Femårsnostalgi: Jakten på den försvunna själen del 4: Supportrarna

Vi har kommit fram till den sista delen i Magnus Börjessons artikelserie ”Jakten på den försvunna själen” Fortsätt gärna diskutera i kommentarsfältet. Artikelserien är tveklöst underlag till intressanta diskussioner.

I inledningen av den här artikelserien beskrev jag, med utgångspunkt i mig själv, hur det nu för tiden känns ganska tråkigt och meningslöst att hålla på ÖIS; inte så mycket för att resultaten går emot, utan för att det inte finns någon själ i det klubben gör. ÖIS har ingen särart, ingen ideologi, inga högre mål med verksamheten än att bara harva på så gott man kan och försöka klättra i seriesystemet. Varför man håller på, vad det egentligen skall vara bra för, tycks det inte finnas några tankar om.

Med avstamp i klubbens historia argumenterade jag sedan för att tankarna från ÖIS barndom fortfarande är giltiga. Om klubben har ett högre syfte med att finnas till så är det för att med idrotten som medel verka för ett bättre samhälle. Utan denna ideologiska grund blir Sällskapet bara ett företag i underhållningsbranschen – och ett just nu väldigt misslyckat sådant dessutom, som omöjligt kan hävda sig mot fotboll i världsklass på TV, eller ens mot det aningen mindre misslyckade tjongandet från de andra lokala klubbarna. Om värdegrunden inte finns där kan man lika gärna lägga ner ÖIS, eftersom klubben inte klarar att generera någon vinst till sina ägare. Något annat existensberättigande finns ju inte.

Jag skissade också upp hur ÖIS skulle kunna omsätta sina nygamla ideal i praktiken, dels i sin allmänna verksamhet, och dels på fotbollsplanen. Jag resonerade kring varför detta vägval inte bara skulle vara det rätta i moralisk mening, utan också skulle kunna bli väldigt framgångsrikt.

I denna sista del av serien skall jag så ta en titt på det hela ur supporterperspektiv. Vad innebär det att vara supporter, varför blir man det? Hur skulle ÖIS supporterkultur kunna bli starkare och tydligare? Och om ÖIS som klubb verkligen blev mer präglad av värderingar, vad skulle det innebära för oss som hejar på? Det blir en ganska lång text, men jag hoppas att ni hänger med hela vägen!

* * * * *

Att vara supporter till ett fotbollslag av i dag är ett enda stort självbedrägeri. Innerst inne vet vi alla om det. Vi må slänga oss med glödande ord som kärlek, trohet, stolthet och liknande, men bakom orden ekar det tomt. Få av oss brinner egentligen för Örgryte IS, även om vi sällan erkänner det ens för oss själva. Det är något annat vi brinner för.

Och varför skulle vi heller brinna för ÖIS? Vad finns det där att bli passionerad över? Klubben som den ser ut i dag utgörs av ett litet antal människor som med hårt jobb, begränsade resurser och ärligt talat ganska begränsad kompetens försöker bedriva en verksamhet vars högsta syfte är att ett tjugotal godtyckligt införskaffade unga män skall sparka omkring en boll på ett så framgångsrikt sätt som möjligt. Är det något att brinna för?

OK, det där var överdrivet tillspetsat. ÖIS gör ju faktiskt en del bra saker, i synnerhet vad gäller barn och ungdomar. Men det är ändå inget som inte hundra andra klubbar med sämre A-lag men större ungdomsverksamhet gör mycket bättre. Och med handen på hjärtat, hur många av oss kan ärligt säga att vi är ÖIS-supportrar på grund av ungdomssektionen?

Nej, det är ÖIS A-lag vi följer. Det är deras med- och motgångar som ger bränsle åt vår låga. Och det trots att vi numera – med alla dessa myriader TV-kanaler som bara sänder fotboll, fotboll, fotboll dygnet runt känns det som – kan följa oändligt mycket bättre lag hemma från soffan varenda kväll i veckan.

Vi Öisare talar oss gärna varma om en ärorik historia, stolta traditioner och en unik anda som höjer oss över andra klubbar. Men det gör alla andra lags fans också. I själva verket är det en efterkonstruktion, ett försök att rättfärdiga vårt supporterskap. Mytbildningen är inte en orsak till vår passion utan ett resultat av den.

Så varför är vi fotbollssupportrar? Vad är det egentligen vi brinner för?

Ja, först och främst måste vi ju i någon mån vara tilltalade av själva sporten fotboll. Det är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning. Sedan är det en del av kulturen kring fotbollen att man skall ha ett lag att hålla på, så att välja det blir nästa steg. Men som jag var inne på redan i del 1 av den här artikelserien så tror jag att vilket lag vi fastnar för till ganska stor del är en slump. Ändå finns det något i detta magra frö som, om det finner rätt jordmån, kan växa och slå ut i ett blommande supporterskap. Det är rätt märkligt egentligen.

Låt oss till att börja med slå fast att vi ytterst gör alla dessa så kallade uppoffringar, lägger all denna tid och alla dessa pengar, genomlider förluster och bedövande tråkiga 0-0-matcher, helt för vår egen skull. Pratet om att vi gör det för klubben är bara en del av den charad vi spelar. Vi gör det för att det får oss att känna oss bra.

För de flesta föds nog supporterskapet i en längtan att tillhöra ett större sammanhang, att ingå i en gemenskap där alla tror på och kämpar för samma sak. I grunden är människan ett flockdjur, och att hålla på ett fotbollslag är ett sätt att hitta en flock att ansluta sig till. Många av oss njuter också av att känna oss trogna och hängivna, av idén om att vara någon som offrar sin egen bekvämlighet för det större goda. Ju mer vi ”offrar”, desto högre status får vi i flocken. Och att göra lagets med- och motgångar till sina egna och helt gå upp i sitt lag, det tillfredställer ett djupt liggande behov. Att vara fotbollssupporter är ett enkelt och ofarligt sätt att prova på livets största dramer; krig och kärlek, liv och död. Vem vill inte innerst inne vara en förkämpe för det goda? Vem vill inte vara delaktig i en episk kamp för att ta sig igenom sorg och nederlag till en seger mot alla odds? Det är ett sätt att lyfta sig ur den grå vardagen för en stund, till en värld av starka färger och enkla gränsdragningar. Det är en glimt av ett helt annat liv.

Man skulle kunna säga att det vi egentligen brinner för är att brinna.

Därför är också den här mytbildningen jag nämnde så viktig för supporterskapet. Innerst inne bygger vi förstås var och en vår egen mytologi; vi har alla unika anledningar till varför just vi brinner för ÖIS. Men alla dessa personliga tolkningar tar ändå avstamp i det rödblå kulturarvet. Få av oss bygger upp en helt egen och väsensskild idealbild av ÖIS. Ju trovärdigare vi därför kan bygga den gemensamma myten om vårt lag som någonting gott och ädelt, någonting värt att kämpa för, och ju mer vi lyckas mejsla ut en bild av hur vår egen tappra supporterskara är unik och bättre än ”de andra”, desto starkare blir supporterkulturen runt vårt lag.

Missförstå mig inte nu, jag kritiserar inte det här självbedrägeriet. Alla behöver vi drömma, det är en del av att vara människa. Och jag tror att vi blir mer harmoniska och klarar vardagen bättre om vi tillåter oss att ibland ge utlopp åt den här sidan av vårt väsen. Tvärtom skulle jag vilja hävda att vi i ÖIS drömmer alltför lite. Vi har dessvärre varit dåliga på att spela det här rollspelet, på att odla vår egen myt och lyfta fram det som gör just oss unika och värda att brinna för. Därför är vi också relativt få som brinner.

Ett av problemen är att vi Öisare, som ju är lite intelligentare än genomsnittet (se där, nu börjar vi odla!), ser igenom myterna om de inte är tillräckligt trovärdiga. Att säga att vi är ädlare och renhårigare, eller spelar vackrare fotboll, det går det bara att lura i sig själv ett litet tag, eftersom det helt enkelt inte är sant. Och när man har genomskådat myten, då slutar man så småningom att brinna, för elden får ingen näring längre. Kvar blir bara ett slentrianmässigt supporterskap – lite som mitt eget – som rullar på av gammal vana, som möjligen fortsätter att knappologiskt ”samla på” ÖIS ungefär som man samlar på frimärken, och som gärna håller kvar vid alla de medöisare man lärt känna genom åren, men som inte längre ger utlopp åt den mer drömmande sidan av sig själv. Själen får lufta sina vingar någon annanstans.

I filmens värld brukar man prata om suspension of disbelief; att man medvetet väljer att tro på filmens verklighet under tiden man ser den, för att få större nöje av sitt biobesök. Det där är förstås olika svårt att göra beroende på hur skickligt eller valhänt regissörens världsbygge är. Men det handlar hur som helst bara om att sätta sin klentrogenhet åt sidan i några timmar. Som fotbollssupporter behöver man kunna stänga av logiken och gå upp i myten gång efter gång, match efter match, i åratal eller helst hela livet. Det ställer krav som ingen myt kan leva upp till om den inte är baserad på verkligheten.

Det har varit ett långt och mödosamt resonemang, men nu kommer vi äntligen till slutsatsen: Den djupare meningen med att vara fotbollssupporter, bortom bara (det eventuella) underhållningsvärdet, är att det ger oss möjligheten att brinna, att drömma, och ger näring åt den fantasifulla och irrationella sidan av vår själ. Men om Sällskapet skall kunna fylla det behovet hos oss – inte bara under några år innan man vaknar upp och inser bättre utan hela livet – så måste myten om ÖIS identitet och särart vara trovärdig. Det är den inte i dag.

* * * * *

Vad är då ÖIS särart? Hur ser den rödblå myten ut?

Göteborg har många lag som slåss i elitfotbollen, och vi är långt ifrån det största av dem. Därför har vi inte, som till exempel Elfsborg eller Helsingborg, kunnat bygga vår identitet främst kring staden vi kommer ifrån. Och ÖIS har inte heller varit tillräckligt framgångsrikt genom åren för att, som IFK Göteborg eller i viss mån Malmö FF, kunna knyta an till att helt enkelt vara bäst eller störst. Med de mest lättfunna mytbildningarna därmed satta ur spel har vi tvingats försöka skapa någon mer komplex mytologi att hänga upp vår supporterkultur på. Det behöver inte vara något negativt – de där enkla lokalpatriotiska eller framgångsdyrkande myterna är ändå ganska andefattiga, och tänkande människor ser snart igenom dem – men ÖIS har som sagt haft begränsad framgång i sitt alternativa mytbygge.

Även för 10-15 år sedan, när jag själv ganska nyligen hade blivit aktiv supporter och fortfarande brann med full låga, diskuterades det där med lagidentiteten. Jag minns ett smått poetiskt (eller patetiskt) inlägg jag skrev på gamla Klotterplanket någon gång på sent 90-tal, som svar på en fråga från någon icke-Öisare om vad ÖIS stod för och varför vi höll på dem:

ÖIS är tidlöst. Innan världskrigen, innan bilarna, innan radion, innan moderna uppkomlingar som IFK Göteborg eller GAIS var ens påtänkta – då fanns ÖIS där. Först av alla, när 1900-talet bara var en avlägsen framtidsvision och idrotten ännu låg i sin linda, i forntidsdimmorna i fotbollens morgon grundades ÖIS, och ÖIS skall fortfarande finnas där när alla vi en dag är borta.

ÖIS är glädje. Genom alla år har det alltid varit liret, spelglädjen och kreativiteten som satts i första rummet. Profiler som Sven Rydell, Agne Simonsson och Sören Börjesson har fört vidare en urgammal tradition. Den började redan med de fotbollsskickliga skotska gästarbetarna som lärde ut sina konster till de övriga spelarna i ÖIS första lag mot slutet av förra seklet. Visst har det funnits mörka perioder då liret har varit svårare att finna, men det är ingen slump att det även i dessa yttersta dagar är just Samba-Erik Johansson som blivit ÖIS-publikens favorit, trots att hans resultat inte alltid matchar hans intentioner.

ÖIS har klass. I ÖIS är det inte framgång till varje pris som gäller. Man slår vakt om sina traditioner, om sina ungdomar och om idrottens ideal. Det är därför ÖIS hade den största andelen egna produkter av alla lag i allsvenskan 1998.

ÖIS har stil. En äkta ÖIS-supporter har en genuin kärlek till fotbollen och skulle aldrig komma på tanken att gå på en match i syfte att mucka gräl med motståndarsupportrarna. Tvärtom är han alltid villig att diskutera denna den ädlaste av sporter med vem det vara må, vilken färg diskussionspartnern än råkar ha på sin halsduk.

Det finns kanske skäl att ifrågasätta om jag ens själv trodde på vad jag skrev, men det var åtminstone ett ärligt försök att sätta fingret på hur jag på den tiden ville att det skulle vara. Och det är ingen tvekan om att jag hade fått grundtankarna från diskussioner bland Öisare, det var inte mitt eget påfund. (De svulstiga formuleringarna måste jag dock ensam ta på mig ansvaret för.)

Jag vet inte i vilken mån det var en medveten strävan, men på den här tiden fanns det som synes en (åtminstone intern) bild av Öisare som ”schysstare” än andra. Öisare hatade inte, de valde medvetet bort sådana överord. Öisare var inte heller så hopplöst enögda som andra utan kunde uppskatta fin fotboll ”för fotbollens egen skull”, som det hette, även om det var motståndarna som stod för den.

Jag vill gärna tro att detta var en attityd som levt vidare från äldre dagar och verkligen var typisk för ÖIS. Men det är förstås möjligt att det bara var något som tillfälligt blossade upp, jag vet inte säkert. Att något slags ”riddarideal” fanns med i begynnelsen, på Wilhelm Fribergs tid, är väl i och för sig ett faktum, men det gjorde de säkert i någon mån i alla idrottsklubbar som föddes under nationalromantiken. Ni som varit med i ÖIS-svängen längre än jag får gärna kommentera det här. Fanns det förr om åren, efter Friberg men före sent 90-tal, en ÖIS-attityd om att vara mer sportsliga än andra?

I dag skulle i alla fall ingen komma på tanken att beskriva klubben på det sättet, då det så uppenbart inte stämmer längre. ÖIS supporterkultur av i dag är inte ett dugg schysstare än något annat lags. Vi hatar, vi hånar skadade motståndare, vi är enögda till hundra procent. Och klubben och laget är också precis som andra när det gäller sportsligt uppträdande, vi är varken bättre eller sämre.

En viktig del av ÖIS klubbsjäl är förstås det där med Lirarnas lag. Men problemet med en sådan identitet är att den närmast blir en belastning om vi inte lever upp till den. Inte så att ÖIS nödvändigtvis alltid måste lyckas med liret – ibland är man ju helt enkelt inte bra nog – men skall vi vara Lirarnas lag på riktigt så måste vi åtminstone alltid försöka lira. Annars stöter klubben bort de supportrar som faktiskt tror på det där och har gjort det till en del av sin ÖIS-mytologi.

Jag formulerade ju i förra texten ett manifest för ÖIS att leva efter för att förtjäna epitetet Lirarnas lag. Det går säkert att skriva det på annat sätt, eller hitta någon annan metod än just ett manifest, men någon strävan åt det hållet måste nog klubben anamma ganska snart. Annars är jag rädd att den här delen av vår klubbsjäl kommer att följa dronten och garfågeln i spåren.

Det där är ungefär vad jag har lyckats hitta när det gäller ÖIS särart. Det finns väl några småsaker till, som till exempel att vi anser oss vara en klubb som sätter idrotten i första rummet och är öppen för alla människor, oavsett ursprung eller klasstillhörighet – detta då som en direkt motvikt mot allianskollegornas fåniga självbild som ”arbetarklubbar”. Det finns också en ganska utbredd ”motvalls självbild” i ÖIS; att vi absolut inte är som blåvitt. Men det är inget som i någon högre grad går att använda för att bygga en livskraftig mytologi.

Stolta anor, höga ideal och Lirarnas lag – där har vi alltså de tre benen på det staffli där ÖIS självporträtt står.

Vill vi bygga en tydligare särart för ÖIS, en mytologi stark och vacker nog att brinna för, så måste vi antingen utgå från dessa tre saker, eller så får vi hitta på något helt nytt, något som inte funnits i klubben tidigare. Förslag på sådana nya identiteter mottages med tacksamhet! Själv har jag inga att komma med, utan föredrar det första alternativet. Vilket väl knappast kommer som en överraskning för någon, med tanke på att jag har pratat mig varm för just detta i två långa texter redan!

* * * * *

Anorna har vi, de kan ingen ta ifrån oss. Vi är kanske inte Sveriges äldsta fotbollsklubb som det ibland hävdas, men i alla fall nära nog, och mer än någon annan var det vi som grundade svensk fotboll. Detta förtjänar förstås att lyftas fram mer, men det är ändå något ganska statiskt som inte går att göra så mycket med. Det är svårt att få nutidsmänniskor att bli entusiastiska över något som hände för över hundra år sedan.

Idealen och liret däremot – där har vi verkligen något att brinna för! Jag tror att det skulle gå att bygga en oerhört stark och livskraftig identitet kring detta, som skulle göra det så mycket mer givande att vara Öisare.

Som jag beskrivit ovan handlar supporterskapet mycket om att bygga upp en bild man själv kan tro på av varför ens eget lag och den egna supporterkulturen är värda att kämpa för. Om man inte tror på det, då kommer man förr eller senare (och förmodligen mer förr än senare) till en punkt när man än en gång står där i regnet många långa mil hemifrån och ser sitt lag förlora, och frågar sig själv den eviga frågan ”Vad fasen gör jag här egentligen?” – och upptäcker att man inte längre har något svar. Om man inte lyckas övertyga sig själv att det spelar roll om ens lag vinner eller förlorar, om man inte känner att denna eländiga stund är en del av en större strid som är värd att utkämpa, då slocknar gnistan. Då står man inte där igen nästa gång.

Men tänk om det man sade sig kämpa för faktiskt var sant! Tänk om klubben verkligen var ”the good guys”, om dess framgångar verkligen var en seger för det goda och rätta i världen. Sportslighet och höga ideal, idrotten som en god förebild, en fotboll som strävar lika mycket efter skönhet och glädje som efter seger – detta är ju objektivt goda värden, som de allra flesta kan ställa upp på. Tänk att stödja en klubb vars särart består i att mycket mer än andra klubbar stå upp för just detta! När vi då står där i regnet, och stundens elände kastar oss ur supportertransen och ner i den grå vardagen, när den kreativa hjärnhalvan lämnar tillbaka kontrollen till den logiska, då kommer vi att hitta lika många rationella skäl att stå där som vi hade irrationella. Realisten och drömmaren i oss kommer för första gången att stå enade bakom samma sköld. Plötsligt är det verkligen Örgryte IS vi brinner för, och inte bara en flyktig idealbild av klubben. Att vara supporter till en sådan klubb skulle höja upplevelsen till en helt annan dimension.

En absolut grundförutsättning för att kunna odla den här myten är som sagt att klubben och laget faktiskt lever upp till den, och det är ju lättare sagt än gjort. Men om vi når dithän, då finns det i princip ingen gräns för hur bra det kan bli och hur långt det kan bära.

* * * * *

Anta att ÖIS medlemmar i hederlig demokratisk ordning skulle rösta igenom att klubben blev som jag beskrivit i den här serien, och slå fast att dess kärnvärden är dessa tre: Anor, Ideal och Lir. Hur skulle det förändra supporterkulturen?

Det jag skulle se som nödvändigt för en supporter till det nya ÖIS, det är att man verkligen förstår och instämmer i kärnvärdena. Tycker man att klubben borde stå för helt andra saker, då får man bita ihop och gilla läget tills vidare, och försöka få till stånd en ändring på årsmötet. I extrema fall får man byta klubb. Det går helt enkelt inte att trovärdigt kalla sig Öisare om man inte ställer upp på det klubben står för. Däremot kan det finnas, och bör också finnas i en livaktig klubb, ett brett spann av tolkningar av vad detta innebär och hur det kan omsättas i praktiken. Men den grundläggande värdegemenskapen måste finnas där.

Här är några tankar om vart och ett av de tre kärnvärdena:

Anor

Om ÖIS skall vara en klubb som mer än andra är förankrad i sin historia och sina traditioner, då bör det avspegla sig både i hur de gamla hjältarna och högtidsstunderna minns och hedras, och i hur nya anor skapas. Mycket av detta åligger ju mer klubben än supportrarna, men det finns en hel del vi kan göra själva också.

Vi kan anspela på vår historia i sånger och tifon på läktaren. (Tifot till Agne Simonssons ära i fjol är ju ett praktexempel!) Vi bör skapa oss en tradition av att varje år uppmärksamma ÖIS födelsedag den 4:e december (utöver den kransläggning på Wilhelm Fribergs grav som klubben står för). Vi kan sträva efter att hålla minnena levande genom att i texter på supportersidor och i fanzine, i nätdiskussioner etc återberätta stora ögonblick från förr, intervjua gamla legendarer och så vidare. Och om någon gammal ÖIS-ikon till exempel fyller 50 år så bör det inte få passera obemärkt.

Vi bör vara noga med, och även stöta på klubben att vara noga med, att alltid så värdigt som möjligt försöka tacka av trotjänare när de slutar (som Källas avtackning i år). Vi bör uppmärksamma när spelare passerar milstolpar i i sina karriärer, som när de gör sin allsvenska debut eller sin hundrade match i ÖIS-tröjan; och självklart bör vi ha järnkoll på klubbrekorden och göra en stor sak av om något av dem slås. Traditioner som att Balders Hage utser en årets spelare varje år bör kunna lyftas fram mer, till exempel med en sida där alla vinnarna presenteras tillsammans med någon kort historik och motivering. Nästa år fyller förresten supporterklubben 60 år, där är definitivt något som förtjänar att uppmärksammas.

Det går att fortsätta räkna upp liknande förslag, men jag tror att andemeningen är tydlig: Var stolt över vår historia, och håll den levande!

Lir

Hur ÖIS spelar fotboll är förstås något som klubben och laget styr över, snarare än supportrarna. Men vi kan ändå vara med och underlätta liret från läktarplats. Menar vi allvar med att vi vill se rolig fotboll, då bör vi uppmuntra försök till sådan även när den inte lyckas. Vi kan till exempel inte börja bua och gnälla om det blir ett baklängesmål för att backlinjen försökte spela sig ur en situation istället för att tjonga bort bollen. Och rent allmänt kommer det att krävas en grundläggande förståelse från supportrarna för att det är minst lika mycket fokus på prestation som på resultat. Om ÖIS gör en bra match men ändå förlorar, då måste vi på läktaren klara av att vara hyfsat nöjda ändå. Det kanske låter enkelt, men i vår helt resultatdrivna nutid undrar jag om inte detta blir en svårare omställning än man tror.

Ideal

Nu kanske ni som har läst och minns de föregående avsnitten i den här artikelserien tror att jag kommer att ägna återstoden av texten åt att punkt för punkt beskriva hur vi ÖIS-supportrar måste bli helgon allihop för att leva upp till vår egen myt. Ni har inte helt fel, men definitivt inte helt rätt heller.

Att få leva ut och leva med från läktarplats är en viktig del av supporterlivet. Handlar det om en äkta passion så är den inte heller enkelriktad, utan man reagerar lika negativt när saker går emot nere på planen som man reagerar positivt när det går bra. För många är läktaren också en ventil, det enda ställe där man får ge utlopp för frustrationer som byggs upp i vardagen. Den här inlevelsen bör man inte försöka snöpa med blåögda regler om att man alltid skall stötta och vara positiv.

Däremot bör det, tycker jag, finnas tydliga gränser för på vilket sätt man ger utlopp för negativa känslor. Precis som detta nya ÖIS strävar efter att vara en förebild som klubb, både på och utanför planen, så bör den rödblå supporterskaran också gå före och visa vägen mot en bättre läktarkultur. Här är några förslag på riktlinjer.

(Dessa exempel är förstås inte heltäckande, utan syftar till att illustrera hur ÖIS ideal skulle kunna omsättas på läktaren. Skulle den här kursomläggningen bli verklighet en dag så vore ett tänkbart arbetssätt att Klackunionen varje försäsong enas om riktlinjerna inför just den säsongen. Sådana här saker går inte att hugga i sten, utan behöver anpassas till varje ny generation av supportrar på läktarna.)

• Hata aldrig
  Det är som sagt en del av supporterlivet att också få vara negativ ibland. Frölundasupportrarnas slogan ”aldrig hata, bara älska” funkar därmed bara till hälften. Man skall få bli upprörd över (som man tycker) felaktiga domslut, man skall få tycka illa om motståndarlaget (och vissa motståndare tycker man ju ännu sämre om än andra). Men hat är i min mening ett alldeles för starkt ord för att ha i fotboll att göra. Att hata någon är att vilja se den personen död, att tycka att han saknar människovärde. Det är ingen slump att övergrepp mot personer på grundval av bara deras ras, religion, sexuella läggning osv, utan att alls beakta individen bakom, har fått samlingsnamnet ”hatbrott”. Hat går helt enkelt bort!
• Kasta aldrig saker
  Det här borde vara för självklart för att ens behöva motiveras, men tyvärr har det de senaste åren smugit sig in en ”kultur” i ÖIS-leden av att i stunder av besvikelse kasta muggar, matchprogram, dassrullar, snus och liknande ner mot folk på planen. Sådant apbeteende måste vi ha nolltolerans mot! Och det innebär inte bara att man skall låta bli att kasta, utan också att man antingen själv skall säga åt eller också för publikvärd peka ut den som kastade. Det måste finnas en så tydlig kultur i ÖIS-leden av att detta inte är acceptabelt att den som pekar ut en kastare får en klapp på axeln av sina medsupportrar, snarare än att betraktas som en skvallerbytta.
• Var inte plump
  Som Öisare bör vi hålla oss för goda för att häva ur oss osorterade svordomar mot motståndare och domare. Inte i första hand för att det är förolämpande mot dem, utan för att det är att nedvärdera oss själva. Som Lirarnas lag bör vi sätta en ära i att vara mer kreativa och infallsrika än andra lag även på läktaren. Att skrika om ”en hora från Borås” eller ”domarjävel” eller ”Henrik Larsson är pedofil” eller ”alla suger kuk i Hammarby” är så lättköpt, så enfaldigt, så dagisnivå att det skämmer ut oss själva och vår klubb. Tråka gärna motståndarlagen, och protestera gärna mot domslut, men gör det med lite finess. Visst, att en passionerad supporter undslipper sig något frustrerat ”Hora!” eller ”Fitta!” i stundens hetta får man kanske stå ut med, men låt det stanna där. När ögonblicket är förbi, stäng av reptilhjärnan och hitta något mer begåvat att ropa. Och framför allt, bygg absolut inte in sådana plumpheter i organiserade ramsor och sånger!
• Lirarnas klack
  Som sagt bör vi sätta en ära i att vara mer kreativa och infallsrika än andra, även i våra läktarsånger. Det finns dessbättre redan en ganska utbredd känsla i ÖIS-leden att det är andefattigt att använda samma sånger som alla andra, men det här får gärna förstärkas ytterligare. Att ha sånger som ingen annan har är en fråga om stolthet! Det är heller inte särskilt svårt att skriva nya sånger, det svåra är att införa dem. Här får det gärna läggas en del möda, kanske till exempel i Klackunionens regi, på att ta fram ett organiserat arbetssätt för detta, så att repertoaren inte blir så beroende av om några enskilda kompisgäng eller liknande får för sig att lansera något nytt.
• Retas gärna…
  Att tråka motståndaren är ju också en del av fotbollen, och inget som behöver stävjas. Tvärtom skulle jag nästan vilja påstå att ÖIS gör detta för lite i dag. Då menar jag förstås i synnerhet mer genomtänkta och fyndiga tråkningar – se avsnitten om hat och plumphet ovan. Ett välkänt och mycket lyckat exempel från en annan klubb är Hammarbys sång till AIK i ett derby för några år sedan, till tonerna av Magnus Ugglas ”Hand i hand”:

Fantasi
Ni har ingen fantasi
Snor från Hammarby
Ja ni vill va’ som oss
För ni är pinsamma Gnaget!

Eller varför inte Djurgårdens fantastiska banderoll i en bortamatch mot MFF för några år sedan:

Prahls ögon, Skoogs tänder, Elangas kvinnosyn – Något är jävligt snett i Malmö!

• …men visa respekt
  Vissa saker tycker jag att den nya och ädlare ÖIS-klacken skall avstå ifrån. Dit hör att håna en skadad spelare. Det borde vara en självklarhet varför det är osnyggt att göra det (om han verkligen är skadad, vill säga, och inte uppenbart filmar). Och i alla lägen, oavsett hur förgrymmad man kan bli på motståndare, domare, Lagrell och andra fotbollssabotörer, så bör man som Öisare, och därmed som fanbärare för idrottens höga ideal, ha respekt för individen bakom rollen. Den respekten gör att man aldrig tillåter sig att gå över gränsen från aggression till kränkning – oavsett hur illa den blinde fan dömer, eller hur fula tjuvnyp den där flinte jäveln på mitten sysslar med. Sedan är det förstås en bedömningsfråga från fall till fall var den gränsen egentligen går, men principen borde vi i alla fall kunna enas om.
  —
  Ett ytterligare tecken på respekt tycker jag att vi Öisare kan kosta på oss, nämligen att på bortaplan hålla käft medan motståndarna kör sin inmarschlåt. Det är ett högtidligt ögonblick för dem, så låt dem ha det i fred. Det är samma sak som att man på landskamper respekterar det andra landets nationalsång. Jag menar, vi vill ju gärna att de ger oss samma respekt när vi spelar hemma och ”Sång till friheten” drar igång.
• Var en värdig representant för klubben
  Som Öisare är du med och formar bilden av vår klubb. Medan du bär ÖIS färger så är du en representant för klubben, vare sig du är på arenan eller någon helt annanstans. Vi har alltså var och en av oss ett ansvar att leva upp till bilden av Örgryte IS som en god klubb. Eller annorlunda uttryckt: Om du absolut måste bete dig som ett svin, se då för fasen till att ta av dig din ÖIS-tröja först! Då skämmer du bara ut dig själv och inte klubben.

En del av det ovanstående kanske känns lite ”pekpinnigt”? Men se det så här: Om vi nu har accepterat att detta är våra grundvärderingar som klubb, det just ÖIS står för som skiljer oss från de andra, då är vårt schyssta sätt att agera som supportrar en del av det vi brinner för. Ju noblare vi blir, desto mer Öisare är vi, desto mer skiljer vi oss från ”pöbeln” som håller på andra lag. Och bäst av allt: Tänk hur de kommer att avsky oss! Tänk hur bananerna och marulkarna kommer att gnälla om ”de där struntförnäma Öisarna som tror att de är bättre än vi”. Vi tror inte, vi vet att vi är bättre! Och den här glasklara skiljelinjen mellan oss och de andra kommer att svetsa samman oss och stärka vår sammanhållning. Vi behöver aldrig mer tveka över vad det egentligen innebär att vara Öisare, vad som är vår särart. Det är vi som är ”the good guys”!

* * * * *

Så där, det var det. Nu har jag i fyra texter av stadigt ökande längd brett ut mig kring hur ÖIS skulle kunna återfinna sin försvunna själ, och skissat på ett sätt för oss att bli en klubb som står för något och inser sin roll i världen. Håller du med? Eller tycker du kanske att jag är fullständigt ute och snurrar? Det är naturligtvis helt i sin ordning i så fall. Det här är mina högst personliga funderingar, som sakta vuxit fram under ett antal år av grubblande, och det vore ju förvånande om alla tyckte likadant. Det finns säkert många andra vägar för ÖIS att följa in i framtiden, som även de leder till en bättre klubb och en livaktigare supporterkultur.

Men jag skulle vilja att alla, eller åtminstone nästan alla, höll med om i alla fall detta: ÖIS måste göra ett vägval nu. Klubben måste se framtiden i vitögat och ändra kurs på något sätt. För om vi fortsätter som nu, att hanka oss fram från säsong till säsong utan några idéer om hur vi kan bli bättre, utan någon bild av vad vi vill eller vad vi står för, då är det slut med klubben. Jag vågar påstå att då finns det ingen fotbollssektion i ÖIS om tio år. Kanske att ungdomsfotbollen kan leva kvar, men A-laget kommer att vara nedlagt eller ha uppgått i någon bisarr fusion.

Det är därför oerhört viktigt att det nu på allvar börjar föras en framtidsdiskussion i ÖIS-leden. Dessa texter har varit ett försök att starta en sådan. Delar du min vision, tala då om det. Om inte, berätta varför, och kom med andra förslag istället. Vi är inte många, vi Öisare, och det känns som om vi blir färre för varje månad som nuvarande identitetskris får fortgå. Varje röst som bryr sig tillräckligt för att ha en åsikt är därför viktig. Även din!

Vad är ÖIS? Vad vill vi att det skall vara, vad vill vi uppnå? Och hur kan vi nå dit? Fundera på det, och ge dig sedan in i debatten. Skall ÖIS kunna räddas så är det vi medlemmar och supportrar som måste göra det. Det finns ingen annan. Det är vi som är Örgryte.

// Magnus Börjesson