Barn av vår tid…

Det har efterfrågats nåt nytt att läsa. Här har ni att läsa. Många ord.

En ständigt aktuell fråga i en idrottsförening i allmänhet och en elitförening i synnerhet är ungdomsverksamheten. För en ”vanlig” idrottsklubb handlar frågan främst om att ordna vettig sysselsättning för barn och undomar i närområdet och kanske även erbjuda en väg för det fåtal som vill satsa på allvar. För en elitklubb finns helt andra mål och därför ställs helt andra krav. För en klubb som ÖIS som definitivt får betraktas som en elitklubb, en elitklubb i världens kanske svåraste sport att som enskild utövare bli världsklass, en elitklubb i Sveriges största sport i Sveriges näst största stad är, eller åtminstone bör, kraven som ställs vara väldigt höga. Vi som följer ÖIS vill självklart att våran klubb ska vara klassens ljus när det gäller ungdomsverksamhet, det är få saker som känns så bra som när en av våra egna går hela vägen till de riktigt stora scenerna, speciellt om spelaren är born and raised i klubben. Jag tyckte det var fantastiskt när Afonso debuterade i brasilianska landslaget och jag följer alltid Johan Elmanders karriär lite extra noga, men det brände alltid till lite extra i hjärtat när man såg Mackan Allbäck i en EM eller VM-match och när Ken gör sitt första landslagsmål kommer jag jubla som vore det ett VM-guld även om det blott handlar om en träningsmatch mot Mikronesien.

Det finns dock en annan aspekt av ungdomsverksamheten, den kanske viktigaste, eller inte kanske, den viktigaste:

Att försörja A-laget med kompetenta fotbollsspelare som klarar spel på hög nivå.

Undantagsspelarna såsom Zlatan lär bli stjärnor även om de inleder karriären i Jokkmokks SK (absolut inget ont om den föreningen), det är såna killar som tar tag i sitt fotbollsspelande på egen hand oavsett om de yttre förutsättningarna är sådär (nu är just Zlatan ett dåligt exempel eftersom han fått stor del av sin utbildning i MFF men ni fattar poängen), när det gäller dessa spelare handlar det mer om flyt alternativt bra rekrytering om man ska få fram dem ur de egna leden, det en bra uppstyrd ungdomsverksamhet gör är två saker. För det första, man får fram välutbildade och för elitfotboll välförberedda spelare som kan bygga en bra grundstomme i a-lagstruppen, dessutom hyggligt billiga spelare med hjärta för klubben. För det andra, det blir lättare att rekrytera de stora talangerna om man har en erkänt bra ungdomsverksamhet.

Vad ska man då säga om den rödblå ungdomssatsningen anno 2010? Jag ska villigt erkänna att jag inte har någon större insyn på gräsrotsnivå, vet nada om jobbet bakom kulisserna, det jag vet nåt om är hur slutresultatet ser och har sett ut. Martin skrev ett inlägg för några veckor sedan om hur ÖIS har fyra man i de olika ungdomslandslagen vilket inte är jättebra, men inte heller jättedåligt, definitivt bättre än vad det brukat vara de senaste åren, man kanske kan se det  som att vi är på väg åt rätt håll. Tyvärr tror jag dessa fyra man är lite av en chimär. Den ende av dessa som har lyckats hålla en någorlunda permanent plats i olika ungdomslandslag är Felix Sehlström. Jocke Hall har varit med på ett par breddsamlingar men har som jag förstått det fortfarande inte debuterat. Pontus Otterstedt kom med till senaste samlingen på Bosön, en samling innehållande närmare sjuttio namn, självklart kul att han är med, men knappast nåt som är lika med en plats i 92-landslaget. Den fjärde mannen är Nico Sandberg som kom med i 91:ornas trupp och även fick göra sina första landslagsminuter mot Tjeckien. Kul för Nicolas och bra för ÖIS, men det är Nicos första landslagsuttagning, sista året som junior och kan nog mycket tillskrivas det faktum att han tränat med A-laget senaste året. Visar mer på nyttan av att ge unga spelare erfarenhet och träningar med seniorspelare än kvaliteten på den ÖISiska ungdomsverksamheten(även om den såklart ska ha krädd för att Nico tog sig till ÖIS A-trupp i första läget). Ett annat betydligt bättre verktyg att mäta hur väl man lyckats med satsningen på kidsen är hur många spelare som tar sig upp och etablerar sig som elitspelare, det viktiga är  ju inte hur bra juniorspelare killarna är utan hur de klarar sig som seniorer. I dagens trupp finns hyfsat många killar med ÖIS i ”passet” från ungdomsåren, 13 man om jag räknat rätt, av dessa kan dock endast Peter Abrahamsson, Robin Jonsson, Alexander Mellqvist och Ken Fagerberg sägas vara etablerade seniorspelare på elitnivå. Även Markus Gustafsson får väl sägas vara millimeter från att ingå i den kategorin. Övriga är killar som mer kämpar för att hålla en plats i truppen än något annat, såna spelare kommer man alltid ha, det släpps alltid upp nya killar som får prova på ett eller två år, inte heller dessa säger egentligen något om hur bra ungdomsverksamheten de facto är. Det som avgör är hur många av killarna som strömmar igenom A-truppen som lyckas hålla en tröja på sikt. Bland dessa finns det såklart allt från killar som blir bra truppsspelare, till habila startspelare och stjärnor som rusar vidare ut på kontinenten.

I ÖIS de senaste åren har alltför många varit av typen nåt år i A-truppen, inget genombrott, vi ses i Svenska Cupen när vi möter ditt div 1-2 lag, väldigt få, egentligen de fyra och en halv jag nämnt ovan, har etablerat sig och fått matcher, och endast Ken har dragit vidare, där han misslyckats och återvänt, vilket vi såklart är överlyckliga för men det ger inte nåt magnifikt betyg åt vår kära ungdomssatsning.

Intressant förresten att samtliga i de fyra och en halvs gäng har varit hyfsat bofasta i olika ungdomslandslag.

Slutbetyget till ÖIS ungdomsverksamhet blir alltså sådär. Det känns som om den bedrivs lite slentrianmässigt, eftersom vi är en relativt stor klubb genererar den en och annan hygglig bollspelare men den är bara marginellt bättre än vilket hyfsat ambitiös div 1-2-klubb som helst.

Eller säg så här. Om jag varit en 15-årig talang som inte blödde rödblått och ville förkovra mig hos en toppklubb i göteborgsområdet skulle min prio se ut ungefär så här: 1. IFK 2.Ingenting 3.Häcken 4.Ingenting 5.Undrar om man pallar att bo i aptråkiga Borås? 6.Kanske GAIS eller ÖIS är intresserade?

Så där ja, en liten introduktion bara. Nu kommer jag till själva syftet med den här texten. Hur gör ÖIS för att bli bäst på att uppfostra fotbollsspelare? Eller mer korrekt. Hur tycker jag att man ska göra för att bli bäst?

Så frågan är alltså hur man får en bra ungdomsverksamhet. För att besvara den frågan är det en annan fråga som kräver svar.

Hur blir man en bra fotbollsspelare?

Svaret kan göras hur svårt eller enkelt som helst men det finns egentligen bara ett korrekt svar på den frågan; Genom att träna mest och bäst.

Man kan snacka talang hit och dit, men om man bortser från rena grundförutsättningar så är talang en väldigt liten del av en bra fotbollsspelare. Givetvis måste du i nån mening ha vissa förutsättningar om du ska bli elitidrottare, om man ska hårdra det så kommer en person som föds med ett ben aldrig spela toppfotboll, men jag tror att de allra flesta för att inte samtliga som vid tretton års ålder är såpass seriösa med sitt fotbollsspelande att de söker sig till en av Sveriges toppklubbar och tar en plats där har de fysiska grundförutsättningarna att bli elitspelare i Sverige. Sen har vissa det bättre förspänt än andra, om vi tar världens tre bästa spelare just nu, Christiano Ronaldo, Leo Messi och Wayne Rooney, så är Ronaldo naturlig atlet ut i nagelbanden, Wayne Rooney föddes som trettioårig skoghuggare och Leo Messi i princip som dvärg, vilket gjorde att han fick käka tillväxthormon som liten grabb något som säkerligen gett honom en viss edge gentemot andra. Gemensamt för alla är dock att de har tränat nåt så djävulskt mycket, de har garanterat tränat mer och bättre än de flesta av sina konkurrenter världsfotbollen, det är därför de är topp femtio i världen, att de är topp tre beror på deras speciella förutsättningar som gett det lilla extra.

Om man fortsätter resonemanget med ett exempel till brukar man väl allmänt säga att Maradona är den största talangen som setts inom fotbollen och visst hade han garanterat lättare att lära sig olika tekniska nummer än majoriteten av planetens övriga befolkning, på samma sätt som vissa har lättare sig matte eller att spela fiol, men när Maradona som 17 årig supertalang inte fick plats i Argentinas VM-lag kan jag nästan garantera att han gjort fler träningstimmar på Villa Fioritos bakgårdar än vad Håkan Mild som 23-åring hade i kroppen när han smackade sin straff mot Rumänien en meter över ribban. Och innan ni påpekar mitt syftningsfel, jag avser samtliga träningstimmar inte bara såna utförda på Villa Fioritos bakgårdar, det vore ärligt talat lite orättvist mot hårlöse Håkan…

Nu borde min poäng vara solklar. Vill man bli stjärna på fotbollsplanen, eller egentligen inom vilket fält som helst, måste man träna. Mycket.

Knappast kontroversiellt att man måste träna för att bli bra. Frågan är bara hur ÖIS ska göra för att se till att spelarna tränar så mycket som krävs. Och hur mycket kan man egentligen träna utan att det bli kontraproduktivt?

Nu har jag  precis dissat talang som en väg till framgång. Det finns dock två typer av talang man måste ha för att kunna bli bäst. Psyke och en kropp som håller sig skadefri.

Psyke att träna så mycket som krävs kan i vissa fall finnas naturligt, men alla har inte Maradonas eller Zlatans drive att lyckas när de kommer ner till ÖIS-gården, Zlatan och Maradona är undantagsspelare och som jag skrev högre upp, såna killar lyckas nästan var de än släpps ner. Men man kan locka fram träningsviljan hos spelare som kanske inte är fullt lika extrema genom att skapa en kultur där man tränar mycket och där alla vet och accepterar att det är så.

Jag vill att strävan alltid ska vara att i ÖIS tränar vi så mycket som bara är fysiskt möjligt, från ungdomslag ända upp till a-laget. Kommer man som spelare till ÖIS så ska man veta att man kommer träna mer och hårdare än någon annanstans. Då skapar man inte bara en bra attityd till träning i klubben, man attraherar även spelare som är beredda att verkligen satsa, man attraherar spelare med ambitioner, man attraherar förhoppningsvis undantagsspelarna, de som är beredda att satsa allt.

Jag tycker alltså att man ska pressa gränserna för hur mycket man kan träna. Då kommer vi till frågan vad som är för mycket. Hur mycket kan vi pressa gränserna?

Per Elofsson tränade enligt uppgift 830 timmar/år inför OS 2002 då han blev knäckt av Mühlegg, nåt år senare gick han in i väggen, söndertränad. Hans gräns låg alltså där, på lite drygt 800 timmar, skadorna blev fler, han orkade inte återhämta sig som förut, resultaten blev sämre även om han fortfarande gjorde enstaka toppinsatser. Men till slut orkade inte kroppen längre och trots ett försök till comeback la han av ytterligare nåt år senare. Per Elofsson är alltså ett exempel på hur man kan träna för hårt. Det krävs dock ganska mycket, i Elofssons fall över två timmar per dag varje dag i ett år. Dessutom sägs det att träningen innan det började gå åt fel håll hade blivit alltmer ostrukturerad och det handlade snarare om att han tränade fel snarare än för mycket.

Så vad fan har Per Elofsson med ÖIS och fotboll att göra, skidåkning är ju nåt helt annat, med en helt annan typ av träning. Jo, min poäng är att det krävs otroligt mycket innan man tränar för mycket, man behöver egentligen inte vara rädd för överträning, Per Elofsson låg på över 800 timmar gristräning när han körde av vägen och in i en betongvägg och där kan nog en stor orsak vara ett sämre upplägg än tidigare. Visst kan man hävda att skidåkning är en sport med mindre belastning än fotboll och att det inte är jämförbart av den anledningen, en fotbollsspelare kan aldrig träna lika mycket. Det stämmer förvisso att skidåkning inte sliter lika mycket på kroppen som fotboll, men samtidigt är skidträning betydligt mer ensidig än fotbollsträning, där är det gristräning som gäller. Fotboll är såpass komplext att ingen typ av träning egentligen är fel, i rätt mängd och sammanhang. Därför skulle jag hävda att en fotbollsspelare potentiellt kan träna mer än en skidåkare eftersom träningen kan varieras så pass mycket och fortfarande vara effektiv. Om bara upplägget är det rätta bör alltså en fotbollsspelare kunna träna fler timmar än en skidåkare.

Så är ju nu inte fallet. Fotbollsspelare tränar betydligt mindre än skidåkare. Jag skulle vilja att ÖIS föröker ändra på det.

Sen om det är möjligt att genomföra och hur det ska göras är svårt att säga, det kan vara så att för att en effektiv fotbollsträning ska kunna genomföras måste man vara försiktigt med mängden övrig träning. Det är ju trots allt det fotbollstekniska som är första prioritet, om man inte kan lära sig tekniska moment för att man är nedtränad slår hela idén bakut. Det krävs att man har ett genomtänkt upplägg. Det enda jag egentligen vill är att man testar gränserna, att man initialt sätter ribban lite för högt istället för att välja minsta motståndets väg. För en sak är säker, vi är inte i närheten av att träna för mycket.

Men för att träning ska vara effektiv kan man inte bara träna som en idiot helt utan tanke, se hur det gick för Elofsson när han tappade strukturen och därmed får vi en någorlunda stilig övergång till nästa steg. Hur vi gör för att träna bäst.

Om vi återigen tittar på den enskilde spelaren. Vad behövs för att bli bra på fotboll? Självklart de rent tekniska bitarna, passningsspel, förstatouch, tillslag, spelförståelse, förmåga att utmana och slå sin gubbe osv. När det gäller fysik vill man ha snabbhet, uthållighet, styrka mm. De flesta har väl spelat olika fotbollspel och känner till attributen, det vi vill göra är att hitta magin för att ge toppvärden i alla skills.

Ska man utveckla unga spelare en masse måste man fråga sig hur man sätter i system att ge spelarna de verktyg som behövs för att kunna prestera på elitnivå. ÖIS har ju som vi alltför väl känner till inte obegränsat med pengar och därför kan vi inte langa fram checkboken och pröjsa världens bästa ungdomtränare för att lära kidsen hur man lirar boll utan istället får vi se till att försöka utbilda folk på egen hand. Självklart handlar det om att få in bra folk från början, men våra möjligheter är som sagt begränsade även om det finns en poäng att så långt det går undvika föräldrar i tränarrollen.

Det man sen framförallt kan göra är att se till att ha personer med hög kompetens i övergripande positioner. Vår kära antagonist IFK Göteborg som ju får sägas vara på väg åt rätt håll med sin ungdomsverksamhet har Roger Gustafsson som guru för Änglagård, en tränare som coachat med viss framgång i Champions League, självklart kan det vara svårt att skaka fram personer med en sån CV men jag tror att det är extremt noga att man inte snålar när man anställer nån som ska ansvara för ungdomarna.

Ju mindre möjligheter man har att betala kompetent folk att träna de enskilda lagen desto viktigare blir det att det finns central styrning som fastslår hur vi vill att lagen ska träna från knattar upp till A-lag, helst skulle jag se att man försökte samla ihop så mycket kunskap som möjligt både vad avser ren fotbollsträning men även annan träning och satte samman en ”Bibel” för hur vi vill att träningen i klubben ska se ut för varje trappsteg som sedan de enskilda tränarna kan ha som stöd, sen är ju varje tränare självklart fri att komma med sina egna idéer utifrån dessa ramar. Denna bibel ska självklart utvärderas och revideras för varje säsong. Det finns förhoppningsvis nån slags röd tråd i ungdomsfotbollen redan nu, men jag skulle vilja se nåt riktigt ambitiöst och nytänkande.

Utifrån det man kommer fram till när man sätter samman sin träningsbibel får man självklart se till att utbilda de enskilda tränarna, kanske även erbjuda möjligheter för tränarna att fortbilda sig på egen hand på annat håll för att få in nya influenser.

Ska man sätta ihop en manual så måste man såklart börja leta kunskap. Först kanske hitta en arbetsgrupp med kunnigt folk både från fotbollen men även andra sporter samt träning och fysiologi i stort. Gärna plocka in folk utifrån så att man inte gräver bara där man står. Även folk inifrån men från andra idrotter bör nyttjas, jag brukar tjata om att ta hjälp från friidrotten och den kompetens som finns där. Friidrotten har massor av kunskap om hur mycket och hårt man kan träna, dessutom har de specialkunskaper kring snabbhetsträning och snabbhet är den enskilt kanske viktigaste spetsegenskapen för en fotbollspelare. Personligen skulle jag vilja se att samtliga ÖIS fotbollspelare körde specifik sprintträning ett par gånger i veckan från 12-13 års ålder.

Sen tror jag mycket på att åka till de framgångsrika akademier som finns runtom i världen och se hur de jobbar där. Vet inte hur mycket insyn man kan få men studieresor till Clairefontaine, Sevillas och andra storklubbars akademier, brasilianska ungdomsakademier, men kanske framförallt kolla hur de jobbar i lite mindre klubbar med gott rykte när det gäller att få fram unga talanger. Skulle tex vara spännande att se hur Röda Stjärnan jobbar, även om det knappast är en liten klubb så har man inte samma resurser som exempelvis Barca. Givetvis även snegla på IFK och andra skandinaviska klubbar. Jag tror dock det är viktigt att man inte försöker kopiera nån annan utan att man hittar den bästa lösningen för sina egna förutsättningar.

Tycker även det kunde vara vettigt att snacka med en sån som  Tommy Boustedt på hockeyförbundet som gjort underverk med svenska hockeys talangutveckling de senaste åren. Det är förvisso på förbundsnivå, men tror absolut att han kan sitta inne på mycket som är matnyttigt för en fotbollsklubb på elitnivå.

Vad gäller utbildning av tränare och influenser utifrån så har jag för övrigt en fundering som jag inte vet om den går att genomföra men jag tycker tanken är intressant iaf. Man brukar ju säga att den holländska tränarutbildningen är bäst i världen, holländarna får fram väldigt skickliga tränare, såväl seniortränare som ungdomstränare. Vore det inte en tanke att skicka iväg ett par två-tre killar och tjejer på stipendium från ÖIS att gå den holländska tränarutbildningen parallellt med studier i fysiologi, psykologi, mm som kan vara matnyttigt för en tränare på nåt holländskt universitet under ett par år, tränarutbildningen där är precis som i Sverige i fyra steg, men det sista steget är ett ”elitsteg” som jag tvivlar på att de låter ett gäng svenskar ta så totalt sett skulle en sån här specialutbildning ta en sisådär tre år. Studiemedel för tre år i Holland kan väl inte vara hopplöst att få nån att vilja stödja i stipendieform. Sen kan man lova de som gått utbildningen att ordna nån slags jobb när de återvänder. En lös tanke bara för att höja blicken från den svenska ankdammen.

Viktigt är iaf att man ser till att träningen som bedrivs är väl genomtänkt, speciellt om man ska upp i så höga träningsdoser som jag tycker man ska sträva efter, för att det ska bli effektivt och för att undvika skador. Som jag skrev tidigare så är en talang man måste ha om man vill kunna nå hela vägen förmågan att undvika skador. Och i vissa fall är det helt enkelt så att deras kroppar inte håller för tuffare träning, men det får man helt enkelt köpa, är träningen rätt upplagd kommer en hårdare träning snarare minska skaderisken. Dock viktigt att man redan tidigt börjar tänka på skadeförebyggande träning.

Ska man sen träna så mycket och ambitiöst som jag vill krävs även att man samarbetar med skolan. De flesta kommer inte att bli fotbollsproffs, så enkelt är det, då måste man se till att killarna har nåt att falla tillbaka på. Självklart ska man kräva att de spelare som ingår i ÖIS ungdomssatsning/akademi klarar sina betyg. Den riktiga satsningen bör starta när man fyller 13, innan dess tror jag det framförallt handlar om att bygga upp en kärlek till spelet och att få killarna att lira så mycket boll som bara är möjligt. Men från högstadiet kommer krävas att man jobbar tillsammans med skolorna i närområdet om man ska kunna lägga ner den mängd timmar som krävs. Jag vet att vissa idrottsgymnasium tex erbjuder sina elever att läsa program upplagda på fyra år istället för tre, borde redan finnas för ÖIS-spelare men om det inte gör det bör det fixas asap.

Ett annat problem har varit att få spelarna att ta det sista steget till att bli elitspelare. Många dyker upp som hyggliga junisar med vilja och hyfsad teknik men fixar aldrig att anpassa sig till seniorfotboll. Det jag tror man kan göra är att till och börja med är att redan från 13 års ålder aktivt pusha spelare uppåt i åldersstegen, så fort man ser att en spelare är bekväm på ”sin” nivå med tex 13-åringarna så flyttar man upp honom ett steg och blir han bekväm där får han ta ett steg till osv, sen om man märker att det börjar bli för tufft får han ta ett steg tillbaka. Strävan ska vara att alla spelar på en nivå där de måste prestera på max. Ska man arbeta på det här sättet krävs att alla är medvetna om vad som gäller, tränare såväl som spelare, ingen spelare ska någonsin behöva tappa sugen för att de inte får vara kvar på en ”nivå” om man bara ser till att alla känner till spelets regler. Då kan det istället ge blodad tand om man inser vad som krävs för att ta nästa steg. Det är även viktigt att det gäller hela vägen upp i A-laget så att spelarna känner att de verkligen kan gå hela vägen, den moroten kan betyda mycket. Detta görs såklart i viss mån redan idag men jag pratar om en mer uttalad målsättning att slussa spelare uppåt.

Tycker även att varje enskilt lag, redan från knatteåldern, ska spela i två serier en med jämnåriga och en med ett år äldre motståndare, dels för att vänja sig vid att möta äldre, dels för att få fler matcher.

När sen spelare tagit sig uppåt genom ungdomslagen och genom juniorlaget, eller tipselit äldre eller whatever, så kan ändå steget från junior till färdig allsvensk spelare vara för stort, utvecklingskurvor kan se väldigt olika ut för olika spelare. För att undvika att tappa bort spelare tror jag att man kan ha väldig nytta av satellitklubbar i lägre divisioner från div 1-2, vi brukar ju låna ut eller släppa spelare från juniorerna eller a-truppen till tex Ytterby och det brukar ju oftast betyda slutet på elitkarriären. Givetvis beror det för det mesta på att spelaren inte platsar på elitnivå, fanns ju en anledning till att han inte blev kvar från början, men i vissa fall tror jag även det känns som ett misslyckande att bli utlånad till en mindre klubb vilket gör att spelaren tappar sugen. Det problemet tror jag man kommer runt lite grann genom att ha uttalade samarbetesklubbar som man vet levererar spelare till A-truppen, likt Väsby Utd-AIK och HTFF-Hammarby. Väsby har ju funkat bättre än HTFF, förmodligen mycket för att de ligger högre upp i seriesystemet, men även såklart  för att AIK är en bättre skött klubb. Nu har jag iofs för mig att Göteborgs Fotbollsförbund har motsatt sig den här typen av lösningar, var iaf så förut, men det måste man ju kunna ända på, måste ligga i alla Göteborgs elitklubbars  intresse att ha ett sånt alternativ.

Ett samarbete med en mindre klubb kan även vara bra för de unga spelare som tycker att det är för mycket träning i ÖIS ungdomslag av en eller annan anledning. Det kan ju vara en tillfällig svacka och då kan nån säsong i en mindre klubbs ungdoms eller A-lag vara nyttigt. Överhuvudtaget måste ÖIS alltid erbjuda hjälp att hitta ny klubbar till spelare som inte platsar/orkar.

Nu har jag skrivit länge och väl men fortfarande bara skrapat på ytan hoppas iaf nån orkat ta sig hela vägen och förhoppningsvis kan det skapa lite debatt iaf. Tror A och O är att man börjar fundera på hur man ska göra för att bli bäst och hur man ska göra för utveckla inte bara den egna verksamheten i jämförelse med andra utan även hur man hittar nya vägar att få fram så bra fotbollsspelare som möjligt våga tänka utanför lådan som det heter i konsultvärlden.

On a completely different note, en av musikhistoriens märkligare genier gick ur tiden förra veckan så därför avslutar jag det här maratoninlägget så här.