Hedman och den lilla djävulen

Klockan står på 80 minuter och Jacob Ericsson står still för att måtta in ett inlägg i boxen.

”Även om du både vaknat på fel sida, krossat en hel lastpall med speglar och glömt spotta över axeln när den där kattflocken sprang över vägen i morse kan du väl iallafall ta dig samman?”

”FAN!”

Inlägget är precis lika oprecist som de tidigare i matchen. Att Jacob i säsongens två inledande matcher varit magnifik spelar i detta läge ingen som helst roll. Jag känner en vrede mot samtliga människor såväl på planen som i min omgivning. Jag planerar för ett liv efter fotbollen. I lugn och stillhet.

Men så kommer det plötsligt. Mina känslor svallar på ett sätt jag inte riktigt upplevt sedan Argentina-Sverige i VM 2002 fast på ett omvänt sätt. Jag blir först vred och uppgiven när Johan Hedman inte lyckas med sin lyftning in i straffområdet. Men när jag märker att mittbacken som är helt ohotad väljer att nicka tillbaka bollen till Johan fylls jag av ett visst hopp tills jag ser bollträffen och nätrasslet. Då kan jag inte hejda mig.

Jag springer från en av de övre raderna igenom folkmassorna. Jag känner mig som Jens Byggmark, innerskidan är bara en hårsmån bort men hej vad det går så länge jag står på benen. Mirakulöst nog lyckas jag navigera mig igenom säkerhetsstaketen och går i mål nere vid räcket på en makalös tid.

På vägen har jag lyckats snappa upp en detalj. Johan Hedman har lärt sig den ädla konsten att fira ett fotbollsmål. Plötsligt finns det något i hans ögon som inte riktigt har synts innan. En känslomässig reaktion som inte är sådär gentlemannamässigt artig som vi är vana att se Rotebrosonen. En liten elakhet. En försiktigt finger åt de som tvivlade när George Mourad rullades ut på båren i premiären. Ett oväntat sådant.

Jag är just nu inte i rätt tillstånd att spekulera i om den lilla djävul som vaknat i Johan Hedman kommer skjuta oss till seriesegern eller ej men min känsla är att den är bra. Fotbollen är ibland inte svårare än att det lönar sig att vara elak ibland.