Tänk inte så förbannat, utan bara kör!

Under i stort sett hela säsongen har det varit ett förbannat tjat om att ÖIS inte klarar av att stänga matcher. I månad efter månad har det mässats om att ÖIS bara spelar oavgjort och att ÖIS inte mäktar med att vinna. Det har helt enkelt gått troll i det hela. Stopp i vinstmaskineriet. Det har till och med gått så långt att vissa har börjat trötta och lacka ur på allt snack om att ÖIS saknar förmåga att döda matcher som man leder med uddamålet, och det trots att man kan få hur många chanser som helst för att avgöra och göra processen kort med sin motståndare.

Det intressanta är att de här problemen att man inte klarar av att bevara en ledning och att man inte lyckas avgöra matcher trots att chanserna finns dök upp för första gången i den sjunde omgången; i samma stund som precis allt och alla började prata vitt och brett om hur förtvivlat svårt ÖIS hade att vinna matcher och att man bara spelade oavgjort på hemmaplan. I just precis det ögonblicket började också ÖIS få svårt att hålla ledningar. När man som allra helst ville vinna och visa alla kritiker att de hade fel, ja då, fick man ännu svårare för att hålla en ledning och att avgöra matcher.

Säsongen 2010 har ÖIS tappat ledningen i följande sju matcher:

• Omgång 7 Falkenbergs FF – ÖIS 0-1 blir 1-1 i den 83:e minuten.
• Omgång 8 ÖIS – Ängelholms FF 3-2 blir till 3-3 i den 90:e minuten
• Omgång 11 IFK Norrköping – ÖIS 0-1 blir 1-1 i den 23:e minuten
• Omgång 12 ÖIS – Assyriska FF 1-0 blir till 1-1 i den 40:e minuten
• Omgång 13 IK Brage – ÖIS 0-2 blir 1-2 i den 80:e minuten och 2-2 i den 90:e minuten
• Omgång 17 Väsby United – ÖIS 1-2 blir till 2-2 i den 70:e minuten
• Omgång 18 Ljungskile SK – ÖIS 0-1 blir till 1-1 i den 45:e minuten

Någon mer än jag som tror att det här sitter i huvudet på spelarna. Att det rör sig om någon form av mental blockering? Vi har alla sett hur ängsligheten och passiviteten och rädslan och och oförmågan att göra mål smyger sig in i laget när man leder med ett eller två mål och man bara ska stänga matchen. Det går inte att knyta ihop säcken utan det är som förgjort. Vi har sett det så många gånger denna säsong.

Förklaringen är psykologisk och väldigt, väldigt enkel: När man vill något väldigt mycket så sjunker också prestationsförmågan. När vi vill uppnå ett mål eller lyckas med en uppgift – när saker och ting verkligen står på spel – just då börjar vi bli medvetna om vad vi gör och hur vi gör det. Vi börjar tänka. Ett ödesdigert misstag. Även de mest vardagliga uppgifter som att slå in en boll i öppet mål med en bredsida blir hur svår som helst. Helt plötsligt blir vi medvetna om sådana saker som vi tidigare har låtit det kroppsliga minnet klara av på egen hand. Att sätta ett friläge blir omöjligt eftersom vi inte låter mekaniken sköta uppgiften som vi gör när vi inte är under press och är avslappnade. Nu krånglar vi till det och tänker exakt på varje litet moment. Illa, illa, och framgången uteblir.

Harvardprofessorn och författare till boken ”Stumbling on Happiness” (som gett upphov till den fantastiska boken ”Stumbling on Wins”), Daniel Gilbert, skriver om detta fenomen i en text om basebollspelaren Alex Rodriguez som för ett par veckor sedan slog sin 599:e homerun (600 homeruns är en magisk gräns för många basebollspelare) och som sedan dess har kämpat och kämpat med att få spelet att stämma och för att få till den där 600:e perfekta träffen. Men inte lyckats (förrän i förrgår):

”One of the ironies of human psychology is that desperately wanting something can make attaining that thing all the more difficult. When stakes go up, performance often goes down. In one study, subjects practiced sinking a putt and got better as they went along — better, that is, until the experimenter offered them a cash reward for their next shot, at which point their performance took a nosedive.

This is because we pay close attention to what we’re doing when what we’re doing matters, and though close attention is helpful when our task is novel or complex, it is positively destructive when our task is simple and well practiced. Golfers in another study were told either to take their time and think about their stroke or to step up and swing as quickly as possible. Although novice golfers did better when they took their time, expert golfers did worse.

The lesson from the laboratory is clear: thinking about tasks that don’t require thought isn’t just pointless, it’s debilitating. It may be wise to watch our fingers when we’re doing surgery or shaving the family dog, but not when we’re driving or typing, because once our brains learn to do something automatically they don’t appreciate interference. The moment we start thinking about when to step on the clutch or hit the alt key, our once-seamless performance becomes slow, clumsy or impossible.”

Kanske är det dags för ÖIS att plocka in den mentala coachen Olof Röhlander igen. Tidigare säsonger har samtliga spelare haft individuella samtal med Röhlander, men under den här säsongen är samtalen frivilliga. Kanske kan det vara dags att göra samtalen ”obligatoriska” igen. Den här oförmågan att vinna och att stänga matcher sitter sannolikt i spelarnas huvuden. Och de behöver få hjälp att lösa spärrarna. De vill så gärna vinna att de har blivit rädda för att förlora. De låter huvudet ta över istället för att bara köra på och få det där viktiga flytet som krävs för att bli ett topplag i Superettan.

Det är dags för spelarna att sluta tänka så förbannat mycket och istället bara köra på. Köra över allt som står mellan dem och en av de allsvenska platserna. Gärna med start nu på söndag i sexpoängsmatchen mot Syrianska FC!

DISKUTERA