Nyförvärv, seger och tankar

Tystnaden har rådit på Sambadefensiv den senaste veckan. Under denna tystnad har som ALLA vet ÖIS värvat två spelare. I halvtid i dagens match mot Utsikten så presenterades Nicolas Sandberg och Mattias Strinäs som båda förstärker anfallet efter sommaruppehållet. Vad att tro om dessa två herrar då? Den ena vet man väldigt mycket om och den andra vet man en aning mindre om. Som jag skrivit tidigare så ser jag Nico som en utmärkt värvning. ÖIS:are i hjärta och själ. Djupledslöpande anfallare. Beprövad på nivån vi befinner oss på. Inte mycket mer att säga. Strinäs har jag nästan aldrig sett spela, men det räcker att kolla på hans mål- och assistfabrikation för att förstå att det är en giftig anfallare. Äntligen lite konkurrens där framme, mitt bland alla skador. Bra ÖIS! Bra Matz Thorsson! Att kontrakten endast gäller året ut och att de finansierats av Metallservice och Matz Thorsson gör att jag ser ytterst få baksidor med dessa värvningar.

ÖIS-Utsikten

Det spelades en match också. En bra sådan. Åtminstone den första halvtimmen, som definitivt var ÖIS bästa period i år. Total överkörning. Jakob Lindström och Andreas Östling dominerade helt och hållet innermittfältet och vann varenda närkamp och varenda andraboll. Kantspringarna med Daniel Paulson i spetsen sprang och sprang och skapade lägen framåt. Det dröjde inte heller mer än cirka åtta minuter innan just Daniel Paulson fick göra sitt första mål för i år. Efter att ha smygit över från sin vänsterkant och in i mitten fick han en boll i djupet, avancerade in mot mål och placerade bollen stolpe in bakom Utsiktens målis. Inte många minuter efter detta kom mål nummer två, efter ett bombardemang från ÖIS sida. Lillström sköt, Paulson sköt och på chans nummer tre tryckte Frantz Pangop in bollen i nätmaskorna.

En fantastisk start spelmässigt, en fantastisk start målmässigt och även om tempot gick ner och chanserna uteblev sista kvarten av halvleken så kändes det hela väldigt lugnt i paus. Kanske för lugnt. För andra halvlek blev något helt annat. Det fina spelet gick inte alls att känna igen, och en del av det är jag helt övertygad om har med att Andreas Östling tvingades kliva av i slutet av första (början av andra?) att göra. Lillström fortsatte att vara stundtals majestätisk på det defensiva mittfältet men i anfallsväg hände det inte mycket, och Utsikten tog över matchen mer och mer ju längre den led. Detta är ett mönster som går genom hela denna säsongen, att ÖIS slår av på takten och försöker genom att lägga sig på försvar, just försvara sin ledning. Det sket sig mot Qviding, det var nära att skita sig mot Trollhättan, men idag gick det vägen. Men det var sannerligen med nöd och näppe tillslut. 2-1 kom tidigt i halvleken efter att Luka Mijaljevic fått med sig en straff som han själv inte tog hand om. Straffen sattes i alla fall. Sedan var det till slut ganska många bud på kvittering.

Jag kan tycka att det är bra att med en ledning inte ge några ytor bakåt, men när ÖIS knappt håller bollen inom laget längre än en tiotalet sekunder åt gången sista 20 minuterna blir det lite väl inbjudande för motståndarna. Vi var oändligt mycket bättre än Utsikten i första halvlek, de skall inte få komma in och ta över matchen så som de gjorde i den andra halvleken. Inte så markant.

Överlag ändå en bra insats av ÖIS. Vinst mot en toppkonkurrent och takterna från 2012 med att ösa in mål första kvarten av matchen börjar hitta hit och det tackar åtminstone inte jag nej till, med reservation att man inte slutar spela i andra halvlek.

Läktaren

Ja, så var det det här med läktaren. Med sången. Mot Oskarshamn var det kanon, som jag skrev. Jag tänkte att det kanske skulle kunna hålla i sig i alla fall några matcher. Men icke sa nicke. Idag var vi tillbaka i nivå med matchen mot IFK Uddevalla. Inga ursäkter behövs. Jag skiter i att det är sommar, jag skiter i att det pågår något VM någonstans. Vi måste tänka längre än så. Vad är det som gör ÖIS till att vara ÖIS? Vad är det som gör att vi som en Division 1-klubb fortfarande kan locka till oss hyfsade spelare trots all skit som hänt de senaste åren? En gång i tiden hade vi Sveriges högsta publiksnitt (ett rekord som står sig), en gång i tiden hade vi landslagsmän, en gång i tiden hade vi brassar. En gång i tiden hade vi pengar.

Vad finns kvar? Två saker finns kvar. En historia och en levande ståplats. Historian kommer aldrig att försvinna, vi kommer alltid vara svensk fotbolls fader. En aktiv och levande läktarkultur är inte en garanti. För att kunna upprätthålla det som fortfarande gör ÖIS till ÖIS krävs att fler personer tar sig i kragen. För att kunna bevara en av de största faktorerna till det som fortfarande gör ÖIS till en klubb med ambitioner och konkurrenskraft krävs att fler inser vad det gör när man väljer att sjunga och stötta ÖIS.

Jag har FULL förståelse för att inte alla varken vill eller kan sjunga i 90 minuter. Jag förstår det. Jag kommer aldrig tvinga någon att ställa sig och sjunga och jag kommer aldrig se ner på någon som väljer att stå vid sidan av. Däremot skulle jag vilja få in en tanke hos alla som tänker att de kanske inte orkar sjunga, att ”det där är inget för mig”. Ju fler som sjunger, ju fler som viftar med flaggor, ju fler som stöttar ÖIS på något sätt, desto längre kommer ÖIS att leva. Så fort sången dör på våra läktare har en stor del av ÖIS dött.

Det är kul att sjunga, men framförallt det hjälper laget och klubben vi alla älskar. In i mitten på ståplats och ös, gammal som ung. Utan detta är vi Västra Frölunda, men med en fin historia. ÖIS skall framåt och uppåt, och alla kan hjälpa till!

KROSSA TRELLEBORG.