Först ut: spelare ut

Hösten innebär inte bara en lång, outhärdlig väntan på nästkommande säsong, den innebär också truppförändringar. Hittills består truppändringarna endast i spelare ut från klubben. Det har nu offentliggjorts såpass många spelare ut att det behövs en liten sammanfattning.

Först ut var väl egentligen Stellan Carlsson. Det klargjordes åtminstone tidigast från spelaren själv. Stellan meddelade att en förlängning med ÖIS inte var aktuell från hans sida. Ett uttalande som för ÖIS eller vår skull inte egentligen gjorde någon skillnad överhuvudtaget, då även om Stellan själv velat få till en förlängning med all säkerhet inte fått det. En trist tvåårig sejour får vi konstatera att det blev för Stellan Carlsson. Han kom som en målsprutande Division 1-anfallare och lämnar två år senare som en kraftig ifrågasatt bänknötare. Det blev verkligen inte som ÖIS eller Stellan hade tänkt sig, tyvärr. Det finns något bra i Stellan, men det visades egentligen aldrig i ÖIS-tröjan.

Adam Rosén har precis som Stellan nu lämnat klubben. Adam har haft en resa i ÖIS som varit upp och ner. I stort kan jag tycka att han gjort det man kunnat förvänta sig av honom. Han har varit stabil när han väl spelat, men har också tyvärr fått finna sig i att vara ett komplement till startspelarna. 2015 blev en hel säsong på bänken. En lite trist, men oundviklig sorti blev påföljden och Adam har nu varit och provspelat i Oddevold och skall närmast göra detsamma i Utsikten.

Näst på tur var André Nilsson. André lämnar klubben, men han lämnar ändå inte klubben. Han lånas ju som bekant ut till laget han anlände ifrån inför säsongen 2013, Holmalunds IF. André kom med skyhöga förväntningar, då man tittade på hans ålder, hans produktion i Holmalund och snacket om att många klubbar hade varit ute efter honom. Skadan inför 2013 förstörde mycket, men man kan också slå fast att det inte bara var det som saknades. André rev, slet och kämpade varje gång han fick visa upp sig i ÖIS-tröjan, och det bör aldrig gå obemärkt förbi, men det var också uppenbart att han inte i detta läge räckte eller räcker till för ÖIS nivå. Han hade snabbheten, han hade hårdheten och han hade genombrottsförmågan, men när det väl skulle hända något så hände det inte riktigt något. Men, vi kan inte räkna bort André än. Han är 20 år gammal. Den som fullt ut räknar bort en 20-årig fotbollsspelare är inte trovärdig.  Nu skall André återfå det svunna spelet han har i sig, och sedan förhoppningsvis återvända till ÖIS som en bättre fotbollsspelare.

Sedan så var det 2014 års bästa spelare, Robin Ingvarsson. Det klart tyngsta tappet av alla. Det går att argumentera för att en trupp är märkligt byggd när spelaren som året innan blev utsedd till hela lagets bästa spelare knappt får en chans att ta sig in i laget det aktuella året. Det går också att argumentera för att truppen inte alls var märkligt byggd, och att skador på försäsongen gjorde att man helt enkelt gjorde valet att ha Ingvarsson som andraval. Jag tycker väl själv att båda dessa argument har bäring, men att det går att konstatera att det har varit ett slöseri med talang att ha Robin Ingvarsson fastklistrad på en bänk en hel säsong. Nu blir det BK Forward, tillbaka till BK Forward, för Robin och vi önskar honom lycka till.

Henrik Carlsson, Henrik Carlsson, Henrik Carlsson. Om Ingvarsson var det tyngsta tappet spelmässigt, så är Henrik Carlsson, åtminstone för mig, det tyngsta tappet känslomässigt. För mig är det alltid tungt när en genuin ÖIS:are lämnar eller tvingas lämna klubben. Det skär lite i hjärtat att det inte blev mer än så här för Henrik i ÖIS-tröjan. Det finns en stor potential i den kroppen, men skador har stoppat hans chanser i ÖIS, och han söker sig själv vidare för att söka speltid. Och det är superrimligt att han gör det. Jag hoppas i alla fall att det faktiskt kan bli mer för Henrik i ÖIS-tröjan i framtiden. Han skall nu, enligt Kent Carlzon, provspela för ÖIS-kolonin Utsikten.

Det blev fyra säsonger i ÖIS för Johan Hedman. Nu lämnar han klubben och fotbollen. Precis som Stellan, Rosén, Ingvarsson och det sista namnet vi kommer till sedan så är det väldigt väntat att Johan Hedman försvinner. Det har väl varit nära ganska länge får man en känsla av. I en annan värld hade Johan Hedman kunnat bli en fin anfallare i ÖIS. I den här världen blev det inte riktigt så, även ifall det finns ljusglimtar. Våren 2014 är det jag framförallt tänker minnas Johan Hedman med. Han bar ÖIS anfall där och då på sina axlar, och det är fortfarande för mig obegripligt att anfallet sköttes som det sköttes under hösten samma år. Gå in på ÖIS hemsida och läs Johan Hedmans avskedsinlägg i sin blogg, det var en fin text.

Sist ut är Anton Sandberg-Magnusson. Det är oundvikligt att som sportchef emellanåt värva in spelare som gör helt meningslösa sejourer i klubben. Det går att argumentera för att de spelarna varit lite för många de senaste åren. Det känns knappt som att Anton Sandberg-Magnusson ens varit här. Oddevold borta i tredje sista omgången är det enda jag kommer minnas med Anton. Det här är inte någon kritik mot Anton själv, utan mot sportcheferiet från Kent Carlzon. Att nu tre-fyra anfallare lämnat laget utan att man känner att anfallet skall vara prio ett när det gäller förstärkningar är ett tydligt tecken på en skevt byggd trupp. Ja, Kent gjorde bra grejer också, men det är enkelt att fastslå att det togs in på tok för många anfallare gång efter gång. Anton Sandberg-Magnusson behövdes inte där och då, han behövdes inte under säsongen och han behövs inte nu. Onödig värvning, långt ifrån klockrent sportcheferi.

Nu väntar vi bara på att det skall plinga till på nyförvärvsfronten. Men det där kommer. Att sitta lugnt i båten är en övning som fler borde lära sig behärska. Säsongen 2016 har åtminstone smygstartat. I alla fall förberedelserna inför säsongen. Truppen smalnas av, sedan tjockas den upp. Jag gillar det.