2000-talets främsta ÖIS:are – Försvarare

Listorna fortsätter. Nu med ytterbackar och mittbackar. Positioner som ofta förbises när de bästa fotbollsspelarna överhuvudtaget diskuteras. Defensiven ignoreras ofta i det individuella, då det ofta snarare är det kollektiva försvarsspelet som bedöms. Men här skall vi plocka ur spelarna och titta på dem var för sig. Som de fina försvarare de är/var.

På ytterbackslistan spelar höger eller vänster ingen roll, det är detsamma i den här sammanställningen. Saknas någon? Vänta till yttermittfältslistan så kanske spelaren dyker upp där istället. Det finns ju exempel på spelare som haft flertalet positioner i ÖIS-tröjan, och de har enbart lagts in i en av kategorierna. Således kommer alltså Morgan Nilsson, David Marek, Björn Anklev, Pavel Zavadil, Robin Jonsson, Johan Hedman, Dominic Yobe och alla de där som irrat runt på planen i jakt efter den perfekta positionen endast konkurrera på en av listorna var. Så, så är det.

Ytterbackar först ut:

 

Topp-5: Ytterbackar:

 

5. Roy Miller (2009)

En halv säsong. Hur kan det räcka? För att det kanske är den kvalitativt bästa ytterbacken vi haft i ÖIS under 2000-talet. Han, Sebastian Johansson och Åge Hareide kom in. ÖIS lyfte. Inte tillräckligt, men vi lyfte. Roy Miller hade en del i det lyftet. I offensiven var han oerhört skicklig, där han hade lite av alla delar, snabbhet, teknik, tillslag, speluppfattning. I defensiven var han också ett megalyft i jämförelse med vad som fanns där innan. Ovanligt lång för att vara ytterback, och 59 landskamper för Costa Rica, inklusive två VM-slutspel, på sitt CV. Roy Miller hade man velat se mer av i Rödblått. Hade vi bara hållit oss kvar det året, så…

 

4. Morgan Nilsson (2000-2002) (Även 1993-1999)

1990-talet räknas alltså inte in. Morgan Nilsson skulle definitivt steppat upp på listan om 1990-talet hade varit inräknat. Nu har vi bara några enstaka år att räkna in, och han var inte ordinarie varje säsong av dessa, snarare motsatsen. Men kvaliteter fanns där fortfarande. Allsidig och outtröttlig opererade han där han behövdes, och en av ÖIS ytterbacksplatser var i många år (framförallt, som sagt, under 90-talet) hans. Tillhörde Gais både innan och efter ÖIS-sejouren, vilket såklart gör eftermälet lite mindre än vad man hade velat, men tio år i den rödblå tröjan väger upp det med råge.

 

3. Christofer Bengtsson (2008-2013)

Daniel Nannskog försökte i samband med cupframgångarna för ÖIS del 2013 få det till att Christofer Bengtsson var någon form av inläggsvirtuos. Det var han nog aldrig. Skippa nog. Men, det gick alltid att lita på denne Bildsköne Bengtsson. De flesta av hans ordinarie säsonger var visserligen i Division 1, men hans förmodligen bästa säsong var hans första, den i Superettan, den med ÖIS som segrare av hela serien. Han var ständigt där han skulle vara, skrikandes på sina med- och motspelare, en bromskloss för motståndaranfallen, en medhjälpare där det behövdes. Inställning, vilja och säkerhet. En lirare som inte behövde lira. Länge leve Bengtsson!

 

2. Robert Bengtsson-Bärkroth (2001-2003)

Tre säsonger av stabiliteten självt. Tre fina år för Bengtsson-Bärkroth som spelare, och tre fina år för ÖIS som lag och klubb. Det räcker väldigt långt här. Kom till Sällskapet sent i karriären, efter att ha tillhört Västra Frölunda under hela densamma. Nivån var dock fortfarande kvar, trots att det var hans sista elitår som gjordes i ÖIS. En för en del bortglömd pusselbit i det tidiga 2000-tals-ÖIS, som ofta hade hand om högerkanten tillsammans med Martin Ulander. Stod alltid rätt, gjorde det han skulle och förvaltade sina sista tre fotbollsspelarår på ett utmärkt sätt.

 

1. Anders Prytz (2000-2008) (Även 1993-1996 och 1997-1999)

En levande legend, sa tifot. ”Prytzan” kallades han. Och en mer solklar vinnare i någon av de tidigare eller kommande kategorierna har vi väl knappast. Anders Prytz är nödvändigtvis inte den bästa ytterbacken som spelat i ÖIS under 2000-talet. Inte nödvändigtvis. Men han är ju istället mil, och åter mil, före sin konkurrens i meriter och eftermäle. En ÖIS-spelare med större hjärta för klubben är svår att hitta, och över 15 säsonger i den rödblå tröjan slår ingen under de senaste decennierna. Lade skorna på hyllan inför den Allsvenska återkomsten 2009, blott 32 år gammal (nyss fyllda, där och då, om ens det), efter över 200 matcher för Sällskapet. En karriär i rödblått, så när som på en säsong. Det sker inte ofta, och för det förtjänar Anders Prytz all kärlek i världen.

 

Det var kanterna det. Vi rör oss in mot mitten och landar in hos mittbackarna. De främsta sådana i ÖIS-tröjan under 2000-talet:

 

Topp-5: Mittbackar:

 

5. David Leinar (2009-2014)

Började som nyförvärv inför den Allsvenska återkomsten. Slutade som lagkapten i Division 1. Sex raka ordinarie säsonger i ÖIS-tröjan, och en profilerad Ljungskile-spelare från Motala blev tillslut en ÖIS:are helt och hållet. Det går att anmärka på Leinars faktiska kvaliteter och egenskaper som fotbollsspelare, framförallt mot slutet, men det skall också sägas att det sällan under hans tid i laget varit försvaret som fallerat. Inte ens en säsong som 2013 går det att anmärka allt för mycket på försvaret. 40 insläppta. Inte bra, men för ett lag som åker ur så sticker ju snarare 23 gjorda mål framåt ut mer. Fira mål kunde han, nicka kunde han, både defensivt och offensivt (är ÖIS nionde bästa målskytt i seriesammanhang under 2000-talet), och se skräckinjagande ut kunde han också. Det var trots allt en liten mini-era som tog slut när Leinar lade av. Över ett halvt decennium styrde han ÖIS backlinje. En turbulent tid, där Leinar så gott han kunde styrde och ställde längst bak i båten.

 

4. Robin Jonsson (2006-2010, 2012)

Det skulle ju blivit fler säsonger i ÖIS-tröjan för Robin Jonsson. Dåraktiga beslut 2013 stoppade den utstakade vägen. Och visst hade vi med honom i laget under den säsongen haft en större chans att klara oss kvar. Fick allt för ofta husera på andra ställen än i mittförsvaret, men när han väl fick spela där han skulle spela så var det en väldigt fin mittback vi hade att göra med. En fin mittback med ett stort ÖIS-hjärta, vars tid i klubben skulle varit längre och ännu bättre. Är numera inne på sin sjätte raka säsong med Utsiktens BK, vilka han gick till efter att ÖIS inte förlängde hans kontrakt där och då.

 

3. Marcus Dahlin (2001-2008)

Visst är det lätt att ibland glömma bort hur många år Marcus Dahlin faktiskt var bosatt i ÖIS mittförsvar? Åtta säsonger tillhörde han ÖIS, varav sex stycken i Allsvenskan, och i hälften av dem var han ordinarie. Och han var ordinarie under en del riktigt fina år, dessutom. Det fanns inte mycket spektakulärt över den gode Dahlin, utan det var snarare stabiliteten som utmärkte honom och hela tiden höll honom i och nära startelvan. Kom som 16-åring till ÖIS och blev en trotjänare med tiden. Avslutade sedan karriären i FC Trollhättan. Grästorps Beckenbauer hade ett bättre smeknamn än många andra, men är trots det lite bortglömd, kan jag känna. Så låt oss hylla en anonym spelare som trots allt gjorde avtryck, vare sig man glömmer bort det eller inte.

 

2. Valter Tomaz Jr. (2000-2006, 2010-2011) (Även 1997-1999)

Sambadefensiven personifierad. En brasse som smygstartade vågen av landsmän som strömmade in i svensk fotboll i allmänhet och ÖIS i synnerhet i början av 2000-talet. Men Valter Tomaz Jr. var inte som de andra brassarna. Han blev en av oss mer än vad någon av de andra blev. Tolv säsonger i ÖIS talar sitt tydliga språk för vilket avtryck han gjort, och en publikfavorit blev han snabbt och fortsatte vara det karriären ut. Hårdare än någon annan, snällare än någon annan. Skott i krysset från långt avstånd, glidtacklingar med syfte att mala ner boll och spelare. Sambadefensiv, som sagt. Den bästa av mittbackarna landar in på nummer ett, men den med störst eftermäle tar nummer två. För Valter Tomaz Junior är en hjälte även han, som Loke sjöng.

 

1. Johan Anegrund (2000-2006)

Mittbacksgeneralen himself snor åt sig förstaplatsen. I Anegrund har vi ännu en spelare på tidigt 2000-tal som var nära att kollra bort sin karriär i randiga färger, men som lyckades hitta hem till slut, och som sedan stannade hemma resten av karriären. En ledare under ÖIS mest framgångsrika period under de senaste 30 åren. En pådrivare som genom sitt sätt att vara och sitt sätt att spela på fick ihop de bakre delarna av det rödblå mittförsvaret i över ett halvt decennium på ett ypperligt sätt. En arketypisk mittback, en hård, resolut, placeringssäker och nickstark sådan. Efter över 100 matcher för Sällskapet satte tillslut skador stopp för förgrundsgestalten, som efter karriären varit involverad i olika roller inom ÖIS.

 

Så. På ytterbackspositionen hittar vi ett fåtal alternativ som slogs om en plats på listan. Framförallt så är Jacob Ericsson och Björn Anklev där. Två spelare som jag inte hade haft några problem alls med att lyfta in. Det som fäller Jacob i det här fallet är att det han gjort har han gjort i lägre serier. Ge det tid så är han inne på listan, garanterat. Björn fälls dels av att han spelat en del yttermitt och en del anfall utöver ytterbackspositionen. Och dels så fälls han av att hans sista sejour i ÖIS inte var särskilt bra, och då var ett av åren i Division 1. Det håller inte i konkurrensen.

När det gäller mittbackarna så är konkurrensen utanför listan inte stenhård, för så många fantastiska mittbackar har inte huserat i ÖIS under de här dryga 18 åren, men det är ändå ganska jämnt i sin icke-fantastiskhet. Dennis Jonsson är där och nosar, Jukka Sauso är där, likaså Fredrik Björck, Mikael Björkqvist och Hannes Sahlin. Fler finns därtill. Kommer David Engström vara mittbacksgiganten som 2010-talet väntar på? Vi kan väl i alla fall hoppas på det.