Min kärlek är röd, min trohet är blå

Så var vi snart där igen. Hemmapremiär. En händelse som väcker extra starka känslor. Nervositet, glädje, nyfikenhet, kalv-på-grönbeteighet och nostalgi. Det är utan tvivel årets bästa dag. Dagen som man har gått och väntat på under hela den förbannade vintern och den meningslösa försäsongen. Dagen då det äntligen är upp till bevis – för såväl lag som supportrar. Dagen då vi ska visa de djävlarna att vi är tillbaka och att vi verkligen är att räkna med.

För oss som numera lever vårt supporterskap i exil är hemmapremiären också årets sämsta dag. En påminnelse om att inte kunna vara närvarande och delaktig i den gemenskap som man känner på Gamla Ullevis läktare. En påminnelse om hur mycket man saknar den där fantastiska känslan av att för första gången på ett nytt år bege sig till Gamla Ullevi och en ny säsong. Saknaden av att inte kunna vara med på samlingen innan match eller i eftersnacket på puben. Avsmaken inför att tvingas följa årets viktigaste match framför tv:n istället för från läktaren. Sunkigheten i att inte kunna dela glädje eller sorg med någon annan än en högst ointresserad partner eller genom en sval forumdiskussion.

I sådana stunder är det lätt att känna en viss uppgivenhet och tvivel inför sitt fortsatta engagemang. Vad fan är det man håller på med egentligen? Är det verkligen värt det? Är det inte lika bra att ge upp hela skiten när man ändå inte kan vara närvarande mer än någon enstaka gång per år? Det är vid sådana tillfällen av tvivel och uppgivenhet som man är glad över att det finns band och låtsnickrare som Rangeltorpsgatan. Att det finns människor som med väldigt enkla medel kan sätta ord och toner på allt det där som verkligen betyder någonting. Vad det är som gör det så fantastiskt att vara öisare. Deras helt magnifika låt En enda kärlek, ett enda liv är allt man behöver i sådana stunder. Så enkelt är det.

Tidigare har jag känt mig tvingade att vända mig till Holst och planeternas Det regnar på Malmö stadion i sådana stunder. Även om jag vet att det är fel och det har fått mig att känna mig smutsig. Det är en MFF-låt och jag ska ge fan i att lyssna på sådant dravel. Fram till precis nyligen har det dock inte funnits något riktigt alternativ för oss öisare. Men nu gör det äntligen det.

En enda kärlek, ett enda liv har gått på repeat sedan jag hörde den för första gången för någon knapp vecka sedan och om det finns någon djävla rättvisa i den här världen blir det årets låt i ÖIS-kretsar. Den kommer åtminstone att hjälpa mig igenom hemmapremiärkvällen och resten av säsongen. Min kärlek  är röd, min trohet är blå!

Det är vår tur ikväll
Vi tar en spårvagn utan räls, vi går uppför Göta Älv
Vi går mot strömmen, säg det igen
Vi blir aldrig som dom, du har alltid varit dig själv

Sen 1887, ifrån igår till idag och nu
Dom har räknat ut oss, än sen?
Vi reser oss upp igen

Göteborg är rödblått ikväll
Stan är målad i våra färger
Från Redbergslid till Kungsladugårdsbergen

Bröder, systrar på Östra stå
Er kärlek är röd, er trohet är blå
Just ikväll är vi bäst i Sverige

Det är vår tur igen
Vi har väntat på spårvagnen i regnet sen 1985
För guldet ska hem, ni står still när vi kör förbi
Vi är inte flest, men vi har större hjärta än ni

Sen 1887, ifrån igår till idag och nu
Från Balders Hage, till Ullevi
En enda kärlek, ett enda liv