Så här dagen innan match går vi på Sambadefensiv vidare med vår ”inför-Svenska-Cupen”-genomgång där vi simpelt nog tar tempen, jämför och kontrollerar vår kommande motståndare. Vi försöker ge er allt matnyttigt, helt enkelt. En liten inblick, utan att ni skall behöva göra er research på egen hand, i hur AIK har skött sig under 2013 första månader. För det gäller att ha stenkoll på vad som väntar. Framför allt för Hans Prytz, Jonas Karlén, Marcus Lantz och hela spelartruppen förstås – men för att kunna göra en bedömning kring vad som är realistiskt att tro och hoppas på så är det väl på sin plats att även supportrarna har ett hum om både det ena och det andra.

AIK, laget som under förra säsongen var med i kriget om guldet ända in i det sista, har fortsatt huvudtränare Andreas Alm vid rodret. Intet nytt på den fronten. Det är inte heller något nytt att man fortsatt räknar med att tillhöra topplagen i Allsvenskan. Man har grunden – laget – för att lyckas. Nu är Råsunda riven och den sista matchen någonsin har nu spelats där, och istället kommer AIK att flytta in på Friends Arena. Tråkigt, tycker somliga. Nu försvinner all tradition. Skönt, tycker vissa. Nu får de en arena i toppklass där det finns en chans att bygga upp en ny vinnarmentalitet. Och publiken är onekligen med. AIK har sålt över 9 000 årskort vilket är Sveriges toppnotering just nu.

Rent resultatmässigt har det faktiskt varit ganska så risigt under 2013. Det får man ta och säga. Målskyttet, speciellt, har sackat rejält. På säsongens fem inledande matcher mäktade AIK endast med att sätta två bollar i nät (ett mot Portland Timbers och ett mot Halmstad BK förra helgen). Pretty fucking far from OK! Visst, man har tappat Mohamed Bangura till Elfsborg, men anfallsbesättningen AIK förfogar över håller fortfarande en oerhört hög klass. Karikari, Goitom, Kennedy, och listan går vidare. Två mål på 450 minuter är ett underbetyg. Det går inte att säga något annat.

Men målskyttet rasslade till å det grövsta i tisdags när man matchade mot AFC United (tidigare Väsby United). Mot ett lite lättare motstånd släppte AIK lös och vann med 5-0. Inget snack om den saken. Där visade klasskillnaden upp sig och siffrorna rann iväg. Kanske lite för långt. Det vore ju riktigt tröttsamt om detta skulle få AIK att finna lösningar som man inte fann under tidigare matcher även på söndag. Att det knöt upp några hårt åtdragna knutar. Att det kommer få AIK att släppa lös lite mer och våga ta lite mer initiativ. Den risken finns. Anfallare, framför allt, behöver göra mål för att må bra. Det må vara en klyscha utöver det vanliga, men det stämmer likväl. Dessutom behöver ett lag som helhet göra mål och vinna matcher för att komma in i en härlig känsla. Kanske har AIK nu hamnat där, kanske får ÖIS känna på detta om bara ett par dagar.

AIK:s matchrad hittills:

2013-02-08 VC Fusion – AIK 1-0
2013-02-17 FC Dallas – AIK 0-0
2013-02-20 San Jose – AIK 0-0
2013-02-23 Portland Timbers – AIK 1-1
2013-03-03 AIK – Halmstads BK 1-2
2013-03-05 AIK – AFC United 5-0

Vad som går att notera gällande AIK inför söndagens match mot ÖIS på Valhalla IP är att man kommer att få klara sig utan mittbacken Niklas Backman. Enligt rapporter fick han avbryta AFC United-matchen efter att olyckligt ha landat fel efter en nickduell i offensivt straffområde med bara tio minuter kvar att spela. Men i och med att han och Per Karlsson agerade mittbackspar den matchen samt att det är Alexander Milosevic och Daniel Majstorovic som har hållit hus i mitten av backlinjen i majoriteten av tillfällena hittills under säsongen så skall det inte ha någon större effekt på AIK och dess prestation mot ÖIS. Andreas Alm hade med största sannolikhet ändå inte placerat Backman i en kommande startelva. Nej, där sägs alltså Milosevic och Majstorovic åter gå in (med möjligheten att Alm istället väljer Per Karlsson tillsammans med endera Majstorovic eller Milosevic, det återstår att se).

Kan bli ett par minst sagt intressanta dueller vid och runt AIK:s backlinje på Valhalla IP. Är ÖIS mittfältare lite mer precisa i sitt djupledsspel kan Emil Karlsson med sin snabbhet säkerligen rycka ifrån både Milosevic och Majstorovic både en och två gånger. Där har ÖIS ett övertag. Men det gäller att Emil Karlsson löper rätt och tar sig ur markeringen av de tuffa och starka backarna och att Johan Lundgren, kanske framför allt, kan hitta bollarna som sätter Emil Karlsson i bra lägen. Mot Syrianska FC var det alldeles för dålig kvalitet i den delen från ÖIS sida, vilket vi fick se tecken på i den första halvleken, och när ÖIS kom ut som ett nytt lag i halvlek nummer två var det inte lika aktuellt att försöka nå Emil Karlsson i djupledslöpningarna. Men nu lär ÖIS få en ny chans. Bara att hoppas att ÖIS har vässat till insticken.

På resterande delar av planen råder det desto större frågetecken. Att Ivan Turina startar i målet känns väl ganska så självklart, men i övrigt finns det alternativ i mängder. Men kanske att Andreas Alm ändå lägger sin tillit till Martin Lorentzon på högerbacken och Nils-Eric Johansson på vänstersidan. Det är åtminstone vad AIK:arna önskar. Mittfältet önskar de mönstra med Robin Quaison, Celso Borges, Ibrahim Moro och Nabil Bahoui även om dessa bland annat kan ersättas av Helgí Danielsson, Viktor Lundberg, Lalawélé Atakora eller Martin Kayongo-Mutumba. Det finns en uppsjö av tänkbara namn.

Mot AFC United spelade duon Christian Kouakou och Kwame Karikari längst upp i planen. Den konstellationen lär nog inte kvarstå till på söndag. Det får vi anta. AIK har sin sista chans att göra någonting av cupspelet då man förlorade mot Halmstad BK med 1-2 i den inledande omgången – och då finns det betydligt mer spets att putta in. Kouakou bör i alla fall få stå åt sidan. Karikari å sin sida ökade nog sina aktier rejält genom att drämma dit ett hattrick i tisdags, och det gör även att han känns som en av kandidaterna. Men bredvid honom lägger jag mina pengar på att Henok Goitom kommer att spela. Goitom som smällde dit en straffspark sent i den förra cupmatchen. Men det hjälpte inte till mer än att snygga till slutsiffrorna den gången.

Men det är ju så det är. AIK måste slå ÖIS för att ha en chans till en Europa League-plats. Misslyckas man med detta blir Syrianska FC-matchen helgen därpå helt betydelselös. Då har de ingen chans att knipa gruppens förstaplats. Tre, eller fyra, poäng kommer inte att räcka. Och det är så klart AIK väl medvetna om. Det var till och med så att Andreas Alm efter förlusten gick ut i media och sade något i stil med att ”nu blir oerhört svårt att bli gruppsegrare.” Det blir en sista chans att rätta till problemet mot ÖIS på söndag. Förmodligen framför ca 4-500 tillresta Stockholmare. Så det vill till att ÖIS är med från start, att taktiken är rätt upplagd och att laget är med från start. Är de inte det så känns möjligheten att kunna vända på skutan i den andra halvleken mindre trolig då AIK säkerligen är vassare och bättre på att döda en match med den matchbild som var förra söndagen än vad Syrianska FC bevisligen är.

 

Hela situationen är rätt tragisk egentligen. Det är mindre än tre månader kvar tills Superettan sparkar igång och när man ska försöka planera säsongen så är det helt oundvikligt att prata i ”om”-termer. ”Ska vi ha en kick off-fest veckan innan Superettan? Vilka spelare ska vi försöka få dit? Är det säkert att vi spelar i Superettan? Är det ens säkert att vi har några spelare då?”. Och så vidare och så vidare och så vidare tills någon säger att vi ändå får räkna med att vi spelar i Superettan i år och planerar efter det.

Med den utgångspunkten så hade jag tänkt jämföra lagen i serien i år kontra förra året, och eftersom det inte har hänt så mycket med de lagen som är kvar så tänkte jag nöja med mig med att spana in de fyra nykomlingarna, och jämföra dessa med det laget som de ersatte. På så sätt kommer jag komma fram till om serien är mer bra eller mer anus jämfört med förra året. Notera att det inte är lagen som sådana jag kommer bedöma, utan mer klubbarna och hur sexiga de kan betraktas. Det känns dessutom helt meningslöst att bedöma några klubbar när man inte har en blekaste aning om var vi står och vilka vi främst ska komma att konkurrera med. Nörderier som att bedöma alla ointressanta lag överlåter jag till Martin att göra.

Åtvidabergs FF <-> Syrianska FC
Okej, jag ska försöka bedöma Åtvidaberg och bortse från den traumatiska upplevelsen jag hade där 2007 när Janne Carlsson för andra matchen i rad valde att starta med Iheb Hamzeh på topp och vi förlorade med 3-0 i ett av många brutala bottennapp den säsongen. Ska också försöka bortse från att de förstörde min 18-årsdag med ett sent segermål 2008.

Syrianska är å sin sida ganska lätta att bedöma. Trots att de var en toppkonkurrent förra året (även fast vi inte låg i toppen…) så hade jag problem med att bry mig om dem i någon större utsträckning. De har väldigt många likheter med Assyriska, liknande supporterskara/klack, ungefär samma fotbollsfilosofi, antagligen lika mycket svarta pengar och är klubbar som fungerar på samma sätt. Till det råkar båda två komma från Södertälje och spela på en arena som jag inte vet om jag gillar eller inte. En riktig fotbollsarena möter idrottsplatsen på landsbygden och helhetsintrycket blir varken att det är modernt eller gemytligt. Assyriska är det lätt att bry sig om med tanke på kvalmatchen på förskräckliga Bårsta IP (att man har fått spela Allsvensk fotboll där är fortfarande ett under), kvalmatchen på Nya Ullevi och att vi kom 20 minuter efter matchstart 2005 (vilket inte var Assyriskas fel, men det hamnar på deras konto). Lägg därtill överkörningen på Valhalla 2008 och Mellqvists segermål 2008. Det finns lite grejer att ta fasta på. Dessutom var det fantastiskt roligt när vi spelade bort dem från Allsvenskan nu i höstas och det efter matchen kommer fram en Assyriska-supporter som frågade om vi fått pengar av Syrianska eftersom vi vann.

Syrianska har inget sånt, och har därför heller ingenting som jag intresserar mig av i någon större utsträckning. Det är en klubb som vilken som helst.

Åtvidaberg däremot är ju ändå ett klassiskt kapitel i svensk fotboll, och det är något jag är svag för. Dessutom är Kopparvallen, trots mina oangenäma upplevelser där, jävligt charmig trots att det är en jäkligt sunkig idrottsplats som till råga på allt numera har konstgräs. Små hålor är dessutom fantastiskt bra i den bemärkelsen att man inte behöver vara speciellt många för att väcka uppståndelse. När AIK var i byn för sista matchen förra året var kön till pizzerian och effekterna av ett vanligt lugnt köande förstasida i lokalpressen dagen efter. Jag ser fram emot bortapremiären fruktansvärt mycket.

BRA!

Brommapojkarna <-> IFK Norrköping
BP är Sveriges tråkigaste klubb i varenda jäkla kategori. Grimsta IP är det enda resmålet under hela året som det inte går att hitta något positivt med, oavsett hur man vrider och vänder på det. Cheerleaders, Stockholm, ingen publik, konstgräs och Sveriges tråkigaste motstånd. But a man´s got to do what a man´s got to do, så det blir nationaldagsfirande på Grimsta i år.

Peking är dessutom en av Sveriges mest intressanta klubbar så det hade fått vara någon väldigt intressant motståndare för att det inte skulle bli anus. Samtidigt hade allt varit bättre än BP.

ANUS!

Västerås SK <-> Väsby United
Väsby är ju egentligen som BP, bortsett från att man saknar konstgräs, cheerleaders och kommer från en kranskommun till Stockholm. Folket som går och kollar på BP är nog till 99% lokala gnagare som vill hålla koll på AIK:s prospects och det finns nog inte en enda genuin supporter till Väsby.

Vilundavallen tycker jag dock är ett trevligt inslag. Som bortasupporter får man stå på långsidan, vilket man inte är alltför bortskämd med. Detta har ju gjort att man fått bra överblick på spelet och kunnat njuta av den fantastiska 3-0-segern i cupen 2008, samtidigt som man kokat över efter den fullständigt hemska 1-2-förlusten där i serien samma år. En match där min höga stämma hördes så tydligt att ÖIS, bakom kulisserna, diskuterade någon form av repressalier.

Men är det något lag som jag har kvar att uppleva innan jag tycker att jag upplevt allt av intresse i Sverige så är det Västerås. De konkurrerar nog med oss och Bajen om vilken klubb som har varit mest misskött de senaste 10-12 åren, och de borde ju finnas en viss hausse kring klubben efter misär-åren i division 1 Norra. Under de 12 år som jag har gått på ÖIS (varav nio som medveten supporter) har ÖIS aldrig mött Västerås i något sammanhang, så jag tycker det är riktigt roligt att de gick upp, och ännu roligare är det att bortamatchen mot dem är på en lördag i juli.

Västerås har dessutom lyckats med en väldigt ung trupp, och det gör ju det hela än mer intressant.

BRA!

IFK Värnamo <-> FC Trollhättan
Trollhättan gjorde nästan en fjärdedel av alla sina mål mot oss förra året.Det är fullständigt uselt. Sedan regnade det när vi mötte dem i Trollhättan. Men vi fick stå under tak i alla fall så det gick väl an. Att Trollhättan i någon mån betraktas som ett intressant motstånd beror på att avståndet inte är speciellt långt. Hade Trollhättan och Väsby bytt plats rent geografiskt hade jag valt Väsby före. Tycker det är lite tråkigt att vi tappar en av få matcher vi har med derbykaraktär (i alla fall geografiskt).

Vi spelade ju cupmatch mot Värnamo förra året. På en konstgräsplan en snespark från Finnvedsvallen där man skulle ha 80 spänn i inträde (men jag var busig och plankade!). Kände till att Jonas Thern var tränare men det var allt. #5 avgjorde avgjorde fullständigt orättvist efter en tämligen medioker tillställning. Sedan tog det ungefär en och en halv timma tillbaka till stan, vilket inte är ett avstånd i sammanhanget.

Ska inte säga att jag följde division 1 Södra något speciellt men när jag någon gång i augusti fick höra att Värnamo hade en medelålder på typ 20 år så började det bli lite intressant, för i periferin hade jag ju lagt märke till att de gick jävligt bra i Söderettan. I slutspurten höll jag lika mycket på Värnamo som på Qviding, visst hade det varit roligt med ett derby men samtidigt är det jäkligt intressant att se vad Värnamo kan åstadkomma i Superettan. Man har förvisso tappat några spelare till Helsingborg och Jonas Thern är inte längre huvudtränare men det känns ändå som han har satt sin prägel på laget och det är rätt fräckt det han har åstadkommit. I det nya numret av Offside finns det ett riktigt intressant reportage om honom som alla borde läsa.

BRA!

Slutbetyget blir ett rungande BRA! Det är gött att någonting är det i dessa tider.

 

Efter jobbet i går bänkade jag mig framför matchen mellan IFK Norrköping och Hammarby IF på ett nästintill fullsatt Nya Parken i Norrköping. Egentligen borde jag ha låtit bli. Egentligen borde jag tagit en fotbollsfri kväll. Men så blev det inte. L hade fullt upp på jobbet och jag hade helt enkelt inget bättre för mig än att kolla in konkurrenternas match.

Vad fick jag då se?

Tja, till att börja med ett hemmalag som just nu spelar fotboll som om spelarna vore försatta i trance. Ett lag som spelar med ett sjuhelvetes självförtroende. Helt utan pardon. Det är som att Pekingspelarna är helt övertygade om att de äger Nya Parken och att ingen djävel ska få komma dit och pinka in revir. Alfahannar et all that jive. Ni fattar! Vi snackar om ett gäng spelare som kliver in i varje situation som om de inte bryr sig ett skit om motståndarens hälsa. Hårt och skoningslöst. Hundra procent i hundra procent av matchsituationerna. Vi snackar om ett lag som trycker gasen i botten direkt när domaren blåser i gång matchen och som sedan inte lättar på trycket förrän 90 minuter plus tillägg har passerat. Vi snackar om ett lag som spelar med ett högt tempo, både i passningar och löpningar. Vad kan jag säga, IFK Norrköping ser just nu ut som värdiga vinnare av Superettan. Hur gärna jag än vill skriva något annat kan jag inte det. Jag ser helt enkelt inte hur ÖIS ska hinna ifatt och gå om ett lag som spelar så pass bra och vägvinnande fotboll som IFK Norrköping gör just nu.

Jag måste dock erkänna att det var lite skönt att se att det finns fler lag som är inblandade i striden om de allsvenska direktuppflyttningsplatserna som har problem att bemanna ytterbackspositionerna. Bajens David Johansson och Mauro Saez Jarpa håller knappt division tre-klass. I gårdagens match var det nästan skrattretande att se hur Johansson och Jarpa gång på gång blev uppbjudna till dans av Daniel Bamberg, Armin Tankovic, Imad Khalili, Viktor Rönneklev och Shptetim Hasani, lovade familj, villa, Volvo och hund i förorten, förförda på gräsmattan bakom korvkiosken och lämnade med endast en förhoppning om att ”en dag ringer han igen”… Ja, fy tusan så illa det såg ut på kanterna i Bajens defensiv i går. Det smällde ju mer än vad det gjorde under Pearl Harbour. *ljud av sten som träffar glashus*

Oops, jag börjar visst vandra en bit från den upptrampade stigen. Jag ber om ursäkt! Den här texten skulle ju handla om upploppsrakan i årets upplaga av Superettan. I kvällens andra match slog GIF Sundsvall bottenlaget Väsby United med 3-2 efter att ha hämtat upp underläge med 1-2 med en halvtimme kvar att spela. Strongt! Wallerstedt och Foppa Forsberg. Det tycks som att Skoterraggarna är mentalt starka i år.

Med tio omgångar kvar av Superettan känns det dess värre som att Peking och Skoterraggarna har ryckt i toppen. För gott? Ja, det återstår att se, men det ser just nu riktigt tufft ut att greja en av de två platser som ger direkt uppflyttning. I nuläget har ÖIS tio poäng upp till IFK Norrköping och sju poäng upp till GIF Sundsvall.

Och låt mig säga att tio respektive sju poäng är en djävla massa poäng att plocka in för ett lag som spelar oavgjort i sex av tio matcher. Om man ska tro den nuvarande prognosen kommer ÖIS att sluta på mellan 45 och 49 poäng. Då räknar jag alltså med att ÖIS spelar oavgjort i mellan fyra och sex matcher, vinner mellan tre och fem matcher och förlorar en match. Med tanke på hur jämn årets Superettan är så räcker sannolikt 49 poäng till en kvalplats.

Ponera att en kvalplats är det absolut bästa som ÖIS kan hoppas på denna säsong nu när Norrköping och Sundsvall har gjort ett ryck i toppen av tabellen. Vad säger då historien om superettanlagens chanser att spela i Allsvenskan nästföljande säsong. Dess värre ser det inte så jättebra ut. Sedan säsongen 2000 har laget från Superettan vunnit tre kvalserier, medan laget från Allsvenskan har vunnit sex serier (som ni säkert minns blev det ingen kvalmatch säsongen 2007 eftersom Allsvenskan då utökades till 16 lag). Säsongerna 2005 (GAIS), 2006 (IF Brommapojkarna) och 2008 (IF Brommapojkarna) vann laget från Superettan den ”aggregerade matchen”. Och det är väl det enda positiva också, att laget från Superettan har vunnit tre av fyra kvalmatcher under perioden 2005 till 2009. Kanske, kanske finns det ändå hopp!

Frågan är då vilket allsvenskt lag ÖIS helst vill möta om man (mot all förmodan) skulle lyckas greja kvalplatsen? Enligt folk-in-the-know vill Janne Andersson väldigt gärna möta Halmstads BK i en kvalmatch. Och det kan man väl ha full förståelse för. Revansch är en rätt bäst serverad kall eller hur är det man brukar säga? Det ryktas annars om att AIK är en drömmotståndare för många uppe på ÖIS-gården. Varför? Ingen aning, men man kan ju anta att det är något lockande för spelare och ledare att få en chans att spela ut regerande mästarna – tillika Sveriges mest katastrofskötta klubb – ur Allsvenskan. Rent stämningsmässigt kan man ju också anta att en direkt avgörande match på ett fullsatt Råsunda kan fungera som morot och tändvätska för resten av säsongen. För många av spelarna i dagens ÖIS skulle en sådan upplevelse förmodligen bli karriärens höjdpunkt.

Personligen ser jag gärna att ÖIS får möta Djurgårdens IF FF. Dels för att vi har en gås oplockad med de gubbarna. Och den här gången kommer vi inte till spel med någon djävla trebackslinje. Näe, näe, näe, tro inte det! Inte heller kommer vi att flytta ner Alex Perreira på vänsterbacken och ge er handikapp i form av billiga straffar. Nej, den här gången är vi ”pissed” och vi menar allvar (om vi nu tar oss till kvalspel). Dels för att det sannolikt är grymt svårt för ett lag att greja två kvalmöten inom loppet av ett år. Bara vetskapen om att man för andra året i rad inte håller måttet i Allsvenskan måste vara ett tungt ok att bära. För att inte tala om den psykiska påfrestningen från fans och Stockholmsmedia. Nej, jag möter gärna Djurgården i en kvalmatch. Det känns trots allt som att ÖIS har en hyfsad chans att göra bra i från sig i en sådan match.

Om det inte blir Djurgården så hoppas jag på IF Brommapojkarna eller Gefle IF. Mest för att det känns som att ÖIS ska ha en bra chans mot båda dessa lag. Gefle är kraftigt försvagade jämfört med senast vi mötte och ”ägde” dem i Svenska Cupen och Brommapojkarna har verkligen inte sett stabila ut i år. Men det är klart, samtidigt vill man ju att Janne Andersson ska få knäppa sin gamla arbetsgivare på näsan. Halmstad är dessutom en bättre bortamatch än Gefle och Stockholm. Hemmamatch på bortaplan!

Det enda lag som jag inte vill möta är BK Häcken. Till stor del eftersom det är en mardrömsmotståndare för ÖIS. När vann vi senast mot Häcken? 14 augusti, 2005! Dessutom är Peter Gerhardsson en för djävla grym taktiker. Och så har de ju Joooooouuuunas Henriksson också, som älskar att betala tillbaka för gammal ost.

Nej, om jag får bestämma klarar ÖIS kvalplatsen och får då möta Halmstads BK. Vad gör man inte för att hålla sin huvudtränare på gott humör.

Alla till Halmstad!

 

Med undantag av ÖIS, Assyriskas FF och Ängelholms FF har samtliga lag i Superettan nu spelat 15 matcher. I morgon vänder serien och undan för undan kommer vi sedan att närma oss upploppsrakan och den sannolikt benhårda kampen om de två uppflyttningsplatserna och kvalplatsen till Allsvenskan. I nuläget ser det ut som om åtminstone tio lag är med i racet om de tre första platserna i serien.* Ni kan med andra ord räkna med att det kommer att bli en tuff och spännande höstsäsong med en mängd viktiga och hårda matcher. Höstsäsongen 2010 kan med andra ord bli en av de mest hårdkokta och laddade perioderna på flera år; kanske rent av i klass med hösten 2009.

Innan vi ger oss in i den andra andningen tyckte dock vi på Sambadefensiv att det skulle vara kul att gräva ner sig lite i statistiken från den första halvan av Superettan. Yey! Vi visste att ni skulle gilla det. Vad är väl bättre än att ägna lördagseftermiddagen i hängmattan på torpet åt att plöja genom ett par A4-sidor med siffror. Vad som följer är därför en sifferexercis kring de 15 första omgångarna av Superettan 2010.

En sammanfattning av Superettan efter 15 spelade matcher

Inte helt oväntat är det de två topplagen, Degerfors IF och IFK Norrköping, som har vunnit flest matcher så här långt. Även om Norrköping har överraskat många – inklusive den egna tränaren Göran Bergort – så kommer de sannolikt att hänga med hela vägen in i kaklet. Bergort och Norrköpings sportchef, Tony Martinsson, har fogat samman ett tight lag som har visat att de klarar av att leka med de stora killarna. Och med den rosa ledartröjan tight som ett ormskinn, en startelva som få lag i Superettan matchar spelare för spelare och ett par riktigt smarta sommarförvärv sommaren är Norrköping laget att jaga under hösten. Du kan redan nu skriva in 27 september i kalendern; om ÖIS vill vinna årets Superettan krävs det tre poäng på hemmaplan mot Norrköping.

Nykomlingen Degerfors är förstås årets stora överraskning. Vem hade trott att de klassiska brukspojkarnas lir skulle ta dem till en andra plats efter 15 spelade matcher? Inte jag i alla fall! När det gäller Degerfors ska det dock bli intressant att se hur de klarar sig utan nyckelspelare som Johan Bertilsson, som har gått vidare till Kalmar FF och Allsvenskan, och Emil Berger, som är satt i karantän av Degerfors efter att ha skrivit på för ärkefienden Örebro SK. Om man ser till statistiken tycks inte Degerfors ha några som helst problem att klara sig utan Berger. Utan Bertilsson tycks det dock vara svårare; sedan Bertilsson försvann den 1 juli har laget inte vunnit (förlust mot Ljungskile med 2-1 och oavgjort mot Syrianska FC 0-0). Min gissning är att Degerfors kommer att börja dala i tabellen inom sinom tid.

Bland de övriga förväntade topplagen är det förstås ÖIS som sticker ut mest med sina åtta oavgjorda matcher och en enda förlust. Som Janne Andersson sagt så många gånger under säsongen: det här är en konstig säsong, jag har aldrig varit med om något liknande. Framåt slutet av september ska det bli mycket intressant att se vad de där åtta oavgjorda matcherna har betytt för ÖIS chanser att ta sig tillbaka till Allsvenskan.

Förutom ÖIS måste man väl förstås också nämna Hammarby IF (och Linus Hallenius). Sex vinster och sju förluster: avhängda! Säsongen 2010 har varit på tok för upp och ner för Hammarby. Det håller helt enkelt inte att tappa poäng på hemmaplan mot bonkegäng som Östers IF och IK Brage. Det spelar ingen roll hur bra Linus Hallenius har varit när man har ett försvar som knappt håller division 1-klass. Dessutom är Hallenius snart såld och då kommer Hammarby få koncentrera sig på att hänga kvar i Superettan. Nästa GAIS?

Även våra vänner bohuslänningarna i Ljungskile SK sticker ut med sina tolv insläppta mål. Vi snackar 0,8 mål per match, vilket kan jämföras med ÖIS 1,1 mål per match, Norrköpings 1,2 mål per match eller Hammarbys 1,3 mål per match. Tolv insläppta mål på 15 matcher är inte illa pinkat av ett lag som knappt får ihop bänkspelare så att det räcker till match. Se upp för Ljungskile; de kan bli knepiga och svårslagna framåt hösten när gräset blir brunare och planerna tyngre.

ÖIS & Brage är de enda två lagen som fortfarande är obesegrade på hemmaplan

Seriens starkaste hemmalag är av allt att döma Degerfors IF, Ljungskile SK, IFK Norrköping, ÖIS och IK Brage. Visst, visst, visst, det är klart som fan att man kan diskutera om ÖIS verkligen hör hemma i den gruppen med tanke på att man bara har tagit åtta poäng hemma på Gamla Ullevi. Jag vill dock hävda att man måste ta i beaktande att ÖIS, tillsammans med Brage, är ett av två lag som fortfarande är obesegrade på hemmaplan. Det måste väl ändå betyda någonting? Även om vi inte tycker att det har verkat så under våren 2010, så är Gamla Ullevi vår borg (eller hur det nu är knallarna brukar uttrycka sig om Borås Arena): där förlorar vi inte!

Återigen måste man låta sig imponeras av Ljungskiles kompakta försvar; på åtta matcher hemma på Starke Arvid Arena har laget enbart släppt in fyra mål (0,5 mål per match). Hur tusan slår man hål på Wålemarks och Glans defensiva bygge? Det tycks knappt vara möjligt. Det är bara att hoppas att ÖIS kan ställa både Álvaro Santos och Björn Anklev på planen när man åker till Bohuslän söndagen den 1 augusti.

ÖIS & GIF Sundsvall är seriens två bästa bortalag

Äntligen en lista som ÖIS toppar! Säsongen 2010 har ÖIS varit ett hyfsat bortalag. Raden fyra vunna, tre oavgjorda och en förlust ger en antydan om att det i alla fall finns något i det här laget. Förlusten mot GIF Sundsvall var dessutom något snöplig och om Anklev bara satt sin chans i första halvlek hade ÖIS haft en nolla i förlustkolumnen. Konstigt nog har man sällskap av GIF Sundsvall, ett lag som åtminstone jag förknippar med starkt hemmaspel. Den här säsongen har dock skoterraggarna tagit fler poäng på bortaplan än på hemmaplan. Seriens målgladast bortalag är förstås vilda västern-gängen IFK Norrköping och Hammarby IF

Om man avslutningsvis ser till lagens form över de senaste fem omgångarna finns det ett enda lag i Superettan som är obesegrat, och det är givetvis ÖIS. Däremot har man inte tagit flest poäng. Där toppar – mystiskt nog – de två nykomlingarna IK Brage och Degerfors IF, som har plockat 10 poäng, vilket är en poäng mer än vad Lirarnas Lag lyckats med. Det är enbart tre lag som har mäktat med att ta tre vinster på de fem senaste omgångarna: Degerfors, Brage och Ängelholms FF. Det enda lag som inte har vunnit under samma period är krislaget Falkenbergs FF. Precis som ÖIS nästa motståndare, Jönköpings Södra, har Falkenberg bara tagit tre poäng på sina fem senaste matcher.

DISKUTERA?

*Ja, till denna grupp räknas även Ängelholms FF, eftersom de enbart har spelat 13 matcher, men inte Hammarby IF, eftersom svänggänget från söder om Söder redan samlat på sig sju förluster och det är fullständigt otänkbart att ett lag som har sju förluster halvvägs in i serien kan ta en av de tre uppflyttningsplatserna.

 

Så var det då äntligen dags för del tre av fyra i vår intervjuserie ”Med bindel om armen”. I denna del avhandlar vi den hittillsvarande säsongen och Björns syn på säsongen så här långt. Vi stannar dock inte där utan vi ställer även frågor kring ÖIS arbete med coachen i mental träning, Olof Röhlander, och vi ber även Björn försöka sig på att jämföra ÖIS lag från säsongen 2008 med årets upplaga av ÖIS. Överlag får vi väl säga att ni har en relativt intressant läsning framför er. Håll till godo!

Den första och andra delen av intervjun kan ni läsa här och här.

OK, nu tänkte jag att vi skulle prata lite mer om den hittillsvarande säsongen, ni har så här långt tre vinster, fyra oavgjorda och en förlust, hur ser du på säsongen hittills? Vad har varit bra och vad har varit mindre bra så här långt?

Om vi börjar med det som har varit bra. Det är ju det att vi hela tiden har haft en bra inställning. Vi har en bra attityd. Från början från Väsbymatchen, där jag inte tycker att vi spelar speciellt bra, men vi förlorar inte den [matchen]. Trots att vi ligger under med 0-1, men vi förlorar ändå inte den matchen. Det finns flera exempel i matcher där vi ligger under och ändå vänder till oavgjort eller vinst, vilka jag tycker tyder på att vi har en bra attityd och en bra inställning.

Från det har vi hela tiden också tagit steg uppåt. Vi var lite favorittippade och när spelet inte fungerar riktigt så är det lätt att man börjar svaja lite. Dels i tron på sig själv och dels i tron på vad vi håller på med, men vi har hela tiden fortsatt att nöta på det som vi började på. Det tycker jag har gett mer och mer utdelning. Vi spelar bättre och bättre. Formen spelmässigt har gått uppåt.

Om vi sedan tar det negativa så kan jag tycka att vi har lite för enkla poängtapp, dels då mot Väsby, eller egentligen de oavgjorda matcherna är lite onödiga att de är just oavgjorda. Vi vänder i och för sig matcherna, vilket är väldigt bra, men vi ska inte hamna i den situationen att vi hamnar där i underläge mot de här lagen. Inte på det sättet som vi gör det.

Vad är det som går fel i de matcherna? Jag antar nu att du tänker på matcherna mot Landskrona, Väsby och kanske också Falkenberg?

Ja, Väsby och Landskrona. Falkenberg på sätt och vis, men den matchen var ändå så pass speciell, eftersom vi spelade bra i första [halvlek]. Sedan blir det knasigt i andra [halvlek]. Till viss del menar jag väl också matchen mot Ljungskile. Mot de lagen har vi ett tillräckligt starkt och bra lag för att vi ska kunna styra och dominera de matcherna och avgöra, eller avgöra ska vi inte göra, men vi ska definitivt ta kommandot och ta ledningen och liknande. Men det gör vi inte. Det är inte bra, tycker jag.

Om vi då jämför med Syrianska borta där de börjar jättebra och vi, jag ska inte säga att vi börjar dåligt, men vi är inte riktigt hundra där. Det accepterar man på ett annat sätt för då gör de en bra match, medan i de andra matcherna, där vi spelar oavgjort,  där är inte motståndaren heller bra. Där ska vi kunna styra matcherna bättre. Så, lite onödiga poängtapp och vi ska kunna hålla en högre lägstanivå.

Samtidigt brukar man säga att ett bra kännetecken på ett topplag är att de tar poäng även när spelet inte fungerar. Har ni den förmågan i år, känns det så?

Vi har väl kanske inte haft det från början, men det är också något som vi har byggt upp. Dels under den första [matchen] och att vi vänder den till oavgjort, och dels att vi har legat under och vänt till vinst mot Syrianska. Så där har vi fått den här känslan lite. Det var väl det som jag tror fick sig en liten törn nu mot Sundsvall. Att vi kände att det här har vi. Vi låg under och nu har vi vänt till 1-1 och vi har matchen. Och så…

Det måste vara grymt frustrerande att ha den känslan och sedan åka på ett mål bakåt?

Det är fruktansvärt frustrerande. Och det är väl det som svider då, att vi inte har kunnat styra matcherna mer, samtidigt då kontra det som har varit bra är att vi har haft den här attityden och inställningen som har gjort att vi har kunnat vända matcher.

[Här ber jag så hemskt mycket om ursäkt för att jag missade att ställa den givna följdfrågan om hur man kommer tillbaka från en sådan törn som Björn säger att förlusten mot Sundsvall var. Jag begriper inte vad jag tänkte på och ber tusen gånger om ursäkt för att jag fuckade upp en intressant diskussion]

Du var ju med även säsongen 2008 och jag skulle därför vilja be dig att jämföra de två ”versionerna” av ÖIS. Ni vann Superettan säsongen 2008 och ni har ambitionen att gå upp även i år. Om du jämför de två lagen vad ser du för styrkor och svagheter?

Jag tycker väl egentligen att vi har ett lite vassare lag i år. Det har vi med de forwards vi har i dag, de hade vi inte ’08. Vi har kanske också lite tyngre mittfält än vad vi hade då. Och jag tycker att backlinjen har spelat stabilt. Det är svårt att jämföra eftersom vi vann ’08 och spelade väldigt bra då. Men om vi jämför serierna då och nu, som vi sa tidigare, så är det ett högre tempo generellt i år och det är svårare matcher. Samtidigt så vill man ju gärna skönmåla ’08, men vi hade ganska stora problem ’08, där vi inte spelade särskilt bra och där vi verkligen fick kämpa för att det skulle gå vägen. Där gick vi vinnande ur de här matcherna som vi spelar oavgjort i nu.

Ja, 2008 hade ni ett lång period där ni inte ”kunde” förlora, men det har vi ju pratat om tidigare

Precis, det var verkligen så, men den stora skillnaden är väl att lagen vi möter nu kanske är lite vassare. Men jag tror också att vi har lite mer spets i år och vi är väl generellt lite bättre.

Ja, jag har tänkt på det att det är väldigt tight i serien hittills. Det skiljer fyra poäng mellan andra och tionde plats. Alla slår alla verkar det som.

Ja, två poäng mellan tvåan och tolvan. Det är helt sjukt. Det är väl Norrköping som har 19 poäng och ligger lite före. Fast å andra sidan, vi har 13 poäng och har en hängmatch.

Vinner ni bara hängmatchen mot Ängelholm är ni bara tre poäng efter Norrköping.

Om vi vinner den ja. Innan säsongen tyckte man ju att det skulle bli tätt. Och Hammarby gjorde väl några förluster där och man tänkte att nu tappar de, men vad är de, en poäng efter oss?

Precis som i fjol har laget haft en del problem med skador, hur ser du på det? Om vi bortser från Valters och Niklas något olyckliga skador, hur kommer det sig att ÖIS för andra året i rad har dessa problem? Tränar ni galet eller är det ren oflyt? Vad kan man göra för att komma i från det där?

Det finns absolut grejer man kan göra, och jag tror väl problemet i år – och även förra året – är att skadorna sitter kvar sedan förra året. Eftersom det var så mycket skador förra året så var det en del som fick spela trots att man kanske inte riktigt var hundraprocentigt återställd. Vilket inte var några stora grejer då, men får man det inte behandlat så blir det problem. Det är det som är så viktigt att man behandlar de här skadorna på rätt sätt och det gjorde vi kanske inte förra året. Och då sitter de kvar även i år.

Det ser lovande ut i år för vår fysio, Fredrik Larsson, som kom i år, är jätteduktig på det. Han har också fått jobba hårt med just de gamla skadorna som folk dras med. Så förhoppningsvis får ordning på det i år och nästa år har vi inga skador alls. Men det är avgörande de här skadorna för vi tappar folk.

Ja, det måste bli det, för om vi tar Anderberg som ett exempel, så var han inne och gjorde en jättematch.

Mot Syrianska ja. Det blir avgörande. ’08 vad hade vi då? Var det en eller två skador på hela säsongen? Det var nästan obefintligt och man behöver det för att hålla i.

Hur är den fysiska statusen hos laget jämfört med tidigare säsonger?

Jag tror att den är ganska bra. Jag känner att vi är ganska starka i slutet på matcherna

[Och här ber jag återigen om ursäkt för att jag missade att påminna Björn om att ÖIS i de fyra senaste matcherna faktiskt har släppt in baklängesmål i just slutet av matcherna: mot Östers IF (90), Falkenbergs FF (83), Gefle IF (87) och GIF Sundsvall (79).Till mitt försvar kan jag väl säga att jag tänkte tanken och hade för avsikt att ta upp det men tappade bort det]

Sedan är det självklart från match till match. Jag tycker att spelschemat är lite märkligt. I bland spelar vi väldigt täta matcher och i bland är det tio dagar mellan matcherna. Det är därför svårt att säga hur man ligger till generellt sett, men jag tror att vi ligger ganska så bra till. Vi känner oss ganska starka i slutet på matcherna. Bortsett från Falkenbergsmatchen så klart. I Sundsvall nu senast så känns de ganska trötta redan i slutet på första [halvlek], sedan så i andra så märker man det också, så jag tror att den är god.

Är det skönt att ha det med sig in i matcherna, att man känner att man orkar och att man är stark?

Det är det verkligen. Det är oftast i 60:e eller 65:e minuten som matcherna avgörs. Det är där man tappar. Det känns bra. Jag tror vi ligger bra till där. Sedan gäller det att utnyttja det också.

ÖIS har ju under ett par år arbetat tillsammans med den mentala coachen Olof Röhlander. Vad är Olofs roll i laget nu för tiden och tränar ni fortfarande ”den mentala biten”?

Vi har inte Olof lika mycket i år. Om man ska jämföra med ’08 och förra säsongen så jobbade vi så att vi hade gruppträffar med Olof, plus att vi allihopa hade individuella samtal. I år är det mer så att vi har gruppträffarna, men i år är det mer frivilligt med de individuella samtalen.

Jag tycker att Olof är jättebra. Han jobbar ju på det sättet att han får en att fundera på de här grejerna som kan hjälpa en. Han har inga lösningar så klart, men han ger en tankeställare hela tiden om hur man ska kunna driva sin utveckling framåt. Han var bra för oss. Det tror jag. Jag tror väl att han är det fortfarande och de som går hos honom individuellt tror jag tycker att det hjälper väldigt mycket.

Är den här mental träningen viktigare i motgång än i medgång?

Ja. Det tror jag. I medgång – så är det ju med allting egentligen – då rullar det på. I motgång, det är ju då man börjar fundera, men man behöver fundera på rätt saker för att få det att stämma istället för att fokusera på fel saker. För det är ofta det som det handlar om [att man fokuserar på fel saker]. Sedan tror jag att det även i medgång kan vara bra att få de här små tipsen och idéerna om hur man bibehåller det.

Problemet för alla de här mentala coacherna är ju att ’08 var det ju inte alls hans [Olofs] förtjänst att vi gick upp. Medan ’09 så var det hans fel att vi gick dåligt.

Det är otacksamt att vara tränare helt enkelt.

Det är otacksamt, men så är det.

Framöver väntar tre ganska tuffa matcher, ni har Norrköping på bortaplan och Assyriska och Hammarby hemma. Hur ser du på de matcherna?

Jag har väl egentligen inte funderat så där jättemycket på de matcherna. Så långt fram har man inte tänkt för först är det Trollhättan först och främst, men självklart ser man ju att de här matcherna kommer nu och att det är väl det som gör att det svider ännu mer när man tänker på Sundsvallsmatchen. Sundsvall är också där uppe och krigar och vi skulle haft en poäng med oss där. Framförallt eftersom vi har den chansen, att ta en poäng. För att vinner man de där matcherna som står och väger så har man råd att kanske ha något poängtapp mot topplagen, vilket ju faktiskt är de riktigt svåra matcherna. Det kommer att bli tufft, men det är också en utmaning.

Jag tror väl egentligen inte att vi har så mycket svårare mot topplagen. Det kommer att bli tuffare, det kommer det bli, men jag ser fram mot de matcherna. Det ska bli skitskoj.

 

Säsongen 2010 ser bara bättre och bättre ut. Trots att det har sett rätt knackigt ut rent spelmässigt så har poängtilldelningen varit utöver det förväntade. Efter sex spelade omgångar ser det faktiskt riktigt lovande ut. Om man dessutom sätter årets resultat i relation till säsongen 2008 ser det ännu bättre ut. Inför matchen mot Falkenbergs FF återvänder vi därför till vår jämförelse mellan säsongerna 2008 och 2010. Just for kicks!

Eftersom unge herr Gnällerman har för avsikt att ta udden av den hittills så framgångsrika säsongsinledningen ser jag det som min uppgift att sätta saker och ting i lite perspektiv. Ni får helt enkelt se mig som Yang till Johans Yin. Och när Johan målar allt i svart vill jag påstå att allt är fine & dandy! Kanske inte vitt, men i alla fall lite rosaskimrande. Eller vad fan sitter jag här och skriver, det är väl bättre att jag är ärlig och säger som det är, att jag säger att just nu ser det nästan oförskämt bra ut.

Poängmässigt that is och inte spelmässigt. Av allt att döma är dock även spelet på väg att infinna sig. I jämförelse med säsongen 2008 har säsongen 2010 inletts starkt. Det går helt enkelt bättre än vad jag hade kunnat tänka mig i mina vildaste fantasier. Det är bara att slänga ett öga på diagrammet härunder för att det ska bli klart och tydligt.

ÖIS tabellpositioner efter varje spelad omgång säsongerna 2008 och 2010

Visst kan jag hålla med alla er som menar att det inte spelar någon som helst roll hur säsongen 2010 förhåller sig till säsongen 2008 – med statistik kan man bevisa vad som helst som någon skrev i en kommentar till min förra post som byggde på samma idé – eller ni som hävdar att spelet ute på plan och målskyttet har lämnat en hel del att önska. Jag köper det. Rakt av. Utan diskussion. Jag håller med om att 1-1 mot Väsby United och 0-0 mot Ljungskile SK är under all kritik. Åtminstone sett till den trupp som ÖIS förfogar över denna säsong. Egentligen ska det vara sex givna poäng i de matcherna, men som vi alla känner till fick inte ÖIS den försäsong som man hade hoppats på och man var inte riktigt samspelade eller formtoppade när säsongen väl drog i gång. Fine! Det är något vi får leva med. Och därmed har vi också fått finna oss i poängtapp mot förväntade och tämligen mediokra botten- och mittengäng.

Likaså borde det givetvis ha blivit vinst i hemmamatchen mot Landskrona BoIS. Fram till sista kvarten hade ÖIS verkligen BoIS som en ärta på gaffeln, men precis när man skulle sluka den sista lilla mumsbiten tappade man greppet och matchen slutade oavgjort.

Irriterande, minst sagt. En eller två vinster i dessa matcher och ÖIS hade ryckt i tabelltoppen. Nu får vi finna oss i att jaga IFK Norrköping. Surt, sa räven.

Något mer glädjande får man väl ändå säga att spelet under andra halvlek mot Syrianska FC och bortamatchen mot Östers IF har varit. Nu börjar ÖIS få fart på benen, passningsspelet och målskyttet. Man närmar sig allt mer toppformen och det där otroligt viktiga självförtroendet. Vem vet, kanske får vi se en liknande svit av matcher utan förlust som den som laget hade under säsongen 2008. Då var det 9 raka matcher utan förlust (vi är nu uppe i sex matcher utan förlust). Enligt Björn Anklev var spelarna under 2008-års svit mer eller mindre övertygade om att de inte kunde förlora. De hade tilltro till sig själva, sin förmåga och sin spelidé. De visste att de skulle göra minst ett mål i varje match. De var som en väloljad motor. Allt bara spann som en katt. Inga problem någonstans. Kurrrrrrr. Det spelade ingen roll om man låg under med ett mål för man var övertygade om att man skulle mäkta med att gå ifatt och i bästa fall också gå om. Frågan är om vi är på väg mot samma punkt nu säsongen 2010. Det ser nästan ut som det.

Den spelmässigt svaga inledningen till trots ser det som sagt bra ut. Poängen har trillat in utan att spelet har imponerat. Det tackar vi givetvis för! Och om vi jämför med säsongen 2008 går också allt enligt plan. Eller om man ska vara helt ärlig så går det till och med lite bättre. Efter att under de två inledande omgångarna ha matchat 2008-års tabellplaceringar – nia efter den första omgången och femma efter den andra omgången – har ÖIS, sett till tabellplaceringar, presterat något bättre än vad man gjorde 2008. Säsongen 2008 klättrade ÖIS inte över femteplatsen förrän i den tolfte omgången. 2010 har man efter den första omgången aldrig varit sämre än femma.

Det ser onekligen lovande ut. För tillfället är ÖIS parkerade på en fjärdeplats efter IFK Norrköping, GIF Sundsvall och IK Brage. Dock med en match mindre spelad. Morgondagens match mot Falkenbergs FF blir därför oerhört viktig. Vid förlust mot Falkenbergs FF stannar ÖIS kvar på sin fjärdeplats. Men om det istället blir oavgjort eller vinst mot Falkenberg återtar laget andraplatsen bakom IFK Norrköping. Dessutom gör man i sådana fall ett litet ryck i förhållande till huvudkonkurrenterna Assyriska FF, Hammarby IF (eller ska vi redan räkna bort Bajen efter två raka förluster mot nykomlingar) och Syrianska FC.

ÖIS placeringar, poäng och snittpoäng omgång för omgång under säsongerna 2008 och 2010

Om ÖIS fortsätter att plocka poäng i samma omfattning som man gjort hittills kommer man att nå upp till en slutpoäng på 60 poäng vilket bör räcka till en allsvensk direktplats. Tar vi dessutom i beaktande att årets Superettan är tätare, tightare och tuffare än någonsin tidigare – förväntade bottenlag snor poäng av förväntade topplag i var och varannan omgång – så framstår det som att ÖIS till och med har råd att ligga något under snittet 2 poäng per match.

Poängen med den här texten är dock inte att ta ut segern eller en allsvensk plats i förskott utan att poängtera att oavsett hur det går mot Falkenberg i morgon så kommer ÖIS även efter den sjunde omgången att ligga något före säsongen 2008.

Känner ni också lukten av Allsvenskan?

 

… är jag inte ett dugg orolig och det borde inte du heller vara.

Lugn, bara lugn. Ett oavgjort resultat mot Väsby United i första omgången av Superettan betyder ingenting. Nada. Siltch. Ungefär lika mycket som en spottloska i Göta älv. För om vi bara anstränger oss lite och tittar bakåt i tiden så är det väldigt tydligt att allting går enligt kalkylen.

Nu undrar förstås du hur det kan komma sig att en poäng i första omgången är fullt godkänt. Jo, det är faktiskt så enkelt som att om man jämför årets säsong med säsongen 2008 då ÖIS vann Superettan så ser man att allt går enligt plan. Så här långt i alla fall.

Då, precis som nu, inledde ÖIS säsongen med ett oavgjort resultat mot en förväntad bottenkandidat. LB07 stod för motståndet i en match som också spelades på hemmaplan. En match där ÖIS-spelarna gjorde sitt yttersta för att framstå som uddlösa och dysfunktionella, medan LB07 backade hem, fettade till det på mitten och stod upp vid egen straffområdesgräns. Om jag inte minns helt fel blev det 0-0.

Som du kan se finns det en hel del likheter mellan den matchen och måndagens pinsamhet. Återigen oavgjort mot ett förväntat bottenlag. Återigen var alla former av konstruktivt, genomtänkt och effektivt spel bannlyst. Och ja, det ska erkännas, Väsby var faktiskt rätt hyfsade. De hade bättre rörelse, piggare löpningar och ett kvickare passningsspel än ÖIS. Så sant, så sant. Dessutom hade de två bollar i virket. Men överlag är detta inget att oroa sig för. En premiärmatch är en premiärmatch är en premiärmatch, som den gode Andres Lokko alltid brukade säga (typ). Då kan spelet låsa sig även för den bäste. Även för Ken Fagerberg, Sebastian Johansson och Pavel Zavadil. Det viktiga är att vi just nu håller oss till planen. Om vi bara kan fortsätta med det och plocka poäng i samma takt som vi gjorde 2008 kommer sannolikt allt att gå vägen. Då väntar den där krukan med guld i slutet av vägen.

OK, jag erkänner. Jag famlar efter halmstrån. Det är inget snack om den saken. Med paniken arbetande på högvarv greppar man efter första bästa flytetyg. Vad som helst fungerar. Bara det ger dig hopp om framtiden.

Samtidigt är det kanske klokt att sätta in årets plattfall till öppningsmatch i ett större sammanhang. Vad skulle en bokklok människa ta sig för? Allt som ser djävligt ut på pappret behöver faktiskt inte vara det. Inte om man inte vill. Och tänk nu på att det här kommer från en person som hanterar motgångar ungefär lika bra som Steven Segall hanterar sina sexslavar. Det vill säga djävligt illa.

Verkligheten blir dock vad man gör den till. Allt är öppet för tolkningar. Framförallt premiärmatcher i Superettan. Samtidigt ska ni veta att det finns många som är tämligen nöjda med att allting skiter sig. Att det i leden finns relativt många som inte har något som helst emot att redan efter en match börja gapa om alltings djävlighet, Santos värdelöshet och Janne Anderssons avgång. Jag tänkte därför pröva en annan väg för att se om den möjligtvis är framkomlig.

ÖIS tabellplaceringar säsongerna 2008 & 2010 (klicka på blicken för en förstoring)

Säsongen 2008 låg ÖIS på en nionde plats efter den första omgången. Och se på fan, det är ju precis som i år. Gôtt! Och som jag har skrivit tidigare inledde ÖIS säsongen 2008 svagt. På de första fem omgångarna samlade ÖIS ihop åtta poäng. I första omgången spelade man som sagt oavgjort mot LB07. Därefter vann man med 3-0 borta mot Ängelholms FF, förlorade med uddamålet mot Åtvidabergs FF på Kopparvallen, vann med 2-0 hemma mot Degerfors IF samt spelade oavgjort mot Mjällby AIF. Sett i backspegeln ser det faktiskt rätt uselt ut. Vem kunde då tro att ÖIS skulle spela i Allsvenskan 2009?

Om ni tar en titt på det ovanstående diagrammet ser ni att ÖIS egentligen inte vaknade förrän till de två 5-0-matcherna mot Enköpings SK och IF Brommapojkarna i den elfte och tolfte omgången. Det var också först då som laget tog sig upp ovanför de så viktiga strecken. Efter det låg man aldrig sämre än trea och från och med den 17:e omgången toppade man tabellen hela vägen in i mål.

Varför kan vi inte göra likadant i år?

Är det verkligen så omöjligt?

Nej, jag tror inte det.

Framförallt inte om man tar i beaktande att årets Superettan kommer att vara jämnare än på mycket länge. Med tanke på hur många bra lag som finns i årets serie kommer sannolikt många lag plocka poäng av varandra (det är väl bara att titta på premiäromgången för att hitta bevis för det). Därmed kommer det finnas goda chanser att ta en av de två direktuppflyttningsplatserna även om man inte spelar in 57 poäng över 30 omgångar.

Vi bör med andra ord ta det lite lugnt så här i början. Det finns ingen anledning att måla fan på väggen. Inte än i alla fall. Ge laget de fem första matcherna att komma i form. Och använd hela tiden säsongen 2008 som måttstock. Titta på tabellplacering, poäng och snittpoäng för säsongen 2010 och jämför den med säsongen 2008. Ligger vi i linje med säsongen 2008? Ja, då är allt OK. Och lova mig nu att du väntar med att börja skrika om alltings djävlighet, Santos värdelöshet och Janne Anderssons avgång tills dess att ÖIS avviker från den utstakade vägen.

ÖIS placering, poäng och snittpoäng omgång för omgång 2008

 

Såhär i efterhand får vi nog tacka högre makter för att motståndet för dagen var Väsby United. Hade motståndet varit lite vassare så hade det kanske inte slutat såpass lyckligt som det nu gjorde. Jag flöt ett tag runt i gränslandet mellan dåtid och nutid och för en kort sekund kändes det som om det var säsongen 2009 och vi spelade i Allsvenskan och kämpade i ständig uppförsbacke. Som en mardröm som man inte kunde vakna upp från. I dag såg det stundtals riktigt, riktigt dåligt ut på plan för ÖIS.

Det var en premiärmatch. Det var säkert mycket vilja och det kan ju leda till kramp både i hjärna och kropp om man vill för mycket i vissa lägen. Kramp fick i alla fall jag på läktaren. Det ville sig aldrig och bollarna tycktes ständigt studsa Väsbys väg i samtliga taffliga närkamper som uppkom på plan. Från övre läktaren på H-sektionen så kunde spelet på plan närmast liknas vid ett flipperspel där jag stod hamrandes tröstlöst på knapparna på sidorna av spelet för att få kulan att studsa den väg jag ville. Nej, det fanns inget flyt idag för ÖIS om vi säger så. Det var en enda lång och plågsam kamp från början till slut.

1-1 får väl nästan ses som en seger med tanke på att ÖIS fick en straff och 0-1 mot sig efter ca 1 timma. Att sedan få Sebastian Johansson utvisad efter 2 gula kort är ju pricken över i:et. Vilket fiasko! Nej, riktigt så illa blev det ju inte. Robin Jonsson lyckades ställa Väsbys målvakt efter en av många riktigt röriga situationer i motståndarens straffområde. 1-1 var ett faktum och en lättnadens suck drogs på Gamla Ullevi. Det var en väldigt snabb resumé av hur det såg ut i matchen. Givetvis fanns det fler detaljer och chanser i matchen men i det stora hela är detta en match jag snabbt vill glömma och jag orkar ärligt talat inte analysera den mer än i korta punktformer. Här kommer dem:

Dagens minus var:

- Underlaget.
Hur f-n kommer planen på Gamla Ullevi att se ut om ca 1 mån? IFK klagade redan igår på underlaget och idag fick ÖIS den stora äran att ”ärva” konditionen på plan som förstörde den blåvita festen. Jag blir uppriktigt sagt förbannad över att man inte satsat på kunskap som skall se till att planen håller den kvalitet som man bör kunna förvänta sig på en 1 år gammal arena. Man kan skylla på mängder av faktorer till varför ÖIS inte vann idag och dessutom var mycket nära att förlora matchen. Men jag vill hävda att ÖIS inte kunde spela tillräckligt bra för att just underlaget var helt under isen. Så många felstudsar och så trög plan har jag inte sett på år och dar. Givetvis påverkas spelarnas självförtroende och timeing pga det och resultatet av det ser vi i de ofantligt många virriga och okontrollerade närkamperna. I normalfall ser det inte ut så här på en fotbollsplan. Inte ens i Superettan och inte ens i en premiärmatch då nerverna stundtals verkar finnas på utsidan av kroppen på spelarna.

- Domaren.
Nu kommer jag med den där gamla klassikerna tänker väl några av er? Javisst. Det är lätt att skylla på domaren när det går en emot. Domaren har verkligen inget med underlaget att göra. Där går faktiskt gränsen. Men domaren har en hel del med det övriga att göra. För mig är det återigen en gåta hur vår domarkår kan ha en sådan fruktansvärt dålig känsla för spelet och förutsättningarna och sedan inte kan sätta nivån efter det. Domaren idag var en som ville blåsa sönder matchen istället för att premiera de få lägen till omställningar och spel efter backen som gick. Det gick emot båda lagen. Tack vare det dåliga underlaget så blev det givetvis en hel del bökiga situationer. Men istället för att se det som ömsesidig kamp så blåste han ofta fördel till den spelare som lade sig först. Inte bra. Jag gillar kampen och jag tror att spelarna är beredda att ta den så länge de vet vad som gäller. Tyvärr så visade inte domaren den röda tråden idag och istället så blev det onödiga situationer som i slutänden faktisk gagnade motståndaren med tanke på Sebastian Johanssons andra gula kort och utvisning. Seb gör ingen bra match och är för het. Han får skylla sig själv och det är j-ligt dumt gjort att gå in hårt när situationen är lite tveksam, men domaren kunde lika gärna ha låtit det passera den andra gången. Det är min uppfattning. Nej, jag är återigen förbannat besviken på domarinsatsen. Jag är, till motsatsen är bevisad, helt säker på att vi kommer få se mer av den här varan i Superettan i år. Tyvärr. Förresten? Hur mycket tid fick vi tillbaka i matchen efter den ca 7 min långa virriga situationen efter lite knuff som skulle redas ut och sedan kombinerats med ett byte för Väsby? 4 min… Det var vad domaren tyckte var bra som plåster på såren efter han hade visat både Öis- och Väsbyspelare var sitt gula kort. För säkerhet skull. Svagt.

- Närkampsspelet.
Ständig tvåa på bollen. Nja, så illa var det väl inte för ÖIS egentligen men det kändes som om spelarna tog onödigt svåra beslut i samband med närkamperna. Det blev för mycket luft och huvudspel. Det fanns säkert en taktiskt tanke kring det p g a underlaget men det kändes inte som om det var ett vägvinnande spel för ÖIS idag. ÖIS skall spela boll via backen och inte spela huvudflipper genom banan. Det funkar sällan bra. Det blir alldeles för stillastående och motståndaren är inte sen att förstöra för oss och det gör de dessutom ganska så enkelt. Leder oftast till omställningar emot oss istället. Tyvärr.

- ÖIS omställningar.
Det måste gå fortare! Det måste gå fortare! Det måste gå fortare…

- Anfallsparet.
Ken Fagerberg gör ingen pjåkig match. Det är helt OK för att vara hans första riktiga match på vädligt länge. Han har samma härliga kvaliteter som när han drog till Danmark och det ser dessutom ännu vassare ut ibland. Ken kunde inte bemästra underlaget bättre än någon annan idag men han visar ju prov på sin styrka i targetplayerspelet. Tyvärr så har Ken en tendens att överarbeta situationerna, men det var han knappast ensam om i ÖIS lag för dagen. Det var många som stod för den varan idag.

Däremot så lös Alvaro Santos med sin frånvaro. Han såg inte alls het ut. Synd. Jag trodde att han skulle ta ett större ansvar idag än vad han gjorde. I alla fall vad jag kunde se. Han gestikulerade lite och försökte kommunicera med både Ken och mittfältet men det kändes inte som att han fick ut det han ville. Det som jag också kunde tycka mig se var att Ken och Alvaro många gånger jobbade in i samma yta och gärna gick mot boll istället för att försöka komma på djupet mer. De kom alldeles för nära varandra för att kunna skapa något kreativt framåt. Det finns helt klart potential om de börjar hitta varandra. Båda är riktigt tunga och har en teknik som håller på högsta nivå. Ingen tvekan om saken. Men det handlar om att komma till lägena också. Ken valde allt oftare att göra det på egen hand vilket kanske inte är en självklar lösning på ÖIS målfarlighet den här säsongen. Jag hoppas vi får se en snar förbättring för vårt anfallspar.

Dagens plus var:

+ Kämparglöden.
Lite mossigt ord. Men jag hittade inget bättre. Det enda positiva jag hittade idag i själva matchen var förmågan att orka mobilisera om och våga vägra förlora när man ligger under. Det kändes lite unikt, för det var ju så länge sedan man såg ÖIS orka ta sig samman och göra något åt saken när de har kämpat och kämpat och sedan ändå åker på pumpen i målprotokollet. Ikväll så visade man att det ta mig f-n inte var aktuellt med en förlust. Tur var väl det! För det hade sett för j-ligt ut att förlora på det sättet som man var nära att göra. Det hade inte varit rättvist med tanke på den kamp och de halvdassiga lägen man hade kommit fram till under match. Nej, jag gillade verkligen sättet som man kommer tillbaka på. Med en man mindre och allt. Starkt. Den inställningen kommer att behövas i fler matcher i år. Var så säkra.

+ Hyllningen till Marcus Allbäck.
Det var stort och det kändes helt rätt. Visst, det handlade bara om en ring men det kändes helt rätt att få tacka av Mackan officiellt under en match med tanke på att hans beslut om att inte fortsätta i ÖIS kom mittemellan två säsonger. Det hade ju varit för ruttet att inte få visa sin tacksamhet gentemot Mackan med hjälp av klacken och övrig publik under en match på Gamla Ullevi. Bra gjort av ÖIS som gav oss den chansen, även om jag inte tror att något annat har varit på tal.
Samtidigt så slog frågeställningen mig när vi nästa gång skall få avtacka en sådan ÖIS-legend som Allbäck ändå får räknas vara. Hur ser det egentligen ut med tillväxten och ”uröisarna” som kommer underifrån? Ja, Ken kan komma att bli en sådan om han får lyckas internationellt och sen också vänder hem. Det hade ju suttit fint, men det är långt ifrån säkert. Det känns tyvärr som om vi får vänta ett bra tag tills nästa avtackning med samma känsla i magen infinner sig. Jag kommer att sakna ”fenomenet” Allbäck i ÖIS och som den spelare han var, både i landslaget och i ÖIS. Det vi har att se fram emot nu är ju hans framtida insatser i ÖIS när den här landslagsfebern, han tycks ha drabbats av, har lagt sig och då han väljer att återvända till ÖIS-gården och att hjälpa till på heltid där. För jag tror och hoppas på att det kommer att ske. Allbäck är ju långt ifrån borträknad och kan komma att göra än mycket mer för ÖIS och därmed bidra till framgång för klubben.

Nu är det bara att gå och lägga sig och försöka glömma den här matchen sett till hur spelet såg ut. Det kan och måste bli bra mycket bättre. Men nu är det i alla fall gjort. Premiären är överstökad och vi fick med oss 1 poäng. Det är bättre än inget och vi får vara glada för det lilla den här gången. Upp till kamp mot Degerfors!

© 2012 Sambadefensiv Kontakt: kontakt@sambadefensiv.se Suffusion theme by Sayontan Sinha