar hårt. Vi har fått avsluta med en man mindre, men ändå arbetat hårt hela vägen in i mål. Det är väl ett sätt att vända.

Det andra [sättet] är väl att fortsätta tro på den grundidé man i spelet. Jag tycker ändå att vi har skapat tillräckligt mycket för att vinna de här matcherna. Det är liksom inte där problemet ligger. Vi måste bli mer effektiva för vi skapar chanser. Fotboll är som sagt ingen fast vetenskap, men det finns några grejer som måste stämma för att man ska vinna matcher. Jag tycker ändå att det är ganska gott gry i killarna. Jag är ju alltid optimist, men det känns som att vi har alla matcher inom räckhåll. Framförallt de på slutet. Det är ju inte så att vi har fått kämpa oss till ett kryss. Det tycker jag inte. Det har varit så att vi har varit med i matcherna och då vet man att det brukar vara så att om man jobbar på så brukar det lossna förr eller senare.

Märks det någon frustration i laget att resultaten inte riktigt har kommit som ni tänkt?

Nej. Alla vill vinna matcher och det tycker jag var väldigt tydligt senast [mot Assyriska] när vi fick en spelare utvisad så fegade vi inte, utan vi spelade med två forwards och försökte spela för att vinna matchen. Vi vill vinna matcher. Frustration finns det alltid när man inte vinner, samtidigt har vi bara förlorat en match och har sju oavgjorda. Det är jättekonstigt. Det är så det är. Jag gör mitt 29:e år som tränare och man får hela tiden uppleva nya grejer i den här sporten. Bara det att vi i tre av fem hemmamatcher har fått en spelare utvisade, det har jag aldrig varit med om. Jag har aldrig varit i närheten av det tidigare. Så det händer grejer hela tiden. Det gäller att agera utifrån det, men frustration kan jag väl inte säga att vi känner, utan kanske mer att vi vill vinna matcher och att vi går ut till varje match och vill vinna.

När kan [Álvaro] Santos vara tillbaka i spel?

Det är två veckor sedan han fick den här lilla bristningen i vaden och han tränade faktiskt på lite redan i förra veckan, så vi hade förhoppningar om att han med lite flyt skulle kunna vara med redan mot Brage. Men så blir det inte, utan han kände lite i går när vi tränade och då valde vi att ta det säkra före det osäkra.

Så har vi också gjort generellt, vi ska inte chansa, oavsett vilken spelare det gäller. Finns det tveksamheter så ska man vila. Vi har en lång säsong framför oss och då ska vi inte chansa. Det är skillnad om det är en eller två matcher kvar, då kan man chansa, men i nuläget kan det kosta för mycket. Förhoppningsvis kan han [Santos] träna på nu i veckan och så kan han vara med mot Hammarby.

Under de senaste två matcherna har du fått gå över från att spela med två tunga och starka forwards, Álvaro Santos och Ken Fagerberg, till att spela med två mer rörliga och löpstarka forwards, Björn Anklev och Luka Mijaljevic, hur tycker du att det har påverkat spelet?

Det blir med automatik så att vi spelar med lite mer djupledsspel. Björn är fantastiskt duktig på att tajma djupledslöpningar. Och det är klart att kan man komma in bakom motståndarnas backlinje och på så vis etablera spel på motståndarnas planhalva och skapa chanser så är det ett bra sätt att spela på.

Det har vi velat ha innan också, men inte riktigt fått till. Nu har vi fått ett tydligare djupledsspel med Björn och Luka som forwards, och jag tycker att det har sett bra ut. Framförallt nu när Mellqvist kommit in. Med Mellqvist som yttermittfältare har vi fått in lite mer pålitlighet och lite mer fysisk styrka i laget. Vi känns lite mer stabila nu än vad vi har gjort innan i matcherna. De här perioderna när vi är lite sämre har varit lite kortare. De kommer i alla matchern, men nu känns vi lite mer gedigna. Som helhet tycker jag att det har sett OK ut.

Vad förväntar du dig för matchbild i matchen mot IK Brage?

Jag har aldrig någon förväntan innan en match, därför att det blir ändå aldrig som man förväntar sig i fotboll. Vi får fokusera och jobba på vårt eget och jobba vidare som vi har gjort. Nu har jag fått spela med samma lag i två matcher och fått lite kontinuitet och vi har möjlighet att ställa upp med samma lag igen i morgon. Vi börjar att hitta mönster och struktur och det är väl en av de viktigaste delarna i fotboll. Fotboll är ett samhandlingsspel och det handlar om att jobba ihop någonting och det är först nu som jag känner att vi kan få någon kontinuitet. Även om vi har spelare borta så har vi fått kontinuitet med de spelare som har spelat. Det är en viktig del, så jag hoppas att vi ska kunna ta ytterligare ett steg framåt i morgon.

Markus Gustafsson har nu fått spela två matcher som central mittfältare, hur tycker du att han har fungerat i den rollen?

Jag tycker att Markus har gjort det ganska bra. Mot Norrköping kom han fram i några bra avslutssituationer och hade några bra instick. Senast [mot Assyriska] hade han ett jättefint instick till Danny precis i situationen där Ken blev utvisad. Jag tycker att han har gjort det bra där inne. Han flyttar boll på ett bra sätt och är ganska rapp in i situationerna och har ett ganska bra positionsspel försvarsmässigt. Kan vi få fram Markus ytterligare lite högre upp i planen med boll så är det spännande för han har de här avgörande kvaliteterna som krävs för att slå de avgörande passningarna och han har ett bra skott. Han spelade även en match under försäsongen – den mot GAIS – där han gjorde ett fint mål på halvdistans. Jag tycker att Markus har gjort det bra.

Markus Gustafsson och Sebastian Johansson är något olika spelartyper, hur förändras ert spel när ni spelar med Markus istället för Sebastian?

Vi förändrar inte vårt sätt att spela i grunden, men det är precis som du säger att spelartyperna avgör hur spelet blir. Sebban är en jätteduktig närkampsspelare, som vinner mycket boll och jobbar över stora ytor, medan Mackan är mer av en spelande central mittfältare. Men även Mackan är rivig, tycker jag, och vinner närkamper, och även Sebban har ett hyfsat passningsspel när vi har boll så att det ska inte behöva innebära jättestora förändringar. Det finns positiva sidor hos bägge spelarna, men som Markus har sett ut de här två matcherna så tycker jag att han har gjort det bra. Som Sebastian har sett ut innan – i matchen mot Trollhättan där han tar den här utvisningen som är onödig – har han sett väldigt bra ut. Han var en av de som höll uppe det även i den första halvleken när laget gjorde en dålig halvlek. Så det är två bra spelare som jag har att välja på i den situationen.

Vad innebär det för Markus att Sebastian är tillbaka från sin avstängning?

Det får du se i morgon när vi spelar.

Men Sebastian är med på bänken i morgon?

Vi har samma trupp som senast, förutom att Ken är borta, eftersom han är avstängd.

© 2012 Sambadefensiv Kontakt: kontakt@sambadefensiv.se Suffusion theme by Sayontan Sinha