Öis fyller under året 2012 inte mindre än 125 år, och något sådant inte skulle firas ordentligt är så klart otänkbart. Arsenal firade 125 år under 2011, i den engelska huvudstaden firades det så det stod härliga till, statyer, fester och ”hela köret”. Men med tanke på den ekonomiska sits klubben nu sitter i så får nog Marcus Allbäck själv öppna plånboken och köpa några kilo brons och en konstnär om han vill ha någon staty.

Just med tanke på den lite knapra ekonomiska situationen så tänkte jag här komma med några förslag på hur man kan fira på ett lite billigare och smidigare sätt. När jag var yngre gick ett program på TV4 som hette ”lättlagat” ungefär vid den tiden som jag snubblade in igenom dörren efter en dag i skolan. Idén med ”lättlagat” var att folk skulle få tips på lättlagad och billig mat. Se detta som några förslag på en lättlagatversion av ett 125årsfirande!

Jubileumströjor

Naturligtvis är drömmen att laget under hela säsongen kommer att spela i jubileumströjor i gammal stil utan reklam. Den drömmen stannar förmodligen vid att vara just en dröm. Då klubben detta året har som ambition att knyta till sig fler partners så kanske inte just argumentet med en reklamfri tröja det allra starkaste. Att man på något sätt borde uppmärksamma jubileet på tröjorna ser jag som självklart och ett jubileumsemblem har redan tagits fram. Om det emblemet kommer att användas på tröjorna eller bara i andra sammanhang vet jag inte. För min egen del får det gärna användas precis överallt.

Det är på ett sätt synd att man inte kommer att spela i jubileumströjor då en sådan tröja förmodligen hade sålt i betydligt större mängder än vad de nuvarande matchtröjorna gör. För att ta ett exempel så fyllde min andra favoritklubb Southampton FC 125 år under 2010. Under den säsongen togs en reklamfri tröja i retrostuk fram och som fortfarande säljs i supporteraffärerna i St Mary´s Stadium och syns överallt runt om på arenan.

En idé är att ha en jubileumsmatch där laget spelar i en speciellt framtagen dress. Dessa matchtröjor kan sedan säljas under hela säsongen som en exklusiv souvenir.

Souvernirer

Öis officiella souvenirer är under all kritik. Så är det bara. Alldeles för många produkter känns helt själlösa. Jag vill inte gå in i en affär där det hänger rödblåa tröjor som ser exakt likadana ut som de grönsvarta några meter bort bortsett från färgen. Drömmen är såklart att klubben inte ens hade sin souvernirshop ihop med Inter Sport utan hade en rödblå motsvarighet till Blåvittshopen. Att bryta samarbetet med Intersport  är förmodligen enklare sagt än gjort. Däremot borde möjligheten finnas att sälja egna souvenirer på hemsidan och under försäsongsmatcherna.

Vad har då souvenirförsäljningen med 125 års firandet att göra?

125årsjubileet  är ett ypperligt tillfälle för Öis att börja profilera sig som en klubb med ett intressant utbud av souvenirer som speglar vår rika historia. Under mitt senaste besök i London fick jag lite nya idéer på souvenirer. En trend som jag tyckte mig se i en hel del av de otaliga fotbollsaffärer jag sökte igenom var vintagetröjorna! Tottenham, Aston Villa, Arsenal, nästan alla de engelska lagen sålde tröjor från 70- 80- och 90- talet. Det var en Mancherster Unitedtröja från 70- talet med George Bests namn och nummer, En replica av Klinsmanns Tottenhamtröja från 94 och många andra modeller.

På öisgården finns förmodligen mängder med gamla matchtröjor och souvenirer. Det borde finnas ett enormt intresse bland supportrar att köpa dessa produkter. Antingen nytillverkar man några replicor av de gamla modellerna eller så säljer man helt enkelt orginalen. Dessa produkter hade kunnat säljas i den officiella supportershopen på Gamla Ullevi men det hade också kunnat göras till en medlemsförmån. Där det helt enkelt fungerar så att man under några bestämda datum säljer desssa unika souvenirer på Öisgården till medlemmar. På detta sätt tjänar klubben både pengar på försäljningen och dessutom får man folk att vilja bli medlemmar. Vem hade inte velat ha en Öiströja från -85 med Sören Börjessons namn på? Eller varför inte en Tryggvitröja från 2004?

Retroannonser

Idén från förra året om annonser att skriva ut var ganska intressant. Huruvida det föll väl ut och folk skrev ut annonserna har jag ingen aning om, men idén är intressant. För att detta året ta annonserna till en ny nivå så föreslår jag att man nu blandar in lite av vår rika historia i annonserna. Ett exempel: I premiären möter vi Skövde hemma på Gamla Ullevi. Matchannonsen ser ut som den affisch som användes i samband med matchen mot Lyckans Soldater och varje match tas någon annan match ur den 125 åriga öishistorien som förlaga till annonsen. Förslagsvis i kronologisk ordning.

Ett annat alternativ är att en annons från en match som lagen spelat mot varandra under någon tidigare säsong. Exempelvis att man använder en annons från mötet mellan Öis och Oddevold i allsvenskan 1996

Temamatcher

En idé som slog mig när jag kom på idén om retroannonser var idén om matcher med teman. Exempelvis sista matchen varje månad har ett speciellt Öis-årtal som tema. Den matchen finns det en längre text i matchprogrammet om det aktuella årtalet, all musik som spelas på arenan är från det specifika året. Gästen i N3 baren har någon koppling till året och berättar lite  anekdoter från den aktuella säsongen för bargästerna i pausen. Eftersom att det kan vara ganska svårt att att hitta spelare från början av 1900-talet så kan även andra öisare med bra koll på året få ansvara för anekdotberättandet, exempelvis någon idrottshistoriker från museet på Kviberg. Matchannonsen har självklart samma tema som det aktuella året. I pausen i temamatcherna lottas en souvenir från temaåret ut till en årskortsinnehavare.

Detta var bara några idéer som jag fick.

 

För det första vill vi be om ursäkt för den just nu låga uppdateringstakten. Vi skäms som små barn som blivit påkomna med kaksmulor i mungipan och vi lovar att det aldrig ska hända igen. Men det finns en förklaring – nyhetstorka. Även om allmän slapphet, åtaganden inom familjelivet och arbete också kan ha något med det hela att göra. Och sedan finns det ju alla de där sakerna som vi inte kan skriva om. Än. Men lugn, bara lugn, det kommer inom sinom tid.

Anyhoo… nu är vi i alla fall tillbaka och vi tänkte börja den här underbara veckan då männen äntligen skiljs från mössen och hela säsongen avgörs med en enda match – GIF Sundsvall på torsdag – med en skön tillbakablick på de spelare som banat vägen för Dick Last och ÖFAB:s senaste guldfyndighet, Steinthor Thorsteinsson.

Det finns de som hävdar att det finns många bra saker med Island. Bara för att ta ett par exempel: pressfriheten*, Sigur Rós, varma källor, Arnaldur Indriðason, kæstur hákar, Njals saga, Sugarcubes** och Eiður Smári Guðjohnsen. Sedan finns det förstås många dåliga saker också, som Stefan Thordarsson, det risiga banksystemet, regeringskriserna, att man gav dåren Bobby Fischer medborgarskap när han egentligen borde deporterats till USA för att ställas till svar för ett och annat lustigt uttalande (hell of chess player, lousy philosopher) och den där förbannade vulkanen som spydde ut aska så att det inte gick att ta sig någonstans under våren 2010.

För oss Öisare är dock Island i första hand förknippat med åtta saker: Örn, Sigurdur, Rúnar, Brynjar, Atli, Jói, Tryggvi och Steinthor. Och som en följd av detta ger vi er ”Islänningar vi minns”. Andra delen i vår så kallade minnesrevy. För er som missade den första bloggposten i serien – ”Tränare vi minns” – kan vi bara säga synd för er, men vi hoppas att ni nu tar chansen att läsa den.

Örn Oscarsson (1980-81) ++++

Örn Oscarsson gjorde 39 seriematcher för ÖIS  under åren 1980 och 1981. Av döma av de utsagor som finns bevarade från den här tiden var Örn otroligt nyttig på plan och under säsongen 1980 var han en starkt bidragande orsak till att ÖIS vann serien och tog sig tillbaka till Allsvenskan. Örn var också ett riktigt praktexemplar när det gäller stereotypen av en isländsk fotbollsspelare. Vi snackar om en spelare med en oerhörd fysik, stor, stark, och riktigt lojal mot sina lagkamrater. Till på köpet var han en riktigt bra fotbollsspelare. Det sägs att Örn en gång blev riktigt hårt ansatt av en motståndare under en match, men att han knappast kunde bry sig mindre om en sådan skitsak: han var helt enkelt built for speed, not comfort! Trots att motståndaren satte in sin tackling med full satsning mitt i Örns dribbling var det motståndaren som formligen studsade bort från Örns kroppshydda, medan Örn obekymrat tuffade vidare framåt mot offensivt straffområde. Och för att riktigt bre på rejält med smör på den här historien måste vi också ta med berättelsen från årets första träningsmatch på Valhalla Idrottsplats säsongen 1980. Det sägs att när de båda islänningarna (Örn och Sigurdur) skulle debutera för ÖIS så var det minusgrader och ruggigt i största allmänhet och då kommer de båda herrarna ut i kortbyxor! Skrönan gör sedan gällande att när någon på läktarplats frågade: ”Fryser ni inte?” Svarade Örn: ”Nej, vi har handskur”.

Facit: 39 matcher

Research och betygsättning: Tomas Levin

Sigurdur Björgvinsson (1980) ++

Enligt folk som vet och har sin skit samlad var Sigurdur Björgvinsson inget fysiskt praktexemplar. Ingen isländsk hårding a la Tungur Knivur. I kroppsbyggnad, storlek och spelstil påminde i sådana fall Björgvinsson mer om vår nuvarande isländske kämpe Steinthor Thorsteinsson. Större avtryck än så har inte den gode Björgvinsson gjort i det kollektiva medvetandet. Om vi hittar något mer kring denne mystiske herre lovar vi att uppdatera er om saken.

Facit: 9 matcher

Research och betygsättning: Tomas Levin

Rúnar Kristinsson (1995-1997-) ++++

Hör och häpna, om man ska tro de gamla isländska sagorna – och då snackar vi gamla som från mitten av 1990-talet – var Rúnar Kristinsson – eller den blonde eleganten som han kallades – dåtidens Pavel Zavadil. En snubbe som helt enkelt tog både det grova jobbet och det fina liret. Dessutom sägs han ha varit en rackare på frisparkar och hörnor. Om man ska tro sägnen skruvades frisparkar upp i kryss i parti och minut. Något mer nyanserat kan man väl konstatera att så knappast var fallet då Kristinsson enbart hann med att göra 13 mål under sina säsonger i Rödblått. En bra fotbollsspelare var det dock. Om det råder det inga som helst tvivel. Den landslagsmeriterade Kristinsson kom till Kalle Björklunds ÖIS från KR Reykjavík – där han hade spelat de första tio åren av sin karriär – och stannade två och en halv säsong innan han försvann vidare till norska Lilleström och belgiska Lokeren där han gjorde stor succé innan han flyttade tillbaka till Island för att avsluta karriären 2007 (att Kristinsson gjorde hela 23 år som spelare på elitnivå skvallrar om hans kvaliteter som spelare). Precis som Örn Oscarsson spelade Kristinsson för Rödblått under en allsvensk comeback och om vi har fått våra fakta rätt avgjorde han till med öppningsmatchen mot IFK Norrköping säsongen 1995 (en match som också var Kristinssons första tävlingsmatch för ÖIS). Enligt de som var med på den tiden kan Kristinsson har varit den bästa islänning som någon gång spelat i ÖIS. Här råder det dock viss träta då även Brynjar Björn Gunnarsson har sina tillskyndare när det gäller titeln ÖIS bästa islänning genom tiderna.

Facit: 59 matcher, 13 mål

Research och betygsättning: Tomas Levin

Brynjar Björn Gunnarsson (1999) ++++

Brynjar Björn Gunnarsson kom till ÖIS från norska Vålerega IF – där han placerat så långt in i frysboxen att han till slut gick under namnet Isbjörn -  i mitten av februari 1999 och gjorde debut i en träningsmatch mot Ljungskile SK samma kväll som treårskontraktet skrevs under. Snacka om att leva upp till den nationella stereotypen. Kuriosa: i samma match gjorde även Johan Elmander och kultspelaren Mike Owusu debut för Rödblått. Trots sin relativt unga ålder – Brynjar var 24 år när han kom till ÖIS – hade den gode Gunnarsson redan 15 landskamper på meritlistan och det dröjde inte lång tid innan han hade skaffat sig en bergfast plats i alla Öisares hjärtan. Och konstigt vore väl annat efter hans stabila och sköna lir. Ni vet det här snacket om sambadefensiv – att göra en dragning runt stödbenet som sista man eller en klackrensning på mållinjen, inte för att det är det rätta att göra, utan för att man kan – det kommer lika mycket från Brynjar Gunnarsson som från Valter Tomaz Jr. Tillsammans med Niclas Sjöstedt dominerade Brynjar Gunnarsson ÖIS försvarsspel under säsongen 1999 och var därmed en starkt bidragande del i att ÖIS kom på fjärdeplats i Allsvenskan och bara släppte in 23 mål under hela säsongen (tredje plats efter AIK (14(!) insläppta mål) och Halmstads BK (22 insläppta mål). Tyvärr blev bekantskapen mellan Brynjar och ÖIS intensiv och kort. Redan efter säsongen 1999 såldes Gunnarsson till engelska Stoke för ungefär 7 miljoner. Det är dock få Öisare som var med på den tiden som har glömt den flärdfulle och spelskicklige mittbacken/mittfältaren och på Gamla Ullevis läktare kan man än i dag höra äldre Öisare sucka och säga: ”[v]i har aldrig haft en bättre spelare än Brynjar, vi borde aldrig ha sålt honom, damn you, Stefan Allbäck, damn you!”. Och det var inte bara vi Öisare som uppskattade Brynjars kvaliteter, efter säsongen 1999 utsågs han till årets västsvenska försvarare av (IFK) Göteborgs-Posten.

Facit: 24 matcher, 1 mål

ÖIS samtliga nyförvärv inför säsongen 1999 samlade på en och samma bild (Brynjar Gunnarsson sitter bredvid Johan Elmander på främre raden)

Atli Thorarinsson (2000-2004) +++

Det sägs att ÖIS gamla hårding, Joachim Karlsson, sagt följande om Atli Thorarinsson: ”[fö]rr var jag inte rädd för någon på fotbollsplanen, men det var innan jag mötte Atli”. Och kom då ihåg att Jocke Karlsson var en riktig tuffing, ni vet en sådan där spelare som inte ens grät när han fick en avsiktlig armbåge rakt över näsan av den gamla Bajen-profilen Johan ”Danken” Andersson. När man sätter sig i respekt hos en spelare som Joachim Karlsson så har man något visst. Och det får man ändå säga att Atli Thorarinsson hade. Med sin tuffa och uppoffrande spelstil var han en fröjd att se på Gamla Ullevis gräs. Visst, han var en hård vattenbärare i mångas ögon, men han var också en bjässe i försvaret. En spelare som aldrig vek ner sig. I dag är det kanske inte så många som minns Atli. Inget lustigt med det då han inte gjorde så stort väsen av sig (minns hur han höll till uppe på Göteborgs universitetsbibliotek när han inte var uppe på ÖIS-gården eller på Gamla Ullevi). Därför är det värt att påminna om att den då 24-årige islänningen var en oerhört central del i det lag som utmanade Djurgårdens IF FF om den allsvenska segern 2002. Under den säsongen gjorde Thorarinsson 16 matcher från start (19 totalt) och bildade allt som oftast mittbackspar med Johan Anegrund (15 matcher) eller Valter Tomaz Jr (15 matcher). Gjorde även 9 landskamper för Island och spelar i dag för Valur i den isländska högstaserien.

Facit: 44 matcher, 0 mål

Atli Thorarinsson var en riktig hårding. Här i duell med en av Djurgårdens finare killar.

Jóhann Gudmundsson (2004-2005) ++

Inför säsongen 2004 var det ett djävla snack om att Jóhann ”Jói” Gudmunsson. Killen hade ju trots allt ett förflutet i Watford FC, Cambridge United och Lyn. Dessutom sades det att det rörde sig om en kvick, teknisk och spelskicklig dribbler med fin precision och löd i dojan. En isländsk Jeffrey Aubynn! En kantråtta utan dess like! En lirarnas lirare! Och givetvis köpte vi Öisare allt snack. Med hull och hår. Så här i backspegeln måste det dock sägas att dikten överträffade verkligheten. Rejält. Jóhann Gudmundsson visade sig vara en högst medioker spelare som inte gjorde någon mer än motståndarlagen glad under sina två säsonger i ÖIS. Visst, han försökte och han jobbade och han slet och vi minns alla den där nicken i ribban i bortamatchen mot Helsingborgs IF, men tyvärr fick Jói aldrig spelet att stämma. Till stor del kan det beror på att ÖIS gick in i en riktigt tunga period – The post-Hamrén Era som vi kallar den här på Sambadefensiv – i samband med att Gudmundsson kom till klubben. Hamnade också i bottenträsket när Expressen rankade allsvenskans internationella värvningar för något år sedan. Efter den relativt misslyckade sejouren i klubben gick Jói vidare till lokalkonkurrenten GAIS där han gjorde tre tämligen hyfsade säsonger. I dag är Jói dock tillbaka hemma på Island där han spelar för sin modersklubb Keflavik.

Facit: 37 matcher, 1 mål

Tryggvi Gudmundsson (2004) ++

Tryggvi Gudmundsson kom till ÖIS som en frälsare. Här var mannen som skulle ersätta Afonso Alves. Vår nye skyttkung. Stor, stark och med en riktigt fin näsa för mål. Allt är sant när skräp ska säljas! Innan sejouren i ÖIS hade Tryggvi spelat sex år i norska Tippeligan. För Stabaeck och Tromsö. Och där hade han öst in mål. Säsongen efter säsong. Om jag inte minns helt fel var det något i stil med 60 mål på 120 seriematcher. Vilket ändå måste betraktas som relativt hyfsat. Tyvärr gick det inte lika bra i ÖIS. Under sin enda säsongen i klubben var Tryggvi Gudmundsson konstant ifrågasatt och kritiserad. Till stor del på grund av att varken Tryggvi eller Jukka Ikälainens ÖIS fick spelet att stämma. Räddade dock sin heder genom att göra det avgörande toffelsparkmedtouchpåmotståndareflytmål på övertid i kvalmatchen mot Assyriska FF. Och för det är vi för alltid skyldig den vildsinte islänningen ett stort tack. Förutom sitt avgörande kvalmatchmål är nog Tryggvi mest känd för sitt något ansträngda förhållande till supportrarna. Vem minns inte matchen på Gamla Ullevi när Tryggvi helt plötsligt fick nog av allt gnäll från läktarplats, lackade ur rejält och gick fram till räcket och vrålade: ”[k]om ner själv och spela, om du nu tror att det är så djävla lätt!”. Snacka om att det blev knäpptyst på läktaren. Och det måste man väl ändå ge den gode Tryggvi, han hade humör, krävde respekt och han gjorde alltid sitt yttersta. Dess värre var det inte tillräckligt. Lämnade klubben med svansen mellan benen efter säsongen 2004 och har därefter spelat för Stoke i England och IBV på Island. Och får av någon konstig anledning fortfarande göra en och annan landskamp för Island. Kanske var det bara så att Tryggvi aldrig trivdes i ÖIS och Göteborg.

Facit: 22 matcher, 3 mål, 1 assist

Akrobatiska inkast är bra på sitt sätt, men kanske måste man ha lite mer att erbjuda än så för att gå direkt in i startelvan. Foto: Gudmund Svansson, Pixbild.se.

Steinthor Thorsteinsson (2010-) ++

Steine, Island, Ribbur, Tre äpplen hög, Fixur Straffur och Ljungbergur. Kärt barn har många namn, och av någon lustig anledning har Steinthor Thorsteinsson – utan att egentligen ha bevisat någonting annat än att han är uppvuxen på en akrobatskola – gjort viss succé bland Öisarna. Och det efter att bara fem matcher (tre från start och två som inhoppare). Kommer dock för alltid att få leva med oket att Dick Last och ÖFAB valde att satsa på Steine istället för Martin Smedberg-Dalence. I övrigt kan man väl konstatera att Steinthor – precis som Jói Gudmundsson och Tryggvi Gudmundsson – haft svårt att leva upp till sitt rykte. Han beskrev som snabb, teknisk och stark en-mot-en. Av vad vi har sett hittills tycks inget av detta stämma. Det ska dock sägas att juryn fortfarande sitter i överläggningar angående Steine. Vi är väl helt enkelt skyldiga att ge honom ytterligare lite tid, en rejäl försäsong och ett tiotal matcher under 2011 innan vi kommer med det slutgiltiga utlåtandet. Låter det OK? Vad bra.

Facit: 5 matcher, 0 mål

* För er som inte visste det kan vi meddela att Island nästan alltid hamnar högst upp i olika mätningar av pressfrihet, t.ex. Reportrar utan gränsers mätningar. Se där, nu lärde ni er något vettigt av att läsa Sambadefensiv, inte illa.
** Jo, man hade kunnat skriva Björk istället för Sugarcubes, men hur kul hade det varit nu när alla i hela djävla världen har koll på det lilla charmiga trollet med den stora rösten?

 

”[K]valitetsmässigt så vill jag gärna ha in lite mer kvalitet i truppen. Detta för att kunna avgöra de här kryssen, så att de blir segrar istället.”

Det inledande citatet är hämtat från en av Sambadefensivs intervjuer med Janne Andersson. Orden yttrades i samband med att vi diskuterade den provspelande britten Matt Harrolds kvaliteter som spelare. I det sammanhanget avslöjade Janne även att ÖIS för tillfället tittar på fler alternativ. Harrold är alltså bara en av flera spelare som ÖIS är intresserade av denna sommar. Intressant, inte sant?

Nyfikna som vi är fick Jannes ord om andra alternativ våra hjärnor att börja arbeta på högvarv:

  • Vilka spelare är det som man tittar på?
  • Vad exakt har man för avsikt att värva in under transferfönstret?
  • Snackar vi bara om en anfallare eller kan det vara så att man även funderar över en permanent lösning på ÖIS vänsterbacksproblem?
  • Anser man att Pavel Zavadil behöver en lekkamrat på det centrala mittfältet?
  • Har Janne och Janne tröttnat på att behöva spela med en central spelare som högerbreddare?
  • Är Álvaro Santos på väg till IK Virgo eller dekisgänget BK Skottfint?

Som ni kan se är frågorna och möjligheterna många. Så om ni inte har något emot det tänkte vi ge oss in i ytterligare en av dessa sjukt spekulativa Silly season-texterna som brukar dyka upp så här års. Håll i hatten och knäpp på flytvästen för nu ger vi oss ut på djupt och hajbebott vatten. Japp, då åker vi…

* * * *

Vi börjar så klart med Matt Harrold som i dag reste tillbaka hem till England. Med eller utan kontrakt? Ni som har läst Sambadefensivs rapport från U21-matchen mot Falkenberg vet att vi är av åsikten att Harrold inte har något kontraktsförslag från ÖIS med sig hem på Ryan Air-flighten. Det spelar ingen roll att Harrold har ett förflutet i Southend och Wycombe Wanderers eller att han har hyllats av tidigare tränare och intressenter. Ett mynt har alltid två sidor och ni som vet hur man använder Google vet också att det finns andra tankar och åsikter om Harrold på diverse forum och bloggar.

Matt Harrold: bu eller bä? Ja, det får ni själva avgöra, men det här är i alla fall vad som talar för respektive emot Matt Harrold i ÖIS säsongen 2010.

Vad talar egentligen för att Matt Harrold faktiskt får ett kontraktserbjudande från ÖIS? För det första – och det här är sannolikt ett väldigt tungt vägande skäl – kommer Harrold inte att kosta ÖIS många kronor. Enligt de uppgifter som vi har fått ta del av ”tillhör” Harrold ett ”managementbolag” som delägs av en man med stort ÖIS-hjärta (vi nämner inga namn för säkerhets skull). Detta bolaget vill dessutom ge Harrold en chans att visa upp sig utanför England och är därför beredda att ta på sig en stor del av Harrolds lönekostnad. För det andra har Harrold vissa egenskaper som Janne Andersson och ÖIS efterfrågat. Man vill ha en reslig och rejäl forward som är bra på huvudet och som är en klinisk avslutare inne i straffområdet. Harrold är väl åtminstone reslig och bra huvudet och av döma av målet mot FC Trollhättan är han en OK avslutare inne i straffområdet.

Harrold är med andra ord billig och har vissa av de egenskaper som ÖIS söker, men är han verkligen tillräckligt bra för att gå rakt in i startelvan och börja göra kryss till vinster?

Gratis är gott, men är det alltid det bästa?

Vi är som sagt något tveksamma till om Harrold har vad som krävs för att göra ÖIS till vinnare. Hox som såg hela U21-matchen mellan ÖIS och FC Trollhättan skrev följande:

”Många av er är säkert intresserade av hur vår provspelande engelsman Matt Harrold skötte sig. Som ni läst ovan så prickade han in ett mål och avslutet i den situationen var klinisk och enkel. I övrigt så gjorde inte Matt något särskilt bra intryck på mig. Han rörde sig långsamt, verkade inte ha särskilt bra speluppfattning, inget passningsspel att tala om och hjälpte inte till i försvaret. Gissningsvis är han bra på huvudet, men han var inte inblandad i en enda nickduell på hela matchen. Det kändes inte heller som om han var inne i matchtempo och konditionen var inte på topp. Om denna match var någon indikation på Matts spel så är han inte kvar efter testveckan.”

Detta intryck har sedan förstärkts efter att vi har sett Matt Harrold under ett träningspass (där man la fokus på avslutsövningar och där Harrold inte imponerade på Sambadefensivs utsände) och en ytterligare U21-match. Visst, det är inte helt lätt att som anfallare leverera när klubben ställer upp med ett tämligen reservbetonat gäng nere i Falkenberg, men det ska ändå sägas att Harrold fick sina chanser. Han hade bl.a. ett fint läge att göra 0-1 i första halvlek, men visade sig vara för svag för att tränga sig före sin försvarare och stöta in Nicolas Sandbergs fina, låga inlägg mot den första stolpen. Harrold hade dessutom ett skott utifrån där bollträffen var så kass att Martin vill hävda att han ettåriga systerdotter, Wilma Glanz, hade skjutit hårdare och mer välriktat. Och då ska ni veta att Wilma precis lärt sig gå.

Summan av kardemumman måste nog ändå bli att vi har sett Matt Harrold för sista gången. Jakten måste med andra ord gå vidare. Tyvärr eller ”Ja!” beroende på hur man ser det.

* * * *

När det för ett par veckor sedan började viskas om att Matt Harrold var på gång till ÖIS hörde vi också en del snack om att ÖIS också hade blivit erbjudna en ytterback och en mittfältare från samma källa. Enligt vad vi fick höra då – i mitten av juni – var allt klart och det var bara för ÖIS att tacka ja för att spelarna skulle infinna sig på ÖIS-gården för provspel. Som ni och vi nu vet var det bara Matt Harrold som dök upp på ÖIS-gården.

Vilka slutsatser vi kan dra från detta är dock svårt att avgöra. Betyder det att ÖIS inte tittar på ytterbackar och mittfältare eller var det så att de erbjudna spelarna helt enkelt inte föll Dick Last och Janne Andersson i smaken eller att de inte höll måttet rent erfarenhets- och meritmässigt? Ja, det står antagligen skrivet i stjärnorna och vi har för tillfället inte för avsikt att lägga mer energi på att rota i den historien. Om någon därute har information kring detta får ni dock väldigt gärna ta kontakt med oss här på Sambadefensiv. Vi gillar skvaller och rykten. Keep ‘em coming!

* * * *

Vi kan också rapportera om att det har viskats i våra öron om en resa till Island. Om dessa rykten stämmer så var två representanter från ÖIS på Island i söndags för att scouta ett eventuellt nyförvärv.

Intressant, minst sagt, vad kan det tänkas finnas för aktuella spelare som spelade match på Island i söndags? Hmm… Om vi tar för givet att ÖIS vill värva en spelare som kan gå rakt in i startelvan och kommer ihåg Janne Anderssons ord om att man vill ha en spelare som har kvaliteter för att avgöra matcher på egen hand så kan man nästan tänka sig att det rör sig om en anfallare. Och om vi dessutom lägger till att det enbart var sex isländska lag som var i spel i söndags kan man nästan lista de tänkbara alternativen (och ja, vi har listat alternativen i sannolikhetsordning, bara så att ni vet det):

Gilles Mbang Ondo
24 år, spelar för UMF Grindavík
2010: 5 mål på 10 matcher (0,5 mål/match) 0 straffmål, 1 förstamål
2009/2010: 0,56 mål per match

Gilles Daniel Mbang Ondo har sin bakgrund i den franska ligan. Värvades som 14-åring till Paris Saint-Germain, en klubb som han också har gjort några matcher för som junior. Efter tiden i PSG gick Mbang Ondo vidare till AJ Auxerre där han spelade fram till säsongen 2007. Under sin tid i Auxerre gjorde Mbang Ondo 44 mål på 39 matcher, vilket inte är dåligt, och det säger vi även om vi snackar om Auxerres b-lag och någon av de franska reservlagsserierna. Innan han kom till Grindavík spelade Mbang Ondo en säsong i någon av Tysklands lägre divisioner och om vi har förstått saker och ting rätt så har han även provspelat för bundesligalaget Hansa Rostock, men inte erbjudits något kontrakt och det var efter det som han hamnade på Island. Någon gång under 2008 eller 2009 ska Mbang Ondo också ha gjort en VM-kvalmatch för sitt hemland Gabon (Mbang Ondo har dock även franskt pass vilket gör att han räknas som EU-spelare). Av vad vi har kunnat läsa oss till är Mbang Ondo en förhållandevis stor och stark spelare. Enligt Tranfersmarkts spelarinformation mäter Mbang Ondo 189 centimeter i strumplästen och väger omkring 85 kilo. You Tube-klippet – som ni hittar här nedanför – skvallrar dessutom om att det tycks var en stark, svårstoppad och tung anfallare som vi har att göra med. Han tycks dessutom var en riktig vass avslutare och stark straffområdesspelare som vet hur man löper rätt, hittar ytorna och utnyttjar sin kropp på bästa sätt. Låter inte det exakt som den spelare som ÖIS söker för tillfället?

YouTube Preview Image

Ni hittar ytterligare klipp med Mbang Ondo här, här och här.

Halldór Orri Björnsson
23 år, spelar för UMF Stjarnan Gardabaer
2010: 6 mål på 10 matcher (0,6 mål/match), 3 straffmål, 4 första målskytt
2009/2010: 0,42 mål/match

Halldór Orri Björnsson ligger för tillfället på andra plats i den isländska skytteligan och var tidigare under säsongen utlånad till det tyska fjärdeligalaget SC Pfullendorf. Trots att han kom tillbaka till Stjarnan bara några dagar innan säsongsstarten gjorde han två mål i säsongsöppningen mot UMF Grindavik och har efter det bara fortsatt att göra mål. Om vi utgår från det nedanstående You Tube-klippet har vi att göra med en relativt löpstark spelare som tycks vara en riktigt bra avslutare inne i straffområdet. Klippet skvallrar även om att Björnsson har ett tämligen bra spelsinne, det är ett par framspelningar som är riktigt snygga. Om vi har förstått saker och ting rätt kan Björnsson spela både anfallare och mittfältare vilket helt klart talar till hans fördel.

YouTube Preview Image

Björgólfur Hideaki Takefusa
30 år, spelar för KR Reykjavík
2010: 4 mål på 10 matcher (0,4 mål/match), 0 straffmål, 1 förstamål
2009/2010: 0,69 mål per match
Gjorde även 14 mål säsongen 2008

Björgólfur Hideaki Takefusa har varit med ett par år i den isländska toppfotbollen vilket talar för att han är den isländska spelare som ÖIS tittar på för tillfället. ÖIS vill ha en erfaren spelare som vet vad som krävs för att leverera match efter match. Att han spelar för KR Reykjavík talar också för att det var honom ÖIS var och såg i söndags. Hideaki Takefusa har genom året gjort sig känd som en notorisk målskytt. Under sina tio år som elitspelare har han gjort 77 mål på 135 matcher (0,57 mål/match) vilket säger något om hans potential. Här har vi kanske den där spelare som på egen hand klarar av att gå in och avgöra matcher till ÖIS fördel. Åldersmässigt ligger Hideaki Takefusa också helt rätt då han är 30 år gammal och ÖIS letar efter en spelare med erfarenhet och ett gott track record. Det enda som talar emot Hideaki Takefusa är att han enbart är 180 centimeter lång och väger 72 kilo. Vi har nämligen fått intrycket att ÖIS letar efter en reslig och rejäl tungviktare som kan ta kampen inne i motståndarnas straffområde. Under 2009 gjorde Hideaki Takefusa två matcher för det isländska landslaget (VM-kvalmatcherna mot Georgien och Israel).

YouTube Preview Image

Matthías Vilhjálmsson
23 år, spelar för FH Hafnarfjördur
2010: 4 mål på 9 matcher (0,44 mål/match), 0 straffmål, 2 förstamål
2009/2010: 0,45 mål/match

Matthias Vilhjálmsson, eller Matti Villa som han kallas av sina lagkamrater och i folkmun, har erfarenhet från det isländska U21-landslaget och har även spelat tre kvalmatcher till Champions League. Trots sina unga år har han varit med länge och You Tube-klippet här nedanför innehåller mål och assist från säsongerna 2007 och 2008. Av döma av detta klipp har vi att göra med en hyfsat kraftfull och kvick spelare som kan användas både som offensiv mittfältare och som anfallare. Han tycks ha ett förhållandevis starkt huvudspel och en fin näsa för att ta de rätta löpningarna och ytorna inne i straffområdet. Stundtals bjuder han även på ett och annat konstmål. Vilhjálmsson är helt klart en spelare som ser mycket lovande ut och skulle sannolikt vara en klok investering för ÖFAB. Under den hittillsvarande säsongen har Vilhjálmsson mestadels spelat anfallare och så här lång har det blivit fyra mål på nio matcher vilket får betraktas som hyfsat.

YouTube Preview Image

Denis Sytnik

24 år, spelar för ÍB Vestmannaeyja
2010: 3 mål på 7 matcher (0,43 mål per match), 0 straffmål, 1 förstamål

Om vi inte är fel underättade kommer Denis Sytnik ursprungligen från Ukraina där han gjorde succé under säsongen 2009 och kom till den isländska ligan och ÍB Vestmannaeyja inför säsongen 2010. Sytnik har mestadels gjort sina mål som inhoppare och ser man till mål per spelade 90 minuter är Sytnik en vass målgörare. Var ursprungligen central mittfältare, men har i ÍBV fått gå upp som anfallare och klarat av det bytet mycket bra. Vår research på Sytnik visar att det är en kvick, teknisk dribbler som gillar att komma med fart och utmana sina motståndare. Hemma i Ukraina jämfördes han ofta med Zlatan Ibrahimovic (å andra sidan det gör väl alla spelare som kan göra en tvåfotsdribbling utan att slå knut på sig själv). Frågan är om Sytnik verkligen är den spelartyp som ÖIS söker för tillfället. Han är verkligen inte den där starka spelaren som löper rätt och gör mål på var tredje boll som dimper ner i offensivt straffområde utan verkar mer vara av en Linus Hallenius-typ som är kvick, smart och svårläst i djupledsspelet. För framtiden kan det säkert vara en riktigt bra värvning, men av allt att döma är Sytnik inte en spelare som går in och gör tio mål på tio matcher i Superettan.

YouTube Preview Image

* * * *

Spekulationer, spekulationer, spekulationer. Vi är ledsna men det är allt vi kan erbjuda för tillfället. Det har varit så mycket hysch-hysch om den här resan till Island att hur vi än har försökt har vi inte fått reda på någonting. Allt vi kan säga är att det förhoppningsvis inte är så illa att ÖIS var på Island för att titta på ex-Öisarena Tryggvi Gudmundsson och Jóhann Gudmundsson. Både Tryggvi och Joi spelade nämligen match i söndags. Say it ain’t so!

* * * *

Avslutningsvis har vi även hört röster mumla om att ÖIS är intresserade av IFK Värnamos anfallare Mohamed Bangura. Och varför skulle man inte vara det? Vi talar trots allt om en spelare som har gjort tolv mål och två assist på tolv matcher i Division 1 Södra. Bangura är 20 år gammal och därmed är han inte en spelare som går in och blir säsongsavgörande redan i år utan här snackar vi om en värvning för framtiden. Rent av en riktigt smart investering för ÖFAB. Kanske kan det jämföras med värvningen av Ailton Almeida. Problemet är bara att det ryktas om att flera svenska klubbar är ute efter Bangura, bl.a. IFK Värnamos samarbetsklubb Helsingborgs IF. Det ser med andra ord ut som att ÖIS får konkurrens om Banguras namnteckning. Synd, väldigt synd.

 

Silly season. Spelare kommer. Och spelare går. Så är det bara. Rykten far runt i cyberrymden som osaliga andar på något gammalt spökslott. Otäckt! Minst sagt. Telebolagen tjänar storkovan på alla samtal fram och tillbaka mellan sportchefer, tränare, agenter, spelare och spelarfruar. Så är det bara. Vissa år kan ett lag omsätta en hel startelva. Andra år är det stiltje. Vissa år försvagas man. Andra år förstärks man. Vissa år gör man en rejäl slant. Andra år drabbas man av bosmansjukan. En sak står i alla fall klart och det är att silly season är en speciell tid på året då man som supporter får vara beredd på att precis vad som helst kan hända. Anything goes som det brukar heta. Något som årets silly season minst sagt bevisat. Den hemska starten på årets silly season har fått mig att fundera lite över fenomenet och då framförallt när det gäller frågan om vilket år som egentligen var värst. Det hela mynnade ut i en klassisk och fånig lista över 2000-talets ”värsta” sillysar. Har du inget bättre för dig kan du ju alltid läsa den. I vanlig ordning börjar vi bakifrån med plats nummer fem…

5. Silly season 2004/2005

Silly season 04/05 kvalificerar sig enbart för att vi under den här vintern tappade David Marek till Häcken. Marek har alltid varit en personlig favorit och det kändes i hjärtat när han drog vidare till ön i norr. Med tanke på att Marek i dag spelar i Allsvenskan och ÖIS i Superettan hade vi nog gjort rätt i att försöka behålla honom. Sån’t svider. Fortfarande. Övriga spelare som försvann under denna silly season var dock rena dussinlirare. Jag menar, vem tusan saknar Atli Thorarinsson och Tryggvi Gudmundsson? Trist att säga det men jag gör det i alla fall inte.

4. Silly season 2002/2003

Om jag ska vara ärlig så är Silly Season 2002/2003 inte i närheten av sillysarna 2009/2010, 2003/2004 och 2006/2007. Nu snackar vi en helt annan division. Lite som ett mittfält bestående av Sebastian Johansson, Pavel Zavadil, Markus Gustafsson och Martin Dohlsten. Tre kan trilla boll, en sticker ut som en svart svan på en institution i vetenskapsfilosofi. Gissa vem? Under Silly Season 02/03 tappade vi Patrik ”Jag är nog egentligen ingen fotbollsspelare” Fredholm, Thomas Persstedt, Morgan Nilsson och min personliga favorit Joachim Karlsson. Hyfsade förluster men ändå ingenting om man jämför med senare års förluster. En promenad i Slottskogen med din käresta. Typ.

3. Silly season 2006/2007

Hur många lag klarar av en Silly Season där två tredjedelar av startelvan försvinner från klubben? Inte många. Det är inte heller många lag som upplevt en lika djävlig silly season som den som ÖIS upplevde vintern 2006/2007. Hur tusan ersätter man spelare som Ailton Almeida och Ola Toivonen? Enkelt, det gör man inte. Säsongen 06/07 var verkligen något utöver det vanliga. Riktigt kännbar. Efter den förnedrande degraderingen från Allsvenskan försvann följande spelare från ÖIS: Anders Prytz, Ailton Almeida, Ola Toivonen, Valter Tomaz Jr, Clifford Mulenga, Robin Ganermyr, Elias Storm, Johan Anegrund, Tuomas Uusimäki och Axel Wibrån. Satan i gatan. Man tappar nästa andan när man ser hur klubben dränerades på kvalitet. För att inte tala om kvantitet. Mest smärtsamt, förutom förlusterna av Ailton och Grinola, var förlusterna av Prytzan, Anegrund och the man, the myth, the concept, the legend, the one and only Valter. Som grädde på moset var det här sillyn då vi värvade in spelare som Iheb Hamzeh och lånade in dekislirare som Ze Rony och Samuel Barley. Det enda goda som hände denna silly var väl att man bestämde sig för att flytta upp Ken Fagerberg och Peter Abrahamsson i a-truppen. I övrigt är den här vintern inget man vill minnas.

2. Silly season 2009/2010

Egentligen är det hugget som stucket mellan 2009/2010 och 2006/2007. I min bok fäller dock förlusten av Marcus Allbäck avgörandet. Degradering och Mackans beslut om att lägga skorna på hyllan är två rätt tunga smällar för en klubb att ta. Det är knappt att jag har återhämtat mig. Lägg där till Álvaro Santos beslut att försöka göra sig omöjlig i klubben samt förlusterna av Roy Miller och Åge Hareide (förlusterna av Martin Dohlsten och Christian Lindström är inte riktigt lika kännbara) och du har en av de värsta sillysar som jag har upplevt. Och det är bara januari. Undra vart det ska sluta? When will better come?

1. Silly season 2003/2004

Silly season 2003/2004 var en mardröm. Slutet på en dynasti. Typ. Hej då Afonso. Snyft! Hej då Hamrén. Buhu. Hej då Ulas. Suck! Hej då Jeff. *en tår trillar sakta ner för kinden* Hej då Bärkroth. Du kommer att saknas oss! Hej då allsvenskans vassaste passningsspel och frejdigaste offensiv. *hänger tungt med huvudet och fäster ett svart sorgeband runt armen* Sett till ren kvalitet har nog ÖIS aldrig tappat så mycket kvalitet och fotbollskunnande som man gjorde under silly season 03/04. Erik Hamréns spelfilosofi, gigantiska engagemang och stil, Afonso Alves fantastiska frisparkar och spektakulära halvplansraider, Jeffrey Aubynns flärdfulla dribblingar, precisa inlägg och sambadefensiv, Martin Ulanders vilja och löpkapacitet, och Robert Bengtsson-Bärkroths exakta försvarsspel. Jag skulle vilja hävda att i och med silly season 03/04 så tog vår senaste storhetstid slut. Efter det har det gått rejält utför. Därför placerar sig också silly season 03/04 i toppen av denna sammanställning av 2000-talets vidrigaste sillysar.

Och ja, rent tekniskt skedde ju inte alla dessa förluster under silly season men rent kontrakttekniskt gjorde de det kan man väl säga. Därför har jag valt att betrakta det som att affärer som gjordes upp och avslutades under pågående säsongen (t.ex. Afonso Alves till Malmö FF och Aílton Almeida till FC Köpenhamn) räknas in under efterföljande silly season. Det var så att säga då de lämnade klubben. Rätt eller fel? Vem orkar bry sig.

Avslutar hela den här posten med två högst subjektiva tio i topp-listor. En över de tyngsta förlusterna rent emotionellt och en över de tyngsta förluster rent sportsligt. Som vanligt har myntet många sidor och det finna alldeles säkert någon som har invändningar mot dessa tre listor. I sådana fall, låt kampen börja.

2000-talets tyngsta förluster (emotionellt)

1. Marcus Allbäck 2009/2010
2. Aílton Almeida 2006/2007
3. Valter Tomaz Jr 2006/2007
4. Markus Johannesson 2004
5. Magnus Källander 2009/2010
6. Anders Prytz 2008/2009
7. Paulinho Guará 2005
8. Johan Anegrund 2006/2007
9. Joachim Karlsson 2002/2003
10. Ken Fagerberg 2007/2008

Tre som inte ens var nära: Afonso Alves (2003/2004), Ola ”Grinola” Toivonen (2006/2007) och Álvaro Santos (2009/2010).

2000-talets tyngsta förluster (sportsligt)

1. Erik Hamrén 2003/2004
2. Afonso Alves 2003/2004
3. Aílton Almeida 2006/2007
4. Ola Toivonen 2006/2007
5. Marcus Allbäck 2009/2010
6. Markus Johannesson 2004
7. Álvaro Santos 2009/2010
8. Paulinho Guará 2005
9. Åge Hareide 2009/2010
10. Ken Fagerberg 2007/2008

Tre som inte ens var nära: Martin Dohlsten (2009/2010), Iheb Hamzeh (2007/2008) och Zoran Lukic (2006).

© 2012 Sambadefensiv Kontakt: kontakt@sambadefensiv.se Suffusion theme by Sayontan Sinha