Två matcher kvar av säsongen. Två matcher av mer akademisk betydelse och sen står vi inför ännu en vinter, ännu en silly season, ännu en försäsong. Ännu ett vägskäl. Ännu en gång måste vi sanera en usel ekonomi, starta om med nya förutsättningar. Sämre förutsättningar. Återigen står vi inför ett läge då klubben måste återuppfinna sig själv. Varianten att gå all in och med hjälp av erfarna spelare med gott om rutin från spel i högre serier misslyckades. Om man ska fortsätta fjanta sig med pokertermer så blev vi synade och kunde inte visa upp mer än ett halvdåligt par.

Ännu en säsong avslutas med att vi står där med fler frågetecken än då den började.

Nu kommer det försvinna spelare till höger och vänster. Många av de rutinerade lär försvinna och vi får hoppas att en ny generation spelare kan ta oss uppåt och framåt. De senaste veckorna har ändå gett vissa förhoppningar om att det finns potential att plocka ut från truppens young guns. Det behöver inte nödvändigtvis vara någonting dåligt att vi blir av med våra åldrande ”stjärnor”. Hade jag fått som jag vill, vilket förvisso inte är helt lysande alla gånger, så hade vi gjort den här generationsväxlingen redan förra vintern, nu känns det som om vi tappade ett år men vafan vet jag.

Nu var det inte generationsväxling eller truppsammansättning den här texten var tänkt att handla om, vi kommer med största säkerhet återkomma i den frågan, men jag hade tänkt mig ett lite annat fokus idag. Fick egentligen grundidén när jag läste Black Francis snygga sammanställning av ekonomi kontra framgång på planen för några veckor sedan som går att läsa här och denna texten skulle givetvis skrivits då men tiden har inte riktigt infunnit sig och därför är jag lika snabb att leverera som David Leinar är över 30 meter. Den här texten tangerar även i nån mening Magnus Börjessons fina ”Jakten på själen”-serie som ni alla självklart måste läsa om ni inte redan gjort det. Jag håller med om mycket av det Magnus skriver även om jag inte är med på alla punkter, men jag vill påpeka att det här inte är meningen som något svar på eller inlägg i den serien utan enbart fria funderingar från yours truly. Ok nu ska jag sluta med den här lilla metadiskussionen och komma till själva skrivandet.

Som sagt, eller skrivet, så kom ursrpungsidén från Black Francis text om pengarnas betydelse för framgång och korrelationen mellan cashmoney och segrar på planen. Det är ju inte tu tal om att ekonomin är en rätt avgörande punkt, bra spelare och tränare kostar pengar, en bra ungdomsverksamhet kostar pengar, bra träningsförhållanden kostar pengar osv. Enligt vad Black Francis plockat fram så ska vi egentligen vara ganska nöjda med att ligga där vi ligger eftersom ÖIS ekonomiska placering är runt 20 i Sverige och det är ungefär där vi just nu placerar oss rent sportsligt. Nu funkar ju inte supporterskapet på det sättet, som mycket rikigt också nämns i den texten, man vill alltid att laget ska prestera över sin förmåga. Ett lag med ÖIS historia har ju dessutom en förmåga att se sig själv som bättre än vad man egentligen är. Jag tycker någonstans att det är rätt sunt. Själva essensen av elitidrott är att överträffa sig själv, att utifrån givna förutsättningar göra det absolut bästa av det man har och lite till (som en i grunden väldigt vetenskapligt man så måste jag inflika att det där ”lite till” i sanning är en omöjlighet, det handlar ju de facto om att optimera sin prestation utifrån givna förutsättningar mer än så kan man inte göra, ”lite till” är snarare antagandet att övriga kombatanter inte klarar av optimera sin prestation lika bra som en själv och därför underpresterar utifrån sina förutsättningar, uttalanden som ”jag ska ge 120% ikväll” är helt idiotiska om det handlar om prestation, ska man vara riktigt krass så kan man egentligen aldrig överprestera utan bara sträva efter att underprestera så lite som möjligt, ha så hög verkningsgrad som möjligt och en verkningsgrad kan ju aldrig överskrida 100%, sen kan förvisso slumpen komma in och göra att man lyckas åstadkomma någonting utöver det vanliga vid enskilda tillfällen åtminstone när man snackar om en idrott som fotboll med subjektivt fastställda regler, men då ska man komma ihåg att det man kallar slump ofta eller egentligen alltid uppstår ur förutsättningar som du själv skapat med din egna prestation och därför gör en bra prestation att sannolikheten för att något helt slumpartat ska spela dig i händerna ökar om du presterat bra eller då snarare  underpresterat så lite som möjligt, när jag pratar om över och underprestation är det alltså blott en förenklad modell av verkligheten och ”lite till” handlar mer om estetik än något annat, och ja det är rätt uppfattat jag är en fullständig nörd).

Anyhoo…var var jag? Jo, essensen av elitidrott är ju som sagt att överprestera(well…) och därför kan man i en elitförening egentligen aldrig vara nöjd, man kan aldrig prata om orealistiska mål(här skulle jag kunna dra iväg i ännu en harang om det ovetenskapliga, för att inte säga orealistiska, i det uttalandet men jag ska bespara er som mot förmodan orkat er igenom den första orgien i nörderi ännu en lång jäkla parantes, låt oss bara konstatera att all is fair in love, war and stylistics).

Känns som jag tappar tråden mest hela tiden. Måste vara rosten, var för länge sen jag slängde iväg ett inlägg sist. Ok. Fokus nu.

Min poäng som jag aldrig kommer komma fram till om jag forsätter att skriva i crop circles och därför hoppar jag några steg skippar kärnan och går direkt på pudelns hjärna, är att allt snack om dåliga ekonomiska  förutsättningar, allt uppgivet tugg om att svenska lag aldrig kommer ha en chans i europaspelet eftersom vi är underlägsna ekonomiskt, allt suckande om att det inte finns ekonomiskt utrymme för si och så många elitlag i Göteborg, allt tråkigt bubblande om att ÖIS har för dålig ekonomi för att spela i allsvenska kontinuerligt, allt sånt surr är helt meningslöst. Eller det är snarare helt meningslöst så länge man inte gör det absolut bästa av de förutsättningar man har. Så länge man inte optimerat sin prestation kan man aldrig skylla på ekonomin när man förlorar fotbollsmatcher. Ekonomin och den sportsliga prestationen är två separata organismer. Förvisso två separata organismer som lever i symbios med varandra och tjänar på att den andra frodas, men likväl två egna system som måste sträva efter att göra det absoluta bästa av sina förutsättningar på var sitt håll.

En gång till mina vänner. Man kan aldrig skylla på ekonomin när man förlorar fotbollsmatcher så länge man inte lyckats optimera sin sportsliga prestation.

Alla ni som anser att ÖIS presterat på sitt absoluta max rent sportsligt det senaste året, de senaste åren, kan räcka upp en hand. Någon? Hur många får, när ni ser på organisationen i ÖIS, på ungdomsverksamheten, på hur vi utvecklar spelare, hur vibrationerna är runt klubben, hur många får då känslan att det här är en klubb som är på väg mot sin yttersta potential rent sportsligt? Att det här är en klubb som ens är i närheten av att nå sin fulla sportsliga potential? Som ens har ambitionen att nå sin fulla potential?

Vad jag svarar på ovanstående frågor torde väl vara ganska solklart. Man behöver knappast vara någon expert på att läsa mellan raderna för att förstå det. Ärligt talat räcker det att läsa själva raderna. Mellan raderna är det ju ändå bara vitt, ni kommer inte hitta mina åsikter där. Visst fan jag skulle ju skippa det bokstavliga, eller det blir ju fler bokstäver men…

Fan vad jag är tråkig. Nu gör vi som Theseus och hittar tråden igen.

Så vad göra för att få ÖIS att närma sig sin maximala kapacitet? Hur utvecklar vi det här gamla trötta polska kolkraftverket till en perfekt absorberande ljuscell med 100 % verkningsgrad?

I realitet är ju en perfekt absorberare givetvis helt omöjligt. Fast vi skulle ju inte prata om orealistiska mål. Och om jag inte slutar med de här utvikningarna kommer jag att slå mig själv blodig framför datorn.

Det enkla PR-konsultsvaret på frågan ovan är: Passion&Kunskap®.

Jag har gnällt över avsaknaden av riktig eld på och utanför planen i princip hela säsongen. Jag tycker att de allra flesta av spelarna och ledarna har skött sig hyggligt proffsigt, de har gjort sitt jobb, gnuggat på, inte presterat några riktiga bottennapp a la Sirius borta 2007, men det har inte brunnit överhuvudtaget. Man har gjort sitt jobb på samma sätt som man gör sitt jobb på Statoil, man dyker upp jobbar sig igenom sina arbetsuppgifter, ibland med ett leende på läpparna, ibland lite mer noga än andra dagar, men ytterst sällan med någon sann passion för jobbet och ganska ofta med en irritation över att alldeles för få uppskattar det arbete man lägger ner. Som supporter är det absolut minsta kravet åtminstone jag har på spelarna i klubben att de visar att de brinner för sitt jobb. Alla spelare kan inte vara en Totti, en Matthew Le Tissier, en Allbäck. Man kan inte räkna med att spelarna ska älska klubben de spelar för. Men man ska kuna kräva att spelarna visar kärlek för sitt jobb. De har ett av de bästa yrken man kan ha, ett yrke många skulle offra sin flickvän, sin själ och sin frimärkssamling för att kunna syssla med. De har ett yrke där vissa reser mil och åter mil runt svea rike spenderandes tusentals kronor för att kunna följa och ge support när du utför detta yrke. Då ska man kunna kräva att det finns lite jäkla själ i det man gör.

Fast det är egentligen lite bortom poängen i det här sammanhanget, och jag är som ni märker en kille som håller mig strikt till poängen när jag skriver, för den passionen för sitt yrke ligger på individnivå. Där handlar det i mångt och mycket om att var och en får rannsaka sig själv. Men spelarnas passion, spelarnas glöd, fås fram så mycket enklare om det finns glöd i klubben i stort. En känsla av att nu ska vi uträtta någonting här. Någonting exceptionellt. Vi behöver en idé, en identitet och en tro på vad vi håller på med. Från toppen av ledningen ner till de trasiga gräsrötterna på Nygamla Ullevi.

Om jag återgår till supporterperspektivet. Jag snuddade i min senaste text här på Sambadefensiv vid att det inte finns någon riktig tro på det man gör i dagens ÖIS, som supporter är det något jag älskar att se, en tro på det man gör och en stolthet i det man uträttar. Då spelar det egentligen ingen roll hur man gör det, man måste inte lira champagnefotboll hela tiden även om det kanske är det ultimata målet, det viktiga är att man ser att spelarna tror på att sättet man genomför matchen är det absolut bästa för dagen. Det behöver inte ens vara sant alla gånger bara spelarna tror på det. Ett sånt lag kan man som supporter vara stolt över även om spelet hackar. Ett lag måste inte alltid spela vackert för att man ska älska det. Ett lag måste inte alltid vinna för att man ska gå från matchen lycklig och med förhoppningar. För får man in en själ i en förening, får man in visioner som folk tror på så har man lagt första stenen till vad som kan bli Taj Mahal.

Men enbart glöd och passion räcker inte om man vill bygga en perfekt absorberande solcell. All den här passionen får ju inte vara missriktad för då kan det bli väldigt fel. Hitler var rätt passionerad i det han gjorde och det blev ju inte riktigt bra kan vi väl lugnt konstatera. Och jag hoppas att det var allt vi såg av Godwin’s Law här på Sambadefensiv för lång tid framöver…

Nä, passionen måste kombineras med kunnande för att vi ska kunna skapa den där ideala, metaforiska solcellen. Hela klubben måste för det första bli mycket noggrannare i sin rekrytering. Har man så snäva ekonomiska ramar som vi har måste man vara ytterst nogräknad i vem man anställer. Det får vara slut på kompisanställningar, på att plocka in folk som är mycket snack och lite substans(hej Kristian Sundborn…), det får vara slut på inkompetens helt enkelt. Vilken roll det än må vara i klubben, kan man inte få någonting riktigt bra så tycker jag i princip man ska strunta i att anställa öht, skulle vi sakna mittbackar och det enda alternativet är att värva en trött 35-åring med ledgångsreumatism, panikångest och amputerat högerben så ser jag hellre att man plockar upp Nisse från pojkar 14, en 160 cm lång sängvätare som inte kommer få hår på bröstet närmaste decenniet. Ni kanske noterar att jag hårdrar här… Poängen är att om man inte har råd med en stor organisation, när man har begränsade ekonomiska förutsättningar så måste samtliga anställda vara värda varenda jäkla öre. Det gäller iofs även om man skulle ha bättre ekonomi. Återigen, det handlar om att optimera utifrån de förutsättningar man har, inga lönepengar får kastas på någon som inte gör det absolut bästa av sitt jobb. Söker man en tränare till klubbens trettonåringar så måste ambitionen vara att hitta någon som är Arsene Wenger och Alex Fergusons kärleksbarn. Visst det är lättare sagt i teorin än utfört i praktiken men vad jag egentligen vill försöka få fram är att man aldrig får välja minsta motståndets väg när man anställer folk, man måste vända på så många stenar som det bara är möjligt för att försöka hitta den bästa kandidaten till jobbet.

Kan man få in genuint kompetent folk som sätter sig ner och utifrån de ekonomiska ramar som givits arbetar fram en tydlig, ambitiös och genomarbetad gameplan för hur klubben ska fungera så kommer det också vara lättare att skapa den glöd och passion hos samtliga inom klubben som krävs för att börja närma sig något som liknar maxkapacitet.

Ovanstående är mest fotbollfilosofiskt flum. Plattityder och självklarheter. Givetvis måste vi få in bättre folk. Givetvis presterar människor som brinner för det de håller på med bättre än såna som gör det medan de funderar på vad de ska göra till middag ikväll. Stating the obvious kan man göra hur länge som helst utan att någonsin komma med någonting som faktiskt har något mervärde. Det går till och med att skriva en internationell bestseller genom att stapla plattityder sida upp och sida ner, det är bara att fråga Paulo Coelho. Så vad ska vi göra konkret?

Jo det ska jag berätta. Jag har satt ihop en väldigt enkel femstegsplan som omedelbart kommer att göra vår klubbs verkningsgrad till en fysikalisk omöjlighet:

1. Vi ska till att börja med t

Nä, jag har ingen snabb lösning. På samma sätt som en ”Ten Minute Workout” som du köper för 695 kronor från TV-shop aldrig kommer göra att du får en kropp som Brad Pitt finns det ingen quickfix för att få vår klubb att prestera på toppen av sin förmåga och jag kommer inte komma med något konkret idag. Om ni läst så här långt i förhoppningen att jag skulle presentera något mer än fluff kring ämnet så har ni förlorat ett par minuter av ert liv i onödan. Jag ber om ursäkt om så är fallet, det blir inte mycket mer än plattityder idag, hur hemsk jag än må tycka Alkemisten är. Det enda jag egentligen ville säga, även om den här texten tog en helt annan väg än jag tänkt från början, var följande:

Jag tycker att de som är sportsligt ansvariga aldrig ska ha rätten att använda dåliga ekonomiska förutsättningar som en sköld mot kritik så länge man inte gör det absolut bästa av det som man de facto har eftersom själv poängen med elitidrott är att prestera över (nåja) sin egen förmåga.

Det hade kanske räckt att skriva bara den meningen men då hade ni å andra sidan inte fått denna estetiskt fulländade inblick i min väldigt röriga hjärna. Och ni hade inte förstått referensen i ” (nåja)”.

Ja herregud det här blev en märklig text så här på söndagkvällen. Ska nog sova nu. Och drömma om Valter som slåss mot Godzilla, King Kong och GI Jane samtidigt. Vem som vinner? Oh, come on.

Citattecken runt en parantes. That’s a first.

Konsten att kasta gibraltarklippor i glashus: ”mycket snack och lite substans”.

Gonatt.