Feb 192013
 

Falkenbergs FF. Där har vi namnet på kvällens motståndare. Men det är också namnet på en förening som ÖIS har haft det förbaskat svårt för ”det senaste”. Tittar man tillbaka på lagens fem senaste möten så har ÖIS endast vunnit ett av dem. Två av dem har slutat med ett oavgjort resultat och samma antal har hamnat rakt ned i Falkenberg FF:s vinstbössa. Man får faktiskt gå så långt tillbaka i tiden som den 2 september 2008 för att hitta ÖIS senaste viktoria (2-1 på Falkenbergs IP efter mål signerat den så ifrågasatte Anton Holmberg samt Björn Anklev).

Om si så där ett halvår har det passerat fem år sedan dess. Fem år! Det är något visst med det där Falkenbergsspöket. Åtminstone är det för ÖIS del väldigt svåröverlistat. Låt oss bara hoppas att ÖIS lyckas bryta det mönstret i kväll och ta sig tillbaka in på ett vinnarspår mot Falkenberg. Det vore något, det! Inte heller har ÖIS lyckats göra särskilt många mål mot dem. Målkolumnen stannar på fem mål totalt, alltså ett mål per match i snitt. Där måste de höja sig. Ett mål per match håller inte. Men skall man finna något positivt i det är det att ett mål per match inte klingar med ÖIS anno 2012. Det är alldeles för lite. Visserligen ligger ÖIS snitt hittills under försäsongen på 1,66 mål per match vilket inte må vara överimponerande. Men då skall man ha med motståndet i beräkningarna. Ett mål mot BK Häcken är onekligen ett fint besked och ett mot GAIS får väl också anses som bra. De tre målen mot Utsiktens BK visar å sin sida bara på klasskillnaderna mellan lagen och Falkenberg ligger väl någonstans där emellan rent kvalitetsmässigt. Hur som helst: nu är det på tiden att ÖIS tar tag i Falkenbergs FF, visar upp lite tiki taka, och ställer det berömda skåpet där det skall stå.

2011-04-20, Svenska Cupen: ÖIS – Falkenbergs FF 0-3
Publik: 592
Fredrik Andersson – Christofer Bengtsson, Dennis Jonsson, David Leinar, Valter Tomaz Jr – Jakob Lindström, Sebastian Johansson, Danny Ervik, Jakob Olsson – Markus Anderberg, Oskar Wallén
(Joakim Hall, Jonathan Lindström, Ludvig Evenson, Luka Mijaljevic, Nicolas Sandberg, Peter Abrahamsson, Pontus Otterstedt)

Den senaste gången ÖIS tog sig an Falkenbergs FF var i Svenska Cupen. Ni minns det säkert, ÖIS spelade relativt bra men blev straffade å det grövsta av ett effektivt Falkenberg i den andra halvleken. Efter 55 minuter stänkte Stefan Rodevåg dit 0-1, en kvart senare ökade Tobias Nilsson på och i slutskedet av matchen fastställde Rodevåg slutresultatet till 0-3. Framför allt har Stefan Rodevågs öppningsmål etsat sig fast på näthinnan. Efter en snabb kontring av Falkenbergs FF efter det att Markus Anderberg avslutat mot bortamålet kunde Rodevåg lobba in bollen från 40 meters håll. Det på grund av att Fredrik Andersson placerat sig helfel och lämnat målet vidöppet vid en onårbar höjdboll. Och Rodevåg var snabb i tanken och gjorde precis vad han behövde. Riktigt, riktigt surt! Ännu surare var att ÖIS bara dagar tidigare hade förlorat mot Skövde AIK i Söderettanpremiären på Gamla Ullevi med 1-3. En riktig skitstart på säsongen! Men trots allt gav denna match en liten strimma hopp. ÖIS var inte alls ofarliga under långa stunder. Hade bara David Leinar, Valter Tomaz Jr och Jakob Olsson varit lite mer distinkta i sina avslut så hade resultatet kanske sett annorlunda ut när Bojan Pandzic blåste av matchen. Men så blev det tyvärr inte. Och i och med det gick ÖIS poänglösa av planen mot Falkenbergs FF för fjärde gången i rad.

2010-08-24, Superettan: ÖIS – Falkenbergs FF 1-2
Publik: 1981
Peter Abrahamsson – Danny Ervik, David Leinar, Robin Jonsson, Valter Tomaz Jr – Steinthor Thorsteinsson, Pavel Zavadil, Markus Gustafsson, Björn Anklev – Álvaro Santos, Markus Anderberg
(Alex Perreira, Alexander Mellqvist, Christofer Bengtsson, Dennis Jonsson, Jakob Olsson, Nicolas Sandberg, Victor Skoglund)

Vi får ta oss enda bak till Superettasäsongen 2010 för att finna nästa möte med Falkenbergs FF. Och det är ingen vidare munter syn (och icke heller läsning). Facit under denna säsong blev en pinne. Förlust med 1-2 på hemmaplan men trots allt en 1-1:a på Falkenbergs IP. Men det är på intet sätt godkänt för ett lag som av många var tippade att hamna topp tre inför säsongen. Och kanske beskriver Martin Johanssons rubrik från matchreferatet den kvällen det allra bäst: ”Magplask på Gamla Ullevi”. För att inte tala om Janne Anderssons totalsågning av laget: ”Vi brinner inte för det och det stör mig något fruktansvärt”. Nej, det var inte mycket som var med ÖIS. Allra minst resultatet. Visserligen kom man igen efter ett ettmålsunderläge men när Christoffer Karlsson på pass från Mikael Boman satte 1-2 i den 87:e matchminuten var det becksvart på Gamla Ullevi. Som så många gånger under det hemska 2010. Och detta som man nästan hade glömt bort…

2010-05-17, Superettan: Falkenbergs FF – ÖIS 1-1

Publik: 1371
Peter Abrahamsson – Björn Anklev, Dennis Jonsson, Robin Jonsson, Tommy von Brömsen – Markus Gustafsson, Sebastian Johansson, Pavel Zavadil, Alex Perreira – Ken Fagerberg, Álvaro Santos
(Christofer Bengtsson, Danny Ervik, David Leinar, Luka Mijaljevic, Nicolas Sandberg, Seif Kadhim, Victor Skoglund)

Visserligen var ÖIS fortsatt obesegrade under 2010 i och med att man lyckades med att knipa en poäng nere på Falkenbergs IP, men i övrigt var det inte mycket som fanns att glädjas åt. Som så många gånger förr under den olycksdrabbade säsongen 2010 levde inte ÖIS upp till sina förväntningar. Istället stod man för halvdassiga och bajsnödiga insatser. Det var så det såg ut under i stort sett hela året, med vissa undantag. Denna match var inte ett av de undantagen. Och då hade man ändå ledningen med sig in i halvtidsvilan tack vare Álvaro Santos. Ett mål som inte kan beskrivas som annat än ett riktigt turmål. Det var en strumprullare som snuddade vid en försvarare och ställde Stojan Lukic totalt. Men under andra halvleken tappade ÖIS allt, allt och precis allt. Någonting som gjorde båda Jannarna förbannade och besvikna. Janne Andersson menade på att ÖIS hade gjort säsongens sämsta prestation och till Tomas Levin berättade Janne Carlsson att ÖIS ”inte gör någonting och inte agerar”. Inte direkt vad man vill läsa, kanske. Men just därför tappade ÖIS sin ledning i slutet av matchen då David Svensson kvitterade.

2009-03-03, träningsmatch: ÖIS – Falkenbergs FF 2-2
David Stenman – Christofer Bengtsson, Dennis Jonsson, David Leinar, Adam Eriksson – Markus Gustafsson, Martin Dohlsten, Danny Ervik, Pavel Zavadil – Björn Anklev, Boyd Mwila
(Jonathan Lindström, Markus Anderberg, Patrik Elmander, Seif Kadhim, Victor Skoglund)

En av ÖIS bättre matcher mot Falkenbergs FF spelades nog 2009 ändå. Det var i och för sig bara tal om en träningsmatch på Öisgården och inte heller kunde ÖIS hålla tätt och försvara en tvåmålsledning, men rent spelmässigt var det rätt OK från hemmalagets sida. Man gjorde 1-0 genom Boyd Mwila redan efter sju minuter och sedan fortsatte ÖIS-pressen mot Stojan Lukic. Utökade ledningen gjorde Danny Ervik – han som just nu håller till i just Falkenbergs FF – med en riktig drömträff från 25 meters håll. Helt otagbart för Stojan Lukic. Men så hände någonting i uppstarten av den andra halvleken. Enklast att förklara det med är nog att säga att ÖIS satt kvar i omklädningsrummet. I den 50:e matchminuten kunde Erik Johansson reducera efter tafatt försvarsspel och bara två-tre minuter därpå krutade han in ett skott som går en jämn kamp till mötes om matchens snyggaste tillsammans med Danny Erviks smällkaramell i mitten av första halvlek. Så typiskt ÖIS, på något sätt. Att tappa ledningar. Så känns det ibland, i alla fall. Matchen slutade alltså 2-2 trots att Boyd Mwila med kvarten kvar var nära att sätta sitt andra och ÖIS tredje för kvällen, men då fanns det en räddande försvarsängel på mållinjen för Falkenbergs del.

2008-09-02, Superettan: Falkenbergs FF – ÖIS 1-2
Publik:
3613
Peter Abrahamsson – Christofer Bengtsson, Dennis Jonsson, Robin Jonsson, Anders Prytz – Christian Lindström, Magnus Källander, Pavel Zavadil, Alexander Mellqvist – Björn Anklev, Anton Holmberg
(Marcus Dahlin, Markus Gustafsson, Mentor Zhubi, Patrik Elmander, Victor Skoglund)

Anton Holmberg av alla tänkbara alternativ. Där har vi killen som senast har skjutit hem en seger för ÖIS mot Falkenbergs FF. Snudd på otroligt! Och det skedde på Falkenbergs IP inför cirka 900 ditresta Öisare. Snacka om perfekt tillfälle att visa vad man går för. Dessutom var det han som krutade in det avgörande målet till 2-0. Vad var oddsen på det inför matchen? Falkenbergs FF lyckades givetvis spräcka ÖIS nolla – vad annars liksom – men inte tusan räckte det för någon poäng ändå. I och med det kunde ÖIS räkna in ännu en seger i det så framgångsrika året 2008. Men vad man då inte visste var att ÖIS på de fyra och ett halv kommande åren skulle möta samma lag utan att vinna en enda gång. Men i kväll! Då djävlar. Då är det dags att råda bot på det! Time to get a new winning streak going! Kunde vi vinna tre raka under 2007 och 2008 kan vi det nu också. Det slår vi fast! Danny med flera: se upp! Vi är redo! Är ni?

Feb 072013
 

Sambadefensiv har fått in ytterligare en gästkrönika och denna gång är det föga förvånande Sebastian Johansson och hans sorti som avhandlas. Och det går inte att säga annat än att gästskribent Johannes har samma känslor som majoriteten av oss andra. Det är piss att Sebban lämnat ÖIS, helt enkelt. Inte optimalt på något sätt. Tyvärr är det väl bara att gilla läget – och medan ni gör det kan ni läsa Johannes krönika nedan.

Att Sebastian Johansson har brutit sitt kontrakt med klubben vet ni redan. Men jag känner ändå att jag vill skriva några rader om saken. Vad kommer det egentligen att innebära för ÖIS 2013? Det kan vi naturligtvis inte vara säkra på, ingen utav oss, men vad passar då bättre än att spekulera?

Låt oss börja med att blicka tillbaka lite. Året är 2009 och ÖIS spelar i Allsvenskan. Det är dock inte så bra som det låter då Sällskapet endast lyckats skrapa ihop två poäng på den första halvan av serien (skall dock nämnas att ett utav dessa var när ÖIS kryssade emot 2009 års mästare AIK på Råsunda). Det gick minst sagt trögt för laget och efter en totalt misslyckad första halva av serien skedde det en hel del förändringar till den andra.

För det första plockades Åge Hareide in som ny huvudtränare och spelare som Roy Miller och Johan Sjöberg plockades in för att stärka upp det minst sagt darriga försvarsspelet.

Men så var de ju den där killen ifrån Halmstad också. Sebastian Johansson gjorde entré i klubben och jag minns hur jag frågade runt bland IFK-supportrar hur han var som spelare då jag visste att han tidigare i karriären även representerat just IFK.

Jag kommer ihåg bilden jag fick av Sebastian som fotbollsspelare utan att ens sett honom spela. Jag fick beskrivningen att han var en kämpe som inte höll igen i närkamperna och att han var en riktig ”köttare” men att han inte direkt hade några andra kvalitéer att skryta med.

När jag nu sitter och tänker tillbaka på den bild jag hade av Sebastian när han kom till ÖIS och jämför den med den bild jag har av Sebastian idag så kan man säga att den har förändrats en hel del. Att Sebastian Johansson är en spelare som kan smälla på i närkamperna och att han är en riktig kämpe med god inställning stämmer naturligtvis, men det finns så mycket mer med Sebastian som jag inte kan låta bli att älska. Han är inte bara duktig på att vinna boll med hjälp av sitt allt som oftast suveräna positionsspel, han är även väldigt duktig på att fördela boll och med det menar jag inte att han är en spelare som slår de där perfekta genomskärarna fram till forwards som leder till ett friläge. Nej, någon assistkung är han inte, men det är inte heller ofta han slår bort en passning.

Att Sebastian dessutom har ett lugn med bollen skall inte glömmas bort, så vad har vi?

Jo, en (defensiv) innermittfältare med följande kvalitéer: bollvinnare, positionssäker, bra närkampsspelare, bra passningsspelare och lugn med bollen. Lägg där till ledaregenskaperna han har visat upp inte minst i Söderettan de två senaste säsongerna.

Jag tror nämligen att Sebastian har haft en viss del i Jakob Lindstöms genombrott. Missförstå mig inte nu, Jakob är otroligt duktig fotbollsspelare som säkert hade kommit upp oavsett vem han haft bredvid sig på innermittfältet men att det varit en trygghet att ha Sebastian bredvid sig tror jag att vi alla kan hålla med om. Sebastian är en spelare du vill ha på din sida, så är det bara.

Enligt mig har vi nu tappat två tredjedelar av de tre viktigaste spelarna inför kommande säsong. Utöver Sebastian så räknar jag in Robin Jonsson och Peter Abrahamsson som de tre viktigaste spelarna inför Superettan. Sebastian kommer som det verkar inte bli ersatt innan säsongen drar igång och som ni vet är det ju inte helt omöjligt att vi får se Sebastian i den vackraste av tröjor redan till sommaren igen. Alltså är det så enkelt som att se inom laget – vilka alternativ finns och vad är det troliga.

Jag tycker precis som Kent att Häckenmatchen gav lite lugn. Johan Lundgren skötte sig exemplariskt. Han bevisade att även om Sebastian varit kvar i klubben skulle han och Jakob fått sig en rejäl fight om startplatsen till premiären.

Även om Johan Lundgren såg bra ut i lördags så måste man ju erkänna att det är ett oprövat kort i Superettan, något man knappast kan säga att Sebastian hade varit.

Utöver Jakob Lindström och Johan Lundgren så finns ju även Filip Holländer som nog inte kommer ge sig i kampen om en central plats på mittfältet i Superettan 2013 (även André Nilsson är ju innermitt men han är ju som bekant nyopererad för sin korsbandsskada).

Men det mest troliga är som sagt att det är just Jakob och Johan som tar hand om startplatserna tillsammans på innermittfältet i år. Spelar dessa två dessutom som de gjorde i lördags så tror jag faktiskt inte att vi behöver vara speciellt oroliga trots det tunga tappet. Om beskedet angående Sebastian istället hade kommit i fredags hade jag varit betydligt mer orolig än vad jag faktiskt är.

Sebastian Johansson är en utav de innermittfältare som har fäst sig hårdast i mitt hjärta under den tid jag aktivt följt klubben. Tillsammans med spelare som Pavel Zavadil och Magnus Källander känns detta tappet likvärdig i betydelse. Trots att han inte varit i klubben mer än fyra säsonger så känns det som att man tar farväl av en hjälte.

Johannes Jönsson

 

Hipp hipp, hurra hurra hurra hurra!

Söndagen den fjärde december år 1887, för exakt 125 år sedan, bildades Sveriges äldsta fotbollsförening – Örgryte IS – något vi har att tacka en grupp ungdomar, med ordförande Wilhelm Friberg i spetsen, för. För det är på grund av det där entimmas långa mötet i december år 1887 där ett skridskosällskap bildades som vi har fått möjligheten att fylla våra hjärtan med rödblått blod. Det är på grund av den där söndagen där allt började som vi har fått chansen uppleva både magiska och mindre magiska stunder tillsammans med likasinnade. Allt på grund av den grund som då lades. En helt underbar grund som nu har bringat fram en 125 år lång historia. En 125 år lång historia att vara stolt över. Att vara stolt över att man är en av den.

Det har hänt en hel del under dessa 125 år. 1892, fem år efter att Örgryte Idrottssällskap först sett ljuset, spelades den första fotbollsmatchen med moderna regler i Sverige. På Heden segrade ÖIS mot Lyckans Soldater. Segersiffrorna skrevs till 1-0 – mycket tack vare de Skottar som ÖIS hade i sitt lag. Så här skrev Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning om matchen:

”I spelet deltogo 11 man från vardera av Idrottssällskapet LS (Lyckans Soldater) och Örgryte Idrottssällskap. Bland de senare befunno sig sex skottar, som visade en skicklighet i spelet vida överlägsen de svenska deltagarnas. Det var otvivelaktigt ganska lärorikt att se med vilken beräkning skottarna spelade och vilken uppmärksamhet de engagerade sin ledare. Under det att LS gossar måste nedlägga mycket mera ansträngnig och därmed följande kraftförbrukning i sin strid, så vann ÖIS en slutlig seger mera genom sin taktik. Det som spelades var det så kallade Associationsspelet och det skulle vara gjort inom 20 minuter. I den första dusten blev striden oavgjord, men i den andra segrade som ovan nämnt ÖIS (1-0) sedan LS under 17 minuter försvarat sin ställning.”

Mer än ett århundrade och många segrar senare – bland annat genom 12 SM-guld, det första 1896 och det senaste 1985, och ett Cup-guld – har berg-och-dalbanan gått åt båda håll. Både upp och ned. Och även om ingen av oss har varit med sedan begynnelsen så har många av oss trots allt tillräckligt med kött på benen och tillräckligt många Öisår på nacken att minnas tillbaka på brassar, topplaceringarna i början av 2000-talet och den cirkus som har varit sedan dess. Nervdaller i det allsvenska kvalet mot Assyriska 2004, degraderingen 2006, återtåget 2008 med allt vad det innebar samt det fria fall som mer eller mindre pågått konstant sedan dess.

Inte heller 40- och 50-talet var särskilt positiva från en rödblå synvinkel. Då huserade laget i dåvarande Division 2. Men när 50-talet gick mot sin ände återfick ÖIS greppet och mycket tack vare den spelande tränaren Gunnar Gren var Sällskapet åter i Allsvenskan år 1958 efter hela 19 års frånvaro. Säsongen därpå, 1959, fortsatte laget på den positiva vågen då man tack vare sin offensivinriktade fotboll slutade på en fjärde plats i sluttabellen. Men inte nog med det: hemmasnittet på Gamla Ullevi var 25 520 åskådare. Ett enastående facit som står sig än idag och som förmodligen också kommer att så göra väldigt lång tid framöver. Vid denna tidpunkt hade ÖIS den så omtyckte Agne Simonsson i anfallet, kamperad av Rune Börjesson. Något som benämns i en av verserna i Hobsons låt ”ÖIS är laget”:

När Simonsson och Börjesson, var med i rödblå laget
Och så kom Wing, och Örjan med, då var det stora slaget
Ett kämparlag med mästare, av unga tuffa grabbar
De gjorde mål som vi fick se, och aldrig några tabbar

Men trots ”det stora slaget” – där Agne Simonsson var med och tog VM-silver i världsmästerskapet 1958 och där han 1959 vann både Guldbollen och Bragdguldet efter sin match mot England på Wembley Stadium – blev det inget SM-guld. 1960 förbättrade man visserligen sitt resultat och kom trea efter IFK Norrköping och IFK Malmö, dessutom fick man epitetet Lirarnas lag för sin vilja att spela fotboll längs backen, men någon första plats bärgade man inte. Det närmsta ÖIS kom ett till guld under dessa år var fyra år senare då laget åter igen kom trea i tabellen – men med samma poäng som ettan Djurgården och tvåan Malmö. Marginaler, marginaler.

Nästa – och det senaste – guldet låg i ÖIS händer år 1985. Fem år senare hade man efter några up n’ down-perioder åter befäst sig i landets högsta serie. Visserligen hade man inte mycket att hämta i slutspelen – där åkte ÖIS ut relativt enkelt och snabbt – men år 1985 föll allt på rätt plats. Med Agne Simonsson från tränarposition och Sören Börjesson som vassaste spelare slog man rivalen IFK Göteborg i ett dubbelmöte. Hans Prytz, huvudtränare i dagens ÖIS, fanns även han med i laguppställningen.

Men något större lyft kommer aldrig därefter. ÖIS nådde inga högre höjder.  1986 åkte laget ur Europacupen med ett smack och även om Sällskapet 1988 fanns med i slutspelet efter att ha slutat fyra i tabellen så följdes det 1989 upp av en sämre säsong och 1990 var det bara att säga hejdå till högsta divisionen. Som näst sämsta lag åkte ÖIS ur och dessutom förlorade laget med 1-7 mot Djurgården. Örgrytes största förlust i Allsvenskan någonsin.

Det dröjde sedan till 90-talets avslutande år innan Örgryte IS var att räkna med igen. I laget fanns bland annat Marcus Allbäck som 1999 blev skyttekung efter att ha återvänt från danska och italienska utflykter. Vid rodret satt den nuvarande förbundskaptenen Erik Hamrén som på något vis lyckades vända 1998 års krislag till ett lag att räkna med redan -99. 2000 vann ÖIS sitt första och hittills enda Svenska Cupen-guld.

Därefter kan de flesta av er historien. Afonso och Paulinho Gúara gjorde lite vad de ville under några säsonger innan pulkabacken blev både brant och hal. Hal som tusan. Och snabbt utför gick det sannerligen. Afonso stack till Malmö FF och 2004 räddade Tryggvi Gudmunsson Örgrytes Allsvenska existens genom en snedspark på övertiden. Men tyvärr var det bara konstgjord andning. År 2006 var det för, jag vet inte hur många gånger i ordningen, avvinkning åt Allsvenskan efter ynka tre segrar på hela säsongen.

År 2007 blev ännu värre. ÖIS lyckades näppeligen med någonting i Superettan och det osade hett kring Janne Carlssons öron. I samma veva var FC Gothia på tapeten. Det var rörigt i alla led. Ingen hade koll på någonting och ÖIS var i fortsatt rullning. I anfallet befann sig ingen annan än Iheb Hamzeh och längre ned i banan sprang Jukka Sauso runt som ett irrvarv.

Till april 2008 var det 13 nya spelare i ÖIS. En total utrensning gjordes. Säsongen gick genom hela året galant och när Marcus Allbäck var tillbaka i Sällskapet till matchen mot Jönköping Södra stod det mer eller mindre klart att ingenting i Superettan skulle kunna stoppa ÖIS från Allsvenskt spel 2009. Och så blev det inte heller. I den näst sista omgången klev Öisrävarna Marcus Allbäck och Magnus Källander fram och pangade laget till en högre division.

Nu skriver vi snart 2013 och äntligen börjar pulkabacken plana ut en aning. Efter de tre efterföljande åren där allt gick så fel som det bara kunde gå (nästan i alla fall) så var det det här 125:e året som vände skutan. Åtminstone en bit. Nu är det positiva vindar igen. På Öisgården hörs skratt och framtidsvisioner. Men det skall skyndas långsamt. Ekonomin i förarsätet. Alltid. A. L. L. T. I. D. Men inte längre räds man utmaningar. Nu suktar man efter dem.

Och vem skall man tacka för detta om inte Wilhelm Friberg…

 

Efter matchen så sammanstrålar Sambadefensiv med de bägge tränarna och medan Martin pratar med Roberto Jacobsson till matchreferatet så tar jag mig ett snack med Bengt Kristensson. Efter ett par minuter när Martin är klar så kommer Roberto och besvarar de sista frågorna. Tränarsamarbetet verkar redan fungera klockrent – även utanför planen alltså!

Bengt, jag läste att du gjort illa revbenen. Berätta!

Ja, jag kan inte ens skrika en gång. Jag ramlade som fan hemma och slog i ryggen så att ett revben har gått. Så det är inte alls bra.

Vad tyckte du om matchen?

Jag tycker att det var en väldigt bra match för oss. De var väldigt griniga Halmstad, och de var väldigt tuffa i närkamperna. Sedan måste vi ju lära oss det här med att vi inte kan lägga kraft på att de spelar tufft och hårt även om det skiljer en serie mellan oss från förra året. Och så är det de här jävla minuterna igen, jag sa det i den 26:e minuten att nu kommer det snart och så kommer då första målet i den 32:a minuten. Och direkt efter kom nästa. Sedan är matchen ganska jämn på ett sätt, de har inte särskilt mycket på oss i andra halvlek.

Ja, de skapade inte särskilt mycket målchanser mot oss. Har ni betonat försvarsspelet under den senaste veckan eller hur förklarar du det?

Oskar Wallén gör ju en väldigt bra match idag. För att vara 18 år, det är ju fantastiskt. Vi har ju lite, även om man kanske inte ska prata om andra spelare, lite kanoner hemma som inte har luftats ännu. Får vi med tre av dem så kanske det kan bli jämnt. Halmstad ska ju vara bättre än oss.

Nu har ju valt ett ganska tufft spelschema med nästan bara lag från Superettan och Allsvenskan. Är det positivt eller tycker du att ni behöver någon match mot enklare motstånd?

Nej, jag tror nog att man lär sig mer på en sådan här match när det smäller lite och tempot är högre. Sedan kan man ju få stryk av lätt motstånd också och då är det snarare lätt att få negativa tankar och undra vad sjutton sysslar vi med egentligen. Detta är nog bättre så vi får upp tempot.

Vad tror du nu då, hinner ni bli klara till premiären?

Vi hoppas ju få tillbaka en två-tre spelare redan till nästa match, men då kommer de ju i och för sig inte vara fulltränade de heller. Men till den 16:e april (seriepremiären) så ska vi ju ha lite mer spelare så det är nog inga problem. Nu fick ju Mathias Johannesson ont i ljumsken idag, vi får hoppas att det inte är någon fara.

Mathias ja. Han är ju egentligen en central defensiv mittfältare, men han har fått spela många matcher på högerkant och nu senast som högerback – och gjort det väldigt bra tycker jag.

Absolut! Vet du, han påminner mig väldigt mycket om Magnus Källander när jag släppte fram honom. Framförallt i balansen. Han klarar sig väldigt bra som back också. Han kanske är ännu bättre om han får spela bredvid Sebastian Johansson i mitten men det vet vi inte. Vi får testa lite nu, det är inte lätt heller för Mathias att komma in direkt så här från tipselit. Men det är intressant. Sedan tycker jag både Oskar och Luka spelade bra ihop. Det var nog första gången de spelade ihop i träningsmatcherna tror jag.

Här kommer Roberto över och innan jag vet ordet av har Martin och Oskar ”snott” Bengt och intervjun avslutas med Roberto som intervjuobjekt. Man får vara beredd på allt som reporter i Sambadefensivs tjänst!

Oskar är ju härlig tycker jag för han jobbar ju hårt hela tiden. Han såg väldigt bra ut idag. En jäkla bra attityd helt enkelt.

Vad är planen den närmaste tiden, vad tänker ni jobba med på träningarna?

Vi får nog jobba mycket spelmässigt med passningsspel och liknande och även med försvarsspelet. Det har ju varit ganska mycket fysik på träningarna och sedan har det ju varit lite svårt med planer och så. Så jag tror att man får lägga en fotbollsmässig trygghet för spelarna – utan att tappa fysiken förstås. Men vi måste ha klart för oss hur vi ska vara organiserade, vad spelidén är osv. Det ska vi jobba med först och främst.

Jag tyckte mig se en skillnad redan på den första träningen du ledde och det var att ni använde mycket boll på träningarna.

Jag är ganska mycket för det ja. Det är ganska mycket boll och spel.

 

Att påstå att Pavel Zavadil har varit ÖIS absolut viktigaste spelare under de senaste tre åren låter fjuttigt. Det är inte att göra Pavel Zavadils betydelse rättvisa. Han har varit viktigare än så. Det finns knappt ord för att beskriva Pavels betydelse under säsongerna 2008 och 2010. Han har varit lagets hjärna, hjärta och lungor.

Under sin tid i ÖIS har Pavel spelat 76 av 83 matcher. Samtliga från start. Och under de här matcherna har han mäktat med att göra 12 mål (0,16 mål per match) – sju spelmål, tre straffmål och två frisparksmål – och 27 assist (0,36 assist per match) – 17 assist 2008, 5 assist 2009 och 5 assist 2010. Han har spelat vänsterytter, offensiv mittfältare och defensiv mittfältare. Oavsett vad hans tränare har begärt av honom så har han ställt upp. För att sammanfatta: Pavel Zavadil är en av Sambadefensivs absoluta favoritspelare i dagens Rödblått – No shit Sherlock! – och vi har länge varit sugna att få till en intervju med lagets speldirigent och assistkung. Tyvärr har det funnits vissa språkliga barriärer som ställt till det, men för någon vecka sedan fick vi ett trevligt mail från en av Pavels nära vänner och då passade vi på att be om översättningshjälp för en intervju. Och som tur var accepterade Pavel Klein vår förfrågan. Så, mina damer och herrar, framför era ögon har ni vad vi har valt att kalla ”Den stora Pavel-intervju”.

Pavel Zavadil gratuleras av sina lagkamrater efter att ha gjort 0-1 mot IFK Norrköping

Innan vi bränner på för fullt med intervjun vill vi påpeka att inom en snar framtid går Pavel Zavadils kontrakt med ÖIS ut och vi förstår att det är många av er som är nyfikna på hur han ser på sin situation och sitt nuvarande kontrakt. Blir han kvar eller lämnar han för nya utmaningar? Vi kan väl kortfattat säga att som vi har förstått saker och ting har Dick Last och Pavel haft åtminstone ett möte om framtiden. Besked lär med andra ord komma inom kort. Av respekt för Pavel och för den situation som laget befinner sig i för tillfället valde vi att under intervjun inte ställa någon direkt fråga om Pavel har för avsikt att stanna i klubben eller inte. Om det kan man tycka både bu och bä, men det är det val som vi gjorde och det står vi för. I intervjun ställde vi dock frågor om hur han ser på sin framtid och sin tid i ÖIS. Det är det bästa vi kan erbjuda. Vi hoppas att det duger.

Jag tänkte att vi kunde inleda intervjun med en så pass enkel och grundläggande fråga som hur din fotbollskarriär startade?

Jag kommer från en fotbollsfamilj så fotbollen har alltid funnits där. Min pappa spelade i högsta ligan i Tjeckien och min bror, som är några år äldre än mig, gjorde det också, så man kan väl säga att jag har varit på fotbollsplanen sedan barnsben. Efter skolan gick jag till en fotbollsskola, en typ av fotbollsgymnasium. Jag har alltid varit intresserad av fotboll och när jag var liten var jag på planen hela dagarna.

Och när ungefär insåg du att du kunde leva på fotbollen; att det kunde vara ett karriärval?

Det har alltid varit mitt mål att spela fotboll på heltid. När jag fick mitt första kontrakt som ungdomsspelare så insåg jag att det skulle gå vägen.

I vilken klubb spelade du då?

Det första kontraktet jag skrev – det var ett ungdomskontrakt, ett juniorkontrakt – var i SK Sigma Olomouc, som också är min modersklubb. Sedan skulle jag göra lumpen, och som fotbollsspelare innebar det att man spelade fotboll och inte mycket annat, så då spelade jag i andraligan i en lokal klubb. Mitt första kontrakt i högsta serien var med Drnovice. Det var första gången som jag spelade i högsta serien och efter det hamnade jag i Sparta Prag. Det var direkt efter Drnovice.

Och hur gick det de där första åren i högsta ligan, du kan inte varit så gammal när du kom till Drnovice?

Jag var 21 år när jag kom till Drnovice, men det var annorlunda på den tiden. I dag har vi ungefär samma problem i Tjeckien som vi har i Sverige, det är massvis med juniorer och unga killar som får chansen att spela eftersom de erfarna och rutinerade spelarna försvinner till andra ligor. På den tiden när jag kom upp som ung spelare spelade de mer rutinerade spelarna fortfarande kvar i den inhemska ligan. När man kom som ung spelare till Sparta skulle man konkurrera med erfarna spelare som spelade i landslaget och så där. Det var inte så lätt. Sparta var en storklubb så jag fick verkligen anstränga mig för att visa att jag dög. Det var bara att försöka slå sig in i laget. På det sättet var det annorlunda mot vad det är i dag. I Sparta fanns det en etablerad förstauppställning så det var väldigt tufft att slå sig in där. Men det gick ju.

Hur många säsonger spelade du i tjeckiska ligan innan du hamnade i Mjällby?

Innan jag kom till Mjällby spelade jag fem säsonger i tjeckiska ligan och sedan hade jag ett halvår i Israel, i Maccabi Haifa, och sedan fick vi barn så jag flyttade hem till Tjeckien igen och spelade i Banik Ostrava, som också spelade i högsta serien. När jag kom till Mjällby hade jag bara ett kontrakt på tre månader. Det var en utlåning. Det var ingen övergång. Mjällby satsade på att gå upp och lånade in mig och jag gjorde tio eller kanske elva matcher för Mjällby den hösten.

Pavel sätter press på en motståndare i cupmatchen mot IF Gefle

Och hur kändes det att komma till Mjällby och göra elva matcher i nästhögsta serien i Sverige?

När jag kom till Mjällby hade jag egentligen ett tvåårskontrakt med Banik Ostrava. Men klubben hamnade i ekonomiska svårigheter och då kom de till mig och frågade om jag kunde tänka mig en utlåning. Om vi kunde hitta någonting eftersom klubben inte hade råd att betala de pengar som man var skyldig. Och då hittade min manager den här möjligheten att flytta till Mjällby i tre månader. Det var mitt i sommaren så jag tog det mer eller mindre som en semester. Jag tänkte att det blir något nytt, en ny erfarenhet, så jag åkte bara dit och spelade.

Efter tiden i Mjällby skrev jag ett treårskontrakt med Öster. Det var det året som klubben gick upp i Allsvenskan. Men efter ett år åkte vi ur och då spelade jag kvar i klubben ytterligare ett år innan jag blev utlånad till ÖIS 2008.

Jag förstår att det var år och dagar sedan du spelade i tjeckiska ligan, men om du skulle ge dig på att jämföra tjeckisk och svensk fotboll, vad ser du då för likheter och skillnader?

Det är inga större skillnader faktiskt. Det är lite mer fysiskt spel här i Sverige. Det är mycket spring och mycket närkamper här i Sverige, medan man hemma i Tjeckien spelar lite mer tekniskt och bollen går lite fortare – från fot till fot. Men det börjar också jämna ut sig. Det märker jag. Det är i och för sig länge sedan jag spelade i Tjeckien så det här är mer vad jag har sett på tv och när jag varit nere i Tjeckien och tittat på matcher.

Du har bland annat beskrivits som en typisk tjeckisk spelfördelare/playmaker av svenska tränare, är det en beskrivning som du gillar och känner igen dig i?

Hundra procent! *skratt* Nej då, jag skojar, men det är väl en beskrivning som jag känner igen mig i.  I år har jag väl i och för sig fått ägna mig lite mer åt det defensiva spelet än vad jag har gjort tidigare.

Jag tänkte precis komma till det, du har nu varit i ÖIS i nästan tre år och din roll på planen har förändrats en hel del. 2008 spelade du i en fri roll till vänster på mittfältet och i fjol spelade du ofta centralt i en något mer framskjuten position och i år har du så här långt varit det defensiva ankaret på mittfältet, hur ser du på dessa olika roller och hur din roll i ÖIS har utvecklats genom åren?

Jo, det stämmer att jag spelade i en fri roll 2008. Det var egentligen inte det optimala för mig, egentligen vill jag gärna spela i mitten för det har jag alltid gjort. Men när Janne [Carlsson] ville ha det så ställde jag upp. Och det fungerade ju. Det var helt OK. I dag finner jag mig lika väl i den lite mer tillbakadragna rollen på mittfältet. Man får anpassa sig och som en av de mer erfarna och rutinerade spelarna i laget kan jag anpassa mig och spela i olika roller. Det är inget problem, det fungerar bra. Jag har absolut inget emot det.

Samtidigt, om jag jämför Superettan 2008 med Superettan 2010, så tycker jag att det är mycket bättre spelare i Superettan i år. Det är mycket tuffare och hårdare. Det är mycket bättre spel nu. De lagen vi möter i år är mycket, mycket bättre än de vi mötte förra gången vi vara nere. Det är en klar skillnad. Då [2008] kunde vi föra en match på ett helt annat sätt även om vi inte spelade jättebra. Men jag märker helt klart att det är en skillnad i kvalitet mellan de två åren. I år är det mycket mer kamp och fler jämna matcher.

Okej då, jag kan väl lära dig - blivande division ett-spelare - ett och annat knep: så här gör jag t.ex. när jag snurrar upp en gubbe så att han blir så yr i huvudet att han känner sig illamående och måste lämna plan.

Under dina tre år i ÖIS har du ju också haft tre olika tränare – Janne Carlsson, Åge Hareide och nu Janne Andersson – jag tänkte därför be dig jämför de tre olika tränarna och hur du ser på dem som tränare? Det är kanske en svår fråga och du får säga till om du inte vill svara på det, det är helt OK.

När jag kom till ÖIS så hade vi Janne Carlsson som tränare. Det var väl hans andra säsong som huvudtränare och han är också yngst av de tre tränarna jag har haft under tiden i ÖIS. Han var i början av sin karriär, men vi tog oss upp i Allsvenskan.

Med Åge Hareide märkte man att han var erfaren och en helt annan tränare. Han kom med nya idéer och han visade tydligt hur han ville att vi skulle spela och uppträda på planen. Där var det liksom inga tveksamheter.

Janne Andersson är också ny i klubben och han har inte riktigt hunnit forma några egna idéer, men han snackar väldigt mycket med oss spelare. Men han har inte hunnit sätta sin prägel på det hela än.

Ja, det där en sådan där fråga som jag även tog upp med Björn [Anklev] när jag intervjuade honom innan sommaren som jag gärna skulle ta upp, och det är det att jag har sett en viss skillnad i hur ni tränar nu jämfört med när Åge tränade er. Då tränade ni väldigt mycket uppställt spel över helplan. Och ni nötte uppspelsvägar och försvarsspel och var väldigt inriktade på hur ni skulle möta olika motstånd. Men i dag ser man nästan aldrig det, hur kommer det sig?

Man får tänka på att när Åge kom så rörde det sig om tre månader eller någonting sådant. Då var det bara att så snabbt som möjligt rätta till vad som var fel. Vi var tvungna att få till något snabbt så Åge fick jobba lite annorlunda. Det var mer kortsiktiga mål, medan Janne Andersson jobbar mer på längre sikt. Det är en längre process. Men visst är det skillnader i hur vi tränade då och hur vi tränar nu, men det har sin förklaring i just det.

OK, om du skulle förklara hur ÖIS vill spela fotboll 2010 hur skulle du då beskriva och förklara det?

Nu är vi i ett läge där det är fler och fler matcher där det är ren kamp. Det är inte så mycket fotboll. Det är inget godis för ögat. Det är kanske inte så mycket för åskådarna, men vi som är på planen, vi vill spela fotboll. Det är inte alltid vi kan det, men vi vill det. Själva spelidén är att vi ska spela fotboll, men det funkar tyvärr inte alltid. Det har i år varit fler matcher där det bara är ren kamp, inte så mycket fotboll. Istället för så här spelar vi, så har det varit kamp och så får vi köra på det. Vi behöver mer tid för att få det att fungera.

Och nu har vi återigen en sådan här fråga som om du inte vill svara på den så hoppar vi över den, men jag undrar lite över hur du ser på din framtid? Ditt kontrakt med ÖIS går ut efter säsongen och jag är lite nyfiken på hur du ser på din framtida karriär?

Det är riktigt att mitt kontrakt går ut snart. Jag ser inte slutet på min karriär än. Vi får se vad som händer med ÖIS, men jag vill inte vänta in i det sista på något besked, så därför planerar jag inför framtiden, men vi får se vad som händer med ÖIS.

Pavel är en spelare som kan alla knep i boken

På vår hemsida har vi efter varje match en omröstning om matchens bästa spelare och du vinner den eller ligger i topp i omröstningarn match efter match, samtidigt går spelet minst sagt knackigt. Hur ser du på att du som spelare får dra ett väldigt tungt lass och att ÖIS är väldigt beroende – kanske lite för beroende – av dig som spelare?

Det är kul att höra att jag vinner era omröstningar och allt beröm jag får och allt stöd under matcherna, men om laget är för mycket beroende av mig vågar jag inte säga. Det är vi kanske. Alla ska göra sitt på planen. Det jag saknar lite är de vinnarskallar som vi hade i [Magnus] Källander och [Anders] Prytz och [Marcus] Allbäck. Det är inte riktigt samma sak nu. Jag vet inte om vi har lite för unga spelare nu och om vi har fått till den här riktiga vinnarinstinkten i truppen. Säsongen 2008 kunde vi kämpa oss till en seger med 2-1, men det finns inte riktigt där i dag. Inte på samma sätt. Jag har själv väldigt svårt att smälta en förlust. Det tar lång tid. Det verkar inte som att alla i laget känner samma sak. När Källander och Prytz var med var inställningen att det ska vinnas även på träning. Om vi spelade fyra mot fyra på småmål så skulle man vinna matchen.

Men det saknas i dag? Jag tänkte på det att när Åge kom in förra säsongen la han stort fokus på att ni skulle vilja vinna i varje moment, även om ni så bara spelade tvåmål på en träning.

Jo, så var det på Åges tid. Det var full satsning. Man skulle vinna hela tiden. Det handlade om att lära sig att vinna och att vilja vinna, men i dag är det inte riktigt så. Det är inte så att inte Janne vill att vi ska vinna utan han vill det också, det är bara det att det inte riktigt finns där.

Hur kan man få fram det då?

Jag vet inte.

Nu är det sju matcher kvar [sex matcher nu], vad krävs – förutom fler vinnarskallar och att ni börjar vinna matcher – rent spelmässigt för att ni ska nå kvalplatsen – för det är väl den man får rikta in sig på – vad kan ni korrigera och göra för att vinna de matcher ni har kvar här på slutet?

Vi har sju matcher kvar och allting kan hända, men det känns också att vi inte har allt i egna händer. Vi är beroende av hur de andra lagen lyckas och vad de gör. Vinner Landskrona alla sina matcher som de har kvar spelar det ingen roll om vi vinner alla våra matcher. Det hjälper inte. Rent spelmässigt vet jag inte. Det finns inga råd som jag kan ge, att så här ska vi göra, vi ska ge allt och alla de här klicherna. Vi behöver få tid för att få spelet att fungera.

****

Vi valde också att avsluta intervjun med ett par snabbfrågor bara för att ni skulle få lite mer lättviktig och personnära information om Pavel.

Börjar du känna dig som Göteborgare?

Jag gillar Göteborg väldigt mycket.

Vad är det bästa respektive det sämsta med Göteborg?

Havet är det bästa. Vädret är det sämsta.

Om du fick välja vilken klubb som helst (förutom ÖIS) som du skulle få spela för, vilken klubb skulle du då välja?

Barcelona.

När du inte håller på och tränar och spelar matcher vad gillar du att göra då?

Jag har väl inga direkta fritidsintressen på det sättet, det är inte så att jag samlar frimärken, men när min son och flickvän är här så gillar vi att vara vid havet. Vi är tillsammans mycket, oftast ute. Det är de bra perioderna när de kommer hit.

Vilken arena spelar du helst hemmamatch på, Gamla Ullevi eller Valhalla?

Om underlaget vore bättre så skulle jag säga Ullevi.

Är du intresserad av att bli tränare när karriären är över?

Jag hoppas att min aktiva karriär varar ett tag till. Men efter karriären ser jag inte mig själv som tränare.

 

Jo då, vi vet att ni – precis som vi – sitter som på nålar just nu. Och inte fan har det bara att göra med att våra konkurrenter om den allsvenska kvalplatsen – Söderkamraterna och Brukspojkarna – oväntat åkte på däng så det stod härliga till i kväll utan självklart har det också att göra med att det är dan före dan. Ja, vi snackar alltså inte om julafton, utan om dan före den stora dj-battlen mellan Björn ”El Pato” Anklev och Fredrik ”Dj Rudeboy” Devoto. Och bara för att snacka upp denna hypeade battle ytterligare har Sambadefensiv tagit tempen på Dj Rudeboy. Vi blev helt enkelt sugna på att få reda på mer om denna glädjespridare som förgyller våra barbesök på N3 varje hemmamatch. Så håll till godo för här kommer den första intervjun med Dj Rudeboy!

Vem är Dj Rudeboy?

En patologisk öisare som även gillar scootrar, musik och samkväm.

Om folk vill komma fram och säga hej till dig på Gamla Ullevi, var hittar de dig då (sektion och plats)?

L3 stående längst upp med tom blick. Innan match och i paus vänder jag plattor i N3-baren.

Hur kommer det sig att du blev Öisare?

Uppvuxen i Lunden och där var man Öisare på 1970-talet… eller möjligen Gaisare. IFK Göteborg hade få sympatisörer. Det fanns lokala ÖIS-stjärnor som Ulf Ryberg (som bodde på min gård och som sedermera blev proffs i Edmonton), Jan-Gunne ”Rudden” Andersson och Zjelko Omerovic. Jag såg min första match 1973 eller 1974, ÖIS-GAIS.

Vad betyder ÖIS för dig?

Det är en del av min diagnos.

Vilket är ditt bästa ÖIS-minne?

Stig-Olof Bergs straff på Grimsås.

YouTube Preview Image

Om du skulle välja en ÖIS-match från de tio senaste åren vilken skulle du då välja och varför?

När Svante Samuelsson vände 0-2 till 5-2 mot IFK Göteborg (1998).

Vilken är din all-time ÖIS-startelva (spelare du sett och upplevt själv)?

Sven Andersson

Hasse Berndtsson – Niclas Sjöstedt – Leif Ytterell

Magnus Källander – Sonny Åberg

Anders Limpar – Sören Börjesson – Anders Roth

Marcus Allbäck – Afonso Alves

Hur ser du på årets säsong?

Halvrisigt spel men ändå är vi med och slåss där framme. Enligt mina beräkningar borde vi haft 6 poäng till. Domarna har varit emot oss och vi har haft motvind och regn i ansiktet… men ändå kan det bli en gyllene uppflyttningssäsong. Så kämpa som djur de återstående matcherna så firar vi uppflyttning i höst.

Ge oss tio låtar som sammanfattar Dj Rudeboys musikaliska mission?

The Pixies – Crackity Jones

Bästa USA-bandet någonsin med hur många bra låtar som helst. Utan Pixies… inget Nirvana.

The Smiths – Still Ill

Första låten på första plattan-upplevelse. Var på konserten. Nuff said!

The Wedding Present – Kennedy

”[L]ost your love of life? To much apple pie?” säger det mesta om folk i min ålder… runt 30.

The Housemartins – Bow Down

Paul Heatons bittra uppgörelse med internatskolan äger.

Mattias Alkberg BD – Här är ditt liv

Matti Alkberg frustar och hatar och ångar.

bob hund – Allt på ett kort

Punkmagi av hunden.

The Buzzcocks – Breakdown

Första indiebandet. Så tidiga så bra så okliché. Dessutom fortfarande bra live 25 år senare.

The Specials – Skinhead Moonstomp (Symarip)

Rude boys nationalsång fint covrad av musikhistoriens snyggaste, hårdaste gäng. Terry Hall spöar vakter som spöar publik som vill komma upp på scen vilket var kutym på konserterna.

Echo & the Bunnymen – Do it Clean

Ännu ett band med en fantastisk låtskatt. Svängde som fan live. Do it Clean!

Håkan Hellström – Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din (Öis)

Ersätt din med Öis och vi har världens finaste klacksång.

Stay handsome!

Rude Boy

Och missa nu inte att ratta in 103.1 eller att surfa in på GNF:s hemsida. Radio ÖIS sänder mellan kl. 14:00 och 17:00. Och ni kan alltid skicka frågor och tjôta med Jocke G, El Pato och Rudeboy via Radio ÖIS på Facebook.

 

Under 2000-talet har ÖIS haft sju olika huvudtränare. Alla med sina för- och nackdelar. En del bättre, en del sämre och några fullständigt katastrofala. Under min tid som Öisare har klubben hunnit med följande herrar: Erik Hamrén, Jukka Ikäläinen, Zoran Lukic, Sören Börjesson, Janne Carlsson, Åge Hareide och Janne Andersson. En gedigen samling, minst sagt. Och med tanke på att det är ett par dagar till nästa match – och att jag inte har något bättre för mig på dessa förbannade tågresor mellan X och Y – tänkte jag att det kunde vara kul med en liten tillbakablick på dessa sju herrar och deras gärningar och resultat som huvudtränare.

Inspirationen till den här artikeln fick jag när AIK knöt till sig Alex Miller för en dryg månad sedan och en AIK-bekant gjorde en sammanställning och betygsättning över samtliga huvudtränare som AIK haft under 2000-talet.

Självfallet behöver ÖIS och Sambadefensiv en likadan genomgång.

Inte sant?

Så klart!

Erik Hamrén (1998-2003) +++++

Be till gud så svarar Hamrén!

Erik Hamréns meriter som tränare för ÖIS talar för sig själv. Det finns liksom inget mer att säga. Under åren i ÖIS fylldes det hamrenska prisskåpet – för att inte tala om ÖIS-gårdens prisskåp – på med ett cupguld (2000), ett litet silver (2002) och ett allsvenskt brons (2003). Och ÖIS gick från jojo-gäng till topplag på bara ett par säsonger. För att inte tala om hur Lirarnas lag återupprättade sitt skamfilade rykte och återigen blev Lirarnas lag. I ÖIS-kretsar är Hamrén – av förståeliga skäl – untouchable. Med all rätt! När man ser till betyget på Hamréns tränargärning i ÖIS kan man inte göra så mycket annat än att sätta högsta betyg. Dessutom med en guldstjärna i kanten. Hur många av de som besöker Gamla Ullevi i dag blev inte Öisare under Hamréns glansdagar?

Samtidigt får man inte glömma bort att Hamrén förfogade över ett gäng gudabenådade fotbollsspelare under sin tid i ÖIS. Eller vad sägs om Marcus Allbäck, Johan Elmander, Niclas Sjöstedt, Johan Anegrund, Anders Prytz, Valter Tomaz Jr, Morgan Nilsson, Dick Last, Joakim Karlsson, Afonso Alves och Paulinho Guara. Och lägg då märke till att jag inte ens har nämnt mittfältarna Martin Ulander, Markus Johannesson, Magnus Källander och Jeffrey Aubynn. Satan i gatan vilket mittfält ÖIS hade på den här tiden. Helt klart en av de fem bästa mittfältsuppställningar som svenska fotboll har bevittnat under 2000-talet (i konkurrens med Djurgårdens under säsongerna 2002 och 2003, IF Elfsborgs under säsongerna 2008 och 2009 samt Kalmar FF:s under säsongen 2008).

För de här spelarna skapade Hamrén den optimala modellen och gav dem sedan frihet att vara precis hur kreativa, lekfulla och effektiva som de önskade. Därutöver gjorde han även följande saker: kokade gröt åt dem, pushade på dem, lärde dem att det är minst lika viktigt att underhålla som att vinna och att det viktigaste av allt ändå är att ha roligt när man lirar fotboll. Gör skitjobbet med ett leende så kommer finessen och liret av sig självt. Och med det kom också framgångarna. Frågan är om vi Öisare kommer att få uppleva en lika framgångsrik period inom en snar framtid eller om den tiden är förbi för gott.

Facit: 104 47 24 33 159-143 16 165 (1,59)

Be till gud så svarar Hamrén

Jukka Ikäläinen (2004) +

Jukka Ikäläinen introducerades som mannen som skulle ge sambafotbollen en sisuinjektion. I Ikäläinens uppdrag ingick dess värre också den något otacksamma uppgiften att ta över och förvalta det kungarike som Erik Hamrén hade byggt upp under sina sex år i ÖIS. Något diplomatiskt uttryckt kan man väl säga att det gick så där för Ikäläinen. Eller vad fan! Varför ska vi vara diplomatiska. Jag har fått nog av att smyga kring väggarna och viska saker som jag tycker och tänker. Nu får det vara slut på att svära under lugg och att knyta handen i fickan. Det är väl bättre att vi är raka, öppna och ärliga och tar bladet från munnen och säger som det är: det gick helt åt helvete; Jukka Ikäläinen var en fullständig katastrof.

Från toppen till botten på en säsong. Vad mer behöver du veta? Det enda som räddade oss från fullständig förnedring den säsongen var en lyckospark av Tryggvi Gudmundsson.

Så här i efterhand kan man ju undra vad det var som fick ÖIS att välja Ikäläinen som huvudtränare efter Erik Hamrén. Lockades man av hans vilda idéer om en synnerligen specialiserad och dynamisk fotboll där varje enskild spelare skulle vara väldigt nischad inom ett visst område eller trodde man bara att Ikäläinens snack om sisu och vinnarskallar skulle göra att ÖIS tog det där sista lilla steget till den absoluta toppen av tabellen? Så här i efterhand är valet av Ikäläinen som ny huvudtränare fullkomligt obegripligt. Mannen hade ingenting. Siltch. Nada. Nothing.

Med facit i hand kan man också konstatera att Ikäläinen var en felrekrytering. Jag vill till och med hävda att Ikäläinen var början på slutet, eller hur man nu ska säga. Efter att Ikäläinen fick sätta sitt märke på ÖIS har inget varit sig likt. Efter Ikäläinen har ÖIS varit svensk fotbolls jojo-lag numero uno. Ikäläinen fick till slut lämna klubben och kläckte i det sammanhanget ur sig det fantastiska citatet: ”Jag skulle bli väldigt överraskad om något hände nu eftersom jag de senaste dagarna planerat intensivt med klubbledningen inför kommande säsong.” Dagen efter fick Ikäläinen äntligen lämna klubben.

Och bara så att ni vet, det finns en logisk förklaring till varför så många Öisare gick från att dra blondinskämt till att dra skämt om Jukka Ikäläinen under säsongen 2004:

Valter Tomaz Jr står och städar sin bil uppe på ÖIS-gården när hans tränare, Jukka Ikäläinen, kommer ut och kollar ÖIS-gårdens brevlåda och går in igen.
Femton minuter passerar, och Valter står fortfarande kvar och städar sin bil, när Ikäläinen kommer ut igen. Och återigen kollar Ikäläinen  brevlådan. Och återigen går Ikäläinen in igen.
Valter går nu över till att vaxa huven på sin bil. Och efter ungefär 20 minuter eller kanske en halvtimme kommer Ikäläinen ut för att kolla brevlådan för tredje gången. Och för tredje gången går Ikäläinen in igen.
Samma visa upprepar sig en fjärde gång och nu har Valter fått nog och frågar Ikäläinen vad fan han håller på med.
- Jukka, varför springer du ut och in och kollar brevlådan hela tiden? Var inte brevbäraren här för över två timmar sedan. Vad håller du på med!?!
- Jo, men den där idiotiska datan säger hela tiden att jag har fått post!!!
End scene…

Facit: 26 6 9 11 24-35 (-11) 27 (1,04)

Zoran Lukic (2005 – maj 2006) ++

Norge har Skavlan. Sverige har Skrävlan. Zoran Lukic pratade vitt och brett om hur han skulle reformera ÖIS och göra laget till det nya Djurgårdens IF FF (ni som var med på den här tiden minns säkert att Djurgården, Zoran och ärke-bajaren Snuffe Åkeby var det nya svarta i Fotbolls-Sverige omkring 2004-2005). Under sina ett och ett halvt år som tränare för ÖIS skrapade Zoran Lukic ihop ett något bättre facit (1,09 poäng per match) än vad Jukka Ikäläinen (1,04 poäng per match) gjorde under föregående säsong. Inte illa! Mycket snack, men väldigt, väldigt lite verkstad. När det väl kom till praktik och att leverera resultat hade inte Skrävlan mycket att komma med.

Under våren 2006 lyckades Lukic dessutom med bedriften att coacha ett lag bestående av spelare som Ailton Almeida, Ola Toivonen, Boyd Mwila, Dick Last, Valter Tomaz Jr, Johan Anegrund och Anders Prytz till att ta fem poäng på nio omgångar. Hur i helvete gick det till? Jo, det ska jag tala om. Genom ett oerhört naivt försvarsspel, genom en taktik som inte passade spelarmaterialet och genom att hänga ut spelare i media. Lukic fick också lämna klubben med svansen mellan benen och har därefter levt en undanskymd tillvaro i kvartersklubben Qviding FIF (med undantag av en tolvmatcherssejour i Djurgården under 2009 – som givetvis slutade i totalt fiasko – vad annat!) och det trots att Lukic såg sig själv som guds gåva till svensk fotboll och snackade vitt och brett om anbud från Tyskland och Holland och ditten och datten. Nej, Zoran ”Skrävlan” Lukic var bara ytterligare en i raden av felrekryteringar efter Erik Hamrén.

Herr Lukic ska dock ha kredd för att han drog in en hel del stålar till Sällskapet. Utan Lukic som huvudtränare hade sannolikt aldrig Ola Toivonen skrivit på för klubben. Cha-cha-ching! Och om det kollektiva minnet inte sviker oss så var det tack vare Zorans gift of gab som ÖIS fick så bra betalt för Ailton Almeida. Vi säljer inte under 40 miljoner! Klirr i kassan som räddade klubben från konkurs. Så där har ni det, helt värdelös var han inte den gode Zoran, även om han sannolikt var en bättre talare och förhandlare än taktiker och matchcoach [Tack för påminnelsen, Tml].

Facit: 35 10 8 17 43-56 (-13) 38 (1,09)

Zoran Lukic kan allting: Hur man tar allsvenskt guld, hur man gör spelare som Ailton Almeida och Ola Toivonen till förlorare och hur man gör tillvaron i Qviding dräglig.

Sören Börjesson (maj 2006 – november 2006) +

Sören Börjesson är en legend. Så är det bara. Man kan inte skriva något ont om Sören Börjesson utan att straffas i efterlivet. Så är det bara. Men låt mig bara säga en sak, någon allsvensk tränare var Sören Börjesson inte. På tok för snäll och gosig för att göra ÖIS korgossar till en vinstmaskin. När Börjesson borde lärt spelare som Robin Ganemyr, Boyd Mwila och Henri Scheweleff att tugga taggtråd lät han dem istället försöka lira sig ur bottenträsket. Öisigt, men inte helt rätt taktik om man vill spela allsvenskt. Ska man vara helt ärlig fick Börjesson förvisso ta över ett sjunkande skepp från Zoran Lukic. Hur Börjesson än försökte kunde han aldrig få skutan på rätt köl. Inte konstigt med tanke på att råttorna redan höll på att lämna skeppet: Ailton Almeida blev klar för FC Köpenhamn, medan Johan Anegrund funderade på pension och Ola Toivonen, Valter Tomaz Jr och Anders Prytz längtade bort. Resultatet vet vi alla, en 14:e plats i Allsvenskan och degradering till Superettan. Därpå följde den hemska säsongen 2007, men med den har inte Sören Börjesson så mycket att göra.

Facit: 17 3 5 9 18-30 (-12) 14 (0,82)

Janne Carlsson (november 2006 – juni 2009) +

Av de sju tränare som ÖIS har haft under 2000-talet har nog Janne Carlsson haft den allra mest otacksamma uppgiften. För det första fick han ta över tränarsysslan i ungefär samma stund som klubben gick in i en djup kris. Några månader innan Carlsson tog över stafettpinnen från Sören Börjesson var ÖIS timmar från en konkurs. Något som skulle få konsekvenser ungefär ett år senare i den s.k. Gothiagate. Som om inte det var nog fick Carlsson dessutom ta över ett lag som precis degraderats från Allsvenskan och med allmän spelarflykt som följd. Ola Toivonen försvann till Malmö FF, Ailton Almedia såldes till FC Köpenhamn, Johan Anegrund la skorna på hyllan, Valter Tomaz Jr och Anders Prytz drog i väg till Norge, Tuomas Uusimäki flyttade hem till Finland och låneavtalet med Elias Storm gick ut. Mellan säsongerna 2006 och 2007 tappade ÖIS spelare motsvarande 123 matcher från start. Snacka om att inleda i motlut.

Carlsson kavlade dock upp ärmarna och gav sig den på att lyckas även om han var tvungen att förlita sig på ungtuppar som Ken Fagerberg och Robin Jonsson, inlånade spelare som Samuel Barley och Ze Rony och köttare som Ivica Skiljo och Iheb Hamzeh samt anfallsvapnet långa bollar i tomma intet och håll tummarna för att alla heter Ken i Göteborg. Säsongen 2007 blev också en fullständig katastrof med ett lag som inte trivdes med varandra och som inte hade en aning om vad som krävdes för att bli ett stabilt superettanlag. Och Janne Carlsson bidrog verkligen till detta genom att allt för ofta lyfta upp Iheb Hamzeh eller Jukka Sauso i anfallet och börja skicka långt. Om vi ska vara snälla kan vi väl säga att Carlssons ära och framtid som ÖIS-tränare räddades av Ken Fagerbergs och Andreas ”Kocken” Clarholms fina säsong. I övrigt gör vi nog bäst i att sopa in Carlssons första säsong som huvudtränare långt under mattan dit bara dammråttorna vågar bege sig.

Säsongen 2008 gick dock i dur. Till stor del tack vara värvningarna av Pavel Zavadil, Dennis Jonsson, Tommy von Brömsen, Christofer Bengtsson, Björn Anklev och Marcus Allbäck. Carlsson tog plats i baksätet och lät spelarna visa vägen. Fortfarande med hjälp av en hel del långa bollar, men också med lite lir genom 2008-års assistkung Zavadil och ett grymt köttigt och kompakt försvarsspel. Förstaplats i Superettan och uppflyttning.

Då började också det helvete som vi helst inte vill tala om. Än mindre dra oss till minnes.

Jag är ledsen, men jag måste ta upp de tolv första matcherna under säsongen 2009. Jag menar det går inte att blunda för två poäng på tolv omgångar. Det bara går inte! Visst, man kan snacka om skador och oflyt och om Dick Lasts tabbar, men man kan lika gärna snacka om felvärderingar av spelarmaterial, en svag och icke-fungerande taktik, bristande analys av motståndarnas styrkor och svagheter och ett oerhört naivt och extremt svagt försvarsspel. Samtliga dessa senare förklaringar ligger på Janne Carlssons bord. Skyldig till alla åtalspunkter! Det är bara att inse att Carlsson inte var mogen för att ta sig ann ett bottenlag i Allsvenskan. Och därmed blev han följaktligen också degraderad till assisterande tränare igen. Om man ska säga något om betyget så är det väl att en bra säsong och två riktiga katastrofsäsonger inte kan ge så mycket annat än en etta i betyg. Det är trist, men så är fallet. Livet är helt enkelt hårt mot de hårda.

Avslutningsvis måste jag bara tillägga att Janne Carlsson helt klart har ballar av stål och att det är något som han ska ha all respekt för. Alla som står ut med hot och hembesök och allt vad det innebär för familj och psykisk hälsa och som ändå klarar av att gå till jobbet och ta fighten dag efter dag är OK i min bok.

For those about to rock – We salute you!

Facit: 72 27 14 31 102-107 (-5) 95 (1,32)

Åge Hareide (juni 2009 – oktober 2009) ++

Vi var många som lät oss bli förförda av Åge Hareide. Inget lustigt med det. Efter en katastrofal vårsäsong där ÖIS under Janne Carlsson, Dick Lasts och Marcus Allbäcks ledning tagit två poäng på tolv matcher gjorde Hareide entré med buller och bång. Nu skulle det bli ordning och reda på torpet. Blåställ på! Och ingen mer skit i det blå skåpet. Nu skulle vinsterna börja trilla in. Och det första Hareide gjorde var att införa de gemensamma frukostarna som Erik Hamrén hade kört med under sin tid som tränare. Ändra rutiner, knyt ann till traditionen – helt rätt och riktigt!

Hareide lanserades med en gång som någon form av frälsare. Med all rätt? Undertecknad föll definitivt i fällan. Kanske för att Hareide röt till när spelarna inte skötte sig på träning. Nu skulle det bli slut på lallandet och snacket om goa gubbar och bra stämning. En kris ska behandlas som en kris och en tränare ska inte vara spelarnas polare. Kanske för att Hareide tycktes vara en tränare som var helt besatt av detaljer. Inget mer slarv i försvaret eller enkla bolltapp på mittfältet. Slarvar du, bänkas du! Svårare än så var det inte. Kanske för att Hareide var en tränare som tycktes ta allt på största allvar. Skit i hur tabelläget ser ut, skit i våren, vi har vår egen tabell: Hösttabellen. Kanske för att Hareide var en tränare som kunde låta spelarna  ägna timmar åt att nöta uppspel och löpvägar. Ingenting fick lämnas åt slumpen och varje lag hade styrkor och svagheter som kunde minimeras eller utnyttjas. Kanske för att Hareide inte var Janne Carlsson.

Om man ser till Åge Hareides resultat över 18 matcher kan man dock konstatera att han inte fick ut så väldigt mycket av sitt spelarmaterial. Under tiden med Hareide snittade ÖIS 1,28 poäng per match. Visst, det är bättre än vad man gjorde med Carlsson, Last och Allbäck vid rodret (0,17 poäng per match), men det är fortfarande pretty fucking far from OK som Marsellus Wallace hade sagt. Det sägs dessutom att han tråkade ut spelarna rejält genom att hela tiden köra samma övningar om och om och om igen. Ingen variation. Och inte fan lyckades han med sin uppgift. Det är bara att kolla i vilken serie ÖIS spelar i år. Och ska vi vara helt ärliga är det mångt och mycket Hareides förtjänst. Om han bara hade tagit bortamatchen mot Djurgårdens IF FF på allvar och inte ställt upp med trebackslinje eller låtit Alex Perreira gå ner som vänsterback i andra halvlek. Ja, då hade ÖIS kanske spelat kvar i Allsvenskan och inte blivit ett kryssgäng i Superettan. Avslutade dessutom synnerligen osnyggt när han använde klubben som en bricka i spelet om den fortsatta karriären. Höll ÖIS, Lars Ranäng och Dick Last på halster i en månad innan han lämnade besked om att han inte hade för avsikt att fortsätta i klubben. Inte särskilt vackert!

Facit: 18 6 5 7 22-26 (-4) 23 (1,28 poäng per match)

Åge Hareide lovade oss guld och gröna skogar, men gav oss skuld och röda knogar

Jan Andersson (2009-) ++ (under utredning)

Egentligen hade det varit roligare om den här artikeln hade publicerats när ÖIS stod på 4-4-2, men så blev det inte, utan nu publiceras den när ÖIS står på 6-12-2. Inte riktigt lika roligt, men what the hell. Inledningsvis vill jag säga att jag hoppas att det här är sista gången jag behöver skriva det här (för jag hoppas verkligen att VÄNDNINGEN kommer på måndag): Janne Andersson har verkligen inte haft någon lätt inledning på sin sejour som ÖIS-tränare. Skador, skador och åter skador. Under Anderssons första halvår i klubben har merparten av spelarna i startelvan och de som befinner sig precis utanför startelvan varit skadade en eller annan gång. Spelet har också blivit därefter. Det är nästan så att man skulle kunna tro att Anderssons ÖIS tillägnat årets säsongen till Stena Lines ägare och ärke-Öisarna Sten Allan och Dan Sten Olsson. I övrigt får man väl säga att Andersson fortfarande är under utredning. Juryn sitter fortfarande i överläggningar. Men man kan också konstatera att just nu ser det inte bra ut. Bevis om tröga och orörliga ÖIS som bara tjongar långt och som bara spelar oavgjort ligger i högar på åklagarens bord. På advokatens bort är det nästan tomt. Andersson förfogar i dagsläget över ett lag som inte kan vinna matcher. Dessutom ett lag som spelar ett synnerligen o-Öisigt spel, med extremt mycket långa bollar – uppemot 70-80 procent tjongisar – och som har förtvivlat svårt att stänga matcher. Det är bara att hålla tummarna för att advokaten pulls an OJ!

Facit: 20 6 12 2 32-24 (8) 30 (1,5 poäng per match)

Mannen som har lite för mycket gemensamt med Arne Hegerfors och Björn Skifs.

Den här texten hade givetvis kunnat avslutas med en omröstning, men jag har valt att inte göra det eftersom jag utgår från att Erik Hamrén skulle ta hem en sådan omröstning med 100 procent av rösterna. Det är liksom inte rättvist att jämföra Jukka Ikäläinen och Janne Carlsson med en tränare som till och med kan få Zlatan Ibrahimovic att leverera i landslaget.

Be till gud att Hamrén kommer tillbaka till ÖIS en dag!
Aug 052010
 

Vi Öisare har en fin tradition av att hylla våra hjältar. Av att visa uppskattning för spelare som har betytt mycket för klubben. Ära den som äras bör! I första hand tänker man på hyllningarna till Sören Börjesson, Anders ”14 säsonger i Sällskapet och ett enorm ÖIS-hjärta – Prytzan, du är en levande legend” Prytz och Agne ”En rödblå legend” Simonsson. För att inte tala om de vackra spelarporträtten i derbyt mot Blåvitt säsongen 2003 eller den gång som över 200 Öisare åkte ner till Köpenhamn för att hämta hem Marcus Allbäck.

Alla ögonblick som gör en oerhört stolt att vara Öisare. Det är stil, finess och klass, helt enkelt.

En hyllning till Anders Prytz - En av de stora under 2000-talet.

Pavel Zavadil är förvisso ingen Agne Simonsson, men nog är han värd vår uppskattning

Magnus Källander hyllas av klacken på Gamla Ullevi

Dags att visa Pavel Zavadil vad klubbkänsla kan betyda

Säsongen 2010 är förvisso inte slut än, men fan vet om vi inte börjar kunna skymta upploppsrakan där borta runt hörnet. Vi här på Sambadefensiv tycker därför att det är hög tid att dra i gång något som vi har valt att kalla för Operation: Zůstaň, Pavle!

Det är nämligen så att efter den här säsongen går Pavel Zavadils kontrakt ut. Och vi vill gärna se en förlängning. Under de senaste tre åren har Pavel varit ÖIS absolut mest pålitliga och värdefulla spelare. Han har gjort 71 matcher i den rödblå tröjan. Samtliga från start. Det är faktiskt så att han har startat alla matcher som han inte har varit skadad eller avstängd. Aldrig nött bänk. Han har också stått för 36 poäng, 11 mål och 25 assist. Och som ni kunde se i gårdagens match mot Ängelholm har han många assist kvar i sin högerfot. Under de år som Pavel har varit i klubben har han vuxit som spelare: när han kom till ÖIS var han en spelare som gärna spelade i en fri roll till vänster på mittfältet, men i dag är han ÖIS speldirigent i något mer tillbakadragen roll på det centrala mittfältet.

Med tanke på att Pavels kontrakt går ut efter säsongen tycker vi att det är dags att visa Pavel hur mycket han betyder för klubben och oss supportrar och hur gärna vi ser att han stannar ytterligare säsonger i Rödblått. Alla ni som var på Starke Arvid Arena i söndags vet hur Pavel sken upp som om livet log sitt allra vackraste leende när hela ståplatsläktaren stämde upp i: ”Pavel! *klapp-klapp-klapp* Pavel! *klapp-klapp-klapp* Pavel! *klapp-klapp-klapp*”.

Som ett första led i Operation Zůstaň, Pavle! (Stanna Pavel!) har vi startat en insamling för att köpa in en tjeckisk flagga som ska hängas upp vid sektion L3 (Levande/Aktiv sittplats). Allt för att visa vår uppskattning för Pavel Zavadil.

Vill du lämna ett bidrag till denna insamling gör du detta genom att sätta in pengar på Swedbank, kontonummer: 84 80 – 6 903 768 019 7. Märk din insättning med PAVEL (i meddelanderaden).

En tjeckisk flagga kostar 415 kronor exklusive moms och frakt. Eventuellt överskott kommer att användas för ytterligare aktioner för att visa Pavel vår uppskattning och försöka få honom att förlänga kontraktet med ÖIS.

Om du har några frågor eller funderingar kring insamlingen kan du maila oss på Sambadefensiv.

© 2012 Sambadefensiv Kontakt: kontakt@sambadefensiv.se Suffusion theme by Sayontan Sinha