Jan 262012
 

Öis fyller under året 2012 inte mindre än 125 år, och något sådant inte skulle firas ordentligt är så klart otänkbart. Arsenal firade 125 år under 2011, i den engelska huvudstaden firades det så det stod härliga till, statyer, fester och ”hela köret”. Men med tanke på den ekonomiska sits klubben nu sitter i så får nog Marcus Allbäck själv öppna plånboken och köpa några kilo brons och en konstnär om han vill ha någon staty.

Just med tanke på den lite knapra ekonomiska situationen så tänkte jag här komma med några förslag på hur man kan fira på ett lite billigare och smidigare sätt. När jag var yngre gick ett program på TV4 som hette ”lättlagat” ungefär vid den tiden som jag snubblade in igenom dörren efter en dag i skolan. Idén med ”lättlagat” var att folk skulle få tips på lättlagad och billig mat. Se detta som några förslag på en lättlagatversion av ett 125årsfirande!

Jubileumströjor

Naturligtvis är drömmen att laget under hela säsongen kommer att spela i jubileumströjor i gammal stil utan reklam. Den drömmen stannar förmodligen vid att vara just en dröm. Då klubben detta året har som ambition att knyta till sig fler partners så kanske inte just argumentet med en reklamfri tröja det allra starkaste. Att man på något sätt borde uppmärksamma jubileet på tröjorna ser jag som självklart och ett jubileumsemblem har redan tagits fram. Om det emblemet kommer att användas på tröjorna eller bara i andra sammanhang vet jag inte. För min egen del får det gärna användas precis överallt.

Det är på ett sätt synd att man inte kommer att spela i jubileumströjor då en sådan tröja förmodligen hade sålt i betydligt större mängder än vad de nuvarande matchtröjorna gör. För att ta ett exempel så fyllde min andra favoritklubb Southampton FC 125 år under 2010. Under den säsongen togs en reklamfri tröja i retrostuk fram och som fortfarande säljs i supporteraffärerna i St Mary´s Stadium och syns överallt runt om på arenan.

En idé är att ha en jubileumsmatch där laget spelar i en speciellt framtagen dress. Dessa matchtröjor kan sedan säljas under hela säsongen som en exklusiv souvenir.

Souvernirer

Öis officiella souvenirer är under all kritik. Så är det bara. Alldeles för många produkter känns helt själlösa. Jag vill inte gå in i en affär där det hänger rödblåa tröjor som ser exakt likadana ut som de grönsvarta några meter bort bortsett från färgen. Drömmen är såklart att klubben inte ens hade sin souvernirshop ihop med Inter Sport utan hade en rödblå motsvarighet till Blåvittshopen. Att bryta samarbetet med Intersport  är förmodligen enklare sagt än gjort. Däremot borde möjligheten finnas att sälja egna souvenirer på hemsidan och under försäsongsmatcherna.

Vad har då souvenirförsäljningen med 125 års firandet att göra?

125årsjubileet  är ett ypperligt tillfälle för Öis att börja profilera sig som en klubb med ett intressant utbud av souvenirer som speglar vår rika historia. Under mitt senaste besök i London fick jag lite nya idéer på souvenirer. En trend som jag tyckte mig se i en hel del av de otaliga fotbollsaffärer jag sökte igenom var vintagetröjorna! Tottenham, Aston Villa, Arsenal, nästan alla de engelska lagen sålde tröjor från 70- 80- och 90- talet. Det var en Mancherster Unitedtröja från 70- talet med George Bests namn och nummer, En replica av Klinsmanns Tottenhamtröja från 94 och många andra modeller.

På öisgården finns förmodligen mängder med gamla matchtröjor och souvenirer. Det borde finnas ett enormt intresse bland supportrar att köpa dessa produkter. Antingen nytillverkar man några replicor av de gamla modellerna eller så säljer man helt enkelt orginalen. Dessa produkter hade kunnat säljas i den officiella supportershopen på Gamla Ullevi men det hade också kunnat göras till en medlemsförmån. Där det helt enkelt fungerar så att man under några bestämda datum säljer desssa unika souvenirer på Öisgården till medlemmar. På detta sätt tjänar klubben både pengar på försäljningen och dessutom får man folk att vilja bli medlemmar. Vem hade inte velat ha en Öiströja från -85 med Sören Börjessons namn på? Eller varför inte en Tryggvitröja från 2004?

Retroannonser

Idén från förra året om annonser att skriva ut var ganska intressant. Huruvida det föll väl ut och folk skrev ut annonserna har jag ingen aning om, men idén är intressant. För att detta året ta annonserna till en ny nivå så föreslår jag att man nu blandar in lite av vår rika historia i annonserna. Ett exempel: I premiären möter vi Skövde hemma på Gamla Ullevi. Matchannonsen ser ut som den affisch som användes i samband med matchen mot Lyckans Soldater och varje match tas någon annan match ur den 125 åriga öishistorien som förlaga till annonsen. Förslagsvis i kronologisk ordning.

Ett annat alternativ är att en annons från en match som lagen spelat mot varandra under någon tidigare säsong. Exempelvis att man använder en annons från mötet mellan Öis och Oddevold i allsvenskan 1996

Temamatcher

En idé som slog mig när jag kom på idén om retroannonser var idén om matcher med teman. Exempelvis sista matchen varje månad har ett speciellt Öis-årtal som tema. Den matchen finns det en längre text i matchprogrammet om det aktuella årtalet, all musik som spelas på arenan är från det specifika året. Gästen i N3 baren har någon koppling till året och berättar lite  anekdoter från den aktuella säsongen för bargästerna i pausen. Eftersom att det kan vara ganska svårt att att hitta spelare från början av 1900-talet så kan även andra öisare med bra koll på året få ansvara för anekdotberättandet, exempelvis någon idrottshistoriker från museet på Kviberg. Matchannonsen har självklart samma tema som det aktuella året. I pausen i temamatcherna lottas en souvenir från temaåret ut till en årskortsinnehavare.

Detta var bara några idéer som jag fick.

Jan 102012
 

När Johan Hedman värvades för ungefär en och en halv månad så skrev jag (Felix) en text där jag gissade lite kring vilken typ av spelare Johan Hedman var och jag såg framför mig en stor och stark targetplayer som skulle flytta på både den ena och den andra försvararen. Detta skrattades det gott åt uppe i Rotebro. En person gjorde det ända rätta då man läser något som är felaktigt, dvs han tog saken i egna händer och skrev som det skulle vara. Så varsågoda, detta är historian om Johan Hedman. Njut!

Nyheten om värvningen slog ner som, om inte bomb, så i alla fall ett knallskott. Få öisare hade hört talas om denne Stockholmare som tydligen var en av de bättre division 2-spelarna och som tackat nej till klubbar som Brommapojkarna och Djurgården. Hans längd och vikt vittnade om en stor och stark boxspelare som i första träningsmatchen mot GAIS förhoppningsvis kunde flytta på Ekunde och dunka upp den i nättaket.

Vi läste det på forum och bloggar samma dag som det blev klart och vi skrattade gott. Jag befann mig då i Göteborg tillsammans med Johan för att skriva på kontraktet med ÖIS och hälsa på vännen Daniel Svanström. Kontakten med familjen Svanström var den som så småningom tog Johan till Örgryte efter ett första möte under beachfotbollsturnering i Thailand där Hedman smällt in två ”Van Basten-mål”, som Svanström uttryckte det när han kom hem till vännerna i Götet.

Uppgifterna om Hedman var till viss del sanna, till viss del helt tagna ur luften. Att han tackat nej till BP och Djurgården stämde inte riktigt. BP var intresserade av Johan efter säsongen 2007, när han som tjugoåring vunnit skytteligan i division 4, men efter en träningsmatch och några träningar kände Johan att det lutade åt träningar med A-truppen och en utlåning till någon samarbetsklubb i division 1 och valde därför att spela division 3 med Rotebro. Dealen med Djurgården hann inte ens så långt då ett erbjudande om några veckors provspel skulle krockat med den tre månader långa utlandsresan som i slutändan ledde till ÖIS. Till viss del sanning alltså.

Men spelstilen? Vi skrattade som sagt gott. Vi såg framför oss vilket antiklimax det skulle kunna bli om fansen tror att man värvat en stor och tung striker som spottar in mål. Jag har spelat med Johan sedan barnsben och visst har han alltid öst in mål, men han är inte killen som flyttar på Ekunde. För att förstå vilken spelare ni fått i Hedman tog jag därför kontakt med sambadefensiv och bad att få skriva en gästartikel. Min avsikt är inte att hylla min vän, inte heller hänga ut hans svagheter då jag givetvis önskar honom all lycka och vet att han är spänd över flytten. Jag kände dock att det vore på sin plats med en liten historia som förhoppningsvis säger någonting om fotbollsspelaren Johan Hedman. Håll till godo.

Lördag 8 oktober 2011, strax norr om Stockholm

Hur är det med foten Johan, vi funderar på om du kanske ska börja på sidan om du inte är 100?

Jag spelar. Jag tänker spela. Det är inte ofta jag kräver eller ber om någonting men idag tänker jag fan spela.

Det var en obetydlig sista omgång i division 2 norra Svealand. Rotebro hade säkrat kontraktet två omgångar tidigare och kom från en svidande prestigeförlust mot ärkerivalen Sollentuna United. Matchen hade kommit av sig då Rotebros lagkapten och stjärna Johan Hedman hade utgått skadad. Även motståndarnas kapten Jens Åberg erkände efteråt att vinsten kändes lite snöplig, utan Hedman försvann prestigen. En vecka senare var Hedman långtifrån återställd. Hårt tejpad, kraftigt haltande, utebliven från veckans träningar, men fast besluten att spela. Sista omgången, hemma mot jumbon Kvarnsveden, i sin egen avskedsföreställning.

Säsongen 2011 skulle bli ett nostalgiskt år. Redan inför säsongen hade han deklarerat att det var hans sista säsong som fotbollsspelare. Träningarna kändes inte längre inspirerande, klättringen uppåt i seriesystemet med Rotebro började nå sin topp och det fanns mer i livet än fotboll. Det skulle bli ett sista år med Rotebro för att få tid att ta adjö till klubben som fostrat honom sedan barnsben. Förvisso skulle han komma att tänka om angående den fortsatta karriären efter att anrika Örgryte tog kontakt. Han bestämde sig slutligen, efter år av påtryckningar från omgivningen, för att se hur långt han kan nå med fotbollen. Kanske behövde alternativen skalas ner till de ultimata lägga av eller gå vidare för att trygghetsmänniskan Johan Hedman skulle utmana sig själv att ta klivet uppåt. Oavsett vilket skulle eran Rotebro nå sitt slut.

Varje hemmamatch på Skinnaråsens gräs var en match närmare avskedet. För utomstående kan det ses som löjligt att man behöver en hel säsong på sig för att ta avsked men inte för Hedman. För honom var Rotebro lika betydelsefulla som United är för Ryan Giggs. På sin blogg, djupt uppskattat av närmast sörjande, hade han under hösten blivit alltmer känslomässig. Under sista veckan inför avskedsmatchen skrev han en artikelserie under rubriken Farväl Rotebro. Sättet på vilket han beskrev allt han skulle sakna med Rotebro är tankarna hos en ung spelare med ett gammalt sinne. Ord om vad fotboll kan betyda när det är som vackrast för tankarna till ideal som blir allt mer sällsynta inom dagens fotboll.

Av allt som hade hållit honom kvar i klubben fanns det några som kanske betytt mer än andra. Tjejerna. Under åtta års tid hade han tränat klubbens F93-lag och tidpunkten för flytten tajmade väl med tjejernas avslut som juniorer. Givetvis ville de behålla honom när klubben nu ska starta damlag, men samtidigt är de väl medvetna om de uppoffringar han gjort för dem genom åren. ”Det är bra att han flyttar, det är dags att han gör någonting för sig själv nu”, som en av tjejerna uttryckte det i lokaltidningen.

Fotbollsmässigt hade han, nästan på egen hand enligt vissa, varit med och fört upp blåbärslaget Rotebro från division 5 till division 2 på fem år. Han hade spelat många viktiga matcher under åren, han hade gjort många viktiga mål (totalt 112 stycken i tävlingssammanhang), men få matcher var lika viktiga som denna. Få mål skulle ha känts skönare att göra än ett allra sista. Tränarna böjde sig för Hedmans vädjan om spel, han fick starta.

Jag kom sent till matchen och var framme först i slutet på första halvlek. Jag ställde mig bredvid en av lagets skadade spelare för en summering.

Vad står det?

0-0. Dom blir nästan utspelade.

Hur går det för Johan?

Det ser inte alls bra ut. Han kan ju knappt springa, kolla på honom, han haltar ju som om foten vore av. Dom måste ta ut honom i halvtid.

Det kommer han aldrig gå med på. Inte i sin sista match. Och ärligt talat, även om han inte kan springa så gör han mer nytta stillastående än någon annan. Han måste göra mål för att gå om Rajalakso i skytteligan också. Det förvånar mig inte om han hänger dit nån i andra.

Inför sista omgången låg Hedman ett mål bakom Enköpings Joel Rajalakso i skytteligan. Han var tvungen att göra minst ett för att hamna jämsides. Att vinna skytteligan hade aldrig varit särskilt viktigt för Hedman, åtminstone inte som senior, men nu när han ändå låg där i toppen kände han att han lika gärna kunde ”vinna skiten”, som han själv uttryckte det.. När vi spelade tillsammans i pojklagen var det dock annorlunda. Om laget förlorade med 4-3, men Johan gjorde 3 mål, då var han glad. Om vi vann med 1-0, men jag gjorde målet, då var det skit. Just denna dag kan man därför säga att en liten del av barnet Johan spelade. Om laget skulle vinna skulle det givetvis vara skönt, men ett eget mål att kröna segern med var egentligen det enda som gällde.

Andra halvlek var inte gammal när en Kvarnsvedenförsvarare slår en indianare rakt på Hedmans anfallskollega. Hedman uppfattar snabbt läget och löper sig fri i djupet, får en passning på foten, hamnar ensam med målvakten och gör det som han gjort så många gånger förut på Skinnaråsens matta. En enkel skottfint får målvakten att lägga sig ner, Johan går runt och har bara att lägga in den i öppet mål. Sekundrarna innan bollen går i mål jublar varenda en av de ca 300 åskådare på plats som nästan uteslutande är där för att se Johan få avsluta på topp. Småkillarna i 10-årsåldern som har honom som idol hoppar runt som tokiga och hela scenen når sitt klimax när speakern Markus Mårtensson, en av Johans närmaste vänner, utropar ”I sin sista match för klubben, med nummer 13 på tröjan, med sitt trettonde mål för säsongen gör han sitt e-t-t-h-u-n-d-r-a-t-r-e-t-t-o-n-d-e mål för klubben, legenden Joooooooohan Hedman”.

När jublet lagt sig och spelet kommit igång fick vi rapporter om att Rajalakso gjort mål för Enköping. Vi ropade ut det till Johan på planen som signalerade att han uppfattat det. Men han hade också en annan tanke i huvudet. Anfallskamraten Johan Larsson som haft en tung och mållös säsong ville också göra mål. Hedman stod inför dilemmat att göra ytterligare ett för att gå om Rajalakso eller hjälpa Larsson att få spräcka sin nolla. Han valde det senare. Under en tjugominutersperiod släppte Hedman bollen till Larsson gång på gång istället för att avsluta själv, men Larssons säsong förblev mållös.

Situationen säger dock en del om fotbollsspelaren Hedman, på gott och ont. Som lagkamrat har man svårt att tänka sig en mer lojal spelare, som tränare kan man slita sitt hår i förtvivlan. Rotebros 42-årige tränare Johan Blomberg (med ett förflutet som spelare i ÖIS) gjorde själv fler mål än Hedman på träning och var ofta vansinnig när han inte tog skott. Hade Hedman haft samma målhunger som en Pippo Inzaghi eller Ruud Van Nistelrooy hade han kunnat göra dubbelt så många strutar, om det är alla överens, men den intressanta frågan är huruvida han hade varit en bättre spelare. Klyschan ”det är alltid rätt att gå på avslut” är bland det värsta Hedman vet. Han vill alltid göra det bästa av bollen i varje läge, att gå på avslut om någon har ett bättre läge är inte alltid det bästa. Trots att han sällan fått något stöd från vare sig tränare eller kamrater i den frågan har han alltid stått på sig. Om han inte är beslutsam framför mål så är han i alla fall beslutsam i den frågan.

Hur det gick i skytteligakampen? Med fem minuter kvar fick Rotebro en straff. Johan stegade fram och fick iväg ett av de sämre elvametersskotten i sin karriär, men det räckte, bollen gick in. Han gick ikapp Rajalakso och fick dela förstaplatsen i skytteligan. Efteråt samlades en liten men trogen skara supportrar och avtackade honom med blommor och några gåvor. Tröja nummer 13 fick han tvättad och sedan behålla, ingen i Rotebro får bära den på minst fem år.

Avtalet med ÖIS var han muntligen överens om sedan en tid och veckorna senare åkte vi ner till Göteborg och skrev på. Strax därefter skrev han på sin twitter: ”ska det va’ ska det va’ rödblått”.  Hans enda önskemål var att få tröja nummer 13. Den får han.

En ny historia kan ta vid där en annan just slutat.

// Mattias Åsén