Misslyckat cupförsök

Först det allra viktigaste: De spelade vår sång! Tusen tack för att ”Sång till friheten” är tillbaka som inmarschlåt.

* * * * *

Så till det mindre muntra. Tre mål i arslet igen! Stortorsk igen! Ingen har någonsin sagt att det skall vara lätt att vara Öisare. (Däremot har det sagts att det är skönt att vara det, men ibland undrar jag allt…)

På det stora hela gjorde vi faktiskt en bra match, mycket bättre än senast mot Skövde. Vi spelade jämnt med, på gränsen till bättre än, ett lag från divisionen ovanför. Det gick lite grann i vågor, men under en del perioder av matchen bjöd ÖIS på riktigt fint och fyndigt passningsspel. Det syns att våra många ungtuppar har en hel del boll i sig, även om de väger lite lätt ibland och fattar fel beslut ibland. Emellanåt var det faktiskt riktigt roligt att se ÖIS spela. Det känns som om det var längesen!

* * * * *

Men det var ändå långt ifrån någon slump att vi förlorade. Dels gjorde vi inga mål, vilket sägs vara en nackdel i den här sporten. Men det som inte fungerade alls, det var försvarsspelet. Samtliga FFF-mål orsakades ju av grova försvars- och/eller målvaktstabbar, och såna grova missar duggar oacceptabelt tätt i vår backlinje (även om det inte alltid resulterar i baklängesmål). Men problemen slutar inte där.

För det första har vi den eviga ÖIS-gåtan om varför det tycks vara så förtvivlat lätt att skapa en målchans mot oss. Allt motståndaren behöver göra är att slå en lång boll bakom backlinjen och se till att någon springer på den, så blir det livsfarligt varje gång. Vi har inte den blekaste aning om hur vi skall försvara oss mot sånt. I offensiv riktning däremot händer det i princip aldrig någonsin att vi får chanser på det viset, så de andra lagen vet tydligen hur man gör. I brist på andra förklaringar måste vi nog dra slutsatsen att ÖIS helt enkelt har för dåliga mittbackar, och har haft ända sedan Johan Anegrund slutade. De klarar inte avvägningen att ta djup när det behövs och lyfta upp när de kan. Nu har Leinar, Dennis och Valter försökt, och ingen av dem tycks kunna styra upp detta. Bör vi kanske låta Danny prova härnäst?

Det andra stora backproblemet är att hela fyrbackslinjen – åtminstone denna fyra – är så svaga passningsspelare. Uppspelen resulterar alltför ofta i att någon stackars lagkamrat på mittfältet får en svår boll i trängt läge med ryggen i anfallsriktningen, så att anfallsspelet helt kommer av sig. Och värre blir det om motståndarna sätter hög press när vår backlinje har bollen. Då blir det desperata chanspassningar i sidled med överhängande risk för brytning och friläge, och än mer överhängande risk för gråa hår på läktarplats, eller så blir det en lika desperat (men lite mindre livsfarlig) tjongboll som oftast går till inkast.

De är inte så pjåkiga på att försvara sig mot organiserade anfall, vår rutinerade backfyra, och bra på skallen är de dessutom. Både Bengtsson och Valter var också framme och bidrog en del i det offensiva spelet. Men det räcker liksom inte med dessa kvaliteter, när ovanstående brister kostar oss så mycket, så ofta. Skall ÖIS få en framgångsrik säsong måste nog Roberto göra stora omjusteringar i backlinjen, för det här håller inte.

* * * * *

Vi spelade alltså 4-4-2 nu, till skillnad från 4-2-3-1-varianten vi använde mot Skövde. Passar det förstnämnda månne våra spelare bättre? De flesta svenska spelare känner sig mest hemmastadda med gamla hederliga 4-4-2, som de är drillade i sedan barnsben, och Öisarna är nog inget undantag. Men egentligen tror jag inte att detta är vägen framåt. Vi har sett de senaste åren att när vi spelar 4-4-2 mot lag som spelar 4-3-3 eller 4-2-3-1 så tenderar vi att tappa centralt mittfält, och därmed ofta hela matchen, på grund av numerärt underläge. Samtidigt har man två man istället för en som springer och jagar längst fram och sällan nuddar bollen. Jag är tveksam till om vi har råd med ett sådant resursslöseri. Min rekommendation (som om någon skulle bry sig om den!) är därför att fortsätta försöka med 4-2-3-1 tills det lossnar. Eller tills det misslyckats så många gånger att till och med jag får inse vartåt det barkar…

* * * * *

Bäste Öisare mot Falkenberg tycker jag var Lindström d. y. – eller ”Lillström” som jag såg att någon kallade honom. Den grabben kommer att bli något! Det kan nog vara vettigt att han får spela på kanten som här, med lite mindre defensivt ansvar och lite mer fria tyglar. Även Danny gjorde en gedigen insats, var klart bättre än Sebastian i innermittrollen, och bör vara given från start i nästa match.

Beröm också till Nico, som gjorde ett mycket bra inhopp. Det känns skönt att kunna säga det efter hans bleka prestation mot Skövde. Det är nog anfallare han skall vara, och inte ytter. Synd bara att han fortfarande inte lyckas sätta dit någon av alla chanser han på egen hand vaskar fram.

Ett hedersomnämnande för allmän Öisighet måste gå till Dennis, vars leklystna bollkonster alltid kommer lika överraskande. Man glömmer hur bra teknik han faktiskt har, den gamle!

* * * * *

Matchinramningen var lite avslagen, som det tyvärr ofta blir när det är cupen. Klacken gick lite på halvfart, och den där riktiga gamla Valhallakänslan infann sig aldrig. Roligast tycktes supportrarna ha när någon oförvägen Öisare i andra halvlek norpade en flagga från de fåtaliga Falkenbergssupportrarna borta vid sittplatsingången och, med en enligt uppgift imponerande löpinsats, satte sig i säkerhet i klacken med sitt krigsbyte. Det viftades friskt med det gulvita stöldgodset resten av matchen, och ryktet säger att flaggan aldrig lämnades tillbaka igen efteråt, så gissningsvis blir den sittande för all framtid på en vägg i någon obskyr ÖIS-lokal.

Vad supporterkulturens oskrivna regler säger om sådana här situationer är mer än jag vet, så det kanske är helt i sin ordning att ta en ”souvenir” på det här sättet. Personligen hade jag dock önskat att ÖIS skulle haft en helt annan och ädlare trofé att visa upp efter årets upplaga av Svenska Cupen. Pokalen är ju trots allt vår, den är bara tillfälligt utlånad sedan 2000. Men som Öisare har man fått lära sig den hårda vägen att det är sällan man får som man vill här i livet.