Halmstrån, tåg och runda bollar i Östersund

ÖIS måste börja vinna matcher, greppa halmstrån, bollen är rund allt kan hända, måstematch, yada, yada, yada. Jag tror att ni har förutsättningarna ganska klara för er inför lördagens match i Östersund.

Mycket talar för att det är i ett vindpinat och kallt Östersund som vi får en ganska bestämd fingervisning om hur bra ÖIS kommer klara sig på den där upploppsrakan i det mjölksyratyngda 400 meterslopp som superettan 2013 är. Vi ligger lite efter täten med en bra ingång i sista kurvan kan det gå. De tre i täten ser ut att stumna en aning. Kunde Johan Wissman ta ett silver på hemmaplan 2006 kan allt hända. Vi kanske inte hinner ikapp Francis Obikwelu men den där slovenen med glasögon på innerbanan ska väl inte vara omöjlig.

Förutom den tappade ledningen mot Ängelholm var förra omgången gynnsam för ÖIS del. De båda lagen på kvalplats, Varbergs BoIS och IFK Värnamo spelade lika och drog på sig varsitt rött kort och Jönköping Södra på platsen ovanför kval förlorade med klara 0-3 mot serieledande Falkenbergs FF och har inte vunnit sedan den där dystra kvällen på Gamla Ullevi för en månad sedan. Man har dessutom en föga imponerande målskillnad på 2-8. I den kommande matchen möter man Assyriska FF på hemmaplan. Ett lag som ÖIS visserligen log med 3-0 men som har en klart högre normalnivå än så. Varbergs stolthet tar emot Hammarby IF och IFK Värnamo mötte under fredagskvällen Degerfors IF och fick med sig ett oavgjort resultat som placerar dem på en plats precis ovanför kvalstrecken.

Ljusglimtar i en dyster vecka

Att besöka Öisgården nu mera är sällan speciellt upplyftande. I tid av ekonomiska bekymmer och otillfredsställande resultat för både  A-laget och U19 är det lätt att hålla sig för skratt. Missnöjet finns överallt. Besvikna U19 föräldrar, supportrar som lider med laget och personal som riktar besvikelsen mot kritiker. Jag har upplevt trevligare dagar nedanför balkongen vid det röda huset.

Händelsefattig är dock fel etikett på veckan som gått. I tisdags lystes tillvaron upp en aning för den delen av truppen som inte luftats på länge då Djugården besegrades i U21-seriens slutspel. Seger med ett mål mot noll blev det på Hjorthagens IP på Östermalm i Stockholm. Abdel Bouraima gjorde matchens enda mål i en vinst som enligt källor på plats var helt rättvis.

Onsdagens träning var en avslappnad tillställning som i huvudsak ägnades åt avslut för de som inte spelade i matchen mot Djurgården. Att det tränade avslut känns nästan onödigt att skriva. I stort sett varje träning numera har avsluten som huvudfokus. Att förklara varför känns onödigt.

De som spelade match dagen innan ägnade sig åt lätt jogging och annat gymnastiserade vid sidan av planen. I övrigt en ganska vanligt träning som följdes av ett antal supportrar på altanen. Hade jag varit en mindre reflekterande individ och mer sensationslysten hade jag beskrivit stämningen som hotfull. Så var dock inte fallet. Efter träningen stannade några av supportrarna på den lilla altanen David Leinar, Hannes Sahlin och Jakob Lindström för ett samtal om säsongen i lugna ordalag. Visserligen ett snack innehållande viss kritik men som från lite håll lät förhållandevis konstruktivt. Att samtal förs mellan supportrar och spelare är ofta av godo och det sista jag hörde innan jag lämnade Öisgården var ett uppsluppet: ”Men det är ju för fan inte slut än, kom igen nu!” Varpå spelarna instämde och det hela mynnade ut i en ganska vacker förbrödring.

En efterlängtad comeback

Som ni kanske märker blir detta ingen regelrätt införtext då vi idag inte kunnat bevittna den sista träningen dagen innan lördagens match. Istället blev torsdagens pass det sista innan turen till Östersund. Som brukligt är nuförtiden ägnades mycket av träningen åt…

 

Just det, avslut.

Om avsluten går inte att säga så mycket mer än att det ser ”ganska bra ut” något det nu har gjort i ett antal veckor. Med andra ord är det helt omöjligt att sia i om det kommer påverka hur laget presterar när det hettar till i straffområdet på konstgräset i Östersund under lördagen.

Torsdagsträningens klart största glädjeämne var dock André Nilssons comeback. Han har i flera veckor deltagit i passnings- och avslutsövningar men hela tiden klivit åt sidan när det hettat till och teknikövningarna bytts mot spelövningar med mer närkontakt. Under torsdagen deltog han dock för första gången sedan han värvades till klubben fullt ut i spelövningarna. Med ett sprudlande humör gick han direkt in och tog plats. Han pekade, ropade, löpte och såg ut att njuta av varje sekund på planen.

Det syntes visserligen att han fortfarande inte riktigt är i den matchform han har som mål att komma i tids nog än. Men torsdagens träning var ett stort kliv på vägen mot den där formen. Han bildade innermittfält tillsammans med Jakob Lindström i det yngre laget och det såg stundtals ganska trevligt ut. I passningsspelet gjorde han väl ifrån sig och som grädde på moset fick han kvittera för sitt lag i slutminuterna och ta matchen till en straffläggning. Jag vill gardera mig en aning men jag tror att Andrés lag vann straffläggningen på så sätt fulländade Alingsåsarens dag.

Startelvan dröjer

Då vi inte hade möjlighet att bevittna lagets ”dagen-före-match-träning” kan vi tyvärr inte ge er någon elva. Det känns dessutom onödigt försöka sig på någon gissning. Förhoppningsvis kan vi under morgondagen få tag i den och ge den till er. Nästa vecka är det hemmamatch och då blir det bättring.

Tills dess: Framåt!