Jonathan Larsson

 

11-0 slutade årets upplaga av matchen mellan ÖIS och Grundsundskombinationen. Därav skall alla omdömen av spelare och så vidare tas med en nypa salt som ni förstår, då motståndet var tämligen mediokert.

ÖIS startade matchen med följande elva spelare: Hagman – Ingvarsson, Rosén, Hawunger, Ericsson – Kacaniklic, Lindström, Ekvall, Paulson – Strinäs, S.Carlsson. Alltså ett till, ungefär, hälften ordinarie manskap.

Första halvlek slutade 3-0. Grundsund försvarade sig relativt väl och krympte ytorna i offensiven för ÖIS. Ett aningen krampaktigt ÖIS skapade få målchanser i inledningen av matchen. Grundsund var å andra sidan, som väntat, ofarliga framåt. Tre mål blev det alltså, trots att målchanserna var få inledningsvis. Robin Kacaniklic gjorde det första efter cirka 20 minuter med ett mycket behärskat, välplacerat och vackert avslut från högerkanten av straffområdet upp i bortre klykan. Möjligtvis matchens vackraste mål, trots att det gjordes ett par till vackra diton.

2-0-målet gjorde antingen Stellan Carlsson eller Daniel Paulson. Målet såg åtminstone ut så att det var ett enkelt skott på liten yta upp i det krysset ingen prickat ännu. 3-0 är jag dock helt säker på att det var Stellan som tryckte dit. Mathias Strinäs som för övrigt spelade fram till det första målet sköt ett stenhårt skott som målvakten inte kunde hålla fast utan istället dök Stellan upp på måltjuvs-manér och stötte in trean.

3-0 inför andra halvlek och endast två spelare i ÖIS från den första halvleken fick fortsätta spela även den andra (Carl Hawunger och Måns Ekvall). Den nya uppställningen såg ut som följer: Andersson – Qoraj, Hawunger, Bratt, Gosheh – Henriksson, Hedman, Ekvall, Nilsson – Sandberg, Pangop.

Fram till minut 60 så var ställningen fortsatt 3-0. Sedan bytte Grundsund målvakt. Cirka tio minuter senare stod det 7-0. Det säger det mesta om den sista halvtimmen. Målvakten var i ärlighetens namn inte mycket att hänga i granen, samtidigt som Grundsund blev tröttare och tröttare och föll längre och längre ner i sina defensiva positioner. Målen i den andra halvleken gjordes i alla fall av i ordning: André, Frantz, Nico, Frantz, Självmål, Ekvall, Hedman och Frantz.

Så. Vad skall man då säga om de nya spelarna. Strinäs spelade första halvlek och gjorde det stabilt. Två assist och helt okej spel i övrigt. Nico spelade andra halvlek och stod för en liknande insats som Strinäs. Stabilt, helt klart. Måns Ekvall då? Den provspelande Helsingborgaren. Jag vill påstå att jag på dessa 90 minuter kan se att han håller en bra nivå för Division 1-spel. Kan vi få in honom på ett lån vore det bra, dels för att han såg intressant och tillräckligt bra ut och dels för att vi verkligen behöver en innermittfältare. Jobba på, Kent!

Anton Henriksson spelade hela andra halvlek och såg faktiskt riktigt bra ut. Nästan allt kantspel de sista 45 var beläget på Antons högerkant. En fin inläggsfot och en fin teknik överlag tyckte jag mig se. Som sagt i början av texten, ta omdömena med en nypa salt, men bli inte förvånade om Anton kommer med i ett några av matchtrupperna till seriematcherna redan i år.

Allt som allt en trevlig sommarkväll i Grundsund, och nu skall både jag och ÖIS ladda om batterierna för nästa uppgift. 5:e augusti. Lindome-ÖIS. Svenska Cupen! Lindevi IP. Alla skall, såklart, dit.

 

Det årliga Grundsunds-lägret närmar sig. För första gången utan Benny Rosén. Match mot en Grundsunds-kombination utspelar sig imorgon på Bottnavallen klockan 18.00. Jag kan räkna upp hundra anledningar till att vara där. Två av de anledningarna är nya och färska. Nämligen det att det kommer att finnas två spelare vi inte sett in action i A-lagströjan tidigare på plats.

Den ena heter Måns Ekvall. Måns, född 1995, kommer att vara med på ett provspel den kommande tiden. Till vardags tillhör han Helsingborgs IF där han stått för två inhopp i Allsvenskan i år. Mittfältare är hans position, och i en (visserligen rätt gammal) intervju med en HIF-blogg säger han att innermitt är hans favoritposition, vilket limmar rätt bra med vad ÖIS är i behov av. I samma intervju säger Måns att om det är någon HIF-spelare han vill likna sig vid så är det norrmannen Ardian Gashi. Är han det minsta lik Gashi så kommer detta bli alldeles strålande. Men mer om honom kan förhoppningsvis rapporteras efter matchen imorgon.

Den andre heter Joel Mumbongo, och ni känner förmodligen igen namnet. Han blev väl just ett ”namn” efter det att han varit huvudpersonen i en artikel i GP i vintras, där han blev utfrågad kring hans stora talang inom både fotboll och friidrott. Dessutom var han en del av det P-99-lag som gick till semifinal i Gothia Cup för någon vecka sedan. Då kan ni lista ut att denna killen alltså inte är äldre än 15 år gammal. Att få träna med A-laget som 15-åring hör inte till vanligheterna, vi minns alla en Joakim Olausson som fick lira en Division 1-match från start som 16-åring, annars kan jag inte erinra mig någon så ung som de senaste fem, tio åren fått nosa på A-laget. Upplys mig gärna annars. En snabb anfallare och yttermittfältare är vad Joel är och skall vara, vilket såklart alltid är intressant.

Men det är inte bara hos ÖIS som denne Joel Mumbongo skall träna den närmsta tiden. För om någon vecka så åker han nämligen till England för att träna med Manchester City. Då förstår man ännu lite mer att det här är en ganska stor talang vi har att göra med. Men samtidigt, man ska absolut inte hajpa en 15-åring för mycket. Man har sett alldeles för många misslyckade exempel på spelare som är överlägsna när de är i de tidiga tonåren. Men alldeles oavsett så ska det bli väldigt roligt att eventuellt få se Mumbongo i ÖIS-tröjan under morgondagen.

Intervjun med Måns hittar ni här.

Artikeln om Joel här.

Avslutningsvis. Några av de hundra anledningar till att åka till Skaftö och Grundsund imorgon för att spana in ÖIS:
1. Det är sommar, sol och det är ÖIS. Dessutom var det alldeles för länge sedan det var match senast.
2. Nicolas Sandberg och Mattias Strinäs.
3. Joel Mumbongo och Måns Ekvall.

 

Tystnaden har rådit på Sambadefensiv den senaste veckan. Under denna tystnad har som ALLA vet ÖIS värvat två spelare. I halvtid i dagens match mot Utsikten så presenterades Nicolas Sandberg och Mattias Strinäs som båda förstärker anfallet efter sommaruppehållet. Vad att tro om dessa två herrar då? Den ena vet man väldigt mycket om och den andra vet man en aning mindre om. Som jag skrivit tidigare så ser jag Nico som en utmärkt värvning. ÖIS:are i hjärta och själ. Djupledslöpande anfallare. Beprövad på nivån vi befinner oss på. Inte mycket mer att säga. Strinäs har jag nästan aldrig sett spela, men det räcker att kolla på hans mål- och assistfabrikation för att förstå att det är en giftig anfallare. Äntligen lite konkurrens där framme, mitt bland alla skador. Bra ÖIS! Bra Matz Thorsson! Att kontrakten endast gäller året ut och att de finansierats av Metallservice och Matz Thorsson gör att jag ser ytterst få baksidor med dessa värvningar.

ÖIS-Utsikten

Det spelades en match också. En bra sådan. Åtminstone den första halvtimmen, som definitivt var ÖIS bästa period i år. Total överkörning. Jakob Lindström och Andreas Östling dominerade helt och hållet innermittfältet och vann varenda närkamp och varenda andraboll. Kantspringarna med Daniel Paulson i spetsen sprang och sprang och skapade lägen framåt. Det dröjde inte heller mer än cirka åtta minuter innan just Daniel Paulson fick göra sitt första mål för i år. Efter att ha smygit över från sin vänsterkant och in i mitten fick han en boll i djupet, avancerade in mot mål och placerade bollen stolpe in bakom Utsiktens målis. Inte många minuter efter detta kom mål nummer två, efter ett bombardemang från ÖIS sida. Lillström sköt, Paulson sköt och på chans nummer tre tryckte Frantz Pangop in bollen i nätmaskorna.

En fantastisk start spelmässigt, en fantastisk start målmässigt och även om tempot gick ner och chanserna uteblev sista kvarten av halvleken så kändes det hela väldigt lugnt i paus. Kanske för lugnt. För andra halvlek blev något helt annat. Det fina spelet gick inte alls att känna igen, och en del av det är jag helt övertygad om har med att Andreas Östling tvingades kliva av i slutet av första (början av andra?) att göra. Lillström fortsatte att vara stundtals majestätisk på det defensiva mittfältet men i anfallsväg hände det inte mycket, och Utsikten tog över matchen mer och mer ju längre den led. Detta är ett mönster som går genom hela denna säsongen, att ÖIS slår av på takten och försöker genom att lägga sig på försvar, just försvara sin ledning. Det sket sig mot Qviding, det var nära att skita sig mot Trollhättan, men idag gick det vägen. Men det var sannerligen med nöd och näppe tillslut. 2-1 kom tidigt i halvleken efter att Luka Mijaljevic fått med sig en straff som han själv inte tog hand om. Straffen sattes i alla fall. Sedan var det till slut ganska många bud på kvittering.

Jag kan tycka att det är bra att med en ledning inte ge några ytor bakåt, men när ÖIS knappt håller bollen inom laget längre än en tiotalet sekunder åt gången sista 20 minuterna blir det lite väl inbjudande för motståndarna. Vi var oändligt mycket bättre än Utsikten i första halvlek, de skall inte få komma in och ta över matchen så som de gjorde i den andra halvleken. Inte så markant.

Överlag ändå en bra insats av ÖIS. Vinst mot en toppkonkurrent och takterna från 2012 med att ösa in mål första kvarten av matchen börjar hitta hit och det tackar åtminstone inte jag nej till, med reservation att man inte slutar spela i andra halvlek.

Läktaren

Ja, så var det det här med läktaren. Med sången. Mot Oskarshamn var det kanon, som jag skrev. Jag tänkte att det kanske skulle kunna hålla i sig i alla fall några matcher. Men icke sa nicke. Idag var vi tillbaka i nivå med matchen mot IFK Uddevalla. Inga ursäkter behövs. Jag skiter i att det är sommar, jag skiter i att det pågår något VM någonstans. Vi måste tänka längre än så. Vad är det som gör ÖIS till att vara ÖIS? Vad är det som gör att vi som en Division 1-klubb fortfarande kan locka till oss hyfsade spelare trots all skit som hänt de senaste åren? En gång i tiden hade vi Sveriges högsta publiksnitt (ett rekord som står sig), en gång i tiden hade vi landslagsmän, en gång i tiden hade vi brassar. En gång i tiden hade vi pengar.

Vad finns kvar? Två saker finns kvar. En historia och en levande ståplats. Historian kommer aldrig att försvinna, vi kommer alltid vara svensk fotbolls fader. En aktiv och levande läktarkultur är inte en garanti. För att kunna upprätthålla det som fortfarande gör ÖIS till ÖIS krävs att fler personer tar sig i kragen. För att kunna bevara en av de största faktorerna till det som fortfarande gör ÖIS till en klubb med ambitioner och konkurrenskraft krävs att fler inser vad det gör när man väljer att sjunga och stötta ÖIS.

Jag har FULL förståelse för att inte alla varken vill eller kan sjunga i 90 minuter. Jag förstår det. Jag kommer aldrig tvinga någon att ställa sig och sjunga och jag kommer aldrig se ner på någon som väljer att stå vid sidan av. Däremot skulle jag vilja få in en tanke hos alla som tänker att de kanske inte orkar sjunga, att ”det där är inget för mig”. Ju fler som sjunger, ju fler som viftar med flaggor, ju fler som stöttar ÖIS på något sätt, desto längre kommer ÖIS att leva. Så fort sången dör på våra läktare har en stor del av ÖIS dött.

Det är kul att sjunga, men framförallt det hjälper laget och klubben vi alla älskar. In i mitten på ståplats och ös, gammal som ung. Utan detta är vi Västra Frölunda, men med en fin historia. ÖIS skall framåt och uppåt, och alla kan hjälpa till!

KROSSA TRELLEBORG.

Jun 142014
 

Lika fantastisk, euforiskt och magiskt det är att göra ett segermål på övertid (Lex Rosengård hemma 2011, lex Norrby borta tidigare i år), lika fruktansvärt och bedrövligt är det att tappa en ledning på övertid. Här behövs inget refererande till tidigare matcher. Detta gäller idag. Det såg ju ut att gå vägen. Matchuret stod på 93 och tilläggstiden var fyra minuter. ÖIS hade försvarat sig bra sista 20-25 minuterna. Det enda som krävdes var att hålla tätt de sista sekunderna utav matchen. Då bestämde sig, tyvärr, Johan Hedman för att försöka sig på någon slags lobb över sin motståndare några meter utanför eget straffområde. Qviding tog hand om bollen, spelade ut den på kanten och sedan tillbaka in i mitten, in i straffområdet där en av Qviding-spelarna som fanns där tog emot bollen och rullade in 1-1.

Besvikelse, frustration och ilska. Det skall ju inte få hända! Jag gillar inte när det kraftigt pekas ut syndabockar när lag förlorar eller åtminstone tappar ledningar. Men man måste ta ett bättre beslut än det som Johan Hedman gjorde i den situationen. Visst, efter 90 minuters spring på innermittfältet i den gassande Valhalla-solen så kanske man inte kan kräva att beslutsfattandet är på topp i den 94:e minuten. Men det borde vara inpräntat i huvudet på alla fotbollsspelare att ta det säkra före det osäkra i en sådan situation. Det gjordes inte här, och tyvärr kostade det oss två poäng.

Matchen i övrigt var väldigt ojämn kvalitetsmässigt. Både ÖIS och ”hemmalaget” Qviding stod för ett antal fina anfall och kombinationer under matchens gång. Men båda lagen stod även för en mängd felbeslut och missade passningar. Division 1-fotboll enkelt summerat.

ÖIS farligheter byggdes, som allt som oftast, från de båda kanterna. Jacob Ericsson är halvt omöjlig att stoppa när han sätter fart utmed vänsterkanten. Sebastian Ohlsson och Robin Ingvarsson är två väldigt habila spelare, som nästan alltid gör ett gott dagsverke. Ingvarsson stod även, om jag inte minns fel, för framspelningen till Frantz Pangops mål en knapp halvminut in i den andra halvleken.

1-1 slutade matchen, men både ÖIS och Qviding hade bud på mer. Johan Hedman hade två finfina lägen i den andra halvleken där han antingen tog för lång eller för kort tid på sig vid avslutstillfället. Båda lägena kom från framspelningar snett inåt bakåt från vänsterkanten. Första halvlek bjöd inte på så värst många ÖIS-lägen. Jacob Ericssons skott från vänster utkant av straffområdet där målvakten var nära att bjuda ÖIS på ett mål genom sin släppta retur, var det farligaste läget.

Qviding borde ha gjort ett mål i första halvlek då de hade ett liknande läge som jag nyss beslrev att Johan Hedman hade gånger två. Men Tobias Bratt agerade räddare i nöden den gången då han slängde sig raklång någon meter från mållinjen för att med kroppen rädda bollen.

Att ta med sig från denna match: Kantspelet var som vanligt godkänt. Jakob Lindström var (som vanligt, nuförtiden) stundtals mycket bra på innermittfältet. Men framförallt ska ÖIS ta med sig en lärdom som redan borde finnas där: Ta det säkra före det osäkra när det krävs. Värdera lägen.

Vi ses på Valhalla om nio dagar igen. KROSSA UTSIKTEN.

 

3-0 mot Oskarshamn. Det är möjligtvis ett för dåligt lag för att kunna dra några större växlar av än att vi fick med oss tre poäng från denna match. Det var dock, hur dåliga Oskarshamn än är, ÖIS bästa insats i Division 1 Södra hittills i år. Första 25-30 minuterna i matchen var ren och skär utklassning, upprullning. ÖIS pressade högt, vann boll, fördelade smart, tog sit fram på kanterna och hittade lägen. Ja, och så satte man de också. Två noll efter 13 minuter mot ett blekt bottenlag, redan där och då kändes det helt spikat och klart.

ÖIS slog av på takten en aning och kom väl egentligen aldrig riktigt tillbaka till den frenesi och spelglädje som visades upp första halvtimmen. Men så behövdes det inte heller. 2-0-ledningen var stensäker ända fram tills…3-0 kom. Målen för dagen gjordes i ordning av Jacob Ericsson, Stellan Carlsson och Johan Hedman. De två första målen spelades fram utav Frantz Pangop, vilket är trevligt att konstatera då anfallsalternativ som levererar är sannerligen något som behövs, men det vet ni vid det här laget.

Oskarshamn lyckades, vad jag minns, skrapa fram ett skott på mål. Skottet var hårt men siktet var uppenbarligen inställt på rakt i magen på Fredrik Andersson. I övrigt finns det inte mycket att säga om Oskarshamn. De sållar sig till skaran av katastrof-dåligt motstånd ÖIS fått möta genom åren i Division, tillsammans med typ Sleipner, Husqvarna, Gauthiod, IFK Uddevalla…och. Så. Vidare.

Det jag tar med mig från dagens match är egentligen inte främst spelet, utan inramningen. Som vanligt när det vankas hemmamatch så befann jag mig relativt förväntansfull mitt på Östra Stå, men sanningen är den att jag inte hade så stora förhoppningar på en bra stämning idag. Mestadels för att IFK-Uddevalla-matchen var en total katastrof sångmässigt och uppslutningsmässigt. Men tji fick jag, idag visade vi att det visst går att skapa en riktigt bra inramning på den taklösa (ja, det är fortfarande i stort sett taklöst akustikmässigt sett) idrottsplatsen jag trots allt älskar så mycket. I veckan har jag gått och grunnat på en text att skriva här om att fler borde tänka på vad det gör och inte gör om man väljer att sjunga eller inte under ÖIS matcher. Texten kan fortfarande komma, men inte idag, för idag verkade alla ge sig fan på att det skulle låta, att det skulle höras längre än till närmsta sidlinje. Det är KUL. Det är kul att sjunga, det är kul att känna att man stöttar ÖIS. Fler borde inse det, för kan man bygga vidare på hur det såg ut och lät idag så kan det bli riktigt bra, även på Valhalla IP.

Sen får man inte glömma att ge en stor mängd beröm till de som fixat i ordning det magnifika tifot i Benny Roséns minne. Agne Simonsson, Wilhelm Friberg och nu Benny Rosén har de senaste åren hyllats genom diverse tifon, och det här var minst lika vackert som det alltid är. Tack till er. Och såklart, tack till Benny Rosén. Det är omöjligt att säga för många gånger. Tack för allt!

Nästa match är som bekant mot Qviding på ”bortaplan” på Valhalla IP. Och nej, kalla det inte för derby, det är inget derby. Inte i mina ögon åtminstone, i just mina ögon så spelar vi två derbyn. Det är mot GAIS och det är mot det där andra randiga laget. Inte mot Qviding, inte mot Utsikten. Även om det tekniskt sett är ett derby, så tycker jag vi kan sluta eller inte börja kalla det för det. Hur som helst, slut upp på Valhalla nästa lördag likt idag, och sjung, sjung, SJUNG!

2940128549
Bild tagen från gp.se

 

Idag kom beskedet om Henrik Carlssons eventuella skada efter hans kollision med IFK Uddevallas målvakt i senaste hemmamatchen. Henrik själv twittrade nämligen ut att hans främre korsband är av, plus att han även ådragit sig flertalet småskador i samma moment, därav en spricka i menisken. Därmed kan vi stryka den unge Carlsson från årets trupp och ÖIS har nu tunga och jobbiga skador på tre av de fyra ordinarie anfallarna man i de bästa av världar hade haft att tillgå. George Mourad, Oskar Wallén och då Henrik Carlsson. I mina ögon så är det i ett skadefritt universum vår första, andra och fjärde bästa anfallare. Tungt var ordet.

Tajmingen känns inte bara usel för ÖIS, utan även för Henrik själv. Med flera andra skadade anfallare så var det han som skulle ta chansen, och det gjorde han ju också. Dels med ett fint inhopp i premiären och då såklart med de två målen i samma match som han skadade sig. Det kändes långa vägar att det var ett mål som behövdes för att det skulle lossna för Henrik. Att han då efter inte bara ett utan två mål blir borta resten av säsongen känns otroligt tråkigt minst sagt. Är man negativt lagt så säger man att det är en katastrof för en ung spelare att missa nästintill ett helt år i en utvecklingsbar ålder på grund av skada, är man positivt lagd så säger man att det finns väldigt gott om tid för en ung spelare att kunna hitta tillbaka till sitt spel jämfört med om man är, säg 33 år. Jag personligen tror sanningen ligger någonstans mittemellan, det är alltid viktigt för unga spelare att känna att man utvecklas och att karriären går framåt, men samtidigt tror jag att man kan lära sig mycket av att vara skadad, faktiskt. Låt oss åtminstone hoppas på det.

Så hur löser ÖIS detta skadehelvete på anfallsfronten då? Ja, på kort sikt ändras det ju knappast särskilt mycket i startelvan, då Johan Hedman, Frantz Pangop och Stellan Carlsson roterat runt lite de senaste matcherna. Det är ju framförallt bredden som skadas i och med Henrik Carlssons…skada. Att Stellan är inne i en formsvacka och att jag inte är övertygad om att Frantz är startmaterial, det är något som måste förbises, för särdeles mycket alternativ finns ju som sagt inte. Men så länge Johan Hedman fortsätter att nicka in bollar som aldrig förr så skall det väl lösa sig på något sätt!?

Anfallare på ingång

Ser vi anfallsproblematiken i ett ”längre” perspektiv så kan vi här och nu avslöja vem det är som kommer att infinna sig på ÖIS-gården nästkommande vecka. Några har redan listat ut det, jag lyckades gissa rätt på första gissningen när jag ännu inte visste vem det var. Det är ingen mindre än ur-ÖIS:aren Nicolas Sandberg som kan vara på ingång. Ännu är det inte klart om han har skrivit på eller kommer att skriva på för ÖIS, men han skall åtminstone anlända till ÖIS-gården och träna med A-laget veckan som kommer.

Vad tycker man om detta då? I mina ögon så finns det inte mycket negativt med att Nico möjligtvis värvas. En ung djupledslöpande (oj, så vi saknar just detta) anfallare som har hjärta för klubben och som har bevisat att han kan göra mål på minst Division 1-nivå. Jag ser verkligen inte att ÖIS skulle kunna hitta något bättre alternativ i nuläget.

Mer om detta lär komma.

Så sammanfattningsvis: Henke skadad – supertrist. Nico kanske på ingång – jätteskoj.

Men när vi ändå är igång kan vi väl plocka hem Fagerberg också? Eller vad säger du Kent?

 

Jag är precis hemkommen från den, med småköer utanför arenan inräknade, cirka sex-sju minuter långa bilfärd jag har från Edsborgs IP till min studentlägenhet här i Trollhättan. Ni måste förstå att det är otroligt för mig som född och uppvuxen på Tjörn att om man vill kunna promenera till en ÖIS-match. Enda gången det skedde på Tjörn som jag minns var 1999? 2000? Skärhamn-ÖIS i Svenska Cupen. Ett-sex slutade matchen. Min första ÖIS-match för övrigt. Vad fan har det här med dagens match att göra då? Ingenting! Förutom att jag bara ville få sagt det jag precis sade.

Sjunde gången gillt. Sju matcher tog det att vinna över det här förbannade Football Club Trollhättan. Jag har haft det på känn sedan ett par dagar tillbaka att ÖIS, just idag, skulle bryta den här jobbiga, jobbiga sviten. Så blev alltså fallet, och det känns otroligt skönt. Skönt på grund av att just få bort Trollhättan-spöket. Skönt på grund av att vi åker och hämtar hem tre poäng med en väldigt skadedrabbad trupp. Skönt på grund av att vi numer är serieledare. Skönt på gr…ja, ni fattar.

Spelet övertygade inte nämnvärt, ÖIS hade svårt att få igång ett bra och ihållande passningsspel, framförallt i den andra halvleken. Men till skillnad från mot till exempel första halvleken mot IFK Uddevalla så tog man, tidigt i matchen, vara på de målchanser som uppstod. Båda målen var dessutom mycket iögonfallande. Lillströms stenhårda, resoluta nick och Johan Hedman knopp med huvudet efter Daniel Paulsons magnifika förarbete.

Försvarsspelet såg stundtals bra, stundtals virrigt ut. Tyvärr måste jag enträget hålla fast vid att David Leinar sett sina bästa dagar, kanske till och med sina bra dagar. Men att försvaret skall se kompakt och superstabilt ut med båda de ordinarie mittbackarna borta är kanske inte något man kan kräva, vad vet jag. Men att Trollhättan får komma igenom såpass ”lätt” som de ändå gör när de faktiskt petar in en boll till två-två i den 92:a minuten är inte bra, oavsett. Att sedan målet av någon outgrundlig anledning blev bortdömt av division ett-domaren (jag nöjer mig så, det epitetet får tala för sig självt) var desto skönare.

Oddevold spelade, som ni säkerligen vet, oavgjort mot Utsikten ikväll, vilket alltså innebär att vi efter sju spelade matcher alltså är serieledare. Spelet har än så länge verkligen inte sett ut som man önskat, men uppenbarligen så trillar poängen in i vilket fall. Antingen ser man på det negativt; att vi haft mycket tur hittills och att vi snart kommer bli avslöjade och straffade för det, eller så ser man positivt på det hela; att spelet bara kan bli bättre och att vi därmed inte dragit igång maskinen fullt ut än. Hur som helst så kan man inte bortse från alla skador ÖIS har när man ser till hur spelet ser ut. Jag tycker personligen att spelet måste kunna se bättre ut än vad det faktiskt gör, men jag har samtidigt förståelse för att det blir svårare att hålla uppe en bra nivå i spelet när halva centrallinjen är borta.

Ni som inte tog er till Trollhättan missade i alla fall något. Sol, seger och härlig stämning på läktaren. En sådan här dag är det väldigt svårt att inte njuta.

Krossa Oskarshamn!

 

Trots övertidssegern igår så var det inte bara positiva ÖIS-nyheter som svävade omkring diverse sajter. Ni vet säkert alla vid det här laget vad för icke-positiva nyheter jag pratar om. ÖIS har alltså missat att anmäla sig till Svenska Cupen detta året. När jag skriver denna meningen känns det märkligt, för sånt här händer väl inte? Tydligen gör det dock det.

Där man läst om att ÖIS missat att anmäla sig till denna cup så nämns det ibland i förbifarten att ÖIS inte är det enda laget som verkar ha missat just detta. Det stämmer. Även Trelleborg, Oddevold, Brage, Nyköping och Dalkurd ser ut att ha gjort exakt samma ödesdigra misstag. Hur detta kan ske kan man verkligen fråga sig, har alla dessa klubbar tabbat sig eller har förbundet missat att informera dessa klubbar det som behövde informeras. Om vi isolerar händelsen till ÖIS, så skulle det varken förvåna mig om ÖIS tabbat sig eller om förbundet gjort detsamma.

Vem det än är som ska ha den största skulden för detta så måste ÖIS få en känga. Att missa att anmäla sig till den enda cup man deltar i under ett år är inget annat än uselt. Att sedan fem andra klubbar verkar ha gjort samma sak får ju en att tänka i banorna att förbundet måste ha något med det hela att göra. Kent Carlzon indikerar detsamma i en intervju till GP där han säger att ÖIS inte fått någon information om att man skulle anmält sig till cupen, han säger också: ”..sedan kanske man borde känt till det ändå”. Ja, det känns i min värld rimligt att man skall ha koll på en sådan sak.

Vad innebär det här då? Det känns ju YTTERST osannolikt att vi på något sätt kommer att få delta i cupen trots detta. Vilket känns för jävligt om jag skall vara ärlig. Först och främst för att det är en titel man har chans att vinna, chans att få spela ute i Europa (ni vet alla hur nära det trots allt var för ett år sedan att just detta hände). För det andra så är det extra tävlingsmatcher, både under sommaren/hösten och under försäsongen, vilket är roligare både för spelare och oss supportrar. För det tredje är cupen en möjlighet att i tävlingsmatcher få möta lag man till vardags inte möter, exempelvis, ja, ni vet, det blåvitrandiga laget.

För att summera. Att sådant här händer överhuvudtaget är ofattbart. ÖIS har gjort en tabbe, men kanske ligger skulden större hos förbundet. Tiden får utvisa. Hur som helst känns det helt värdelöst att inte ha chansen till ett cupäventyr likt 2013.

En dag som denna måste man ändå avsluta med något positivt för att inte sänka stämningen fullständigt, så vi återanvänder frasen från 2012 som jag gillar. Väldigt mycket.

Obesegrade serieledare!

© 2012 Sambadefensiv Kontakt: kontakt@sambadefensiv.se Suffusion theme by Sayontan Sinha