Säsongen 2010 – Hur det ”kunde” ha varit

Det här är min andra gästkrönika på Sambadefensiv. Och den är allt annat än realistisk, vilket kommer att framgå ganska tydligt. Tanken är att liksom gotta sig i olyckan över att behöva stanna i Superettan ytterligare ett år till och minnas vad vi (finns ytterst lite som talar för det) kunde ha haft.

Det bekanta pipet från biljettluckan när man håller upp sitt årskort framför apparaten spelar som ljuv musik för mina öron. Det är mycket folk här på Gamla Ullevi, men det bör ses som en självklarhet efter två derbysegrar av två möjliga mot GAIS, ett kryss och en seger över IFK Göteborg och en seger och en förlust mot BK Häcken.

Medan jag tar emot ett matchprogram från en knatte och tackar med ett leende, långsamt börjar gå upp för trappan till sektionerna H och J, minns jag tillbaka till mardrömssäsongen ifjol. Jag minns hur vi kämpade utan någon vidare framgång, hur vi tangerade mindre smickrande rekord och hur vi, till sist – efter en historisk insats – kunde säkra ett nytt allsvenskt kontrakt, i de allra sista omgångarna.

Jag minns att efter säkringen av kontraktet ringde sponsorerna, intresset för klubben ökade och vi förlorade vår tränare Åge Hareide, som fick lockande anbud från större klubbar.

Men efter det gick allting bara spikrakt uppåt för vårt kära Sällskap. Styrelsen meddelade att BK Halmstads tränare Janne Andersson, antog sig jobbet att bygga vidare på Hareides verk. Styrelsen meddelade satsning på mittenplacering och de högre hönsen gav även en skaplig budget att spendera åt Janne. Herr Andersson tyckte emellertid att det var bättre att satsa på ungdomen och spenderade endast i (förutom förlängningen med mittfältsankaret, Sebastian Johansson) en anfallare från Brasilien, som jämfördes med legender som Afonso Alves och en inlånad vänsterback från Danmark – resterande pengar gick till att stärka ungdomsakademin. Ett mycket smart drag av Janne, då inte mindre än tolv av de tjugotre spelarna i truppen, kommer från ÖIS egna led – däribland spelgeniet Markus Gustafsson, passionerade Jakob Olsson och genomslående anfallaren Nicolas Sandberg.

Now, back to reality!

Efter att ha tagit mig upp för Gamla Ullevis trappor och därmed fått mig ett stadigt träningspass, går jag som vanligt och ställer mig på läktaren, bredvid mitt vanliga sällskap. Jag bevittnar en magisk inramning med läktarkultur av högsta klass. Det finns ytterst få stolar som är tomma på sittplatssektionerna och man får nästan kriga för att få plats i det trånga utrymmet i klacken. 17 000 personer ryktas vara här för att se Örgryte tampas med Kalmar i slutskedet av årets allsvenska. Och ÖIS har en fin utgångsposition inför matchen – vi ligger på en femteplats, vilket är klart över förväntan. Medan Kalmar har haft en fin vårsäsong och en mardrömshöst och återfinns på åttonde plats.

Efter en mäktig inmarsch och ett fint tifo är det äntligen dags för match. Örgryte visar upp den nya, anfallsinriktade fotbollen som har varit något av Sällskapets signum den här säsongen – Låt oss säga att titeln ”Lirarnas lag” är välförtjänt. Tjugo minuter in i matchen, efter många halvchanser, tar ÖIS äntligen ledningen. Jakob Olsson får bollen på sin vänsterkant och slår ett perfekt inlägg, som den nya brasilianaren möter perfekt med huvudet. Ett högt vrål hörs från samtliga Öisares strupar och sydamerikanen firar med att kyssa klubbemblemet framför fansen. Ännu en brasse har kommit till ÖIS och gjorts till en klasspelare. Dock vet alla innerst inne, att även den här dyrgripen inte stannar på rödblå mark någon längre tid.

Drygt åttio minuter senare (pausvila inräknat) står varenda Öisare, d.v.s. runt 16000 personer, upp och sjunger för full hals. Örgryte har precis besegrat Kalmar FF med tre mål mot ett efter mål av ”Brassen”, Sandberg och ett riktigt klass mål av Jakob Olsson, då han avslutade med en skicklig volley precis innanför straffområdeslinjen.

16736 rapporterades publiksiffran ligga på, säsongens näst bästa publiksiffra sett från rödblåa ögon. Bästa siffran kom i ”bortaderbyt” mot IFK Göteborg, en minnesvärd seger på en säsong vi sent skall glömma och att sjunga ”Så skönt att vara bäst i sta’n, så skönt att vara bäst i sta’n..!” framför IFK supportrar, inger alltid en känsla av välbehag.

Och jag, jag bara njuter av att vara Öisare.

Självklart är allt det här ytterst orealistiskt, men jag tycker personligen att det låter hyfsat mycket bättre än: ”Vi åkte ut – Satsade – Misslyckades.”

Hampus Fromell – www.skruvdobbar.blogg.se