Femårsnostalgi: Jakten på den försvunna själen del 3: Laget

Nostalgiveckan fortsätter och vi har kommit till näst sista delen i Magnus Börjessons artikelserie ”Jakten på den försvunna själen”. Fortsätt diskutera Magnus tankar i kommentarsfältet, de är alla i allra högsta grad fortfarande aktuella.

I min förra text resonerade jag kring varför jag tycker att vägen framåt för ÖIS är att återerövra idrottsrörelsens gamla ideal och sätta dem som ledstjärna för verksamheten, och hur detta skulle kunna yttra sig i klubbens allmänna agerande. Nu är det så dags att titta på om det nya sättet att tänka också lämnar avtryck på planen.

Som jag nämnde så är elitfotbollens syfte i detta nya ideologiska ÖIS att vara klubbens skyltfönster, det som gör det möjligt att nå ut till folk i strävandet efter ett bättre samhälle. Det här ställer intressanta krav på fotbollslaget. Att spela väl och att segra blir mycket viktigt, då det är framgången som föder den uppmärksamhet som är förutsättningen för hela verksamheten. Men samtidigt blir det helt avgörande att framgångarna nås på ett föredömligt sätt, för annars går det högre syftet om intet. Det går alltså inte att ta några som helst genvägar till de där segrarna. Hamnar glorian på sned så är den vunna uppmärksamheten sämre än värdelös, den blir en direkt belastning.

En spelare eller ledare i ÖIS skall därför sträva efter att vara ett föredöme i alla lägen. Det gäller såväl på som utanför planen. Det är oerhört viktigt att A-laget helhjärtat tar till sig den nya insikten, att det är rollen som förebild som är huvudsyftet med bollspelandet, till och med viktigare än resultaten på planen. Att ha fotboll som yrke är ett privilegium som är få förunnat, och det är rimligt att det privilegiet åtföljs av en del krav.

Detta innebär inte att ÖIS i sitt rekryteringsarbete skall värva enbart svärmorsdrömmar. (För fotboll på elitnivå kräver rekrytering, det förändras inte av de nya idealen. Man kan inte leva på bara sin egen ungdomsverksamhet.) Men det skall göras klart vid värvningstillfället att ÖIS ställer andra och hårdare krav än andra klubbar. Spelaren måste vara beredd att ta till sig detta under sin tid i klubben, annars bör han söka sig någon annanstans.

* * * * *

Det är säkerligen inte helt enkelt att få rutinerade spelare med erfarenhet av andra klubbar att utan vidare anamma ett sånt här tankesätt. Spelare eller ledare som bryter mot förhållningsreglerna bör därför få en intern bestraffning, så att budskapet går hem. Straffet måste naturligtvis stå i proportion till förseelsen, men en påföljd bör kunna vara att stängas av från en eller flera matcher. Detta är också en viktig markering utåt av hur mycket klubben prioriterar rollen som förebild. Om ÖIS frivilligt ställer åt sidan en nyckelspelare i en viktig match för att han har slagits på krogen någon kväll eller filmat så att en motspelare fått rött kort, bara för att hitta på exempel ur tomma luften, så visar det tydligt att man anser att det finns viktigare saker än att vinna.

Mindre förseelser, där en match avstängning vore alltför hårt, kan till exempel göra att den skyldige åläggs att lägga extra tid på ideella insatser – utöver då det antal timmar i månaden som redan skall göras av alla som en naturlig del av anställningsvillkoren, som diskuterades i förra texten. Man kan förstås alltid vägra att göra insatsen (den ingår ju inte i kontraktet), men då blir det avstängning från matcher som gäller istället. Förutom det rena avskräckningssyftet med denna typ av straff så blir det också god pedagogik: har du gjort något dåligt så får du göra något gott för att kompensera.

Här är några förslag på förhållningsregler:

• En Öisare skall vara en värdig representant för klubben även utanför planen.
  Som spelare eller ledare i ÖIS A-lag får du räkna med att bli igenkänd ute på stan. Det betyder att allt du gör på allmän plats påverkar hur folk ser på ÖIS. Otrevligt uppträdande, att köra mot rött, snatteri, att tränga sig i en kö – allt beteende som gör dig till en dålig förebild får du räkna med kan leda till intern bestraffning i ÖIS, utöver eventuella straff från samhället.
  Något som däremot aldrig bör bestraffas är om någon spelare eller ledare kritiserar ÖIS i media. Det är naturligtvis olyckligt om så sker, och man får hoppas att Öisaren väljer att ta en intern diskussion innan han går till pressen, men yttrandefriheten går före värnandet av ÖIS image. En tyst klubb där ingen kritik tillåts är ingen bra klubb.
  Även dispyter om kontrakt bör hållas utanför det interna bestraffningssystemet. Man behöver inte vara en dålig förebild för att man vägrar förlänga med klubben, alla har ju rätt att se till sitt också. Skulle någon däremot gå bakom ryggen på klubben och förhandla i smyg, eller liknande uppenbart omoraliska ageranden, så är det en annan sak.
• En Öisare skall aldrig någonsin klaga på domaren,
  varken i ord eller med gester och kroppsspråk. Jo, jag vet, det strider mot alla instinkter hos en supporter, eller hos en spelare för den delen. Men vilken nytta har klagandet någonsin gjort? Domaren gör fel ibland, det är mänskligt, och i nästan samtliga fall jämnar fördel och nackdel ut sig över tiden. Skulle det någon enstaka gång kännas som att domaren faktiskt är partisk för motståndarlaget, eller bara oacceptabelt usel, då bör klubben protestera mot det i god formell ordning – efter matchen.
  Det kan förstås vara svårt för en spelare att låta bli att undslippa sig något hårt ord i stridens hetta, särskilt som det tyvärr är ett invant beteende hos många, så en liten gnutta tolerans får man ha. Men då rör det sig om enstaka spontana protester som yttras inom sekunder från incidenten. Att gnälla mer än så på domaren skall inte accepteras.
  Ett tankesätt som kan hjälpa den ovane är att betrakta domaren som en naturkraft, något som bara händer och ligger bortom din påverkan. Inte klagar du väl på molnen när det börjar regna?
• En Öisare skall aldrig försöka lura eller påverka domaren,
  till exempel genom att filma, att ”tjuva” några meter i inkastet, eller att signalera att bollen var ute och motståndaren sist på den. Visst, ibland kan man tyvärr tjäna på den typen av beteende. Inte minst brukar linjemännen vara mottagliga för vältajmade offside-vinkningar från backlinjen, och att domaren går på filmningar ibland vet vi ju alla. Men Sällskapet skall frivilligt avstå från alla sådana fördelar.
• En Öisare skall aldrig maska.
  Maskning är osportsligt, och ger dessutom publiken sämre valuta för sina entrépengar. Det kan tyvärr löna sig att göra det, men samma gäller som ovan: Sällskapet skall frivilligt avstå från sådana fördelar.
• En Öisare skall aldrig gnälla eller gräla på motståndaren.
  Att bli förbannad eller grinig på en motspelare som avsiktligt provocerar dig är bara dumt, då uppnår han sitt syfte. Att bli förbannad eller grinig på en motspelare som oavsiktligt råkar till exempel fälla dig är också bara dumt, det var ju inte meningen. Lite förståelse kan behövas för spontana utbrott i stridens hetta, som i punkten om domaren ovan, men inte mer än så. Och att gå och gnälla på eller avsiktligt provocera en motspelare i taktiskt syfte, för att ”få honom ur balans” som det så populärt heter, är osportsligt och gör dig till ett dåligt föredöme. Och nej, det hjälps inte att ”alla andra gör det”. Det här är ÖIS, här är vi annorlunda!
• En Öisare spelar rent.
  Hårt och fysiskt spel är naturligtvis OK, och ibland kommer man att genom klumpighet eller stundens upphetsning gå över gränsen och dra på sig frisparkar och varningar. Det får man acceptera. Men ta aldrig någonsin till fula knep, sånt som i dag brukar kallas ”smart”, som att armbåga eller dra i tröjan när domaren inte ser. Sånt är osportsligt och fegt, och gör dig till en fuskare och en mycket dålig förebild.

Kanske känns allt det ovanstående aningen blåögt och verklighetsfrämmande. Går det verkligen att vinna om man spelar med ena armen bakbunden på det här sättet? Ärligt talat vet jag inte. Jag hoppas naturligtvis det, och jag tror det nog också. Men huvudpoängen jag försöker få fram är att det spelar ingen roll. Detta är viktigare än att vinna. Det tar nog en stunds tillvänjning innan man riktigt fått in den prioriteringsordningen i skallen, men så småningom kommer det ganska naturligt.

Och om vi skall resonera lite mer ur ett krasst nyttoperspektiv för ett ögonblick: Tänk vilken oerhörd popularitet ett sådant här ställningstagande kan ge klubben! Alla har vi väl gnällt över filmare, tröttnat på dessa ständiga oförstående eller upprörda åtbörder mot domaren, beklagat hur annars duktiga fotbollsspelare förstör sitt rykte med att ideligen figurera i skandaler på löpsedlarna, och undrat lite till mans vart fotbollen egentligen är på väg. Men här kommer nu en klubb som faktiskt tar strid mot allt det här! Det finns överhuvudtaget ingen gräns för hur mycket stöd och uppskattning detta kan ge från fotbollsälskare världen över. För att inte tala om sponsorer…

* * * * *

Det finns en detalj som jag inte har tagit upp än. Jag har sparat den till sist, då den inte riktigt hänger ihop med det övriga. Jag pratar förstås om vår självbild som Lirarnas lag och hur den passar in i resonemanget. Vad är värdet av rolig fotboll?

Ja, kopplingen är inte direkt uppenbar. Ett lag behöver inte spela boll på ett visst sätt för att vara en förebild på det sätt som diskuteras ovan. Det går precis lika bra att på ett schysst och ärligt sätt tjonga bollen mot två fyrtorn i anfallet och därutöver bara säkra bakåt.

Men det finns andra värden i livet än bara ärlighet och sportslighet. Om Sällskapets roll här i världen nu är att inspirera sin publik, och inte minst det uppväxande släktet, att bli bättre människor – låt oss då göra det fullt ut! Blir vi inte alla bättre av att också uppmuntras till glädje, kreativitet och mod? Vi får alltid höra, i synnerhet när det som nyss är valrörelse, att vad det här landet behöver är visionärer, entreprenörer, människor som har idéer och modet att följa dem. Om ÖIS i någon mån kan bidra till att stimulera sådana dygder genom sitt sätt att spela fotboll så skall vi självklart göra det!

Och dessutom, nog får även de andra idealen mycket större genomslagskraft om de företräds av ett lag som är roligt och inspirerande att titta på, som är ”som lustgas för åskådaren”?

Rolig fotboll står alltså i högsta grad kvar på dagordningen. Gott så, men för att betona detta i klubben så anser jag att ÖIS fotbollssektion bör ta fram ett manifest som en gång för alla slår fast Sällskapets syn på hur fotboll skall spelas, och som kan tryckas i näven på varje ny spelare eller ledare som kommer till klubben. Hittills har det där med Lirarnas lag varit ett ganska tomt uttryck, som betytt att ÖIS visserligen skall lira, men bara i den mån det finns utrymme för det när viktigare hänsyn är tagna: som att täppa till bakåt, inte tappa bollen i uppspelsfasen, komma till snabbt avslut så att de inte kan spelvända mot oss, ha åtminstone fem man på rätt sida bollen, och alla de andra mantra som stegutbildade tränare muttrar i sömnen. Men så fungerar det inte. Att Lira med stort L är att ta risker, att våga försöka det oväntade, att offra en del av säkerheten för att ge spelrum åt glädje och kreativitet. Det går inte att Lira halvhjärtat. Då är det bättre att inte göra det alls.

Men vad är då lir, vad är rolig fotboll? Hur definierar man det? Någon kanske älskar dribblingar över allt annat, medan någon annan tycker att ett rakt och effektivt spel, genom hela planen och fram till avslut på bara tre-fyra tillslag, är det vackraste som finns. Någon kanske njuter allra mest av välriktade djupledsbollar som hinns upp av en perfekt tajmad löpning och skapar ett friläge. För egen del tilltalas jag framför allt av ett snabbt och fyndigt passningsspel, företrädesvis längs marken, med få tillslag per gubbe och stor rörlighet. Det är vad jag kallar Lir, det! Men inte går det väl att få till ett manifest utifrån så här vaga och luddiga beskrivningar? Nej, självklart inte. Vi får försöka hitta vad som är viktigast, vad som verkligen ger förutsättningar för rolig fotboll, och lämna detaljerna till spelarna själva.

Kanske kan det där manifestet se ut något i den här stilen? (Med tack till Gunnilse IS, vars nedtecknade fotbollsfilosofi jag har låtit mig inspireras av.)

I Örgryte IS anser vi att fotboll handlar om mer än att bara vinna. Vår strävan är att inspirera och underhålla vår publik. Att se ÖIS spela skall vara en skönhetsupplevelse. Naturligtvis vill vi vinna, det är det som leken går ut på, men vi vill att våra vinster skall vara en seger för den typ av fotboll vi tror på. Att vinna på något annat sätt, med feg eller destruktiv fotboll, är ingenting värt. Då har vi ändå misslyckats.

Den fotboll som spelas i Örgryte IS skall framför allt kännetecknas av mod, vilja och lekfullhet. Dessa egenskaper hos spelarna är de som främst skall uppmuntras på träning och i tävling. Ledare i ÖIS skall verka för ett klimat där det ses som bättre att försöka och misslyckas än att inte försöka alls.

Örgryte IS skall sträva efter att varje spelare i ÖIS skall vara bättre med bollen än spelare i motsvarande position i andra lag. Som ett led i detta skall bollen därför vara med i så många träningsmoment som möjligt.

Fotboll är framför allt ett lagspel. Nyckeln till såväl vacker som effektiv fotboll är passningsspelet. Örgryte IS skall därför sträva efter att ha ett bättre passningsspel, med högre bolltempo, än andra lag. Detta förutsätter inte bara god bollteknik utan i minst lika hög grad även rörlighet och en vilja att alltid hjälpa varandra på planen.

Örgryte IS skall på fotbollsplanen alltid satsa mer på att spela sitt eget spel än på att förstöra motståndarens.

Örgryte IS är Lirarnas lag!

* * * * *

Är det rimligt att A-laget sätter rollen som förebild främst, före till och med prestationen på planen? Eller är det bara segrar som räknas, är det ointressant hur de uppnås?

Och vad är värdet av rolig fotboll? Hur viktigt är begreppet Lirarnas lag för ÖIS som klubb? Är det värt att offra delar av det taktiska säkerhetstänkandet för lirets skull? Vad är förresten rolig fotboll, hur ser din definition ut?

// Magnus Börjesson