Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Och ni har verkligen väntat länge nog. Without further ado presenterar Sambadefensiv andra delen av intervjuserien ”Med bindel om armen”. Den första delen där Björn Anklev pratar om sin karriär innan tiden i ÖIS och hur han är som spelare kan ni läsa här. Under den kommande veckan kommer vi att publicera del tre och fyra av intervjun. I dessa delar snackar vi mer om den hittillsvarande säsongen och ÖIS spelidé m.m.

Jag tänkte att vi kunde börja den här andra delen som handlar mer om rollen som lagkapten och ”ledarskap” med en fråga om vad det innebär att vara lagkapten. Vad hör så att säga till ”yrket”, både på och utanför planen?

Jag ser det som två skilda grejer, det som sker på och utanför planen. Först, om man ska se till det som sker utanför plan, så är det en del mer representativa grejer. Dels så är det sådant som den grejen vi var uppe på i Stockholm – den här kick-offen för Superettan. Det är väl framförallt sådana saker.

En sak som jag har reagerat på är de här matcherna när vi har spelat riktigt bra, då är det ofta någon spelare som har varit riktigt bra också, då går media så klart till den spelaren. Men när vi spelar dåligt, då får jag ta den förklaringen. Jag kan väl tänka mig att jag som lagkapten ses som den allmänna rösten i laget. Både gentemot media, men också mot klubben.

Om man då ser till klubben så är det så att om laget har åsikter och liknande så går man via spelarrådet och mig som lagkapten, så får jag ta det med tränarna eller med klubbledningen.

De här prylarna som du då har ansvar för utanför planen hur ser du på dem?

Det är väl att man kanske får lite mer insyn i hur saker fungerar, för är det något som gäller laget – kanske resor till bortamatcher eller liknande saker – så kanske klubbledningen frågar mig först. Inte vad jag tycker personligen, utan vad jag tror är bäst för laget. Och jag tar det sedan vidare till laget. Det är väl egentligen så att man är länken mellan laget och klubbledningen och tränarna. Det är väl det som det handlar om.

Sedan sådana där andra grejer som att representera klubben utåt, det delar vi på allihopa. Det är alla inblandade i.

Fast du får väl ändå dra ett lite tyngre ansvar, jag tänker på den här kick-offen m.m.

Jo, så är det väl. Det får jag väl göra. Det blir väl några sådana grejer som jag får ta. Samtidigt, det är för klubben och det är för laget och det är intressant, så det är ingenting som jag ser som något problem.

Det tycktes ändå som att ni hade ganska kul när ni var uppe i Stockholm i våras? Till skillnad från Daniel Andersson i Ängelholm som var enormt uttråkad.

Haha. Jo, för sjutton, det hade vi väl. Det blir ofta vad man gör det till.

Så länge det är sådana grejer så är det inga problem. På planen fortsätter allt som vanligt. Det är väl bara det att man får ta snacket med domaren innan och efter match.

Ja, jag har ett par frågor kring det, men jag tänkte att vi först skulle prata lite om hur din roll i ÖIS har förändrats och utvecklats under de tre år som du har varit i klubben.

Jag tycker väl att jag har utvecklats. Jag har väl tagit åt mig ganska mycket av det som Janne Andersson sa när han kom, eller när han hade sett mig under förra året, att han tyckte att jag hade utvecklats som fotbollsspelare. Det är alltid skoj att höra. Jag tror väl att mycket av det är beroende av att jag fick spela mycket när jag kom [till ÖIS] och att jag fick ta ett ganska stort ansvar. Så är det ju när man kommer uppifrån och tar ett kliv ner, oavsett om man vill det eller inte, så blir det ett lite större ansvar. Det ställs lite högre krav på dig som spelare och det tror jag var nyttigt för mig.

Jag kände själv på slutet i Halmstad att jag var inne i facket som inhoppare, vilket gjorde att jag aldrig behövde ta det här steget att verkligen vara hundra procent.

Så när man kommer som spelare från Allsvenskan och tar ett steg neråt så förväntas eller måste man visa vägen?

Ja, det tror jag verkligen. Eller kanske inte måste, eller jo, jag förstår hur du menar, oavsett om man vill eller inte så får du ändå det kravet på dig. Du förväntas [visa vägen] och det vill man gärna leva upp till, vilket också gör att du höjer dig lite grann. Jag tycker att jag har tagit några steg till sedan jag kom till ÖIS.

Hur är du som lagkapten då? Håller du brandtal för de övriga spelarna innan match eller hur är du?

Nej, det gör jag inte. Inte riktigt. Vi har ju den här ringen ute på planen. Det är en sak som man har som kapten.

Och det är du som ska hålla i snacket då?

Ja, då får man ta snacket. Det blir ju det klassiska. Det handlar ju bara om att få folk att inse allvaret. Det är bara några väl valda klassiska tagg- eller komma i gång-ord, så det är väl ingen större grej. Sedan vill jag som lagkapten få alla att kämpa. Spelar vi bra är det aldrig några problem. Oftast i alla fall. Då är alla i gång, men när det börjar dippa eller som när jag tycker att vi borde tagit tag i det bättre i andra [halvlek] mot Falkenberg, då måste man göra något.

Jag tänkte just på en sådan sak som andra halvlek mot Falkenberg, vad ska och kan man som lagkapten göra i en sådan situation?

Det är jättesvårt. Vad det handlar om egentligen är att det är ett personligt ansvar. Var och en ska gå till sig själv, för det räcker inte med att en eller två skärper till sig, utan nästan alla måste göra det för att vi ska kunna vända på det. Jag vet ju själv att det är svårt att göra det. Då handlar det – och det här har vi pratat väldigt mycket om efter den här matchen – om att någon av oss måste få oss att vakna ur den här dvalan, och då är det framförallt jag – som lagkapten – som ska göra det. Sedan har vi förstås andra i laget som hjälper till med det här. Allting hänger ju inte på att jag ska göra det, men det är en av mina uppgifter.

Jag kan tänka mig att det finns andra som hjälper till där. Nu vet jag inte vad som hände där i Falkenberg…

Nej, inte jag heller. Det är det som är problemet.

…men jag tänker mig att det räcker med att två spelare börjar tröttna eller börjar hänga med huvudet och inte riktigt gör jobbet för att hela laget ska få det väldigt mycket jobbigare.

Ja, absolut, och då kommer man in i den här spiralen, men då tycker jag att man som lagkapten ska se det och försöka få de här två att ordna upp det eller att få de [andra spelarna] att inte falla ner i samma fälla. Och har man väl fallit ner i det så måste vi hitta ett sätt att komma ur det.

Jag tror det var nu senast efter matchen mot Sundsvall som Janne Carlsson sa med tanke på att ni hade svårt att få grepp om matchen under den första halvleken att det är svårt för dem som tränare och som stående vid sidan om planen att påverka vad som händer på planen. Jag vet inte hur du ser på det?

Det är svårt för dem att påverka. Det är det. Det är lättare för oss som är på planen.

Som lagkapten har man också ett ansvar att kolla av gruppen även utanför planen, i fall det är någon person som har det tungt eller svårt. Där får man vara behjälplig och hoppas att de kan prata om det. Det är inte alltid så lätt att ta upp sådana saker med ledare, klubb eller hela laget. Som lagkapten får man kanske vara den som ser sådant.

På sistone är det en del av oss på läktaren som har lagt märke till att du under match skriker en hel del instruktioner till dina medspelare. Att du ligger på och kommer med instruktioner om hur de bör spela och ligga i planen etc. Något som i alla fall inte jag har upplevt att du har gjort tidigare. Hur kommer det sig?

Det är en viktig grej för det har att göra med det vi talade om nyss att se vad som händer på planen och hur de övriga spelarna ser ut. Om man märker att en spelare vill väldigt mycket och att han kanske inte riktigt har fått ut allt det som han vill få ut. Då är det lätt att man överarbetar en del och att man hamnar fel i position. Det kan vara ett jättebra jobb i sig, men man hamnar ändå fel i planen, kanske långt ut på kanten till exempel. När spelaren då vinner boll ute på kanten och spelar den vidare så finns det ingen spelare på den position där den här spelaren skulle befunnit sig från början, vilket gör att vi inte riktigt kan spela som vi vill.

Jag känner själv igen det här. För när man vill väldigt mycket och blir lite trött så tänker man kanske inte riktigt klart i alla lägen. Och det var det här vi var inne på tidigare att då behöver man en påminnelse. Det är egentligen likadant med oss i backlinjen, där är Dennis på mig rätt ofta när jag börjar bli trött och börjar ge mig i väg på de här raiderna kanske i onödan eller när jag inte passar bollen som jag ska. Då får han säga åt mig att hålla i det.

Det här är ett ansvar som alla ska ha. Att alla hittar rätt. Det är viktigt för det handlar om att hjälpas åt så att vi kan spela det spel som vi vill spela. När spelare gör saker i onödan eller springer sig trötta genom att överarbeta situationer så kan vi inte spela vårt spel. Det här måste vi alla hjälpas åt med.

Jag vet att ÖIS på sistone har satsat en hel del på skapa en bra gruppdynamik, att hitta spelare med rätt karaktär och individer som passar in i gruppen. Till viss del med anledning av problemen under säsongen 2007. Vad krävs egentligen av en spelare för att han skall passa in socialt och fotbollsmässigt i ÖIS 2010? Pratar ni inom gruppen om sådana saker?

Jag tror också att det är jätteviktigt, men vi pratar nog aldrig om det. Om man ska ta de spelare som vi har fått in nu till i år som exempel. Vad har vi: Luka [Mijaljevic] och Valter [Tomaz Jr.] och Ken [Fagerberg] som har kommit hem, och Felix [Sehlström], som har kommit upp, så är det klockrena spelare att få in i truppen. Dels kvalitetsmässigt på planen så har de lite av det som vi behöver. Luka som forward är teknisk och stor och har ett bra skott. Nu är tyvärr Valter skadad, men han har sitt mittbacksspel som är helt fantastiskt med sin spänst och sitt djävlar anamma. Felix är också en duktig mittback, men som behöver växa till sig fortfarande.

Men Felix är väl rätt ung också.  Vad är han, sjutton eller arton år?

Jo, han är jätteung. Herre gud, vad kom han in i nu för pojklandslag? Han kan bli riktigt bra.

Men framför allt är det killar som funkar. På något sätt är det ändå så att när man kommer in i ett lag så ska man anpassa sig lite. Man ska självklart vara sig själv och man ska inte bara spela efter våra regler, men samtidigt så handlar det om att vi är 24 spelare och att då köra sitt eget race helt och hållet, det går inte.

Så det handlar om att du ska passa in i gruppen och att du ska ha en social kompetens. Det tror jag är viktigt, så att man inte förstör mer än vad man hjälper till.

För oss som befinner oss vid sidan om är det ändå rätt skönt att höra att ni trots motgångarna förra året alltid har hållit upp ett bra humör och att ni spelare verkar fungera och trivas bra ihop som grupp.

Det ligger nog en del i det. Visst, vi fick tillbaka många spelare [mitt i säsongen], men i sammanhållningen ligger också mycket i vändningen, för hade vi där börjat bråka internt, om vem som spelar och vem som inte spelar, då hade vi varit illa ute. Då blir ingen individ bättre. Där har vi ett jättebra exempel [på spelare som fungerar bra i gruppen] i form av de killarna som i dag sitter på bänken och de som satt på bänken förra året, självklart är man besviken och det kan bli lite tjurigt och tjafsigt, men det är absolut inga stora grejer. Där tycker jag också att de spelare som har gjort inhopp och som har fått chansen från start nu [i år] har gjort det jättebra. Och det är viktigt.

Jag kan tänka mig att det där är svårare i vissa enskilda fall och lägen än i andra.

Självfallet. Så är det ju. Går det bra så kan du ju aldrig [gnälla över att du inte får spela]. Jag menar ’08, hur ska du komma in i laget då, när allt går så bra. Sedan om vi tar förra året och om man inte får chansen då är det klart att det kan bli tjurigt. Men där tycker jag som sagt att vi har haft en jättebra nivå i laget. Och det tror jag är viktigt, och det är sådana spelare som vi vill ha in.

Som spelare utstrålar du någon form av djävlar anamma. Du lägger verkligen inte fingrarna emellan. Hur kan du som en av lagets veteraner överföra sådant till unga spelare som kommer upp underifrån?

Det är jättesvårt. Jag tror att mycket handlar om att på planen och på träningar visa att det är det som gäller om man vill lyckas. Det är nog enda sättet. För jag tror att du måste vara riktigt, riktigt bra rent tekniskt – Zlatan-bra – om du ska kunna lyckas och ha ”fel” attityd. Problemet i dag är väl som sagt att det är den här typen av spelare som framhävs ute i Europa, vilket är självklart eftersom de är fantastiska fotbollsspelare, men det är ett fåtal som har det spelet i sig.

Ja, nu pratar vi om en väldigt liten procent av spelare.

Ja, det gör vi. I mitt fall då så är en av mina största idoler Jamie Carragher i Liverpool. Det har det varit ända sedan han spelade vänsterytter i Liverpool för väldigt länge sedan. Då fick han knappt spela, men när han väl spelade så var det hundra procent hela tiden. Ta den finalen när han har kramp i bägge ljumskarna och baksidan av låren och han kan knappt stå upp, men byta, näe-näe, han ska göra sitt till.

Det är det jag vill visa. Hur man än spelar ska man ge allt. Och det är viktigt även i de matcher när vi inte riktigt lyckas med spelet. Då kan man alltid göra hundra procent och det kan man vinna väldigt mycket poäng på. Det tror jag är en nyckel.

Sedan hur man ska få det här över till de som kanske inte har den inställningen från början är ju jättesvårt. Men på något sätt tror jag ändå att det bästa sättet är att visa och påpeka att man måste börja där [med inställning]. Gör man det jobbet och får det att fungera så är det betydligt lättare att spela bra.

OK, nu tänkte jag att vi skulle prata lite mer om Björn Anklev som lagkapten ute på planen: Vid en till synes felaktig avblåsning som går emot ÖIS – som väcker känslor både på läktaren och på planen – hur mycket kan du som lagkapten gå på domaren?

Först och främst tror jag att man har lite mer utrymme som lagkapten. Man kan nog gå lite längre som lagkapten. Så klart kan man inte gå över gränsen. Det kan man aldrig. Det får man inte göra.

Nu har domarna sagt att de ska jobba mer med kommunikationen med spelarna, vilket jag tycker är helt OK. Jag tycker att många domare – inte alla tyvärr, men många – har köpt det här konceptet att man får reagera i förstaläget och de tar det så länge det håller sig inom normal ord och gränser, men att det här eftersnacket inte ska få fortlöpa – tjatet. Och det är bra för mig för jag är väldigt spontan och explosiv och just när de här grejerna händer har jag svårt att hålla igen. Det gäller då att när man har tagit den [reaktionen] så måste nästa diskussion [med domaren] vara sansad. Det tycker jag fungerar rätt OK.

Sedan tror jag ju att vi som lag som kommer uppifrån – de flesta domare har dömt oss tidigare och känner igen oss – har ytterligare en möjlighet att ta diskussionen lite längre.

Som spelare måste ni väl utveckla någon form av relation till domarna, ni har dem ju trots allt över en säsong och i viss fall säsong efter säsong. Hur påverkar det kommunikationen mellan er spelare och domarna?

Det gör man absolut. Det får man också tänka på. Man vill ju inte göra sig ovän med en domare, men oftast är det så att efter matchen så är det aldrig några problem. I alla fall inte om man tar diskussionen på ett snyggt sätt. Det är egentligen det som är grejen att man ska ta diskussionen på ett bra sätt. Då får du också ut mest av den.

Sedan vet jag att det finns vissa domare som har tagit det här med kommunikationen med spelarna ett steg för långt. De ska springa och prata under matchen. Hela tiden i stort sett, om grejer och förklara saker hit och dit, och det ger lite motsatt effekt.

Men som sagt, självklart kan man som lagkapten ta diskussionen lite längre, men det gäller att hitta den gränsen. Och där är domarna olika. Det är det som är det knepiga. Det är jättesvårt. Det är också den stora skillnaden mellan domare i Allsvenskan och i Superettan. I Allsvenskan har domarna oftast en nivå som de håller ganska hårt, medan i Superettan kan samma domare variera i nivå under en pågående match. Det gör att det är svårt att hålla rätt nivå. Men man får försöka läsa domarna. Så är det.

OK, nu har jag bara en avslutande fråga på den här delen om rollen som lagkapten. Under din tid i ÖIS har du haft två lagkaptener, Anders Prytz 2008 och Marcus Allbäck 2009, om du skulle jämföra Prytzan och Mackan som lagkaptener, hur var de då?

Jag tycker inte att man ska jämföra någon med Mackan egentligen. För där har du en spelare som har sådana meriter inom fotbollen att det är lite orättvist mot Prytzan. Mackans meriter är ju fantastiska. Som personer är de ganska lika. Det måste jag säga. Bägge är väldigt sociala och gillar att vara med laget och ta hand om laget. De ser också mycket till laget.

Sedan kan jag väl tycka att Pryllan var betydligt lugnare på planen. Mackan kunde ju också vara ganska hetsig. Om man ska se på plan var nog Mackan mer pådrivande, medan Pryllan när han väl sa någonting så var det allvar.

Blev Mackan för inflytelserik förra säsongen? Sköt man över för mycket ansvar på honom?

Nej, det tror jag inte. Han tog väldigt mycket ansvar, vilket jag också tror var bra på sitt sätt. Nu var han ju tyvärr borta en del under våren, men om vi ska gå tillbaka [till det vi diskuterade tidigare] så är Mackan en sådan spelare som också gör jobbet. Trots att han har sina meriter så är han en spelare som går in och ger hundra på matchen och som verkligen vill visa vad som gäller. Det tycker jag att han gjorde bra. Eftersom han har så mycket erfarenhet och meriter som han har så är det också en spelare som man lyssnar på.

Jag tycker att han gjorde väldigt mycket nytta förra året. Även när han inte var med och spelade så var han ändå väldigt delaktig i [laget]. Han led med oss lika mycket som när han var med själv. Och det tror jag är viktigt. Det är lätt att man i sådana svåra stunder skjuter i från sig allting och inte vill vara med.

Nej, Mackan är bra. Så är det bara. På alla plan.