Jonathan Larsson

Nov 042014
 

Historiens makt

Världen är cyklisk. Därmed är även fotbollen det. Det som varit kommer att komma tillbaka så småningom. Att ÖIS var bland de absolut främsta klubbarna i Sverige i början av 2000-talet för första gången på många år var roligt i stunden och formade nästan en hel generation ÖIS:are. Men att vi sedan skulle vandra den långa dalen ner i mörkret igen var ju skrivet i stjärnorna. Att vi någon gång kommer att vara däruppe igen, det kanske inte alla tror på i tider som denna. Men det tror jag. Därför att allt är cykliskt. Att en cykel sedan kan vara enormt varierande i varaktighet och kraft är det som gör det svårt att identifiera och se mönstret.

I detta fallet är mönstret på ett sätt väldigt tydligt. 2004 möttes ÖIS och Assyriska FF i ett kval. Ett kval som där och då skulle ge vinnaren en plats i Allsvenskan, och förloraren en plats i Superettan. ÖIS vann på ett nästintill poetiskt fint sätt. En ifrågasatt islänning snedsparkade in en boll i nätmaskorna på stopptid i det andra mötet, vilket gav ÖIS en seger via fler gjorda bortamål. Mer plågsamt, skevt och vackert än så kan det knappast bli.

Tio år senare står vi där igen. Nu ett hack ner i seriesystemet. Nu med ombytta roller. Tio år, i ÖIS-sammanhang en hel livstid när man tittar tillbaka på allt som hänt sedan vi stod där, 2004, med samma oroliga och ångestladdade känsla. Många har försvunnit, såväl på läktaren som på planen som i klubben självt, många har tillkommit på samma ställen. Men ÖIS är där, igen, mot Assyriska, igen. Tio år senare.

Motståndarna

Från det stora perspektivet till det lilla. Säsongen 2014 har varit en stor missräkning för såväl ÖIS som för Assyriska. ÖIS har hela säsongen haft förhoppningen och förväntningen att man här och nu skulle vara ett Superettan-lag. Assyriska har också ända sedan starten av säsongen tyckt att de har tillräckligt bra lag för att även de ha en klar Superettan-plats vid det här laget.

Så är inte fallet för Assyriska, uppenbarligen, och det har utifrån inte heller sett ut som att den där åtråvärda Superettan-platsen varit säker för dem. Egentligen inte någon gång under säsongen. För bottenplatserna har varit deras hemvist i majoriteten av säsongen 2014.

Två frågor som alltid dyker upp i kvalsammanhang är: Vilket/vilka lag som kommer in i kvalet med en mer ”positiv” känsla och hur mycket detta spelar någon roll. GAIS tränare Per-Ola Ljung sade på presskonferensen efter den avslutande matchen mot Assyriska att han tyckte det kändes som att både ÖIS och just Assyriska kommer gå in i det här kvalet med en relativt god känsla. ÖIS för att de kommer underifrån, mer underbyggd än så var inte den kommentaren. Assyriska för att de plockat en del poäng de senaste matcherna, och har legat nere på direkt nedflyttningsplats ganska nyligen.

Jag både håller med och inte håller med P-O Ljung i vad han säger. Jag tror inte att båda lagen kommer in med en ganska bra känsla. Jag tror däremot att båda lagen kommer in med en likvärdig känsla. Men en lite negativ sådan. Just på grund av det tidigare sagda, att båda dessa två lag ser sig själv som ett bättre lag än vad de är. ÖIS missade en förstaplats man haft i sin ägo nästintill hela säsongen. Assyriska har ett, i sammanhanget, rätt så namnkunnigt lag som snarare tittade på den övre än den undre halvan inför säsongen. Så vad tror jag då att dessa känslor för lagen spelar för roll? En mindre roll skulle jag säga. En mindre roll därför att känslorna på något sätt tar ut varandra. Lite negativ energi mot lite negativ energi. Mer obetydligt än om det skulle varit en kraftigare variation i känslotillstånden.

Christopher Brandeborn, en spelare som man ofta undrat varför han inte spelar i ett bättre lag eller till och med bättre serie, försökte efter en förlustmatch mot Sirius fyra omgångar från slutet sätta ord på hur känslan i laget var. Att läget grundläggande är dåligt behövdes ju knappt sägas med tanke på att de vid tidpunkten låg på nedflyttningsplats. Istället pratade han om till synes två motstridiga känslor, men som kanske ändå på något sätt hör ihop. Han sade rätt ut att de har ett för bra lag, och för bra spelare för att ligga där de ligger. Oftare ett sjukdomstecken än ett gott omen i mina ögon. Sedan konstaterade han också att de helt enkelt varit för dåliga. Klyschan ”tabellen ljuger inte” dök upp, men den gjorde det kanske rättmätigt. De kanske tycker att de har ett för bra lag för sin tabellposition. Precis som ÖIS gör. Men de ligger där de ligger, och de är inte bättre än så. Precis som ÖIS.

När man, utan att ha kollat på så många matcher, ytligt tittar på Assyriskas problem i år så ser man direkt två tydliga saker som sticker ut. Deras hemmafacit är sämst i hela serien, och deras främsta målskytt står på sex gjorda mål. De har alltså vunnit noll (0!) matcher på hemmaplan i år, och tagit totalt åtta poäng. Hela fyra poäng sämre än det näst sämsta hemmalaget i Superettan. Detta samtidigt som man är sjua i hela serien på bortaplan. Bästa målskytten har gjort sex baljor, känns det igen? I Assyriska är det Fredrik Holster som hållt ställningarna med dessa sex mål, i ÖIS är det, ju, Frantz Pangop, Robin Ingvarsson och Stellan Carlsson.

I samma intervju som tidigare refererats till, med Christopher Brandeborn, så pratar han, direkt och indirekt, om detta, när han resonerar kring att varför de ligger där de ligger är att de under hela säsongen varit för dåliga i de båda straffområdena, såväl offensivt som defensivt. Den offensiva sjukan har legat som en våt filt även över ÖIS anfallare under hela säsongen. Den defensiva har i alla fall funnits där ett bra tag nu också för ÖIS. Stellan Carlsson är ett tecken på detta i ÖIS. Fruktad målskytt i BK Forward, tam och osynlig dito i Rödblått. Admir Aganovic är ett ännu tydligare tecken i Assyriska. 14 mål ifjol, i just Assyriska. Endast tre i år. Det säger åtminstone något om det Brandeborn påpekade.

Inför torsdagen

Denna text är väldigt spretig, jag vet. Men texten speglar mina tankar i huvudet just nu. Det är spretigt, minst sagt. ”Usch, kval. ÖIS är ju för dåliga! Väl? Assyriska har ändå ett bra lag alltså. Vi slog dom ju ifjol! Men vi förlorade också…Är Gamla Ullevi verkligen en fördel? Klart det är, vi kommer skapa ett sånt tryck därinne! Usch, kval.” Lite så ser det ut inne i mitt huvud för tillfället. För hur dålig känsla man än har haft sedan förlusten mot Utsikten, så börjar tankarna komma, tankarna som menar på att det KAN ju faktiskt gå detta. Det är ju inte omöjligt. De obligatoriska bygga upp en positiv-känsla tankarna som kommer när allt känns som värst.

Från och med nu tänker jag även, aktivt, lämna de dåliga tankarna till det förflutna. Division 1 södra, säsongen 2014 är färdigspelad. Kval till Superettan skall precis börja.

Vad som krävs av spelarna för att Superettan 2015 skall vara ett faktum vet alla om. En sammanlagd två seger över två matcher mot Assyriska FF. Enkelt. Vad som krävs av oss supportrar är på ett sätt mer luddigt, men på ett annat sätt precis lika tydligt. Jag vill att VARENDA person som kallar sig ÖIS:are tar sig till både Gamla Ullevi på torsdag och till Södertälje på söndag. Och jag vill att alla skall till sin förmåga hjälpa ÖIS att klara av deras klara och tydliga mål. Ställ er på ståplats, sjung tills halsen spricker. Har ni aldrig stått i klacken innan? Gör det för två gånger. Det behöver inte vara roligt, det behöver inte betyda att ni måste fortsätta stå där, det enda som behövs just nu är att alla vi skall bära fram vårat älskade sällskap mot en ljusare framtid. Vi skall inte möta IS Halmia nästa år, vi skall möta GAIS.

Lägg undan alla negativa känslor, fram med taggningen. VI skall göra detta till ett kval att minnas, ett kval att prata om tio år framåt i tiden, likt kvalet 2004.

Matchen är GRATIS att åskåda för alla under 18 år. Årskorten gäller, Gamla Ullevi gäller. Förköp. Åk dit. Sjung.

https://www.youtube.com/watch?v=NtVbO2aOxhc

Okt 262014
 

Energin i klubben, laget och supporterled har varit ytterst låg sedan förlusten mot Utsikten. De mentalt mörka molnen som lade sig över en under och efter matchen på Ruddalen har på något sätt varit ständigt närvarande sedan dess. Laget har gått igenom den tyngsta perioden i år och publiksiffrorna har varit därefter.

Nu kan vi till 100 % konstatera att Utsikten tar hem Division 1 Södra i år. Därmed är förstaplatsen utom räckhåll, och efter segern mot Lund senast så är även tredjeplatsen omöjlig att hamna på för ÖIS.

Vad är då kvar att göra? Lägga sig ner och dö? Aldrig. Gå på halvfart och sedan fokusera helt på kvalet? Nej. Oddevold borta och Trelleborg hemma kan på pappret ses som betydelselösa matcher. I praktiken är de långt ifrån betydelselösa, det är min bestämda uppfattning. Att gå in i ett kval mot ett Superettan-lag med en seger på de sista sex matcherna hade varit en katastrof. Att istället gå in i detsamma med tre raka segrar, ja, det är en helt annan grej. Spelmässigt, självförtroendemässigt och allt det som kommer med detta.

Oddevold borta, ja. Det stoppet på resan mot Superettan sker redan imorgon. Oddevold som i teorin kan sluta på allt mellan tredje och tionde plats när säsongen skall summeras. Oddevold som har tre segrar och två oavgjorda de fem senaste matcherna. Oddevold som lyckades knipa en poäng (0-0) mot ÖIS i våras trots en man mindre på banan i en hel timme. Oddevold som alltid satsar för Superettan, men som aldrig lyckas, vad det verkar. Som alltid är tvungna att se på när ÖIS eller uppstickargäng som Varberg, Utsikten och Husqvarna tar klivet upp.

Årets raset från Oddevold hade redan påbörjats, men blev förmodligen inte direkt lindrigare av den hemska olycka som drabbades den före detta ÖIS-mittfältaren Robin Ganemyr, när han segnade ner på en träning med laget. Läget var ytterst kritiskt ett längre tag, men av rapporterna att döma så är Robin på väg mot en drägligare tillvaro.

ÖIS då?

Sambadefensiv hade tyvärr ingen närvarande representant på träningen idag, så någon förväntad startelva vågar jag inte ge mig på att gissa. Men att tro på en elva likt den mot Lund, bortsett från att avstängde Jakob Lindström ersätts av Johan Hedman, är väl mest safe.

Ska jag istället för att gissa, säga vad jag skulle vilja se imorgon så säger jag som följande:

Fredrik i mål. Ingvarsson, Leinar, Sahlin och Ericsson där bak. Ohlsson, Hawunger, Hedman och Paulson på mitten och Mourad tillsammans med Nico på topp.

Jag går därmed emot vad jag sagt i, typ, ett års tid. Att Leinar, tyvärr, är slut, och att han inte borde vara en startman. Men nu står vi där med Adam Rosén skadad, och i och med det inget mittbacksalternativ som är tillräckligt starkt i luftrummet. Förutom David Leinar. I ett kval vill jag inte känna att motståndarna har en jättemöjlighet endast genom att skapa en hörna. Jag vill veta att det finns någon där bak som kan vinna över vem som helst i luften. Tobias Bratt och Hannes Sahlin i all ära, det är inga dåliga huvudspelare, men vi såg vad som hände mot Utsikten. Det får, och kan, inte upprepas.

Annars är det väl ganska givet varför jag tycker som jag tycker. En ändring jag vill se är dock att Nico får spela istället för Stellan. Nico kan skapa chanser ur väldigt lite. Det kan inte Stellan. Mourad och Nico är på pappret en väldigt välkomponerad duo. Det borde funka ganska bra. In med honom bara!

Jag hoppas att alla kollade på TV:n när de där alldeles för gröna lagen spelade tidigare idag på Gamla Ullevi. Det är dit vi skall. Vi skall inte möta Motala eller Kristianstad nästa år. Vi skall spela derby, och vi skall göra det i Superettan, och det finns inget som skall stoppa oss. Oddevold borta är en kort resa, inte bara för mig. Mobilisera. Stötta ÖIS i de två sista – viktiga – matcherna, innan de två kvalmatcherna står för dörren. Två matcher som sållar sig till den oerhört ÖIS-iga kategorin ”superviktiga ödesmatcher”, tillsammans med matcher som kvalet mot Assyriska 2004, Djurgården borta 2009, Skövde borta 2011, Värnamo borta 2013, för att ta några nutida exempel. Den digniteten är det, och ÖIS skall komma in till dessa matcher med fullt stöd i ryggen.

Rimnersvallen, 19.00.

Okt 042014
 

När det gäller som mest, viker ÖIS ner sig som mest. Känns det igen?

Jo, visst fan gör det det. För andra gången under Marcus Lantz styre och ettusende (?) gången totalt så gör ÖIS en bedrövlig plattmatch när en seger behövs som absolut mest. När en seger i praktiken hade säkrat en plats i Superettan nästa år.

Det här kommer inte att bli någon vanlig matchrapport, för det har jag varken ork eller lust med idag. Att återigen behöva sitta här och konstatera att ÖIS inte kunnat ta till vara på chansen när den lagts framför oss är så otroligt tungt, frustrerande och hjärtskärande.

Förluster är aldrig bra, och jag är sällan den som kan vara smånöjd med ett dåligt resultat om spelet sett väldigt bra ut eller om någon slags tur/otur-manick varit inblandad. Men det värsta med denna matchen var verkligen inte att det var någon ”hedersam” förlust det var tal om, det var att ÖIS vek ner sig så totalt och fullständigt. Att man gör en av säsongens sämsta matcher i en match som betyder allt är sannerligen under all kritik.

Men det såg ju så bra ut. Det såg ju så bra ut när Sebastian Ohlsson så magnifikt smekte in bollen i krysset bakom Axel Wibrån efter en kvart. Ett sådant förlösande mål, med ett sådant förlösande firande. Men det var ungefär den frisparken som var det som var bra i ÖIS-väg. På hela matchen.

ÖIS korta backlinje (och målvakt) fick se Utsikten dominera fullständigt i luftrummet och göra två mål på just ett sådant sätt ganska omgående efter ÖIS ledningsmål. Det pågick en jättekonstig diskussion på Twitter efter Oskarshamns-matchen där några konstaterade att det ÄR ett avbräck att vår förstemålvakt som stått varenda sekund i serien är borta i årets viktigaste match. Den andra parten påpekade att det faktiskt inte alls skulle bli ett problem. Ett problem blev det, tyvärr. Vi hade inte vunnit om Fredrik Andersson hade varit med, men vi skulle heller förmodligen inte legat under med 3-1 i paus.

George Mourad gjorde debut när han kom in i paus, ett litet glädjeämne i bedrövelsen. Man hade nästan glömt bort vilken ruggigt stark huvudspelare det är. Oj, vilken skillnad det hade varit att ha honom i laget i 26 matcher istället för fem.

Mourad hade också andra halvleks, typ, enda chans, vilket säger det mesta om ÖIS insats. Utsikten backade hem, ÖIS slog felpass eller blev av med bollen. Kort sammanfattning den av andra halvleken.

Två bortdömda mål hade ÖIS inne i matchen. Ett i första halvlek, som jag inte riktigt förstår vad domaren blåste för. Ett i andra, för offside. Detta leder oss in på domaren. Man är nästan tvungen att lägga in en brasklapp varje gång man tänker klanka ner på domaren efter en förlust. Så: Ja, jag vet att jag är en dålig förlorare när domaren har tagit upp 50 % av mina tankar under och efter match. Jag vet inte vem det var som dömde, jag vill knappt veta det heller. Det enda jag vill är att han aldrig skall döma en ÖIS-match igen. Antti Kanerva och this guy. Gör någonting annat. Snälla.

Det är alltid lätt att skriva när man är förbannad, det är sällan roligt att läsa, men jag antar att de flesta känner samma bedrövelse just nu. Men både vi och spelarna måste från och med imorgon lägga denna matchen bakom oss. För vi har en STOR chans fortfarande till Superettan-spel. Nio dagar till nästa match. Qviding hemma. Det enda som finns nu är fyra segrar de sista fyra matcherna.

Då krävs en grym uppryckning.

Aug 252014
 

Igår kväll sade jag till min Sambadefensiv-kollega Felix att jag var väldigt, väldigt sugen på att se en genuint bra insats av ÖIS över 90 minuter, såväl offensivt som defensivt. Detta var möjligen inte exakt 90 tokbra minuter, men det var kanske det närmsta vi kommit i år. Tre (mycket vackra) mål och noll insläppta. Det kallar jag en vinst (ja, jag pratar med er Lunds BK).

Här kommer några tankar som figurerar i min hjärna såhär en stund efter slutvisslan:

– Stellan Carlsson.
Från ingenting till allting, på ett inhopp. Från kraftigt ifrågasatt (rättmätigt) till dubbelmålskytt, på bara några minuter. Från att det hördes suckar när han var påväg in till det att folk skrek ”passa Stellan” så fort ÖIS startade ett anfall. Det var heller inte vilka mål som helst han gjorde. Det första en fin djupledslöpning och en magisk pass från Sebastian Ohlsson, och en enkel bredsida i ena hörnet. Det andra. Oj. Det andra är så väldigt vackert. Återigen spelar Sebastian Ohlsson fram Stellan. Bollen och Stellan drar sig ut mot straffområdes-krysset, men istället för att fortsätta åt det hållet viker han blixtsnabbt in i mitten, försvararen ramlar omkull, ännu en försvarare blir grundlurad efter det och det hela avslutas med ett så ofantligt kyligt avslut mitt i målet. Se och lär unga anfallare av Stellans avslutsteknik. Alltid bredsida. Inget märkvärdigt. Placera den där det är öppet. Har det lossnat nu för Mr. Carlsson?

– Sebastian Ohlsson och 4-2-3-1
Ja, 4-4-2 var det inte tal om i den här matchen. Istället var det bakom Nicolas Sandberg en trio bestående av från höger Frantz Pangop, Sebastian Ohlsson och Daniel Paulson. För Paulson var det knappast någon skillnad mot hans vanliga position. På Frantz märktes det dock att det var lite ovant, trots att han fått spela yttermittfältare tidigare. Så var det då ”tian”, trequartistan, den offensiva mittfältare, den släpande anfallaren, kalla det vad ni vill, Sebastian Ohlsson. Vilken match han gör. Jag vet inte vilka som skall spela på yttermittfältsplatserna framöver och jag vet inte vem som skall vara den offensiva spetsen. Men på något sätt så måste Sebastian Ohlsson ha en central offensiv mittfältsroll. Åtminstone den närmsta tiden. För oj, så han dominerade idag. Kul att se.

– Tobias Bratt och Hannes Sahlin
Även i en sådan här match där backlinjen ställs på få defensiva prov, så förtjänar dessa två herrar att hyllas (ja, även ytterbackarna och målvakten såklart). Jag var orolig att Marcus Lantz skulle välja David Leinar före Bratt i dagens match när Adam Rosén inte var tillgänglig. Men Lantz valde tvärtom, och det var jag glad för innan matchen, och det är jag glad för efter matchen. Adam Rosén skall absolut inte vara säker på sin plats framöver. Och Hannes Sahlin då. Ja, Hannes är Hannes. Det är sådan trygghet att veta att han finns där. Vår överlägset bästa mittback i mina ögon.

Det blev lite mer spelartankar än matchtankar denna gången, men så är det ibland. Nästa match är på lördag klockan 16.00 på Kristianstad IP. Efter en sådan här fin insats så finns det inget annat än: ALLA TILL KRISTIANSTAD!

Segerfirande med klacken

Aug 212014
 

Svenska Cupen var i år (och de flesta andra år också, tyvärr) väldigt oprioriterad. Från ÖIS håll och uppenbarligen också vårat (publikens) håll. Fyra-fem ordinarie spelare i ÖIS startade matchen, och läktarna var oerhört tomma. O-e-r-h-ö-r-t tomma.

Johan Hagman; Robin Ingvarsson, David Leinar, Adam Rosén, Jacob Ericsson; André Nilsson, Måns Ekvall, Carl Hawunger, Daniel Paulson; Johan Hedman; Mathias Strinäs.

Så såg startelvan ut. En del reserver och en del inte, som sagt. Halmstad stod för motståndet och även de kom till spel med ett antal reserver i sin elva. Matchinledningen var jämn, båda lagen höll i bollen i stunder och försökte servera anfallarna med bollar. Chanserna var lätträknade, men till en början var matchen ändock rolig att se på då ÖIS direkt visade att man inte hade någon överdriven respekt för allsvenska Halmstad. Inställningen från ÖIS var att först och främst försvara sitt eget mål, där Johan Hedman mer framstod som en mittfältskollega till Ekvall och Hawunger än en anfallsdito till den för dagen ganska ensamma Mathias Strinäs.

Det skapades till slut några chanser åt båda håll innan halvlekens slut. David Leinar var närmast i den nyss nämnda halvleken att göra mål för ÖIS, när han två gånger om efter en hörna fick läge att trycka in bollen i nät. Men 0-0 stod det i paus.

Andra halvlek gick ner i tempo en aning, och det kändes länge som att det skulle kunna bli förlängning, för de där riktigt heta lägena skapades inte riktigt. Ja, förutom Halmstadbackens och -målvaktens lilla cirkus vid eget mål, där både ett självmål och ett Daniel Paulson-mål var millimeter ifrån att skrivas upp i protokollet. Men annars stannade det oftast vid halvchanser, som sagt. Förlängning skulle det bli, men det skulle prickas in varsitt mål innan dess.

Marcus Antonsson gjorde Halmstads. Ett kyligt avslut på en frispelning av medspelare. Mathias Strinäs gjorde ÖIS mål, kvitteringen, en kvart efter Halmstads ledningsmål. I den 80:e minuter närmare bestämt. Ett skott som till synes gick rakt på Halmstad-målvakten, men på något sätt styrde han in den i eget mål när han skulle mota bollen med handflatorna. Strinäs noterades därmed för sitt första ”riktiga” ÖIS-mål.

Förlängning, ja. Det blev det till slut. I densamma skapades det chanser åt båda håll. Halmstad var dock det enda laget som lyckades göra någonting av chanserna. Marcus Antonsson, igen, gjorde efter ca 7 förlängningsminuter matchens sista mål. Ett fint avslut på ett inlägg från vänsterkanten punkterade matchen.

ÖIS cupspel är över för denna gången. Försäsongen nästa år blir tråkigare. Chansen till roliga bortaresor eller till och med Europaspel är borta. Det som är kvar nu är det viktigaste av allt, resan mot Superettan. Blir vi inte åtminstone dubbelt så många på måndag mot Norrby som vi var idag (873) så är det en och annan som får ta sig i kragen.

Måndag. 19.00. Valhalla IP. Dra med er så många ni bara kan. Varje match är lika viktig, varje match är ett steg närmare Superettan.

Aug 192014
 

Korsbandet av. Igen. Oskar Walléns skadeelände vägrar ta slut. Som ni alla vet drog han av sitt korsband i höstas i en U21-match mot BK Häcken. Vintern och våren fick vigas åt vila och rehab. Så var han påväg tillbaka i början av sommaren, när hans rygg började krångla. Det visade sig vara ett diskbråck, och comebacken fick skjutas upp. Rehab fick återigen stå högst upp på prioritetslistan. Comebacken började så närma sig ännu en gång när den osannolika oturen var framme igen. Korsbandet av. Igen.

För mig är det rätt så sällan det händer när det gäller spelare i ÖIS, men det första jag tänkte på när jag fick höra detta var att det måste vara så fruktansvärt jobbigt och tråkigt för Oskar själv. Man brukar snöa in på hur laget och klubben skall tackla en skada på en spelare och vad som nu kommer att hända. Men så i enstaka fall så lider man verkligen med spelaren i fråga. Detta är i sanning ett sådant tillfälle.

Min personliga åsikt och tro kring Oskars fotbollsspelande har säkert ibland lyst igenom lite väl tydligt i mina omdömen om hans insatser. Min fasta åsikt är att Oskar, bortsett från alla skador, är en av ÖIS två-tre bästa forwards. Han har en uppenbart stor potential och väldigt fina forwardsegenskaper. Det är verkligen min fasta och smått orubbara åsikt. Att skador skall få chansen att bromsa en så lovande fotbollsspelare är enormt trist. Vi har ju tyvärr sett det förut, i t.ex. Markus Anderberg, och en annan spelare som även ingår i dagens trupp, Filip Holländer.

Det är svårt att, precis som i fallet Filip Holländer, inte fundera i de värsta banorna. Är hans ÖIS-karriär slut nu? Är hans hela karriär slut? Det är ju inget att hymla om att de tankarna dyker upp. Men för det skall man inte tappa hoppet eller tron. Det märks att Oskar har en riktig kämpaglöd även utanför planen, och en enorm vilja att ta sig tillbaka. Det märktes under den första korsbandsskadan, och jag är övertygad om att det kommer märkas även nu.

Oskars kontrakt går ut med ÖIS vid säsongens slut, och det vore ju oerhört tråkigt om det är såhär hans ÖIS-sejour skall sluta. Men jag tror inte helt vi skall räkna bort en kontraktsförlängning. Kent Carlzon säger både på Twitter och i intervju med GP att en diskussion skall inledas med Oskar om hans framtid. Om det nu är en förlängning eller ett avsked (eller något tredje alternativ) är ju såklart omöjligt att säga.

Trist och orättvist är vad det hela är. Att kriga sig tillbaka är det enda som gäller!

Aug 052014
 

DSC_0082[1]

Lindevi IP intogs idag av en mängd ÖIS:are som fyllde ut de båda långsidorna och en bit av kortsidorna. Lindome GIF mot ÖIS stod på schemat i kvalet till nästa års gruppspel i Svenska Cupen.

Men inte syntes det på spelet att det faktiskt var en tävlingsmatch. Lindome backade hem med hela laget och lät ÖIS styra spelet som väntat, ÖIS var dock konsekventa i inledningen av matchen att vägra dra upp tempot till en respektabel nivå. Detta gjorde att den första halvleken i stort blev ett riktigt sömnpiller. Ett mål gjordes ändock, och det var vår nya alldeles speciella målkung som gjorde det, Robin Ingvarsson. På straff placerade han stensäkert in bollen nere i målvaktens högra hörn.

Första halvlek var som sagt inte mycket att skriva hem om, andra blev marginellt bättre från ÖIS sida. Man kom bättre runt på kanterna men oviljan att skjuta gjorde att anfallen mer än ofta slutade med en rensning från valfri Lindome-försvarare.

Marcus Lantz bytte efter en timme anfallspar helt och hållet. Frantz Pangop och Mathias Strinäs som startat matchen byttes ut till förmån för Stellan Carlsson och Nicolas Sandberg. Nico som äntrade planen till stort jubel. Hemmasonen är tillbaka på riktigt. Och det skulle han även visa en tid senare i matchen. Måns Ekvall slog en fin hörna efter cirka 75 minuter som slank bort till just Nico som rakade in 2-0. Glädjen syntes både på honom och på supportrarna han sprang emot.

Jag gick från idrottsplatsen i den 90:e minuten p.g.a. usel parkeringsplats. Efter detta hann Lindome pressa på och stänka dit 2-1 på hörna och ösa på för fler mål. Fler blev det dock ej, och ÖIS är vidare till nästa kvalomgång.

Ett litet första intryck av Strinäs, Nico och Ekvall berättade jag om efter Grundsunds-matchen. Detta var, även om Lindome spelar i en lägre division, en mer rättvisande match att se vad de gick för. Mathias Strinäs spelade som sagt 60 minuter, och var tyvärr helt och hållet osynlig. Nico kom in med halvtimmen kvar och sprang så mycket som man minns att han gjorde, och stänkte dessutom dit segermålet. Måns Ekvall spelade återigen 90 minuter och gjorde inte bort sig på något sätt. Värt att berömma är den handfull väldigt fina krosspassningar som registrerades från hans högerfot under matchens gång. Han kommer definitivt ge Andreas Östling en match om startplatsen i höst.

En relativt händelsefattig och lågintensiv match lägger vi nu till handlingarna och hoppas på att få ett roligt motstånd att tvåla dit i nästkommande kvalomgång. Nästa match att fokusera på är redan på måndag, mot IS Halmia på Valhalla. Ni borde veta vid det här laget vad som gäller. Väl? Bra. Vi säger det på tre. Ett. Två. Tre. ALLA TILL VALHALLA. Dra med er varenda människa ni känner. Mot Superettan och mot Europa!

Jul 282014
 

11-0 slutade årets upplaga av matchen mellan ÖIS och Grundsundskombinationen. Därav skall alla omdömen av spelare och så vidare tas med en nypa salt som ni förstår, då motståndet var tämligen mediokert.

ÖIS startade matchen med följande elva spelare: Hagman – Ingvarsson, Rosén, Hawunger, Ericsson – Kacaniklic, Lindström, Ekvall, Paulson – Strinäs, S.Carlsson. Alltså ett till, ungefär, hälften ordinarie manskap.

Första halvlek slutade 3-0. Grundsund försvarade sig relativt väl och krympte ytorna i offensiven för ÖIS. Ett aningen krampaktigt ÖIS skapade få målchanser i inledningen av matchen. Grundsund var å andra sidan, som väntat, ofarliga framåt. Tre mål blev det alltså, trots att målchanserna var få inledningsvis. Robin Kacaniklic gjorde det första efter cirka 20 minuter med ett mycket behärskat, välplacerat och vackert avslut från högerkanten av straffområdet upp i bortre klykan. Möjligtvis matchens vackraste mål, trots att det gjordes ett par till vackra diton.

2-0-målet gjorde antingen Stellan Carlsson eller Daniel Paulson. Målet såg åtminstone ut så att det var ett enkelt skott på liten yta upp i det krysset ingen prickat ännu. 3-0 är jag dock helt säker på att det var Stellan som tryckte dit. Mathias Strinäs som för övrigt spelade fram till det första målet sköt ett stenhårt skott som målvakten inte kunde hålla fast utan istället dök Stellan upp på måltjuvs-manér och stötte in trean.

3-0 inför andra halvlek och endast två spelare i ÖIS från den första halvleken fick fortsätta spela även den andra (Carl Hawunger och Måns Ekvall). Den nya uppställningen såg ut som följer: Andersson – Qoraj, Hawunger, Bratt, Gosheh – Henriksson, Hedman, Ekvall, Nilsson – Sandberg, Pangop.

Fram till minut 60 så var ställningen fortsatt 3-0. Sedan bytte Grundsund målvakt. Cirka tio minuter senare stod det 7-0. Det säger det mesta om den sista halvtimmen. Målvakten var i ärlighetens namn inte mycket att hänga i granen, samtidigt som Grundsund blev tröttare och tröttare och föll längre och längre ner i sina defensiva positioner. Målen i den andra halvleken gjordes i alla fall av i ordning: André, Frantz, Nico, Frantz, Självmål, Ekvall, Hedman och Frantz.

Så. Vad skall man då säga om de nya spelarna. Strinäs spelade första halvlek och gjorde det stabilt. Två assist och helt okej spel i övrigt. Nico spelade andra halvlek och stod för en liknande insats som Strinäs. Stabilt, helt klart. Måns Ekvall då? Den provspelande Helsingborgaren. Jag vill påstå att jag på dessa 90 minuter kan se att han håller en bra nivå för Division 1-spel. Kan vi få in honom på ett lån vore det bra, dels för att han såg intressant och tillräckligt bra ut och dels för att vi verkligen behöver en innermittfältare. Jobba på, Kent!

Anton Henriksson spelade hela andra halvlek och såg faktiskt riktigt bra ut. Nästan allt kantspel de sista 45 var beläget på Antons högerkant. En fin inläggsfot och en fin teknik överlag tyckte jag mig se. Som sagt i början av texten, ta omdömena med en nypa salt, men bli inte förvånade om Anton kommer med i ett några av matchtrupperna till seriematcherna redan i år.

Allt som allt en trevlig sommarkväll i Grundsund, och nu skall både jag och ÖIS ladda om batterierna för nästa uppgift. 5:e augusti. Lindome-ÖIS. Svenska Cupen! Lindevi IP. Alla skall, såklart, dit.