Jun 122013
 

Ola Toivonen - som framröstades som årets spelare i ÖIS säsongen 2006 - gjorde mål mot IFK Göteborg efter en frisparksvariant av Anders Prytz på Nya Ullevi

De senaste dagarna har Ola Toivonen blivit massivt bespottad i alla olika typer av medier. Framför allt för hans insats mot Österrike i VM-kvalet i fredags, men även för hans oförmåga att göra mål på alla de lägen han fick serverade mot Färöarna på Friends Arena igår. Folk tycker helt enkelt inte att han är värd en plats i Erik Hamréns landslagstrupp med det spel och (o)engagemang han visar upp för tillfället.

Utöver detta sitter han i en tvist med sitt klubblag PSV Eindhoven i Holland. Trots att kontraktet ännu inte har löpt ut ser det ut som att han kommer att lämna och traska vidare i fotbollskarriären. Och enligt vad medierna skriver är en flytt till England inte helt otänkbar. Tidningen Voetbal International har till och med gått så långt att de påstår att Toivonen sånär är klar för Norwich. De menar på att klubbarna är överens om en övergångssumma på lite drygt 48 miljoner kronor.

En sådan övergång säger sig generera en hel del pengar till hans tidigare klubbar (Degerfors IF, Örgryte IS samt Malmö FF). Om summan stämmer skriver tidningen att moderklubben Degerfors kommer få 1,44 miljoner kronor och att Malmö FF har rätt till nästan 580 000 kronor. Det absolut finaste i kråksången är även att ÖIS inte kommer att gå lottlösa. Även om den ryktade summan inte uppnår varken Degerfors- Malmöpengar så verkar närmare 290 000 kronor hamna rakt ned i ÖIS kassaskåp.

Det säger sig självt att en sådan summa inte är kaffepengar i dagens tillstånd. När budgeten sattes beräknades ett överskott på ynka 66 000 kronor – en oerhört skör lina som skulle kunna landa på minus om allt inte sköts på rätt sätt. Visar det sig att detta går i lås kan ÖIS dra något av en lättnadens suck. Åtminstone har man då lite större marginaler att röra sig med. Hur ÖIS vid ett sådant scenario skulle tänka är svårt att få reda på – kanske vill de behålla varenda öre för att försöka stärka upp ekonomin lite – men visst känns det som att sportchef Kent Carlzon i alla fall kan komma att skanna av marknaden för eventuella inköpsalternativ säsongen ut.

Men än är det dumt att ropa hej och tro att allt är frid och fröjd. Rykten är som sagt enbart rykten och även om det ganska så länge annonserats att Toivonen kommer att byta klubb så är ännu ingenting påskrivet. Vid det här laget bör man ha lärt sig att hönor kan bildas av små, små fjädrar och att vad som helst kan blossas upp till någonting som det inte är. Således gör vi nog bäst i att fortsatt sitta stilla i båten och vänta ut ett officiellt besked. Först då kan vi jubla över eventuella ”gratispengar”.

 

Kanske börjar det bli lite av en vana. Att Jonathan Azulay, IFK-lånet, blir uttagen och kallad att spela med Sveriges U21-landslag. Inringd blev han när det vankades matcher mot Kroatien och England och nu är det alltså dags igen. Två EM-förberedande matcher står på programmet där Schweiz (6:e juni) samt Kuba (11:e juni) står för motståndet. På Nationaldagen beger de sig till Myresjöhus Arena i Växjö, varpå de sedan reser till Marbella för att fem dagar senare möta Kubas motsvarighet.

Azulay är uttagen till landslaget Foto: Bildbyrån

Sedan tidigare har han två U21-matcher på sitt CV, men han har varit med hela vägen. I tidigare ungdomslandslag har han varit lagkapten och totalt har har gjort 23 framträdanden i U19- och U17-landslaget genom åren. En mängd som han nu kan addera i och med sin medverkan i U21.

Som en följd av att han är kallad kommer han att missa ÖIS hemmamatch mot Östersunds FK den åttonde juni. Det därför att han då är i väg och mitt emellan de två matcherna. Således för ÖIS göra sitt bästa för att klara upp det utan honom – och kanske blir det Hannes Sahlins stora chans att finna sitt rätta jag igen.

Matcher:

6 juni, Sverige – Schweiz
11 juni, Kuba – Sverige (Marbella)

U21-truppen i sin helhet:

Patrik Carlgren, IK Brage
August Strömberg, Degerfors IF
Jonathan Azulay, Örgryte IS
Filip Helander, Malmö FF
Sebastian Holmén, IF Elfsborg
Mattias Johansson, AZ Alkmaar
Pa Konate, Malmö FF
Alexander Michel, Syrianska FC
Alexander Milosevic, AIK
Andreas Blomqvist, Mjällby AIF
Nicklas Bärkroth, IF Brommapojkarna
Victor Claesson, IF Elfsborg
Oscar Hiljemark, PSV Eindhoven
Mikael Ishak, FC St Gallen AG
Simon Kroon, Malmö FF
Sam Larsson, IFK Göteborg
Oscar Lewicki, BK Häcken
Christoffer Nyman, IFK Norrköping
Robin Quaison, AIK
Simon Thern, Malmö FF

 

Landskrona BoIS. Så heter ÖIS nästa motståndare. Ett lag som huserat i Superettan en längre tid och som hushåller sig där i mitten någonstans. De är för bra för att trilla ur, men de är inte riktigt av den kvalitet att de kan slåss om de två uppflyttningsplatserna.  Så har det åtminstone sett ut förr om åren, och någonting säger mig att vi kommer att få se något liknande även denna säsong.

Imorgon är det ÖIS tur att ta sig an skånelaget. Och det, med stor sannolikhet, utan Jakob Lindström på mittfältet. Han deltog inte i det träningspass som resterande del av laget genomförde tidigt på lördagsförmiddagen, och anledningen sägs vara en stukad fot som sållar problem. Och det såg, om man skall vara ärlig, inte så bra ut när han då och då lunkade ut från omklädningsrummet för att tala med fysio Erik Nexborn. Att han skall kunna delta imorgon känns med andra ord lika troligt som att Christofer Bengtsson tar hand om målvaktssysslan.

No good news så klart. Inget snack om den saken. ÖIS är i behov av att ha sina få innermittfältare tillgängliga, men det skall å andra sidan mycket till för att man skall ta några risker så här tidigt inpå säsongen. Speciellt då den kommande åttadagarsperioden med start imorgon kantas av tre matcher. Landskrona BoIS, Djurgårdens IF i Svenska Cupen och till sist GAIS på Gamla Ullevi den sjätte maj. Det är en rad av viktiga matcher där Jakob Lindström hade varit nyttig och en av stöttepelarna – så vi får lägga våra förhoppningar på att han är fri från sina symptom endera till på onsdag eller åtminstone tills dess att det är derbydags. Det är lätt att skynda, men i längden tjänar det ingenting till. Det gäller att ha i is magen!

Vikariera kommer troligen Johan Hedman att göra. Det är den slutsats som går att dra av dagens träningspass. Kanske är det en frukt av en fin insats på det centrala mittfältet i den senaste U21-matchen mot J-Södra, vad vet jag, men när det vankades helplansspel gick Johan Hedman in centralt tillsammans med Johan Lundgren och flera gånger om var Hans Prytz framme för att instruera och pusha. Förmodligen inför vad Landskrona BoIS kommer att bjuda upp med. Värt att notera är att Jacob Ericsson fortsatt är utanför startelvan och att kanterna täcks upp av samma par som senast – nämligen Sebastian Ohlsson och Richard Yarsuvat.

Ett val som går att ha synpunkter på efter vad Yarsuvat visade upp idag. Det såg lojt och ointresserat ut. Lite av Jakob Olsson-syndromet där tappade bollar följs upp av lite gnäll, lite lunkande och tunga blickar istället för ett stenhårt hemjobb för att återvinna bollen. Bättring blev det ett kort tag efter att Prytz gått in och för både Ohlsson och Yarsuvat poängterat vikten av att som yttermittfältare hela tiden fullfölja varje moment, men den gnistan rann ganska så snabbt ur igen. Där måste det finnas mer hunger! Mer vilja! Den finns ju djupt där inne någonstans. Det har vi sett tidigare. Men det gäller att skicka rätt signaler till omgivningen. Både till sig själv, till medspelarna och till tränaren. Något han tyvärr inte gjorde idag.

Den troliga startelvan mot Landskrona BoIS imorgon

Det blir alltså en enda justering från senast mot IK Brage. Ut går Jakob Lindström på grund av skada, och in träder Johan Hedman på samma plats. Återstår att se vad det får för effekt. Att det centrala mittfältet inte är en optimal plats för Johan Hedman skriver väl de flesta under på, men han har inte heller gjort bort sig de gånger han fått spela just där. Vad säsongen har rullat på har han dessutom fått axla en större och större ledarroll i ett annars väldigt ungt lag, vilket det känns som har gjort att han har vuxit som spelare och person. Kanske är det därför som Hans Prytz har honom före, till exempel, Filip Holländer som har det som sin ”riktiga” position.

Gästande Landskrona BoIS har som bekant den tidigare Öisaren Luka Mijaljevic i sin laguppställning. Hittills har det under 2013 stannat vid tre inhopp, men han gnetar sig närmre och närmre en startplats i Jörgen Petterssons lagbygge. Speciellt då de för stunden saknar en av seriens vassaste och mest talangfulla anfallare i Alex Nilsson (lån från Malmö FF). Till klubbens hemsida säger Luka Mijaljevic själv att han ”hoppas få sätta dig en eller två baljor” och att det blir en aning speciellt att möta sin gamla klubb trots att få spelare från den tiden är kvar (Peter Abrahamsson, Fredrik Andersson, Christofer Bengtsson, Joakim Hall, David Leinar, Jakob Lindström och Oskar Wallén).

Landskrona BoIS har tagit ut följande matchtrupp: Bill Halvorsen, Niklas Uddenäs, Max Mölder, Linus Malmqvist, Martin Rudolfsson, Philip Andersson, Liridon Leci, Tobias Malm, Patrik Åström, Andreas Dahl, Fredrik Svanbäck, Christoffer Tapper Holter, Erik Andersson, Surprise Ralani, Mathias Andersson, Luka Mijaljevic, Fredrik Olsson och Fredrik Karlsson.

Har ni inget annat för er kan ni som avslutning läsa Landskronas införrapport via denna länk.

 

Då var den avklarad. Omgång två av Superettan. Några lag (Falkenbergs FF, till exempel) har fått en drömstart, samtidigt som ett par gäng fortfarande stå poänglösa. Än är det för tidigt att dra några större slutsatser – vi får nog vänta ett par matcher till hur ogärna vi än vill det – och serien är fortfarande väldigt tajt. Som den skall vara efter två matcher. Visst, vissa lag har dragit ifrån bottengängen lite grand, men fortfarande har alla lag en stor chans att kravla sig uppåt. Det finns med andra ord ingen mening i att hänga läpp ännu. Upp på hästen igen. På’t, på’t, på’t. Och det är vad som gäller för Sambadefensiv också. Därför kommer här en matchsammanfattning av den andra omgångens samtliga matcher. Först ut är…

Landskrona BoIS – Ängelholms FF 0-0

Superettans andra omgång inleddes på fredagskvällen med ett derby i Sveriges sydligaste delar. Landskrona BoIS, som vann sin premiärmatch mot Degerfors IF, ställdes mot Ängelholms FF, ett lag som varit tuffa att möta i Superettan under ett antal säsonger men som fick se sig besegrade utav IK Brage förra helgen. Och det var ett rent under att Landskrona BoIS inte kammade fullt igen. Vad som stod i vägen för tre nya poäng var en hel rad av stolp- och ribbträffar samt en storspelande Matt Pyzdrowski i Ängelholmsmålet som stod för räddningar som självaste Neuer hade kunnat ha med på sitt CV.

Allra svettigast fick han det i den 86:e minuten då han sträckte ut rejält på en egen försvarares nickskarv efter en Andreas Dahl-frispark. De 1 993 åskådarna på plats hade redan sträckt armarna i skyn och signalerat för 1-0, men genom en otroligt vass parering långt ned vid ena stolproten snuvades Jörgen Petterssons gäng på nätrassel. Och enligt målvakten själv kan de ha att göra med att han lärt sig att kontrollera nervositeten bättre.

– Jag är alltid laddad för match, men nu blir jag inte skakig längre och stressar betydligt mindre. Jag har börjat läsa spelet mer och är lugnare med bollen.

Rent spelmässigt fanns det förmodligen mer att hämta från båda lagen. Det är fortfarande tidigt på säsongen och med handen på hjärtat så var planen inte i sitt allra bästa skick. Men det var hemmalaget Landskrona som var det lite hetare laget. Det laget med lite mer boll och betydligt hetare målchanser. Lånet från Malmö FF, Alexander Nilsson, var lite upp och ned – men klart är att han kommer bli en viktig spelare rent poängmässigt under säsongen. Hittills har han kammat noll i målkolumnen, men det närmar sig premiärmålet. Under matchens gång hade han flera farliga avslut varav ett i insidan av stolpen. Låt oss hoppas att han gör ett i nästa match så att han inte får den berömda islossningen i omgång fyra när ÖIS gästar.

GAIS – Degerfors IF 3-1

1-0, Linus Tornblad (16′), 2-0, Joel Johansson (45′), 3-0, Andreas Drugge (59′), 3-1, Ferhad Ayaz (87′)
I premiären gick GAIS på pumpen mot Varbergs BoIS, men när det vankades hemmapremiär på Gamla Ullevi i lördags tog GAIS säsongens första trepoängare – och faktiskt lagets första seger i seriespel på drygt ett år. Snacka om lättnad för Thomas Askebrand och kompani. För gästerna Degerfors IF:s del har säsongen fått sämsta möjliga start. Först förlorade man med 1-0 mot Landskrona BoIS, och nu alltså även mot GAIS. Och det för ett lag som förra säsongen höll sig undan kvalplatserna nedåt genom ett sent mål i sista omgången. Möjligen är det för tidigt att analysera och dra några slutsatser ännu, men kanske, kanske går Patric Werner och hans Degerfors IF en liknande säsong till mötes. Jo, så känns det nog. I alla fall just nu. Inte heller blir det lättare matcher framöver. Nej, först skall hemmapremiären spelas på Behrn Arena i Örebro, och sedan blir det ett besök hos GIF Sundsvall på Norrporten Arena.

I upptakten utav den första halvleken var det GAIS som tog initiativet på Gamla Ullevi. Nyförvärvet Andreas Drugge byggde upp anfallsspelet från sin centrala position varifrån han fann krossbollar ut till Wallin till vänster och Hampus Andersson till höger. Han drog sig inte heller för att slå den längre bollen, lite på ÖIS-manér, mot en framrusande Linus Tornblad eller Joel Johansson bakom Degerfors backlinje. Men det var inte på en sådan boll som GAIS tog ledningen. Istället skedde det efter att Linus Tornblad mött bollen, skarvat den runt sin försvarare och sedan dragit till med ett vristskott som skruvade sig bort från den unge August Strömberg i bortamålet. Snyggt får man medge, även om Degerforsbacken som i denna text får vara anonym får ta på sig att målet ens kom till. Visst, Tornblad är snabb och allt det där, men det är inte helt OK att släppa förbi honom så enkelt. Inte heller skall försvararen förlora en sådan kort löpduell så klart som han gjorde.

Efterhand tog ändå Degerfors IF över matchbilden lite grand, och det framförallt genom innermittfältaren och lagkaptenen Tobias Solberg, vänstermittfältaren Johan Bertilsson samt den erkänt duktige Amadaiya Rennie i anfallet. Rennie var ett ständigt orosmoment och med sin aviga stil och bollsäkerhet var det ett tufft byte för Mirza Mujcic på högerkanten där Rennie mestadels höll till i sina offensiva försök. Det hettade dock aldrig riktigt till runt Vaiho i målet – förutom då Bertilsson sköt från distans just utanför den högra stolpen.

Men precis som för ÖIS så fick Degerfors IF ett oerhört tungt psykologiskt mål i baken just innan halvtidsvilan. I en kontringssituation kom Linus Tornbland i GAIS fri med August Strömberg varpå han lobbade bollen förbi honom. I en duell där bakom krigade Joel Johansson mot flera försvarare, men han vann likväl situationen och kunde således knoppa in bollen i det vidöppna målet. Tungt, tungt, tungt. Och någonstans där gick väl också matchen.

I matchens andra halvlek satte Andreas Drugge spiken i kistan med sitt 3-0-mål på frispark innan Degerfors IF tröstmålade efter en forcering med tre minuter kvar. Åter igen var det Rennie som skapade oreda med sina dribbelkunskaper där han vände hit, dit, fram och tillbaka och det några gånger om innan han fann luckan att spela in bollen till en fristående Ferhad Ayaz som ostört nickade bollen i nät. Men det gjorde varken från eller till. Tre poäng till GAIS. Tre poäng som säkerligen kan skapa lite arbetsro på Gaisgården, publiksiffran till trots. För där kan de inte vara nöjda. 3 298 personer kom till Gamla Ullevi för att se matchen. Alltså 800 under det publiksnitt som klubben budgeterat med. En fingervisning om vad som komma skall?

Hammarby IF – IFK Värnamo 1-1

0-1, Pär Cederquist (40′), 1-1, Erik Figueroa (45′)
Den absolut sista hemmapremiären på Söderstadion gick av stapeln i söndags när IFK Värnamo kom på besök. Och till ”Bajens”, förmodligen, stora förtret slutade matchen 1-1. Inte ens i hemmapremiären på Söderstadion kunde de få fira ordentligt. Tråkigt kan tyckas, i alla fall för de dryga 12 000 på plats, men eftersom Pär Cederquist gav Värnamo ledningen och Hammarby endast mäktade med att kvittera på hörna genom Erik Figueroa så är det inte så mycket mer att göra än att gå med på en poäng. Kanske inte riktigt vad de hade hoppats på i Söder. Nej, inte alls förmodligen. Likt varje säsong skall detta vara året – året då Hammarby går upp i Allsvenskan igen – men med en poäng av fyra möjliga är det väl på sin plats att man börjar tvivla. Åtminstone till en viss grad.

Det skall väl sägas att det var Hammarby som var det bättre laget. Inte så konstigt kanske, Värnamo är ett lag som förmodligen kommer hålla till i botten och då är det inte lätt att tyglas med Kennedy, Erik Sundin och allt vad de heter. Inte heller är det lätt att stå emot 12 000 sjungande supportrar. Bara det är en enorm fördel för Hammarby och ett pungslag för laget som är på besök. Man vet att det kommer att låta när man stegar in på planen, men det är nog lättare sagt än gjort att koppla bort det och enbart fokusera på sitt fotbollsspelande.

Falkenbergs FF – Ljungskile SK 2-1

1-0, Stefan Rodevåg (4′), 1-1, Patrick Hopkins (44′), 2-1, Tobias Karlsson (55′)
Lagom till Falkenbergs FF första match på den tidigare ospelbara Falkenbergs IP lockade klubben med fri entré för de 500 första åskådarna iklädda Falkenbergshalsduk. Och frågan är väl om det kom så många halsduksbärare då det totala åskådarantalet stannade på drygt 1 300 personer. En inte alltför hög siffra även om laget från havet inte har en historia av höga publiksiffror, men de som tog sig till arenan gick åtminstone hem glada i hågen. För Ljungskile SK besegrades med 2-1 vilket innebär att Falkenbergs FF nu har gått obesegrade genom de två första matcherna.

I en intervju med Sambadefensiv inför premiäromgången lyfte Hans Eklund upp Stefan Rodevåg som en viktig spelare för Falkenbergs FF på grund av hans regelbundna målskytte. Och visst hade han rätt om det. Det skvallrar inledningen av säsongen om. Ett mål mot ÖIS på Gamla Ullevi och nu även ett mot Ljungskile SK efter fyra minuters spel. Snacka om drömstart för honom själv, men framför allt för laget. Det kunde man kanske inte tro med förra säsongens bravader i relativt färskt minne.

Ljungskiles kvittering föll just före halvtidsvilan – i den 44:e matchminuten – genom Patrick Hopkins. Ett psykologiskt mål kunde man kanske tro, ett så var det säkerligen, men Falkenbergs FF mobiliserade krafter nog att ta ledningen på nytt efter 55 minuter. Då var det Tobias Karlsson som höll sig framme och stötte bollen i mål. Och några mål föll alltså inte. Kan Falkenbergs FF bli ett lag att räkna med i år? Ja, varför inte. Någon nedflyttning bör det väl i alla fall inte bli tal om. Så känns det i dagsläget.

Jönköpings Södra IF – Varbergs BoIS 2-1 (Borås Arena)

1-0, Robert Gojani (56′), 1-1, Gabriel Altemark Vannemyr (76′), 2-1, Aleksei Kangaskolkka (94′)
Försnacket till denna match handlade mestadels om det faktum att Stadsparksvallen var ospelbar och att matchen, för andra gången denna säsong, därför flyttades till Borås Arena. Det känns inte riktigt OK att planerna inte håller kvalitet nog att ens spelas på när det vankas seriespel, utan att man skall behöva spela sina hemmamatcher på bortaplan. Visst, det är väl enbart J-Södras fel i detta fall och de får väl skylla sig själva, men det ger en negativ och oseriös klang, tyvärr.

I matchens första halvlek var spelet väldigt tempofattigt, och Varbergs BoIS hade inga problem med att få stopp på Jönköpings offensiva försök. Istället var det Varbergs BoIS som i slutet utav halvleken kom igenom via kontringsbollar. Dock, vilket gjorde att halvleken slutade 0-0, mynnade det aldrig ut i något nätrassel.

När domaren blåste igång halvlek nummer två brakade det loss rejält. Hela tre mål skulle falla under denna 45 minuter långa period. J-Södra var laget som kom ut bäst, och således kom också 1-0 genom Robert Gojani ganska så väntat. Nu skulle J-Södra dra ifrån, kunde man kanske tro, men icke sa nicke. Istället tog Varbergs BoIS överhand spelet och kunde kvittera med kvarten kvar. Och självklart var det spjutspetsen Altemark Vannemyr som stod för målet. Hans tredje, redan nu, för säsongen och en ensam ledning i skytteligatoppen.

Men inte blev det någon poäng för hans Varberg ändå. Nej, J-Södra stod för en ÖIS-2011-prestation mot FC Rosengård och avgjorde i den 94:e matchminuten. Och tacka Aleksei Kangaskolkka för det. Snacka om att ge hemmapubliken valuta för pengarna. Snacka om att majoriteten av de som kom för att se premiären också kommer att återkomma – men då, förhoppningsvis, inte till Borås Arena.

IK Brage – Östersunds FK 0-0

Conny Karlsson, Dulee Johnson och Njogu Demba-Nyrén. Där har vi tre av IK Brages nyförvärv inför säsongen. Lägg till ännu ett namn, Jan Tauer, och du förstår att IK Brage är ett lag som av många anses intressanta att följa under 2013. Och det blev också seger i första matchen. Nere i Ängelholm vann med med 2-0 efter två mål i den andra halvleken. Tyvärr, åtminstone om du frågar Conny Karlsson, fortsatte inte den sviten i kväll. Någonting som han (Karlsson) var till synes bitter över i intervjun efter matchen. Skall man vara ärlig – och det skall man vara – såg spelet under stora delar otroligt tafatt ut. Från båda lagen, bör tilläggas. Men kanske framförallt från hemmalaget. Utan tvekan var det Östersunds FK som var det hetare laget. I alla fall i andra halvleken, där Patrik Carlgren i hemmamålet fick parera en del farliga målchanser å ÖFK:s vägnar.

0-0 stod sig dock matchen ut vilket därför också betyder att Östersunds FK är fortsatt obesegrade i Superettan. Någonsin.

Örebro SK – GIF Sundsvall 3-0

1-0, Mohammed Khalid (30′), 2-0, Alhassan A Kamara (44′), 3-0, Ahmed Yasin (86′)
Omgångens avslutande match vann Örebro SK oerhört enkelt mot GIF Sundsvall. 3-0 säger egentligen allt. Örebro SK är ett topplag som kommer ta klivet upp, så blir det nog, och GIF Sundsvall har ännu inte förstått att det krävs 100 % arbete för att klara av Superettan. Söndagsjogging fungerar inte. Så är det bara. Och det måste de nog förstå snarast. För nu ligger de absolut sist i Superettan som ett topptippat gäng. Till och med ÖIS är före…

 

Visst är det väl så, att det i år är världens roligaste Superettan. ÖIS har gått upp, GAIS och Örebro SK har åkt ned och favoriten Hammarby IF harvar fortsatt i landets näst högsta serie. Det känns väl inte som att Superettan någonsin har varit hetare. Näppeligen så. Åtminstone var det bra länge sedan. Och så här i inledningen utav säsongen när alla lag är fulla utav förväntan – ja, då är det svårt att se någonting negativt. Allt är uppåt. Positivt. Tipp topp, tommen opp, som en av de norska längdskidåkarna sade i vintras samtidigt som hon höjde tummen i skyn. Allt är oförstört. Det finns inga hinder. Bara möjligheter. Därifrån föddes också idén om att plocka upp denna gamla matchsammanfattningsartikeln som huserade på Sambadefensiv under ett kort tag där i begynnelsens tid. Här får ni det allra viktigaste från de andra matcherna i Superettans inledande omgång. Håll i er!

Varbergs BoIS – GAIS 3-1

1-0, Gabriel Altemark-Vannemyr (6′), 1-1, Joel Johansson (36′), 2-1, Alexander Mellqvist (38′), 3-1, Gabriel Altemark-Vannemyr (96′)
Kanske något överraskande besegrade Varbergs BoIS ett annat grönsvart gäng – GAIS – i Superettans första match på Påskbergsvallen. Nej, det var kanske inte vad gemene man hade trott före matchen, trots allt. Visserligen är inte GAIS tippade att hamna i den absoluta toppen när serien skall summeras, men de har åtminstone ett lag innehållande kvalitet nog att klå Varbergs BoIS. Men så blev det inte. Istället vann hemmalaget med 3-1 efter att man först tagit ledningen i matchens sjätte minut, tagit ledningen på nytt bara tre minuter efter Joel Johanssons kvittering till 1-1 och sedermera också dödat matchen i den 96:e matchminuten då Altemark-Vannemyr kontrade in bollen i mål när Göteborgarna satsat allt i offensiven för att om möjligt komma till läge för en kvittering.

Noterbart är att den gamle Öisaren Alexander Mellqvist stod för det avgörande målet i matchens 38:e minut. Efter ett inlägg i den 38:e minuten kunde han tämligen ostört trycka bollen i nät just efter att GAIS firat sin kvittering. Men det är väl också då, i det skedet, som man är som mest sårbar. Och det fick GAIS känna på. Nu blåser det lite kallt på Gaisgården. Förlust även i nästa match och krisrubrikerna är nära (om än alldeles för tidigt om man skall se nyktert på det).

Östersunds FK – Assyriska FF 1-1

0-1, Amin Nazari (7′), 1-1, Tobi Joseph (33′)
Utöver ÖIS så gick även Östersunds FK upp i Superettan under den föregående säsongen. Således är det också det lag som man har sämst koll på. Någonting jag antar att det allra flesta kan skriva under på. Men det är nog dags att börja stifta bekantskap med detta gäng. För bevisligen är de inte en hög hundskit. Det vittnar lördagens hemmapremiär mot Assyriska FF om. Visst, AFF hade en rätt dassig fjolårssäsong, men de är ett lag att räkna med och har så varit under en längre tid. Och att då få med sig 1-1 i sin första Superettamatch någonsin där, vad man kan anta, nerverna kunde tas på är en godkänd utgång.

Spelmässigt var det väl visserligen Assyriska FF som var det ledande laget. De kan spelet på konstgräs. Och ledningsmålet smällde man in redan efter sju minuters fotbollsspelande å Jämtkraft Arena. Målskytten hette Amin Nazari och uppvaktningen från hemmaspelare var vid det avslutningsläget helt obefintligt. Nerver, kanske. Men ändå för kasst. Det måste man säga. Helt ostörd fick han nämligen sätta pannan till, den gode Nazari.

Men Östersunds FK kom i kapp. Åtminstone målmässigt. Det dessutom innan första halvleken hade passerat. Via en frispelning signerad Mendiola kunde Tobi Joseph ganska så stapplande komma helt fri och ”placera” bollen under den utrusande målvakten. Östersund själva vill beskriva målet som ett snyggt sådant, men jag håller inte riktigt med. Det var mer ett blunda och skjuta-mål där bollen nuddade vid målvakten för att sedan rulla in i målet. Men de räknas de också.

Landskrona BoIS – Degerfors IF 1-0

1-0, Amethyst Bradley Raleni (65′)
Det var en aning speciella förhållanden inför Landskronas möte med Degerfors IF i lördags. Degerfors IF hade inte spelat en match på naturgräs tidigare under försäsongen och hemmalaget Landskrona BoIS gick för första gången ut på hemmaborgens matta då den tidigare varit ospelbar. Och att Degerfors IF inte spelat på gräs på ett par månader syntes ganska så tydligt. De var inte riktigt med och Landskrona BoIS hade övertaget sett till målchanser. Dock utan att trycka bollen i nät, trots flera möjligheter till nätrassel.

Men matchens enda mål kom ändå från BoIS:s sida då ”Surprise” pangade in bollen bakom August Strömberg i den 65:e matchminuten efter att Patrik Åström bröstat ned ett inlägg rakt i gapet på sin medspelare som bara hade att sätta dojan till. ”När jag såg bollen komma mot Åström försökte jag hitta en bra position för att få ett bra skottläge om han skulle få ner bollen till mig. Åström gjorde det bra med att på en touch få ner den och jag fick på ett bra direktskott. Det var ett snyggt mål”, sade ”Surprise” själv efter matchen.

Trots att Malmö FF-lånet Alex Nilsson, framför allt, hade lägen att utöka ledningen stannade det vid ett mål. Något som de i efterhand förmodligen inte bryr sig om alls. Tre poäng är tre poäng och de kunde näppeligen kunde fått en bättre start på säsongen. En ganska så stor smolk i bägaren var dock att nyförvärvet från Hammarby IF, Andreas Dahl, utgick skadad. Det kan kosta. Där har BoIS:arna en pådrivare, en kämpe, en framspelare och en riktigt bra hörn- och frisparksskytt att tillgå.

Ängelholms FF – IK Brage 0-2

0-1, Peter Nilsson (46′), 0-2, Mats Cato Moldskred (92′)
Nere i Sveriges sydligaste delar tog det upphaussade IK Brage en meriterande premiärvinst mot Ängelholms FF inför mindre än 600 åskådare. Med nyförvärven Jan Tauer och Dulee Johnson i startelvan gick Conny Karlssons nya gäng segrande med två måls marginal. Och det trots att hemmalaget behärskade underlaget absolut bäst under de första 25 minuterna. Men sedan kom gästerna in i det ganska så ordentligt, med Dulee Johnson som fullständigt briljant på det centrala mittfältet. Enligt utsago var han så där snuskigt bra. Tänk er Jakob Lindström-klass och ni kan nog föreställa er Johnsons betydelse för IK Brage i söndags.

0-1-målet satte anfallaren Peter Nilsson just efter att Dragan Banjac blåst igång den andra halvleken. På ett fint förarbete av Dragan Kapcevic gjorde Nilsson IK Brages första mål för säsongen. Snacka om drömstart på halvleken! Klockan hade inte ens tickat på i en minut innan bollen låg i nät. Det var dock på håret att Ängelholms FF kunde rygga in 1-1 en stund senare då målvakten Carlgren stod för en fadäs modell grande. Vid en utspark sköt han i ryggen på en av hemmalagets anfallare varpå bollen tog en luftfärd innan den gick i Carlgrens överliggare. Ruskigt, ruskigt nära.

När Ängelholms FF gick ned på en trebackslinje från minut 80 och framåt och satsade på långbollar mot offensivt straffområde kunde IK Brage kontraslå in 0-2-målet. Bollen slog Dulee Johnson och skottet sköt Mats Cato Moldskred. Conny Karlsson sov nog gôtt i söndags natt.

GIF Sundsvall – Jönköpings Södra 0-3

0-1, André Salicir (52′), 0-2, Tommy Thelin (55′), 0-3, Robert Gojani (67′)
Omgångens kanske största skräll stod Jönköpings Södra för då man bortaslog GIF Sundsvall med 3-0 på Norrporten Arena. Snacka om tung viktora. Näppeligen vad någon hade trott på förhand. J Södra är inget bonkegäng, men Giffarna satsar på allsvensk comeback omedelbart – och då räcker inte fadäser likt detta. Tre mål i arslet på hemmaplan…det är aldrig OK. Kanske var Sören Åkeby inte så pjåkig, ändå?

- En premiär är alltid speciellt för alla inblandade och kanske fanns en viss ängslan i laget, så brukar det kunna vara, sade Sundsvalls Joel Cedergren efter 0-3-fadäsen mot J Södra. Och visst är det väl så. Det finns en nervositet att handskas med. Det finns press, tryck och tunga axlar att hantera. Men man kan också bli ganska så trött på den undanflykten. Den kommer efter varje premiäromgång. År efter år. Säsong efter säsong. Har allt som man haft i bakhuvudet halvåret tidigare bara runnit av en? Jag vet inte, men det känns som en billig ursäkt som borde vara utdaterad vid det här laget.

Målen rann bokstavligt talat in i matchens avslutande 45 minuter efter att lagen gått mållösa av den första halvleken. Målskyttet öppnades av André Calisir knoppade in bollen efter en hörna. Den vågen rann sedan J Södra på – till skillnad från GAIS som istället slappnade av – och således kom också tvåan kort därpå. En aning turligt må hända, och absolut inte utefter vad som var tanken, men Tommy Thelins inlägg gick hela vägen in i målet. En glädjedödare för de 1500 åskådarna på plats på Norrporten Arena i söndags.

När GIF Sundsvall tappade allt och lite till och irrade runt som yra höns passade gästerna på att göra ännu ett mål. Daryl Smylie fann Robert Gojani och vips så var förnedringen ett faktum. Och det går inte att säga annat än att det var en rejäl missräkning från GIF Sundsvalls sida. Men det skall man ha klart för sig, det går inte att glida igenom en serie bara för att man kommer ovanifrån. Fråga ÖIS 2011-årsupplaga. Motivation slår klass i alla (de flesta…) lägen och vill man inte vinna så kommer man inte heller att göra det. Tar man inte kriget där ute på plan slutar det oftast illa. Upp och hoppa, GIF!

Ljungskile SK – Hammarby IF 0-0

Det krävdes fem raka matcher innehållande mål innan säsongens första 0-0-match registerades. Och då var det Ljungskile SK och Hammarby IF som möttes på Borås Arena då Markbygg Arena var ospelbar. Förmodligen till Bajarnas stora glädje. Nu slapp de bedrövliga Markbygg Arena och istället fick de möjligheten att röja och skapa en fin ljudkuliss på en av Sveriges vassaste bortasektioner. Men det hjälpte föga. Hammarby IF gick inte att känna igen och skall man leva upp till sina supportrars förhoppningar krävs det betydligt mer än så här. För det var faktiskt så att Ljungskile SK var det lag med bäst möjligheter att bryta dödläget. För åh, vad nära man var att ro åt sig alla tre poäng. Och det vore ju, med deras försäsong i åtagande, en rejäl skräll. Men inte var det långt ifrån. Med lite mer tur och med lite mer skärpa så hade LSK skickat hem Hammarby IF poänglösa till Stockholm. Men man fick nöja sig med ett kryss. Ett kryss som de säkerligen är rätt nöjda med ändå.

Örebro SK – IFK Värnamo 2-0

1-0, Alhassan A Kamara (60′), 2-0, Mohammed Khalid Saeid (86′)
Den första omgångens näst sista match spelades mellan topptippade Örebro SK och bottentippade IFK Värnamo på Behrn Arena i Örebro. Det ena laget skall slåss om de två översta platserna samtidigt som David Björkeryds nya gäng kommer att få kämpa arslet av sig för att hålla sig kvar i Superettan. Och sett till dagens match så är förhandsprofetiorna helt i sin ordning. För det var väl aldrig något snack om vilket lag som skulle vinna. Visst, det stod 0-0 i paus, men då hade Örebro SK varit det bättre laget och också haft en del chanser. Dock utan att täppa till helt bakåt. För på tilläggstid i den första halvleken höll IFK Värnamos nya anfallare Pär Cederqvist på att spela fram Khalili till ett ledningsmål, men då tog bollen i målramen.

Till den andra halvleken fortsatte hemmalaget att trumma på och vara det spelförande laget och således gjorde man också matchens första mål. I den 60:e matchminuten slog Haginge ett inlägg som Kamara knoppade in – och visst känns det som att det har varit osedvanligt många nickmål efter inlägg i denna premiäromgång. Crespo, som han kallas, gjorde i alla fall inget misstag vid avslutningsläget – men man kan ju undra var markeringen är vid dessa lägen generellt sett. Det känns som att det är under all kritik.

I matchens slutminuter drogs Sphetim Hasani ned i straffområdet och domare Jim Petersson pekade på straffpunkten. Straffen tog Saeid hand om och sekunderna senare låg bollen i mål. 2-0 till Örebro SK, alltså. En siffra som stod sig de återstående minuterna. Och därmed bärgade det svartvita gänget tre mycket viktiga poäng i upptakten utav säsongen.

 

Även om gårdagen mestadels ägnades åt att sörja Sebastian Johanssons avsked från ÖIS så fanns det trots allt lite att glädjas åt på annat håll. Nämligen att en annan Öisare kickade fotboll för U21-landslaget i Walsall mot England (i en träningsmatch som för övrigt slutade med hemmaseger, 4-0, där det aldrig var något snack om vilket lag som var bäst och skulle vinna). Och inte nog med det, det var dessutom Jonathan Azulays första framträdande i Sveriges U21-landslag någonsin. Det trots att han är född 1993 och det högst tillåtna födelseåret är 1992.

Speltiden i debuten blev en aning begränsad. Det blev faktiskt inte mer än ett inhopp som klockade totalt 18 minuter. Klent! Istället valde förbundskapten Håkan Ericson att satsa på Filip Helander, Malmö FF, och Alexander Milosevic, AIK som det startande mittbacksparet. Med facit i hand kunde det inte varit ett sämre beslut. Fyra bollar i arslet. Långt ifrån godkänt av de två allsvenska herrarna! Time to step eller lämna över en av platserna till ÖIS mittbacksgeneral Azulay.

Hör du det, Ericson?

Nu!

Även om det blev ett inhopp för Azulays del – tillslut – så skedde det inte på favoritpositionen i mittbacksförsvaret. Istället fick han nöja sig med att byta av Mattias Johansson på högerbacksplatsen. Enligt utsago kom han undan med skinnet i behåll trots att han lyckades med att kapa Conor Wickham på det sätt att han erhöll ett gult kort. Men förhoppningsvis säger det bara vem Jonathan Azulay är. En benhård spelare som inte släpper en djävel över bron. Inte ens David Leinar kan gå säker. Och det säger en hel del då Leinar har promenerat runt obehindrat på ÖIS-gården sedan Valter Tomaz Jr packade ihop och drog vidare. Kanske, kanske, kanske har vi nu någon med samma tuffhet igen. Medge att det vore fantastiskt.

 

Hipp hipp, hurra hurra hurra hurra!

Söndagen den fjärde december år 1887, för exakt 125 år sedan, bildades Sveriges äldsta fotbollsförening – Örgryte IS – något vi har att tacka en grupp ungdomar, med ordförande Wilhelm Friberg i spetsen, för. För det är på grund av det där entimmas långa mötet i december år 1887 där ett skridskosällskap bildades som vi har fått möjligheten att fylla våra hjärtan med rödblått blod. Det är på grund av den där söndagen där allt började som vi har fått chansen uppleva både magiska och mindre magiska stunder tillsammans med likasinnade. Allt på grund av den grund som då lades. En helt underbar grund som nu har bringat fram en 125 år lång historia. En 125 år lång historia att vara stolt över. Att vara stolt över att man är en av den.

Det har hänt en hel del under dessa 125 år. 1892, fem år efter att Örgryte Idrottssällskap först sett ljuset, spelades den första fotbollsmatchen med moderna regler i Sverige. På Heden segrade ÖIS mot Lyckans Soldater. Segersiffrorna skrevs till 1-0 – mycket tack vare de Skottar som ÖIS hade i sitt lag. Så här skrev Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning om matchen:

”I spelet deltogo 11 man från vardera av Idrottssällskapet LS (Lyckans Soldater) och Örgryte Idrottssällskap. Bland de senare befunno sig sex skottar, som visade en skicklighet i spelet vida överlägsen de svenska deltagarnas. Det var otvivelaktigt ganska lärorikt att se med vilken beräkning skottarna spelade och vilken uppmärksamhet de engagerade sin ledare. Under det att LS gossar måste nedlägga mycket mera ansträngnig och därmed följande kraftförbrukning i sin strid, så vann ÖIS en slutlig seger mera genom sin taktik. Det som spelades var det så kallade Associationsspelet och det skulle vara gjort inom 20 minuter. I den första dusten blev striden oavgjord, men i den andra segrade som ovan nämnt ÖIS (1-0) sedan LS under 17 minuter försvarat sin ställning.”

Mer än ett århundrade och många segrar senare – bland annat genom 12 SM-guld, det första 1896 och det senaste 1985, och ett Cup-guld – har berg-och-dalbanan gått åt båda håll. Både upp och ned. Och även om ingen av oss har varit med sedan begynnelsen så har många av oss trots allt tillräckligt med kött på benen och tillräckligt många Öisår på nacken att minnas tillbaka på brassar, topplaceringarna i början av 2000-talet och den cirkus som har varit sedan dess. Nervdaller i det allsvenska kvalet mot Assyriska 2004, degraderingen 2006, återtåget 2008 med allt vad det innebar samt det fria fall som mer eller mindre pågått konstant sedan dess.

Inte heller 40- och 50-talet var särskilt positiva från en rödblå synvinkel. Då huserade laget i dåvarande Division 2. Men när 50-talet gick mot sin ände återfick ÖIS greppet och mycket tack vare den spelande tränaren Gunnar Gren var Sällskapet åter i Allsvenskan år 1958 efter hela 19 års frånvaro. Säsongen därpå, 1959, fortsatte laget på den positiva vågen då man tack vare sin offensivinriktade fotboll slutade på en fjärde plats i sluttabellen. Men inte nog med det: hemmasnittet på Gamla Ullevi var 25 520 åskådare. Ett enastående facit som står sig än idag och som förmodligen också kommer att så göra väldigt lång tid framöver. Vid denna tidpunkt hade ÖIS den så omtyckte Agne Simonsson i anfallet, kamperad av Rune Börjesson. Något som benämns i en av verserna i Hobsons låt ”ÖIS är laget”:

När Simonsson och Börjesson, var med i rödblå laget
Och så kom Wing, och Örjan med, då var det stora slaget
Ett kämparlag med mästare, av unga tuffa grabbar
De gjorde mål som vi fick se, och aldrig några tabbar

Men trots ”det stora slaget” – där Agne Simonsson var med och tog VM-silver i världsmästerskapet 1958 och där han 1959 vann både Guldbollen och Bragdguldet efter sin match mot England på Wembley Stadium – blev det inget SM-guld. 1960 förbättrade man visserligen sitt resultat och kom trea efter IFK Norrköping och IFK Malmö, dessutom fick man epitetet Lirarnas lag för sin vilja att spela fotboll längs backen, men någon första plats bärgade man inte. Det närmsta ÖIS kom ett till guld under dessa år var fyra år senare då laget åter igen kom trea i tabellen – men med samma poäng som ettan Djurgården och tvåan Malmö. Marginaler, marginaler.

Nästa – och det senaste – guldet låg i ÖIS händer år 1985. Fem år senare hade man efter några up n’ down-perioder åter befäst sig i landets högsta serie. Visserligen hade man inte mycket att hämta i slutspelen – där åkte ÖIS ut relativt enkelt och snabbt – men år 1985 föll allt på rätt plats. Med Agne Simonsson från tränarposition och Sören Börjesson som vassaste spelare slog man rivalen IFK Göteborg i ett dubbelmöte. Hans Prytz, huvudtränare i dagens ÖIS, fanns även han med i laguppställningen.

Men något större lyft kommer aldrig därefter. ÖIS nådde inga högre höjder.  1986 åkte laget ur Europacupen med ett smack och även om Sällskapet 1988 fanns med i slutspelet efter att ha slutat fyra i tabellen så följdes det 1989 upp av en sämre säsong och 1990 var det bara att säga hejdå till högsta divisionen. Som näst sämsta lag åkte ÖIS ur och dessutom förlorade laget med 1-7 mot Djurgården. Örgrytes största förlust i Allsvenskan någonsin.

Det dröjde sedan till 90-talets avslutande år innan Örgryte IS var att räkna med igen. I laget fanns bland annat Marcus Allbäck som 1999 blev skyttekung efter att ha återvänt från danska och italienska utflykter. Vid rodret satt den nuvarande förbundskaptenen Erik Hamrén som på något vis lyckades vända 1998 års krislag till ett lag att räkna med redan -99. 2000 vann ÖIS sitt första och hittills enda Svenska Cupen-guld.

Därefter kan de flesta av er historien. Afonso och Paulinho Gúara gjorde lite vad de ville under några säsonger innan pulkabacken blev både brant och hal. Hal som tusan. Och snabbt utför gick det sannerligen. Afonso stack till Malmö FF och 2004 räddade Tryggvi Gudmunsson Örgrytes Allsvenska existens genom en snedspark på övertiden. Men tyvärr var det bara konstgjord andning. År 2006 var det för, jag vet inte hur många gånger i ordningen, avvinkning åt Allsvenskan efter ynka tre segrar på hela säsongen.

År 2007 blev ännu värre. ÖIS lyckades näppeligen med någonting i Superettan och det osade hett kring Janne Carlssons öron. I samma veva var FC Gothia på tapeten. Det var rörigt i alla led. Ingen hade koll på någonting och ÖIS var i fortsatt rullning. I anfallet befann sig ingen annan än Iheb Hamzeh och längre ned i banan sprang Jukka Sauso runt som ett irrvarv.

Till april 2008 var det 13 nya spelare i ÖIS. En total utrensning gjordes. Säsongen gick genom hela året galant och när Marcus Allbäck var tillbaka i Sällskapet till matchen mot Jönköping Södra stod det mer eller mindre klart att ingenting i Superettan skulle kunna stoppa ÖIS från Allsvenskt spel 2009. Och så blev det inte heller. I den näst sista omgången klev Öisrävarna Marcus Allbäck och Magnus Källander fram och pangade laget till en högre division.

Nu skriver vi snart 2013 och äntligen börjar pulkabacken plana ut en aning. Efter de tre efterföljande åren där allt gick så fel som det bara kunde gå (nästan i alla fall) så var det det här 125:e året som vände skutan. Åtminstone en bit. Nu är det positiva vindar igen. På Öisgården hörs skratt och framtidsvisioner. Men det skall skyndas långsamt. Ekonomin i förarsätet. Alltid. A. L. L. T. I. D. Men inte längre räds man utmaningar. Nu suktar man efter dem.

Och vem skall man tacka för detta om inte Wilhelm Friberg…

 

Limhamn Bunkeflo har haft en besvärlig säsong. Laget har tampats kring det nedre kvalstrecket i stort sett under hela säsongen och slåtts med näbbar och klor för att hålla sig kvar i Sveriges tredje högsta division. På planen har de däremot en spelare som sticker ut lite mer än de andra på grund av att han leder den interna skytteligan ganska så markant trots att hans utgångsposition inte är anfallet. Slänger man en titt på den totala skytteligan ligger han på en delad åttondeplats. Jag talar om Richard Henriksson. Och Sambadefensiv har fått en pratstund med den samma inför matchen imorgon.

Du är fostrad i Malmö FF men gör nu din andra sejour i Limhamn Bunkeflo. Varför återvände du till LB efter två säsonger i FC Rosengård?

- Limhamn Bunkeflo hade en uttalad satsning om att gå upp i Superettan och dessutom hade de gjort bra värvningar på papperet.

Beskriv dig själv som fotbollsspelare.

- Jag är väl främst en lagspelare som ger allt för laget.

Ni ligger nu just ovanför kvalstrecket nedåt. Är du nöjd med er prestation fram tills nu?

- Nej, det är jag verkligen inte. Det går inte att vara nöjd när man ligger där nere i botten av tabellen.

Du har ju annars gjort åtta mål och leder med det den interna skytteligan. Ett kvitto på att du har gjort det bra?

- Ja, precis. Jag är ju egentligen mittfältare och inte anfallare men har blivit framflyttad efter att målen började trilla in.

- Jag har gjort ganska många mål och det är så klart kul för mig.

Erol Bekir fick lämna sin post som huvudtränare mitt i säsongen. Rörde det till det i gruppen, eller?

- Nej, det tycker jag inte att det gjorde. Det är sådant som kan hända i alla klubbar. Det känns dessutom bra nu.

Vad skulle du säga är den största skillnaden mellan Erol Bekir och Sven Sjunnesson som tränare?

- Det är svårt att avgöra, tycker jag. Sven har ju inte satt sin egen prägel på laget fullt ut än utan mest fortsatt på vad som var. Men det är alltid svårt att jämföra två helt olika tränare.

Förra säsongen tog ni poäng på Gamla Ullevi och dessutom vann ni med 3-0 i mötet på Limhamns IP. Däremot förlorade ni ju med uddamålet när lagen möttes på Gamla Ullevi i inledningen av denna säsong. Har du fått någon uppfattning om Örgryte som lag och vad talar för att ni skall återupprepa trenollsegern från 2011?

- Klart att det blir en tuff match. Men jag tror att det lag som gör första målet också vinner matchen. Så känns det.

Slutligen: klarar ni att behålla avståndet till bakomjagande lag och därmed säkra fortsatt spel i Division Ett?

- Det tror jag att vi gör. Det skall mycket till för att vi inte skall klara det. Vi ligger någon poäng före och har bättre målskillnad. Dessutom har vi ju haft ett tufft schema det senaste med serietvåan Lund och nu då serieledaren ÖIS. Men vi har allt i våra egna händer.

© 2012 Sambadefensiv Kontakt: kontakt@sambadefensiv.se Suffusion theme by Sayontan Sinha