Jonathan Larsson

 

När det gäller som mest, viker ÖIS ner sig som mest. Känns det igen?

Jo, visst fan gör det det. För andra gången under Marcus Lantz styre och ettusende (?) gången totalt så gör ÖIS en bedrövlig plattmatch när en seger behövs som absolut mest. När en seger i praktiken hade säkrat en plats i Superettan nästa år.

Det här kommer inte att bli någon vanlig matchrapport, för det har jag varken ork eller lust med idag. Att återigen behöva sitta här och konstatera att ÖIS inte kunnat ta till vara på chansen när den lagts framför oss är så otroligt tungt, frustrerande och hjärtskärande.

Förluster är aldrig bra, och jag är sällan den som kan vara smånöjd med ett dåligt resultat om spelet sett väldigt bra ut eller om någon slags tur/otur-manick varit inblandad. Men det värsta med denna matchen var verkligen inte att det var någon ”hedersam” förlust det var tal om, det var att ÖIS vek ner sig så totalt och fullständigt. Att man gör en av säsongens sämsta matcher i en match som betyder allt är sannerligen under all kritik.

Men det såg ju så bra ut. Det såg ju så bra ut när Sebastian Ohlsson så magnifikt smekte in bollen i krysset bakom Axel Wibrån efter en kvart. Ett sådant förlösande mål, med ett sådant förlösande firande. Men det var ungefär den frisparken som var det som var bra i ÖIS-väg. På hela matchen.

ÖIS korta backlinje (och målvakt) fick se Utsikten dominera fullständigt i luftrummet och göra två mål på just ett sådant sätt ganska omgående efter ÖIS ledningsmål. Det pågick en jättekonstig diskussion på Twitter efter Oskarshamns-matchen där några konstaterade att det ÄR ett avbräck att vår förstemålvakt som stått varenda sekund i serien är borta i årets viktigaste match. Den andra parten påpekade att det faktiskt inte alls skulle bli ett problem. Ett problem blev det, tyvärr. Vi hade inte vunnit om Fredrik Andersson hade varit med, men vi skulle heller förmodligen inte legat under med 3-1 i paus.

George Mourad gjorde debut när han kom in i paus, ett litet glädjeämne i bedrövelsen. Man hade nästan glömt bort vilken ruggigt stark huvudspelare det är. Oj, vilken skillnad det hade varit att ha honom i laget i 26 matcher istället för fem.

Mourad hade också andra halvleks, typ, enda chans, vilket säger det mesta om ÖIS insats. Utsikten backade hem, ÖIS slog felpass eller blev av med bollen. Kort sammanfattning den av andra halvleken.

Två bortdömda mål hade ÖIS inne i matchen. Ett i första halvlek, som jag inte riktigt förstår vad domaren blåste för. Ett i andra, för offside. Detta leder oss in på domaren. Man är nästan tvungen att lägga in en brasklapp varje gång man tänker klanka ner på domaren efter en förlust. Så: Ja, jag vet att jag är en dålig förlorare när domaren har tagit upp 50 % av mina tankar under och efter match. Jag vet inte vem det var som dömde, jag vill knappt veta det heller. Det enda jag vill är att han aldrig skall döma en ÖIS-match igen. Antti Kanerva och this guy. Gör någonting annat. Snälla.

Det är alltid lätt att skriva när man är förbannad, det är sällan roligt att läsa, men jag antar att de flesta känner samma bedrövelse just nu. Men både vi och spelarna måste från och med imorgon lägga denna matchen bakom oss. För vi har en STOR chans fortfarande till Superettan-spel. Nio dagar till nästa match. Qviding hemma. Det enda som finns nu är fyra segrar de sista fyra matcherna.

Då krävs en grym uppryckning.

 

Igår kväll sade jag till min Sambadefensiv-kollega Felix att jag var väldigt, väldigt sugen på att se en genuint bra insats av ÖIS över 90 minuter, såväl offensivt som defensivt. Detta var möjligen inte exakt 90 tokbra minuter, men det var kanske det närmsta vi kommit i år. Tre (mycket vackra) mål och noll insläppta. Det kallar jag en vinst (ja, jag pratar med er Lunds BK).

Här kommer några tankar som figurerar i min hjärna såhär en stund efter slutvisslan:

– Stellan Carlsson.
Från ingenting till allting, på ett inhopp. Från kraftigt ifrågasatt (rättmätigt) till dubbelmålskytt, på bara några minuter. Från att det hördes suckar när han var påväg in till det att folk skrek ”passa Stellan” så fort ÖIS startade ett anfall. Det var heller inte vilka mål som helst han gjorde. Det första en fin djupledslöpning och en magisk pass från Sebastian Ohlsson, och en enkel bredsida i ena hörnet. Det andra. Oj. Det andra är så väldigt vackert. Återigen spelar Sebastian Ohlsson fram Stellan. Bollen och Stellan drar sig ut mot straffområdes-krysset, men istället för att fortsätta åt det hållet viker han blixtsnabbt in i mitten, försvararen ramlar omkull, ännu en försvarare blir grundlurad efter det och det hela avslutas med ett så ofantligt kyligt avslut mitt i målet. Se och lär unga anfallare av Stellans avslutsteknik. Alltid bredsida. Inget märkvärdigt. Placera den där det är öppet. Har det lossnat nu för Mr. Carlsson?

– Sebastian Ohlsson och 4-2-3-1
Ja, 4-4-2 var det inte tal om i den här matchen. Istället var det bakom Nicolas Sandberg en trio bestående av från höger Frantz Pangop, Sebastian Ohlsson och Daniel Paulson. För Paulson var det knappast någon skillnad mot hans vanliga position. På Frantz märktes det dock att det var lite ovant, trots att han fått spela yttermittfältare tidigare. Så var det då ”tian”, trequartistan, den offensiva mittfältare, den släpande anfallaren, kalla det vad ni vill, Sebastian Ohlsson. Vilken match han gör. Jag vet inte vilka som skall spela på yttermittfältsplatserna framöver och jag vet inte vem som skall vara den offensiva spetsen. Men på något sätt så måste Sebastian Ohlsson ha en central offensiv mittfältsroll. Åtminstone den närmsta tiden. För oj, så han dominerade idag. Kul att se.

– Tobias Bratt och Hannes Sahlin
Även i en sådan här match där backlinjen ställs på få defensiva prov, så förtjänar dessa två herrar att hyllas (ja, även ytterbackarna och målvakten såklart). Jag var orolig att Marcus Lantz skulle välja David Leinar före Bratt i dagens match när Adam Rosén inte var tillgänglig. Men Lantz valde tvärtom, och det var jag glad för innan matchen, och det är jag glad för efter matchen. Adam Rosén skall absolut inte vara säker på sin plats framöver. Och Hannes Sahlin då. Ja, Hannes är Hannes. Det är sådan trygghet att veta att han finns där. Vår överlägset bästa mittback i mina ögon.

Det blev lite mer spelartankar än matchtankar denna gången, men så är det ibland. Nästa match är på lördag klockan 16.00 på Kristianstad IP. Efter en sådan här fin insats så finns det inget annat än: ALLA TILL KRISTIANSTAD!

Segerfirande med klacken

 

Svenska Cupen var i år (och de flesta andra år också, tyvärr) väldigt oprioriterad. Från ÖIS håll och uppenbarligen också vårat (publikens) håll. Fyra-fem ordinarie spelare i ÖIS startade matchen, och läktarna var oerhört tomma. O-e-r-h-ö-r-t tomma.

Johan Hagman; Robin Ingvarsson, David Leinar, Adam Rosén, Jacob Ericsson; André Nilsson, Måns Ekvall, Carl Hawunger, Daniel Paulson; Johan Hedman; Mathias Strinäs.

Så såg startelvan ut. En del reserver och en del inte, som sagt. Halmstad stod för motståndet och även de kom till spel med ett antal reserver i sin elva. Matchinledningen var jämn, båda lagen höll i bollen i stunder och försökte servera anfallarna med bollar. Chanserna var lätträknade, men till en början var matchen ändock rolig att se på då ÖIS direkt visade att man inte hade någon överdriven respekt för allsvenska Halmstad. Inställningen från ÖIS var att först och främst försvara sitt eget mål, där Johan Hedman mer framstod som en mittfältskollega till Ekvall och Hawunger än en anfallsdito till den för dagen ganska ensamma Mathias Strinäs.

Det skapades till slut några chanser åt båda håll innan halvlekens slut. David Leinar var närmast i den nyss nämnda halvleken att göra mål för ÖIS, när han två gånger om efter en hörna fick läge att trycka in bollen i nät. Men 0-0 stod det i paus.

Andra halvlek gick ner i tempo en aning, och det kändes länge som att det skulle kunna bli förlängning, för de där riktigt heta lägena skapades inte riktigt. Ja, förutom Halmstadbackens och -målvaktens lilla cirkus vid eget mål, där både ett självmål och ett Daniel Paulson-mål var millimeter ifrån att skrivas upp i protokollet. Men annars stannade det oftast vid halvchanser, som sagt. Förlängning skulle det bli, men det skulle prickas in varsitt mål innan dess.

Marcus Antonsson gjorde Halmstads. Ett kyligt avslut på en frispelning av medspelare. Mathias Strinäs gjorde ÖIS mål, kvitteringen, en kvart efter Halmstads ledningsmål. I den 80:e minuter närmare bestämt. Ett skott som till synes gick rakt på Halmstad-målvakten, men på något sätt styrde han in den i eget mål när han skulle mota bollen med handflatorna. Strinäs noterades därmed för sitt första ”riktiga” ÖIS-mål.

Förlängning, ja. Det blev det till slut. I densamma skapades det chanser åt båda håll. Halmstad var dock det enda laget som lyckades göra någonting av chanserna. Marcus Antonsson, igen, gjorde efter ca 7 förlängningsminuter matchens sista mål. Ett fint avslut på ett inlägg från vänsterkanten punkterade matchen.

ÖIS cupspel är över för denna gången. Försäsongen nästa år blir tråkigare. Chansen till roliga bortaresor eller till och med Europaspel är borta. Det som är kvar nu är det viktigaste av allt, resan mot Superettan. Blir vi inte åtminstone dubbelt så många på måndag mot Norrby som vi var idag (873) så är det en och annan som får ta sig i kragen.

Måndag. 19.00. Valhalla IP. Dra med er så många ni bara kan. Varje match är lika viktig, varje match är ett steg närmare Superettan.

 

Korsbandet av. Igen. Oskar Walléns skadeelände vägrar ta slut. Som ni alla vet drog han av sitt korsband i höstas i en U21-match mot BK Häcken. Vintern och våren fick vigas åt vila och rehab. Så var han påväg tillbaka i början av sommaren, när hans rygg började krångla. Det visade sig vara ett diskbråck, och comebacken fick skjutas upp. Rehab fick återigen stå högst upp på prioritetslistan. Comebacken började så närma sig ännu en gång när den osannolika oturen var framme igen. Korsbandet av. Igen.

För mig är det rätt så sällan det händer när det gäller spelare i ÖIS, men det första jag tänkte på när jag fick höra detta var att det måste vara så fruktansvärt jobbigt och tråkigt för Oskar själv. Man brukar snöa in på hur laget och klubben skall tackla en skada på en spelare och vad som nu kommer att hända. Men så i enstaka fall så lider man verkligen med spelaren i fråga. Detta är i sanning ett sådant tillfälle.

Min personliga åsikt och tro kring Oskars fotbollsspelande har säkert ibland lyst igenom lite väl tydligt i mina omdömen om hans insatser. Min fasta åsikt är att Oskar, bortsett från alla skador, är en av ÖIS två-tre bästa forwards. Han har en uppenbart stor potential och väldigt fina forwardsegenskaper. Det är verkligen min fasta och smått orubbara åsikt. Att skador skall få chansen att bromsa en så lovande fotbollsspelare är enormt trist. Vi har ju tyvärr sett det förut, i t.ex. Markus Anderberg, och en annan spelare som även ingår i dagens trupp, Filip Holländer.

Det är svårt att, precis som i fallet Filip Holländer, inte fundera i de värsta banorna. Är hans ÖIS-karriär slut nu? Är hans hela karriär slut? Det är ju inget att hymla om att de tankarna dyker upp. Men för det skall man inte tappa hoppet eller tron. Det märks att Oskar har en riktig kämpaglöd även utanför planen, och en enorm vilja att ta sig tillbaka. Det märktes under den första korsbandsskadan, och jag är övertygad om att det kommer märkas även nu.

Oskars kontrakt går ut med ÖIS vid säsongens slut, och det vore ju oerhört tråkigt om det är såhär hans ÖIS-sejour skall sluta. Men jag tror inte helt vi skall räkna bort en kontraktsförlängning. Kent Carlzon säger både på Twitter och i intervju med GP att en diskussion skall inledas med Oskar om hans framtid. Om det nu är en förlängning eller ett avsked (eller något tredje alternativ) är ju såklart omöjligt att säga.

Trist och orättvist är vad det hela är. Att kriga sig tillbaka är det enda som gäller!

Aug 052014
 

DSC_0082[1]

Lindevi IP intogs idag av en mängd ÖIS:are som fyllde ut de båda långsidorna och en bit av kortsidorna. Lindome GIF mot ÖIS stod på schemat i kvalet till nästa års gruppspel i Svenska Cupen.

Men inte syntes det på spelet att det faktiskt var en tävlingsmatch. Lindome backade hem med hela laget och lät ÖIS styra spelet som väntat, ÖIS var dock konsekventa i inledningen av matchen att vägra dra upp tempot till en respektabel nivå. Detta gjorde att den första halvleken i stort blev ett riktigt sömnpiller. Ett mål gjordes ändock, och det var vår nya alldeles speciella målkung som gjorde det, Robin Ingvarsson. På straff placerade han stensäkert in bollen nere i målvaktens högra hörn.

Första halvlek var som sagt inte mycket att skriva hem om, andra blev marginellt bättre från ÖIS sida. Man kom bättre runt på kanterna men oviljan att skjuta gjorde att anfallen mer än ofta slutade med en rensning från valfri Lindome-försvarare.

Marcus Lantz bytte efter en timme anfallspar helt och hållet. Frantz Pangop och Mathias Strinäs som startat matchen byttes ut till förmån för Stellan Carlsson och Nicolas Sandberg. Nico som äntrade planen till stort jubel. Hemmasonen är tillbaka på riktigt. Och det skulle han även visa en tid senare i matchen. Måns Ekvall slog en fin hörna efter cirka 75 minuter som slank bort till just Nico som rakade in 2-0. Glädjen syntes både på honom och på supportrarna han sprang emot.

Jag gick från idrottsplatsen i den 90:e minuten p.g.a. usel parkeringsplats. Efter detta hann Lindome pressa på och stänka dit 2-1 på hörna och ösa på för fler mål. Fler blev det dock ej, och ÖIS är vidare till nästa kvalomgång.

Ett litet första intryck av Strinäs, Nico och Ekvall berättade jag om efter Grundsunds-matchen. Detta var, även om Lindome spelar i en lägre division, en mer rättvisande match att se vad de gick för. Mathias Strinäs spelade som sagt 60 minuter, och var tyvärr helt och hållet osynlig. Nico kom in med halvtimmen kvar och sprang så mycket som man minns att han gjorde, och stänkte dessutom dit segermålet. Måns Ekvall spelade återigen 90 minuter och gjorde inte bort sig på något sätt. Värt att berömma är den handfull väldigt fina krosspassningar som registrerades från hans högerfot under matchens gång. Han kommer definitivt ge Andreas Östling en match om startplatsen i höst.

En relativt händelsefattig och lågintensiv match lägger vi nu till handlingarna och hoppas på att få ett roligt motstånd att tvåla dit i nästkommande kvalomgång. Nästa match att fokusera på är redan på måndag, mot IS Halmia på Valhalla. Ni borde veta vid det här laget vad som gäller. Väl? Bra. Vi säger det på tre. Ett. Två. Tre. ALLA TILL VALHALLA. Dra med er varenda människa ni känner. Mot Superettan och mot Europa!

 

11-0 slutade årets upplaga av matchen mellan ÖIS och Grundsundskombinationen. Därav skall alla omdömen av spelare och så vidare tas med en nypa salt som ni förstår, då motståndet var tämligen mediokert.

ÖIS startade matchen med följande elva spelare: Hagman – Ingvarsson, Rosén, Hawunger, Ericsson – Kacaniklic, Lindström, Ekvall, Paulson – Strinäs, S.Carlsson. Alltså ett till, ungefär, hälften ordinarie manskap.

Första halvlek slutade 3-0. Grundsund försvarade sig relativt väl och krympte ytorna i offensiven för ÖIS. Ett aningen krampaktigt ÖIS skapade få målchanser i inledningen av matchen. Grundsund var å andra sidan, som väntat, ofarliga framåt. Tre mål blev det alltså, trots att målchanserna var få inledningsvis. Robin Kacaniklic gjorde det första efter cirka 20 minuter med ett mycket behärskat, välplacerat och vackert avslut från högerkanten av straffområdet upp i bortre klykan. Möjligtvis matchens vackraste mål, trots att det gjordes ett par till vackra diton.

2-0-målet gjorde antingen Stellan Carlsson eller Daniel Paulson. Målet såg åtminstone ut så att det var ett enkelt skott på liten yta upp i det krysset ingen prickat ännu. 3-0 är jag dock helt säker på att det var Stellan som tryckte dit. Mathias Strinäs som för övrigt spelade fram till det första målet sköt ett stenhårt skott som målvakten inte kunde hålla fast utan istället dök Stellan upp på måltjuvs-manér och stötte in trean.

3-0 inför andra halvlek och endast två spelare i ÖIS från den första halvleken fick fortsätta spela även den andra (Carl Hawunger och Måns Ekvall). Den nya uppställningen såg ut som följer: Andersson – Qoraj, Hawunger, Bratt, Gosheh – Henriksson, Hedman, Ekvall, Nilsson – Sandberg, Pangop.

Fram till minut 60 så var ställningen fortsatt 3-0. Sedan bytte Grundsund målvakt. Cirka tio minuter senare stod det 7-0. Det säger det mesta om den sista halvtimmen. Målvakten var i ärlighetens namn inte mycket att hänga i granen, samtidigt som Grundsund blev tröttare och tröttare och föll längre och längre ner i sina defensiva positioner. Målen i den andra halvleken gjordes i alla fall av i ordning: André, Frantz, Nico, Frantz, Självmål, Ekvall, Hedman och Frantz.

Så. Vad skall man då säga om de nya spelarna. Strinäs spelade första halvlek och gjorde det stabilt. Två assist och helt okej spel i övrigt. Nico spelade andra halvlek och stod för en liknande insats som Strinäs. Stabilt, helt klart. Måns Ekvall då? Den provspelande Helsingborgaren. Jag vill påstå att jag på dessa 90 minuter kan se att han håller en bra nivå för Division 1-spel. Kan vi få in honom på ett lån vore det bra, dels för att han såg intressant och tillräckligt bra ut och dels för att vi verkligen behöver en innermittfältare. Jobba på, Kent!

Anton Henriksson spelade hela andra halvlek och såg faktiskt riktigt bra ut. Nästan allt kantspel de sista 45 var beläget på Antons högerkant. En fin inläggsfot och en fin teknik överlag tyckte jag mig se. Som sagt i början av texten, ta omdömena med en nypa salt, men bli inte förvånade om Anton kommer med i ett några av matchtrupperna till seriematcherna redan i år.

Allt som allt en trevlig sommarkväll i Grundsund, och nu skall både jag och ÖIS ladda om batterierna för nästa uppgift. 5:e augusti. Lindome-ÖIS. Svenska Cupen! Lindevi IP. Alla skall, såklart, dit.

 

Det årliga Grundsunds-lägret närmar sig. För första gången utan Benny Rosén. Match mot en Grundsunds-kombination utspelar sig imorgon på Bottnavallen klockan 18.00. Jag kan räkna upp hundra anledningar till att vara där. Två av de anledningarna är nya och färska. Nämligen det att det kommer att finnas två spelare vi inte sett in action i A-lagströjan tidigare på plats.

Den ena heter Måns Ekvall. Måns, född 1995, kommer att vara med på ett provspel den kommande tiden. Till vardags tillhör han Helsingborgs IF där han stått för två inhopp i Allsvenskan i år. Mittfältare är hans position, och i en (visserligen rätt gammal) intervju med en HIF-blogg säger han att innermitt är hans favoritposition, vilket limmar rätt bra med vad ÖIS är i behov av. I samma intervju säger Måns att om det är någon HIF-spelare han vill likna sig vid så är det norrmannen Ardian Gashi. Är han det minsta lik Gashi så kommer detta bli alldeles strålande. Men mer om honom kan förhoppningsvis rapporteras efter matchen imorgon.

Den andre heter Joel Mumbongo, och ni känner förmodligen igen namnet. Han blev väl just ett ”namn” efter det att han varit huvudpersonen i en artikel i GP i vintras, där han blev utfrågad kring hans stora talang inom både fotboll och friidrott. Dessutom var han en del av det P-99-lag som gick till semifinal i Gothia Cup för någon vecka sedan. Då kan ni lista ut att denna killen alltså inte är äldre än 15 år gammal. Att få träna med A-laget som 15-åring hör inte till vanligheterna, vi minns alla en Joakim Olausson som fick lira en Division 1-match från start som 16-åring, annars kan jag inte erinra mig någon så ung som de senaste fem, tio åren fått nosa på A-laget. Upplys mig gärna annars. En snabb anfallare och yttermittfältare är vad Joel är och skall vara, vilket såklart alltid är intressant.

Men det är inte bara hos ÖIS som denne Joel Mumbongo skall träna den närmsta tiden. För om någon vecka så åker han nämligen till England för att träna med Manchester City. Då förstår man ännu lite mer att det här är en ganska stor talang vi har att göra med. Men samtidigt, man ska absolut inte hajpa en 15-åring för mycket. Man har sett alldeles för många misslyckade exempel på spelare som är överlägsna när de är i de tidiga tonåren. Men alldeles oavsett så ska det bli väldigt roligt att eventuellt få se Mumbongo i ÖIS-tröjan under morgondagen.

Intervjun med Måns hittar ni här.

Artikeln om Joel här.

Avslutningsvis. Några av de hundra anledningar till att åka till Skaftö och Grundsund imorgon för att spana in ÖIS:
1. Det är sommar, sol och det är ÖIS. Dessutom var det alldeles för länge sedan det var match senast.
2. Nicolas Sandberg och Mattias Strinäs.
3. Joel Mumbongo och Måns Ekvall.

 

Tystnaden har rådit på Sambadefensiv den senaste veckan. Under denna tystnad har som ALLA vet ÖIS värvat två spelare. I halvtid i dagens match mot Utsikten så presenterades Nicolas Sandberg och Mattias Strinäs som båda förstärker anfallet efter sommaruppehållet. Vad att tro om dessa två herrar då? Den ena vet man väldigt mycket om och den andra vet man en aning mindre om. Som jag skrivit tidigare så ser jag Nico som en utmärkt värvning. ÖIS:are i hjärta och själ. Djupledslöpande anfallare. Beprövad på nivån vi befinner oss på. Inte mycket mer att säga. Strinäs har jag nästan aldrig sett spela, men det räcker att kolla på hans mål- och assistfabrikation för att förstå att det är en giftig anfallare. Äntligen lite konkurrens där framme, mitt bland alla skador. Bra ÖIS! Bra Matz Thorsson! Att kontrakten endast gäller året ut och att de finansierats av Metallservice och Matz Thorsson gör att jag ser ytterst få baksidor med dessa värvningar.

ÖIS-Utsikten

Det spelades en match också. En bra sådan. Åtminstone den första halvtimmen, som definitivt var ÖIS bästa period i år. Total överkörning. Jakob Lindström och Andreas Östling dominerade helt och hållet innermittfältet och vann varenda närkamp och varenda andraboll. Kantspringarna med Daniel Paulson i spetsen sprang och sprang och skapade lägen framåt. Det dröjde inte heller mer än cirka åtta minuter innan just Daniel Paulson fick göra sitt första mål för i år. Efter att ha smygit över från sin vänsterkant och in i mitten fick han en boll i djupet, avancerade in mot mål och placerade bollen stolpe in bakom Utsiktens målis. Inte många minuter efter detta kom mål nummer två, efter ett bombardemang från ÖIS sida. Lillström sköt, Paulson sköt och på chans nummer tre tryckte Frantz Pangop in bollen i nätmaskorna.

En fantastisk start spelmässigt, en fantastisk start målmässigt och även om tempot gick ner och chanserna uteblev sista kvarten av halvleken så kändes det hela väldigt lugnt i paus. Kanske för lugnt. För andra halvlek blev något helt annat. Det fina spelet gick inte alls att känna igen, och en del av det är jag helt övertygad om har med att Andreas Östling tvingades kliva av i slutet av första (början av andra?) att göra. Lillström fortsatte att vara stundtals majestätisk på det defensiva mittfältet men i anfallsväg hände det inte mycket, och Utsikten tog över matchen mer och mer ju längre den led. Detta är ett mönster som går genom hela denna säsongen, att ÖIS slår av på takten och försöker genom att lägga sig på försvar, just försvara sin ledning. Det sket sig mot Qviding, det var nära att skita sig mot Trollhättan, men idag gick det vägen. Men det var sannerligen med nöd och näppe tillslut. 2-1 kom tidigt i halvleken efter att Luka Mijaljevic fått med sig en straff som han själv inte tog hand om. Straffen sattes i alla fall. Sedan var det till slut ganska många bud på kvittering.

Jag kan tycka att det är bra att med en ledning inte ge några ytor bakåt, men när ÖIS knappt håller bollen inom laget längre än en tiotalet sekunder åt gången sista 20 minuterna blir det lite väl inbjudande för motståndarna. Vi var oändligt mycket bättre än Utsikten i första halvlek, de skall inte få komma in och ta över matchen så som de gjorde i den andra halvleken. Inte så markant.

Överlag ändå en bra insats av ÖIS. Vinst mot en toppkonkurrent och takterna från 2012 med att ösa in mål första kvarten av matchen börjar hitta hit och det tackar åtminstone inte jag nej till, med reservation att man inte slutar spela i andra halvlek.

Läktaren

Ja, så var det det här med läktaren. Med sången. Mot Oskarshamn var det kanon, som jag skrev. Jag tänkte att det kanske skulle kunna hålla i sig i alla fall några matcher. Men icke sa nicke. Idag var vi tillbaka i nivå med matchen mot IFK Uddevalla. Inga ursäkter behövs. Jag skiter i att det är sommar, jag skiter i att det pågår något VM någonstans. Vi måste tänka längre än så. Vad är det som gör ÖIS till att vara ÖIS? Vad är det som gör att vi som en Division 1-klubb fortfarande kan locka till oss hyfsade spelare trots all skit som hänt de senaste åren? En gång i tiden hade vi Sveriges högsta publiksnitt (ett rekord som står sig), en gång i tiden hade vi landslagsmän, en gång i tiden hade vi brassar. En gång i tiden hade vi pengar.

Vad finns kvar? Två saker finns kvar. En historia och en levande ståplats. Historian kommer aldrig att försvinna, vi kommer alltid vara svensk fotbolls fader. En aktiv och levande läktarkultur är inte en garanti. För att kunna upprätthålla det som fortfarande gör ÖIS till ÖIS krävs att fler personer tar sig i kragen. För att kunna bevara en av de största faktorerna till det som fortfarande gör ÖIS till en klubb med ambitioner och konkurrenskraft krävs att fler inser vad det gör när man väljer att sjunga och stötta ÖIS.

Jag har FULL förståelse för att inte alla varken vill eller kan sjunga i 90 minuter. Jag förstår det. Jag kommer aldrig tvinga någon att ställa sig och sjunga och jag kommer aldrig se ner på någon som väljer att stå vid sidan av. Däremot skulle jag vilja få in en tanke hos alla som tänker att de kanske inte orkar sjunga, att ”det där är inget för mig”. Ju fler som sjunger, ju fler som viftar med flaggor, ju fler som stöttar ÖIS på något sätt, desto längre kommer ÖIS att leva. Så fort sången dör på våra läktare har en stor del av ÖIS dött.

Det är kul att sjunga, men framförallt det hjälper laget och klubben vi alla älskar. In i mitten på ståplats och ös, gammal som ung. Utan detta är vi Västra Frölunda, men med en fin historia. ÖIS skall framåt och uppåt, och alla kan hjälpa till!

KROSSA TRELLEBORG.

© 2012 Sambadefensiv Kontakt: kontakt@sambadefensiv.se Suffusion theme by Sayontan Sinha