Sambandet mellan ÖIS och fjolårets bästa film

Förra året hade jag en av de största bioupplevelserna i mitt liv. En bioupplevelse som på ett alldeles upperligt sätt knöt ihop så vackra saker som London, gruvor, Billy Bragg, musiken från neoniga gaybarer, walesisk landsbygd och torr brittisk humor. Jag såg filmen Pride, en film du borde skrivas in i läroplanen.

Filmen handlar om hur en samling ungdomar efter att ha fått nog av polisvåld och en stram Thatcherstyrd regering och upptäcker att de inte är ensamma. Efter London Pride bestämmer gruppen sig för att stötta en grupp med samma bekymmer, en grupp som även de är undertryckta av Thatcherregeringen och som också slåss för sina rättigheter på ett annat håll. De strejkande gruvarbetarna i Wales. En hjälp som allt eftersom blir en ömsesidig kamp för varandras rättigheter.

Bandet som efter en tids trugande knyts mellan de ”Oi”-skrikande, ölhävande och strama gruvarbetarna och ungdomarna från London är viktigare och vackrare än Romeo och Julia, Rachel och Ross och Reine och Mimmi tillsammans. Det är solidaritet när den är som vackrast och det visar att en kamp alltid är lättare att vinna ju fler du har på din sida.

Även om kampen för HBTQ-personers rättigheter är långt ifrån vunnen tar den hela tiden nya steg och imorgon sträcker ÖIS ytterligare en gång ut sin hand för att hjälpa till och knyta en längre kedja för att hjälpa till och flytta gränser.

Likt gruvarbetarna i Wales kommer den rödblå hjälpen från ett håll som inte är självklart. Har du någon gång stått i ett omklädningsrum efter en match vet du att stämningen är ganska långt ifrån inbjudande för folk som inte faller innanför ramen. Har du någon gång stått i en bar och laddat upp för matchen som strax ska börja kan du nog erkänna att stämningen är aningen stereotyp.

En gemensam kamp

Historien har dock visat oss att supporterrörelsen är bra på att jobba emot sina bekymmer. Det är alltid vanskligt att säga att ett problem är borta men rasismen på läktaren har bekämpats på ett imponerande sätt och nästa mål är homofobin och det hade varit oerhört märkligt om inte den kampen skulle gå att vinna också. Att ÖIS nu som första lag, mig veterligen, har ett kvinnligt par på matchannonsen är något som för ett antal år sedan nog känts otänkbart. Det ger visst bränsle att fortsätta kampen.

Viktiga steg i den kampen tas imorgon ned för avenyn när ÖIS för andra året i rad går med i Prideparaden. Jag har hela veckan kämpat emot mig själv då jag velat skrika till riksmedia att vi faktiskt gick i paraden redan förra året och att IFK Göteborg faktiskt inte uppfunnit hjulet i år. Men det är inte läge för prestige. Det är en kamp vi alla måste föra tillsammans.

Det handlar inte om att ÖIS ska gå flyga in i paraden med mantel på ryggen och rädda HBTQ-rörelsen. Det handlar om något ömsesidigt, ett läge att väva fler människor samman. Likt gruvarbetarna bjöd in ungdomarna från London bjuder ÖIS in Pridedeltagarna till Gamla Ullevi. Likt ungdomarna i London bjöd in gruvarbetarna bjuder West Pride in ÖIS. Allt för att riva murar och bygga broar.

Aktiva fotbollssupportrar för likt HBTQ-personer en kamp mot fördomar. Den som inte förstår att det går att hjälpas åt för att skapa tolerans för varandra måste höja blicken.

United forever, defending our rights.