Dan före dan

 Inlägg av kl 07:00  Gästkrönika
Apr 152012
 

Som man har väntat på den 16:e april – och nu står den och väntar just bakom hörnet. Förhoppningarna som till en början fanns har under försäsongens gång, i takt med inhandlat årskort och fina resultat i matcherna, övergått till stundtals ren pina. Dagarna har räknats ned så länge jag kan minnas – och april månad har varit något av den längsta månaden jag har varit med om. Ja, åtminstone har det känts så i alla fall. Längtan att åter få se Rödblått trilla boll i seriesammanhang har varit enorm – och äntligen är det åter dags för mig att bekanta mig med betongen på Ullevi och för spelarna att känna på den, numer, oerhört välskötta gräsmatta som pryder Ullevis mitt.

Det märks att en stor del av Örgrytes supporterskara behövde fjolårssäsongen för att vila upp sig, samla kraft och åter känna sig motiverad att gå och se på Lirarnas lag. Visserligen drog seriepremiären mot Skövde (imorgon exakt ett år sedan!) snudd på 2000 åskådare – men därefter var det tunt på åskådarfronten. Under de senare veckorna har man märkt av ett helt annat engagemang från supporterhåll. Samtliga har gett sig f*n på att vi ska lämna den här skitserien för gott; och över 750 anmälningar på Facebookevenemanget tyder på att det blir en svårslagen publiksiffra imorgon! De som låg hemma och grät efter konkursen har nu återsamlat kraft och är redo att hoppa på tåget – tåget mot Superettan. Så har du inte köpt biljett än – gör det! Tåget är snart fullt, och inte vill du väl bli kvarlämnad på perrongen?

De senaste månaderna har varit fulla av tillfällen att drömma sig bort. Drömma sig bort mot den 16:e april. Drömma om storseger, hållen nolla, ett lir som bara Rödblått kan mäkta med, fullsatta läktare, fantastiskt drag på Östra Stå, Prytz i kavaj, samtliga i startelvan bär pannband, domare som kan regelboken fullt ut och tusen saker till… Att domaren skall kunna reglerna för när det räknas som hemåtpass eller inte kanske är för mycket begärt, jag vet, men att ÖIS ska lira boll som aldrig för och att supportrarna på Östra Stå skall röja i aldrig skådat slag känns som två fullt realistiska drömmar. Det enda som krävs är att både spelare och publik är igång (ni minns väl vad jag sade om havregrynsgröten i min förra krönika?) och är villiga att ge 100, och lite till, för att göra denna 16:e april till något att minnas och se tillbaka till när man åker bil, duschar, solar, gungar i gungstolen, berättar gamla minnen för barnbarnen eller vad man nu råkar göra…

Nu är det alltså dags att lägga drömmar och annat trams bakom sig. Drömmarna fungerar, åtminstone för mig, som något slags dämpningsmedel mot abstinens och längtan. I drömmen är man redan där och ”känner på det” – fastän det egentligen är en evighet kvar. Imorgon när man står där på riktigt så bör man göra allt vad man kan för att uppleva samma rus och samma eufori som man kan göra i de där drömmarna. Jag är inte dummare än att jag är medveten om att något som hajpats och setts fram emot länge oftast, eller i alla fall ibland, mynnar ut i något av ett antiklimax, men låt oss hoppas att spelarna är väl förberedda och redo att strida till sista signal. Numer har alla klart för sig att man inte kan jogga igenom en division enbart för att man spelar för en anrik förening; något som bör tala för en positiv utgång av premiäromgången. Å andra sidan, utan att låta alltför negativ, så skulle det vara så typiskt Örgryte att förstöra festen genom en usel insats och en förlust…

Jag är dock övertygad om att vi gör det här tillsammans. Vi uppfyller våra drömmar och lämnar division ett för gott. Spelare, ledare och supportrar – tillsammans. ”Vi reser oss igen – enade bakom samma sköld”, för att citera ett av de alla oerhört vackra tifon som framställts under Valhallatiden. På sikt har vi ett finrum att komma till; men vi börjar här – där vi är nu. Med vackert spel, många mål, tätt försvarsspel (ok, jag ger mig… Leinar bör nog spela), härligt engagemang från publik på plats, så väl på Ullevi som på åkern, så är vi på väg – vi har i alla fall gjort ett avstamp – från var vi är till var vi vill nå. Och jag hoppas, inifrån mitt hjärta, att samtliga av er är villiga att vara med på resan (har du köpt din biljett nu då? Annars!!!) under hela dess gång och inte dyka upp som gubben i lådan när vi väl är framme.

Men okej, låt mig drömma en sista gång…

”Skövdes målvakt sparkar ut bollen. I Örgrytes backlinje huserar tuffingen Leinar som utan pardon sätter huvudet till och nickar bollen i en perfekt båge fram till Jakob Lindström, ynglingen som är så framträdande på mittfältet. Lindström avancerar, letar efter passningen – och finner den! Ojvoj, vilken boll. Emil Karlsson, som tagit av sig vikingahjälmen dagen till ära, löper amok till höger i anfallet. Bollen, som Lindström har slagit, dimper ner rakt på foten. Vikingen avancerar mot straffområdet, dribblar av en, två och tre (!) Skövdespelare innan han lobbar bollen över målvakten som har tvingats gå ut mot skytten. Där, innan bollen har hunnit passera mållinjen, kommer Kodesonen Wallén stångandes med hornen vässade, varpå han lägger upp bollen på nacken och promenerar in i mål. De 4000 åskådarna på plats jublar som aldrig förr. Vilket anfall, vilket mål, vilken grej!”

Och där vaknade jag.

// Christian Börjesson

© 2012 Sambadefensiv Kontakt: kontakt@sambadefensiv.se Suffusion theme by Sayontan Sinha