Den kvicke från norr.

Jag minns honom som en glad gamäng. En person som passade perfekt i Göteborg och som dessutom hade en spelstil som passade in i ÖIS. Jag minns hur han spexade och hade kul på planen, samtidigt som han var seriös och visade hjärta. Jag minns att han såg trög ut första säsongen. Mitt minne av honom från året innan var han en intressant motspelare i vårt kvalmöte med Umeå på Nya Ullevi. Jag minns att jag led med honom när första skadan kom, att jag alldeles innan det varit förbannad på fotbollsförbundet för en veckolång avstängning. Jag minns att han satsade stenhårt på come back och därför blev påföljande skada än svårare att greppa, för mig som supporter.
Nu vill jag påminna er om grabben som kom till ÖIS inför säsongen 1999; Patrik Sandström.

 

Han anlände till klubben när ett kaotiskt 1998 just avslutats. Under våren hade vi mosat IFK a det kraftigaste och Rambo-Svante blivit ett begrepp. Bosse Backmans ”no more mr nice guy” ett vedertaget uttryck. Cupfinal för första gången i klubbens historia. Och, ett monumentalt ras efter vårsäsongen. Vi kvalade oss kvar mot ’lilla’ Umeå FC. I detta UFC fanns en skön, ettrig mittfältare som stod öga mot öga med en annan ettrig lirare, vid namn Kalle Corneliusson.;

-Jag var i bra form under kvalet så jag tror att Kalle fick ganska fullt upp med mig. Annars var Kalle ganska lik mig. Snabb och duktig passningsspelare.

Just där och då visste han ingenting om ÖIS intresse för honom, det kom först efteråt;.

-Både Erik Hamrén och Sören Börjesson låg på ordentligt, och det kändes att det var ett spännande lag, en anrik förening, grym sammanhållning i truppen och proffsigt bemötande.

ÖIS vann med 6-2 över två matcher. Detta ödeskval som ändå blev början på en fin period resultatmässigt. Erik Hamrén hade klivit in under hösten och i samband med 1999 skulle han påbörja det lagbygge som givit oss en uppsjö av fina minnen.
Det kom många fina nyförvärv inför den säsongen; Owusu var en frän, lovande ytterback från Malmö, Johan Elmander behöver knappt presenteras, Perstedt återvände från äventyr i Stenungsund (som på den tiden faktiskt spelat i andra divisionen), Lohm hade återvänt från Gunnilse (även de fanns på hög nivå på den tiden). Truppen såg stabil ut, det fanns kunnande och erfarenhet och 1998 års dipp skulle bli en parentes i historieböckerna.
Patrik hade ett förflutet som allsvensk i IFK Norrköping, därmed hade han lite att jämföra med, innan han vände hem till Umeå och FC. Hans mål med den flytten var att få spela allsvenskt med UFC och de hade ett bra gäng på gång. Det räckte till kvalplatsen -98;

-Jag kunde ju jämföra med Norrköping som jag var i under början och under mitten av 90-talet. Norrköping var ju då ett av landets bästa klubbar och mitt första allsvenska lag. Det är klart att det slår högt, men tiden i ÖIS var också magisk. Jag är helt säker att den blivit ännu bättre on jag kunnat vara kvar och skadefri.

Patrik blev en del av detta lagbygge. Men, först skulle han upptäcka att han var för dåligt grundtränad för att på allvar kunna utmana om en startplats, det i kombination med skarp konkurrens i truppen;

- Det visade sig att det skulle bli tufft, men med Bosse Lööfs och Matti Demegårds hjälp så började jag kunna utmana på allvar i slutet av 99. Så bra tränad som inför 2000 har jag aldrig varit, men då kom ju tyvärr knäskadan.

Tiden i ÖIS inleddes således med saftig hårdträning för att kunna komma ikapp och på allvar utmana om startplats. Han blev nära vän med mittfältsskollegan Allan Kuhn och, den vänskapen har hållit i sig efter att spelarna lämnat ÖIS. När han väl var i form gick han in och spelade med löfte om att det fanns mer att hämta. Inledningen på säsongen efter var av sådan art att det gav mersmak, det syntes på Putte att det fanns mer i kroppen. Något som regelbunden speltid skulle lyfta fram. Han tog en ordinarie plats och imponerade på oss trogna supportrar. Sedan kom avstängningen, som hände i samband med match mot Örebro. Två gula kort i samband med dueller med Mats Rubarth, som följdes upp med en knytnäve i spelarbåsets tak. Antiklimax, adrenalin….detta sammanföll med att vi gjorde 1-0 i samma veva. Det blev en veckas avstängning. Det blev fyra matcher som missades. Det blev början på ett rent helvete för Putte.

När det var dags att ta klivet ut i Europa, Rapid Wien stod för motståndet, fanns han dock med på plan. I 29 minuter, sedan sträckte han sig efter en boll och det knakade till i knät. Ledband! Trendskadan på den tiden bland fotbollspelare.

Putte plockade fram de urnorrländska kämpatakterna och gjorde sig redo för återkomst till nästföljande säsong. Starkare än någonsin, i bättre fysisk form än någonsin. Och, 2001 inleddes strålande. För att sedan abrupt avbrytas med ny skada, i knät. Putte hade utgående kontrakt och visste inte hur framtiden skulle te sig för honom i klubben. Han valde att ta ett snack med vår tränartrojka. Ett lätt beslut att fatta, svårare att föra fram:

-Det var enkelt. Jag kände att jag tyvärr hade komplikationer i knät som inte skulle räcka för spel i allsvenskan, om än alls. Jag tyckte att det var viktigt för klubben att få ett klart och ärligt besked från mig så att de kunde fortsätta sitt lagbygge. Men gudarna ska veta att det var tungt att föra fram.

Det blev flytt hem till Umeå igen efter våren. Han hann med en match för sin nygamla klubb innan 2001 kunde summeras.
Därefter har vi inte hört mycket om, eller från, honom. Han gjorde ett inlägg på forumet något år efter sin flytt tillbaka till gamla nejder, ett inlägg som blev populärt bland oss rödblåa. Ett inlägg av den typen som gav klubbkänsla ett legitimt uttryckt i våra ögon;

- Jag följde och följer ÖIS så mycket jag kan. En annan ÖIS bekanting Jocke Karlsson och jag är nära vänner och umgås ofta. Han bor i Umeå numera, vi tränar ett flicklag tillsammans. Vi var förresten på Gothia Cup med tjejerna i år. Vi hade turen att få spela en match på ÖIS-gården och gjorde också ett studiebesök.

-Vi tackar Björn Nilsson för det! Sen träffade vi också Roger Lindqvist på en fika. Vidare så har jag ett antal ÖISare på FB.

Putte har sedan tiden i ÖIS tränat ett antal olika lag. Han har hunnit med en come back i UFC, 2008, och har dessutom i en intervju med ÖIS svenska fans sida (2010) pratat om tiden i klubben och tiden därefter. Han beskriver sig som en fotbollsidiot….så som alla ÖIS:are är. Hans liv är fyllt av fotboll;

-Med en hel del tränaruppdrag, spelat i div.1, 2, 3, 4, 5 och faktiskt nu i div 6!

-Comebacken 2008 var mer det att jag som assisterande tränare tyvärr:-) var med och tränade en del och vi hade skador och då spelade jag en 6-7 matcher.

Idag är det andra bullar som gäller för den glade grabben från norr.;

-Jag jobbar som VD i bussbranchen sedan fyra år. Tränar barnens lag, men drömmen om att träna ett lag på elitnivå finns väl alltid där.

Det han främst tänker på när han ser tillbaka är;

-Hur mycket man trivdes i klubben och Göteborg.