Det är dags!

Det är dags att varva igång nu. Det är dags att medvetet börja dra igång längtandet och trånandet efter måndagen och dagen då 2017 drar igång på riktigt. Det varmare halvåret är i sin absoluta linda, våren är i och med det snart här och fotbollssäsongen skall sparkas igång. Vår, fotboll och ÖIS. Det blir inte bättre än så. Ju.

Vi behöver bara jobba oss igenom sisådär fem dagar innan premiärdagen är ett faktum. Dagen då man lägger allt jobbigt och tråkigt åt sidan. Bort lägger vi det ekonomiska kämpandet, styrelsetjafs, herr Thorsson, Gamla Ullevi-skepsism, anfallsbrist, tränardiskussioner och allt som kan tänkas tynga ner ens tankar. Fram lägger vi istället grönt gräs, solig himmel, ståplats, Elmander-återkomst, elitfotbollsspelande, läktaråterseenden och allt annat härligt den där dagen förhoppningsvis innebär.

Premiären är där för att sparka igång säsongen. Den är där för att visa för alla andra var skåpet skall stå, den är där för att ladda igång alla springande ben och sjungande strupar inför det första derbyt och den är där för att stå som ett ensamt tempel av förhoppningar, förväntningar och sprudlande entusiasm.

De som vill måla upp en dystrare eller mer pessimistisk bild av premiären fnyser jag åt. Det tåget finns att hoppa på under resterande delen av säsongen, men inte här och nu. Vintern skall ut ur kroppen och ÖIS skall förgylla vår tillvaro, om så bara för en kväll.

För fem-sex år sedan så behövdes det för mig ingen manuell uppladdning inför säsongen som stundade. Den trängde sig på kropp och tankar utan att jag kunde motstå det överhuvudtaget. Det beror ingenting på hur ÖIS är nu i jämförelse med då, utan det har bara att göra med hur mina egna faser varit i mitt supporterskap. Där och då var det fortfarande mycket som var nytt och spännande. Nu behöver jag hjälpa mig själv att komma igång. Med det sagt är det inte mindre fint nu för det. Nu testas kärleken och engagemanget ständigt. Men det är så lätt att låta det vinna.

Man låter det vinna genom att låta känslorna få tränga sig på och styra över en. Låt de härliga, varma känslorna som gör att vi ändå fortsätter engagera oss ta över kropp och hjärna fullständigt. Ge efter.

För det är det som det är dags för nu. Att hjälpa sig själv och andra att dra igång laddningen och taggningen inför premiären. Det är dags att titta på gamla klipp från de goda tiderna, på Afonso, på Allbäck, på läktaren. Det är dags att visualisera måndagen, hur bra allt kan bli, hur vackert hela året kan bli med en härlig start. Det är dags att övertala alla man kan att följa med och uppleva ÖIS på plats.

Det är helt enkelt dags att inse att det är nu vi skall visa varför vi håller det där klubbmärket så kärt. Det finns inget enklare, tydligare eller bättre sätt att göra det på än att ge det den uppladdningen det förtjänar och hjälpa till så att uppslutningen och stödet på plats blir därefter. För hur stor misskötsel och hur mycket negativa grejer den än finns att ständigt fokusera på så är inte detta tiden för det. Det här är tiden för oss att visa varför Sveriges äldsta fotbollsklubb fortfarande är störst, bäst och vackrast och varför vår kärlek till den är ändlös.