Mitt ÖIS – Gästkrönika

Gårdagens text gav ringar på vattnet och nu har en gästkrönika dykt upp på samma tema. Är det någon mer som får feeling för att plita ner sin historia så kan man kontakta Sambadefensiv med texten på Twitter eller Facebook eller på mailadressen kontakt@sambadefensiv.se! //Redaktionen

Jag har länge tänkt att jag borde skriva ner historien om mitt förhållande till Örgryte IS. Kanske är det någon annan som finner det roande att läsa. Tack Jonathan för att du började dela med dig och fick mig att sätta mig ner och skriva ner min berättelse. Jag tror också att det viktigt att blicka tillbaka och romantisera sitt förhållande till ÖIS i tider som dessa för att hålla lågan levande.

Jag föddes 1994 i byn Källby vid med dryga 1500 invånare vid Kinnekulles fot, utanför Lidköping. 14 långa mil till Göteborg. Med en far från England som varit aktiv rugbyspelare och därmed har ett måttligt fotbollsintresse så skulle det dröja innan jag över huvud taget blev introducerad till fotbollssporten.

När jag var 4-5 år gammal så togs jag till Källby IFs fotbollsskola tillsammans med nästintill alla andra jämnåriga pojkar i byn. Men fotbollen var inget för mig tyckte jag då. Det skulle dröja ända till VM-året 2002 innan jag på eget bevåg beslutade mig att jag skulle testa på fotbollen igen. Jag hade nämligen märkt att jag inte var så usel ändå genom bollspel i skolan. Jag acklimatiserade mig in i laget relativt snabbt (det var ju bara bypojkarna plus några utbölingar från Filsbäck) och kom upp och förbi i nivå med mina lagkamrater. Känslan av grupptillhörighet och att av för första gången i livet ha fått ett givet sammanhang utanför skolan var sprudlande.

Mitt generella fotbollsintresse växte sig enormt stort snabbt. Väggarna tapetserades med affischer från magasinet GOAL. Jag kunde inte få nog. Jag minns att jag samtidigt utvecklade en fascination över den mer övergripande fotbollskulturen och i synnerhet läktarkulturen. Jag skaffade tidigt ett konto på forumet Global Tifo där jag kunde sitta i timmar och konsumera bilder, pixliga filmklipp och ljudupptagningar från de stora läktarna. Det var så jäkla häftigt och det kändes som att en ny värld uppenbarade sig.

Jag hade inget favoritlag. Min byrå fylldes snabbt med diverse tröjor från europeiska topplag, men jag ”höll” inte på något specifikt, av vad jag kan minnas. Hemma på TVn hade vi Canal + i utbudet som sände allsvenskan, och trots den dåliga kvaliteten på spelet så drogs jag till den allsvenska fotbollen. Kanske framför allt på grund av den fantastiska inramningen som exempelvis ett Stockholmsderby kunde erbjuda.

Någonstans vid denna tiden så kom Den stora dagen. Jag har i efterhand försökt att lista ut om det var 2002 eller 2003, och vilken match det var, men det har gått mig förbi och det grämer mig något fruktansvärt. Hur som helst skulle jag få se ÖIS för första gången. Det var på Nya Ullevi och det var derby mot blåvitt. Det var så mycket folk. Eftersom jag i efterhand inte lyckats lista ut vilken match det var så vet jag inte heller slutresultatet, men jag minns att matchen slutade med förlust. Jag minns också att det inte gjorde något, för det viktiga var att när jag kom hem till Källby efter matchen så kunde jag säga att ”jag är ÖISare”. Och jag var så lycklig. Och det kändes så självklart.

Rent sportsligt så var det inte svårt att dras med vid denna brasse-era. ÖIS lag var späckat med profiler och spelade en underhållande fotboll. Men även om det sportsliga är fundamentet till supporterskapet, så var det andra iakttagelser under matchen som påverkade mig mer och som också är ganska talande för hur mitt förhållande till ÖIS sedan har utvecklats. Vi satt på ena långsidan med utsikt mot både ÖIS rödblåpyntade, och ifk:s blåvita, kurva. Jag kan rakt av säga att större delen av mitt fokus var riktat mot ÖIS-klacken än på själva matchen. ”Vilka vackra färger”, vill jag minnas att jag tänkte. Rött och blått.

Det hade varit fint om hela sanningen var att jag blev störtförälskad utan någon som helst yttre påverkan denna dagen, men så filmiskt var det tyvärr inte. Jag hade äldre kusiner som höll på ÖIS, och under bussresan ner till Göteborg med min pappa och hans arbetskamrater så var den en man som på ett övertygande sätt förklarade för mig att det visst var ÖIS som gällde. Så helt utan influenser var det inte.

Jag var 8 år och 14 mil är ett väldigt långt avstånd, när det enda 8-åringen egentligen vill är att vara på plats på varje match. Såhär i efterhand så är jag väldigt tacksam mot min mamma och pappa som i alla fall tog mig på stort allvar att de såg till att jag fick se derbyna och på sommaren någon extra match. Men mer än så var det svårt att få till.

Jag kan fortfarande minnas den enorma stoltheten när jag köpte min första matchtröja och halsduk. I början ville jag bära min tröja hela tiden. Jag minns speciellt ett tillfälle när jag bar den på Liseberg en hel dag och fick flera glada tillrop från både personal och randoms. ÖIS tillhörde mig, och jag tillhörde ÖIS, och helst ville jag måla hela världen röd och blå.

Tiden gick och under 2006 så hade min tjötförmåga utvecklats till den graden att pappa fick köra ner till Gamla Ullevi lite mer frekvent. Jag stod alltid i klacken. Det var aldrig något snack om saken. Jag sjöng alltid 90 minuter och blev irriterad så fort ramsorna dog ut. Lika mycket som jag var angelägen att det skulle gå bra för ÖIS på planen, var jag angelägen om att göra mitt för ÖIS-läktaren. Dessa mer frekventa besök gjorde att jag började knyta lite kontakter med andra i min ålder som också gillade ÖIS och läktarkultur.

Under hösten 2006 så upplevde gruppen Red Boys sin födelse och fall. Verksamheten varade inte så många matcher, men det var helt fantastiskt när man blickar tillbaka på det såhär i efterhand att ett gäng 12-13-åringar organiserade sig bakom ett gruppnamn, banderoll och egenmålade flaggor. Killen som drog i det tyckte dock efter degraderingen 2006 att det nog ändå var roligare att spela TV-spel, och eftersom han hade alla flaggor och banderoller hemma hos sig och sedermera blev okontaktbar så blev det inte mera av det. Det var kul så länge det varade!

De kommande åren 07-08 dalade mitt engagemang kraftigt. Detta på grund av kombinationen mellan att Superettan inte var lika häftigt som Allsvenskan och att jag blev väldigt upptagen med att spela bandy. Under de här två åren av min ungdom så var bandyn det absolut viktigaste i mitt liv och ÖIS förpassades till en bisak. Sorry, men så var det. Jag såg givetvis ett par matcher om året och levde ut min kärlek med samma lust, men det var mer sällan. En sak jag inte kan förlåta mitt 14-åriga jag för är att jag prioriterade en bandymatch före att närvara på uppflyttningsmatchen mot Väsby 2008. Skäms å det grövsta för detta huvudlösa val, 14-åriga Eric.

Säsongen 09 var det allsvenskt som gällde igen. Efter mycket hets bland de ÖISare i min ålder som faktiskt fanns i Lidköping så blev vi till slut fyra stycken som köpte årskort och vars föräldrar delade på att köra ner till matcherna. Det var härligt att få dela supporterskapet och resorna tillsammans med andra.

Samåkandet fortsatte under 2010, nu oftare med tåg, men i takt med att det sket sig big time sportsligt så började agnarna sållas från vetet och under hösten så hände det flera gånger att jag åkte ner själv. Det blev då naturligt att jag började hälsa och småprata lite med andra människor i klacken, och på det spåret fick kontakt med medlemmar i Inferno Örgryte. Människor jag högaktade för deras arbete i att utveckla Östra Stå genom ett brinnande engagemang och närvaro. Människor som jag ville dela mitt supporterskap med.

I sista matchen mot Hammarby 2010 så åkte jag på min första bortaresa med IÖ och det kändes som att jag för första gången hade möjlighet att leva ut supporterskapet på det sättet jag alltid velat i sällskap av andra individer som brann precis som jag. Säsongerna 2011 och fram till nu i slutet på säsongen 2015, så har jag missat i snitt uppskattningsvis 4 matcher per säsong, hemma och borta. Jag har följt ÖIS från Rosengård i söder till Östersund i norr. 2013 flyttade jag till Göteborg för att plugga. För mig fanns det ingen annan ort.

Numera slipper jag pendlingsavståndet vilket givetvis är skönt då det är tidsbesparande. Men det hade onekligen sin charm att varje match var en bortamatch. Allt blev lite mer speciellt på det sättet. Att rulla in i Göteborg var alltid förknippat med spänningen och förväntan inför match. Men det hade så klart varit ohållbart att hålla på att fara fram och tillbaka på det sättet i längden.

Man kan ju lugnt säga att de fyra åren jag följt ÖIS aktivt på plats inte har varit de mest glamorösa i klubbens historia. Jag ser det dock som min plikt att aldrig ge vika för att vi sportsligt huserar där vi gör. Sången måste fortsätta att taktfast basuneras ut från Östra Stå, och läktaren måste fortsätta gunga. Sektionen måste fortsätta kläs i de vackraste av färger. För vet ni varför? Annars blir vi som vilken annan fotbollsklubb som helst. För mig är ÖIS något mer än vilken fotbollsklubb som helst. Det är en klubb som gett mig helt magiska ögonblick av eufori, en känsla av gemenskap, sammanhang och identitet, och som förtjänar en värdig stämning kring matcherna i all evighet framöver.

Eric Sutton

Bild: http://inferno-orgryte.com/