Ångest och glädje, hyllningar i drivor

Jag har varit ett vrak. Sovit mest hela tiden. För säkerhets skull tog jag en tur in till stan under dagen för att inhandla GTA 5. Jag såg framför mig hur jag i frustration slängde av mig kläderna efter tappade poäng, satte igång spelet för att kliva in i valfritt köpcenter och låta mitt vapen gå varmt för att sedan stjäla varenda bil jag fick syn på och köra rakt in i en bergvägg och sedan gå och lägga mig.

Jag ska inte säga att jag inte känner igen känslan men när jag klev in på arenan vid sextiden nådde min ångest en nivå som åtminstone kändes ny. Jag må vara svag i nerverna vanligtvis men detta kan ha varit en bottennotering. Mitt psyke var i spillror, och då hade matchen inte ens börjat.

Efter detta är det utspelar sig knappa två timmar som är ganska suddiga innan jag tillslut kommer ur bubblan och inser att det faktiskt gick vägen den här gången. För den här gången hade man ridit ut stormen. På lördag är det dags igen. Då fylls min kropp av ångest återigen. Men då är jag inte ensam. Då sitter jag på en gungande buss med människor jag tycker väldigt mycket om. Om du inte redan har bokat förresten så borde du göra det!

Att skriva en krönika efter en match som denna är faktiskt inte så enkelt. Det blir lätt ganska klyschigt. Detta inlägg blir förmodligen inget annorlunda. I stunder som denna har jag väldigt svårt att analysera huruvida det var rätt eller fel av Marcus Lantz att välja den elva han valde. Från klackplats i det tillstånd jag var i var i fanns ganska lite tid för reflektion. Vad jag dock hann med att reflektera över trots omständigheterna var det här lagets förmåga att göra oväntade saker. Slå till när garden är nere och det är som minst förväntat. Man gjorde det mot AIK, Man gjorde det när man var utskällda efter de två inledande förluster i årets superetta och man gjorde det idag mot Ljungskile. Är det så att det trots allt finns någonting där som vi under säsongen inte sett. Något som gör att man trots sitt livs största press gör en bra reser sig, vinner och slipper undan utan en enda varning till den sista matchen för året.

Förra veckan skrev jag om David Leinar och Christofer Bengtssons förmåga att sprida lugn i en annars otrygg backlinje. Idag fick man både Hannes Sahlin och Jacob Ericsson att lyfta sig, att våga och att segra. Hannes Sahlin må ha missat en del i passningsspelet men stod för en defensiv insats av sällan skådat mått. Jacob Ericsson må ha ett kroppspråk som får honom att framstå som aningen osäker. Då och då är han även det men en dag som denna reder han ut det, sträcker på sig och firar som om SM-guldet var bärgat framför hemmaklacken. Han fick inte plats framför Sveriges största klack på Friends Arena, det har han bestämt sig för att ta igen framför superettans mest hängivna och i sina stunder bästa. Där trivs han.

Fast vem trivs inte framför Östra stå en dag som denna. Det var en kväll utöver det vanliga.

Allas får Jesper Aneröd beskrev det kanske bäst av alla på Twitter nyss ”Idag blev många pojkar till män #ÖIS”

Mot Värnamo. Mot kval. Mot ljuset.

Nu går jag bort till xboxet och snor en bil. Det är jag banne mig värd.