Så var det då äntligen dags för Sambadefensiv att ta över stafettpinnen från tidigare generationer av ÖIS-skribenter. Från och med i dag kommer Sambadefensiv att köra den klassiska intervjuserien ”Med bindel om armen” som ett återkommande inslag under säsongen. Intervjuobjekt är ÖIS lagkapten, Björn Anklev, som var vänlig nog att ta sig tid att besvara alla våra närgångna och nördiga frågor om ditten och datten.

Under en dryg timme snackade vi ÖIS, Superettan och fotboll i största allmänhet. I slutänden blev emellertid intervjun så lång, fyllig och omfattande att vi har känt oss tvungna att dela upp den i fyra delar. Allt för att öka läsvänligheten och minska risken för information overload. Vi hoppas att ni har överseende med det. Den första delen publiceras i dag och resterande delar kommer under veckan. Perfekt läsning när du behöver en paus från jobbet, målandet på torpet eller ogräsrensningen.

I denna första del pratar Björn en del om sina tidiga år som fotbollsspelare, om tiden i Halmstads BK och hur det är att komma på provspel till en klubb. Dessutom snackar vi en del om hur det är att spela på många olika positioner och om var Björn helst spelar om han själv får bestämma och vem som är den bästa yttern som han har mött under sina år som ytterback. Avslutningsvis har vi även frågat Björn om han efter sin starka fjolårssäsong hade några anbud från andra klubbar och hur han ser på ryktet att han skulle vara på väg till danska ligan och Aalborg BK.

I den andra av de tre kommande delarna kommer ni att få läsa mer om hur Björn Anklev ser på sin roll som lagkapten, om hur Anders Prytz och Marcus Allbäck var som lagkaptener och om Allbäck fick för stort ansvar och inflytande under fjolårssäsongen. I del tre avhandlas Björns syn på den hittillsvarande säsongen och han gör även en intressant jämförelse mellan ÖIS ’08 och ÖIS ’10. I den fjärde och avslutande delen snackar vi taktik, spelidé och tränare. I denna del kommer ni bl.a. att få reda på hur det är tänkt att ÖIS ska spela och hur Björn ser på Pavel Zavadils nya roll som defensiv mittfältare och om årets ÖIS är för beroende av Álvaro Santos och Pavel Zavadil.

OK, är du redo? Ja, vad bra, då åker vi!

Jag tänkte att vi kunde inleda med en så pass klassisk fråga som hur din fotbollskarriär startade?

Jag bodde i en liten, liten håla utanför Nyköping. En mil utanför ungefär. Och jag började spela i ett lag som heter IK Tun, som i dag spelar i division fem eller sex. Där höll jag väl på de klassiska knatteåren. Till det att jag var tio eller elva år, då flyttade jag ytterligare längre utanför stan.

Till Vrena. Ännu längre ut på bonnvischan. För där hade de ett väldigt intressant pojklag, som var väldigt bra. Ett lag som alltid var bra när man mötte de äldre lagen. Det var som en liten utmaning för mig, eftersom de ville ha dit mig.

När jag var 15 år så ringde de inifrån stan – Nyköping. De ville ha mig till Bissarna. Det var egentligen ingenting att fundera på. Dels hade jag många kompisar som spelade i Bissarna, dels är det dit man vill när man spelar i Nyköping.

Vilken serie spelade Bissarna i då när du gick dit?

Då spelade de i tvåan. Jag kom alltså dit som junior och spelade i juniorlaget till det att jag var 17 år, då jag kom upp i a-laget.

Efter det spelade jag i nästan två år i en division 5-klubb. Samtidigt som jag gjorde lumpen 1998/99.

Sedan var det tillbaka till BIS igen. Fram till 2004, eller egentligen hösten 2003, när Janne Andersson ringde mig och ville att jag skulle komma och provträna med Halmstad. Så jag åkte ner till Halmstad, provtränade och spelade två b-lagsmatcher, bl.a. mot ÖIS faktiskt. ÖIS b-lag och Malmö FF:s b-lag. Och det gick helt OK.

I den vevan tror jag att jag hade lite tur för det var Jonas Thern som var tränare då, och Janne var andretränare. De skulle byta tränare och jag tror att jag hade lite tur att det blev Janne som tog över som huvudtränare, för hade de tagit in en ny tränare där hade han säkert inte haft koll på att jag hade varit där [och provtränat]. Janne blev huvudtränare och då ville han ha dit mig. Så hösten ’03 flyttade jag ner och skrev på från och med den första januari ’04.

Som pojklagsspelare, vad spelade du på för position i laget?

Det var som nu faktiskt. Jag har väl egentligen alltid varit mittfältare eller forward. I alla fall från allra första början. När jag sedan jag kom upp i a-laget; det var det här klassiska att det behövdes en högerback; då spelade jag högerback i ett par år. Näst sista året i Nyköping höll vi på att åka ur, det gick riktigt dåligt och det var snack om klubben skulle köpa in en forward.

Och då gick du upp på topp istället?

Ja, då kom vår målvakt på att ”hey, du är ju gammal forward” och då började jag spela forward. På den hösten gjorde jag åtta mål och vi klarade oss kvar. Sedan fortsatte det med att jag spelade forward hela säsongen efter det och då gjorde jag väl 28 mål på en säsong.

Det var väl det som fick Janne Andersson att få upp ögonen för mig. Plus att min sambo skulle flytta ner och börja plugga. Hon hävdar att det var hennes förtjänst att jag hamnade i Halmstad, men jag vet inte. Plus att min tränare i Nyköping hade lite kontakt med Halmstads U21-ansvarige. Det var många grejer där som gjorde att allt föll på plats. Man måste ha lite tur. Och det tror jag att jag hade.

När bestämde du dig för att du skulle satsa på fotbollen och när insåg att du att du skulle kunna ha fotbollen som ett jobb?

Drömmen har väl alltid funnits. Det har den ju som sagt. Fotbollen har inte varit det mest prioriterade för mig så himla länge, utan jag spelade både hockey och bandy och mycket musik innan jag började satsa på fotbollen. Det kändes som ganska avlägset när jag spelade i Nyköping, eftersom jag visste att den vägen var rätt svår att gå. Nyköping är inte förstavalet för storklubbarna, eftersom du har nära till Stockholm; du har nära till Norrköping, som har fotbollsgymnasium; och du har nära till Eskilstuna, som har väldigt bra ungdomslag.

Men samtidigt måste det väl ändå vara IFK Norrköpings och Stockholmsklubbarnas upptagningsområde?

Jo, det är det. Så är det ju definitivt. I den vevan som jag skulle ner och provträna i Halmstad ville IFK Norrköping att jag skulle komma till dem också, vilket jag i och för sig tackade nej till, eftersom jag skulle till Halmstad istället.

Så tankarna om att det var möjligt kom väl egentligen när jag var 20 någonting. Jag vet att det var några Stockholmsklubbar som var och tittade under 2002, men det blev aldrig någonting. Då kände man väl ändå att man hade en chans, eftersom det gick bra, men det är klart, så ska man ju ha lite flyt också. Egentligen var det väl inte förrän Janne ringde som jag förstod att nu har jag chansen och nu måste jag ta den.

Hur var det då att komma till Halmstad och provträna? Det kan väl inte vara så lätt. Hur är det att komma som provspelare till en klubb?

Nej, det är det inte. Det är skitsvårt. Nu hade jag tur som fick vara där i sju dagar och att jag fick spela två b-lagsmatcher. Det gjorde ju att jag hade sju dagar på mig att prestera och två matcher på mig att visa vad jag gick för. Samtidigt är det ju svårt. Det är sju dagar och man ska visa att man är värd att satsa på.

Jag tänker mig att just de där matcherna och att få visa upp sig i en matchsituation gör sitt till?

Absolut. Det gör det. Matcherna gick bra, men jag tror väl just att det där att man får tid på sig [är allra viktigast]. Visst, du måste visa kvalitet, men samtidigt är det kanske viktigast att visa inställning och att man verkligen vill det här.

Det är klart. Jag lider lite med de som är och provtränar med oss i ÖIS. Spelare som kommer och som ofta inte har sju dagar på sig, utan de är kanske här tre dagar och kanske får en b-lagsmatch. Visst, gör du bra ifrån dig då så får du ofta komma tillbaka och testa mer, men det gäller att du sätter det på de här dagarna.

Jo, för oss som står vid sidan om ser det knepigt ut med spelare som bara är på ÖIS-gården i två till tre dagar. Det måste vara ruskigt svårt att göra avtryck på så pass kort tid?

Jo, så är det ju, samtidigt är jag övertygad om att är det någon spelare som klubben är intresserad av så håller man koll på den spelare även på hemmaplan.

Men just det där upplevde jag som ganska svårt, att du verkligen var tvungen att lyckas på de där sju dagarna och de där två matcherna. Och det är inte så lätt att göra på beställning. Man är lite smånervös och man får spela med landslagsspelare. Det är inte lätt.

Ja, vilka var det som spelade i Halmstad när du var där och provspelade. De hade väl ett rätt bra gäng då?

De hade ett jättebra lag när jag var där. De jag kommer ihåg från när jag var där och provtränade var Micke Nilsson. Så klart. ”Turbo” [Magnus Svensson] som är en gammal legend i Halmstad. Och så hade de Tommy Jönsson och Tomas Zvirgzdauskas, som det året var två av allsvenskans bästa mittbackar, sedan hade de Sharbel Touma, som var fantastisk det året jag var där, och Patrik Ingelsten.

Ja, de hade ett bra lag det året.

Nästa år kom ju även Markus Rosenberg och Yaw Preko till klubben. Så det var en upplevelse att vara där.

Dessutom var Jonas Thern tränare i klubben när jag var där. Hela grejen är ju rätt stor och att då samtidigt prestera under det trycket. Det är rätt lurigt. Men det gick ju bra.

Vi var inne på det här tidigare att du har spelat på ett antal positioner under din karriär och jag undrar lite hur man som spelare ser på det här med att spela på ett flertal olika positioner? Du sticker kanske ut särskilt mycket med tanke på att du under de senaste två veckorna har spelat ytterback, yttermittfältare och anfallare?

Mmm. Jag har funderat en del själv på det där. Från början funderade jag inte alls, utan när man kom upp i a-laget i Nyköping så ville man bara spela. Var det då att man fick spela mittfält så gjorde man det, fick man spela back så var man glad för att man fick spela.

Det är kanske det som sitter i än i dag; att man alltid har kommit som underdog. Det var egentligen likadant när jag kom till Halmstad, då var det inte självklart att jag skulle spela. Så klart. Jag skulle kriga mig till en plats. Och jag kom dit som forward, men med tanke på att klubben också hade Rosenberg, Preko, Ingelsten och Olle Kullinger var det inte givet att man skulle spela. Jag var inte första-, andra- eller tredjevalet.

Det året hade Halmstad ett jättelag. Det var ett fantastiskt år och det var kul att vara där då. Jag fick göra mitt första inhopp som högerytter och sedan gjorde jag mellan tolv och femton matcher som högerytter. Det var inte något som var konstigt för mig. Året efter fick jag spela högerback, eftersom vi hade lite problem i backlinjen med spelare som gick sönder, och när då Janne fick reda på att jag hade spelat back tidigare frågade han om jag kunde göra det igen.

Så som du ser är det ganska naturligt för mig att spela så som jag gör. Sedan kan jag väl så här i efterhand tänka att det hade varit bra att ha en plats att kriga om, och att verkligen försöka ta den platsen. Samtidigt, hade jag varit så bestämd på att spela forward under tiden i Halmstad, så hade jag kanske inte spelat en enda match. Jag har inga problem med att spela på det sättet.

Det finns alltså inga nackdelar med att byta position så här ofta?

Nej, jag tycker inte det. Inte som det har varit i min spelarkarriär. Det är väl om man hade haft en position så hade man kanske kunnat bli mer spetsad på den positionen, men samtidigt som det har blivit för mig, så har det bara varit positivt.

Om du själv fick välja, var spelar du helst?

Det är faktiskt lite beroende på match och matchbild. Rent spontant så är jag forward. För det är faktiskt roligast att spela där. Att göra mål är skitskoj och man får vara med varje gång det händer något. Och det är ganska hög fart varje gång man är inblandad i spelet.

Samtidigt vet jag inte om jag hade velat spela forward under förra säsongen, för då spelade vi inte på ett sådant sätt att man var med i spelet. Eller det är klart på hösten hade det kanske varit kul.

Men du gjorde någon match och någon halvlek som forward även i fjol, eller hur?

Jag spelade väl forward i hemmamatchen mot Djurgården. I 0-0-matchen, och det var väl en OK match att spela forward i, för då hade vi i alla fall ganska mycket boll, eftersom de också var lite skakiga där på våren. Samtidigt att spela forward i en match när man bara får springa och jaga hemåt är inte så roligt, utan då är det betydligt roligare att spela back som jag gjorde förra året, då får man vara med i spelet.

Om du hade fått önska dig en enda önskning som skulle förbättra en enda fotbollsegenskap hos dig som gjorde dig bäst på plan på just det. Vilken egenskap hade du valt att förbättra då?

Oj! Det var inte lätt. Det finns många egenskaper, men det jag skulle välja är så klart tillslaget. Jag är imponerad av de [spelare] som har ett bra tillslag. Om vi tar Alex Perreira som exempel, han har ett bra tillslag och det är en egenskap som är ovärderlig när den väl sitter där. Som mot Sundsvall senast, där han hade jättebra inlägg. Det är väl det jag skulle vilja förbättra och gärna ha och vara bäst på plan på just det. Och då menar jag kanske inte skott i sig utan mer den exakta bollträffen.

Kan man träna upp det? Jag tror att jag läste någon gång att Elfsborg hade en person i tränarstaben som ägnade mycket tid åt att lära spelarna att träffa bollen rätt och jag minns att Martin Pringle jobbade en hel del med målvakterna och deras bollträff under fjolåret.

Jag tror nog att man kan träna på det. Absolut. Jo, det är jag övertygad om att man kan träna upp. Det är väl kanske inte det första man prioriterar på träningar utan då är det mer touchen när det gäller att ta emot passningar och liknande.

Dina glidtacklingar är något som publiken har lärt sig att uppskatta, samtidigt finns det de som menar att man enbart behöver ta till en glidtackling när man har missat att göra rätt sak i förstaläget. Hur ser du på det och hur känns det egentligen när du får in en riktig pärla till glidtackling och kommer ut som spelförande spelare?

Jag kan delvis hålla med de som säger att det är lite av en nödlösning. Janne Andersson är också inne på det; att man ska inte behöva glidtackla. Samtidigt kan jag som högerback tycka att när glidtacklingarna väl sitter, då kan jag spela lite offensivare. Jag kommer ofta på fel sida boll och måste göra den där glidtacklingen. Men jag kan också ligga på gränsen mer. Jag kan vara med på en chansbrytning, vilket också gör att det finns en risk att bollen kommer bakom mig, men med en glidtackling hinner jag ändå hem och kan göra en brytning.

En glidtackling kan också var ett sätt att tända både mig själv och övriga spelare i laget. Och just som du säger, lyckas man med en glidtackling så är det så skönt att se. Det är precis som när någon på mittfältet gör en brytning, det behöver inte vara en glidtackling, men när någon smäller på ordentligt eller gör en ordentlig brytning då får man den där tändvätskan inom laget.

Lite så ser jag på mina glidtacklingar, de fungerar både som brytning och som energigivande för laget. Istället för att jag ska stå rätt och skjuta ut bollen till inkast så gör jag en glidtackling som kanske får i gång både oss i laget och publiken.

Vilken är den bästa ytter som du har fått tampas med som högerback (eller vänsterback) oavsett serie och match?

En spelare som jag tycker är riktigt bra är Michael Görlitz i Halmstad. Jag spelade i och för sig vänsterback när vi mötte Halmstad borta. Det är en spelare som är bollskicklig, väldigt snabb och duktig på att behandla bollen, vilket gör att man inte riktigt vet om han ska gå på in- eller utsidan. En snabb spelare som bara kan gå åt ett håll är inte så svår att läsa. Den kan man styra, men Görlitz kan gå åt bägge hållen, så det är den första spelare jag kommer att tänka på när jag får den frågan. Han var svårt att möta.

Sedan är väl det den stora skillnaden mellan Allsvenskan och Superettan, att Allsvenskan har fler sådana spelare. Man möter nästan en sådan i varje match i Allsvenskan, medan enbart några av lagen i Superettan har sådana spelare.

Jag tänkte annars på det att om man jämför med säsongen 2008, när ÖIS var nere i Superettan sist, och årets serie så är tempot högre nu. Då var det ofta ganska lågt tempo i matcherna, men det är det inte nu.

Det är högre nu. Helt klart. Jag känner att det är betydligt högre än sist vi var nere. Jag tror att det är hela den här upphaussningen som gör det. Alla lagen är mer taggade nu. Det känns som att vi hade mer ro ’08.

ÖIS fjolårssäsong var som vi alla vet inget vidare, men du gjorde ändå en ganska stark säsong. Hade du några erbjudande från andra klubbar efter säsongen?

Nej. Inga konkreta erbjudanden. Jag hade ju kontrakt även över säsongen 2010 med ÖIS så det hängde inte på mig, utan det var väl i sådana fall om Dick hemlighöll någonting för mig, men det har jag svårt att tro. Det har han inte gjort. Jag hade inga erbjudande och jag hade inte heller några planer på att lämna klubben.

Och vad skulle krävas för att du skulle lämna klubben?

Jag tror att jag har sagt det någon gång förut, det som krävs är om det skulle vara någonting som skulle locka utomlands. Det är väl det som skulle kunna vara någonting. Jag trivs bra i klubben och i laget. Det här med Allsvenskan och Superettan är inte så viktigt för mig. Självklart vill jag spela i Allsvenskan, eftersom det är en nivå högre upp, men det skulle inte vara avgörande. Om jag spelar i ÖIS eller inte har inte med det att göra. För att jag ska byta klubb just nu krävas det något äventyr som jag inte varit med om tidigare.

Så ryktet om Ålborg behöver vi just nu inte ta på så stort allvar…

Haha! Det vet jag absolut ingenting om, så det kan jag inte uttala mig om.

 

Jag har en ny favoritsysselsättning (och jag tycks inte vara ensam då Armin Samandi borta på Svenska Fans redan hunnit publicera en artikel med samma ämne). Att fundera på hur Janne Andersson ska formera mittfältet under den kommande säsongen. Jo, det är sant, så nördig kan man bli efter att klubben har gjort klart med en ny(gammal) mittfältare. Ju mer jag tänker på det desto lyckligare blir jag. Jag kan ägna timmar åt detta angenäma problem. Om du frågar mig så finns det just nu inget bättre. Och om du frågar min kära sambo (L) så undrar hon vem den här Sebastian Johansson är och varför han är så viktig för vårt förhållande. Jag vet inte riktigt vad jag ska svara henne men som jag har varit inne på tidigare så tjusas jag av att möjligheterna just nu känns oändliga.

Så här kommer då (ytterligare) en lång, seg, navelskådande, introvert och spekulativ text om hur Janne Andersson kan tänkas formera mittfältet.

Vem ska spela från start och vem ska sitta på bänken. Hur disponerar vi laget för att få ut mesta möjliga av vår kapacitet? Ska vi spela med tre, fyra eller fem man på mitten. Rak formation eller diamantformation? En spelfördelare centralt i planen eller placerad på en kant? Finns det någon anledning att tilldela en spelare en fri roll och var ska denna spelare i sådana fall positioneras? Vad är egentligen den optimala lösningen utifrån befintligt spelarmaterial?

En sak är i alla fall klar och det är att Janne Andersson är en tränare som anpassar spelsystemet, eller ska vi kalla det för ”leken med siffror”, efter spelarmaterialet. Under framgångsåret 2004 – enligt många blåsvarta Janne Anderssons ”bästa” år i klubben – så spelade Halmstads BK med fyra man på mitten. I en diamantformation där Magnus ”Turbo” Svensson hade ansvar för defensiven och Dusan Djuric skötte offensiven (även om det givetvis inte är så enkelt i praktiken). Under den gångna säsongen (2009) inledde Halmstad säsongen med en 4-4-2-uppställning för att tämligen omgående gå över till 4-2-3-1. En kort period (en match om jag minns rätt) spelade man även 4-3-3.

Huvuddelen av våren spelade man dock med fem man på mitten (2-3). Mycket på grund av att man då hade två av seriens bästa centrala tvåvägsspelare: Andreas Johansson och Tim Sparv. En eller två matcher efter att Andreas Johansson försvann till Bochum gick Halmstad över till att spela 4-4-2. Och det var även så man avslutade säsongen. Min sammanställning av Halmstads lek med siffror för säsongen 2009 visar att man ställde upp med en 4-2-3-1-uppställning 16 gånger, vilket resulterade i 18 poäng (1,13 poäng per match). Man ställde upp med en 4-4-2-uppställning 13 gånger, vilket genererade 14 poäng (1,08 poäng per match). En match spelade man 4-3-3, och då förlorade man.

Om Andersson – enligt folk med koll är Andersson i grund och botten en 4-4-2-man – väljer att spela 4-4-2 under 2010 är jag fullständigt övertygad om att han kommer att formera mittfältet på följande sätt (åtminstone till en början eller till dess att Björn Anklev efterfrågas på någon annan position):

Är detta månne startelvan i årets första match mot Väsby United?

Som jag ser det är detta, i nuläget, det absolut starkaste fyramannamittfält vi ställa på plan. Ett mittfält som inte hade gjort bort sig i Allsvenskan. Ett mittfält som borde kunna dominera i Superettan. Tre spelare som är hyfsade tvåvägsspelare och en kille som tror att försvarsspel stavas huvudlös glidtackling i eget straffområde mot ett lag som är en man mindre och som dessutom hänger på repen och bara väntar på knockoutslaget – nej, jag har inte glömt matchen på Stockholms Stadion den 24 oktober (aka ”Den svarta lördagen”), och ja, jag är en långsint djävel – men som har en gudabenådad offensiv när allt vill sig väl. Jag inbillar mig att denna uppställning skulle stå sig riktigt, riktigt bra mot seriens topplag samtidigt som den har tillräckligt med ”fire power” för att köra över bottenskrapet. Om jag får säga det själv så tycker jag att den har en riktigt bra balans samtidigt som den ger oss möjlighet att spela med två riktigt vassa anfallare. Japp, i nuläget räknar jag med att Álvaro Santos dyker upp på ÖIS-gården, och att han spelar med ÖIS åtminstone fram till sommaren. Något annat är inte acceptabelt. Det enda som grämer mig med den här uppställningen är att jag inte får med Markus Gustafsson. Ett alternativ till denna uppställning skulle därför vara att sätta in Gustafsson istället för Anklev till höger på mittfältet:

Inte kan man lämna Markus Gustafsson utanför startelvan?

Med nuvarande trupp och spelarmaterial finns det ytterligare ett par anständiga varianter för ett mittfält med  fyra man. En tänkbara variant är t.ex. att spela med ett rakt mittfält men där man satsar på två rejält offensiva yttrar. Jag tänker mig en uppställning likt den vi mönstrade under en period under första halvan av 2000-talet då vi spelade med Martin Ulander, Markus Johannesson, Magnus Källander och Jeffrey Aubynn på mittfältet (och ja, jag vet att vi spelade diamant då men ni fattar vad jag menar):

Med Alex Perreira och Markus Anderberg på varsin kant kommer det att blåsa runt öronen på motståndarna

Tanken med den här uppställningen är att Sebastian Johansson och Pavel Zavadil tar ett defensiv grundansvar, och det även om Pavel givetvis måste ha tillåtelse att fylla på ordentligt i offensiven. Vi vet alla vad hans fötter kan uträtta i Superettan. Med Markus Anderberg och Alex Perreira på var sin kant kommer motståndarnas ytterbackar att få det hett om öronen:

Swiiisch!

- Ohh, vad var det!?!

Swooosch!

- WTF!

Nätrassel!

Och det ska väl också sägas att man utan några som helst problem kan byta ut Markus Anderberg mot Markus Gustafsson i den här uppställningen, men det är klart då får vi ett något annorlunda spel. En annan fördel med den här uppställningen är att man då kan spela med Álvaro Santos och Björn Anklev som anfallspar. Vad Santos kan vet vi mycket väl men jag tror det är många som har glömt bort att Björn Anklev faktiskt vann den interna skytteligan säsongen 2008. Om jag inte minns helt fel så mäktade han med 11 mål den säsongen (samtliga spelmål dessutom). Det är ändå rätt hyggligt. Som jag ser det kan det här vara en lämplig formation mot seriens svagare lag – lag som Väsby United och Ljungskile SK – och de rena bonkegängen – sannolikt IK Brage och FC Trollhättan. Det är helt enkelt en uppställning för de där matcherna som vi bör vinna med åtminstone 5-0 (om det nu finns några sådana matcher i årets upplaga av Superettan – jag är dess värre tveksam till det och tror att det kommer att bli tuffare än vad vi kan tänka oss).

Även om Janne Andersson sägs vara en tränare som föredrar 4-4-2 med diamantformation så måste jag säga att jag är en stor anhängare av 4-2-3-1. Jepp, jag har köpt hypen. Förd bakom ljuset av José, Fabio och Luiz Felipe. Smartare än så är jag inte. Det är så sant som det är sagt.

Nej, men allvarligt talat, jag tycker faktiskt att det nuvarande spelarmaterialet optimeras i en 4-2-3-1-uppställning. För det första anser jag att Álvaro Santos gjort sina bästa matcher i ÖIS-tröjan som ensam anfallare. Han är tillräckligt vass för att spela som ensam anfallare. Han är stark som en bisonoxe, fungerar hyfsat som bollmottagare och allt som oftast hinner han in i straffområdet för avslut. Och om vi ska vara lite självkritiska måste vi väl våga erkänna att vi ser rätt tunna ut på anfallssidan. Jag menar också att vi i nuläget har tillräckligt med bra centrala mittfältare för att försöka ha så många av dessa på planen som möjligt. I nuläget känns det som att det är där vi har vår styrka. Vi måste också våga erkänna att vi för tillfället har ont om kvicka, tekniska kantlirare som klarar av att slå sin gubbe en mot en. Därför bör vi ställa upp följande sätt (eller någon liknande variant) under säsongen 2010:

ÖIS egen variant på en klassisk superfemma!

Fattar ni hur bra den här uppställningen är? Med den här uppställningen tror jag till och med att vi kan vara med och utmana om seriesegern. Visst, Assyriska är fortfarande storfavoriter, men om den här uppställningen kan spela tillräckligt många matcher så tror jag att vi blir att räkna med denna säsong. Minst kvalplats. Den här uppställningen har i stort sett allt man kan önska sig. Stabil defensiv, två starka bollvinnare på mitten, fungerande kantspel, en riktigt vass framspelare på mitten, en kille som löper så mycket att han inte hinner med att tänka på vart han ska springa utan han bara springer rätt på ren instinkt, en vänsterkant som levererar ”all-killers-no-fillers-inlägg” och en sylvass och blytung avslutare på topp. Mumma!

En annan variant på femmannamittfältet är följande uppställning där Alexander Mellqvist går in bredvid Sebastian Johansson istället för Pavel Zavadil:

Den här 4-2-3-1-uppställningen är en personlig favorit

Med Mellqvist på plan frigörs Zavadil och kan flyttas upp ett steg i plan. På så vis får vi loss lite extra offensiv kraft. Man kan även tänka sig en mer dynamisk uppställning där de tre centrala mittfältarna alternerar och uppdelning mellan defensivt och offensivt ansvar är lite mer flytande och beroende på situation. En annan bra sak med denna uppställning är att vi kan flytta ut Markus Gustafsson på högerkanten. Glöm inte bort att Gustafsson har gjort många av sina bästa matcher i en ”fri roll” med utgångsposition till höger på mittfältet.

Som ni kan se har Janne Andersson och ÖIS ett stort antal formationer och kompositioner att välja på inför den kommande säsongen. Faktum är att alternativen känns så många och så bra (på olika sätt) att det är svårt att välja bara en uppställning. Man måste säga att det är ett angenämt problem som han har den gode herr Andersson.

4-4-2 eller 4-2-3-1?

Who’s on first, Hussein’s on second.

Oavsett vilket så tror jag att det blir bra det här.

© 2012 Sambadefensiv Kontakt: kontakt@sambadefensiv.se Suffusion theme by Sayontan Sinha