ÖIS slog rekord i Skövde

Så där. Då kan vi även skriva in säsongen 2012 i historieböckerna. En säsong som man i framtiden kan se tillbaka på med ett leende. ”Det var då ÖIS tog klivet tillbaka mot det riktiga finrummet.” Ja, än är vi ju inte där – Allsvenskan är fortfarande långt borta – men i dag kan man i alla fall känna att en viss möjlighet att nå tillbaka finns. Och den behöver inte vara omöjlig. Men självklart vet vi inte hur kommande säsonger kommer arta sig. Bra eller anus? Kommer ÖIS fortsätta på den inslagna vägen med positiva tongångar och en styrelse som jobbar med små medel? Eller trillar vi rakt ned i samma fälla igen? Det går inte att svara på. Men låt oss för all del hoppas att det blir det första alternativet.

När ÖIS idag tog bussen mot Skövde var det förmodligen med en aning speciell känsla inombords. Man skulle spela av säsongen på ett snyggt sätt. Knyta ihop säcken helt enkelt. Ge åtminstone en liten valuta för de Öisare som valt att spendera sin lediga lördag åt att studera något vad som näst intill kan liknas vid en träningsmatch. Skövde AIK hade sin mittplacering och kunde knappast gå in till match med alltför stor tändning – och ÖIS hade haft sin urladdning förra veckan när man säkrade sitt avancemang till en högre serie.

Och det syntes väl ganska så väl att lagen mest var där för att spela av det. Visserligen hade matchen sina stunder – det blixtrade till då och då – men överlag var det en match med lågt bolltempo och mycket felpassningar. Gräsmattan å sin sida spelade säkert en roll i det också. För den såg sannerligen inte bra ut. Djup, sunkig och ojämn. Precis så som man verkligen inte vill att en gräsplan skall se ut.

ÖIS ställde upp med följande, något reservbetonade, startelva:

Peter Abrahamsson

Christofer Bengtsson  David Leinar  Hannes Sahlin  David Björkeryd

Johan Hedman  Jakob Lindström Filip Holländer Jonathan Lindström

Henrik Carlsson Emil Karlsson

(Fredrik Andersson, Richard Yarsuvat, Oskar Wallén, Sebastian Johansson, Tommy Lycén, Alexander Jeremejeff)

För att vara en betydelselös match får man väl ändå säga att startelvan såg relativt stark ut. Backlinjen var så bra komponerad som den kunde med Robin Jonsson indisponibel och innermittfältet är starkt även utan Sebastian Johanssons medverkan. De största utropstecknen är att Jonathan Lindström erhölls en startplats på kanten samt att Henrik Carlsson fick äran att spela med ”hemmasonen” Emil Karlsson från start i anfallet. Och det var dessa två anfallare som ordnade det första målet. Men innan dess hade Emil Karlsson själv, på egen hand, först stått för en fin soloprestation innan han avslutat det hela med ett mindre kvalitativt skott.

I den 16:e matchminuten satte så Emil Karlsson en perfekt avvägd djupledsboll på Henrik Carlsson längs vänsterkanten. Samtidigt som backlinjen vädjande vinkade ut mot linjedomaren satte Carlsson fart mot motståndarmålet. Och trots att bollen studsade till just innan han skulle avsluta så fick han till en bra träff med bredsidan. Bollen gick mot det bortre hörnet där Emil Karlsson helt plötsligt kom framrusande. För att säkerställa att bollen skulle gå in – vilket den förmodligen hade gjort ändå – så dunkade Emil in den i det öppna målet. En drömstart!

Mycket mer än så skapades inte i den första halvleken. Kanske fanns det för lite vilja generellt sett. Kanske betydde inte matchen tillräckligt mycket. Kanske hade spelarna tankarna i helt andra banor. För det brann inte på samma sätt som det vanligtvis gör. Logiskt nog. Konstigt vore det annars. Konstigt som fan.

Men en chans till skulle ÖIS trots allt vaska fram och då var det Emil Karlsson som var framme ännu en gång. Efter ett vackert förbarbete signerat Jonathan Lindström, som verkligen var en positiv injektion med sina utmaningar och löpningar i den första halvleken, mötte Emil bollen med bannan från en helt fristående position i det offensiva straffområdet. Förmodligen framför en målbur där han har gjort oerhört många mål under sina år som spelare i klubben. Men den här gången gick han bet. För nicken gick rakt på Kalijundzic.

Den andra halvleken var desto målrikare. De facto var det två vitt skilda världar vad gäller målchanser. Helt plötsligt, speciellt i början av halvleken, radades chanserna upp. David Björkeryd och Jonathan Lindström trixade sig på ett vackert vis fram på vänsterkanten, den nyinkomne Alexander Jeremejeff fick några lägen ensam med Kalijundzic och framförallt fick Peter Abrahamsson verkligen bekänna färg när Skövde AIK ställde om snabbt och inte fick mindre än två frilägen. Men där stod han, Peter Abrahamsson. Där stod han i vägen för samtliga skott på ett imponerade sätt.

Någonstans där dog också matchen ut. Från ingenstans blev det helt plötsligt stopp totalt. Hans Prytz bytte in Oskar Wallén för att få fart på grejerna. Men inte ens det hjälpte. Det blev nästan ännu tempofattigare och tröttare spel därefter (utan att på något sätt antyda att det var Walléns fel). Det togs några varningar runt mittplan. Ungefär så. Inget mer.

När domaren blåste av matchen och således också säsongen inkasserades årets tre sista poäng. Det innebar 18:e segern på 26 försök. Ett enastående facit! ÖIS är helt enkelt för bra för den här serien. Så är det bara. Och i och med vinsten idag seglade ÖIS upp på 61 poäng totalt. Även det ett enastående facit. Ett så enastående facit att det till och med är det bästa hittills sedan Division Etts system gjordes om inför säsongen 2006 (tidigare rekordet innehölls av Degerfors samt Qviding, 60 poäng vardera). Ett helt OK avsked om ni frågar mig!

Nu tar Sambadefensiv också säsongsuppehåll och laddar upp inför 2013 och allt vad det innebär men håll utkik på sajten för vår ambition är att fortsatt göda er med de Öisnyheter som går att finna även under vinterhalvåret. Nu börjar ju trots allt den löjliga säsongen. Vi vill även passa på att tacka er för att ni läser – och för ert engagemang. Det är ett nöje.