2018 och premiärer!

Härligaste bortapremiären sedan Karlstad 2012? Eller skall vi längre tillbaka än så? 2-0-segern i tisdags mot Varbergs BoIS var, oavsett vilket nutidshistoriskt riktmärke vi tar, en premiär på bortaplan som var så skön som en sådan kan bli. Premiärkänslorna var svåra att hitta inför matchen, då det gråa och kalla vädret gjorde att känslocentrumet inte visste om det var höst-serielunk eller försäsong. Det det visste var att det i alla fall inte var premiär. Matchen och upplevelsen fick ansvar att kickstarta igång säsongen, och uppgiften sköttes med bravur.

Sex nya och en nygammal spelare i startelvan, utöver de som blivit kvar från utrensningen efter Lantz-styret, och man känner redan varma känslor till allihop. David Engström gör mål och firar som ingen annan. Anton Lans är majestätisk till vänster i den nya trebackslinjen. Filip Almström Tähti springer lika outtröttligt som Johan Pettersson mot Utsikten 2012. Simon Nilsson och Diego Montiel hittar varandra och samtliga runtomkring sig genom spelförståelse, teknik och kraft. Alibek Aliev gör mål direkt. Och Jakob Lindström är, såklart, Jakob Lindström – same old, same old, but new and improved.  

Det som är det bästa av allt är att vi har en till premiär kvar att genomföra. Tidigt på söndag morgon startar förberedelserna, mitt på dagen börjar uppladdningen och klockan 17.30 på Gamla Ullevi så blåser domaren i pipan och drar igång ÖIS hemmapremiär anno 2018.

Försäsongen i år för ÖIS del må ha gått under radarn för utomstående experter och gemene man, men vi som varit där, vi som följer laget, vi har ju gått med en viss känsla under flera månader. Vi är ju på väg någonstans. En känsla man inte känt sedan försäsongen 2013. ÖIS blir på ett eller annat sätt att räkna med i år. Känslor kan såklart ha fel, den brasklappen finns alltid, men man skall också lyssna på känslorna, och denna gången, detta året, känns det extra behagligt att lyssna på dem.

IK Frej på en söndag är väl så bra en hemmapremiär kan bli. Ett ointressant lag i matchen på säsongen där man bryr sig minst om motståndet. Och med Varbergs-matchen i ryggen så är det här upplagt för fest på alla plan. Och vet ni vad? Alla är bjudna!

Jag sitter just nu, fredag förmiddag, och tittar ut genom fönstret, ser solen skina igenom, ser fåglar flyga mellan grenar, och tänker att det får vara slut på det tråkiga nu. Det får vara slut på dåliga säsonger, fruktansvärda kontrakt och ångestfyllda kval. 2010-talet kan inte ha så mycket mer ilska i sig nu. Årtiondet har inte varit nådigt mot oss, men vi är fortfarande kvar. Vi står ju här nu, 2018, drygt sju år efter konkursen och är fortfarande vid liv. Ni vet ju vad de säger. Sju svåra år. Nu gör vi något nytt. Glöm aldrig att ÖIS funnits i 130 år. Sju år är ingenting. En finare period väntar, och vi går mot den tillsammans.

Det är dags att ta bort bromsarna från massan, det är dags att enas och göra allt för att 2018 skall bli så bra som det har potential att bli. ÖIS är på väg någonstans, och efter ett halvt decennium utan riktning så är det en känsla som får mig att nästintill spricka av förväntan och förhoppningar. 2018 är igång, och nu det är bara att gasa.

Vi ses på Gamla Ullevi, och på Östra Stå.