När Johan Hedman värvades för ungefär en och en halv månad så skrev jag (Felix) en text där jag gissade lite kring vilken typ av spelare Johan Hedman var och jag såg framför mig en stor och stark targetplayer som skulle flytta på både den ena och den andra försvararen. Detta skrattades det gott åt uppe i Rotebro. En person gjorde det ända rätta då man läser något som är felaktigt, dvs han tog saken i egna händer och skrev som det skulle vara. Så varsågoda, detta är historian om Johan Hedman. Njut!

Nyheten om värvningen slog ner som, om inte bomb, så i alla fall ett knallskott. Få öisare hade hört talas om denne Stockholmare som tydligen var en av de bättre division 2-spelarna och som tackat nej till klubbar som Brommapojkarna och Djurgården. Hans längd och vikt vittnade om en stor och stark boxspelare som i första träningsmatchen mot GAIS förhoppningsvis kunde flytta på Ekunde och dunka upp den i nättaket.

Vi läste det på forum och bloggar samma dag som det blev klart och vi skrattade gott. Jag befann mig då i Göteborg tillsammans med Johan för att skriva på kontraktet med ÖIS och hälsa på vännen Daniel Svanström. Kontakten med familjen Svanström var den som så småningom tog Johan till Örgryte efter ett första möte under beachfotbollsturnering i Thailand där Hedman smällt in två ”Van Basten-mål”, som Svanström uttryckte det när han kom hem till vännerna i Götet.

Uppgifterna om Hedman var till viss del sanna, till viss del helt tagna ur luften. Att han tackat nej till BP och Djurgården stämde inte riktigt. BP var intresserade av Johan efter säsongen 2007, när han som tjugoåring vunnit skytteligan i division 4, men efter en träningsmatch och några träningar kände Johan att det lutade åt träningar med A-truppen och en utlåning till någon samarbetsklubb i division 1 och valde därför att spela division 3 med Rotebro. Dealen med Djurgården hann inte ens så långt då ett erbjudande om några veckors provspel skulle krockat med den tre månader långa utlandsresan som i slutändan ledde till ÖIS. Till viss del sanning alltså.

Men spelstilen? Vi skrattade som sagt gott. Vi såg framför oss vilket antiklimax det skulle kunna bli om fansen tror att man värvat en stor och tung striker som spottar in mål. Jag har spelat med Johan sedan barnsben och visst har han alltid öst in mål, men han är inte killen som flyttar på Ekunde. För att förstå vilken spelare ni fått i Hedman tog jag därför kontakt med sambadefensiv och bad att få skriva en gästartikel. Min avsikt är inte att hylla min vän, inte heller hänga ut hans svagheter då jag givetvis önskar honom all lycka och vet att han är spänd över flytten. Jag kände dock att det vore på sin plats med en liten historia som förhoppningsvis säger någonting om fotbollsspelaren Johan Hedman. Håll till godo.

Lördag 8 oktober 2011, strax norr om Stockholm

-  Hur är det med foten Johan, vi funderar på om du kanske ska börja på sidan om du inte är 100?

-  Jag spelar. Jag tänker spela. Det är inte ofta jag kräver eller ber om någonting men idag tänker jag fan spela.

Det var en obetydlig sista omgång i division 2 norra Svealand. Rotebro hade säkrat kontraktet två omgångar tidigare och kom från en svidande prestigeförlust mot ärkerivalen Sollentuna United. Matchen hade kommit av sig då Rotebros lagkapten och stjärna Johan Hedman hade utgått skadad. Även motståndarnas kapten Jens Åberg erkände efteråt att vinsten kändes lite snöplig, utan Hedman försvann prestigen. En vecka senare var Hedman långtifrån återställd. Hårt tejpad, kraftigt haltande, utebliven från veckans träningar, men fast besluten att spela. Sista omgången, hemma mot jumbon Kvarnsveden, i sin egen avskedsföreställning.

Säsongen 2011 skulle bli ett nostalgiskt år. Redan inför säsongen hade han deklarerat att det var hans sista säsong som fotbollsspelare. Träningarna kändes inte längre inspirerande, klättringen uppåt i seriesystemet med Rotebro började nå sin topp och det fanns mer i livet än fotboll. Det skulle bli ett sista år med Rotebro för att få tid att ta adjö till klubben som fostrat honom sedan barnsben. Förvisso skulle han komma att tänka om angående den fortsatta karriären efter att anrika Örgryte tog kontakt. Han bestämde sig slutligen, efter år av påtryckningar från omgivningen, för att se hur långt han kan nå med fotbollen. Kanske behövde alternativen skalas ner till de ultimata lägga av eller gå vidare för att trygghetsmänniskan Johan Hedman skulle utmana sig själv att ta klivet uppåt. Oavsett vilket skulle eran Rotebro nå sitt slut.

Varje hemmamatch på Skinnaråsens gräs var en match närmare avskedet. För utomstående kan det ses som löjligt att man behöver en hel säsong på sig för att ta avsked men inte för Hedman. För honom var Rotebro lika betydelsefulla som United är för Ryan Giggs. På sin blogg, djupt uppskattat av närmast sörjande, hade han under hösten blivit alltmer känslomässig. Under sista veckan inför avskedsmatchen skrev han en artikelserie under rubriken Farväl Rotebro. Sättet på vilket han beskrev allt han skulle sakna med Rotebro är tankarna hos en ung spelare med ett gammalt sinne. Ord om vad fotboll kan betyda när det är som vackrast för tankarna till ideal som blir allt mer sällsynta inom dagens fotboll.

Av allt som hade hållit honom kvar i klubben fanns det några som kanske betytt mer än andra. Tjejerna. Under åtta års tid hade han tränat klubbens F93-lag och tidpunkten för flytten tajmade väl med tjejernas avslut som juniorer. Givetvis ville de behålla honom när klubben nu ska starta damlag, men samtidigt är de väl medvetna om de uppoffringar han gjort för dem genom åren. ”Det är bra att han flyttar, det är dags att han gör någonting för sig själv nu”, som en av tjejerna uttryckte det i lokaltidningen.

Fotbollsmässigt hade han, nästan på egen hand enligt vissa, varit med och fört upp blåbärslaget Rotebro från division 5 till division 2 på fem år. Han hade spelat många viktiga matcher under åren, han hade gjort många viktiga mål (totalt 112 stycken i tävlingssammanhang), men få matcher var lika viktiga som denna. Få mål skulle ha känts skönare att göra än ett allra sista. Tränarna böjde sig för Hedmans vädjan om spel, han fick starta.

Jag kom sent till matchen och var framme först i slutet på första halvlek. Jag ställde mig bredvid en av lagets skadade spelare för en summering.

-  Vad står det?

-  0-0. Dom blir nästan utspelade.

-  Hur går det för Johan?

-  Det ser inte alls bra ut. Han kan ju knappt springa, kolla på honom, han haltar ju som om foten vore av. Dom måste ta ut honom i halvtid.

-  Det kommer han aldrig gå med på. Inte i sin sista match. Och ärligt talat, även om han inte kan springa så gör han mer nytta stillastående än någon annan. Han måste göra mål för att gå om Rajalakso i skytteligan också. Det förvånar mig inte om han hänger dit nån i andra.

Inför sista omgången låg Hedman ett mål bakom Enköpings Joel Rajalakso i skytteligan. Han var tvungen att göra minst ett för att hamna jämsides. Att vinna skytteligan hade aldrig varit särskilt viktigt för Hedman, åtminstone inte som senior, men nu när han ändå låg där i toppen kände han att han lika gärna kunde ”vinna skiten”, som han själv uttryckte det.. När vi spelade tillsammans i pojklagen var det dock annorlunda. Om laget förlorade med 4-3, men Johan gjorde 3 mål, då var han glad. Om vi vann med 1-0, men jag gjorde målet, då var det skit. Just denna dag kan man därför säga att en liten del av barnet Johan spelade. Om laget skulle vinna skulle det givetvis vara skönt, men ett eget mål att kröna segern med var egentligen det enda som gällde.

Andra halvlek var inte gammal när en Kvarnsvedenförsvarare slår en indianare rakt på Hedmans anfallskollega. Hedman uppfattar snabbt läget och löper sig fri i djupet, får en passning på foten, hamnar ensam med målvakten och gör det som han gjort så många gånger förut på Skinnaråsens matta. En enkel skottfint får målvakten att lägga sig ner, Johan går runt och har bara att lägga in den i öppet mål. Sekundrarna innan bollen går i mål jublar varenda en av de ca 300 åskådare på plats som nästan uteslutande är där för att se Johan få avsluta på topp. Småkillarna i 10-årsåldern som har honom som idol hoppar runt som tokiga och hela scenen når sitt klimax när speakern Markus Mårtensson, en av Johans närmaste vänner, utropar ”I sin sista match för klubben, med nummer 13 på tröjan, med sitt trettonde mål för säsongen gör han sitt e-t-t-h-u-n-d-r-a-t-r-e-t-t-o-n-d-e mål för klubben, legenden Joooooooohan Hedman”.

När jublet lagt sig och spelet kommit igång fick vi rapporter om att Rajalakso gjort mål för Enköping. Vi ropade ut det till Johan på planen som signalerade att han uppfattat det. Men han hade också en annan tanke i huvudet. Anfallskamraten Johan Larsson som haft en tung och mållös säsong ville också göra mål. Hedman stod inför dilemmat att göra ytterligare ett för att gå om Rajalakso eller hjälpa Larsson att få spräcka sin nolla. Han valde det senare. Under en tjugominutersperiod släppte Hedman bollen till Larsson gång på gång istället för att avsluta själv, men Larssons säsong förblev mållös.

Situationen säger dock en del om fotbollsspelaren Hedman, på gott och ont. Som lagkamrat har man svårt att tänka sig en mer lojal spelare, som tränare kan man slita sitt hår i förtvivlan. Rotebros 42-årige tränare Johan Blomberg (med ett förflutet som spelare i ÖIS) gjorde själv fler mål än Hedman på träning och var ofta vansinnig när han inte tog skott. Hade Hedman haft samma målhunger som en Pippo Inzaghi eller Ruud Van Nistelrooy hade han kunnat göra dubbelt så många strutar, om det är alla överens, men den intressanta frågan är huruvida han hade varit en bättre spelare. Klyschan ”det är alltid rätt att gå på avslut” är bland det värsta Hedman vet. Han vill alltid göra det bästa av bollen i varje läge, att gå på avslut om någon har ett bättre läge är inte alltid det bästa. Trots att han sällan fått något stöd från vare sig tränare eller kamrater i den frågan har han alltid stått på sig. Om han inte är beslutsam framför mål så är han i alla fall beslutsam i den frågan.

Hur det gick i skytteligakampen? Med fem minuter kvar fick Rotebro en straff. Johan stegade fram och fick iväg ett av de sämre elvametersskotten i sin karriär, men det räckte, bollen gick in. Han gick ikapp Rajalakso och fick dela förstaplatsen i skytteligan. Efteråt samlades en liten men trogen skara supportrar och avtackade honom med blommor och några gåvor. Tröja nummer 13 fick han tvättad och sedan behålla, ingen i Rotebro får bära den på minst fem år.

Avtalet med ÖIS var han muntligen överens om sedan en tid och veckorna senare åkte vi ner till Göteborg och skrev på. Strax därefter skrev han på sin twitter: ”ska det va’ ska det va’ rödblått”.  Hans enda önskemål var att få tröja nummer 13. Den får han.

En ny historia kan ta vid där en annan just slutat.

// Mattias Åsén