Träskliv – en introduktion

Jaha. Det var premiären det. Välkommen till Söderettan, ÖIS.

Det är nog lika bra att vänja sig. Det är så här det ser ut, livet i svensk elitfotbolls bottenträsk, någonstans i gränstrakterna kring om det överhuvudtaget kan kallas elit eller inte. Det är en mindre glamourös värld än vår anrika förening är van vid, men vi har ärligen förtjänat att hamna här, så det är bara att gilla läget. Att döma av matchen mot Skövde är detta dessutom den nivå där vi hör hemma just nu. Vi kommer inte att få något gratis bara för att vi är Örgryte Idrottssällskap. Ju förr vi inser det, desto bättre.

Det är annars inte alls så illa, livet i träsket. Det skall nog gå att göra sig hemmastadd här med. Småskaligheten och amatörismen gör att fotbollstillvaron på den här nivån på många sätt blir charmigare, mänskligare och lättare att ta till sig. I första hand kommer detta väl att märkas på bortamatcherna, där varje resa lär ge ungefär samma känsla som man annars bara brukat få i matcher i Svenska Cupens tidiga omgångar. Men redan nu på hemmapremiären tyckte jag mig märka av klara skillnader mot i fjol.

Jag hade egentligen tänkt börja min uppladdning inför matchen på ÖIS-puben Flying Scotsman på Avenyn (fläskschnitzel och en öl för 119:- lät lockande!), men en trilskande bilmekaniker ville annorlunda, så jag hann inte. Istället nöjde jag mig med att i ÖIS-shopen plocka upp lösbiljetten som kompletterade det ännu inte utskickade årskortet – de ansvariga förtjänar en stor eloge för att detta funkar så smidigt trots det oerhört korta varslet! – och därefter dra till N3-baren. Om det mot förmodan finns någon som inte vet det så är detta alltså baren inne på Gamla Ullevi, ovanför och bakom det som i år är klackläktaren. Där erbjuds ett hyggligt sortiment av öl, och en barmeny som förutom traditionsenlig burgare och korv ståtade med något jag tror kallades ”Dagens husman”. Jag hann inte prova, men det lät bra och var ganska prisvärt. Där i baren spelar också allas vår DJ Rude Boy musik så det står härliga till, och framför allt hänger där massor med glada Öisare att prata med. Någon ÖIS-celebritet kommer också att bjudas in till varje match, och denna gång var det gamle backlegenden Johan Anegrund (från Skiljebo) som stod och minglade med supportrarna.

Så här långt var allt sig ganska likt från tidigare år. Det proffsiga och trevliga arrangemanget i N3-baren är ju ingen nyhet utan börjar bli något av en ÖIS-tradition. Bra jobbat, alla inblandade! Men det som jag tycker var nytt, det var stämningen bland Öisarna. Kanske var det bara inbillning, men jag uppfattade att känslan av sammanhållning var större än vanligt, att de aggressiva kraven som de senaste åren höjts i ÖIS-leden var utbytta mot fromma förhoppningar med en inbyggd beredskap för eventuella motgångar, och att det hängde en anda av självironi över hela tillställningen. Det var som att det var lite komiskt att ÖIS överhuvudtaget hamnat i den här lingonserien, men att alla var beslutna att försöka göra det bästa av det. På något sätt påminde det mig om känslan efter ett riktigt stort snöoväder, när alla är ute och tittar förundrat och lite roat på snömassorna, kan skratta gott åt sin egen insnöade bil och är mycket snarare att hjälpa grannen skotta fram sin än man annars skulle vara. Kanske är det så att katastrofer, stora eller små, lockar fram det bästa ur oss människor.

Jag fick också, utifrån samtal med diverse insatta ÖIS-supportrar, en känsla av att det håller på att växa fram en ny och bättre organisation kring klubben och supporterklubben, att samarbetet på alla fronter fungerar bättre och att vi nu – äntligen! – bygger en rejäl plattform från grunden. Mitt besök på N3 gav mig faktiskt en känsla av optimism som är helt frikopplad från det rent sportsliga, och som inte har kunnat kväsas ens av matchresultatet. Det vete fasen om ÖIS inte är på rätt väg ändå!

* * * * *

Också positivt var hur man har ordnat det med sektionerna på Gamla Ullevi på ÖIS matcher. Som ni väl vet så är alltså alla de övre läktarna avstängda, liksom hela kortsidorna. Det var förvånansvärt hur tajt och gemytlig arenan faktiskt blev på det här sättet! Även borta på västra sidan såg det hyfsat befolkat ut – åtminstone så pass att det inte såg tomt ut – och enligt mina sagesmän var det bra med folk och god stämning även på de ”riktiga” sittplatssektionerna på den mittersta och norra delen av östra läktaren. Där jag själv stod, på klacksektionen på sydligaste delen av Östra, var det riktigt knôkat! Riktigt bra stämning var det också, med sång i princip oavbrutet matchen igenom. David Leinar pratade om ”allsvensk klass” på fansen, och lite så kändes det faktiskt. Publiksiffran på 1 976 tycker jag också är mycket bra, klart bättre än väntat. Att överhuvudtaget välja att gå och se på ÖIS här nere i träsket visar redan så pass stor lojalitet (eller galenskap) att dessa tappra förhoppningsvis heller inte är sorten som stannar hemma nästa gång bara för att det gick åt h-e den här gången.

Skall man ändå klaga lite så är det väl på att det inte är särskilt behagligt att stå på vad som egentligen är sittplats. Man har inte den riktiga ståplatsens frihet att vandra lite som man vill, utan är instängd på sin plats, och vill man någonstans får man klättra över stolsryggar. Men för oss som varit vana vid ståplatsen på övre kortsidan, med sina boskapsfållor i form av upplåsta stolsrader och höga skyddsräcken, är detta faktiskt en stor förbättring även på det området. Och att det ur ren matchupplevelsesynpunkt är mycket bättre att stå på långsidan instämmer nog de flesta i. Verkligen skönt att äntligen slippa välja mellan fel perspektiv eller fel kroppsställning, utan faktiskt kunna se fotboll på det sätt man själv vill! Det tycks vara fler gamlingar som delar min uppfattning på den punkten, för det syntes många nunor här på nya Östra Stå som inte har synts till i klacken de senaste åren. Stämningen påminde faktiskt inte så lite om hur det brukade vara på gamla hederliga Östra Stå på den gamla arenan.

På tal om gamla välbekanta nunor så måste jag också berömma Jesper, som klev upp och dirigerade klacken en stund i andra halvlek och visade var skåpet skall stå. En gång kung på räcket, alltid kung på räcket! Så oerhört mycket bättre gensvar det blir när klackledaren trugar och skämtar igång folk istället för att köra med svordomar och aggressiva gester. Respekt!

Något som också var riktigt förstklassigt var gräsmattan. Högsommarfin matta i premiären, det har man inte varit bortskämd med! Att de inte kunde ha anlitat den där britten med en gång.

* * * * *

OK, nu har jag täckt in det mesta andra, och kan nog inte slingra mig så mycket längre: Själva matchen då?

Ja, vad kan man säga. Var ni inte där och såg själva så finns det en utmärkt matchrapport att läsa på ois.se, så någon sådan tänker jag inte bjuda på. Men några lösryckta funderingar kan jag väl orka med.

– För det första skall sägas att jag inte har sett särskilt många försäsongsmatcher i år, så jag har väldigt dålig koll på spelarna och vad de presterat tidigare. Nye vänsterbacken David Björkeryd tycker jag är en mycket angenäm bekantskap, där har ÖIS gjort en utmärkt värvning. Unge Jakob Lindström har jag sett en match tidigare, och då såg han betydligt bättre ut än mot Skövde. Dock gjorde han alls inte bort sig, och det känns bra om han får en hel del speltid trots sin ungdom och litenhet. Men jag får medge att jag är förvånad att han fick starta i premiären. Förutom Danny Ervik hade jag nog trott att Mathias Johannesson stod före i kön till en defensiv mittfältsplats.

– Trots att det blev som det blev så såg jag ändå en hel del positiva intentioner, en hel del möjligheter i laget. Det känns väldigt skönt att ha en stor andel spelare med hygglig teknik och hygglig fart. Resten kan man alltid träna fram över tid, om man bara har grundförutsättningarna på plats. Tidigare har vi haft alldeles för stor andel kroniskt långsamma, kroniskt bollutmanade spelare som inte kunnat bli så mycket bättre än de redan var. Nu finns det potential att växa! Och det är rent mentalt mer tilltalande på något sätt att hålla på ett lag som vågar (eller måste) satsa på unga lovande spelare, även om de inte är färdiga än.

– Jag gillar 4-2-3-1, men jag är lite tveksam till en del av rollbesättningarna i vår variant. Nicolas Sandberg som ytter funkade inte alls, och har nog inte gjort det när jag sett honom där tidigare heller. Och Luka Mijaljevic var iskall i anfallet. Kanske läge att spela Nico på topp och Elving från start på yttern nästa gång? Eller nye Oskar Wallén på topp kanske, hur bra är han? Mittfältsspetsen i form av Jakob Olsson tyckte jag var riktigt dålig, med ständiga bolldrällningar, misslyckade dribblingar och felpassningar, och en av de största orsakerna till att ÖIS anfallsspel blev så torftigt. Men där är jag mer benägen att fria än fälla, då jag vet vad Jakob egentligen kan. En variant är kanske annars att spela Jakob på yttern? Jag får medge att jag inte har full koll på vad han själv tycker är hans bästa plats, han har ju provat på så många olika roller i laget.

– Laget som helhet har en ganska bra balans, med (av ekonomisk nödvändighet) många unga hungriga spelare, men ett lagom antal gamla rävar för att stadga upp det hela. Men jag börjar bli lite tveksam till om vi har rätt gamla rävar. Sebastian Johansson var ändå OK, tycker jag, vann mycket boll och gjorde stor nytta, även om han inte bidrog så mycket framåt. David Leinar gjorde också sitt jobb, även om han ju inte är någon fartfantom, och uppe i anfallet mot slutet var han riktigt bra. Men Christofer ”Bildsköne” Bengtsson hade problem och såg stabbig ut, även om han i offensiven kom fram till en del bra inläggslägen. Och framför allt var Valter Tomaz Jr riktigt bedrövlig. Under sin förra sejour i ÖIS levde han högt på sin snabbhet, med vilken han kunde kompensera sina misstag. Nu tycks han ha tappat det mesta av snabbheten, men utan att för den skull göra färre missar. Dessutom har han aldrig varit någon större passningsspelare, men så snedsparkande som mot Skövde har jag nog aldrig sett honom. Har han sett bättre ut på försäsongen, ni som vet? Om inte så måste jag till min sorg föreslå att Valter bänkas. Dennis Jonsson är ett bättre alternativ för tillfället. Eller rent av Danny Ervik, om han nu inte är ordinarie på mittfältet? Han spelade ju mycket mittback förr om åren.

* * * * *

Som sammanfattning vill jag faktiskt hävda att den här nesliga torsken är den bästa premiär vi kunde ha fått. OK, kanske är det någon form av självbedrägeri jag sysslar med då, och jag hade ju definitivt inte önskat mig det här inför matchen, men just nu känns det faktiskt så. Det var rätt tydligt att inställningen, kampviljan i laget inte var riktigt på topp mot Skövde. Spelarna tycktes inte beredda att gå in så hundraprocentigt som faktiskt krävs för att lyckas i elitfotboll. Och när det nu ändå var på det viset, då är det jättebra att det straffade sig direkt, innan det hinner bli en vana. Ingen jävel kommer att ge oss något gratis bara för att vi är ÖIS. Snarare tvärtom, alla lag kan förväntas göra sin bästa match mot just oss, precis för att vi är ÖIS och seriens överlägset mest namnkunniga klubb. Nu vet vi det. Nu begriper alla spelarna rimligen att det är full satsning, full skärpning som gäller även i Söderettan. Den insikten kommer att vara helt nödvändig under den här säsongen.

Och det blir en kultsäsong! Var så säkra, det här året kommer det att pratas om och byggas legender kring under lång tid framöver. ”Var du med nere i träsket, farfar?” kommer barnbarnen att fråga om femtio år. Och då kan vi stolt säga: ”Jajamen! Jag var med det året när ÖIS var som allra längst ner, det år när klättringen började mot alla de fantastiska framgångar vi har fått se sedan dess. Vi var inte många på den tiden, men det var vi som lade grunden!”

* * * * *

Allra sist vill jag bara å det kraftigaste protestera mot att någon tycks ha bestämt sig för att skrota ”Sång till friheten” som inmarschlåt. Återinför! Nu!