35142215_10151472815989945_4407531551240224768_o

2000-talets främsta ÖIS:are – Mittfältare

Turen har kommit till mittfältet. Den delen av fotbollsplanen där positionerna är mest svårindelade och där spelarna i högst utsträckning rör sig runt på olika platser. I teorin kan en innermittfältare i min uppdelning innebära en sittande defensiv mittfältare, en tvåvägsmittfältare och en offensiv trequartista-liknande mittfältare. ÖIS har sällan använt sig av det sistnämnda, så kategorin innermittfältare behandlar snarare de två förstnämnda kategorierna. Yttermittfältare, som vi kommer att börja med, kan vara både yttermittfältare i ett 4-4-2, eller ytterforwards i ett 4-3-3. 4-4-2 har varit lika mycket standard i ÖIS under 2000-talet som i Sverige i stort, så mestadels är det den marginellt mer tillbakadragna yttermittfältaren som kommer på tal. I vilket fall, ni fattar, ni hänger med. Det är inte så komplicerat. Egentligen.

Så, nu kör vi. Del 3 inleder, som sagt, med yttermittfältare:

 

Topp-5: Yttermittfältare:

 

5. Daniel Paulson (2013-)

Det är alltid svårt att sätta in det pågående i ett historiskt perspektiv. Det kan hända så mycket, det kan vridas och vändas åt både håll man vill och håll man inte vill. Men skall man göra det, så får man utgå från vad som hänt till och med den sekund man är i just för tillfället. Och här och nu så kravlar sig vår nuvarande lagkapten in på denna lista. Ni vet historian, ni kan kopplingarna till klubben och till läktaren. Spelar Daniel Paulsons karriär ut som man vill att den skall göra så kan eftermälet bli gigantiskt. Här och nu har det börjat byggas upp rejält. Ordinarie i startelvan i snart fem år, och har varit en bärande spelare under ett antal tunga år. Mycket press har legat på en ung mans axlar, och sällan har han fallit ur ramen. Det som såklart än så länge väger emot Daniel Paulson är bristen på att ha fått visa något på de högsta nivåerna. Förhoppningsvis kommer det, och då kanske femteplatsen blir utbytt mot något ännu ädlare.

 

4. David Marek (2000-2004) (Även 1999)

Marek som blev Frölund. Häcken som blev ÖIS som blev Häcken. I fem framgångsrika säsonger var David Marek en given del av ÖIS lagbygge. Ibland som ytterback, ibland som yttermittfältare. Defensivt lagd, men med offensiva kvaliteter nog. Att han känns som en Häcken-profil i så oerhört mycket större grad än en ÖIS-profil håller bak honom, men kvalitetsmässigt så var han en väldigt duktig kantspelare på Allsvensk nivå. Smått anonym som person och spelare, men de som gör jobbet i det tysta skall också hyllas på listor likt denna.

 

3. Pavel Zavadil (2008-2010)

Min generations kanske störste kultspelare. En av mina absoluta favoritspelare i ÖIS, som jag fått uppleva. En tjeckisk lirare som var en stjärna som inte fick leva upp till utstrålningen på de allra största fotbollsscenerna. Men han fick göra det i ÖIS, och finare kan det ju faktiskt inte bli. Ägde Superettan 2008 på egen hand med 7 mål och makalösa 17 assist, fick det sedan tuffare i Allsvenskan, medan han inför säsongen 2010 tog klivet in på innermittfältet och skötte det galant. Han gick från att vara en kantlirare i någon slags Ronaldinho-liknande fri roll till att bli en hårt arbetande innermittfältare med fina fötter, a la Luka Modric. Han var lika fin vad han än tog sig för, den magiske Pavel Zavadil, som är en av ytterst få spelare under 2000-talet som fått ett tifo från oss tillägnat sig. Och det efter två och ett halvt år i klubben. Avtryck sattes onekligen av den hårfagre, och numera skäggprydde, mittfältsvirtuosen från Tjeckien.

 

2. Martin Ulander (2000-2003) (Även 1997-1999)

En minst sagt stökig avslutning på ÖIS-sejouren svärtar ner minnet och eftermälet. Men sju säsonger i den rödblå tröjan, många av dem framgångsrika, tvättas ändå inte bort särskilt lätt. Ulander var under de sista åren en av komponenterna i det så ramstarka och fantastiskt fina fyrmannamittfältet som gav hjälp åt Prytz och Anegrund och grabbarna där bak och som såg till att Afonso och Paulinho kunde släppas lösa där fram. Två A-landskamper under tiden i ÖIS drar inte direkt ner minnet av kvaliteten som fanns där. En mångsidig och skicklig yttermittfältare vars vilja, energi och övergripande kvaliteter gav ÖIS en oerhört nyttig dimension till de fantastiska ÖIS-upplagorna där och då.

 

1. Jeffrey Aubynn (2001-2003)

På ena kanten Ulander, på andra Aubynn. Jeffrey Aubynn känns, trots den betydligt mycket kortare tiden i ÖIS-tröjan, dock mycket mer ÖIS än vad Ulander gör. Till stor del är det det som avgör. Kom från Halmstad precis efter cupseger-året och var med om de mest framgångsrika åren, och gick sedan vidare till Århus i Danmark. En lirare, fotbollsnomad och enligt egen utsago ÖIS:are än idag. Passade inte bara som handen i handsken på det där mittfältet, utan samarbetet framåt med de brasilianska spetsarna var under en kort period, framförallt 2002, en fröjd att skåda. Hur långt skall det dröja innan de här tidiga 2000-talsspelarna får konkurrens på riktigt? För det är ju knappt så att någon är nära Jeffrey Aubynn och Martin Ulander här. Trots att det gått 15 år sedan de lämnade. Är det en maratonkarriär av Daniel Paulson som kommer krävas? Är det en ny fantastisk två-tre-årsperiod som kommer krävas? Tiden får utvisa, men att Jeffrey Aubynn är ÖIS främsta ytter under 2000-talet står fortsatt solklart.

 

Vi lämnar kanterna därhän och rör oss in mot mitten, in mot innermittfältet, och spelarna som i ÖIS-tröjan huserat där under 2000-talet och gjort det bäst.

 

Topp-5: Innermittfältare

 

5. Jakob Lindström (2011-2016, 2018-)

Plats 3-5 är jämna. De är väldigt jämna. Och att inte ha Jakob Lindström högre upp känns egentligen värdelöst. Men SOM han har tid på sig att klättra. Redan har han sex och en halv säsong i ÖIS-tröjan på CV:t, en som lagkapten och samtliga som symbol för efterkonkurs-ÖIS. Och han är bara 25 år gammal. Fick chansen i premiären 2011 dels på grund av hans kvaliteter såklart, men dels också på grund av kaoset som rådde just efter konkursen. Har varit ordinarie sedan dess (utflykten till icke-laget från Hisingen åt sidan). Det börjar bli en lång period som vi sett ur-ÖIS:aren springa runt på innermittfältet. Anledningen till att det blev en femteplats och inte något högre är att det egentligen bara är denna halva säsongen och till viss del 2016 som han övertygat på den näst högsta nivån i seriesystemet. 2013 var ingen vidare säsong, och samtliga andra säsonger är Division 1-år. Men Lindströms tid i de högre serieskikten kommer. Och den tiden skall spenderas i ÖIS-tröjan, och ingen annanstans.

 

4. Tuomas Uusimäki (2005-2006)

Där har vi skillnaden mot Tuomas Uusimäki, exempelvis. Han har endast visat saker på den högsta nivån. Två säsonger i Allsvenskan, där han under bägge var navet på mittfältet. En säsong som var helt okej, och en som inte var så okej. Men Uusimäki fallerade sällan. Ett ankare och nav, en ersättare till flyktade Markus Johannesson. Finsk dynamit i en tid av marginell nedgång för laget i stort. Stenhård när det behövdes, bollskicklig nog när det behövdes. Det jag tänker på är: När får vi se en finne i laget igen? Jukka Sauso var den senaste. Nu när vi precis fått in en norsk i laget, i Lars Fuhre, så kanske vi borde fortsätta den nordiska vandringen? För Tuomas Uusimäki ger mig bra finska minnen.

 

3. Sebastian Johansson (2009-2012)

När Sebastian Johansson spelade så var ÖIS en, eller ett par, nivåer bättre än när han inte gjorde det. Vare sig det handlade om Allsvenskan, Superettan eller Division 1. Jag vidhåller att tappet av honom (och till viss del Robin Jonsson) enahanda gjorde att vi inte klarade oss kvar i Superettan 2013. Jakob Lindström var inte redo att axla rollen där och då och varken Jonathan Azulay eller Johan Lundgren var tillräckligt bra ersättare. När han tvärt och plötsligt lade skorna på hyllan vintern mellan 2012 och 2013 kom det som en kalldusch för hela föreningen som slutade i degradering. Han kom in 2009 och vände på säsongen tillsammans med Roy Miller, Åge Hareide och en pånyttfödd Alvaro Santos. Det räckte inte då, men det går inte att lasta Sebastian Johansson för. 2010 kamperade han ihop med Pavel Zavadil och utgjorde det finaste innermittfältsparet ÖIS haft sedan 2003. 2011 och 2012 var han de unga ÖIS-upplagornas pappa tillsammans med David Leinar och skolade även in en 17-, 18- och 19-årig Jakob Lindström bredvid sig. Sebastian Johansson satte verkliga avtryck i ÖIS och är definitivt en av de finaste innermittfältarna som burit det rödblå stället under detta århundrade.

 

2. Markus Johannesson (2000-2004) (Även 1997-1999)

Resolut och placeringssäker. Passningsskicklig och straffläggare. Markus Johannesson gjorde ett stort och viktigt avtryck i ÖIS-tröjan under sina åtta A-lags-år innan flytten till Stockholm. En jätte i sina defensiva roller, först som mittback och sedan under Erik Hamrén som defensiv mittfältare. Ständigt på plats, aldrig med några fingrar emellan. Tog under sitt sista år i ÖIS över som lagkapten när Dick Last gick skadad. ”Dräparn” är en spelare man minns, även om man som jag var ung och ännu inte frekventerade läktarna så ofta som nu för tiden. Han hade det mesta och var en garant för en defensiv stabilitet. En spelare att luta sig mot, både när det blåste och när det inte blåste. Markus Johannesson var fin. Riktigt fin.

 

1. Magnus Källander (2000-2002, 2005-2009) (Även 1995-1999)

Om Markus Johannesson kunde det mesta, vad skall man då säga om Magnus Källander? Han kunde ju allt. Lika bra defensivt som offensivt. Lika bra med boll som i sina löpningar. Målskytt, framspelare, ankare, bollvinnare. Jag orkar knappt tänka tanken på hur jobbigt det måste varit att möta innermittfältet med Källander och Johannesson. ”Källa” kom till ÖIS först som 26-åring (!) och fick trots det ihop över tolv säsonger i den rödblå tröjan och nästan 300 matcher. Spelade hem ett cupguld år 2000 som 31-åring och sköt upp ÖIS i Allsvenskan mot nuvarande AFC, dåvarande Väsby, som 39-åring. Involverad i klubben under flera år efter karriären, och har ett eftermäle som spelare som få under 2000-talet kan mäta sig med. Magnus Källander, med åldern på ryggen, kommer bli ihågkommen länge framöver som en av våra största spelare på 2000-talet.

 

Så. Alternativen, då. Bubblarna. På yttermittfältet hittar vi framförallt Sebastian Ohlsson, som med nöd och näppe fick se sig besegrad av Daniel Paulson. I övrigt är det ganska tunt på argument för andra spelare. Några andra alternativ finns det, men det är ändå inga som var särskilt nära, trots allt.

På innermittfältet är det kanske framförallt Robin Ganemyr och Alexander Mellqvist som står och knackar på dörren. Där finns även Diego Montiel, Andreas Östling och Daniel Lohm, som fått se sig besegrade för nu.


'2000-talets främsta ÖIS:are – Mittfältare' have 3 comments

  1. 4 augusti, 2018 @ 11:38 Mladen

    Uusimäki uut, Holländer in. Fin lista i övrigt.

    Svara

  2. 7 augusti, 2018 @ 22:35 Janne

    Oerhört ambitiöst upplägg. Imponerande jobb du lagt ned. Kul läsning. Tack

    Tycker du förtjänar fler kommentarer

    Var inte TvB alls aktuell som mittback? Han var ju oerhört gedigen när vi gick upp i allsvenskan. Som du skrev inte jättemånga mittbackar att välja bland.

    Svara

    • 8 augusti, 2018 @ 07:49 Jonathan Larsson

      Det var snälla ord. Tackar för det.

      Jag vet inte riktigt. Hans ytterbackstid svärtar ner lite väl mycket, tror jag. För där var han ju sannerligen inte bra.


Dela dina tankar

Din e-postadress kommer ej att visas.

© 2015  Sambadefensiv   kontakt@sambadefensiv.se