Mitt ÖIS

Medan stiltjen är påtaglig i ÖIS-land för tillfället så tänkte jag passa på att försöka få på papper något jag länge velat få just på papper. Jag vet inte om det bara är jag som är sentimental och gillar att backa bandet tillbaka till barndomen, men jag tänker oproportionerligt mycket på hur jag såg på ÖIS som liten kontra nu och hur allt startade och så där. Att jag har hållit på ÖIS så länge mitt minne går tillbaka står klart till att börja med. Då hela den sportintresserade delen av min släkt är och var ÖIS:are så hade man inte riktigt något val. ÖIS var det goda. Blåvitt var de onda. Så såg grunden ut.

Därom råder alltså inga tvivel. Hur jag blev rödblå. Det fanns alltid där, oavsett hur mycket eller lite man förstod eller brydde sig. Det är svårt att minnas, men att man som fyra-, femåring knappt visste vad det innebar att heja på ett lag känns ganska lätt att fastslå. Men det är väl också där någonstans det finns möjlighet att börja hända något. Det är då skolan kommer in, det är då alla nya intryck kommer in. Det är då man, kanske, börjar greppa tag i vad det menas med att jag är ÖIS:are och andra inte är det. För let’s face it, så var det ju. Man själv var ÖIS:are, och ingen annan var det. Det var så det kändes, och det var också så det var.

Jag är född 1993 och år 1999 gick jag på min första ÖIS-match. Jag brukar sällan räkna den som min första ”riktiga” match, av anledningar vi kommer till. Jag var i vilket fall sex år gammal och ÖIS skulle spela Svenska Cupen-match mot Skärhamns IK, på Röavallen, femton minuter med bil från där jag växte upp, på Tjörn. Jag minns knappt något från denna dag, jag har ett par-tre svaga minnesbilder. Två av de är rena matchsekvenser och en är när jag som en väldigt blyg sexåring ska ta mig fram och försöka få tag på några autografer från ÖIS-spelarna.

Men det är inte ens då jag verkligen ser det som att jag blev ÖIS:are på riktigt. Det var trots den stora upplevelsen, som det var för sexåringen, inte då jag verkligen fattade. Den stunden jag med stor säkerhet kunnat slå fast var tillfället då alla bitar föll på plats inträffade tre år senare. Säsongen var 2002 och jag skulle som nioåring se min första ÖIS-match i Göteborg. Jag räknade den då, och gör det än idag, som den första riktiga matchen jag var på. Mest för att det var då jag faktiskt förälskade mig i ÖIS på riktigt.

Om man jag minns upplevelsen från Skärhamn-ÖIS väldigt svagt så minns jag dagen då jag såg ÖIS-Malmö FF som om det var igår. Jag minns den matchen, eller ja, allt runt om kring matchen framförallt, bättre än vad jag minns de flesta andra matcher jag varit på sedan dess. Det var jag, min pappa, två av mina farbröder och en av mina kusiner som skulle se på matchen. Efter att ha stannat till och tippat på matchen på någon närliggande tobaksbutik eller liknande (en av sällskapet tippade på 2-2, som matchen också slutade) så parkerades bilen utanför Gamla Ullevi. Från den där parkeringen och framåt minns jag allt. Åtminstone känns det så. Vi gick mot grindarna, det såldes ÖIS-grejer nedanför trapporna och det var folk överallt.

Stunden som jag i efterhand orimligt ofta ser tillbaka på, och konstaterar att det var där och då jag ”upptäckte” ÖIS och upptäckte vad som lockade med att gå på fotboll live, skedde strax efter gången från parkeringen mot arenan. Det var helt enkelt trappan upp. Trappan upp till sittplatsläktaren. Man gick, man var liten så det krävdes att man kom upp till de absolut sista trappstegen innan man kunde se något annat än den mörka trapptunneln och den blåa himlen. Men när man kom upp så slog det till direkt. Allt kom på samma gång. Den klarblåa himlen, det knallgröna gräset, de röda träningströjorna, den stora arenan. Det var ett helt magiskt ögonblick som jag allt för ofta längtar tillbaka till. Det där hör ju till barndomen, att upptäcka saker för första gången, och detta är den första upptäckten jag minns starkast av de alla. Alla färger, alla spelare, alla människor.

Det går såklart inte att säga att oavsett vad som senare hände i livet så skulle jag ändå varit fast i ÖIS och i supporterskapet just på grund av det ögonblicket. Men det går nästan att säga det. Det var det där som gjorde att jag direkt längtade tillbaka. Det var alla de färgerna och alla första intryck som gjorde att när pappa sa att vi snart skulle se på ÖIS igen, de kommande åren efter det, var kanske då jag var som absolut mest lycklig och förväntansfull. Derbybiljetterna fick bokas långt i förväg, trots att det var Nya Ullevi som var platsen, och de matcherna fick jag då gå och vänta på i veckor. Det var det enda man tänkte på.

Det låter så enkelt när man skriver det. Enkelt och romantiserande. Som så ofta när man ser tillbaka på barndomen. Men det hör ju till. Och det har ju skapats något av att vara romantiserande för de där ögonblicken. Det har gjort att jag än idag inte har släppt taget, och förmodligen aldrig kommer att göra det heller. Den där matchen mot Malmö, de där trappstegen upp till läktaren var startskottet för mitt ÖIS. Att jag sedan i stort sett bara fick se ÖIS förlora eller spela oavgjort de kommande åren gjorde inte så mycket. Att jag fick se när Blåvitt vann med 5-2 istället för att se den klassiska 5-2-Afonso-vinsten gjorde inte SÅ mycket. Visst, det var nästan löjligt hur dålig vinstprocent jag hade i min närvaro. Och visst önskar man ibland att man var 10 år äldre och fick uppleva de där åren fullt ut. Men det spelade ändå ingen direkt roll. ÖIS-matcherna fortsatte ändå vara det absolut roligaste som fanns.

Att backa bandet gör att man blir än mer frustrerad över dagens läge. Det känns aldrig värdigt att se ÖIS ligga i Division 1, men det gör det än mindre när man tänker tillbaka på de där inledande åren. Jag tänker på när jag på derbydagarna som 9-10-åring inte gjorde annat i skolan än att sitta och skriva startuppställningar och rita ÖIS-grejer i anteckningsböcker. Det där finns ju inte där längre. Man vänjer sig så läskigt fort. Eller så har det inte ens gått fort. Vi har spelat två riktiga derbyn de senaste sex åren. Det känns helt bisarrt när man säger det så. Sex år. Det är ändå de där matcherna som gör det. Det var det då, och det är det nu. När jag tänker på varför jag egentligen så oerhört gärna vill att ÖIS skall lämna den här serien bakom sig så är ju det första som kommer upp i huvudet derbymatcherna. Jag tittade på ÖIS-årskrönikan från 2002 för ett tag sedan. För några år sedan var den rolig att titta på. Nu känns det mer läskigt. Man inser hur fasansfullt långt ifrån det som var då vi är nu.

Derbymatcherna är ”borta”, och framförallt magin är borta. Det säger ju sig självt att man inte kan behålla magin av att gå på fotboll uppe på samma höga nivå genom hela livet som den var på när man var liten. Sedan att den magin försvunnit mer abrupt och mer påtagligt i fallet som ÖIS:are är ju något man ständigt får leva med.

Meningen med den här texten var att skriva något jag länge velat skriva. Jag tror inte bara det är jag som tänker på hur allt startade och hur läger är nu i jämförelse. Jag tror det är fler som funderar på sånt här. Det är många som droppat av på vägen. Jag tror det är många som behöver tänka på och romantisera sina tidiga minnen mer, och tänka på dagens läge mindre. Jag tror jag och många andra måste tänka mer på klubben ÖIS, än på att vi möter Eskilsminne och har Marcus Lantz som tränare. Jag tror alla skulle gynnas av att tänka på det stora hela lite mer. På varför man gör det man gör, eller varför man inte gör det man gjorde.

Jag åkte inte till Husqvarna förra helgen för att jag var taggad på att se George Mourad och gänget spela fotboll. Jag stod inte och sjöng mot Halmia på ett öde Gamla Ullevi för att jag kan se någon framåtrörelse i laget eller klubben. Jag gör allt det där fortfarande för att jag en gång i tiden gick upp för en trappa och såg alla färger och alla människor. För det där ögonblicket och för alla andra sedan dess står jag fortfarande i skuld till ÖIS, och det försöker jag tänka på, och nu även skriva om. Det blev som det blev.