Vergilius

Apr 212014
 

Hej. Sambadefensivs lilla hustomte tittar in igen lagom till premiären.

Någon timma kvar nu. Ännu en nystart i en serie utanför elitfotbollen. Ändå har man den där goa känslan man alltid har inför en ÖIS-premiär. Oavsett serie. Oavsett ekonomi. Oavsett trupp eller förutsättningar.

ÖIS ska spela seriepremiär och då mår man bra.

Det blev en kort vända tillbaka i elitfotbollen förra året. Vi baxade upp den där stenen från division ett till Superettan bara för att se den rasa ner lika fort.

Så nu står vi här igen vid foten av berget. Stenen är lika förbannat tung. Toppen är lika förbannat högt upp. Men vi står lik förbannat där med leenden på läpparna för vi vet att vi är öisare och vi är tillsammans här för att kånka, slita, dra, knuffa, garva, skrika och pressa upp den där stenen, det där klippblocket, till nästa avsats. Se er omkring på läktarna. Se er omkring på planen. Vi kommer få upp den där stenen och vi kommer att njuta av det.

Visst kan man drömma om en välskött förening. Med en ledning att ha förtroende för. Där det finns kompetens hela vägen från högsta posten ned till ungdomsleden. Så är nu inte fallet. Efter kaoset tidigare i våras börjar man fundera på om klubben inte styrs av avfällingar från Cirkus Cirkörs clownskola. Det finns onekligen en hel del att diskutera i frågan framöver men det lägger vi bakom oss nu när det är premiär. Spelet på planen är det som räknas. Kraften från läktarna är det som behövs.

Vi ska tillbaka till eliten. Första steget tas idag. Så hugg i varhelst ni kan få grepp för alla händer behövs när man ska lyfta klippblock.

Man måste tänka sig Sisyfos lycklig.

Nu kör vi.

Okt 042013
 

Så är vi då där. Fyra matcher kvar och placerade på nedflyttningsplats med tre poäng upp till såväl kval som säker mark. Vi visste ju egentligen redan före säsongen att det här läget kunde uppstå. Att det till och med var ganska sannolikt. Vi kom till spel med en ung, oerfaren trupp där vi, i brist på ekonomiska muskler, chansade på utveckling och entusiasm. Med en uttalad ovilja att chansa med ekonomin valde man att chansa med kvaliteten. Så vi visste ju allesammans att det skulle bli kämpigt. Inte blev det lättare när vi ganska sent förlorade vår mest erfarne spelare som vi sedan inte hade pengar till att ersätta. Men så spelade vi så bra på försäsongen. Visade att våra smågossar hade kvaliteter. Har kvaliteter. Och hoppet smög sig på. Det här laget är fan inte så dåligt. Vem behöver rutin? Vem behöver fler än tre centrala mittfältare? Jag lurades av detta. Även om jag till mitt försvar slängde in en brasklapp om att det också fanns en överhängande risk för att vi skulle behöva kriga i botten. Man måste ju täcka alla sina baser för att verka smart i efterhand.

(svaret på fråga två är för övrigt laget där mittfältare nummer tre blir sjuk och en av de två friska fältarna blir avstängd oftare än Vinny Jones)

Match nummer ett blev ett brutalt välkomnande men sen såg det lite bättre ut i några matcher, Emil Karlsson ledde styrkorna men blev för ensam med att bidra framåt och segrarna uteblev, Karlsson tappade formen, laget allt självförtroende och det där centrala mittfältet blev ett stort svart hål där en ung kapten sprang runt tyngd under bindeln och försökte förstå varför han hade så svårt att hänga med.

(svaret om du undrar Jakob är positionsspel, positionsspel, positionsspel, när tempot går upp kan man inte längre leva på bara aggressivitet och kvicka fötter)

Så då står vi då där några månader senare. Hösten virvlar mot vår härdade ÖIS-hud. Med en ny tränare men en seg gammal skosula till tabellplacering. Lantz är en intressant tränare, mer passande för det juniorlag vi sitter på då han ter sig mer fokuserad på individuell utveckling än vad Prytz var. Däremot är jag lite mer skeptisk om han är rätt tränare i det läget vi är i just nu. Han har i mångt och mycket fokuserat på att bygga upp ett spel men hans coachning har inte andats någon känsla av att ”helvete nu måste vi krångla oss över strecket”.  Åtminstone inte förutom de två senaste matchavslutningarna. Lantz ter sig mer som än tänkande tränare än en stor inspiratör som får spelarna att springa genom en bergsvägg. Generellt är en tänkande coach bättre på sikt men i desperata tider kan en Navysealskrikare vara bättre för att pumpa upp spelarna till att frusta sig till grisiga poäng i oktoberkylan.

Och spelarna behöver verkligen pumpas upp. De är så räddhågsna där ute. Självförtroende som en överviktig tonåring med kraftig akne. Superettans Lille Skutt som ligger och darrar där i botten.

Men nu är det Lantz som sitter där och han är som nämnt en intressant tränare. Laget HAR med något undantag sett bättre ut. Enskilda spelare har tagit kliv i rätt riktning, Jakob Eriksson har slutat springa åt fel håll med bollen, Johan Lundgren har snäppt upp sig och Oskar Wallén har gjort sina bästa minuter för säsongen de sista matcherna. Tyvärr har poängen uteblivit. Eller mer exakt de tre poängen. För jag vet inte vilken säsong i ordningen kryssar sig rödblått mot de nedre regionerna.

Jag önskar innerligt att ÖIS i fortsättningen sätter en policy att ALLTID gå för tre poäng. Oavsett motstånd och läge. En poäng är värd så lite i jämförelse och jag tror på det psykologiska värdet i att aldrig vara rädd att förlora sin poäng vid oavgjort läge är värt så mycket mer. Jag vet inte hur övriga supportrar känner men undertecknad är beredd att förlora enpoängare mot de gånger man faktiskt avgör matcherna. Är så vanvettigt trött på oavgjorda matcher. Det är ett fotbollens självbedrägeri under trepoängssystemet.  Rent statistiskt är det helt ologiskt att bevaka en poäng i en lång serie med tanke på att ett oavgjort resultat hintar om att lagen är ganska jämna, ergo bör man ungefär vinna respektive förlora hälften av gångerna. Då oavgjort endast ger en tredjedel av poängen blir matematiken ganska enkel. Då har jag inte tagit hänsyn till den tänkbara psykologiska fördelen en minskad rädsla för att förlora skulle kunna innebära.

Ett sidospår kanske men det är så frustrerande att spela oavgjort hela förbannade tiden. En sekvens jag har svårt att släppa är mot Sundsvall då vi fick ett inkast högst upp på offensiv planhalva i 95e minuten i en match där fjärdedomaren visat fem minuters tillägg. I straffområdet finns Mourad och Wallén, två killar med sina absoluta styrkor i boxspelet och fysiken, mot två trötta GIF-mittbackar, Åhlander hade gått på knäna från minut 60. Övriga ÖISare är på defensiv sida boll. Då väljer vi att bara försöka låsa fast bollen på offensiv planhalva sista 20 sekunderna för att säkra en poäng. Länge sen jag var så arg på mitt lag. Så. Fruktansvärt. Arg.

Nu har jag malt på om allt dåligt under säsongen. Som om ni inte redan känner till allt detta. Doom and gloom har varit temat för oss ÖISare ett bra tag nu. Vi har ju fått vänja oss vid tuffa tider det senaste decenniet så vi börjar bli rätt hårdhudade. En nedflyttning kryper allt närmare.

Men.

Frågan är hur stor katastrof en nedflyttning skulle vara?

En av poängerna med att hålla ned kostnaderna var att vi skulle ha råd att åka ur igen. När jag diskuterade satsningen på unga spelare i våras var en av mina käpphästar att om man väljer en sådan linje, som jag anser är helt rätt för en klubb i ÖIS läge, måste man hålla fast vid den. Våga vara långsiktig. Ta motgångar utan att få panik. Lära av misstagen. Bli bättre. Försöka igen. Då får vi kanske ta en nedflyttning även om det suger nåt så djävulskt, speciellt med tanke på att detta laget med små justeringar, lite individuell utveckling och bättre självförtroende absolut kan etablera sig i SE. Men nu är det som det är och då är det viktigt att man inte går i taket och helt byter spår.

Dessutom är det ju inte slut än. Vi har tre poäng upp till bägge strecken. Endast J-Södra har bättre målskillnad. Vinner vi resten får vi kvala(om inte Värnamo börjar vinna sina matcher med ett par bollar). Nu är knappast fyra raka troligt med tanke på hur det har sett ut men kan vi bara hålla häng på Värnamo till sista omgången kan allt hända. Vi har sett bättre ut på sistone, dessutom börja man kunna skönja lite form på ett par offensiva spelare. Så det är inte kört.

Grejen med Lille Skutt var ju dessutom att han trots sin rädsla alltid visade mod när det väl kom till kritan.

Så hoppa mina små vita kaniner! Hoppa!

Det hade ju varit en snygg slutkläm men när jag nu fått tummen ur och slänger upp ett inlägg tänkte jag passa på tre ”korta” kommentarer.

För det första. Jakob Lindström. Jag hade inte tänkt mig några större spelaranalyser, får komma efter säsongen, men jag har jag ju slängt iväg några hugg mot vår kapten så jag känner att jag vill förtydliga lite. Jakob har tvivelsutan haft en tung säsong. Han har hamnat fel, haft svårt att hänga med, hans svaga positionsspel har blivit exponerat, lägg till detta att han slitit med självförtroendet och kaptensbindeln har sett ut att väga som en mindre järnhandel. Inget bra år. Grejen är att pojken har ett stort spel i sig, han är kvick i fötterna, bra på att vinna boll, ovanligt bra defensivt en mot en för en svensk innermittfältare, hygglig passningsfot om han får lite tid, dessutom har han förmåga att löpa med boll och vara på plats i boxen då det vankas målchanser. Därför är det så gäckande att han inte får till det. Grejen är att jag tror det krävs ganska små justeringar för att han ska hitta rätt och det är dessutom saker som går att coacha. Få tydliga instruktioner kring vilka utgångspositioner han skall ha, lära sig ta några steg ner i banan för att hamna på rätt sida, få upp blicken i det defensiva spelet för att plocka upp spelare innan de blir hot, ta rätt löpväg för att komma rakt in i duellen istället för ett steg bakom(hur ofta ser man inte honom springa rakt in i bakhasorna när en justering på några grader skulle göra att han vinner bollen klockrent) och kanske lite täckaytorskola med Henrik Rydström. Positionsspel. Positionsspel. Positionsspel. Lantz kan vara rätt man på rätt plats för Il Capitano. Jag var för övrigt ganska positiv till att han fick bindeln men med facit i hand var det ett misstag. Det blev för mycket för en ung kille som gjorde första säsong på elitnivå. Oh well, det lär ha stärkt honom och jag hoppas han får fortsätta till nästa år, kan lika gärna låta honom växa in i det. Det finns en spelare här. Hoppa lilla vita kanin! Hoppa!

För det andra. Ekonomin. Gellerman har redan visat på frågetecknen kring vart pengarna tar vägen. Vi har tillräckliga inkomster för att vara ett lag på övre halvan i SE. Förhoppningsvis handlar det om gamla degar från krisåren som ligger och surar. Förhoppningsvis kan vi klara att hålla uppe inkomsterna tills alla gamla ankare plockats väck. Förhoppningsvis kan vi få än mer transparens gentemot supportrarna vad avser ekonomin. Förhoppningsvis kan vi supportrar betala tillbaka genom att bibehålla passionen för klubben trots alla motgångar. Vi kan vända det här. Jag tror verkligen det.

För det tredje. Vår juniorverksamhet verkar på väg att implodera. Även om man bortser från alla gråtande anhöriga till spelare som beklagar här och på andra platser så är det nåt som inte stämmer med klubben ungdomssatsning. Ska vi köra på linjen att utveckla unga spelare måste vi ha en ungdomsverksamhet som hör till de bästa i Sverige, i Norden. Det är vi inte i närheten av. Hoppas man jobbar på att förändra och förbättra och inte blir defensiva när det uppstår kritik. Vi lär få återkomma i ämnet.

Jaja nu ska jag ge mig. Fyra matcher plus eventuellt kval kvar. Östersund på lördag. Inget att spara på. Boom boom. Swap  swap. No more doom. No more gloom.

Det finns Fergie time. Och det finns Lille Skutt time.

Hoppa mina små kaniner! Hoppa!

 

Åtta omgångar in. Åtta poäng ihopskrapade. En poäng per match. För att hamna på kvalplats nedåt ifjol behövde man exakt just en poäng i snitt. Nu är det ju långt kvar och serien är ytterst tajt. Som en stor poet skaldade en gång ”the loser now will be later to win”. Men med en färsk 1-5 torsk börjar kraxandet från olyckskorparna som på kommando. Det är bäst att vi börjar simma om vi inte vill sjunka som en sten liksom.

Det kan verka som om jag bara hittar tangentbordet när vi rödblå spelar i moll. Först efter den tafatta premiären och nu dyker jag upp likt en bitterhetens gubben i lådan när vi blir bankade med 1-5. Jag lovar att det bara är en slump baserad på när min tid har tillåtit mig att skriva, hade en smärre ambition att skriva nån form av djupare matchanalys efter varje match men det sprack såklart. Jaja hursomhelst det är inte medvetet att endast skriva när det går dåligt. Jag fröjdas inte att gotta mig i våra misslyckanden eller tycker det är roligast att skriva om hur usla alla är. Jag lovar.

Dessutom är inte denna text menad att vara speciellt dyster. Tänkte försöka mig på en sammanfattning av de sju seriematcherna plus en cupmatch sen jag plockade fram motorsågen efter insatsen i premiären.

Först vill jag bara lite kvickt nämna torsdagens(som jag först råkade skriva trosdagens, freudiansk slipp om mina klädvanor på veckans fjärde dag, prepubertal humor eller bara ett banalt misstag, ni kommer aldrig få veta…) match. Jag skrev ovan att jag inte tänkt vara överdrivet negativ, men låt oss fastslå en sak, vi blev slaktade igår. En förlust med 1-5 är aldrig annat än en utklassning, visst kan man prata om att det rann på lite onödigt på slutet, att vi fick två tveksamma straffar mot oss, att siffrorna inte speglar matchbilden men inte ens Bagdad Bob skulle komma undan med att säga att vi var det bättre laget. Visst vi puttade runt bollen snyggare på mittfältet men vi var klart sämre i de yttre tredjedelarna och tyvärr för oss är det ju där fotbollsmatcher till syvende och sist avgörs. I den defensiva 33 procentaren var det alldeles för obestämt och det saknades noggrannhet. Offensivt är det för få spelare som känns farliga ofta är det bara Emil som hotar, bitvis med viss hjälp från Lundgren i kombinationsspelet, men eftersom denne tenderar att ligga långt bak i utgångsläge är det endast Karlsson som är ÖIS anfallsspel en majoritet av tiden. Seb Ohlsson kan bidra med en del när han har sina matcher men mot Varberg försökte han mest hitta sin position på det centrala fältet och när han började göra det såg det ut som om han flyttades ut på kanten.

Dessutom gjorde vi vid ett par tillfällen en sak som är väldigt frustrerande och tyder på att det är få spelare som har det offensiva självförtroendet just nu. Fler än en gång kom öisare rättvända långt in på offensiv planhalva, dessutom med hygglig fart, men istället för att gå på genombrott, leta instick centralt i banan eller gå på skott valde man att spela ut bollen mot kanten för att hitta ett inlägg som sällan resulterade i något farligt. Visst ska man nyttja hela banans bredd och använda kanterna, fråga bara Bosse Pettersson, men när man har bollen under kontroll centralt på den offensiva tredjedelen måste man oftare än inte sträva efter att hitta lösningar centralt. Det är inte alltid man hittar en förstklassig målchans men man får frisparkar i farliga lägen och trycker tillbaka motståndet, visar att här är vi.

Känns kanske lite galet att lägga fokus på offensiven när vi släpper in fem bollar men målen vi släpper in handlar framförallt om tappad koncentration och vi har sett att vi kan sköta försvarsspelet. Anfallsspelet är mer av ett allmänt problem.

Och det för oss osökt in på den rödblå säsongen sett över de första omgångarna. Jag var väldigt kritisk efter första matchen men jag tycker att laget sen dess har höjt sig och visat att man hör hemma i Superettan. Redan match nummer två såg det bättre ut, den matchen brände vi ut oss redan första kvarten med en slev uselt försvars och målvaktsspel, men efter den katastrofinledningen så höll vi ihop det väl mot ett Assyriska som vid sidan av Örebro varit seriens bästa lag över de första åtta omgångarna.

Men det var först efter segern mot Brage som det kändes som om det här laget hade vad som krävdes. Inte så mycket för de tre poängen även om de givetvis var välkomna. Inte heller för att vi spelade speciellt bra för det gjorde vi egentligen inte. Utanför sättet laget tog sig samman och krigade ner dalalaget. Man visade att man var beredda att hitta sätt att vinna matcherna även om det kanske inte var det mest eleganta. Då kändes det verkligen som att det här laget kommer finna ett sätt att ta de poängen som krävs för att hålla laget kvar. Så mycket attityd, vilja och förmåga att ta lärdomar från matcherna finns i truppen. Den känslan har jag fortfarande kvar trots att maskineriet hackat lite på sistone.

Jag skrev efter premiären att hur framgångsrika vi blir den här säsongen kommer vara avhängigt av hur snabbt spelarna kan lära sig under säsongen. Efter Bragematchen kändes det som om vi hade ett gäng savanter i truppen.

Landskrona kontrade vi sönder av bara farten. En bra känsla blev bättre innan det rasslade till av grus i maskineriet och savanterna behövde plötsligt läxhjälp.

Men hur mycket grus pratar vi egentligen här? Inga gibraltarklippor om ni frågar mig. Vilket ingen har gjort men jag svarar ändå.

Gruset kom i form av en derbyförlust mot GAIS där vi blev brutalt kn…brända av en domarinsats som är bland det bisarraste jag sett, man ska undvika ondgöra sig över domaren, men ibland är det omöjligt. Inget att göra åt och bara att släppa, de gör sitt bästa, men herregud. Sen är det två 0-0 matcher mot GIF Sundsvall som är ett topplag i serien och en lite menlös match mot J Södra där laget aldrig ger sig själv riktigt chansen. Inga katastrofer spelmässigt om än långt ifrån perfekt. Sen då debaclet mot Varberg där laget måste rannsaka sig själva, bryta ihop och komma igen.

Självklart ska man inte strö för mycket rosenblad över de senaste fyra matcherna men tycker inte man kan dra från dessa matcher något som säger att vi inte håller för superettan.

Därmed inte sagt att det saknas brister och saker som behöver förbättras. Varbergsmatchen och även insatsen mot Assyriska i omgång två visar att när laget tappar fokus rasar försvarsspelet, vi har ingen så pass stark defensiv ryggrad att vi kan slappna av i försvarsspelet och ändå lösa det. Men man har också visat att det finns ett habilt försvarsspel när skärpan är på plats. Det dåliga positionsspelet vi såg från mittfältet i den första matchen har korrigerats till största delen, även om man ibland tappar koncentrationen och hemfaller i gamla synder.

Det som oroar mer är då anfallsspelet. Det blir väldigt mycket Emil mot resten. Vissa bidrag från Seb Ohlsson och även Johan Lundgren de gånger han hinner fram, dock saknas det sista lilla från dessa två. Ricky och Oskar glimtar till ibland men de känns sällan som de hotar. Det blir lite för enkelt för motståndarna att spela försvarsspel, håll koll på Emil, vilket som tur var inte varit det lättaste så långt, så löser man defensiven mot rödblått. Så kan det inte vara, Karlsson lär knappast kunna hålla toppformen över 30 matcher, det kommer alltid dippar. Och då måste fler spelare bidra.

Det handlar å ena sidan att höja sig individuellt. Men även att få in ett allmänt tänk bland spelarna. Som det är nu tar man oftast lite fega, simpla beslut offensivt, som nämndes ovan spelar man bollen ut mot kanten när man har läge att hitta lösningar centralt, det handlar om att ta löpningar med och utan boll in mot de ytor som är farliga, avgörande målet i CL-finalen igår är ett lysande exempel på en sån löpning utan boll av Robben, full fart in i ytan där målen görs. För rödblå del såg man motsatsen med boll mot Varberg när Hall, eller det var nog Sahlin, fick bollen i vänster innerläge med gott om yta och fart och istället för att ta den farten, skära in centralt och gå på avslut, väljer att sänka farten, stanna mer perifert och slå ett förvisso ok inlägg som inte blir farligt öht. Dessutom har vi en tendens att leta Emil hela tiden, eftersom spelarna vet att han kan lösa nästan alla situationer. Vilket är fair enough, han är i bra form, spelare i form ska ha bollen, men då måste man också ge honom möjligheter genom att bege sig iväg i offensiva löpningar. Inte bara vänta och se vilket i princip alla utom Johan Lundgren tenderar att göra.

Så det finns mycket att jobba på offensivt och är det något som oroar så är det just det att vi är väl med i matcherna men inte kan göra det där målet som tippar över poängen på vår sida. Något som gör att man får kämpa ont för varje poäng.

Vi ska dock inte glömma bort att vi haft ett tufft schema där vi mött tre av de fyra topplagen samt spelat ett derby. Dessutom har vi många spelare som gör sin första säsong på den här nivån och generellt är det lättare för defensiva spelare att ta det där klivet smärtfritt varför det är naturligt att anfallsspelare har lite kämpigare i början. Återigen. Det kommer an på hur snabbt spelarna kan lära sig att hantera elitfotboll hur vi klarar oss den här säsongen.

Att vi har en tunn trupp som ibland kommer kräva en del pusslande när vi får skador och avstängningar visste vi sedan innan. Inte mycket att göra åt. Med det sagt, ska vi värva någonting i sommarfönstret så är det någon som kan hjälpa Emil offensivt att ge laget de där målen som tippar vågskålen i jämna matcher. Det kan vara skillnaden på nytt kontrakt eller nedflyttning.

Rent individuellt så här långt var ju Peter Abrahamsson i nån mening lagets på förhand stora stjärna, han var spelaren som kompisar som håller på andra lag kände till och frågade kring. På pappret vårt kanske starkaste kort och en av seriens bättre målvakter. Tyvärr har han inte riktigt levt upp till sitt rykte, visst har han gjort en del klassräddningar, men det har också varit bitvis svajigt och han har inte spridit det lugn och den trygghet man hoppades på. Vilket i mina ögon är viktigare än något annat för en målvakt. Peter kan bättre.

Bengtsson har för mig varit den kanske största överraskningen, senast vi spelade SE hade han svårt att hänga med och man tänkte väl att två säsonger i söderettan knappast skulle gjort honom vassare men han har varit hur säker som helst, sliter som en galärslav och lyckas även komma fram offensivt ibland. Han är inte Cafu men en härlig start på säsongen för veteranen och ett lysande exempel för småknoddarna i laget.

Leinar har också varit lite bättre än jag hoppats även om han varit mer upp och ner än Bengan, ibland har han lite svårt att hänga med i djupled och ibland klickar samarbetet med mittbackskollegan men Leinar är en kämpe och hans pondus betyder mycket för laget, dessutom ett ständigt offensivt hot på fasta.

Adam Rosén har varit bitvis lysande. Att han ter sig lite skadebenägen är oroande men han har under stunder visat ett mittbacksspel som är det bästa jag sett i rödblå tröja på många år, kombinationen storlek, hygglig bolltouch och en ok snabbhet för en så stor spelare kan ta honom långt, tillsammans med Emil Karlsson bäste öisare så långt.

Azulay började lite tveksamt men har spelat upp sig, jäkligt rivig, ibland i överkant, trygg med bollen, ibland i överkant, i slutet av året gissar jag att han är en av våra bästa spelare, lär sig varje match.

Sahlin har inte kommit rätt in i säsongen, vill så mycket men spelar utan självförtroende och pondus, bollträffen är långt borta. Hade dock ett närmast episkt inhopp mot GAIS som ensam mittback. Det kanske är hans roll?

Hall har inte spelat så mycket, fick inte ut mycket mer än ett par ok kombinationer med Sahlin mot Varberg, lite lära och se säsong för honom där han troligen kommer få hatta runt på olika positioner.

Bratt har redan fått pröva på hattandet ordentligt. Han har fått agera Prytz potatis. Han sätter honom överallt på planen och Bratt går in med maximal inställning och så så utdelning. Ännu dock ej fått spela desto mer på sin position. Skön attityd får man ge honom.

Jakob Lindström är våran viktigaste spelare, vi måste ha honom på planen och i form. Så enormt mycket tryggare med honom på plan trots att han ännu inte hittat maxnivå, åtminstone inte i det offensiva spelet, som rivjärn och bollvinnare var han lysande fram till sin skada.

Johan Lundgren har sprungit mer än vad Romario gjorde under hela sin karriär de inledande matcherna. Initialt mest fokuserat på försvarsspelet och ibland blir det lite för mycket springa och för lite tänka, men glimtar till med fina offensiva aktioner. Också en spelare jag tror kommer lyfta ju längre säsongen går.

Sebastian Ohlsson var jag hård mot premiären, men trodde samtidigt att han kunde lära sig under säsongen. Den inlärningskurvan gick snabbare än jag trodde, redan match två var han vår bäste spelare under första halvleken och har snabbt visat att han kan prestera på SE-nivå. Dock fortfarande ojämn och har svårt att sätta pricken över i:t, grädden på moset. Måste jobba på tillslaget på såväl avslut som inlägg, vet inte om det handlar om att han stressar iväg bollen eller att han likt Fredrik Ljungberg helt saknar bra bollträff. Likte Fredrik Ljungberg skulle jag också gärna se mer diagonallöpningar in i boxen och mindre spel i periferin. Defensivt har han i stort sett varit kanon sen premiären. Härlig inställning och kamp. Visar vinnarskalle. Kan han bara få till sista passningen/avslutet kan det bli bra det här.

Jakob Eriksson är snabb. I övrigt har han inte visat mycket av värde. Otroligt svårt i defensiven. Ligger sällan rätt i positionerna både framåt och bakåt. Vilket är synd för när han väl får bollen i bra lägen slår han i princip samtliga försvarare i serien på ren jäkla utväxling. Jobbar han på positionsspel, en mot en situationer defensivt och inspel kommer han bli en mardröm för seriens ytterbackar. Han är snabb.

Johan Hedman har inte haft den lättaste av säsonger. Lite skador. Spela på ovan position. Samtidigt som han letar tempot. Men han har ändå gjort det helt ok, han letar ständigt offensiva lösningar, vilket ibland blir lite övermodigt men det behövs spelare som vill slå den avgörande passningen och inte bara den enkla lösningen. Problemet är väl när han ska spela som en av två centrala fältare att det blir lite för många farliga bolltapp. Jag gillar dock Hedman, ger alltid sitt yttersta, förhoppningsvis får vi se honom i hans mer naturliga roller längre fram i banan fortsättningsvis.

Emil Karlsson har varit vår bästa spelare så här långt. Han krigar, löper, är stark som en oxe, skapar chanser och är som sagt hela vår offensiv en klar majoritet av tiden. Han är inte klinisk i sina avslut men jag tycker inte man måste vara det för att vara en bra offensiv spelare, Karlsson har producerat på varje nivå han varit och så även i Superettan. Inga jämförelser i övrigt men Shevchenko var en annan spelare som ofta skapade massor men vars avslutningsprocent var sådär, hans produktion var det dock absolut inget fel på och intressant nog sågs han tillslut som en klinisk avslutare… Detsamma lär knappast hända med Emil men jag är nöjd så länge han gör mål, skapar målchanser och är ett ständigt hot. Skulle gissa att han är det första spelaren motståndarlagens coach går igenom under matchgenomgången. En lite märklig sak med Emil är att han ofta bara lyckas med ett skickligt tekniskt nummer per spelsekvens, det är som om han är en rollspelsfigur som bränner all sin mana direkt och sen inte har något kvar till nästa utmaning. I övrigt en kanoninledning av Emil som var lite ifrågasatt inför säsongen, bra defensivt också.

En som inte haft någon kanoninledning är Oskar. Han glänser till ibland men de farhågor om att hans tempo och fart inte skulle klara nivåhöjningen har tyvärr besannats. Man ska dock komma ihåg att Oskars styrka är boxspel och att hålla ifrån sig försvarare i statiskt spel. Vi har inte haft speciellt mycket tryck offensivt än så länge den här säsongen, mest handlat om omställningsspel och där är inte unge herr Wallén någon hjälte. Visar ibland att det både finns en bra avslutare och targetplayer samt en hyfsad fotbollshjärna. Ge honom tid och lite mer öisboll på offensiv planhalva så tror jag det kan lossna. Men jobba på fotarbetet Oskar!!!

Ricky är i nivå med Sebastian vad avser ojämnheten, men sämre defensivt och klenare i kroppen. Har dock sekvenser där han hör till en av få som hotar offensivt och då anar man en poängspelare. Personligen tycker nästan jag att han är vassare på en kant, som forward är han för svag i kroppen för att kunna ta sig runt försvararna och än så länge har han inte visat någon kvalitet i avsluten. Då är hans inlägg/inspel vassare.

Filip Holländer höll jag på att glömma bort. Har inte alls kommit rätt in i säsongen. Noll självförtroende. Helt förvirrad ute på planen och ser svag ut fysiskt. Svagare än ifjol. Vet inte om det är skadorna som gjort att han tagit ett steg tillbaka men jag hoppas verkligen att han hittar tillbaka på rätt spår för det finns en spelare här. Skulle vara helt avgörande för bredden på centrala fältet om han hittar spelet igen.

Daniel Paulsson och Henrik Carlsson har spelat för lite och för hoppigt för att man ska få en bild, men det lilla man sett ser Daniel lite för klen ut fortfarande medan jag blev sugen att se mer av Henrik efter inhoppet senast, ter sig redan redo rent fysiskt sen får man se om han har tempo och kvalitet för att klara det. Ge honom en halvtimma som forward bredvid Emil?

Det var allt tror jag. Kan ha glömt nån spelare men flickvännen vankar av och an bakom mig. Dags att avsluta. Degen i eftermiddag. Förhoppningsvis kan laget höja offensiven och hålla skärpan defensivt. Jag tror fortfarande på det här laget, även ifjol fanns det frågetecken offensivt, då löste det sig. Som sagt är det lättare för defensiva spelare att kliva upp en nivå, jag tror och hoppas att det finns potential för förbättring hos flera av våra offensiva spelare, främst Seb och Oskar, även om jag såklart gärna skulle se ett nyförvärv på forwardssidan men vi vet läget. Vi får lita på det vi har. Jag har fortfarande hopp. Det här är en trupp knökfull med vilja att förbättra sig. Hoppas våra coacher har vad som krävs för att förädla detta.

Bränn Värmland!!!

 

 

Eller åtminstone knäck Degerfors. I eftermiddag. Ses och hörs.

 

Premiärer alltså.

Som upplevelser betraktade är de sällan annat än antiklimax och besvikelser. Har man gjort en bra försäsong går man in med allt för stora förväntningar. Har man gjort en dålig försäsong går man in med den fromma och naiva förhoppningen att laget sparat det bästa till de viktiga matcherna. Upplagt för en fadd känsla när matchen är över alltså.

ÖIS anno 2013 var definitivt inget undantag.

Hade på förhand försökt dämpa mina förväntningar. Mycket har förvisso varit positivt under försäsongen, inte bara skalperna vi tagit i form av allsvenska klubbar i reda tävlingsmatcher, utan också sättet på vilket laget genomfört sina matcher. Tydligheten, den taktiska tryggheten, omställningarna, fasta situationer, modet, intensiteten. Det har helt enkelt sett bra ut. Men samtidigt var det bara försäsong, alldeles för många lag har lekt världsmästare under försäsongen för att sedan krascha totalt när det blir dags för verkligheten. Det var den inställningen jag försökte gå in till matchen med. Men så minuterna före avspark kommer drömmarna om ÖIS det självspelande pianot.

Sen börjar matchen. Och pianot går i backen med en massiv och falskt klingande smäll.

Först av allt ska vi minnas att det bara var en match. En premiärmatch till på köpet med allt vad det innebär av premiärnerver, speciellt för ett lag komponerat av unga och oerfarna spelare. Nervositeten syntes väldigt tydligt hos vissa spelare, man försökte forcera fram passningar som inte fanns, glömde bort fundamentala detaljer i försvarsspelet och rusade in i situationer utan tanke.

En premiär är som sagt en premiär. Men precis som övriga 29 matcher är den värd tre poäng och oavsett premiärnerver är det aldrig ok att falla ur ramen som laget gjorde.

Vi mötte ett Falkenberg som ligger ganska nära definitionen på ett superettanlag, möjligen något högre speltekniska ambitioner men dessa lär minska när serielunken infinner sig. Laget lär med största säkerhet landa på platserna 5-13 beroende på hur man får spelet att stämma och deras forwards hittar målet. Lite förenklat kan man säga att det var Superettan vi mötte igår. En väldigt bra måttstock på vad vi har att vänta oss. Och om premiären är någon som helst indikator har vi en lång säsong att vänta.

I princip alla farhågor man haft inför säsongen bockades av. Ynglingarna överlag såg för valpiga ut. Leinar såg för långsam ut. Anfallarna såg för trubbiga ut. Bänken såg för tunn ut. Innermittfältet såg för ensamt ut. Dessutom tillkom ett par ytterligare orosmoln, mer om detta senare.

Om man gör ett försök att bryta ner matchen rent taktiskt och speltekniskt så såg det initialt ut som om vi var hyfsat med i matchen, men med facit i hand var detta snarast en chimär. Falkenberg var redan från start mycket tydligare i allt de gjorde, de hittade spelytor och offensiva löpningar, slog den raka bollen när det behövdes, fick med sig mer folk i anfallen och var tryggare i sin defensiva organisation. Laget fick sedan relativt snabbt kontroll över mittfältet, vilket gjorde att man fick bättre kvalitet på bollarna fram till forwards, kunde styra spelet högre upp i banan och efter cirka 20 minuter hade man matchen precis där man ville ha den och släppte egentligen aldrig greppet även om man föll lite djupare och gav oss möjligheten att skapa ett fåtal halvchanser. Det var Falkenbergs match från start till mål och vi var egentligen aldrig riktigt nära.

FFF gjorde alltså en habil insats. ÖIS insats då? Vad gick fel? Mycket av det som funkat så väl på försäsongen var som bortblåst. Tydligheten och den fina organisationen som vi sett var borta. Likaså var de offensiva löpningarna och omställningsspelet.

Det som frustrerade mig mest var att våra fasta situationer som hållit bra kvalitet hela våren var så bedrövliga. Man kan komma fel in i en match men när det är dags för premiär är det verkligen inte läge att tappa fokus på fasta. Gör om. Gör rätt.

Vi hittade aldrig rätt i positionsspelet på mittfältet, något som också har svajat bitvis under tränings och cupmatcher, men de gånger så har skett har laget lyckats jobba sig in i matchen och hitta rätt i positionerna. Så icke den här gången. Såväl Jacob Eriksson som Sebastian Ohlsson fuskade i försvarsspelet vilket gjorde att våra två innermittfältare fick en hopplös uppgift att vinna boll och kontrollera Falkenbergs centrala fältare. Och de gånger de väl fick tag i bollen fanns det mest ensamma spelare långt från motståndarmålet som tog ofarliga offensiva löpningar.

När man tappar mitten kan man ibland kompensera med en välfungerande backlinje, individuella prestationer från forwards och bra fasta. Vi fick inget av detta. Vårt mittbackspar var illa samspelta, vår vänsterback stötte bort sig gång efter annan, våra forwards kändes egentligen aldrig farliga. Och våra fasta situationer var som sagt helt menlösa.

Individuellt då? Peter har fått en del positiv kritik efter matchen, jag håller inte riktigt med, visst hade han någon hyfsat räddning men han var samtidigt väldigt otajmad och all hans pondus från försäsongen var puts väck. Målen är väl inte jätttemycket att säga om även om frisparken inte är otagbar i den höjden och med den farten. Överlag en lite darrig insats. Bengtsson var rätt ok, stängde sin kant hyfsat men framåt hände inte desto mer, han tar iaf alltid kampen. Leinar såg långsam och stel ut, samarbetet med Azulay var inget vidare och de båda hade svårt att få grepp om firma Sköld-Rodevåg. Azulay blandade verkligen och gav, hade en del bra aktioner då han reparerar för sina medspelare, samtidigt försöker han göra saker lite på eget bevåg i backlinjen, han har en tendens att spela individuellt försvarsspel istället för att samspela med sina medspelare som en enhet. Drar på sig alldeles för många klantiga frisparkar i farliga lägen. Sahlin var bedrövlig, gick bort sig ett flertal tillfällen då han jagar boll och offensivt var hans vänsterfot under all kritik. Varför fick han fortsätta slå hörnor? Hannes måste höja sig annars ser jag hellre Hall där.

Sebastian Ohlsson är själva arketypen för en junior som gör sin första riktiga seniorsäsong, han är valpig nog att fylla en hel kennel. Som det såg ut mot FFF behöver coach smyga in honom långsamt, låt honom göra inhopp i slutet av matcherna då han kan nyttja sin skicklighet med boll att röra om i grytan men absolut inte från start. Bedrövligt positionsspel, fuskar defensivt, överdriver sina offensiva aktioner. Jag ser hellre en mindre skicklig spelare som sköter sina lagmässiga uppgifter hyggligt än den förvirrade Ohlsson. Därmed inte sagt att Sebastian inte kan lära sig, han har mycket boll i sig och med erfarenhet kan vi ha en riktigt bra spelare här relativt tidigt under säsongen. Men just nu känns det som om vi slänger en cocker spanielvalp till vargarna. Lindström hade ingen enkel uppgift med två yttrar på egna äventyr och forwards som aldrig hotade, han stred tappert men förlorade mittfältet rätt snabbt. En svår uppgift men samtidigt gjorde han för lite av de möjligheter han ändå fick att ta tag i taktpinnen för att vara godkänd. Lundgren hade ju samma läge som Lindström, sprang mycket, hamnade bitvis ur position men var samtidigt nästan ende Öisare som kändes något sånär farlig offensivt. Jacob Eriksson fuskade även han i defensiven, vill väldigt gärna ligga på rulle ute på sin kant för att kunna utnyttja sin fart, men när han ligger likt en kantspelare i handboll och väntar på lägen får det till följd att våra bollvinster blir så långt ner i banan att när han väl får bollen blir han väldigt ensam och får svårt att skapa något av värde. Vilket är synd eftersom han slår sin ytterback nio gånger av tio. Jag sågade Sahlin ovan, till dennes försvar ska sägas att han fick tveksam hjälp av Eriksson.

Wallén såg precis så temposvag ut som man oroade sig att han skulle göra på SE-nivå, förvisso stark i kroppen men aldrig riktigt nära att hota offensivt, kändes som han var för sent på plats hela matchen, var liksom långt från alldeles för många situationer. Han lider mycket när övriga laget inte ger understöd framåt. Emil var like tandlös han, en av Emils styrkor är att han inte bara löper mycket på topp utan han löper med syfte, han löper med övertygelse, det är inte bara slentrianmässigt för syns skull. Det gör att han ofta är ett ständigt hot i djupled och runt den offensiva tredjedelen. I tisdags saknades den övertygelsen i hans offensiva löpningar och då är han bara en relativt begränsad fotbollsspelare som springer mycket.

Inhopparna var inte några jätteinjektioner, Bratt hade en snygg första aktion men försvann sen in i meningslösheten.

Bytena var överhuvudtaget lite märkliga, när spelet inte stämmer och man ska jaga slumpmål för en heroisk vändning måste man förenkla och få in spelare som kan förändra matchbilden. Inte hacka ihop någon sallad till spelsystem med spelare på ovana positioner. Och inte ta ut vår bäste boxspelare hur usel han än varit. Kändes som Prytz och Karlén försökte vara lite för Mourinhosmarta där. De stora analyserna bör komma i efterhand. Analysen den här gången verkade vara att vi inte ”kom upp i nivå”…

Så sammanfattningsvis en svag premiär. Vi kan bättre. Det viktiga för det här laget är att man inte tror att man är ett topplag i den här serien. Då kan man faktiskt komma att bli ett topplag i den här serien. Såna kvaliteter finns det. Utfallet av den här säsongen kommer vara starkt avhängigt av hur snabbt spelarna(och tränarna) kan lära sig av sina motgångar och framgångar. Hur snabbt man kan korrigera och anpassa sig. Förhoppningsvis redan till matchen mot Assyriska som jag ser som ett topp 4 lag i år. För att premiärens debacle snabbt ska vändas till framgång krävs att laget hittar tillbaka till det man gjorde så bra under försäsongen. Att man är noggrann med grunderna. Inte fuska, hitta positioner i försvarsspelet och jobba utifrån det. Tydlighet i de offensiva löpningarna, bestämda i omställningarna, få med mycket folk i anfallen när man väl går iväg. Noggrannhet på fasta. Varje gång. Under säsongen måste man även lära sig ta frisparkar på rätt ställen, cynism ni vet, se David Svensson i Falkenberg för bildbevis.

Dessutom måste laget ha A for effort i varje match. Varje match.

 

Det var premiären. En match. Inte världens undergång. 87 poäng kvar att spela om. Vinner vi resten vinner vi med största sannolikhet serien. Vi har allt i egna händer.

 

Ramblin’ On My Mind

 Inlägg av kl 13:21  Superettan
Feb 042013
 

Så rullar den så sakta igång. Försäsongen. Säsongen 2013. Superettan. Vi har lämnat kolgruvorna, träsket av semiproffs och amatörer, för det som kallas elitfotboll. Vi är ännu långt från svensk fotbolls fina salonger men vi närmar oss. Vi står i farstun.

Att vara född i farstun brukar knappast vara en komplimang men en födsel är vad vi bevittnar där vi står och trampar otåligt. Eller kanske snarare en återfödsel.

En nysatsning där ungt och utvecklingsbart är ledorden.

Vi hörde de första babyskriken i lördags. Tänker inte skriva någon fullständig matchrapport, det får andra sköta, men några reflektioner kan jag självklart inte undvika att häva ur mig.

Det var en typisk försäsongsmatch, en del basala grejer som inte sitter, spelare som försöker hitta såväl touch som positionsspel och bettet i benen. Framförallt ett bra tillfälle att komma igång och dessutom ett positivt resultat mot laget som hade allsvenskans högsta högstanivå förra året.

Första halvlek hamnade vi helt fel med mittfältet under stora stunder, såväl defensivt där vi ofta låg någon meter fel i positionerna, som offensivt där vi inte fick med oss tillräckligt med folk. Dessutom väldigt ofta tunnelseende i passningsspelet, man satte gärna bollar mot spelare som gick ensamma i djupet mot två-tre häckenspelare(häckar?) istället för att titta upp och hitta mer konstruktiva alternativ. Backlinjen var dessutom otajmad stora stunder och anfallarna tomsprang mest. I slutet av första och ffa andra halvlek blev det bättre, mittfältet fick ordning på var de skulle hålla hus, backlinjen och främst då mittlåset började hitta rätt. Offensivt fick vi med oss mer folk, vilket gav anfallarna mer stöd och det gick att skönja linjerna till vad som kan bli ett bra omställningsspel. Något vi som troligt bottenlag kommer behöva om vi ska kunna hålla oss kvar. Dessutom var vi riktigt bra på fasta hela matchen vilket var skoj att se. Bra bollar in, bra rörelser, lite noggrannare och bestämda i avslutningslägena så kommer vi göra en hel del mål på liggande boll i år. Den typen av mål som är guld värda när en säsong summeras.

Måste också påpekas att man bör vara försiktig med att dra växlar på att vi tog över i andra, Häcken bytte sönder sin centrallinje vilket såklart påverkade matchens riktning.

Individuellt var Peter stabil, inget att göra på målet och visade pondus. Bengtsson klantade sig på 0-1 målet, måste vara mycket distinktare, efter målet var det dock som han blev förbannad och agerade mycket mer bestämt resten av matchen vilket jag gillade. Bengan är en av veteranerna och måste visa vägen varje match under nittio minuter, inte agera nonchalant om bollen dansar runt den egna mållinjen. Det var dock den typen av miss man bara gör en gång per säsong så det var bra att det kom i en träningsmatch. Azulay började matchen sådär, tajmingen satt inte där den skulle och han gjorde det lite svårt för sig själv och andra, verkade tro att Peter var Rogerio Ceni vid ett par tillbakaspel. Han spelade dock upp sig och i andra såg det riktigt bra ut. Han känns som en spelare som spelar med hög ambitionsnivå och därför behöver några matcher innan han hittar helt rätt. Rosén började precis som sin mittbackskollega sådär, såg kantig ut, men även han spelade upp sig, han är en best till man och visade upp ett gammalt klassiskt släppinteenjävelöverbron mittbacksspel. Dessutom farlig på fasta. Hannes Sahlin såg lugn och stabil ut, fin frispark i slutet av den halvlek han fick.

Filip hade ingen vidare match, glänste till vid ett eller två tillfällen, men för det mesta hamnade han fel i positionerna och stred med bollen. Kan bättre. Johan Lundgren var vår genomgående bäste spelare, såg riktigt riktigt bra ut, fint passningsspel, stark med bollen. Dock ett mycket märkligt löpsteg, tog en kvart innan jag insåg att han inte var skadad utan att det var hans normala rörelsemönster. Det har sagts att han kan spela på en kant, jag är skeptisk, känns för långsam för det. Nä för mig ser han ut som en central fältare och en riktigt bra sådan! Jakob hamnade likt större delen av mittfältet fel i första, fick hela tiden jaga in i situationer, men även han lyfte sig i andra och stod för en klart godkänt insats, rivig, men i stort sett menlös offensivt. Sebastian Ohlsson serverade både vin och vatten men är en yttertyp vi saknat, han har en del juniorspelare i sig men förhoppningsvis kan han växa under försäsongen och lära sig att vissa saker inte fungerar mot fullvuxna spelare.

Emil hade svårt att komma till men tvingar alltid motståndarnas försvarare att hålla sig på tårna, många är skeptiska till honom på SE-nivå men jag tror fortfarande att han kommer göra en del nytta för oss. Ricky hittade ganska bra ytor offensivt men hans avslut var lite lealösa, fick precis som Emil ganska dåligt understöd av övriga laget och blev utbytt lagom till att vi började få ordning på de offensiva löpningarna.

Jocke Hall hade inget roligt inhopp, kom fel till det mesta och såg mer än lovligt valpig ut, tror hans främsta problem är innebandyfrisyren. Bratt var rivig och ville massor, blev kanske lite mycket kalv på grönbete nån gång men känns som det finns någonting här, hans löp och kampvilja ligger bakom målet när han gör en bra löpning och tar duellen som gör att bollen studsar fram till Oskar.

Hedmans aktioner blev nästanbra, det klickade aldrig helt, men han är en rätt smart fotbollsspelare, hittar ytor och letar bra lösningar, borde satt sitt friläge. Ska vi lyckas i år måste skärpan i avsluten upp några snäpp jämfört med fjolåret. Tror på Hedman som inhoppare i låsta matcher. Jakob Eriksson hann väl inte vara jätteinvolverad men verkar ha bra fart och kliver in i duellerna.

Jag har varit lite tveksam till hur Oskar ska klara den högre nivån pga hans relativa tröghet men han såg kraftfull ut och är en sån goalgetter att jag tror han kommer kunna göra mål i SE också. Henrik Carlsson var den spelare jag utöver Lundgren var mest överraskad av igår, jag har tänkt på honom som en se och lära spelare som kanske får en handfull tiominutersinhopp i år, men han såg ut att ha kommit betydligt längre i utvecklingen än jag trott, såg faktiskt ut som en riktig seniorspelare och en spelare som faktiskt kan utmana om att få starta ett par matcher. Årets genombrott? Låt oss hoppas även om det såklart är för tidigt och för kort tid att ens kunna gissa med nån form av trovärdighet.

Sådärja. En ”kort” resumé och uppvisning i konsten att överanalysera en försäsongsmatch. Första träningsmatchen för säsongen säger såklart absolut ingenting så se det mer som ett försök från min sida att skriva bort den värsta matchanalysrosten.

Det är lååångt kvar innan den här nyfödingen ens börjar krypa och jag tror många kvinnor kan skriva under på att en födsel sällan är utan smärta.

Men vi är igång nu.

Jag gillar det nya tänket att satsa på unga spelare, slipa dem, för att sedan sälja vidare med förtjänst och investera i nya utvecklingsbara spelare. Det är lite av ett erkännande att vi är längst ner i näringskedjan. Något som fan var på tiden. Vår position är ju nu sådan att så fort en spelare glänser riskerar han försvinna. Vi har dessutom inte möjlighet att plocka in någon som helst garanterad kvalitet, antingen blir det stukade ex-stjärnor, spelare som börjar få slut på alternativ eller så försöker man fånga spelare med utvecklingskurvan uppåt och hoppas de kan förädlas till kvalitet. Som man sedan tvingas sälja så fort de levererar på allvar. Vilket såklart är frustrerande men görs det bra, är man medveten om problemet och anpassar strategin efter detta så kan man sakta men säkert bygga upp en bas som tar laget uppåt i systemet och hierarkin något som gör att man kan behålla kvalitetsspelarna lite längre, få lite bättre betalt, bli lite mer attraktiva för de största talangerna och voilà så har vi en positiv spiral.

Enkelt eller hur?

Nä så simpelt är det givetvis inte, det krävs en hel del innan vi kan bli en svensk motsvarighet till Porto och Benfica, som finslipat denna strategi och gör det bättre än några andra klubbar i världen.

Frågan är då vad som krävs? Hade det funnits en snygg patentlösning så hade de flesta klubbar utanför gänget som har investerare med diamanttäckt toalettpapper använt sig av den strategin. Men låtom oss fundera lite kring vad som behöver fungera om det här inte bara ska bli en charmig satsning på ungdomar som enbart leder till att det fåtal som håller någorlunda klass försvinner uppåt medan övriga följer med laget neråt. Hur ser vi till att laget ständigt går framåt trots att de bästa spelarna försvinner? Hur undviker vi att tvingas börja om från början varje gång? Hur blir vi bättre och bättre?

Well. Steg ett är rekrytering. Ska man överhuvudtaget få den här strategin att funka krävs givetvis att man hittar råmaterial. Plockar man bara in gråsten hittar man inga guldkorn hur duktigt man än vaskar. Det gäller att bygga upp en scoutingverksamhet värd namnet, hitta folk som kan bedöma vilka som har vad som krävs för att ta kliven uppåt, vilka som har den fysiska såväl som den mentala talang som behövs. Dessutom är det viktigt att man har en fungerande ungdomsverksamhet, inte bara för att kunna flytta upp spelare från de egna leden, men även för att detta ger ett kvitto att klubben har förmågan att utveckla talanger. Något som är betydelsefullt om man vill knyta till sig talangfulla och ambitiösa spelare utifrån. Den egna ungdomsverksamheten är i det perspektivet nästan viktigare som PR-apparat än att förse a-laget med spelare.

När man har råmaterialet är nästa steg att förädla spelaren till någon som kan prestera på planen, i idealfallet till någon som håller så pass hög nivå att han kan vara en av seriens toppspelare och säljas vidare. Initialt till klubbar i de högsta skandinaviska ligorna men senare förhoppningsvis till holländska ligan and beyond. Men det räcker inte att enbart idealspelaren, stjärnan, hela tiden tar kliv. Om man inte ska hamna på noll varje gång spelare försvinner måste det fokuseras på samtliga spelare i truppen. Det kanske låter självklart men jag tror man måste ha en uttalad målsättning med ambitionen att alla spelare ska utvecklas och ha en strategi för varje spelare. Hur får man maximal utveckling på andremålvakten eller fjärdeforwarden? Hur ser man till att Henrik Carlsson är redo att axla manteln när Oskar gör 15 mål på lika många SE-matcher och försvinner till Twente? Om vi ska nå framgångar med en sån här satsning kan inte goto-lösningen när en stjärnspelare försvinner alltid vara att plocka in ett nyförvärv som ska gå rakt in på dennes plats utan han måste kunna ersättas inifrån den egna truppen. Då kan man lägga pengar på spelare som inte är färdiga men kan vara stjärnor om någon säsong istället för att hitta snabblösningar för att täta till hål i startelvan. Givetvis ska man ständigt hålla koll på spelare som kan gå rakt in i en startelva, men det ska aldrig behöva vara nödlösningar och ambitionen måste vara att alla spelare som värvas har en utvecklingskurva som pekar åt rätt håll och som kan ge avkastning såväl sportsligt som ekonomiskt.

Vilket för mig in på nästa steg. Ska detta kunna bli framgångsrikt får ledningen inte gripas av panik. Det gäller att hålla fast vid den linje man satt upp. Det håller inte att i affekt över uteblivna resultat värva fyra gamla slovenska landslagsmän och Christer Mattiasson. Det håller heller inte att få hybris om laget skulle utmana toppen och plocka in ett gäng meriterade spelare för att ”garantera” en allsvensk plats. Och skulle vi mot förmodan gå upp ”för tidigt” gäller det att vara kall, inte värva tre nya spelare i varje lagdel utan hålla fast vid strategin och kanske riskera nedflyttning. Självklart får man inte vara dumdristig, det måste finnas ett ramverk av spelare som kan gå in och prestera på den nivå man befinner sig. Laget kan inte enbart bestå av spelare som är i inlärningsfas. Det gör att man, kanske främst i början, ibland kommer behöva plocka in mer rutinerade spelare. Det gäller att man har ett någorlunda slagkraftigt lag, ingen utvecklas i en slagpåse. Efter några säsonger kommer förhoppningsvis även rutinen och lagets grundstomme kunna rekryteras inifrån om det jag diskuterade i ovanstående stycke fungerar.

För den säsongen vi är på väg in i tycker jag faktiskt vi har nog med rutin, många av de yngre spelarna har redan gjort några seniorsäsonger och vi har ett par veteraner som kan ta kidsen i örat. Eller tvångsklippa Jocke Hall…

När man sen hittat en talangfull spelare, utvecklat honom och han har dominerat serien kommer givetvis klubbar med mer ekonomiska muskler, klubbar högre upp i hackordningen, tvivelsutan börja knacka på. Då gäller det att få ordentligt betalt. Det är givetvis en balansgång mellan att inte släppa spelare för lättvindigt samtidigt som man inte är omöjlig och hindrar en spelares karriär. Är man för hårdnackad kan man hamna i läget att en spelare tvekar att skriva på ett nytt kontrakt eftersom han riskerar missa sin chans att spela för Estoril i portugisiska ligan. Och att se till att spelare står under kontrakt är såklart en grundförutsättning om vi ska få betalt. Med tanke på att vi haft en ekonomi sämre än Grekland är det viktigt att spelare vet att de får ett mervärde när de skriver på för ÖIS, de kanske inte får några jättesummor nu men om de skriver på för att spela i de vackra rödblåa färgerna kommer klubben se till att de får goda möjligheter till en ordentlig payday senare.

Så nu har jag i sedvanlig ordning lallat på lite för länge om hur jag ser på den som jag anser ytterst spännande säsong och satsning vi har framför oss. Sen bör man väl poängtera att om den långsiktiga planen ska hålla måste inte bara spelarna bli bättre utan även organisationen måste hela tiden utvecklas och ses över. Scoutingen, spelarutvecklingen, på såväl senior som ungdomsnivå, ekonomin, allt måste ständigt bli bättre. Och skulle det gå så bra som vi hoppas får man inte bli arrogant och sluta sträva efter förbättring eller glömma bort vad det var som gjorde klubben framgångsrik. Inget jäkla högmod tack.

En sak till bara. Angående att låna in spelare, något som har kritiserats en del. Jag har inga större problem med detta. Skulle spelarna vara så bra att IFK kallar tillbaka dem mitt under säsongen har de troligen varit så bra att de är en avgörande faktor till att vi håller oss kvar. Tar de en plats i startelvan men inte håller mer än SE-klass och därför blir kvar hela säsongen har vi hittat två billiga spelare för startelvan som kan hjälpa oss klara nytt kontrakt. Och är de inte bra nog för startelvan har vi två billiga truppspelare som skärper konkurrensen och kvaliteten på träningarna. Dessutom är det ju inte helt otänkbart att killarna trivs i klubben, uppskattar chansen att få speltid och gärna blir kvar istället för att återvända till kalla, råa, gråa kamratgården med sin hybrissatsning på europaspel. Enda sättet jag ser att det skulle vara helt fel är om de skulle vara för dåliga, men det gäller ju alla former av nyförvärv.

Kanske låter lite konstigt att vara positiv till lånespelare när jag maler på i x antal rader om vikten av att utveckla och sälja vidare spelare. Men för att spelare ska kunna utvecklas måste det finnas konkurrens, det ska aldrig gå att valsa in i en rödblå startelva. Som sagt, det är viktigt att vi har ett någorlunda slagkraftigt lag, ingen utvecklas i en slagpåse. Kan några lån bidra till att vi kan ställa ett bättre lag på benen på vår strama budget är jag ok med det. Det är den verklighet vi lever i just nu.

Det här året är en chansning. Vi kan mycket väl åka ur. Men jag tror det är enda vägen att gå om vi på lite sikt vill kunna utmana uppåt med någon form av kontinuitet och utan att gå i konkurs. Och åker vi ur hoppas jag man vidhåller det man påbörjat. Det kommer troligen ta ett tag innan vi optimerar tillvägagångssättet. Vi får dras med lite barnsjukdomar helt enkelt.

Och nej. Jag har inte fått barn. Trots alla babyreferenser.

Jag har heller inte lärt mig hålla ner längden på mina inlägg…

 

It was the age of wisdom, it was the age of foolishness.

Hej.

Remember me? Sambadefensivs random rambler.

Jag har varit borta från det sambadefensivska rampljuset ett bra tag. Detta av lite olika orsaker av vilka den främsta är nåt så simpelt som tidsbrist.

Men en annan viktig orsak är att jag förra våren tröttnade lite på allt vad fotboll heter, något som uppstod efter orgien El Clasicos där Real Madrid och Barcelona tävlade i vem som kunde framstå som minst sympatisk. Båda vann. Eller förlorade om man så vill. Och snälla låt oss undvika eventuella diskussioner kring vem som är värst, vem som förstör för vem. I mina ögon var det två stora högar skit som gjorde allt i sin förmåga för att låta sin stank besudla fotbollen som fenomen så mycket som man bara kunde. Spelare som di Maria och Busquets som dyker oftare än Anna Lindberg för att sedan ligga och kvida som om de blivit skjutna i en kvart efteråt. Spelare som efter varje domslut bildar bisvärm runt domaren. Spelare och tränare som beter sig som treåringar med missbruksproblem i media samtidigt som de lyckas vara oerhört tråkiga som karaktärer betraktat vilket nästan är begåvat gjort. Som över hela linjen i det närmaste framstår som större skitstövlar än Dominique Strauss-Kahn.

En allmän avsaknad av respekt för varandra, för supportrarna, för sporten.

Jag vet att jag låter som en gammal trött gubbe och så kanske det är, 31 kanske är det nya 81. Men låt så vara och om ni har nåt problem med det får jag säga som Larry Merchant.

I vilket fall så blev min kärlek till sporten lite naggad i kanten. För många miljonärer som jagar boll på gräset. För många miljardärer som bossar runt i styrelserummen. För ointressant rent sportsligt på planen. Inte bara det att gapet mellan topplagen och botten blivit alltför stort, det är ju trots allt något som tack vare den ekonomiska krisen börjat luckras upp lite, åtminstone utanför La Liga. De alltför stora skillnaderna finns dock kvar överallt. De senaste årens bedömningsnivå har dessutom gjort det svårare för ett sämre lag att utmana ett bättre i enstaka matcher, det är åtminstone så det känns. När varje beröring leder till frispark, varje feltajmad glidtackling leder till ett gult kort, blir det svårt att spela tufft utan att åka på straffar och frisparkar och då är det svårt att försvara sig mot lag med överlägset spelarmaterial.

Tanken är ju fin, de skickliga spelarna ska få utrymme, det ska bli roligare fotboll och inom UEFA och FIFA jublar man åt de hårdare bedömningarna. Jag gillar själv teknisk, offensiv fotboll, jag gillar lag som försöker spela fotboll, spelare som utmanar och slår sin gubbe en mot en. Men jag vill inte se Harlem Globetrotters On Grass (vilket de förmodligen var en stor del av tiden btw…). Om bedömningsnivån är för anal såsom den varit i CL, VM och EM de senaste åren försvinner en hel del av dynamiken(i de enskilda ligorna skiljer det sig för mycket för att kunna generalisera). Jag vill att det ska vara det onda mot det goda på planen, det får inte bli så att de enda viktiga egenskaperna för en fotbollsspelare är teknik och passningsspel, det måste få vara mer mångfacetterat än så.

Ska det här handla någonting om ÖIS?

Kanske ni frågar er. Vi befinner ju oss inte riktigt på samma nivå som de stora elefanterna. Inte på samma nivå som de små elefanterna heller. De i Indien. Tveksamt om vi ens hör till flodhästarna längre. Bältdjur kanske. Jag hoppar vilt mellan kontinenterna här som ni märker.

Inledningen var bara en liten utläggning om varför min passion för fotbollen fick sig en törn förra året. Men om kärleken till fotbollen grånade lite så har kärleken till ÖIS aldrig varit försvagad. Den är intakt trots klubben inte alltid vårdar förhållandet speciellt väl. Däremot påverkade min besvikelse på fotbollen i stort lusten att skriva på Sambadefensiv negativt.

Men nu skriver jag igen. Fotbollen har lyckats locka tillbaka mig i sin varma famn fylld av perfekta glidtacklingar, eleganta framspelningar och magnifika mål. Det börjar med ett sms på fyllan och så ligger man där och myser tillsammans igen. Jag irriterar mig fortfarande på dess baksidor och tror att makten inom sporten behöver ändra inställning om man vill fortsätta hålla passionen hos supportrarna uppe, men jag har insett att jag själv aldrig kommer kunna hålla mig borta. Jag är för svag. Fotbollen för förförisk.

Så. ÖIS.

Det är ju därför vi är här.

Ny säsong. Ny säsong i division ett. Trots att vi under andra halvan av förra året var seriens bästa lag så år vi fortsätta slicka såren i svensk elitfotbolls ruffiga gränd. Eller ruffiga? Charmiga. Karaktärsdanande.

Fylld av möjligheter att bygga nåt från början. En ny kärna. Som kan ta klubben framåt, uppåt. Allsvenskan.

Dream bitches. Dream!

Det finns någonting vackert att ligga där vi ligger, där det enda man har är drömmar. Även om det är för jävla frustrerande också.

Tyvärr känns det som om det sedan förra året nya styret inte riktigt har samma vision framför ögonen. Fjolåret blev allt lite hoprafsat i all hast så det kan man inte säga så mycket om. På slutet fick man ju faktiskt ordning på grejerna rätt bra och med lite flyt hade vi kunnat lira i Superettan i år, men det kanske bara är nyttigt med ett år till, frågan är om vi varit redo ännu. Nu får vi en säsong till att odla en vinnarkultur, att låta spelare växa, att bygga grunden.

Det som känns lite synd är att man inte riktigt bygger vidare på förra årets avslutning. Att Jakobo skulle försvinna var väntat, att han gick till GAIS är trist, men jag tror ärligt talat inte att han hade så mycket alternativ på den nivån och då är det svårt karriärmässigt att tacka nej, det kan jag köpa även om det svider som fan och accentuerar mycket av det som är fult i fotbollen, men så länge vi ligger två serier under så kommer risken att tappa spelare till det grönsvarta hål av bedrövelse som är GAIS vara överhängande. Ser det dock inte som helt omöjligt att vi spelar i samma serie nästa år. Man kan ju alltid hoppas.

Förlusterna av Danny och Nico känns dock lite onödiga. Det borde inte varit omöjligt att presentera ett upplägg för Danny som är mer intressant än det Falkenberg har att erbjuda, vi bör ha bättre förutsättningar att nå allsvenskan på lite sikt, men visst, vi kanske spelar i en helt annan liga ekonomiskt och det är väl ok, vill absolut inte hamna i skuldträsket igen. Nico har sina brister, men är relativt ung och gjorde en hel del nytta förra året, läget är väl samma där som med Danny att om vi spelar i olika ekonomiska världar så är det inte mycket att göra åt. Men känslan var att man släppte iväg killarna lite lättvindigt, två spelare som hade kunnat vara del av den framtida kärnan, som kanske inte nödvändigtvis är startspelare i allsvenskan 2015 men som är en central del av truppen. Jag kan dock ha fel, det kanske inte ens fanns på kartan att hålla kvar dem.

Det är också lite synd att vi ännu än gång byter tränare, speciellt när Roberto fick så bra ordning på laget mot slutet. Men om det inte gick ihop med det civila så är det inte mycket att göra åt. Hans Prytz är ett lite oskrivet kort, det har väl sipprat fram ganska varierande recensioner men svårt att säga vem man ska lyssna på, förhoppningsvis kan han bli kvar ett tag så vi slipper dessa ständiga tränarbyten.

Min insyn i klubben är sämre än någonsin så jag vet inte om det finns en tydlig idé var klubben är på väg, hur man vill nå högsta serien och hur man vill göra för att bygga något som är så pass substantiellt att vi kan hålla oss kvar där. Om det finns någon sådan långsiktig tanke så har den kommunicerats dåligt och heller inte riktigt synts i hur man bygger truppen. Missförstå mig rätt nu, jag gillar nyförvärven. Hannes Sahlin är en stabil värvning som vi vet håller på den här nivån och nästa. Robin har jag alltid gillat och vi vet vad vi får. Emil ”Jocke the Sequel” Karlsson kan nog bli en publikfavorit, har visat att han kan göra mål i söderettan och kan troligen göra en del nytta om vi går upp också. Johan Hedman är en chansning som kan bli vad som helst, men jag tycker han är spännande och med tanke på hur bra han skriver så är han värd att satsa på bara för det. Tror för övrigt att jag kan ha mött honom på plan, vet att jag har spelat mot Rotebro vid ett par tillfällen och namnet är bekant, har dock inget minne av honom som fotbollsspelare och känner inte igen honom till utseendet. Men bara att jag minns namnet brukar betyda att han gjort någon slags avtryck. Det kan dock betyda allt från ett hattrick till att han har slagits eller varit ett arsle på planen så det är såklart svårt att dra några slutsatser om hur han kommer lyckas i sin nya rödblå mundering utifrån det.

Det jag saknar är känslan av att man bygger en trupp som på ett par säsonger kan utmana om topp tre i superettan. Fast jag kanske underskattar klassen hos ovanstående fyra. Jag har ju egentligen lite för dålig koll på Emil och Johan för att uttala mig om deras maximala potential. Men är det nåt jag saknar i truppen är det en riktig offensiv talang nu när Jakobo försvann. Nån som redan är bra i division ett men som har explosivitet, skicklighet och offensiv effektivitet för att ha potentialen att om några år vara en toppspelare i allsvenskan. Visst det är svårt för att inte säga hopplöst att hitta såna spelare när man spelar där vi gör och har den ekonomi vi har. Men fan vad jag saknar Joakim Olausson. Han hade fyllt den rollen perfekt i år.

Om man ska titta på truppen från ett strikt inför säsongen perspektiv så saknar jag, förutom en riktig offensiv talang som kan bryta mönster, bredd på centrala fältet och en pålitlig målskytt.

Bakom Seb och Lillström så känns det lite tunt med Jonte som har haft svårt att imponera och Holländer som är helt oerfaren. Och man tycker ju att vi borde lärt från förra året vikten av att ha lite rutin bland forwards, om inte annat för att avlasta ungtupparna. Emil är väl nästan mest meriterad med 9 mål i söderettan förra året och är väl den ende bland forwards som är ett någorlunda säkert kort, Hedman är som sagt en ren chansning, Oskar har visat att han funkar som tredje-fjärde forward i den här serien men har ännu inte visat tillräcklig jämnhet för att vara ett tryggt alternativ att luta sig mot när det blåser, Alexander får nog nöja sig med kvartsinhopp åtminstone under första halvan av serien, Anderberg om skadefri, vilket känns osannolikt, ser jag som ytter. Det kan mycket väl räcka med Emil, Johan och Oskar, samt Alexander som back up och Anderberg som nödlösning, men jag skulle känna mig mycket tryggare med en lite mer rutinerad pjäs för att avlasta. Vill inte hamna i samma läge som förra året där vi måste värva under sommaren för att få alla pusselbitar på plats.

Så finge jag drömma skulle en innermittfältare runt 21-22 med hyggligt med rutin från div 1-2 samt en lite äldre forward som är säker runt 10-15 mål sitta väldigt bra.

Och så Jocke Olausson på lån från Atalanta.

Jag sa ju drömma.

Mittförsvaret känns kanske också lite tunt, men Sahlin kan ju kliva in centralt och nån gång måste vi väl lita på Sehlström, om han nu kan hålla sig frisk.

Mest troligt är väl truppen satt, kanske kanske att det plockas in en mittfältare till. Känns lite märkligt att vi är så tunna där. Speciellt med tanke på frekvensen gula kort Seb brukar visa upp. Men risken är nog att man tänker att Robin eller Valter kan vikariera.

Dessutom är det väl så att man tjatar och tjatar om att ge de unga spelarna chansen, när man sen är i läget att de kommer få chansen blir man orolig för att det blir för tunt. Aldrig är man nöjd.

Ok. Det här får räcka. Hade egentligen tänkt skriva mer om ledningen men det stack iväg åt ett annat håll, får bli nästa text, förhoppningsvis dröjer det inte ett år den här gången. Några högfrekventa uppdateringar ska ni dock inte räkna med från min sida, försvinner till staterna om några veckor så jag kommer ha ännu svårare att följa laget, åtminstone de närmaste månaderna, men det kanske blir lite lösa funderingar från andra sidan pölen vad det lider. Insynen i klubben och matchreferaten får dock andra stå för. Så även vad avser dagens begivenheter i Falkenberg.

Två frostiga försäsongsmatcher avklarade. Bara resten kvar. Se upp Superettan. Se upp Allsvenskan. Nu jävlar kommer ÖIS!

 

Förändringarnas vindar blåser över Öisgården. Nej förlåt. Förändringarnas stormar tjuter över Öisgården. Nej. Förändringarnas tornados vrålar över Öisgården.

Det är märkliga tider vi lever i som Öisare just nu. Oroande. Förhoppningsfulla. Kaotiska. Ena stunden ser man ljuset i tunneln. I nästa sänker sig mörkret. För att några ögonblick senare explodera i ljus. Som visar sig bara vara nån som brände av lite magnesium. Och så tänder nån en lampa igen.

Jag har tänkt skriva det här inlägget ett par gånger nu. Men innan jag har kommit igång har något nytt hänt som förändrat hela situationen och så måste jag börja om från scratch igen. Bara en så enkel sak som vad jag ska ha för titel, det har passerat förbi hur många som helst, sedvanligt stulna från diverse låtar, de lite mer negativa Crumble och We Are Nowhere And It’s Now, åt det positivare hållet med No Surrender eller On The Road Again, till sist bestämde jag mig för Dazed & Confused som ju summerar hela situationen rätt bra, åtminstone från mitt perspektiv. Men så fick jag hem J Mascis första ”riktiga” soloplatta så då fick det bli den titeln istället. Även om just frågan varför kanske är lite överspelad, man har liksom gett upp på bakomliggande förklaringar. Det har snarare handlat om frågor som; Va? Hur? Eh?  Backman? Qviding? Trupp? Superettan? Sporthotell? Vad? Ok… Nähä? Och nu? Va? Söderettan?  Inte Backman? Roberto? Trupp? Valhalla? Öisgården? Trupp? Vem? Va? Jaha.

ÖIS har de senaste veckorna känts som en man som står mitt på ett blåsigt torg någonstans i Göteborg, iklädd trenchcoat(såklart), velandes åt vilket håll han ska gå, tre steg åt ena hållet, nä förresten, två steg åt andra hållet, stannar, tittar upp, tar fyra steg åt ett tredje håll, stannar igen, kollar på sina skor, tar upp en karta, börjar titta sig omkring, tar några steg i ytterligare ett nytt väderstreck…

Nu ser det väl ändå ut som om vi tagit ut en riktning i alla fall. Tills vi inte får tillstånd att spela på Öisgården ändå eller Martin Larsson väljer att satsa på sin passion för rytmisk sportgymnastik istället that is.

Men ska jag ta mig vidare får jag väl utgå ifrån läget som det är just nu. Det låter ju rätt bra så här långt om man utgår från Oskars eminenta intervju med den nya ledningen. Även om en sån sak som ”vi ska inte spendera mer än vad vi har” borde vara en självklarhet har ju så inte alltid varit fallet. Man är rätt härdad vad avser vackra ord från ledningen vid det här laget. Känslan är ändå att man den här gången är lite nyktrare än vad som varit tidigare. Det känns också som något man är väldigt intresserade av att förmedla, nykterheten, låt oss hoppas att det till skillnad från tidigare ordbajseri inte bara är retorik utan att det finns mer substans den här gången. De verkar så här långt lyckats undvika de värsta konsultklyschorna, jag kommer ihåg första intervjun med Kristian Sundborn, herrejävlar.

Jag gillar tanken på att ha Öisgården som knutpunkt och hemmaplan, speciellt nu vid en nystart, att man sparar pengar är givetvis en gigantisk bonus. Jag gillar också att man håller Gamla öppet som ett alternativ för framtiden, Öisgården som den ser ut just nu är verkligen inget alternativ om man vill vara ett elitlag på riktigt och det måste vara målsättningen på sikt. Gärna realist i nuet, men som elitklubb måste det finnas drömmar bortom horisonten annars kan man lika gärna skita i allt, drömmarna är drivkraften, det naiva mål som man bygger sin passion kring, men i nuet måste man se vilka kort man har på hand och spela utifrån det annars slutar det med att man jagar väderkvarnar i tron att man är större och mer ädel än vad man de facto är. Jag tycker i vilket fall om idén att starta smått, men med en öppenhet utåt, att jobba utifrån de förutsättningar man har just nu, inte utifrån nostalgiska drömmar om storklubben man en gång var eller idéer om att ta genvägar för att bli Sveriges FCK när förutsättningarna i Göteborg i nutid och Köpenhamn 1992 inte går att jämföra överhuvudtaget. Ha kvar ambitionerna men stå kvar på jorden liksom.

Man kan lite jämföra det med en ung talang som drömmer om att bli som Zlatan, om han svävar iväg och tror att han ska kunna glida på sin talang eller ta genvägar till stjärnorna så kommer han aldrig att bli något, om han är beredd att ta grundjobbet men saknar tron, drivkraften och ambitionen att han faktiskt kan bli Zlatan kommer han heller inte att komma hela vägen. Bästa chansen att gå hela vägen, enda chansen att gå hela vägen, är om han är beredd att göra grundjobbet, men dessutom har ambition nog och tillräcklig tro på att han faktiskt kan bli som Zlatan. Sen är det ju inte säkert att han blir så bra ändå, det handlar om flyt och förutsättningar, då är det viktigt att ha insikt och lära sig optimera de förutsättningarna man har men jag vet inte om jag ska dra den här analogin så mycket längre, förhoppningsvis har ni förstått vad jag menar, i annat fall får ni väl ignorera det här stycket.

Vi kan kanske ändå konstatera att ett av alla frågetecken är hyggligt uträtat. Vi har en ny ledning. De har en plan. De snackar vettigt och lite vackert. Låt oss hoppas det blir verkstad också. Men so far so good.

Tränarfrågetecknet är (väl…) också till slut uträtat. Jacobsson och Kristensson med stöd av Backman är erfarna herrar. Roberto är rödblå och gillar att lira. So far so good. Hoppas han gillar att vinna också. Där finns det fortfarande frågetecken…

Det stora ? just nu får väl sägas vara truppen. Man får väl gissa att många till slut blir kvar, marknaden är snål, jag är inte generös med deras chanser till kontrakt på annat håll, Steinthor kanske kan hitta nåt på Island eller i norska andradivisionen, i övrigt vetefan, Peter om nåt lag får en skada på målvaktssidan, MarGus är nog rätt rökt, skadad och allt, Jakobo verkar inte jättehet. Jag är mest orolig att förlora Joakim Olausson, om han vill ha a-kontrakt ge honom det. Nu!

All den här tveksamheten gör ju att det blir svårt att få ihop laget till premiären men vi har ändå en stomme som om de brinner tillräckligt ska kunna ta laget till toppen av ettan. Men vem ska göra målen?

Oavsett vad som händer så blir det en spännande säsong. Som vanligt med ÖIS vet man aldrig vad som väntar. Kanske gör Iheb Hamzeh comeback? You never know.

Och som jag nämnt tidigare. Jag gillar när det är lite jävligt. Framgångarna smakar så jäkla mycket bättre då.

En sista sak. Jag hoppas den här nya (senaste…) riktningen kan göra att vi som klubb blir lite mer sympatiska. Jag älskar ÖIS till döden, men allt trixande, allt levande över tillgångar, allt fifflande, allt skuldbeläggande av andra än en själv. Det är inte snyggt. Det gör att man ibland skälver till för att få bort den där lite bittra eftersmaken. Jag vill inte ha det så. Jag vill ha en klubb som jag inte bara älskar blint utan även kan vara stolt över och visa upp för resten av världen utan att behöva ursäkta eller ignorera vissa mindre sympatiska drag. ÖIS for Miss Congeniality 2011 liksom.

Så snälla snälla ÖIS, börja göra saker rätt nu.

Dec 312010
 

Jag satt och petade lite i en sammanställning av mina bästa låtar för året på Spotify och en av dessa bästa låtar fick mig att tänka på ÖIS hösten/vintern 2010. Det är en låt av danska Alcoholic Faith Mission, albumet som är rätt bra rakt igenom heter Let This Be The Last Night We Care och låten som imho är en av årets bästa heter som rubriken på detta inlägget. Den börjar med textraden ”I heard you call but I was spitting up blood” och handlar helt enkelt om att nyktra till. Kopplingen till ÖIS de senaste månaderna behöver jag väl knappast betona.

Jag tänkte låta det här inlägget publiceras en minut innan tolvslaget så det är väl tänkbart att åtminstone några av er läser detta första dagen av det nya året med en rätt brutal baksmälla och orden ”jag ska fan aldrig dricka igen” ringande i skallen. Nu är det ju ytterst sällan man själv följer denna uppmaning men för ÖIS del så är det cold turkey som gäller. Vi kan inte sväva iväg, inte göra om samma misstag, inte ta en liten en, inte smutta Champagne med investerare som lovar brett och håller tunt. Inte säga att man ska ta sitt ekonomiska ansvar och sen inte göra det. Stenhård ekonomisk nykterhet är det som krävs. Det är årets lärdom. Det vi tar med oss från 2010. Årets rödblå nyårslöfte.

En fördel med att vara nykter är ju att man får av sig sina beer goggles och inte gör misstag som att se Alvaro och tänka ”han ser ju rätt bra ut”, ”visst är han lite rund men lite former är ju bara härligt”, ”ok, han kanske har sina bästa år bakom sig men han är fortfarande jäkligt het” och så vaknar man morgonen efter med konsekvenserna…

Allt prat om nykterhet gjorde mig lite sugen på en grogg så jag tror jag lämnar er här. ÖIS ska dock INTE följa mitt exempel. Plats Ranäng&Co!

Sober up, I hope it’s soon enough.

Och låten? Självklart. Lyssna här. Väldigt snygg låt, klart värt en genomlyssning om ni inte hört den.

Gott nytt år. Och trots allt. Det är ALLTID skönt att vara Öisare!

Hej mitt namn är ÖIS och jag är ekonoholist…

© 2012 Sambadefensiv Kontakt: kontakt@sambadefensiv.se Suffusion theme by Sayontan Sinha