Silly season. Spelare kommer. Och spelare går. Så är det bara. Rykten far runt i cyberrymden som osaliga andar på något gammalt spökslott. Otäckt! Minst sagt. Telebolagen tjänar storkovan på alla samtal fram och tillbaka mellan sportchefer, tränare, agenter, spelare och spelarfruar. Så är det bara. Vissa år kan ett lag omsätta en hel startelva. Andra år är det stiltje. Vissa år försvagas man. Andra år förstärks man. Vissa år gör man en rejäl slant. Andra år drabbas man av bosmansjukan. En sak står i alla fall klart och det är att silly season är en speciell tid på året då man som supporter får vara beredd på att precis vad som helst kan hända. Anything goes som det brukar heta. Något som årets silly season minst sagt bevisat. Den hemska starten på årets silly season har fått mig att fundera lite över fenomenet och då framförallt när det gäller frågan om vilket år som egentligen var värst. Det hela mynnade ut i en klassisk och fånig lista över 2000-talets ”värsta” sillysar. Har du inget bättre för dig kan du ju alltid läsa den. I vanlig ordning börjar vi bakifrån med plats nummer fem…

5. Silly season 2004/2005

Silly season 04/05 kvalificerar sig enbart för att vi under den här vintern tappade David Marek till Häcken. Marek har alltid varit en personlig favorit och det kändes i hjärtat när han drog vidare till ön i norr. Med tanke på att Marek i dag spelar i Allsvenskan och ÖIS i Superettan hade vi nog gjort rätt i att försöka behålla honom. Sån’t svider. Fortfarande. Övriga spelare som försvann under denna silly season var dock rena dussinlirare. Jag menar, vem tusan saknar Atli Thorarinsson och Tryggvi Gudmundsson? Trist att säga det men jag gör det i alla fall inte.

4. Silly season 2002/2003

Om jag ska vara ärlig så är Silly Season 2002/2003 inte i närheten av sillysarna 2009/2010, 2003/2004 och 2006/2007. Nu snackar vi en helt annan division. Lite som ett mittfält bestående av Sebastian Johansson, Pavel Zavadil, Markus Gustafsson och Martin Dohlsten. Tre kan trilla boll, en sticker ut som en svart svan på en institution i vetenskapsfilosofi. Gissa vem? Under Silly Season 02/03 tappade vi Patrik ”Jag är nog egentligen ingen fotbollsspelare” Fredholm, Thomas Persstedt, Morgan Nilsson och min personliga favorit Joachim Karlsson. Hyfsade förluster men ändå ingenting om man jämför med senare års förluster. En promenad i Slottskogen med din käresta. Typ.

3. Silly season 2006/2007

Hur många lag klarar av en Silly Season där två tredjedelar av startelvan försvinner från klubben? Inte många. Det är inte heller många lag som upplevt en lika djävlig silly season som den som ÖIS upplevde vintern 2006/2007. Hur tusan ersätter man spelare som Ailton Almeida och Ola Toivonen? Enkelt, det gör man inte. Säsongen 06/07 var verkligen något utöver det vanliga. Riktigt kännbar. Efter den förnedrande degraderingen från Allsvenskan försvann följande spelare från ÖIS: Anders Prytz, Ailton Almeida, Ola Toivonen, Valter Tomaz Jr, Clifford Mulenga, Robin Ganermyr, Elias Storm, Johan Anegrund, Tuomas Uusimäki och Axel Wibrån. Satan i gatan. Man tappar nästa andan när man ser hur klubben dränerades på kvalitet. För att inte tala om kvantitet. Mest smärtsamt, förutom förlusterna av Ailton och Grinola, var förlusterna av Prytzan, Anegrund och the man, the myth, the concept, the legend, the one and only Valter. Som grädde på moset var det här sillyn då vi värvade in spelare som Iheb Hamzeh och lånade in dekislirare som Ze Rony och Samuel Barley. Det enda goda som hände denna silly var väl att man bestämde sig för att flytta upp Ken Fagerberg och Peter Abrahamsson i a-truppen. I övrigt är den här vintern inget man vill minnas.

2. Silly season 2009/2010

Egentligen är det hugget som stucket mellan 2009/2010 och 2006/2007. I min bok fäller dock förlusten av Marcus Allbäck avgörandet. Degradering och Mackans beslut om att lägga skorna på hyllan är två rätt tunga smällar för en klubb att ta. Det är knappt att jag har återhämtat mig. Lägg där till Álvaro Santos beslut att försöka göra sig omöjlig i klubben samt förlusterna av Roy Miller och Åge Hareide (förlusterna av Martin Dohlsten och Christian Lindström är inte riktigt lika kännbara) och du har en av de värsta sillysar som jag har upplevt. Och det är bara januari. Undra vart det ska sluta? When will better come?

1. Silly season 2003/2004

Silly season 2003/2004 var en mardröm. Slutet på en dynasti. Typ. Hej då Afonso. Snyft! Hej då Hamrén. Buhu. Hej då Ulas. Suck! Hej då Jeff. *en tår trillar sakta ner för kinden* Hej då Bärkroth. Du kommer att saknas oss! Hej då allsvenskans vassaste passningsspel och frejdigaste offensiv. *hänger tungt med huvudet och fäster ett svart sorgeband runt armen* Sett till ren kvalitet har nog ÖIS aldrig tappat så mycket kvalitet och fotbollskunnande som man gjorde under silly season 03/04. Erik Hamréns spelfilosofi, gigantiska engagemang och stil, Afonso Alves fantastiska frisparkar och spektakulära halvplansraider, Jeffrey Aubynns flärdfulla dribblingar, precisa inlägg och sambadefensiv, Martin Ulanders vilja och löpkapacitet, och Robert Bengtsson-Bärkroths exakta försvarsspel. Jag skulle vilja hävda att i och med silly season 03/04 så tog vår senaste storhetstid slut. Efter det har det gått rejält utför. Därför placerar sig också silly season 03/04 i toppen av denna sammanställning av 2000-talets vidrigaste sillysar.

Och ja, rent tekniskt skedde ju inte alla dessa förluster under silly season men rent kontrakttekniskt gjorde de det kan man väl säga. Därför har jag valt att betrakta det som att affärer som gjordes upp och avslutades under pågående säsongen (t.ex. Afonso Alves till Malmö FF och Aílton Almeida till FC Köpenhamn) räknas in under efterföljande silly season. Det var så att säga då de lämnade klubben. Rätt eller fel? Vem orkar bry sig.

Avslutar hela den här posten med två högst subjektiva tio i topp-listor. En över de tyngsta förlusterna rent emotionellt och en över de tyngsta förluster rent sportsligt. Som vanligt har myntet många sidor och det finna alldeles säkert någon som har invändningar mot dessa tre listor. I sådana fall, låt kampen börja.

2000-talets tyngsta förluster (emotionellt)

1. Marcus Allbäck 2009/2010
2. Aílton Almeida 2006/2007
3. Valter Tomaz Jr 2006/2007
4. Markus Johannesson 2004
5. Magnus Källander 2009/2010
6. Anders Prytz 2008/2009
7. Paulinho Guará 2005
8. Johan Anegrund 2006/2007
9. Joachim Karlsson 2002/2003
10. Ken Fagerberg 2007/2008

Tre som inte ens var nära: Afonso Alves (2003/2004), Ola ”Grinola” Toivonen (2006/2007) och Álvaro Santos (2009/2010).

2000-talets tyngsta förluster (sportsligt)

1. Erik Hamrén 2003/2004
2. Afonso Alves 2003/2004
3. Aílton Almeida 2006/2007
4. Ola Toivonen 2006/2007
5. Marcus Allbäck 2009/2010
6. Markus Johannesson 2004
7. Álvaro Santos 2009/2010
8. Paulinho Guará 2005
9. Åge Hareide 2009/2010
10. Ken Fagerberg 2007/2008

Tre som inte ens var nära: Martin Dohlsten (2009/2010), Iheb Hamzeh (2007/2008) och Zoran Lukic (2006).

© 2012 Sambadefensiv Kontakt: kontakt@sambadefensiv.se Suffusion theme by Sayontan Sinha