Ju längre ned i seriesystemet ÖIS ramlar, desto mer tunnelseende blir vi som följer laget. Den knapphändiga rapporteringen kring Divison 1 södra försvårar möjligheten till någon form av omvärldsanalys i serien. Att se de andra lagen spela hela matcher är svårt, höjdpunkter går inte alltid att få tag i och statistikdatabasen är ganska liten.

Efter två och en halv omgång kan vi dock konstatera att de två lag ÖIS hittills besegrat båda ligger i botten. Båda med en poäng och fyra måls negativ målskillnad. ÖIS står därmed inför sin hårdaste prövning i år när man åker till Borås Arena för att ta sig an Norrby IF som just nu har fyra poäng efter 0-0 mot Skövde och 3-1 mot Lunds BK. Resultat som bevisar att Skövde troligvis går mot tuff säsong till mötes och att Lunds BK är väldigt oberäkneliga.

Norrby är likt många lag i Division 1 med en hemmaplan av plast inriktade på ett spel som bygger på bollinnehav. Ett rörligt lag med tekniskt drillade spelare. Laget var nära att sätta käppar i hjulet för ÖIS 2012 både på hemma och bortaplan och sköt 2011 bort chansen till kvalspel även om det levde in i sista omgången på andra resultat.

I laget återfinns Ricky Yarsuvat som gjorde mål på straff i premiären mot Lunds BK.  Bredvid sig på topp har han Achille Campion. En fransman med ett förflutet i den amerikanska collegefotbollen. Något som alltid resulterar i en viss viral spridning.

YouTube Preview Image

Att leverera i en amerikansk collegeliga är dock långt ifrån en garanti för framgång i mer etablerade fotbollsländer.

Utöver Campion är den mest namnkunniga spelaren i den blåvita Norrbyuppställningen troligtvis Elmin Kurbegovic med ett förflutet i IF Elfsborg och IFK Värnamo. Yttermittfältaren var efter förra säsongen nära på att sluta med fotbollen till följd av skador men har hemma i Borås uppenbarligen frisknat till då han funnits med i startelvan i klubbens två inledande matcher. Yttermittfältaren kan mycket väl vara det största hotet på plasten i Borås.

Comeback för Leinar

Som sig bör numera utfördes den sista träningen inför tisdagens match på Valhalla IP. Väl där kunde vi konstatera att David Leinar numera är redo för spel. Han deltog i hela träningspasset och kommer finnas med i matchtruppen. Troligtvis inte från start med tanke på Adam Rosén och Hannes Sahlins fina start på serien men väl på bänken. Tillbaka på planen är även André Nilsson som missat de två inledande matcherna på grund av sjukdom och skada. Nu tar han dock plats i truppen. Det gör dock inte Robin Kacaniklic som under måndagen höll sig vid sidan av och ägnade sig åt rehab.

Varken André Nilsson eller David Leinar lär ta sig in i startelvan som i nuläget ser ut att bli densamma som mot Halmia. Marcus Lantz är en vän av ordning och även om exempelvis Daniel Paulson inte ännu nått sin fulla potential lär Marcus Lantz låta honom stanna i startelvan ett tag till. Hans magnifika försäsong givit honom ett förtroende som räcker några matcher till.

André Nilsson bankar dock stenhårt på dörren in i startelvan och ett inhopp känns ytterst troligt.

Startelvan blir som sagt samma som senast:

Fredrik Andersson 

Robin Ingvarsson – Adam Rosén – Hannes Sahlin – Jacob Ericsson

Jakob Lindström – Andreas Östling

Sebastian Ohlsson – Johan Hedman – Daniel Paulson

Stellan Carlsson

Visserligen startade Johan Hedman och Stellan Carlsson som ett klassiskt anfallspar i Halmstad men det var inte förrän Johan Hedman i den andra halvleken flyttade ned i den släpande rollen som anfallsspelet kom igång på riktigt. För att nå det passningsspel Marcus Lantz efterfrågar är en övertalighet på mittfältet nödvändig. Med tanke på att Johan Hedmans passningsfot är betydligt bättre än hans armbågar och huvud är det slöseri att använda honom i en targetroll han har svårt att bemästra.

Konstgräslaget ÖIS åker med andra ord till Borås Arena för att lira ut ett annat lirarlag på en arena med en kapacitet på över 16 000. Vem kallade detta gärdsgården?

Framåt!

 
Då var det så äntligen dags att slänga sig tillbaka in i historien och gräva ned sig i kring vilka sidospår gamla Öisare har tagit i sina fotbollskarriärer. Har någon blivit landslagsman? Har någon lagt skorna på hyllan? Har det hänt si, eller har det hänt så. Vi försöker helt enkelt rota fram information kring spelare som kanske inte riktigt florerar i skallen hos gemene Öisare dagligen, men som ändå satte avtryck hos föreningen på ett eller annat sätt. Och det kan man väl säga att följande trio har gjort. Ja, de kriterierna stämmer nog in på samtliga tre. En kom under 2006 när mörkret var som djupast, en annan värvades in då yttermittfältskrisen var som störst under 2010 och den tredje spåddes en lysande framtid och var av intresse för både Newcastle United och Middlesbrough FC i England. Men istället blev det ÖIS. Tyvärr kan man väl sammanfatta den värvningen som misslyckad, men i dag lever denna spelaren förmodligen rätt bra på sin fotboll. Betydligt bättre än han gjorde under sin tid som fotbollsspelare i Sverige i alla fall. Well, här är…
Whatever happened to twin sets?
Whatever happened to Hi-fi?
Whatever happened to TV sex?
Whatever happened to Elias Storm?

Elias Storm i en av sina 12 matcher i ÖIS-tröjan. Här drar han friskt i Anders Svenssons tröja i en match på Borås Arena under säsongen 2006.

Säsongen då Elias Storm kom till ÖIS är väl inget man direkt vill gräva ned sig i ännu en gång. Been there, done that som man brukar säga. Det var ett riktigt skitår för att tala klarspråk och ÖIS åkte ur Allsvenskan med dunder och brak trots att man lyckades behålla Áilton Almeida säsongen ut. Men de övriga i laget var helt enkelt inte bra nog. Det finns inga andra slutsatser att dra utav det. Tre segrar på 26 försök säger egentligen allt. ÖIS var inte ett lag för Allsvenskan. Åtminstone inte kvalitetsmässigt.

Men det var knappast till ÖIS fördel att de drogs med stora skadeproblem i de bakre leden under 2006. Inte mindre än tre försvarsgeneraler var åsidosatta på grund av skadeproblem – vilket i augusti månad fick ÖIS att skeppa ned den reslige mittbacken Elias Storm från Djurgårdens IF där speltiden var knapp i ett desperat försök att få ordning på defensiven. Valter Tomaz Jr drogs med ett skadat knä, Jukka Sauso hade svårigheter med känningar i sin rygg och Johan Anegrund var borta för resterande delen av säsongen. Någonting var så illa tvunget att göras – och då Storm bara hade fått fyra framträdanden i Djurgårdströjan på hela säsongen var det en ömsesidig viljan att få till en förändring. Både från Elias själv, men även från ÖIS sportchef Stefan Herre Eriksson samt tränartrojkan Sören Börjesson och assisterande Janne Carlsson. I mitten av augusti 2006 blev det klart – Storm skulle ansluta till ÖIS från Djurgårdens IF över säsongens avslutande omgångar.

Men det blev inte mer än så. Vid tolv framträdanden i den rödblå tröjan tog det slut. Tyvärr med en degradering till Superettan som facit. Kanske inte riktigt vad han, eller föreningen, hade väntat sig trots den prekära tabellsituationen. Inför sin debut (som för övrigt skedde i höstderbyt mot GAIS) uttryckte Elias själv att ÖIS är ett bättre lag än vad tabellen visar, men att det gäller att skippa skönspelet och istället kriga till sig de poäng som krävs. Ack, så fel han hade. Och med det fick han vara med på samma resa som säsongen innan då han var utlånad till GIF Sundsvall som även de trillade ur landets högsta division. Så väl supportrar som klubbledning var dock tillfredsställda med vad Elias Storm hade åstadkommit i Göteborg – men hans löneanspråk låg inte i nivå med vad ÖIS kunde erbjuda och därför fanns det ingen annan utväg än att tacka för tiden och vinka adjö.

Det tog ett tag innan Elias fann sin nya klubbadress. Han reste tillbaka till Stockholm men någon förlängning med Djurgårdens IF, vilka han hade tillhört sedan han tog steget från Division 2 till Allsvenskan som 23-åring, blev det inte. Inte heller stannade han inom Sveriges gränser. Istället bar det av på ett riktigt äventyr. Messiniakos GS i Greklands näst högsta division blev nästa anhalt. Ja, så var det väl tänkt i alla fall. Informationen kring detta är något tapphändig, men under samma säsong spelade han även tio matcher för FK Haugesund i Adeccoligan (Norge). En klubb han stannade i över säsongen 2009 med ett facit på 48 framträdanden (39 från start) och tre mål. Men under den avslutande säsongen blev det bara fyra matcher från start, och i takt med att Elias blev äldre så valde han att vända skutan hem till trygga Sverige. Vid 31 års ålder var nedtrappningen något av ett faktum och namnunderskriften klargjorde att satsande IK Sirius i Norrettan blev nästa klubbadress. Där var han visserligen given i mittförsvaret – 24  matcher varav samtliga från start skvallrar om det – men något Superettaavancemang var det inte tal om.

I de krokarna lade Elias Storm ned fotbollskarriären helt. Visserligen höll han igång i Division 6 under både 2011 och 2012, men det är knappt så att det bör nämnas. En fotbollsspelare tappar nog aldrig sin sport till fullo. Och det vittnar väl detta om. Det skall inte ses som mer än en kul grej, och då till och med Stefan Holm kan hålla på Divison 6-nivå i sitt Östre Deje IK får vi svart på vitt att det inte är tal om något blodigt allvar.

Det blev dock en sista – och det vågar vi nog tro på denna gång – comeback för Storms del. Efter ideliga ”nej tack” till klubbar som gladeligen hade plockat in Elias Storm så tackade han ja till Enköpings SK i Division 1 Norra i slutet av förra säsongen. Då låg Enköpings SK sist i serien och förhoppningen var att Storm skulle stabilisera laget till den grad att de kunde klättra sig upp över degraderingsstrecket. Det misslyckades dock helt. Åtta poäng drog laget in på hela säsongen och med det hade man 22 poäng upp till Väsby på rätt sida strecket. Det var med andra ord inte ens nära att Storms intåg skulle göra någon skillnad rent tabellmässigt.

 

 

Whatever happened to twin sets?
Whatever happened to Hi-fi?
Whatever happened to TV sex?
Whatever happened to Steinþór Freyr Þorsteinsson?

 

Steinthor Freyr Thorsteinsson mitt upp i sin specialitet - sina inkast. Tyvärr bar det inte frukt i den mån som man hade önskat.

Steinthor Freyr Thorsteinsson, som han stavas för oss, kom även han till ÖIS när klubben var i ett ganska så prekärt läge. Inte riktigt som för Elias Storm – där var det tal om degradering till Superettan och laget låg sist i tabellen – men likväl hade klubbens och supportrarnas förhoppningar långt ifrån infriats fram till den där dagen i månadsskiftet juli och augusti då “Steine” blev officiellt klar för ÖIS. Klubben var i ett stort behov att förstärka på yttermittfältet då skadeproblemen var stora, och då fann man denna islänning som mest var känd för sina akrobatiska och alltid lika spektakulära inkast som nådde fram till motståndarnas straffområde från i stort sett varenda position längs med planen.

Men det blev ingen större succé i ÖIS. Och som grädde på moset försvann han från klubben redan efter en halv säsong trots att han vid ankomsten kritade på ett 2,5-årskontrakt. Facit blev totalt nio framträdanden (sju från start), två mål, ett gult kort och totalt fyra matcher där han inte ens blev inbytt. Men mest minns man den taffliga volleymissen mot Ängelholms FF på Valhalla IP som hade kunnat ge ÖIS segern. Ni kan historien, istället kvitterade gästerna till 3-3 och den riktigt djupa depressionen stod och väntade runt knuten på Valhalla IP. En riktig skitmatch och en riktig skitdomare som snuvade ÖIS på tre viktiga pinnar. Det är ingen idé att älta har min mor lärt mig, men det är svårt att inte göra det när man tänker tillbaka på den hårresande avblåsningen vid David Leinars regelrätta nickmål i duell med motståndarmålvakten.

Läs mer:

Lär er stänga matchen
Fem frågor för Steinthor Thorsteinsson
David Leinar: ”Vi är alldeles för snälla”
Spelarbetyg Örgryte IS – Ängelholms FF 3-3

I samband med konkursen i januari 2011 upphörde spelarnas kontrakt och det var aldrig tal om att Steinthor Thorsteinsson skulle följa med ÖIS ned i Söderettan. Särskilt inte med tanke på de rykten som gick angående den lönesumma som ÖIS valt att lägga på honom. Inte en chans att föreningen skulle få ihop de pengarna hemmahörande i landets tredje division. Men det var förmodligen inte det som fällde avgörandet. Nej, “Steine” ville väl hålla till högre upp i systemen. Och därför skrev han inför 2011 ett kontrakt med den norska klubben Sandnes Ulf (dit Jakob Olsson nu har blivit utlånad över säsongen 2013), vid tillfället hemmahörande i Adeccoligan (Norges näst högsta division). Och succén lät inte vänta på sig. Han hade åtminstone tränare Asle Andersens förtroende från start. Han spelade totalt 25 utav 30 matcher och han satt enbart på bänken i 90 minuter vid ett tillfälle. Målskörden var väl ingenting att hurra över i och för sig, det stannade på två mål precis som i ÖIS, men i övrigt var han en bidragande orsak till en klubbmässigt sätt väldigt framgångsrik säsong.

Ja, 2011 gick Sandnes Ulf åter upp i Tippeligaen efter en hel drös med år utanför densamma. Och om man skall sammanfatta deras säsong så kan man dra en parallell till hur IF Sylvia lade upp sitt resultat under samma säsong. Lagen inledde åtminstone lika knackigt för att sedan ge sig fan på’t och lägga in en växel till. Sandnes Ulf förlorade sex av säsongens åtta första matcher och just då var det nog varken glada miner hos Steinthor eller klubbledningen. Men så jobbade man sig tillbaka, vann 12 av de kommande 13 dusterna och avancemanget till Norges finrum säkrade man i säsongens näst sista match då man krossade Löv-Ham med hela 6-0 på hemmaplan.

Här är han - Steinthor Freyr Thorsteinsson - i sin klubblagsdress.

Sedan dess har det bara gått uppåt för Steinthor Thorsteinsson. Under Sandnes Ulfs comebacksäsong i Tippeligaen spelade han 29 matcher och stänkte därtill in sex bollar i nät. Ett bra facit för en yttermittfältare! Att han har utvecklats som spelare råder det inte heller något tvivel kring. Antal spelade matcher i Norges högsta liga skvallrar om att “Steine” kan behärska sig på den nivån vilket är kul att läsa. Han är dessutom fortsatt ett namn för det isländska landslaget där han så sent som i fredags var med i VM-kvalmatchen mot Slovenien. Något spel blev det tyvärr inte, men matchen vann de med slutsiffrorna 2-1.

Den 17 mars drog Tippeligaen i gång och för Sandnes Ulfs del blev det premiärförlust med 2-0 borta mot Strömsgodset. Steinthor Thorsteinsson fanns dock på planen och inledde det hela med att spela 90 minuter. Och det går väl inte att göra någon annan tolkning än att han fortsatt är på väg uppåt i sin karriär, åren till trots. Åtminstone har han nått en nivå som är god nog för att tampas med de allra bästa i Norge. Och det får man väl säga är mer än man trodde att han var kapabel till under tiden i ÖIS.

Whatever happened to twin sets?
Whatever happened to Hi-fi?
Whatever happened to TV sex?
Whatever happened to Seif Kadhim?

Seif Kadhim under sin debutsäsong i ÖIS - alltså år 2009 - och i denna sekvens ser han inte helt nöjd ut

Sist ut för denna gång är Seif Kadhim – talangen som aldrig blommade ut och blev vad han hade potential till att bli. Han ansågs vara en stortalang och redan vid tonåren var han på väg att skriva på för Newcastle United i England, men istället vann ÖIS dragkampen om den unga och oslipade diamanten lagom till återkomsten till Allsvenskan 2009.

Som bekant fick ÖIS dock aldrig se prov på hans färdigheter. Nej, det blev aldrig någonting av Seif Kadhim i ÖIS. Det fanns vissa intentioner bitvis – men han var aldrig bra nog för att ta en startplats i a-laget. Debutsäsongen 2009 mynnade ut i endast ett inhopp och det var inte mycket muntrare i Superettan 2010. Där gick det så knackigt att han blev utlånad till Norrby IF i Division 1 Södra. Vid det laget hade han dragit på sig många tvivlare i ÖIS-leden. I Norrby IF gick det emellertid lite bättre, kanske återfick han lite självförtroende av att få spela a-lagsfotboll, men när låneperioden löpte ut blev det ingen förlängning vare sig i ÖIS eller Norrby IF. Istället hamnade han i en annan Division 1-klubb – Syrianska IF Kerburan – efter en tids provspel. Tyvärr skar det sig på det personliga planet och i samförstånd med klubben flyttade han ganska så snabbt tillbaka till familjen hemma i Umeå. En klubb som han också skrev kontrakt med kort därpå.

Under 2011 gick Seif Kadhim tillsammans med sitt Umeå FC upp i Superettan. Den sejouren blev dock bara ettårig och för Seifs del blev det sparsamt med speltid. Det gjorde att han den 24 september 2012 ännu en gång bröt sitt kontrakt trots att han hade avtal för ytterligare en säsong för att istället packa väskorna och ansluta till Duhok SC i Irak. Och det skall väl sägas att det var ett rejält uppbyte. Han bytte tråkiga och kalla Umeå mot ett betydligt varmare och behagligare Duhok – och som en ren och skär bonus fick han en plånbok tjockare än de allra flesta “stjärnorna” i Sveriges allsvenska. Dessutom fick han chansen att delta i den asiatiska Champions League. Pretty far from vad han hade kunnat åstadkomma med Umeå FC.

Ni kan för övrigt följa Seif Kadhim och hans irakiska äventyr på hans Twitter.

 

And it’s back! Äntligen! Vi talar såklart om intervjuserien “Samtal i vintertid” där vi – håll i hatten – under vinterhalvåret intervjuar olika personer med ÖIS-anknytning. Först ut var Björn Anklev, och sedan dess har det varit lite tyst kring denna artikelserie, men nu kommer alltså episod nummer två. I läglig tid om du frågar oss. Och i och med detta testar vi ett nytt grepp – nämligen att intervjua en supporter istället för en ledare, spelare, eller liknande. Därför bad vi en av ÖIS supportrar, Jacob Ryder, att besvara ett knippe frågor gällande Örgryte IS, något som han gladeligen gjorde. Bland annat behandlar vi den startelva Jacob skulle vilja se med dagens bemannskap, vilken position han helst skulle vilja förstärka samt vilket mål Jacob själv tycker ÖIS bör ha denna comebacksäsong i landets näst högsta serie.

Då denna intervjuserie har som avsikt att fortsätta vintern ut tar vi gladeligen emot eventuellt intervjutips, och har ni några sådana gör ni bäst i att skicka dessa förslag till vår kontaktmejl. Vi passar även på att länka till vår första del av ”Samtal i vintertid”, den med Björn Anklev, om ni endera har missat den eller känner för att läsa den igen. Men nu: Jacob Ryder. Trevlig läsning!

» Samtal i vinterid #1: Björn Anklev (del 1)
» Samtal i vintertid #1: Björn Anklev (del 2)

Vad har du för åsikt i fallet Robin Jonsson, David Björkeryd, Alexander Jeremejeff, Markus Anderberg och Tommy Lycén? Utifrån vad vi vet: gjorde ÖIS rätt?

Att Anderberg, Lycén och Jeremejeff fick lämna tycker jag var ett helt rätt beslut. Anderberg är på tok för skadebenägen och Lycén har helt enkelt i mina ögon inte levererat tillräckligt för att erbjudas ett nytt kontrakt. Jeremejeff fick knappt spela i Söderettan så det är visserligen svårt att säga hur han klarar sig på den nivån men känslan är ändå att Henrik Carlsson är en mer lovande och intressant spelare i anfallet. Rätt beslut där också med andra ord.

Jag hade gärna sett att Björkeryd och Jonsson stannade. David tycker jag är en duktig spelare med fina spetskunskaper i att lägga hörnor och frisparkar. Dessutom kan han användas både på mittfältet och i backlinjen. Jonsson är en riktigt stabil mittback som gjorde en riktigt fin säsong förra året. Att han har rutin från spel på högre nivå är också det en fördel speciellt när truppen för övrigt är väldigt orutinerad.

Dock så anser jag att om vi nu skall etablera oss i Superettan och på sikt utmana om en plats i Allsvenskan så skall detta göras med en ekonomiskt hållbar modell. Vi kan helt enkelt inte göra förlust varje år utan måste nu framöver minst göra ett nollresultat på den löpande verksamheten. Om vi nu inte kunde ha kvar dessa herrar för att hålla budget så var även det ett korrekt beslut. Hur tråkigt det än är.

Om du fick välja en position att förstärka – vilken hade du då valt och vad för spelartyp är det då du helst ser?

Prioritet ett borde vara en mittback till. Förra året hade vi en väldig tur med få skador och avstängningar på våra mittbackar. Vi kan inte räkna med samma medgång i år. Vidare så vet vi heller inte hur Adam Rosén kommer klara sig i Superettan och Hannes Sahlin anser jag att vi behöver på vänsterbacken. Med tanke på att både Leinar och Rosén är så kallade ”bjässar” med stark fysik och bra huvudspel så vore en mer spelskicklig mittback att föredra. Gärna någon som kan sköta uppspelen.

Vidare känns det lite osäkert på yttermittfältspositionerna. En renodlad ytter med snabba ben som kan utmana i en mot en-situationer och slå fina inlägg vore inte fel. Var beställer man en sådan?

Vet att många ropar efter en anfallare till men jag känner mig ganska lugn där. Jag tror faktiskt att Wallén och Karlsson kommer fungera även i Superettan. Dessutom känns kontraktsförlängningen med Yarsuvat väldigt märklig om vi nu skall ta in en till. Vi har ju även Hedman och Carlsson som alternativ.

ÖIS har ju gjort klart med ett stort antal spelare. Vem av dessa tror du sätter störst avtryck på ÖIS denna första säsong i laget?

Aldrig tidigare har det varit så svårt att förutse om värvningarna kommer vara framgångsrika eller ej. Rosén, Ericsson, Lundgren, Hawunger och Paulson har jag bara sett enstaka gånger i aktion och Nilsson, Bratt och Ohlsson har jag aldrig sett spela.

På pappret så känns Lundgren som det mest spännande nyförvärvet men samtidigt konkurrerar han på innermittfältet där konkurrensen är som störst. Jag säger därför Ericsson. Enligt uppgift så skall han varit aktuell för bland annat Gefle och det vore fantastiskt om han kunde göra succé och bli den givne vänstermittfältaren i startelvan.

Med dagens trupp (fler spelare kommer säkert ansluta): vad har du för förhoppningar till Superettan? Bör målet vara att klara sig kvar, eller skall de sikta högre?

Helt klart så bör målet vara att han fyra lag bakom sig när säsongen är över. Jag tycker också att detta är ett realistiskt mål. Nivån kommer vara helt annorlunda jämfört med Söderettan och det är grymt viktigt att vi alla (klubbledning, tränare, spelare och supportrar) behåller tålamodet även om säsongen skulle börja med några förluster. Därför är det ingen idé att gå och drömma om en topplacering för att sedan bli besviken och frustrerad. Hamnar vi på övre halvan så är det en stor bonus.

Utöver nyförvärven så har flera viktiga spelare förlängt sina kontrakt (David Leinar, Sebastian Johansson, Christofer Bengtsson, Peter Abrahamsson m.fl.) och det är kanske ingen högoddsare att någon av dessa blir säsongens viktigaste spelare. Men vilket av alla dessa nya kontrakt var det viktigaste, och varför?

Sebastian Johansson, helt klart. Jag har alltid hävdat att man kommer långt med ett starkt innermittfält. Ta 09 som exempel, för mig är det en gåta att man inte valde att förstärka centralt innan säsongen. Nu blev vi fullkomligt uppätna på mitten och fiaskot var ett faktum.

Nu har vi en riktigt vasst innermittfält med firma Johansson/Lindström och det känns oerhört tryggt. Detta kan bli det avgörande för att vi lyckas hänga kvar.

Vi skall heller inte glömma vikten av rutin. Det är en helt annan grej att gå in på ett fullsatt Tele2 Arena kontra ett öde Klostergårdens IP. Här gäller det att man behåller kylan och inte går bort sig och då behövs rutin i lagen vilket Seb har.

Peter Abrahamsson var givetvis också en viktig kontraktsförlängning men samtidigt så har vi Fredrik Andersson som en nästan fullgod ersättare. För att ersätta Seb hade vi behövt värva och det är inte alltid så enkelt.

Hur ser din startelva ut i dagsläget?

Abrahamsson

Bengtsson – Leinar – Rosén – Sahlin

Holländer – Johansson – Lindström – Ericsson

Karlsson – Wallén

Möjligen skall Lundgren och/eller Ohlsson in istället för Holländer samt Ericsson. Det får försäsongen utvisa. Jag hoppas verkligen att Rosén är tillräckligt vass eller att en annan mittback värvas så vi slipper flytta in Sahlin i mitten. Annars är det inte så mycket att fundera på. Dock så vore det riktigt skoj om t.ex. Bratt gick in och övertygade tillräckligt för att skicka Bengan till bänken.

***

Vi valde även att avsluta intervjun med några frågor mer ställda utifrån ett supporterperspektiv där inte ÖIS lag 2013 behandlas.

Har supporterskapet till ÖIS personligt och generellt förändrats under åren i Söderettan?

Egentligen ingenting. Jag följer ÖIS lika intensivt oavsett division. Den stora fördelen med Söderettan har varit närheten till många bortamatcher. Som heltidsarbetande småbarnsförälder kan jag inte åka iväg på alla långa bortaresor längre hur mycket jag än vill. Därför har det varit kanon med Utsikten, Qviding, Norrby, Oddevold och Trollhättan i samma serie.

Hur har dessa år i ”gärdsgården” påverkat en som supporter?

Inte mycket. Givetvis blir man en lyckligare supporter när det går bra vilket det har gjort i ”gärdsgården” men annars ligger intresset och engagemanget på samma sjukliga nivå som tidigare. Jag tänker på ÖIS flera gånger om dagen, varje dag, året runt.

Ser du någon skillnad i att stå på klacksektionen idag jämfört med när ÖIS höll till i Allsvenskan till exempel stämningsmässigt?

Jag skulle faktiskt påstå att det är bättre drag i klacken idag jämfört med hur det var senast i Allsvenskan. Möjligt att den sportsliga framgången har inverkat på stämningen med framförallt så tycker jag att det har varit ett stort lyft att flytta till det nedre etaget på långsidan. Nu känner man närheten till spelet på ett helt annat sätt och det känns faktiskt som att man påverkar spelarna mer. Då är det lätt att man tar i lite extra trots att rösten börjar spricka helt.

Det finns en kärna av ÖISARE som alltid kommer gå på alla matcher oavsett serietillhörighet. Många av dessa står i klacken så även om publiksnittet har varit lägre i Söderettan så har tappet inte märkts i klacken. Jag tycker även att klacken har blivit mer välkomnande vilket är oerhört viktigt då vi hela tiden måste jobba för att växa.

Minns själv första gången jag vågade mig över från sittplats till klacken. De är dryga 15 år sedan nu. Jag var grymt nervös och rädd för att någon skulle säga till mig att gå därifrån då jag inte visste hur det funkade. Istället kom en stor kille fram till mig och gav mig en flagga vilket var en stor lättnad. Sedan den dagen har jag blivit kvar i klacken.

 

Ja, nu när januari har tickat på i sex dagar har jag äntligen fått tid över att – något sent – dela med mig av mina nyårskarameller. Och det innefattar simpelt nog mina bästa Öisminnen från året 2012. En rolig, och förhoppningsvis intressant, sak att göra när det för en gångs skull har varit ett fotbollsår innehållande saker att blicka tillbaka på med ett leende. Det gör det hela bra mycket roligare. Konstigt vore annars. Och skall man vara lite tuff och hårdra det så har det inte heller funnits särskilt mycket positivt mellan åren 2009 och 2011. Men det är av mindre intresse för tillfället.

Jag har försökt att plocka höjdpunkter från hela året – och dessutom har jag skalat av det en smula. Har jag därför missat några toppar som ni anser givna på listan är ni fria att delge dessa i kommentarsfältet. De har varit så många så det blir svårt att rangordna dem och framförallt minnas dem alla. Men äh, sluttjôtat. Här kommer mina nyårskarameller 2012.

28 mars: Örgryte IS – Qviding FIF 7-0

Träningsmatch. På ÖIS-gården. Sedan tidigare hade ÖIS förlorat mot GAIS, Falkenbergs FF, IK Oddevold och Jönköpings Södra. Men man hade också segrat mot Husqvarna IF, Varbergs BoIS, FC Trollhättan och Norrby IF. Fyra förluster, fyra vinster. Men i den nionde matchen var det inget snack. ÖIS mötte Qviding FIF och förnedringen var total. Vi mötte en kommande seriekonkurrent och manglade dem. Totalt. Sambadefensivs Jonathan Larsson beskrev vinsten så här:

”Nu kanske ni som inte var på matchen sitter och tänker; ’hur fasen kunde ÖIS slå Qviding med 7-0?’ Ja, det är idag ett ganska simpelt svar faktiskt: Ren och skär utklassning, på varje position, i varje situation. Och så plussar man på en riktigt fin effektivitet på det. Ja, då kan det rinna iväg, så långt som till 7-0.”

Det där säger egentligen allt och den där marskvällen 2012. ÖIS var flera nummer för stort och gjorde processen kort med sin motståndare. Redan efter fem minuters spel satte utropstecknet Filip Holländer 1-0 från sin centrala mittfältsposition där han flera gånger under försäsongen huserade tillsammans med Jakob Lindström. Innan halvtidsvilan var slut hade både Oskar Wallén och Johan Pettersson (just inkommen från GAIS vid denna tidpunkt) ökat på ÖIS målskörd. Men det vackraste målet – ett mål som står sig som säsongens snyggaste i konkurrens med David Björkeryd och Sebastian Johansson – gjorde Christofer Bengtsson. Jonathan Larsson igen:

”4-0 kom i den 57:e minuten. Av Christofer Bengtsson. Och det var ett magiskt mål. Johan Pettersson lägger in en hög boll i straffområdet mot en framåtstormande Bengtsson. Bengtsson och bollen är nu ett par meter in i straffområdets högerkant (sett med ÖIS-ögon). Bengan tvekar inte en sekund utan drämmer till med vristen, och bollen får en perfekt båge över Qviding-målvakten och träffar högt upp på stolpen och dimper ner bakom mållinjen. Sanslöst avslut av Bengan, otroligt vackert. Blir tufft för övriga spelare att slå under säsongen, men jag ser med glädje fram emot den tävlingen.”

Målskyttet avslutades av Johan Petterssons andra strut, Jeremejeffs snubbelmål efter en minut på planen och Emil Karlssons viljemål efter att han löpt förbi sin försvarare i den 87:e matchminuten. En fulländad kväll på ÖIS-gården, helt enkelt. Fler sådana!

16 april: Örgryte IS – Skövde AIK 2-2

”Vad fan, är han helt från vettet?!” tänker nog många nu. ”Hur kan han ha med den 2-2-besvikelsen på denna lista?”.

Ja, det kan man kanske fråga sig. Jag minns själv att besvikelsen var stor efteråt. Drog förmodligen av en svordom eller två både under och efter matchen. Men det handlade i mångt och mycket om den totala uppladdning som fanns före. Det var positiva tongångar och man hade gått och väntat på denna måndagskväll ett bra tag. ”Nu djävlar, detta är året!”.

Och så kom starten. Matchen hann knappt börja innan ÖIS gjorde 1-0 genom Emil Karlsson. Pang igen! Innan fem minuter tickat förbi stod det 2-0 till ÖIS. Och ÖIS nye anfallare Emil Karlsson hade nätat två gånger. Där och då svävade man mer eller mindre på moln.

Vi alla minns ju att Skövde AIK både reducerade och kvitterade på kort tid i andra halvlek. Och att ÖIS inte lyckades återta ledningen trots ett stolpskott från Emil Karlsson. Men innan matchen – och i upptakten av densamma – var det total glädje. Och det kvalificerar onekligen in på denna lista.

20 maj: Utsiktens BK – Örgryte IS 0-2

Omgång sex är en annan höjdpunkt från året 2012. Utan tvekan! Ni som var där håller förmodligen med till 100 %.

1)       Solen visade upp sig från sin bästa sida trots att det bara var mitten av maj.

2)       Öisarna på plats visade onekligen sitt stöd för laget. Nytt publikrekord på Ruddalens IP – och utan att överdriva kan man säga att 95 % av de 2151 personerna på plats var av rödblå hjärtan. Växelsång mellan olika läktarsektioner på en bortamatch är inte någonting som händer varje dag. Bara på Ruddalen när ÖIS är på besök.

3)       Ytterligare en match med tidiga mål. Innan elva minuter ledde ÖIS med 2-0. Johan Hedman satte bollen i nät efter två minuter och Robin Jonsson knoppade in en frispark mot bortre stolpen i den tionde matchminuten. Och det var sannerligen en trend 2012. Att göra tidiga mål. Det hände mer eller mindre i varenda match. En av ingredienserna till en så välkokt soppa som 2012 var.

4)       Glöden i ögonen på spelarna efter att både Tommy Lycén och Hannes Sahlin fått lämna planen efter utvisningar var fantastiskt att skåda. Christofer Bengtsson var en klippa på sin högerbacksplats och David Leinar skallade undan långboll efter långboll. Men framförallt bör man lyfta fram Johan Pettersson. Så han slet. Det gjorde nästan ont i ens egen kropp att se hur ”JP” sprang. Upp och ned. Nord och syd. Spyan stod i halsen men vad gjorde det? Ingenting.

Det där var bara några punkter som ploppade upp från den där lördagen i maj. Men några av de allra mest minnesvärda. Tack för den kvällen, ÖIS.

Det var sannerligen glatt efter vinsten på Ruddalens IP. Både bland spelare och supportrar.

2 juni: IK Gauthiod – Örgryte IS 0-1

Matchen fylld av ångest. Det var en pina att ta sig igenom denna batalj på Lunnevi IP. I alla fall i stora perioder av matchen. Trots att ÖIS höll i taktpinnen. Trots att ÖIS anföll och IK Gauthiod fick försvara sig. Men ÖIS kom aldrig riktigt till fullt ut. Man försökte, försökte och försökte. Matchklockan tickade på. IK Gauthiod rensade och ÖIS erövrade bollen igen. Nya lägen dök upp men slarvades bort med usla avslut. De träffade inte ens mål. Matchklockan tickade på ytterligare. Det spreds lite av panik i Öislägret. Rädsla att inte vinna. Att inte ta tre poäng. Att inte få utdelning på sina chanser.

Och det hela höll på att sluta katastrofartat. För när ÖIS flyttade fram manskapet mer och mer och satsade allt på ett kort öppnades nya vägar för IK Gauthiod. Inför fulla läktare – ännu ett publikrekord i modern tid – höll man på att överrumpa Peter Abrahamsson i Öismålet. Och oj, vad nära det var att ÖIS fick lämna Grästorp tomhänta. Det handlade om maximal flax. Det handlade om ribbträffar och räddningar på mållinjen av Robin Jonsson. Och så handlade det om Emil Karlsson.

Matchklockan står på 90+3 och två minuter återstår innan domaren förkunnar matchens slut. Då slår ÖIS till. Jonathan Lindström, som kommit in en stund tidigare, är regissör till det fina målet. På högerkanten dribblar han vackert av sin försvarare, tar sig ned mot kortlinjen och slår bollen mot bortre delen av straffområdet. Och vem dyker där upp? Jo, Emil Karlsson, så klart. Vem annars? Trots en rätt medioker insats i övrigt från Emils sida är det han som avgör med en nick från nära håll. 1-0 till ÖIS. Tre poäng till den dåvarande serietvåan. Och det går väl inte att göra annat än att citera Sambadefensivs Felix Jonsson och hans glädjebeskrivning från matchrapporten efteråt:

”Eufori!

Över någons huvud sträcker jag mig och i samma sekund ser jag Jonathan Lindströms inlägg leta sig fram och träffa pannan på, den tidigare i matchen så utskällde, Emil Karlsson. Till skillnad från de tidigare försöken i matchen så går bollen spikrakt in i nätmaskorna denna gången och då släpper allt. Det är minut 93 i matchen och jag står för en sekund eller två och bara tittar rakt upp i himlen och skriker.

När jag sedan släpper blicken på det där lite gråa molnet ovanför mig så ser jag hur Emil Karlsson springer mot det staket som är framför läktaren. Ska han göra det nu? Ska han hoppa över till oss? Hur gör man nu? Jag har aldrig varit med om något som detta? Många frågor och inga direkta svar men jag bestämmer mig för att ta en löpning. Jag hoppar ned för dom stegen av läktaren som är kvar och springer fram mot Emil, Oskar och de andra som nu står och kramas med en mängd vuxna män och pojkar framme vid staketet. När jag kommer fram sträcker jag bara in händerna i gröten och famlar. Jag måste få tag i en spelare! Jag upplever i denna stund något som kan liknas vid en Beatleshysteri.”

24 juni: Kristianstads FF – Örgryte IS 0-3

Anledningen till att denna match finns med är det som skedde dagarna innan. Visserligen hade ÖIS segrat mot IK Sleipner med tennissiffror veckan före – men det är inte den matchen som åsyftas. Nej, istället tänker jag på träningsmatchen mot IFK Göteborg som var inknuffad att spelas mellan två seriematcher. Inte så genomtänkt tyckte jag, och många med mig. Snarare snudd på idiotiskt. Och när ÖIS dessutom åkte på storstryk med 5-0 var det få som kunde glädjas över denna idé.

Jag själv var rädd att detta skall rubba det som ÖIS hade byggt upp i Söderettan. Att denna storförlust skulle ge spelarna hängiga huvuden och ett visst brustet självförtroende. Träningsmatch hävdar många, det spelar inte in. Men jag tror inte att det är så enkelt. Förlust som förlust. Speciellt då man förlorar med stora siffror och det mot en stadskonkurrent. Jag tyckte att det var allt annat än en bra uppladdning inför resan ned till Kristianstad.

Men där motbevisade ÖIS mig grovt. På en helt otroligt vattensjuk plan lirade ÖIS hem matchen utan problem – och det trots att Hannes Sahlin utgick med skada redan i halvtid. Men då var det redan klart. Måltavlan visade 0-3 och en säker tremålsledning. Målen hade Oskar Wallén (2) och Emil Karlsson stått för.

För mig var detta ett oerhört styrkebesked. ÖIS lät ingenting tynga ned dem. Ingenting. Det var Superettan som gällde. Superettan eller inget. Och vi alla vet ju var det slutade…

3 september: Örgryte IS – Lunds BK 2-0

Från omgång två till omgång elva hade Lunds BK haft hand om den översta platsen i Söderettatabellen – med bland andra ÖIS tätt i bakhasorna. När omgång tolv var spelad var det ombytta roller. ÖIS överst i serien och Lunds BK på den jagande positionen. ÖIS på 28 poäng. Lunds BK på 27. Ett poängavstånd som hade ökat till fyra poäng lagom till omgång 18 när dessa två lag skulle drabbas samman på Gamla Ullevi för en andra gång. Vid Öisseger skulle avståndet stiga till sju poäng. Vid Lundseger skulle avståndet minska och endast ligga på en pinne. Det låg, med andra ord, en enorm prestige i luften inför denna match.

Men ännu en gång visade sig ÖIS från sin starka sida. Det var emellertid inget skönspel på något av laget. Det var snarare en riktig ”Championshipmatch”. Det smällde överallt. Till höger och vänster. Skadorna hängde i luften. Och då fanns inte ÖIS kanske tuffaste spelare på planen. Nej, Sebastian Johansson var inte helt kvitt sin skada i låret och satt därför på bänken varpå han hoppade in i slutskedet och spelade fram till det avgörande 2-0-målet signerat den då 17-årige Henrik Carlsson. Ett lysande mål! Efter att Sebban blivit fälld och lekt döda svanen reste han sig snabbt upp och satte igång spelet innan försvararna hunnit mobilisera sig. I luckan sprang Emil Karlsson som spelade bollen diagonalt till en fristående Henrik Carlsson. Öppet mål. 2-0. Vild glädje och en Henrik Carlsson glidandes på knä framför hemmasupportrarna. Det var ett minne att ta med sig, det.

Sju pinnars ledning i toppen. Sju återstående omgångar. Där och då luktade det Superettan lång, lång väg.

25 september: Örgryte IS – Utsiktens BK 5-1

Gratismatch för alla Öisare. Sponsorer stod för inträdet. Storpublik – hela 5442 åskådare hade tagit sig till Gamla Ullevi. Succé redan där. Över en miljon rakt in på ÖIS konto. Fantastiskt!

Men även matchen var fantastisk. 5-1-vinst. Inramningen likaså. Det fanns inget mer att begära, helt enkelt. Allt gick som det skulle och Utsiktens BK fick sig ännu en lektion i hur fotboll skall spelas. Och i hur man gör mål på sina chanser. Ändå var inte ÖIS i toppnivå. Åtminstone inte om man får tro en ur tränartrojkan. Men: det räckte. Det räckte utan bekymmer. Sambadefensivs Tomas Levin ställde följande påstående och fick följande svar av assisterande tränare Jonas Karlén efter matchen:

Det blev en ny storseger för ÖIS.

- Framför allt är det en bra inramning. Mycket folk som är här trots vädret och det blir en härlig stämning. Inledningen var jämn, Utsikten visade bra attityd och  kom upp i en del farliga lägen, när vi inte var riktigt skärpta. När vi får våra mål (och det är bra mål), så kan vi ta över matchen och vinna ganska enkelt. Vi hade lite problem att behålla bollen, vi slog bort den onödigt en del gånger och spelet blev lite böljande under första. Efter paus slarvade vi lite, vi höll inte disciplinen på det sättet som vi vill, men sett till hela matchen är det bra att vinna med 5-1.”

1 oktober: Norrby IF – Örgryte IS 0-3

I omgången efter 5-1-viktorian över Utsikens BK var det dags att ta sig ann Norrby IF från Borås med bland andra Pontus Otterstedt i laguppställningen. Ett Norrby IF att se upp för sin tabellplacering till trots. För underlaget på Borås Arena var onekligen någonting som ÖIS inte var vana vid. Det blottades rejält i den första halvleken. Bollen flöt som på vatten och ÖIS fick inte tag i bollen ordentligt – trots att man hade en del målchanser ändå. Bland annat var Emil Karlsson framme och skapade oreda utan att få bollen i mål.

Till den andra halvleken förbättrades allt. Spelet, och supportrarna därtill. För att vara Division Ett skapades en mäktig ljudkuliss bland läktarsektionerna. Och en starkt bidragande orsak till det var målen. De tre mål som ÖIS lyckades smälla dit sista 45. Det handlade om någon sorts islossning efter det att Emil Karlsson tajmat ett inlägg perfekt och tryckt dit bollen bredvid målvakten. För efter det ramlade alltså ytterligare två bollar in. I ett av fallen är det bara att tacka burväktaren i Norrby. Det måste slagit slint totalt. För han gav bokstavligen bort bollen vilket bäddade för Öismål. Men vad gör vi? Vi tackar och tar emot. Ödmjuka som vi är.

Efteråt sjöng supportrarna fem mycket sanna ord: Så skönt å’ va’ Öisare!

20 oktober: Örgryte IS – Karlstad BK

Med facit i hand blev detta ÖIS näst sista match i Söderettan. Förhoppningsvis någonsin. Men det blev också en av de mest underbara Öismatcherna i Söderettan. Förmodligen den mest underbara och det självklart på grund av det säkrade Superettankontraktet. Det går inte att undgå. Det skall inte undgås. Och det är bara att gratulera alla de 3000 som befann sig på Gamla Ullevi och som fick vara med om den gåshud som spred sig från topp till tå när speakern förkunnade att Oddevold inte gjort vad som krävdes för att hålla liv i jakten. Allt detta i den 43:e matchminuten, dessutom. Det var snudd på surrealistiskt. Att inte spela hem det själva.

Just från själva matchen finns det inte särskilt många minnen kvar. Långt ned bland arkiven i datorn finns mina anteckningar från matchen – men det känns totalt ointressant. Och därför var väl andra halvlek något av transportsträcka också. Inget av lagen brydde sig nämnvärt. ÖIS var klara för avancemang och Karlstad BK hade å sin sida faktiskt säkrat sitt kontrakt i Söderettan. Win-win. Alla glada, alla nöjda.

Det firande som sedermera fick avsluta kvällen var ett stort prick över i och en starkt bidragande orsak till att den 20 oktober alltid kommer vara ett datum att minnas.

 

Så här långt in på säsongen så är det ofta vissa lag som sticker ut lite vad gäller antalet varningar och utvisningar. Det är ganska så lätt att få en klar överblick över vilka lag som innehar spelare som inte viker en tum i duellerna och vilka lag som har mer tanke bakom sina aktioner och möjligheten också därefter går in med lite mer hjärna och lite mindre sula i duellerna.

För några veckor sedan publicerades den här artikeln angående ÖIS och gula kort där man kunde läsa om att ÖIS mittbackspar stod på noll registrerade varningar (Robin Jonsson bröt sedan den sviten i mötet med Lunds BK) men att laget ändå överlag hade dragit på sig en stor mängd varningar. Men vad som inte följde med i den artikeln var en sammanfattning kring hur många varningar resterande lag i serien har dragit på sig för att möjligen kunna sätta ÖIS varningstotal i ett perspektiv. Något som alltså kommer nu – kalla det en uppföljare om du vill – istället.

Ur enkelhetssynpunkt så kommer de olika lagen att delas upp i olika kategorier likt en vanlig tabell med tre till fyra lag i varje. Och vi börjar i botten – med de återhållsamma.

De återhållsamma:

11. IK Sleipner 34 varningar (en grov utvisning)
12. Lunds BK 30 varningar (fyra grova utvisningar)
13. IK Oddevold 30 varningar (två grova utvisningar)
14. Karlstads BK 30 varningar (en grov utvisning)

Två topplag – Lunds BK och IK Oddevold – ett mittenlag samt tabelljumbon parkerar alltså bland de återhållsamma i botten av varningsligan. Det går med andra ord inte att utläsa och göra några större analyser kring det mer än att man får svart på vitt att dessa fyra lag drar på sig färre varningar än resterande lag i serien. Om det sedan har att göra med att de är så otroligt mycket lugnare och snällare på planen eller att de har haft turen att bli dömda av domare som glömt korten hemma på hallbordet är svårare att avgöra då man som bekant inte kan se matcherna i serien om man inte väljer att resa land och rike runt.

Men det låter ganska så osannolikt att dessa fyra lag ligger där de ligger på grund av domarna. Nej, någonting annat måste det ju vara. Är de smartare? Eller fegare? Har de fått direktiv av tränaren att hålla igen en smula?

Hade IK Oddevold och Lunds BK legat där de nu ligger om de hade dragit på sig ungefär en varning extra per match? Hade de klarat av så många avstängningar och avbräck i det långa loppet? Jag tror inte det. Visserligen har de två ovan nämnda lag bredare och starkare trupper än de som ligger i toppskiktet av varningsligan – men vad de tre lagen där uppe har gemensamt är att de ligger på ungefär samma placering om man vänder upp och ned på den riktiga Division Ett Södra-tabellen. Bara en slump? Knappast. Med det sagt så känns det som att deras (Oddevolds och Lunds) få varningar är en av kugghjulen i framgångsreceptet.

Mellanmjölken:

7. Kristianstads FF 37 varningar
8. Skövde AIK 36 varningar (två grova utvisningar)
9. Norrby IF 36 varningar (en grov utvisning)
10. Qviding FIF 36 varningar

And we’ve reached the mellanmjolk! Och mellanmjölk, det är exakt vad man kan kalla dessa gäng. Både vad gäller varningsligan men också i den vanliga tabellen. De ligger där de ligger utan någon större sötma kvar av säsongen (bortsett Norrby som ligger djävligt risigt till) och helst av allt vill de väl bara att den sista matchen för säsongen skall blåsas av så att de kan gå på semester och ladda inför 2013 års uppdrag.

De är inte heller några större busar. De tar någon varning då och då, när det verkligen behövs, men vi pratar inte om dobbarna i vädret i varje situation. Ganska så återhållsamt – men ändå bryskt om det någon gång verkligen skulle vara nödvändigt.

Värt att notera är att varken Qviding FIF eller Kristianstads FF har dragit på sig någon grov utvisning (direkt rött kort) i någon match ännu. Det har ju till och med de återhållsamma lagen gjort!

The wannabees:

4. Örgryte IS 41 varningar (en grov utvisning)
5. FC Trollhättan 39 varningar (en grov utvisning)
6. IF Sylvia 38 varningar (två grova utvisningar)

Nu har vi då nått trion som så gärna vill vara med och leka med de stora grabbarna men som inte riktigt har nått ända fram – med ÖIS som närmaste (men ändå så långt ifrån) lag och således också den största wannabeen.

Serieledande ÖIS ligger alltså på en fjärde plats över mest varnade lag. Ändå ligger laget etta i tabellen och det med en bred marginal. Vem vågar tänka på hur det hade sett ut om Örgryte istället hade legat och gullat med de återhållsamma? Hade laget redan då varit klara för Superettan?

Nej, självklart inte. För trots alla dessa varningar och således också avstängningar så har ÖIS trummat på och knappt tappat poäng. Det är nästan så att spelartappen inte ens har märkts av. Något man kan tacka en bred och kompetent spelartrupp för. Även om någon eller några vassa spelare är frånvarande så kan någon annan vikariera och åtminstone göra det hjälpligt. Ta Johan Hedman på innermittfältet som exempel. Han gör det bra efter de förutsättningar han har. Och de flesta andra lag hade inte kunnat ersätta en viktig mittfältskugge (eller vilken kugge som helst) med en spelare som aldrig tidigare har huserat på den positionen men ändå lyckats genomföra det utan att motståndarlaget har tagit totalt övertag just där.

Det vittnar – åter igen – om bredd. Det vittnar om att ÖIS är seriens klart starkaste lag. Och det är väl också därför som de ångar på mot Superettan och sexigare motstånd. Ja. Så är det nog.

Benknäckargängen:

1. Utsiktens BK 50 varningar (två grova utvisningar)
2. IK Gauthiod 48 varningar (en grov utvisning)
3. Limhamn Bunkeflo ’07 48 varningar (en grov utvisning)

Synonymt för dessa tre lag? De ligger bland de fem sämsta i serien. De har således skralt med poäng och de har dessutom minus i målskillnad. Dessutom har de gemensamt att de har dragit på sig flest ostskivor av samtliga lag. Inte så smickrande. Snarare så att Glenn Hysén kanske mest känner för att dra skämskudden över sig och hoppas på en bättre morgondag. För 50 varningar är verkligen inte OK. Inte någonstans. Det är underkänt. Som fan. Dessutom drar de ner sig själva rejält i skiten på grund av detta faktum – för har man inte ersättningsspelare som kan gå in och göra ett lika bra dagsverke som den frånvarande så är det ganska så självklart att man tillslut blir straffad. Och det är väl också därför som Utsiktens BK har tappat betänkligt det senaste. Åtminstone har det säkerligen en liten påverkan.

Även IK Gauthiod, seriens andra nykomling, har ju fallit som en sten under hösten. Och även de tillhör benknäckargängen. Kanske skulle Utsiktens BK och IK Gauthiod gå samman och delta i en ”man-skall-vara-snäll-och-varsam-mot-sin-kompis”-kurs under vintern?

All statistik är hämtad från svenskfotboll.se. Värt att notera är också att samtliga varningar är medräknade – även de som inte finns med i den individuella varningsstatistiken på grund av att de dragit på sig två gula kort i samma match. Dessutom sträcker sig statistiken endast fram till fulländad omgång 19 – med andra ord har vissa förändringar skett efter att den 20:e omgången drog igång under helgen. Men för att göra denna sammanställning så rättvis som möjligt så är inte de matcherna inkluderade.

 

I början av säsongen rycker man mest på axlarna när domaren delar ut gula kort. Men nu, när säsongen satt sig och det har gått si så där hälften av serien, så blir man mer och mer rädd och konfunderad när domaren väljer att varna spelare. Man är helt enkelt inte säker på huruvida spelaren nu fick sitt tredje gula kort och därmed är avstängd i nästkommande match – eller om spelaren i fråga har några ostskivor till godo innan det är läktaren över en match som väntar. Man sätter med andra ord hjärtat i halsgropen minst någon gång per match när en viktig spelare satsar för hårt i en duell och därmed får domaren över sig. Med kommande sammanfattning så hoppas vi att du skall få en lite bättre koll på vilka som riskerar avstängning och vilka som inte gör det. Du skall helt enkelt få lite mer kött på benen och slippa dina nervösa sammanbrott på läktaren. Det låter väl bra?

Örgryte IS har sammanlagt som lag dragit på sig 39 varningar under säsongen (medräknat gula kort som resulterat i en utvisning, exkluderar du dem så blir det totalt 35 gula kort.) 39 stycken! That’s a whole lot! Av de 39 så har alltså fyra av dem varit det andra i samma match vilket har lett till utvisning och avstängning i den kommande matchen – och Tommy Lycén är ensam i laget om att ha dragit på sig en grov utvisning – alltså att dra på sig ett rött kort utan tidigare varning. Något som ju skedde på Ruddalen i mötet med Utsiktens BK.

I dessa tider är det de starka lagen med breda trupper som går bäst. De klarar helt enkelt av att fortsätta spela bra och fylla ut tomrummen när viktiga och framträdande spelare sitter på hedersläktaren och våndas över att de inte kan medverka och påverka vad som sker nere på mattan. Och det är något som ÖIS fått erfara en hel del den senaste tiden (där även skador ställt till det en aning.) När serien återstartade på Rimnersvallen i Uddevalla för lite mer än två veckor sedan så blev både Jonathan- och Jakob Lindström uppskrivna och domarens block. Ingen av dem var alltså tillgängliga i det kommande mötet mot Kristianstad. Skit och pannkaka! Nu vann ÖIS den matchen likväl – men där kom nästa smäll då Hannes Sahlin satte fällben för en av motståndarlagets anfallare. Hej då! Upp på Nya Parkens läktare!

Nu ser det bättre ut. Hannes, Jonathan och Jakob har alla avtjänat sina mindre straff vilket Lindströmarna ju hade gjort redan mot Sleipner. I dag finns det bara två spelare i dagens trupp som ligger på kanten av vågskålen och riskerar att falla över. Och det är Filip Holländer och Emil Karlsson. Två evighetsmaskiner!

Men det är ingen idé att oroa sig; för ingen av de två är några dra-på-sig-kort-maskiner. Nej, Holländer har inte spelat fult nog sedan 2-2-mötet nere i Lund (omgång nio) och för att hitta Emil Karlssons senaste förteelse så får man gå tillbaka till matchen mot Gauthiod där han sent i matchen avgjorde med ett nickmål och därefter hamnade i en ordväxling med hemmalagets målvakt (omgång åtta.) Det känns alltså relativt tryggt att just dessa två herrar är de som ligger närmast att få vila. Vill de så kan de nog hålla sig undan sitt tredje en bra bit till. Det är dessutom två positioner där det oftast finns spelare som kan gå in och täcka upp med bravur om en avstängning skulle inträffa. Det gör det visserligen på i stort sett samtliga positioner även om mittlåset och ytterbacksplatserna är de som förmodligen såras mest vid utvisningar och senare påföljder.

Om några dagar vankas det seriefinal på Gamla Ullevi och passande nog så är det enbart en spelare som är indisponibel på grund av för många gula kort. Nämligen Joakim Hall. Resten kan och får spela! Det är bara skador som kan sätta stopp för att ÖIS för första gången på bra länge har möjligheten att mönstra sin bästa uppställning.

Det var det. Lite blandat om varningssituationen. Hux flux. Men det ser lovande ut framöver. Håller vi oss kalla så kan vi slippa alltför många onödiga avbräck. Och det vill vi ha så få som möjligt. Det är en av grundpelarna i en lyckad slutspurt. Am I right? Och i just den aspekten har vårt ordinarie mittbackspar varit ett stort föredöme. Eller vad sägs om att David Leinar och Robin Jonsson tillsammans hittills har varit helt fria från varningar? Är de för bra för Division Ett så att de aldrig sätts i situationer där de behöver spela ojuste? Eller är de helt enkelt för ”snälla” i sitt spel? Hur det än ligger till i den frågan så bör Leinar/Jonsson vara det mittbackspar som toppar seriens fair play-liga. Must be!

Spelare som återvänder från avstängning till nästa match (Lunds BK): Hannes Sahlin (sedan tidigare varnad mot Skövde, Karlstad, Utsikten x2 samt Kristianstads FF)

Avstängda nästa match (Lunds BK): Joakim Hall (drog på sig sin tredje varning i mötet med IK Sleipner)

Spelare som riskerar avstängning: Emil Karlsson (sedan tidigare varnad i bortmötena mot Utsiktens BK samt IK Gauthiod) och Filip Holländer (sedan tidigare varnad i bortamötena mot IF Sylvia samt Lunds BK)

Spelare med två varningar till godo: Johan Pettersson (Skövde, Trollhättan, Qviding, Kristianstad), Oskar Wallén (Karlstad, Trollhättan, Gauthiod, Oddevold), David Björkeryd (Limhamn Bunkeflo 07’), Peter Abrahamsson (Sylvia, Lund x2), Christofer Bengtsson (Utsikten)¸Tommy Lycén (Utsikten grov utvisning, Lund), Markus Anderberg (Oddevold)

Spelare med tre varningar till godo: Hannes Sahlin (se tidigare varningar ovan), Sebastian Johansson (Skövde, Limhamn Bunkeflo 07’, Norrby), Joakim Hall (Karlstad, Qviding, Sleipner – avstängd kommande match),  Jakob Lindström (Limhamn Bunkeflo 07’, Sylvia, Utsikten, Lund x2, Oddevold, Qviding, Oddevold), Jonathan Lindström (Oddevold x2)

Spelare helt utan varning: Alexander Jeremejeff, David Leinar, Fredrik Andersson, Henrik Carlsson, Johan Hedman, Richard Yarsuvat, Robin Jonsson

 

Pontus Otterstedt har bestämt sig. Borås och Norrby IF blir hans nästa destination. Trots att det sedan lägret i Grundsund har snackats om både Utsiktens BK och Skövde AIK så blir det alltså inte någon av de klubbarna. Men väl en annan seriekonkurrent. Och han behöver inte vänta speciellt länge på att möta sina forna lagkamrater. Den första oktober gästar nämligen ÖIS Borås Arena i Söderettans 22:a omgång.

Pontus under ett derby i Juniorallsvenskan 2010

I januari 2011 flyttades Pontus, bland andra, upp i Örgrytes A-trupp. Under sin debutsäsong spelade han åtta matcher och stod dessutom för två målgivande passningar. Som grädden på moset, som pricken över i:t, blev han även uttagen i vad som kallas för ”Morgondagens Stjärnor”. Där fick han tillsammans med seriens mest lovande spelare möta den norra divisionens motsvarighet.

Men under försäsongen så rådde det stort tvivel kring huruvida Pontus skulle stanna i ÖIS eller inte. Det sades att han inte hade fått besked och att allt höll på att rinna ut i sanden. Till syvende och sist så förlängdes ändå Pontus kontrakt i slutet av februari.

Och nu, efter sparsamt med speltid, är alltså ÖIS-resan slut. Åtminstone för den här gången. När chansen att söka nya vägar dök upp så tog han den. Något som ingen kan beskylla honom för. Det är istället bara för Pontus skull att hoppas att ett bättre öde väntar honom och att han återfår sitt självförtroende. Det förtjänar han!

 

Football Club Trollhättan. Sug på den.

Efter en, av många anledningar svettig eftermiddag på Ruddalen förra söndagen så har förhoppningsvis de flesta lyckats återhämta sig tillräckligt för att kunna masa sig iväg till Gamla Ullevi igen. För motståndet står alltså FC Trollhättan som genomgått en vinter i klass med den ÖIS upplevde för lite drygt ett år sedan. Klubben var i nära en konkurs och såg ut att tappa i stort sett hela truppen. Förutom att klubben tappade sina största stjärnor Tom Pettersson, Viktor Sköld och Petrit Zhubi. Den spontana känslan är dock att dessa spelare hade försvunnit även om klubben inte befunnit sig i ett så prekärt läge.

Kvar är en av förra årets bästa spelare i klubben, Josef Daoud som leder den interna skytteligan i klubben med två mål. Kvar i klubben är också ÖIS-bekantingarna Boyd Mwila och Edwin Phiri, den sistnämnde som av någon anledning blivit en hackkyckling av folk i klacken, anledning: Okänd.

FC Trollhättan har visserligen ändå startat säsongen aningen knackigt och återfinns först på en åttondeplats i tabellen med bara två segrar och hela tre förluster. Att trion Sköld, Pettersson och Zhubi var viktiga under förra säsongen känns såhär i efterhand som veckans understatement. Konstigt vore väl annat då de tre tillhörde de bästa spelarna i hela serien förra året. Frågan är dock vilken inverkan Trollhättans formdipp kommer att få på matchen mot ÖIS. Rent vardagslogiskt så borde det betyda att matchen för ÖIS del blir enklare. Som bekant är det dock inte vanlig vardagslogik som råder när man pratar om Örgryte idrottsällskap. Med ÖIS-logik så är matcher mot ett formsvagt FC Trollhättan något av det svåraste provet som går att ställas inför.

Det som hände under dagens träning talar väl med den omvända logiken emot detta, på något sätt. Det var nämligen en ur skadesynpunkt en ganska hemsk träning, redan efter några minuter av spel hade redan två spelare fått lämna planen. Dessa två spelare var dessutom inte vilka som helst. Att säga att Christofer Bengtsson och David Leinar inte är två av de största och viktigaste bygggstenarna i det lagbygge som är ÖIS 2012 hade varit en underdrift modell större och att de två linkade av planen med smärtor är såklart inte postivt. David Leinar är visserligen med i truppen till morgondagens match men känslan under träningen var att han inte är fit-for-fight imorgon, tyvärr. Inget ont om Christoffer Bengtsson men han är aningen lättare att ersätta än sin dubbelt så store vapendragare i mittförsvaret.

Ganska förvånade ser Johan Pettersson ut att bli den som ersätter Leinar som mittback och allkonstnären från Mölnlycke håller alltså på att bli en ny Björn Anklev efter att ha flyttats runt en del. Bara under det korta inledande tvåmålsspelet på dagens träning hann han spela både högerback innan David Leinar skadade sig och sedan flytta in som mittback. Förmodligen hade han alltså i vilket fall inte fått starta som yttermittfältare även om Leinar inte gått sönder. Johan Petterssons steg in som mittback placerar Pontus Otterstedt som högerback och därmed får han ytterligare en chans att visa att han i framtiden kan bli den som ska axla Christofer Bengtssons mantel

Hur ska då Joahn Pettersson fungera som mittback? Enligt honom själv har han i stort sett aldrig spelat på positionen. Han har visserligen visat tidigare att han är allsidig och kan spela på många olika positioner, kanske är inte heller mittbackspositionen någonting som avskräcker honom. En fördel med Johan Pettersson som mittback är att han är förhållandevis snabb och mot ett lag som Trollhättan som troligtvis kommer att kontra en hel del är det ingen nackdel att ha en mittback som har snabbheten som en av sina styrkor. Dessutom har han visat sig ganska så stark i man-man spelet, framförallt i matchen mot Norrby då han i den andra halvleken då han satte in ett antal glidtacklingar som höll Björn Anklev-klass och vann en hel del boll. Han har även en del erfarenhet av att spela defensiv innermittfältare och detta kan möjligtvis komma till nytta i spelet som mittback.

De två ytterbacksplatserna kommer att tas upp av Pontus Otterstedt och Joakim Hall som även de är nya sedan förra matchen även om Joakim Hall hoppade in efter Hannes Sahlins utvisning. Alltså är Robin Jonsson, om Leinars skada är så allvarlig som det såg ut, den enda i backlinjen som är kvar sedan matchen för en vecka sedan. Detta ställer naturligtvis stora krav på Robin som nu har ansvaret att styra upp denna relativt oprövade backlinje. Tyvärr finns det vissa frågetecken kring hur Robin klarar av att ta på sig rollen som ledare helt plötsligt. Tidigare har de två natuliga ledarna i backlinjen mest sett ut att ha varit Christofer Bengtsson och David Leinar. Upp till bevis för Robin med andra ord.

Då Tommy Lycén och Jakob Lindström är avstängda behöver även de ersättas. Jakob Lindström ersätts ganska naturligt av Sebastian Johansson som bara byter plats med Jakob och kamperar därmed tillsammans med Filip Holländer på innermittfältet. Tommy Lycéns plats på yttermittfältet kommer att tas av Johan Hedman eller David Bjökeryd beroende på hur man ser det. Då Johan Pettersson flyttas ned i backlinjen blir det två yttermittfältsplatser lediga och dessa ser ut att knipas av Björkeryd och Hedman. För egen del har jag inga som helst problem med att se Johan Hedman på planen då jag till skillnad mot många andra tyckte att han gjorde en bra insats mot Utsikten trots ett tidigt byte.

Att han får starta som yttermittfältare borde inte kännas bra men det gör på något sätt det ändå. Han har under de matcher som han har placerats som ytter faktiskt levererat bra insatser. I bortamatchen mot Karlstad gjorde han sin bästa insats på hela säsongen som yttermittfältare och även under försäsongen fungerade han som ytter på ett bra sätt. Han är dock inte på något sätt en typisk yttermittfältare. Anledningen till att han kommer till sin rätt där är att han blir lite mer delaktig i spelet än om han placeras i anfallet.

Oskar Wallén kommer att placeras bredvid självskrivna Emil Karlsson i anfallet och det känns som att det nu har lossnat en aning för den långe från Kode. De två inhopp han gjort de två senaste matcherna har lovat gott och att han gjorde tre mål i B-lagsmatchen mot Lärje-Angered är knappast ett minus även om Lärje-Angered enligt uppgifter inte var någon direkt värdemätare.

Startelvan om David Leinar inte är i speldugligt skick:

Bänken: Fredrik Andersson, Jonathan Lindström, David Leinar, Alexander Jeremejeff, Markus Anderberg.

Av någon anledning lämnas två platser i truppen lediga och istället för att ta med maximalt tillåtna antalet 18 spelare så tas bara 18 ut. Kanske tillkommer två spelare från Tipselit under morgondagen till truppen för annars känns det onödigt att inte utnyttja alla platser.

På Den officiella hemsidan nämns att det kommer att avslöjas en hemlighet i pausen av matchen och att intervjuer kring detta kommer att göras. Personligen så har jag absolut ingen aning om vad detta handlar om men mina förhoppningar är otroligt höga. Ett ny spelare är förstås den första tanken när någonting ska presenteras och det ska intervjuas. Det känns dock i detta fall inte speciellt troligt. Den andra tanken som kommer upp är att någon annan person som kommer att ingå i klubben ska presenteras men inte heller det känns speciellt troligt då saker inom klubben sällan förändras under säsong då det går bra.

Efter mycket om och men har jag kommit fram till att det något som har med 125 års jubileumet att göra som kommer att avslöjas. Kanske en ny jubileumströja eller en liten slant från några sponsorer i present. M

Skit samma, imorgon är det tre poäng som gäller, oavsett vad överraskningen innebär.

Framåt!

© 2012 Sambadefensiv Kontakt: kontakt@sambadefensiv.se Suffusion theme by Sayontan Sinha